Tilläggsskydd för läkemedel, m.m.
Betänkande 1993/94:LU4
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU04
Tilläggsskydd för läkemedel, m.m.
Innehåll
1993/94 LU4
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:22 om tilläggsskydd för läkemedel m.m. I propositionen läggs fram förslag till ändringar i patentlagen (1967:837), vilka syftar till att stärka uppfinnarnas ställning. Regler föreslås om tilläggsskydd för sådana läkemedel som måste godkännas innan de får säljas och som till följd av det administrativa tillståndsförfarandet har en kortare effektiv patenttid än vad som annars skulle vara fallet. Vidare föreslås bl.a. att Patent- och registreringsverkets behandling av patentansökningar skall ändras så att invändningsförfarandet kommer efter och inte som nu före det att patent meddelas.
I propositionen föreslås att lagändringarna skall träda i kraft den 1 december 1993.
I skrivelser till utskottet har Patentbesvärsrätten, Sveriges industriförbund och Svenska Uppfinnareföreningen lämnat synpunkter på de i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen.
I ärendet har inte väckts någon motion.
Med vissa ändringar i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna tillstyrker utskottet lagförslagen. De av utskottet förordade ändringarna innebär bl.a. att de nya reglerna om invändningsförfarandet skall tillämpas även på ingivna patentansökningar som inte har godkänts för utläggning före ikraftträdandet samt att tidpunkten för de nya reglernas ikraftträdande flyttas fram till den 1 januari 1994.
Propositionen
I proposition 1993/94:22 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) efter hörande av Lagrådet att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i patentlagen (1967:837),
2. lag om ändring i lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar.
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
Utskottet
Inledning
Ett patent ger skydd för en uppfinning. De grundläggande patenträttsliga bestämmelserna finns i patentlagen (1967:838). Patentskyddet ger innehavaren en tidsbegränsad ensamrätt att utnyttja en uppfinning. En sådan ensamrätt är avsedd att stimulera forskning och utvecklingsarbete. Uppfinnare kan nämligen räkna med att under skyddstiden utan konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på annat sätt exploatera den ekonomiskt. Häri ligger också ett allmänt intresse. Mot de intressen som sålunda bär upp patentskyddet står samhällets intresse av att det inte skapas alltför långt gående monopol när det gäller att dra nytta av uppfinningen. Ensamrätten är därför begränsad i tiden, i de flesta länder till mellan 15 och 20 år. I Sverige förlängdes patentskyddet 1978 från 17 år till nu gällande 20 år.
Den gällande patentlagen har ändrats vid flera tillfällen med anledning av den internationella utvecklingen. År 1978 tillträdde Sverige den europeiska patentkonventionen (European Patent Convention, EPC). Samma år tillträdde Sverige också den s.k. samarbetskonventionen (Patent Cooperation Treaty, PCT). Europapatentkonventionen innebär en långtgående harmonisering på patentområdet. Genom den europeiska patentkonventionen har skapats en ordning som medger att en patentsökande samtidigt kan erhålla patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant patent meddelas av det europeiska patentverket (EPO), med säte i München. I den svenska patentlagen har tagits in de särskilda regler som föranletts av Sveriges tillträde till den europeiska patentkonventionen. Ett patent med giltighet i Sverige kan således numera meddelas -- förutom av det svenska patentverket -- av det europeiska patentverket. Den europeiska patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av förutsättningarna för att få europeiskt patent och handläggningsordningen vid det europeiska patentverket, dvs. formella regler. Regleringen i konventionen är emellertid helt fristående från konventionsstaternas lagstiftning. När det gäller rättsverkningarna -- patenträttens s.k. materiella del -- gäller att ett europeiskt patent i det hänseendet har samma rättsverkningar i den stat för vilken patent beviljas som ett nationellt patent. För svenskt vidkommande skall alltså svensk rätt tillämpas i fråga om patentets rättsverkningar även när det är fråga om ett europeiskt patent med giltighet i Sverige. Det bör dock framhållas att den formella delen av patenträtten inte endast behandlar förfaranderegler utan i själva verket är avgörande för vilka uppfinningar som kan patentskyddas genom att den anger gränserna för patenträttens skyddsbara område. Den europeiska patentkonventionen gäller -- med undantag för Irland -- i samtliga EG-stater. Bland EFTA-staterna deltar, förutom Sverige, Schweiz, Österrike och Liechtenstein.
Tilläggsskydd för läkemedel
Normalt kan en produkt föras ut på marknaden redan i anslutning till att en ansökan om patent har gjorts. Uppfinnaren kan då dra nytta av sin ensamrätt under hela skyddstiden. För vissa produkter gäller emellertid att de inte får säljas förrän det finns ett offentligt godkännande. Om ett sådant administrativt tillståndsförfarande drar ut på tiden, finns det risk för att den skyddstid som återstår när ett godkännande för försäljning ges blir förhållandevis kort. Om då en alltför kort tid står uppfinnaren till buds för att utnyttja ensamrätten till uppfinningen, är risken uppenbar att han inte ens kan få igen nedlagda kostnader. En sådan ordning kan leda till att samhällsnyttiga investeringar inte görs eller att verksamheter flyttas till länder som erbjuder ett bättre skydd.
Sedan lång tid gäller i Sverige att fabrikstillverkade läkemedel måste vara registrerade för att få säljas. Kontrollen är uppbyggd som en förhandsprövning och den handhas av Läkemedelsverket. Verksamheten regleras numera i läkemedelslagen (1992:859), som trädde i kraft den 1 juli 1993. Det ankommer på tillverkaren att styrka att förutsättningarna för registrering är uppfyllda. Det är därför denne som har att genomföra alla de studier och tester som krävs och att sammanställa den dokumentation som utgör underlaget för Läkemedelsverkets prövning. Verket gör inte några egna omfattande studier utan tillverkarens dokumentation förutsätts vara av sådan kvalitet att det därav kan avgöras om villkoren för en registrering är uppfyllda.
Problemet med en alltför kort effektiv patenttid har medfört särskilda problem för läkemedelsindustrin. Detta beror främst på att forskning och utveckling av ett nytt läkemedel är en långsiktig, osäker och mycket dyrbar process. Investeringarna är ett stort risktagande. Kostnaden för att i normalfallet ta fram ett nytt läkemedel uppskattas till i runda tal en miljard kronor, och det går i regel inte att i förväg avgöra om de satsade resurserna kommer att leda fram till en användbar produkt. Inför en ansökan om registrering måste en tillverkare förvissa sig om att produkten är av fullgod beskaffenhet och att den vid normal användning inte medför skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten. Han måste utreda och dokumentera produktens egenskaper i en rad olika hänseenden. Detta arbete tar ofta flera år att genomföra. Det har framhållits att det inte är ovanligt att det tar tolv år från det att en uppfinning görs tills ett läkemedel som bygger på uppfinningen kan marknadsföras. I dessa fall blir den effektiva patenttiden således inte ens hälften av den i patentlagen medgivna skyddstiden.
På grund av dessa för läkemedelsindustrin särpräglade förhållanden har därifrån under lång tid förts fram önskemål om ett förbättrat patentskydd för läkemedel.
För att råda bot på den korta effektiva patenttiden för läkemedel antog EG:s råd 1992 en förordning om supplerande skyddscertifikat för läkemedel. Genom förordningen, som trädde i kraft den 2 januari 1993, har skapats ett system med förlängd ensamrätt till läkemedelsuppfinningar. Systemet innebär att innehavaren av ett läkemedelspatent efter ansökan kan få skyddstiden för patentet förlängd med högst fem år. Förlängningstiden har gjorts beroende av hur lång tid det har tagit att få läkemedlet godkänt för försäljning. Ansökan om förlängning skall enligt förordningen göras hos den nationella patentmyndigheten.
EES-avtalet innehåller bestämmelser om skydd för immateriella rättigheter. De avtalsslutande staterna åtar sig bl.a. att anpassa sina regler om immateriell äganderätt så att dessa blir förenliga med principerna om varors och tjänsters fria rörlighet och med den skyddsnivå som gemenskapsrätten ger den immateriella äganderätten.
EG-förordningen om supplerande skyddscertifikat för läkemedel omfattas inte av EES-avtalet. Avsikten är emellertid att Gemensamma EES-kommittén när EES-atalet har trätt i kraft skall besluta om att regler motsvarande förordningens skall gälla inom hela EES-området.
En beklaglig konsekvens av att EES-avtalets ikraftträdande har fördröjts är att svenska läkemedelsföretag inte i Sverige kan få det tilläggsskydd för läkemedel som de kan få inom EG-området. Fördröjningen innebär bl.a. att ett antal av de svenska företagens patent i Sverige kan komma att löpa ut innan regler motsvarande förordningen om tilläggsskydd börjar gälla här.
Enligt utskottets mening är det utomordentligt angeläget att denna för svensk läkemedelsindustri bekymmersamma situation snarast undanröjs. Det är därför tillfredsställande att regeringen nu har valt att utan att avvakta EES-avtalets ikraftträdande lägga fram förslag till en nationell lagstiftning om tilläggsskydd.
De nya reglerna föreslås utgöra ett nytt kapitel i patentlagen. Enligt förslaget, som ansluter till vad som torde komma att gälla inom EES-området, skall det förlängda skyddet inte gälla hela patentet utan bara den aktiva ingrediens eller kombination av aktiva ingredienser i ett läkemedel som har godkänts för försäljning. En ansökan om tilläggsskydd skall göras inom sex månader från det att läkemedlet godkändes. Tilläggsskyddet inträder vid utgången av patentets giltighetstid och skall, med avdrag för fem år, gälla under så lång tid som har förflutit från ansökan om patent till dagen för det första godkännandet av läkemedlet. Ett tilläggsskydd skall dock aldrig kunna gälla under längre tid än fem år.
En expertgrupp för immaterialrätt med företrädare för EFTA-länderna och EG har arbetat bl.a. med att bereda ett kommande beslut av Gemensamma EES-kommittén. Expertgruppen är preliminärt enig om en anpassning, enligt vilken det skall vara möjligt att erhålla skydd om det fanns ett gällande patent när förordningen trädde i kraft inom gemenskapen, dvs. den 2 januari 1993, även om patenttiden har löpt ut innan skydd kan meddelas enligt de blivande EES-reglerna. Redan utslocknade rättigheter skall därigenom kunna återupplivas -- under en kortare övergångsperiod och med vederbörlig hänsyn tagen till den som, sedan ett patent har löpt ut men innan en ansökan om tilläggsskydd har gjorts, i god tro har påbörjat eller har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja uppfinningen. Utskottet noterar med tillfredsställelse att enighet synes råda om att övergångsregler av denna innebörd bör fogas till de regler om tilläggsskyddet som kommer att gälla inom EES-området. Motsvarande övergångsregler föreslås redan i det nu framlagda lagförslaget. Dessa är ägnade att motverka den ovan beskrivna olägenheten av att patenttiden för vissa uppfinningar hinner löpa ut innan det blir möjligt att erhålla tilläggsskydd i Sverige.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i nu behandlad del.
Invändningsförfarandet
Sedan Patentverket vid sin granskning av en ansökan har funnit att det inte föreligger hinder mot att meddela patent, vidtar det s.k. invändningsförfarandet. Ansökningen godkänns för utläggning och den kungörs i Svensk Patenttidning. Patentverket tillhandahåller tryckta exemplar av beskrivning, patentkrav och sammandrag av ansökan, med uppgift om sökanden och uppfinnaren.
Syftet med utläggningen är att envar skall få möjlighet att göra invändning mot ansökningen. Invändningsförfarandet utgör ett viktigt komplement till Patentverkets egen granskning. Genom en invändning kan uppmärksamhet riktas på fakta och omständigheter som verket inte har beaktat vid sin granskning. En invändning skall göras inom tre månader från den dag då utläggningen kungjordes och den får grundas på varje omständighet som kan medföra att ansökningen bör avslås. Sökanden skall underrättas om och ges tillfälle att yttra sig över invändningen. Även ytterligare skriftväxling med anledning av invändningen kan erfordras. Sedan invändningsförfarandet har avslutats skall Patentverket ta upp ansökningen till fortsatt prövning och om inget hinder möter, skall ansökningen bifallas. Ett patent är meddelat när patentansökningen har bifallits och beslutet har vunnit laga kraft. Meddelade patent förs in i patentregistret.
Invändningar görs endast i få fall. Exempelvis gjordes under budgetåret 1990/91 invändningar mot cirka 4 % av antalet utlagda ansökningar.
I propositionen föreslås att patentansökningsförfarandet ändras så att eventuella invändningar mot ansökningen skall väckas först efter det att patent har meddelats. Förslaget bygger på en framställning från Patent- och registreringsverket 1992. Bakgrunden till förslaget är följande. Den som får sitt patent meddelat av den svenska patentmyndigheten för den svenska marknaden blir, på grund av skillnaden i tidpunkten för patentmeddelandet, sämre ställd när det gäller att hävda patentet gentemot intrång än den som får sitt patent meddelat via det europeiska patentverket. Den europeiska patentkonventionen föreskriver nämligen en ordning där invändningsförfarandet kommer efter patentmeddelandet. Eftersom den europeiska patentkonventionen, som inledningsvis nämnts, hänvisar till nationell lagstiftning när det gäller patents rättsverkningar, får den som söker ett europeiskt patent tillgång till samtliga de rättigheter som följer av patentlagen och rättsordningen i övrigt, även om invändningar ännu kan framställas under en period och patentet kan komma att senare upphävas. Denna konkurrensnackdel för svenska patent och därmed för det svenska näringslivet bör, framhöll Patentverket i sin framställning, undanröjas snarast möjligt.
Betydelsen av invändningsförfarandets placering i förhållande till tidpunkten för meddelandet av patent framstår tydligast mot bakgrund av en ändring i patentlagen som genomfördes 1986. Då infördes möjligheten att meddela ett interimistiskt vitesförbud (57 a §). Härigenom blev det möjligt för en patenthavare att, så snart patentet har meddelats, mot den som gör patentintrång utverka ett förbud vid vite mot att fortsätta med intrånget. Efter denna ändring har den som via det europeiska patentverket söker patent för den svenska marknaden betydligt bättre möjligheter att under ett känsligt skede hävda sin ensamrätt än den som söker sitt patent via Patentverket och som alltså inte kan föra talan om vitesförbud förrän i ett betydligt senare skede. Den som sökt och fått patent via det europeiska patentverket kan så snart som patentet meddelats -- och utan att behöva avvakta eventuella invändningar -- använda sig av patentlagens 57 a § för att stoppa intrånget. Den som sökt patent via Patentverket måste däremot avvakta invändningsförfarandet och ett först därefter meddelat patent för att kunna hävda sina intressen med stöd av samma lagrum. Detta innebär att den som gör sig skyldig till ett intrång kan utnyttja invändningsförfarandet för att ytterligare fördröja ett patentmeddelande och på så sätt försvåra för den patentsökande att hävda sin rätt.
I och med det förändrade invändningsförfarandet föreslås att utläggningsförfarandet avskaffas och att invändningsfristen förlängs till nio månader.
För närvarande gäller att en invändning mot en patentansökan kan göras på formella grunder, såsom ett handläggningsfel vid Patentverket, t.ex. att ansökningen borde ha avskrivits. I propositionen föreslås, som en anpassning till vad som gäller enligt den europeiska patentkonventionen, att en invändning mot ett meddelat patent inte skall kunna leda till att patentet upphävs i andra fall än sådana som kan föranleda domstol att ogiltigförklara patentet.
Utskottet anser för sin del att den föreslagna reformeringen av invändningsförfarandet innebär en angelägen anpassning till den europeiska patentkonventionen och tillstyrker att den utformas i enlighet med propositionsförslaget.
För sent vidtagen åtgärd
Patentlagen innehåller bestämmelser som ger en patentsökande eller patenträttsinnehavare möjlighet att i vissa fall få en för sent vidtagen åtgärd godtagen av Patentverket. I 72 § första stycket behandlas fallet att en patentsökande har lidit rättsförlust på grund av att han inte gentemot Patentverket har vidtagit åtgärd inom tid som föreskrivits i patentlagen eller med stöd av lagen. Om sökanden har gjort allt vad som skäligen kunde krävas av honom för att iaktta fristen och inom en viss tid vidtar åtgärden, skall verket förklara att åtgärden skall anses vidtagen i rätt tid. Bestämmelsen fördes in i lagen 1978 och den utformades i nära anslutning till en motsvarande bestämmelse i den europeiska patentkonventionen utan att för den skull erhålla samma lydelse. Enligt konventionen fordras att sökanden eller patenthavaren har iakttagit all omsorg som betingas av omständigheterna (artikel 122). I förarbetena till den svenska bestämmelsen uttalades att som utgångspunkt borde gälla att bedömningen av vad som skall anses vara godtagbart förfall skulle ske enligt samma normer som vid prövning huruvida laga förfall i rättegångsbalkens mening föreligger (prop. 1977/78:1 Del A s. 366). Patentverket har i sin tidigare nämnda framställning 1992 till Justitiedepartementet påpekat att tillämpningen av 72 § nära har följt uttalandet i propositionen och att svensk praxis därigenom blivit restriktiv och har kommit att skilja sig från den motsvarande rättstillämpning som sker i det europeiska patentverket och i många andra länder i Europa, däribland Danmark, Finland och Norge. Med anledning av Patentverkets framställning föreslås i propositionen att lydelsen av 72 § patentlagen direkt anknyts till ordalagen i konventionens motsvarande bestämmelse.
Utskottet tillstyrker den föreslagna anpassningen men återkommer i det följande till frågan hur bestämmelsen i dess nya lydelse bör behandlas i övergångshänseende.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
I propositionen framhålls att den nya lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt. Den 1 december 1993 föreslås som en lämplig tidpunkt. Propositionen har emellertid inte avlämnats till riksdagen i tid för att riksdagen skall kunna fatta beslut i lagstiftningsärendet vid en sådan tidpunkt att de nya författningarna kan komma ut i Svensk författningssamling inom den tid före det föreslagna ikraftträdandet som normalt bör krävas när det gäller civilrättslig lagstiftning. Utskottet förordar därför att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1 januari 1994.
I sitt förslag till reformering av invändningsförfarandet föreslog Patentverket som övergångsregel att en patentansökan som har godkänts för utläggning före ikraftträdandet skall behandlas och avgöras enligt lagen i dess äldre lydelse. Under den remissbehandlingen av Patentverkets framställning som företogs, förekom ingen invändning mot den föreslagna övergångsregeln. I propositionen föreslås emellertid en annorlunda utformning som innebär att äldre bestämmelser skall gälla om en ansökan om patent har gjorts före ikraftträdandet. Föredragande statsrådet anför att hon anser det vara lämpligare att låta ansökningsdagen vara avgörande för om de gamla eller de nya patentbestämmelserna skall vara tillämpliga. Som skäl för sin ståndpunkt framhåller hon att den som söker ett patent har ett berättigat, och många gånger betydande, intresse av att kunna förutse enligt vilka regler hans ansökan kommer att behandlas.
Invändningar mot den i propositionen föreslagna övergångsbestämmelsen har i skrivelser till utskottet rests av Sveriges industriförbund, Svenska Uppfinnareföreningen och Patentbesvärsrätten. Dessa har samstämmigt framhållit att de nya reglerna bör tillämpas även med avseende på de ansökningar som vid ikraftträdandet ingivits, men då ännu inte hade godkänts för utläggning.
För att inom den begränsade tid som stått till buds för behandlingen av lagstiftningsärendet få tillgång till ett bättre underlag för utskottets ställningstagande i frågan har Patentverket anmodats att redovisa de för- respektive nackdelar som enligt verkets uppfattning är förenade med de båda alternativen till övergångsbestämmelse.
Patentverket framhåller i sitt svar att propositionens förslag till övergångsbestämmelse har fördelen att vara lätt att förstå. Ingen patentsökande behöver sväva i ovisshet om vilka regler som styr handläggningen. Hans/hennes rätt blir inte till någon del beroende av om ett beslut om utläggning av något skäl påskyndas eller försenas under tiden före ikraftträdandet. Övergångsbestämmelsen är tydlig när den låter dagen för ansökan vara exklusivt avgörande för frågan om vilken lag som är tillämplig.
Å andra sidan, framhåller verket, ser den nu föreslagna övergångsregeln ut att motverka det egentliga syftet med lagförslaget, vilket är att stärka uppfinnarnas ställning. Ett stort antal patentsökande undandras det förstärkta skydd som lagförslaget är avsett att ge, om det är så att samtliga ansökningar som ligger inne hos Patentverket vid tiden för ikraftträdandet måste avvakta invändningsperioden innan patent kan meddelas. Enligt verkets mening kommer dessa sökande i inte obetydlig grad att missgynnas av den i propositionen föreslagna övergångsbestämmelsen, medan dennas positiva betydelse för tredje mans legitima intressen får bedömas bli i praktiken försumbar.
Patentverket pekar också på att en annan nyhet i propositionsförslaget innebär att utrymmet för bifall till en invändning blir något snävare. Möjligen skulle det kunna hävdas att alla ansökningar som gjorts före ikraftträdandet därför borde bli föremål för invändningar i den utsträckning som nuvarande lag medger. Propositionens övergångsbestämmelse skulle kunna tillgodose sådana tredjemansintressen. Patentverket anser dock att det inte finns anledning att överbetona effekterna av denna lagändring. Trots att bestämmelserna om vilka invändningsgrunder som kan göras gällande blir mer restriktiva, lär skillnaden enligt verkets uppfattning i förhållande till nuvarade lag knappast komma att kännas av i praktiken.
Utskottet kan för sin del i och för sig instämma i vad föredragnade statsrådet anför som det avgörande argumentet för den föreslagna övergångsregeln, nämligen att en patentsökande har ett berättigat intresse av att kunna förutse enligt vilka regler hans ansökan kommer att behandlas. Intresset av förutsebarhet för sökandenas del bör emellertid enligt utskottets mening i detta sammanhang inte ses isolerat utan det måste vägas mot deras intresse av att erhålla patent före invändningsförfarandet och därigenom tidigare få tillgång till de möjligheter att inskrida mot patentintrång som lagen erbjuder en patenträttshavare. Det framstår enligt utskottets mening som uppenbart att förutsebarhetsaspekten inte har tillräcklig tyngd vid den avvägningen, något som också bekräftas av framställningarna från Patentbesvärsrätten, Industriförbundet och Uppfinnareföreningen.
En annan fråga är om förslaget att snäva in utrymmet för bifall till en invändning (25 §) leder till att tredjemansintresset åsidosätts på ett oacceptabelt sätt. Den frågan torde Patentverket, med den erfarenhet som där finns representerad, bäst kunna bedöma. Utskottet ser ingen anledning att sätta i fråga Patentverkets uppfattning, att den nu diskuterade förändringen knappast kommer att få någon praktisk betydelse.
Sammanfattningsvis finner utskottet att en övergångsbestämmelse av innebörd att även de hos Patentverket inneliggande ansökningarna som vid ikraftträdandet inte har godkänts för utläggning bör omfattas av de nya reglerna om invändningsförfarandet. Därigenom uppnås enligt utskottets mening den rimligaste balansen mellan å ena sidan intresset av enkelhet och förutsebarhet och å andra sidan önskemålet att med en gång få så många patentärenden som möjligt in under de nya bestämmelsernas tillämpningsområde. Att utforma övergångsbestämmelserna på detta sätt ligger för övrigt helt i linje med redan tidigare tillämpade principer på immaterialrättens område, vilka exempelvis kom till uttryck vid den nuvarande patentlagens tillkomst och när lagens regler anpassades till den europeiska patentkonventionen (jfr t.ex. prop. 1966:40 s. 261 ff. och prop. 1977/78:1 Del A s. 392).
Utskottet förordar således att punkt 2 i propositionens förslag till övergångsbestämmelser ändras så att det därav framgår att de äldre bestämmelserna gäller för sådana ansökningar som har godkänts för utläggning före ikraftträdandet.
Utskottet har i det föregående tillstyrkt den föreslagna ändringen av 72 § patentlagen, som reglerar möjligheterna för patentsökande och patenthavare att undgå slutliga rättsförluster när en föreskriven åtgärd inte har vidtagits i rätt tid. Bestämmelsen föreslås få en för patentsökande och patenthavare förmånligare lydelse och den nya lydelsen bör därför enligt utskottets mening bli direkt tillämplig på såväl alla patentansökningar som alla gällande patent. Övergångsbestämmelserna bör kompletteras i enlighet härmed.
I de båda övergångsbestämmelserna som rör ansökan om tilläggsskydd för läkemedel, punkterna 3 och 4, har föreslagits frister som löper ut den 31 maj 1994, dvs. 6 månader från den föreslagna ikraftträdandetidpunkten. Dessa frister bör anpassas till den framflyttning av ikraftträdandetidpunkten som utskottet förordar och löpa till den 30 juni 1994.
Motsvarande ändringar bör också vidtas i fråga om ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om ändring i lagen om försvarsuppfinningar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande patentlagen
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) med den ändringen att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna erhåller av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lydelse,
2. beträffande försvarsuppfinningar
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar med den ändringen att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna erhåller av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lydelse.
Stockholm den 23 november 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Per Erik Granström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt förslag till ändring av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i regeringens förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)
Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
1. Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1993. den 1 januari 1994.
2. Om en ansökan om patent 2. Om en ansökan om patent
har gjorts före har godkänts för
ikraftträdandet, skall utläggning före
äldre bestämmelser ikraftträdandet, skall
gälla. äldre bestämmelser
gälla med undantag av vad
som anges i punkt 3.
3. Bestämmelsen i 72 §
skall tillämpas även i
fråga om ett patent som har
meddelats och en ansökan
som behandlas enligt äldre
bestämmelser.
3. Om en ansökan om 4. Om en ansökan om tilläggsskydd avser tilläggsskydd avser ingrediens i ett läkemedel ingrediens i ett läkemedel som har godkänts efter den som har godkänts efter den 1 januari 1985 men före 1 januari 1985 men före ikraftträdandet av denna ikraftträdandet av denna lag, får ansökan trots lag, får ansökan trots vad som sägs i 107 § vad som sägs i 107 § andra stycket första andra stycket första meningen göras senast den meningen göras senast den 31 maj 1994. 30 juni 1994.
4. Om en ansökan om 5. Om en ansökan om tilläggsskydd avser tilläggsskydd avser ingrediens som skyddades av ingrediens som skyddades av ett patent den 1 januari 1993 ett patent den 1 januari 1993 men patentets giltighetstid men patentets giltighetstid har löpt ut före har löpt ut före ikraftträdandet av denna ikraftträdandet av denna lag, får ansökan trots lag, får ansökan trots vad som sägs i 106 § 1 vad som sägs i 106 § 1 göras senast den 31 maj göras senast den 30 juni 1994. 1994.
Ett tilläggsskydd som har meddelats efter ansökan enligt första stycket börjar gälla när det har meddelats.
Har någon efter utgången av patentets giltighetstid men innan ansökningen om tilläggsskydd enligt första stycket gjordes i god tro börjat utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i landet, får han utan hinder av tilläggsskyddet fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. Sådan rätt till utnyttjande har under motsvarande förutsättningar även den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i landet.
Rätt enligt tredje stycket får övergå till någon annan endast tillsammans med den rörelse i vilken den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.
Av utskottet framlagt förslag till ändring av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar
Regeringens förslag Utskottets förslag
1. Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1993. den 1 januari 1994.
2. Om en patentansökan har 2. Om en patentansökan har
gjorts före godkänts för
ikraftträdandet, gäller utläggning före
äldre bestämmelser. ikraftträdandet, gäller
äldre bestämmelser.