Tillfällig försäljning
Betänkande 1990/91:NU14
Näringsutskottets betänkande
1990/91:NU14
Tillfällig försäljning
Innehåll
1990/91 NU14
Ärendet
I detta betänkande behandlas proposition 1990/91:17 om tillfällig försäljning, vari framläggs förslag till en ny lag om sådan försäljning, och de fyra motioner som har väckts med anledning av propositionen.
Synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats dels av företrädare för Handelsanställdas förbund och Sveriges köpmannaförbund, dels av företrädare för Torg- och marknadshandlarnas ekonomiska riksförening. Från Köpmannaförbundet har också en skrivelse inkommit. Vidare har en skrivelse ingivits av Svenska kommunförbundet.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ny lag om tillfällig försäljning. Den nya lagen innebär bl.a. att det inte längre skall gälla generellt krav på tillstånd för att sådan handel skall få bedrivas. Om det emellertid behövs med hänsyn till varuförsörjningen skall en kommun kunna införa krav på tillstånd för försäljning av kläder, skor och livsmedel. Regleringen bör helt avskaffas, anförs det i en reservation (m, fp). I en annan (c) krävs att tillståndskrav också skall kunna införas beträffande möbler, mattor och husgeråd.
Vidare tillstyrker utskottet enhälligt regeringens förslag om att alla näringsidkare som bedriver tillfällig försäljning skall vara skyldiga att lämna konsumenten upplysning om namn m.m. För närvarande omfattas bl.a. torg- och marknadshandel inte av sådan skyldighet.
Propositionen
Förslag
Regeringen föreslår -- efter föredragning av statsrådet Margot Wallström -- att riksdagen antar förslag till 1. lag om tillfällig försäljning, 2. lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående marknader, 3. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617).
Regeringen har inhämtat lagrådets yttrande i ärendet. Det förstnämnda lagförslaget återges i bilaga till detta betänkande (s.16f.).
Huvudsakligt innehåll
Regeringen föreslår att den tillfälliga handeln delvis skall avregleras. Enligt nuvarande lagstiftning får sådan handel bedrivas endast efter särskilt tillstånd. I propositionen föreslås att tillfällighetshandel i princip skall vara fri. Om det emellertid behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, skall kommunen efter regeringens bemyndigande kunna införa krav på tillstånd i området. Tillståndskravet skall kunna omfatta tillfällig försäljning av kläder, skor och sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället.
Vidare föreslås i propositionen att de näringsidkare som bedriver tillfällig försäljning skall vara skyldiga att lämna konsumenten upplysning om sitt namn, sin postadress och sitt telefonnummer. För närvarande gäller inte sådan skyldighet vid torg- och marknadshandel eller vid försäljning på mässor och utställningar.
Föreskrifterna föreslås bli upptagna i en ny lag om tillfällig försäljning, vilken skall ersätta lagen (1975:985) om tillfällig handel.
Slutligen föreslår regeringen att marknadshandel skall regleras på samma sätt som offentliga tillställningar i allmänna ordningsstadgan (1956:617). En följd av detta är att den s.k. marknadskungörelsen från år 1941 upphävs.
Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
Motionerna
Yrkanden
De motioner som har väckts med anledning av propositionen är följande:
1990/91:N1 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen antar förslaget till lag om tillfällig försäljning med de ändringar som anges i motionen.
1990/91:N2 av Rune Backlund (c) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att 3§ lagen om tillfällig försäljning får följande lydelse: Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, får regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i området av kläder, skor, möbler, mattor, husgeråd eller sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället får ske bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger. Sådana föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5§. Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter som avses i första stycket. 2. att riksdagen beslutar att 2§ lagen om tillfällig försäljning får följande lydelse: Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl synlig skylt eller på annat verksamt sätt lämnas upplysning om näringsidkarens namn, postadress och telefonnummer samt det nummer som näringsidkaren är registrerad under enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300 kr., skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumenten.
1990/91:N3 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen avslår 3--10§§ samt 13 och 14§§ i regeringens lagförslag, 2. att riksdagen beslutar att 11 och 12§§ ges följande beteckning och lydelse: 3§ Till böter, högst ettusen kronor, skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2§. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. 4§ Näringsidkaren ansvarar enligt 3§ för sådan gärning som där beskrives, om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap om gärningen.
1990/91:N4 av Kurt Ove Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att obligatorisk tillståndsprövning fortfarande skall gälla för tillfällig handel.
Motivering
Den gällande tillståndsprövningen för tillfällig handel skall bibehållas, krävs det i motion 1990/91:N4 (s). Det finns flera anledningar till nuvarande lagstiftning på området, anförs det. Till gagn för konsumenternas intresse skall de fasta försäljningsställenas existens säkras och ökad köptrygghet vid tillfällig handel skapas. Vidare skall den fasta handeln skyddas mot otillbörlig konkurrens. Ett tredje syfte med tillståndsprövningen är att sörja för sysselsättningen inom den fasta handeln. Motionärerna erinrar om att kommunerna genom det kommunala planmonopolet har möjlighet att styra den fasta handelns omfattning och lokalisering. De menar att kommunerna bör ges ett motsvarande ansvar beträffande den tillfälliga handeln. Härigenom kan kommunerna tillförsäkra sig att de lokala varuförsörjningsplanerna fullföljs på ett tillfredsställande sätt. Enligt motionärerna är det också av betydelse för den fasta handeln att konkurrensen med den tillfälliga handeln kan ske på lika villkor. Bl.a. borde den tillfälliga handelns skyldighet att betala arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt uppmärksammas.
I en marknadsekonomi är det konsumenternas fria val av varor och inköpsställe som skall styra utvecklingen inom handeln, sägs det i motion 1990/91:N1 (m). En fri företagsetablering är en av marknadsekonomins viktigaste grundpelare. Enligt motionärerna skulle den föreslagna regleringen av tillfällig handel med kläder, skor och livsmedel utgöra ett onödigt intrång i näringsfriheten. Utöver vad som krävs av miljö-, hälso- och ordningsskäl finns inget behov av reglering av den tillfälliga handeln. I motionen riktas kritik mot det kommunala planmonopolet; detta hämmar mångfald och konkurrens inom detaljhandeln och bör upphävas.
Liknande synpunkter kommer till uttryck i motion 1990/91:N3 (fp). Motionärerna välkomnar i och för sig inriktningen av regeringens förslag. En avreglering av detaljhandeln är till fördel för konkurrensen och därmed även för konsumenterna, heter det. Dock borde man ta steget fullt ut och helt avskaffa tillståndskraven för bedrivande av tillfällig handel. De skäl som anförs i propositionen för att tillståndsplikten skall bibehållas är inte övertygande, anser motionärerna. De påpekar också att kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och konkurrensverk har föreslagit att regleringen av den tillfälliga handeln skall upphävas.
Det föreslagna tillståndskravet bör inte endast kunna omfatta försäljning av kläder, skor och livsmedel, anförs det i motion 1990/91:N2 (c). Enligt motionären bör tillståndsplikt kunna införas även beträffande möbler, mattor och husgeråd. Han menar att utbudet av möbler och husgeråd kan hotas i vissa landsdelar av kringföringshandeln. Motionären pläderar vidare för att den av regeringen föreslagna informationsskyldigheten vid tillfällig försäljning skall gälla också uppgift om det nummer under vilket näringsidkaren är registrerad enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Denna utvidgning, sägs det, skulle på ett effektivt sätt begränsa möjligheten för oseriösa handlare att öppet verka på marknader och torg. Det finns enligt motionären försäljare som medvetet struntar i att betala mervärdeskatt och lagstadgade avgifter. De konkurrerar därmed inte på lika villkor med övriga näringsidkare.
Kompletterande uppgifter
Gällande bestämmelser
Bakgrund
Försäljningen av varor till konsument sker på många olika sätt. Torghandel och marknadshandel tillhör våra äldsta handelsformer. Tillfällig handel i vid bemärkelse är av mycket skiftande karaktär och bedrivs i flera former. Bland dessa kan följande nämnas: försäljning i tillfälligt utnyttjade lokaler, kringföringsförsäljning (t.ex. hemförsäljning och försäljning från varubussar), försäljning i samband med olika arrangemang (såsom marknader och mässor), torghandel, annan utomhusförsäljning (t.ex. försäljning från stånd eller bärbara lådor) och auktionsförsäljning.
Det finns en rad bestämmelser som på skilda sätt berör de olika formerna av tillfällighetshandel. Förutom rent näringsrättsliga regler har det uppställts regler som har sin grund i bl.a. ordnings- och konsumentintressen. Vid sidan av de generella föreskrifter som gäller för visst slag av handel finns det särskilda bestämmelser om försäljning av vissa varor, t.ex. livsmedel och begagnade varor. Handel med livsmedel regleras från hygienisk synpunkt genom bestämmelser i bl.a. livsmedelslagen (1971:511). Lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor syftar bl.a. till att förebygga att stöldgods avsätts inom handeln. I det följande redogörs för gällande allmänna bestämmelser om egentlig tillfällig handel, torghandel samt marknader och mässor.
Tillfällig handel
Den tillfälliga handeln regleras främst genom lagen (1975:985) om tillfällig handel. Med sådan handel förstås i lagen (1§) att någon på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe eller under kringföring yrkesmässigt säljer varor som han för med sig. Som tillfällig handel anses dock inte försäljning till näringsidkare. Lagen omfattar inte heller torghandel, marknadshandel, handel på mässa eller utställning eller handel som anordnas i samband med offentliga tillställningar eller sammankomster för framförande av konstnärligt verk.
Lagen innehåller två huvudpunkter. Enligt den ena får (3§) tillfällig handel bedrivas endast efter särskilt tillstånd. Kravet på tillstånd gäller emellertid inte handel med bl.a. livsmedel och blommor. Tillstånd får (4§) lämnas endast om den avsedda handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt eller om det annars föreligger särskilda skäl. Frågan om tillstånd prövas (5§) normalt av länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan (11§) överklagas till kommerskollegium, vars beslut i sin tur kan överklagas till regeringen.
Enligt den andra huvudpunkten i lagen (9§) är den som bedriver tillfällig handel skyldig att lämna uppgift -- genom anslag eller på annat sätt -- om namn, adress och telefonnummer. Fordras enligt lagen tillstånd för handeln skall informationen lämnas till köparen i skriftlig form.
Hemförsäljningslagen (1981:1361) tillämpas när en näringsidkare vid hembesök eller genom telefonförsäljning yrkesmässigt säljer lös egendom till en konsument. Lagen gäller dock inte om den sammanlagda köpesumman understiger 300 kr. Enligt lagen är konsumenten inte bunden av köpet om han ångrar sig inom en vecka. I samband med att avtal träffas skall näringsidkaren överlämna en handling till konsumenten med information om bl.a. ångerrätten. Enligt de anvisningar som konsumentverket på regeringens uppdrag har utfärdat skall sådan handling innehålla uppgift om säljarens namn, adress och telefonnummer.
Torghandel
Uttryckliga bestämmelser om upplåtelse av område för torghandel saknas i gällande rätt. Kommunernas befogenhet att utse en torghandelsplats anses följa av allmänna kommunalrättsliga grundsatser enligt 1kap. 4§ kommunallagen (1977:179). Någon skyldighet för kommunen att upplåta sådan plats finns dock inte.
Enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) får (2§) försäljningsstånd eller liknande anordningar inte ställas upp på allmän plats inom stadsplanelagt område utan tillstånd av polismyndigheten. Tillstånd krävs dock inte för försäljning på område som är upplåtet till allmän försäljningsplats. Om kommunen inte tillåter en allmän torghandel krävs sålunda tillstånd av polismyndigheten för den som vill bedriva handel på allmän plats. För sådan handel krävs också tillstånd enligt lagen om tillfällig handel. Kommunen har tillerkänts ett avgörande inflytande vid tillståndsprövningen enligt allmänna ordningsstadgan. Innan polismyndigheten meddelar tillstånd skall nämligen yttrande inhämtas från kommunen, och om denna avstyrker får tillstånd inte lämnas.
Ordningsstadgeutredningen, som har haft i uppdrag att göra en översyn av allmänna ordningsstadgan, avlämnade år 1985 sitt slutbetänkande (SOU 1985:24) Ordningslag. I detta föreslås ingen saklig ändring av de nyssnämnda bestämmelserna i allmänna ordningsstadgan. De föreslagna ändringarna är endast av redaktionell karaktär. Utredningens förslag, som har remissbehandlats, bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Kommunens föreskrifter om ordningen vid torghandel kan meddelas i en särskild torghandelsstadga. Denna skall antas av kommunfullmäktige och fastställas av länsstyrelsen. Svenska kommunförbundet har till ledning för kommunerna utarbetat ett normalförslag till torghandelsstadga.
Bl.a. torghandel, marknadshandel och handel på mässor och utställningar omfattas, som tidigare har nämnts, inte av lagen om tillfällig handel. Den informationsskyldighet som stadgas i lagen gäller sålunda inte för sådan handel. I Kommunförbundets normalförslag till torghandelsstadga finns emellertid en föreskrift som ålägger den som har fast försäljningsställe på salutorg att ha en skylt som anger namn och adress.
Marknadshandel
Kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående marknader, den s.k. marknadskungörelsen, reglerar tid och plats för marknaders hållande. I övrigt saknas bestämmelser om handel på marknader.
Enligt kungörelsen (1§) beslutar länsstyrelsen om tillstånd att hålla marknad. Länsstyrelsen skall också årligen för varje marknad bestämma när den får hållas. Dock gäller (2§) att en marknad inte får anordnas på dag efter sön- eller helgdag. Om marknaden pågår endast en dag får den inte heller hållas på en lördag eller dag före helgdag. Länsstyrelsen har emellertid möjlighet att medge undantag från detta. I kungörelsen anges inte närmare vad som avses med marknad.
I allmänna ordningsstadgan anges (9§) att marknadsnöjen är att anse som offentlig tillställning. Anordnande av marknadsnöjen kräver sålunda tillstånd av polismyndigheten. För marknadsarrangemang vid vilka det förekommer både försäljning av varor och marknadsnöjen krävs alltså normalt tillstånd av både länsstyrelsen och polismyndigheten.
Utredning om tillfällig handel
År 1985 beslutade regeringen att en särskild utredare skulle tillkallas för att se över regleringen av olika former av tillfällig handel. Med utgångspunkt i konsumentintresset skulle utredaren lägga fram förslag med syfte att lagstiftningen för yrkesmässig tillfällighetsförsäljning så långt som möjligt skulle samordnas, förenklas och förtydligas.
Utredaren -- departementsrådet Karl-Ingmar Edstrand -- presenterade år 1989 resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1988:46) Tillfällig handel. Där konstateras att den nuvarande regleringen har varit mycket restriktiv. Tillstånd har i princip endast lämnats om den tillfälliga handeln har ansetts täcka ett behov hos konsumenterna som inte på annat sätt har kunnat tillgodoses på orten. Enligt utredaren ter sig gällande ordning problematisk av flera orsaker:
Lagen är svårtolkad, och avgränsningen av det reglerade området har framstått som i viss mån godtycklig.
Den prövning som har gjorts har varit mycket schablonartad och inte innefattat någon egentlig avvägning mellan olika distributionsformer.
Tillståndsförfarandet har i många fall framstått som onödigt komplicerat.
En framtida reglering av den tillfälliga handeln bör enligt utredaren styras utifrån konsumenternas intresse av tillgång till en god kommersiell service. Ingripanden bör göras först när varuförsörjningen utsätts för störningar genom konkurrens från tillfällig handel. Enligt utredarens förslag skall de kommuner som har problem med varuförsörjningen kunna ta initiativ till införande av tillståndskrav vid tillfällig försäljning av livsmedel, kläder och skor. Regleringen föreslås bli begränsad till försäljning som sker i tillfälligt hyrda lokaler eller från fordon. Företagare med fast driftställe i kommunen skall inte beröras av regleringen.
Enligt utredaren skall länsstyrelsen avgöra om krav på tillstånd skall införas. Tillståndsprövningen skall sedan göras av kommunen. Tillstånd skall lämnas om den tillfälliga försäljningen inte kan väntas störa varuförsörjningen så att tillgången till en tillfredsställande butiksservice med de berörda varorna sätts i fara.
Den föreslagna regleringen omfattar inte torg- och marknadshandel. Kommunerna skall liksom hittills få bedöma behovet av torghandel. Beträffande marknader föreslås att dessa i fortsättningen skall bedömas enligt de regler som gäller för offentliga tillställningar.
Utredaren föreslår vidare att den informationsskyldighet som gäller för näringsidkare enligt lagen om tillfällig handel skall utvidgas till att gälla vid i princip all tillfällighetshandel. Sålunda skall säljarens namn, adress och telefonnummer framgå även vid torg- och marknadshandel och vid försäljning på mässor.
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom civildepartementet.
Den tillfälliga handelns omfattning
Det saknas offentlig statistik över den tillfälliga handelns omfattning. Inte heller finns i övrigt någon samlad redovisning av omfattningen av de olika formerna av tillfällighetsförsäljning. Mot denna bakgrund har utredningen om tillfällig handel, vars betänkande har refererats i det föregående, kartlagt antalet meddelade tillstånd till tillfällighetsförsäljning.
Under åren 1980--1985 registrerades årligen i genomsnitt ca 250 ärenden om tillstånd enligt lagen om tillfällig handel. Flest ärenden -- ca 25 per år -- registrerades hos länsstyrelsen i Stockholms län. Antalet ärenden minskade under den senare delen av perioden.
För att få en närmare bild av länsstyrelsernas tillståndsgivning har utredningen granskat samtliga beslut under perioden 1983--1985. Under denna period avgjordes sammanlagt ca 640 ärenden, varav ca 450 innebar bifall till sökandes ansökan. Bakom de ca 450 ansökningar som bifölls fanns totalt 215 olika sökande. Av dessa fick 56 sökande tillstånd att bedriva kringföringshandel och 159 tillstånd att bedriva handel från tillfälliga försäljningsställen. Kringföringshandeln gällde försäljning av bl.a. ballonger, vindsnurror, leksaker, flaggor, halsdukar, souvenirer, kläder och textilier. De som fick tillstånd till handel från tillfälliga försäljningsställen sålde framför allt kläder, skor, päls- och skinnvaror, textilier, möbler och mattor.
Torghandel förekom hösten 1986 i ca 70% av landets kommuner. Denna handel var starkt koncentrerad till landets södra och mellersta delar. I Norrlandslänen fanns totalt endast 6% av landets samtliga salutorg. De varor som säljs genom torghandel är klassiska torghandelsvaror såsom blommor, frukt, grönsaker och andra livsmedel, men även kläder, textilier och hemutrustning saluförs.
År 1984 lämnades tillstånd till totalt 268 marknader. Då det bl.a. är oklart vilka arrangemang som skall anses vara marknader har utredningen kartlagt även andra "marknader" och marknadsliknande arrangemang för vilka tillstånd inte har lämnats enligt marknadskungörelsen. Inklusive de marknader för vilka tillstånd hade lämnats hölls år 1985 enligt utredningen totalt knappt 900 marknader i landet. De varor som säljs på marknader är bl.a. kläder, textilier, husgeråd, lädervaror, korg- och träarbeten, leksaker och bijouterier.
Utskottet
Enligt lagen (1975:985) om tillfällig handel krävs det tillstånd för att sådan handel skall få bedrivas. Tillstånd får lämnas endast om handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt eller om det annars föreligger särskilda skäl. Frågor om tillstånd prövas normalt av länsstyrelsen. Lagen stadgar vidare att den som bedriver tillfällig handel skall lämna uppgift om namn, adress och telefonnummer. Torghandel, marknadshandel och handel på mässor m.m. omfattas inte av lagen utan regleras på annat sätt. Ytterligare uppgifter om gällande bestämmelser för olika typer av tillfällighetsförsäljning har lämnats i ett inledande avsnitt (s.5f.).
Regeringen föreslår i proposition 1990/91:17 att lagen om tillfällig handel skall ersättas den 1 januari 1991 av en ny lag. Regeringens lagförslag återges i bilaga (s.16f.). Till grund för lagförslaget ligger ett betänkande av utredningen om tillfällig handel (se s.7). Den nya lagen innebär i huvudsak två förändringar jämfört med nuvarande lagstiftning.
För det första skall den tillfälliga handeln delvis avregleras. I fortsättningen skall tillfällighetshandel i princip vara fri. Dock skall kommunen, om det behövs för varuförsörjningen i ett område, kunna införa krav på tillstånd för tillfällig försäljning av kläder, skor och sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället. Tillstånd skall lämnas om försäljningen inte kan väntas medföra någon störning av betydelse för varuförsörjningen inom det aktuella området.
För det andra skall gällande informationsskyldighet utvidgas till att i princip omfatta alla former av tillfällig handel; sålunda skall i fortsättningen skyldigheten för näringsidkare att lämna information, genom en skylt eller på annat sätt, om namn, adress och telefonnummer gälla även vid torg- och marknadshandel och vid försäljning på mässor och liknande. Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300 kr., skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumenten.
Med anledning av propositionen har fyra motioner väckts. Motiveringen till dessa har refererats i det föregående (s.3).
Den nuvarande obligatoriska tillståndsprövningen för tillfällighetsförsäljning skall bibehållas, krävs det i motion 1990/91:N4 (s). Enligt motionärerna måste kommunerna kunna utöva sådant inflytande över den tillfälliga handeln att det säkerställs att de lokala försörjningsplanerna kan fullföljas på ett tillfredsställande sätt. För den fasta handeln, heter det vidare i motionen, är det också av betydelse att konkurrensen med den tillfälliga handeln kan ske på lika villkor.
Den motsatta inställningen till reglering av tillfällig handel kommer till uttryck i motionerna 1990/91:N1 (m) och 1990/91:N3 (fp). Där krävs att den aktuella regleringen av sådan handel helt skall upphöra. En fortsatt reglering skulle utgöra ett onödigt intrång i näringsfriheten, anförs det i förstnämnda motion. I den andra sägs att en avreglering av detaljhandeln är till fördel för konkurrensen och därmed även för konsumenterna.
I motion 1990/91:N2 (c) begärs att kommunerna skall kunna införa tillståndsplikt också i fråga om tillfällig försäljning av möbler, mattor och husgeråd. Enligt motionären är det inte bara tillfällighetsförsäljning av kläder, skor och livsmedel som har en sådan omfattning att försäljningen har betydelse för varuförsörjningen i ett område. I motionen krävs också att näringsidkare vid tillfällig försäljning skall lämna upplysning om det nummer under vilket han är registrerad enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Detta skulle, menar motionären, på ett effektivt sätt begränsa möjligheterna för oseriösa handlare att öppet verka på marknader och torg.
Det framhålls i propositionen att en effektiv och fungerande konkurrens oftast verkar till konsumenternas bästa. Från konsumentsynpunkt är det viktigt att det finns tillgång till en god kommersiell service. Emellertid, menar regeringen, kan man inte bortse från risken för att den tillfälliga handeln i vissa fall kan bidra till att den fasta handeln slås ut. Därför bör enligt regeringen kommunerna kunna införa krav på tillstånd för tillfällig försäljning i områden där sådan försäljning kan hota varuförsörjningen. Härigenom skulle regleringen inte bli mer ingripande än nödvändigt. Vidare menar regeringen att en reglering som avser fler varugrupper än kläder, skor och livsmedel skulle bli schablonartad och riskera att mer värna om strukturen inom vissa branscher än om konsumenternas intressen. Detta skulle, sägs det vidare, kunna innebära att konkurrensen utan tillräckliga skäl hämmas till nackdel för konsumenterna. Det meddelas i propositionen att regeringen avser att efter tre år låta utvärdera om konsumenternas intressen har tillvaratagits på bästa sätt inom ramen för den föreslagna regleringen.
Den i lagen angivna informationsskyldigheten bör enligt regeringen ha ett renodlat konsumentbefrämjande syfte. Det konstateras i propositionen att det finns en rad föreskrifter som har till syfte att förhindra olika former av oegentligheter inom handeln. Några särskilda bestämmelser härvidlag bör inte införas för den tillfälliga handeln, anser regeringen. Vidare erinras i propositionen om att utredningen om tillfällig handel (SOU 1988:46 s.210) inte har funnit belägg för att näringsidkare som driver tillfällig handel generellt sett skulle vara mindre benägna att betala skatt än näringsidkare som driver fast handel.
Utskottet tillstyrker först regeringens förslag om en utvidgning av informationsskyldigheten till att gälla vid all tillfällighetsförsäljning. Konsumenternas behov av upplysningar om vem som svarar för en viss försäljning torde vara särskilt framträdande när den sker vid ett tillfälligt försäljningsställe. Utskottet finner däremot inget bärande motiv för att den föreslagna informationsskyldigheten skall kompletteras med en skyldighet för näringsidkaren att redovisa sitt registreringsnummer i fråga om mervärdeskatt. Givetvis bör olika handelsformer konkurrera på likvärdiga villkor. Näringsidkare skall inte genom undanhållande av skatter och avgifter kunna konkurrera ut seriöst verkande handlare. Om det krävs ytterligare åtgärder från kontrollsynpunkt beträffande t.ex. inbetalning av mervärdeskatt bör emellertid, menar utskottet, i första hand de generella föreskrifter som finns på området skärpas. Här berörd del av motion 1990/91:N2 (c) avstyrks följaktligen.
I likhet med regeringen anser utskottet vidare att den tillfälliga handeln bör avregleras i möjligaste mån. För att konsumenterna skall kunna erbjudas ett stort utbud av varor och tjänster till så låga priser som möjligt är det väsentligt med en väl fungerande konkurrens inom handeln. Det är också viktigt att det genom en sund konkurrens skapas förutsättningar för förnyelse inom handeln. Det är samtidigt ett faktum att den tillfälliga handeln i vissa fall kan utgöra ett hot mot konsumenternas långsiktiga intresse av tillgång till en god kommersiell service. Detta torde gälla främst på mindre orter. Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet regeringens förslag att kommunerna skall kunna införa krav på tillstånd för tillfällig försäljning i områden där en sådan försäljning kan hota varuförsörjningen.
Den nya lagen skall enligt regeringens förslag träda i kraft den 1 januari 1991. Såsom Svenska kommunförbundet har anfört i en skrivelse till utskottet bör kommunerna ges en längre tid för förberedelser inför den nya ordning som skall gälla. Med hänsyn härtill anser utskottet att lagens ikraftträdande bör uppskjutas till den 1 april 1991.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning att regleringen bör begränsas till kläder, skor och livsmedel. Tillsammans med boendekostnaderna utgör kostnaderna för inköp av dessa varor de tyngsta posterna i budgeten hos ett normalhushåll. Som sägs i propositionen skulle en mer omfattande reglering, i linje med vad som föreslås i motion 1990/91:N2 (c), bli schablonartad och snarare vara ägnad att bevara strukturen inom vissa branscher. Även den nu berörda delen av denna motion avstyrks sålunda av utskottet. Av det sagda framgår att utskottet också avstyrker de tre övriga aktuella motionerna.
Som tidigare har nämnts regleras inte torghandel av den nu gällande lagen om tillfällig handel, och den föreslås inte heller bli reglerad enligt den nya lagen. Torghandel får bedrivas endast om den har sanktionerats av kommunen. För försäljning i övrigt på allmän plats krävs för närvarande tillstånd dels enligt lagen om tillfällig handel, dels (av polismyndigheten) enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617). I fortsättningen skall endast det senare tillståndskravet gälla. Sveriges köpmannaförbund har inför utskottet tagit upp frågor kring denna typ av tillfällighetsförsäljning, bl.a. med avseende på gatuförsäljning i Stockholms innerstad. Som har redovisats i det föregående (s.6) har ordningsstadgeutredningen gjort en översyn av allmänna ordningsstadgan och lämnat förslag till en ny ordningslag. Utredningens betänkande bereds för närvarande inom regeringskansliet. Enligt uppgift avses en proposition i ärendet bli avlämnad till riksdagen under år 1991. De frågor som Köpmannaförbundet har aktualiserat inför utskottet torde delvis komma att beröras i denna proposition.
I proposition 1990/91:17 föreslås också att den s.k. marknadskungörelsen (1941:206) skall upphävas. Enligt denna krävs det (se s.7) tillstånd av länsstyrelsen för att man skall få hålla marknad. Enligt regeringens förslag skall marknader och mässor betraktas som offentliga tillställningar och därmed regleras enligt allmänna ordningsstadgan. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991. Utskottet tillstyrker dessa lagändringar. Dock bör tidpunkten för ikraftträdandet ändras till den 1 april 1991.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ny lag om tillfällig försäljning att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:N1, 1990/91:N2, 1990/91:N3 och 1990/91:N4 antar det i proposition 1990/91:17 framlagda förslaget till lag om tillfällig försäljning, dock med ändring av tidpunkten för ikraftträdandet enligt utskottets förslag i bilaga,
2. beträffande marknader och mässor att riksdagen antar de i proposition 1990/91:17 framlagda förslagen till a) lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående marknader, b) lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617), i båda fallen dock med ändring av tidpunkten för ikraftträdandet till den 1 april 1991.
Stockholm den 20 november 1990
På näringsutskottets vägnar
Lennart Pettersson
Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s), Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Birgitta Johansson (s), Nic Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Reynoldh Furustrand (s), Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s), Karin Falkmer (m), Kjell Ericsson (c) och Håkan Hansson (c).
Reservationer
1. Ny lag om tillfällig försäljning (mom.1)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gudrun Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.11 som börjar med "I likhet" och slutar med "aktuella motionerna" bort ha följande lydelse:
Utskottet avstyrker däremot regeringens förslag om en fortsatt reglering av den tillfälliga handeln. Såsom föreslås i motionerna 1990/91:N1 (m) och 1990/91:N3 (fp) bör den aktuella regleringen helt avskaffas. Samma inställning har också de konkurrensvårdande myndigheterna -- näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och konkurrensverk -- intagit. En fri företagsetablering är ett centralt inslag i marknadsekonomin. Ingrepp i näringsfriheten, t.ex. genom den i propositionen föreslagna regleringen, motverkar konsumenternas intresse av att få tillgång till ett rikt utbud av varor och tjänster till så låga priser som möjligt. Det kommunala planmonopolet är ytterligare ett exempel på ett sådant ingrepp som bör elimineras.
De argument som anförs i propositionen för att den tillfälliga handeln skall kunna regleras även fortsättningsvis finner utskottet sålunda inte bärande. Utöver vad som krävs av hälso- och ordningsskäl finns det inget behov av reglering av denna handel.
Utskottet föreslår alltså att de föreslagna föreskrifterna om tillståndskrav utgår ur den nya lagen. Av detta följer att motionerna 1990/91:N2 (c) och 1990/91:N4 (s) avstyrks, den förstnämnda i här aktuell del.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ny lag om tillfällig försäljning att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:N1 och 1990/91:N3 och med avslag på motionerna 1990/91:N2 och 1990/91:N4 antar det i proposition 1990/91:17 framlagda förslaget till lag om tillfällig försäljning med uteslutande av 3--10 och 13 och 14§§ och med ändring av 11 och 12§§ och övergångsbestämmelserna enligt alternativt förslag i det följande:
Straff
Regeringens förslag Alternativt förslag
11§Till böter, högst 3§Till böter, högst ettusen kronor, skall den ettusen kronor, skall den dömas som uppsåtligen dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller av oaktsamhet bryter mot 2§ eller 10§ andra 2§. I ringa fall skall inte stycket. Till böter skall dömas till ansvar. den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bedriver försäljning utan föreskrivet tillstånd, eller 2. bryter mot villkor som har ställts upp med stöd av 8§ andra stycket. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
12§Näringsidkaren 4§Näringsidkaren ansvarar för en sådan ansvarar för en sådan gärning som avses i 11§, gärning som avses i 3§, om den har begåtts i hans om den har begåtts i hans rörelse och han har haft rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap om eller borde ha haft vetskap om gärningen. gärningen.
1. Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991, då den 1 januari 1991, då lagen (1975:985) om lagen (1975:985) om tillfällig handel skall tillfällig handel skall upphöra att gälla. upphöra att gälla.
2. Sådana tillstånd för försäljning av kläder, skor eller livsmedel som har meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande. I fråga om sådana tillstånd skall föreskrifterna i den lagen tillämpas. 2. Ny lag om tillfällig försäljning (mom.1)
Kjell Ericsson (c) och Håkan Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.11 som börjar med "Utskottet instämmer" och slutar med "aktuella motionerna" bort ha följande lydelse:
Som föreslås i motion 1990/91:N2 (c) bör dock regleringen av den tillfälliga handeln inte begränsas till försäljning av kläder, skor och livsmedel. I enlighet med motionärernas förslag bör tillståndsplikt kunna införas även beträffande möbler, mattor och husgeråd. Från konsumentsynpunkt är det angeläget att den fasta handelns utbud av dessa varor, särskilt på mindre orter, inte äventyras. Regeringen bör snarast utarbeta en ändamålsenlig avgränsning av de tre varugrupperna och därefter återkomma till riksdagen med erforderligt förslag så att nämnda komplettering i lagen kan träda i kraft den 1 april 1991. Riksdagen bör genom ett uttalande uppmana regeringen härtill. Den här berörda delen av motion 1990/91:N2 (c) skulle med ett sådant uttalande bli väsentligen tillgodosedd. De tre övriga aktuella motionerna avstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ny lag om tillfällig försäljning att riksdagen med anledning av motion 1990/91:N2 yrkande 1 och med avslag på motion 1990/91:N1, motion 1990/91:N2 yrkande 2 och motionerna 1990/91:N3 och 1990/91:N4 dels antar det i proposition 1990/91:17 framlagda förslaget till lag om tillfällig försäljning, dock med ändring av tidpunkten för ikraftträdandet enligt utskottets förslag i bilaga, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Förslag till Lag om tillfällig försäljning Bilaga
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 §Denna lag gäller när en näringsidkare yrkesmässigt säljer varor till konsumenter. Den skall dock inte tillämpas vid försäljning som bedrivs stadigvarande från ett fast tillverknings- eller försäljningsställe eller i omedelbar anslutning till näringsidkarens fasta tillverknings- eller försäljningsställe.
Informationsskyldighet
2 §Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl synlig skylt eller på något annat verksamt sätt lämnas upplysning om näringsidkarens namn, postadress och telefonnummer. Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300 kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumenten. Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som omfattas av hemförsäljningslagen (1981:1361).
Föreskrifter om tillståndskrav
3 §Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, får regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i området av kläder, skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället får ske bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger. Sådana föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5§. Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter som avses i första stycket.
4 §I 3 § avses med livsmedel: varor som avses i 1§ 1 livsmedelslagen (1971:511), kläder: varor som avses i 61 eller 62 kap. tulltaxelagen (1987:1068), skor: varor som avses i 64 kap. tulltaxelagen.
5 §Föreskrifter enligt 3 § får meddelas bara i fråga om försäljning som sker i en lokal eller ett liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid enstaka tillfällen eller för en kortare tid, eller från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för försäljning eller transport av varor. Föreskrifterna får dock inte avse försäljning inom en lokal där någon annan näringsidkare bedriver stadigvarande försäljning, från ett fordon som har ställts upp efter tillstånd enligt 2§ allmänna ordningsstadgan (1956:617) eller på ett salutorg eller någon liknande plats som kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats, eller vid offentliga tillställningar som avses i allmänna ordningsstadgan eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.
Tillstånd
6 §Frågor om tillstånd prövas av den kommunala nämnd som kommunfullmäktige bestämmer.
7 §Tillstånd skall lämnas, om försäljningen inte kan väntas medföra någon störning av betydelse för varuförsörjningen inom området.
8 §Tillstånd ges för ett bestämt tillfälle eller för en viss tid, högst tre år i sänder. Ett tillstånd får förenas med villkor.
9 §Ett tillstånd får återkallas, om en föreskrift i denna lag eller en föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av lagen i något väsentligt avseende har satts åsido.
10 §Den kommunala nämnd som avses i 6§ skall utfärda bevis om meddelat tillstånd. Tillståndsbeviset i original eller kopia skall föras med vid försäljningen.
Straff
11 §Till böter, högst ettusen kronor, skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2§ eller 10§ andra stycket. Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. bedriver försäljning utan föreskrivet tillstånd, eller 2. bryter mot villkor som har ställts upp med stöd av 8§ andra stycket. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
12 §Näringsidkaren ansvarar för en sådan gärning som avses i 11§, om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap om gärningen.
Överklagande m.m.
13 §En kommunal nämnds beslut i ärenden om tillstånd enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
14 §Beslut i ärenden om tillstånd skall gälla omedelbart, om inte något annat föreskrivs i samband med beslutet.
Regeringens förslag Utskottets förslag
l. Denna lag träder i kraft l. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991, då den 1 april 1991, då lagen lagen (1975:985) om (1975:985) om tillfällig tillfällig handel skall handel skall upphöra att upphöra att gälla. gälla.
2. Sådana tillstånd för försäljning av kläder, skor eller livsmedel som har meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande. I fråga om sådana tillstånd skall föreskrifterna i den lagen tillämpas.
Innehåll
Ärendet1
Sammanfattning1
Propositionen2 Förslag2 Huvudsakligt innehåll2
Motionerna2 Yrkanden2 Motivering3
Kompletterande uppgifter5 Gällande bestämmelser5 Bakgrund5 Tillfällig handel5 Torghandel6 Marknadshandel7 Utredning om tillfällig handel7 Den tillfälliga handelns omfattning8
Utskottet9 Hemställan12
Reservationer 1. Ny lag om tillfällig försäljning (m, fp)13 2. Ny lag om tillfällig försäljning (c)14
Bilaga Förslag till lag om tillfällig försäljning16