Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1989/90

Betänkande 1989/90:SoU14

Socialutskottets betänkande
1989/90:SoU14

Tilläggsbudget I till statsbudgeten för

budgetåret 1989/90 1989/90

SoU 14

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1989/90:25 med förslag om
tilläggsbudget I för budgetåret 1989/90 vad avser bilaga 4 punkt E 15.
Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) och punkt H 2. Bidrag till missbrukarvård m.m. I
propositionen föreslås, under punkt H 2, dels att riksdagen bemyndigar
regeringen att godkänna en överenskommelse mellan statens forhandlingsråd
och de båda kommunförbunden om ett nytt statsbidragssystem
för missbrukarvården, dels att ytterligare medel tillskjuts. Med
anledningen av propositionen har väckts en motion. Dessutom behandlas
ett motionsyrkande som väckts med anledning av proposition
1989/90:28 Vård i vissa fell av barn och ungdomar, LVU.

Vidare behandlas ett tjugotal motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden 1989 som rör missbrukarvård. Tre av dessa motionsyrkanden,
som rör de bostadslösas situation, har remitterats.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag. Med anledning av motioner
(s,fp,c) om åtgärder mot kvinnors missbruk föreslår utskottet att
regeringen ges till känna vad utskottet anfört om behovet av insatser
för kvinnliga alkoholmissbrukare och för kvinnor med andra missbruksproblem.

M-, fp-, c- och mp-ledamöterna reserverar sig till förmån för ett
uttalande om enskilda initiativ inom missbrukarvården. Utskottets
m-ledamöter har i en motivreservation utvecklat sin syn på huvudmannaskapet
för de s.k. § 12-hemmen. M-ledamöterna reserverar sig
vidare angående LVM-vård på enskilda vårdhem. Utskottets fp-ledamöter
reserverar sig till förmån för motionsyrkanden om avslag på
propositionen vad gäller godkännande av överenskommelsen om ett
nytt statsbidragssystem och utvecklar i en motivreservation sin syn på
statsbidragskonstruktionen. Fp-ledamöterna reserverar sig också beträffande
överläggningar med bostadsmarknadens parter angående missbrukarnas
bostadsproblem. C- och mp-ledamöterna reserverar sig angående
skyddet för bostadslösa. C-ledamöterna reserverar sig beträffande
förstärkta resurser till § 12-hemmen. Vpk-ledamoten och mp-ledamoten
reserverar sig angående ett åtgärdsprogram för narkomanvården.

M- och c-ledamöterna har avgivit särskilda yttranden beträffande
tvångsmässigt kvarhållande vid avgiftning.

1 Riksdagen 1989/90. 12 sami. Nr 14

FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1989/90:25 bil. 4 p. 1 och 2

Regeringen har — efter föredragning av socialminister Hulterström

— föreslagit riksdagen att

dels under punkt E 15 till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten
för budgetåret 1989/90 anvisa ett anslag på 15 300 000 kr.,
dels under punkt H 2

1. bemyndiga regeringen att godkänna överenskommelsen mellan
statens förhandlingsnämnd samt företrädare för Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet om statsbidrag för missbrukarvård
m.m.,

2. till Bidrag till missbrukarvård m.m. på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten
för budgetåret 1989/90 anvisa ett förslagsanslag på
40 000 000 kr.

Motioner

Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1989

1988/89:So202 av Pär Granstedt och Karin Söder (båda c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana lagändringar att
kommunerna otvetydigt åläggs att se till att ingen skall behöva stå utan
möjlighet till tak över huvudet nattetid.

1988/89:So207 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om nödvändigheten av att förkorta väntetiderna för
intagning till frivillig missbrukarvård och bl.a. därför i större utsträckning
utnyttja de enskilda ideella organisationernas tjänster.

1988/89:So208 av Maja Bäckström (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vikten av att man i kampen mot
narkotikamissbruket som komplement till samhällsinsatserna i högre
grad använder sig av de enskilda ideella organisationernas tjänster.

1988/89:So214 av Ingegerd Wärnersson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om upprättande av konkreta behandlingsprogram för
LVM-vården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av uppföljning och utvärdering av missbruksvården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om socialnämndernas skyldigheter angående öppenvård
och eftervård.

1989/90:SoU14

1988/89:So220 av Sonja Rembo (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ett samlat rehabiliteringsprogram för
missbrukare enligt motionens syften.

1988/89:So221 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudmannaskapet
för missbruksvården.

1988/89:So226 av Charlotte Branting och Elver Jonsson (båda fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjlighet för anhöriga till missbrukare att fl
avgiftsfri behandling.

1988/89:So229 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en särskild information om kvinnligt
missbruk till beslutsfattare och personal inom all missbruksvård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en särskild utbildning av behandlingsassistenter
där kunskap om kvinnligt missbruk skall ingå,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av särskild planering för insatser mot
kvinnligt missbruk i kommunernas vårdresursplaner.

1988/89:So245 av Björn Ericson och Anita iohansson (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen angetts om vräkningshotades och bostadslösas situation.

1988/89:So253 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om åtgärder för att komma till rätta med kvinnors alkoholmissbruk.

1988/89:So260 av Rune Thorén och Rosa Östh (båda c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att förkorta väntetiderna för intagning
till frivillig missbrukarvård och bl.a. därför i större utsträckning utnyttja
de enskilda ideella organisationernas tjänster.

1988/89:So268 av Gudrun Schyman (vpk) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen snarast lägger fram ett åtgärdsprogram för narkomanvården
i enlighet med motionens förslag.

1988/89:So277 av Lena Boström (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare att socialnämnden får rätt att besluta om läkarundersökning.

1988/89:So281 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av 6 § LVM i enlighet med vad
som anges i motionen.

1989/90:SoU14

1988/89:So282 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i 27 § LVM att tvångsomhändertagna
ej kan överföras till privat institution.

1988/89:So296 av Lennart Andersson och Christina Pettersson (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagändring som begränsar socialnämnds rätt till
delegering till kommundelsnämnd i ärende om omedelbart omhändertagande.

1988/89:So297 av Ingvar Eriksson och Carl G Nilsson (båda m) vari
yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av att förkorta väntetiderna för
intagning till frivillig missbrukarvård och bl.a. genom att i större
utsträckning utnyttja de enskilda ideella organisationernas tjänster,

3. att riksdagen av regeringen begär förslag om satsning på enskilt
och stiftelsedrivna rehabiliteringsalternativ inom missbrukarvården.

1988/89:So301 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser mot missbruk bland kvinnor,

8. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till överläggningar
med arbetsmarknadens och bostadsmarknadens parter om missbrukarnas
svårigheter att finna bostad och sysselsättning.

1988/89:So311 av Göran Åstrand (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådana regler att tvångsmässigt kvarhållande
för avgiftning enligt LVM skall kunna ske vid sjukhus i enlighet
med vad i motionen anförts.

1988/89:So328 av Hans Nyhage och Arne Andersson i Ljung (båda m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om väntetider i samband med intagning till frivillig
missbrukarvård samt om ideella organisationers medverkan i vårdarbetet.

Motion väckt med anledning av proposition
1989/90:25

1989/90:Sol0 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionens yrkande 1 under avsnittet H 2
(bil. 4),

2. att riksdagen som riktlinjer för statsbidragen till missbrukarvård
för år 1990 godkänner den i propositionen och överenskommelsen
föreslagna konstruktionen såvitt gäller detta kalenderår,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
framtida propositioner om statsbidrag till kommuner och landsting
inte annat än vid huvudmannaskapsförändringar eller i andra exceptionella
situationer bör konstrueras som anhållanden om att riksdagen
bemyndigar regeringen att godkänna i förväg träffade överenskommelser
med kommunförbunden.

1989/90:SoUl4

Motion väckt med anledning av proposition
1989/90:28

1989/90:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förstärkta resurser till de s.k. paragraf 12-hemmen.

Utskottet
Anslaget till Spri

Anslaget har i statsbudgeten för innevarande budgetår beräknats för ett
halvt år, dvs. t.o.m. utgången av år 1989. Staten och Landstingsförbundet
har den 15 juni 1989 träffat ett nytt avtal om Spris verksamhet för
perioden 1990—1995. Vidare har staten och Landstingsförbundet samma
dag träffat en överenskommelse om finansieringen av Spri under
åren 1990—1992. Bidragen från staten och Landstingsförbundet lämnas
till en fond som används till Spri:s verksamhet.

Enligt överenskommelsen om finansieringen skall staten för år 1990
tillskjuta 28 milj.kr. till Spri:s fond. Vidare skall staten tillskjuta 2,6
milj.kr. för standardiseringsuppgifter. I propositionen hemställs att
Spri för första halvåret 1990 tillförs medel med sammanlagt 15,3
milj.kr.

Beträffande detta avsnitt i propositionen har inga motioner väckts.

Utskottet tillstyrker den i tilläggsbudgeten föreslagna medelsanvisningen
till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut.

Bidrag till missbrukarvård m.m.

Bakgrund

Enligt 22 § socialtjänstlagen (1980:620) skall socialnämnden sörja för
att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas
emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende. Socialnämnden
ansvarar för att den som genom nämndens försorg tagits
emot i ett annat hem än det egna får god vård. Enligt 23 § samma lag
skall behovet av hem för vård eller boende inom varje landstingskommun
tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i området.

Mellan staten och de båda kommunförbunden, Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet, träffades inför socialtjänstreformen en
principöverenskommelse om ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner
inom socialtjänsten. Efter riksdagens bemyndigande godkände
regeringen överenskommelsen den 26 juni 1980 (prop. 1979/80:172,
Soll 1979/80:44, rskr. 1979/80:385). Principöverenskommelsen innebar
att berörda kommuner och landstingskommuner den 1 januari 1983
övertog dels huvudmannaskapet för de statliga ungdomsvårdsskolorna

1989/90:SoU14

och nykterhetsvårdsanstalterna, dels de rättigheter och åtaganden som
staten hade i fråga om Margretelunds och Råby yrkesskolor, erkända
och enskilda nykterhetsvårdsanstalter samt inackorderingshem och behandlingshem
för alkohol- och narkotikamissbrukare. Parterna var
ense om att statsbidragets utformning skulle medge handlingsfrihet för
kommun/landstingskommun och att schablonisering skulle eftersträvas
vid den närmare utformningen.

Riksdagen godkände år 1981 på nytt en överenskommelse (prop.
1980/81:196, SoU 1981/82:23, rskr. 1981/82:92) mellan parterna om en
statsbidragskonstruktion som skulle tillämpas under åren 1983 och

1984. Utskottet uttalade därvid bl.a. att parterna vid fortsatta förhandlingar
om den framtida bidragskonstruktionen borde sträva efter att ge
denna en sådan utformning att den stöder en utveckling av vårdinnehållet
och även i övrigt är ägnad att främja de mål statsmakterna ställt
upp för socialtjänsten. Samma bidragskonstruktion tillämpades även år

1985.

För åren 1986—1989 träffades en överenskommelse i mars 1985 mellan
statens förhandlingsnämnd, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
om ett nytt statsbidragssystem. Överenskommelsen redovisades
i proposition 1984/85:151, vilken godkändes av riksdagen
(SoU 1984/85:26, rskr. 55).

De tidigare statsbidragen till driften av hem för vård eller boende
resp. till alkoholpolikliniker och vårdcentraler för missbrukare slogs
då samman till ett gemensamt statsbidrag till missbrukarvård m.m.
Bidragssystemet skulle gälla t.o.m. år 1989.

Det nuvarande statsbidraget utgår i form av kommunbidrag, platsbidrag
och omstruktureringsbidrag.

Kommunbidraget, som utgör huvuddelen av bidraget, utgår till
kommunerna för olika typer av insatser för missbrukare och vissa
ungdomar och fördelas i huvudsak utifrån det genomsnittliga antalet
vårddagar som varje kommun har utnyttjat vid statsbidragsberättigade
institutioner under åren 1983 och 1984. Kommunbidraget uppgick för
år 1988 till ca 651 milj.kr.

Platsbidrag utgår till huvudmännen för i huvudsak de f.d. statliga
nykterhetsvårdsanstalterna och ungdomsvårdsskolorna med 100 000
kr. per plats. Till de f.d. ungdomsvårdsskolornas inskrivningsplatser
utgår dock bidrag med 250 000 kr. per plats. Det särskilda platsbidraget
har behövts med hänsyn till att dessa institutioner är särskilt
resurskrävande och att de i många fall har hela landet som upptagningsområde.
Under år 1988 utgick platsbidrag med ca 160 milj.kr. till
ca 800 platser fördelat på ca 500 platser på de f.d. ungdomsvårdsskolorna
och ca 300 på de f.d. nykterhetsvårdsanstalterna.

Omstruktureringsbidraget utgår för att underlätta en nödvändig omstrukturering
av institutionsvården och därvid ge berörda huvudmän
viss kompensation för avvecklingskostnader. Bidraget utgår vid avveckling,
helt eller delvis, av vissa typer av institutioner. För år 1988
uppgick omstruktureringsbidraget till ca 14 milj.kr.

För år 1988 uppgick statsbidraget till missbrukarvård m.m. till totalt
825 milj.kr. Vidare har 10 milj.kr. varje år avsatts för att stödja

1989/90: SoU14

utveckling och förändring av främst institutionsvården eller alternativ
till denna. Ett särskilt statsbidrag med totalt 35 milj. kr. för platser
avsedda för narkotikamissbrukare i hem för särskilt noggrann tillsyn
utgår fr.o.m. år 1988. Avsikten med detta bidrag har varit att stimulera
utbyggnaden av vårdplatser på institutioner med möjlighet till vård
enligt 23 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fell, LVM.

Inför genomförandet av ett nytt statsbidragssystem gav regeringen riksrevisionsverket
(RRV) i uppdrag att analysera effekterna av statsbidraget
till missbrukarvård m.m. Uppdraget redovisades i november 1988.
RRV:s undersökning visar att statsbidraget vare sig styr eller begränsar
inriktningen eller formerna för den lokala missbrukarvården (rapport
1988:273).

Vidare har socialstyrelsen redovisat förändringar inom missbrukarvården
och ungdomsvården 1987. Socialstyrelsens slutsatser i sin rapport
är sammanfattningsvis att det generella statsbidraget inte på något
mätbart sätt har styrt verksamheten mot ökade öppen vårdsinsatser,
vilket var ett uttalat syfte med bidragssystemet. Däremot har stora
förändringar skett inom institutionsvården, delvis utanför ramen för
bidragssystemet, men också genom det omstruktureringsbidrag som
utgivits. Socialstyrelsen konstaterar att det föreligger en obalans vad
beträffar geografisk fördelning av vårdresurser och möjligheterna för
vissa grupper att få adekvat vård. Styrelsen anser att detta är särskilt
betydelsefullt i en situation när efterfrågan på institutionsvård är stor.

I olika sammanhang har kritik riktats mot det nuvarande bidragssystemet.
Socialberedningen har i sitt betänkande (SOU 1987:22) Missbrukarna,
Socialtjänsten, Tvånget konstaterat att institutionsvården för
de tyngsta fallen blivit eftersatt bl.a. som ett resultat av bidragssystemet.
Likaså har f.d. JO Tor Sverne i betänkandet (Ds S 1987:3) Översyn av
LVU kritiserat omfattningen av och innehållet i vården av de mest
problemfyllda ungdomarna.

Propositionen

Skälen för en förändring av statsbidragets nuvarande konstruktion är
enligt propositionen främst följande.

Föredraganden, socialminister Hulterström, konstaterar i propositionen
att platserna för de tyngsta missbrukarna som vårdas enligt LVM,
trots en kraftig efterfrågeökning, har legat i stort sett konstant. Socialministern
betraktar det som allvarligt att vården för de svårast utslagna
missbrukarna inte har genomgått någon större utveckling. Köerna till
LVM-vården är i dag ett problem för kommunerna, heter det i
propositionen (s. 16). Socialministern anser det mycket angeläget att
de tyngsta missbrukarna ges en större prioritet inom vården än som
hittills skett.

I propositionen uppges vidare att antalet platser vid s.k. § 12-hem,
dvs. hem för vård eller boende enligt § 12 LVU, har minskat under
åren 1983—1987. Under år 1989 väntas en ytterligare minskning ske.
Även om det totala antalet våldsbenägna och kriminella ungdomar

1989/90:SoU 14

inte torde ha ökat i någon större omfattning verkar det som om
problembilden har förändrats och förvärrats. Många av § 12-hemmen
har i dag uppenbara problem, anför socialministern vidare.

I dag finns ca 140 platser på de slutna avdelningarna, vilket inte är
tillräckligt. Hemmen tvingas ofta avvisa sökanden på grund av platsbrist.
Vidare avvisas ett inte obetydligt antal ungdomar med hänvisning
till att de inte passar in i de vårdprogram hemmen erbjuder. Ett visst
antal ungdomar har också skrivits ut från § 12-hemmen på grund av
sitt beteende på hemmen. Socialministern konstaterar med hänvisning
härtill att ett antal ungdomar inte får erforderlig vård. Detta är enligt
hans mening oacceptabelt.

Socialministern anser det vidare angeläget att en betydligt mer
differentierad vårdstruktur utvecklas för att kunna mäta de ibland
mycket speciella vårdbehov vissa ungdomar har. Detta ställer emellertid
krav på ett ökat samarbete och en ökad regional samverkan så att
specialiserade resurser utnyttjas på ett effektivt sätt.

Det statsbidrag som föreslås i propositionen tar därför särskild
hänsyn till de mest utsatta grupperna av missbrukare och ungdomar.

I propositionen hemställs att riksdagen bemyndigar regeringen att
godkänna en överenskommelse som statens förhandlingsnämnd träffat
med Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet om statsbidrag
till missbrukarvård m.m. Överenskommelsen innebär att de nuvarande
statsbidragen för missbrukarvård m.m. inkl. statsbidrag för utbyggnad
av vård för narkotikamissbrukare vid hem för särskilt noggrann
tillsyn samt nuvarande bidrag till utveckling och förändring av
främst institutionsvården eller alternativ till denna förs samman till ett
enda bidrag. Det nya statsbidraget föreslås utgå i form av platsbidrag,
utvecklingsbidrag och kommunbidrag.

Platsbidraget för platser i hem för vård eller boende enligt 12 §
LVU föreslås fr.o.m. 1990 utgå med 400 000 kr. per plats i slutna
avdelningar och med 200 000 kr. per plats i öppna avdelningar.

Platsbidraget för platser i hem för vård eller boende enligt 23 §
LVM föreslås fr.o.m. 1990 utgå med 300 000 kr. per sluten plats och
med 100 000 kr. per öppen plats.

För att huvudmännen skall kunna erhålla platsbidrag föreslås att
platserna skall vara godkända av socialstyrelsen för vård enligt 12 §
LVU resp. 23 § LVM.

Utvecklingsbidrag föreslås utgå med sammanlagt högst 30 milj.kr Vår.
Utvecklingsbidrag föreslås kunna ges för att täcka utvecklings-, etablerings-
eller initialkostnader om en huvudman vidtar strukturförändring
med konsekvensen att en ny enhet för vård enligt 12 § LVU eller
23 § LVM etableras eller vidtar andra åtgärder som syftar till att
förbättra missbrukarvården m.m. Socialstyrelsen föreslås fatta beslut
om utvecklingsbidraget.

Kommunbidraget skall fritt disponeras av kommunerna för olika
typer av åtgärder inom missbrukar- och ungdomsvården, bl.a. till
verksamheter som drivs av organisationer, stiftelser eller andra huvud -

1989/90:SoU14

män med ideell inriktning. För att ett varierande och flexibelt vårdutbud
skall kunna åstadkommas bör bidraget inte specialdestineras till
speciella verksamheter.

Kommunbidraget fördelas till kommunerna i enlighet med särskilda
andelstal. De andelstal som föreslås för år 1990 är huvudsakligen
beräknade med utgångspunkt från det genomsnittliga antalet utnyttjade
vårddagar vid hem för vård eller boende åren 1986—1987. Alla kommuner
föreslås dock garanteras kommunbidrag motsvarande 20 % av
det genomsnittliga antalet vårddagar per 1 000 invånare i riket som
helhet.

Enligt 23 § socialtjänstlagen (1980:620) är landstingskommunerna och
kommunerna skyldiga att upprätta en för länet gemensam vårdresursplan.
I planen skall behov av institutionsvård och öppenvård samt
vårdresurser redovisas. I propositionen påpekas (s. 19) att vissa vårdresurser
är speciella till sin karaktär och att man inom ett planeringsområde
ofta inte har tillräckligt underlag för sådana insatser. Det kan
exempelvis gälla kvalificerade insatser för de mest utsatta ungdomarna
och missbrukarna. För att detta behov skall kunna tillgodoses bör
enligt propositionen en länsövergripande planering av resurserna ske.
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet skall enligt den
träffade överenskommelsen tillsammans med socialstyrelsen ta initiativ
till att en sådan planering snarast påbörjas. Inriktningen på detta
arbete skall vara dels att alla som är i behov av vård skall kunna få
adekvata vårdinsatser, dels att erforderliga omstruktureringar genomförs
i syfte att åstadkomma en effektivisering och ett bättre utnyttjande
av tillgängliga vårdresurser.

Det nya statsbidragssystemet avses träda i kraft den 1 januari 1990. Det
skall gälla under tre år, dvs. fram till utgången av 1992.

Enligt överenskommelsen mellan de båda kommunförbunden skall
statsbidraget för år 1990 vara 950 milj.kr. För budgetåret 1989/90 har
under anslaget H 2 Bidrag till missbrukarvård m.m. i 1989 års budgetproposition
föreslagits 860 milj.kr. 1 budgetpropositionen har även
föreslagits 10 milj.kr. under anslaget H 4 för utveckling av institutionsvården
avseende budgetåret 1989/90. Förslagen har behandlats av
riksdagen som således redan anvisat 870 milj.kr. till missbrukarvården
för budgetåret 1989/90 (prop. 1988/89:100, Bil. 7, SoU 20, rskr. 220).
Socialministern beräknar därför det tillkommande medelsbehovet för
innevarande budgetår till 40 milj.kr.

Avslag på propositionen m.m.

I motion 1989/90:Sol0 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
avslår propositionens yrkande 1 under avsnittet H 2 (bil. 4)
(yrkande 1). Vidare hemställs att riksdagen som riktlinjer för statsbidragen
till missbrukarvård för år 1990 godkänner den i propositionen
och överenskommelsen föreslagna konstruktionen såvitt gäller detta
kalenderår (yrkande 2).

1989/90:SoU14

Enligt motionärerna har flera rapporter påvisat svagheter i det
nuvarande statsbidragssystemet. Bristerna har också påtalats i riksdagen.
Den konstruktion av statsbidraget som nu föreslås innebär enligt
motionärerna i de flesta avseenden ett vidmakthållande av det gamla
systemet. Motionärerna ser därför inte skäl att tillstyrka de skisserade
riktlinjerna för den kommande treårsperioden. Eftersom regeringen är
sent ute med sitt förslag, och kommuner och landsting redan har
fastställt sina budgetar, godtar motionärerna den föreslagna modellen
för år 1990 men inte för längre tid. Folkpartiet har i annat sammanhang
föreslagit en allmän översyn av statsbidragen för kommunen.
Frågan om statsbidragen till missbrukarvården bör behandlas vid en
sådan översyn.

Utskottet uttalade redan våren 1988 att mycket talade för att det då
gällande statsbidragssystemet hade negativa effekter, framför allt för
vården av de mest utsatta ungdomarna (SoU 1987/88:17 s. 21). Utskottet
fenn detta utomordentligt bekymmersamt och ansåg att frågan
måste följas med stor uppmärksamhet. Mot bakgrund av att statsbidragssystemet
var föremål för en översyn fenn utskottet emellertid
inte vid dåvarande tidpunkt skäl för något initiativ från riksdagens
sida.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Som framgår av propositionen finns stora brister när det gäller
vården av de tyngsta missbrukarna och de mest vårdkrävande ungdomarna.
Syftet med det förslag till nytt statsbidragssystem som läggs
fram i propositionen uppges vara att skapa bättre förutsättningar för
kvalificerade insatser för de mest utsatta grupperna av missbrukare och
ungdomar. Det sker dels genom att bidragen till platser i slutna
avdelningar i LVM-vården och på § 12-hemmen höjs väsentligt, dels
genom att kommunförbunden och socialstyrelsen medverkar i en
länsövergripande planering i syfte att tillgodose behoven av en mer
specialiserad institutionsvård.

Utskottet anser det ytterst angeläget att kvalificerade vård- och
behandlingsinsatser ges till de tyngsta missbrukarna och mest vårdkrävande
ungdomarna. Det föreslagna nya statsbidragssystemet förbättrar
enligt utskottets mening förutsättningarna härför. Utskottet tillstyrker
därför att riksdagen bemyndigar regeringen att godkänna den träffade
överenskommelsen om statsbidrag till missbrukarvård m.m. i enlighet
med propositionens förslag. Motion 1989/90:Sol0 (fp) avstyrks således i
här aktuella delar (yrkandena 1 och 2).

I samma motion (fp) föreslås att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att framtida propositioner om statsbidrag till
kommuner och landsting inte annat än vid huvudmannaskapsförändringar
eller i andra exceptionella situationer bör konstrueras som
anhållanden om att riksdagen bemyndigar regeringen att godkänna i
förväg träffade överenskommelser med kommunförbunden (yrkande
3). Motionärerna anser att den normala modellen i dessa sammanhang
bör vara att regeringen, utan att i förväg ha låst sig genom överens -

1989/90: So U14

kommelser med kommunförbunden, underställer riksdagen ett förslag
om statsbidragens utformning. Så sker i fråga om andra statsbidrag,
t.ex. statens stöd till barnomsorgen.

Utskottet utgår från att motionsyrkandet endast avser överenskommelser
med kommunförbunden på det sociala området.

Enligt vad utskottet erfar föregås förhandlingar mellan staten och
huvudmännen om statsbidrag på det kommunala området alltid av en
prövning i regeringskansliet av förhandlingsalternativet mot alternativet
att regeringen — efter överläggningar med huvudmännen — lägger
förslag till riksdagen om riktlinjer för statsbidraget.

När det gäller ersättningssystemet för sjukvården, det s.k. Dagmarsystemet,
bör noteras att regeringen i lag har bemyndigats att träffa
överenskommelser med sjukvårdshuvudmännen (2 kap. 2 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring, LAF). Riksdagen bereds därför endast
tillfälle att ta del av den träffade överenskommelsen.

Regeringen är fri att välja mellan de ovan nämnda alternativen och
väljer naturligen det som förefaller lämpligast i den aktuella situationen.
I det fall då en överenskommelse uppnås torde detta innebära att
kommunerna i större utsträckning engageras i att fullfölja intentionerna
bakom statsbidragen. Formerna för riksdagens ställningstaganden
när det gäller statsbidrag till kommuner och landsting på det sociala
området kan dock behöva övervägas i lämpligt sammanhang. Något
uttalande härom anser utskottet dock inte motiverat. Motion SolO (fp)
avstyrks därför även i här aktuell del (yrkande 3).

Förstärkta resurser till de s.k. § 12-hemmen

I motion 1989/90:So6 av Karin Israelsson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad som i motionen anförts om förstärkta
resurser till de s.k. § 12-hemmen (yrkande 7).

Motionen har väckts med anledning av proposition 1989/90:28 om
vård i vissa fall av barn och ungdomar, LVU.

Enligt motionärerna visar erfarenheten att det behövs en vårdform
motsvarande de tidigare ungdomsvårdsskolorna, där det finns resurser
och kompetens att under begränsad tid ta hand om ungdomar med
särskilt svåra problem. De s.k. § 12-hemmen måste därför återskapas
till att bli den vårdresurs de tidigare varit. Anslagen måste höjas så att
resurserna förstärks och vårdmetoderna utvecklas. Antalet vårdplatser
behöver bli fler.

I proposition 1989/90:28 om LVU uppges att den s.k. § 12-hemsvårdens
andel av institutionsvården har minskat från 31 % år 1983 till
22 % år 1987 (s. 47). Platsantalet på § 12-hemmen uppgår för närvarande
till drygt 500. Enligt uppgift från socialstyrelsen avvisades drygt
500 ansökningar om intagning av ungdomar i sådana hem under år
1988. Det rörde sig om ca 100—150 ungdomar. Som skäl för avvisningarna
angavs att det förelåg brist på platser och/eller personal, att
ungdomarna inte tillhörde upptagningsområdet samt, i vissa fell, att de

1989/90: SoU14

ansågs för svårbehandlade. Ett fyrtiotal ungdomar skrevs ut till annan
vård, eftersom institutionerna inte ansåg sig klara av att ta hand om
dem inom institutionsvårdens ram (s. 48 f.).

Aven i den nu aktuella propositionen (s. 17) pekas på den minskning
av antalet platser på § 12-hemmen som skett under perioden
1983—1987. Där uppges också att en ytterligare minskning väntas ske
under år 1989. I dag finns ca 140 slutna platser på § 12-hem. Detta är
inte tillräckligt, anför socialministern, utan hemmen tvingas ofta avvisa
sökanden på grund av platsbrist. Enligt socialministern talar vidare
mycket för att vårdutbudet inte är tillräckligt varierat för att kunna
möta de ibland mycket speciella vårdbehov vissa ungdomar har. Det är
enligt socialministerns uppfattning angeläget att en betydligt mer differentierad
vårdstruktur utvecklas. Med utgångspunkt i dessa synpunkter
har överenskommelsen mellan staten och kommunförbunden träffats.
Statsbidraget till slutna platser på § 12-hemmen föreslås höjt från
250 000 till 400 000 kr. per plats (s. 18). För att tillgodose behovet av
kvalificerade insatser för de mest utsatta ungdomarna bör enligt propositionen
en länsövergripande planering av resurserna ske. Enligt överenskommelsen
kan upptagningsområdena behöva vidgas för att ge ett
tillräckligt underlag för speciella insatser för de mest utsatta ungdomarna
(s. 21).

Vidare föreslås ett särskilt bidrag om 30 milj.kr. till utveckling av
missbrukarvården. Socialministern anser att det är ytterst angeläget att
utvecklingen av institutionsvården fortsätter (prop. s. 19). Bidraget
skall bl.a. kunna ges när en ny enhet för vård enligt § 12 LVU
etableras.

Utskottet har tidigare uttalat att de uppgifter som redovisats om
resursbrist vid § 12-hemmen och om otillräcklig eftervård är alarmerande
och ger anledning till överväganden på skilda fält som rör
hemmen (1988/89:SoUl s. 21). De överväganden som krävdes gällde
enligt utskottet, förutom statsbidragets utformning, bl.a. § 12-hemmens
upptagningsområden, kontinuitet i vård och eftervård, personalutbildning
m.fl. frågor. Det borde enligt utskottet övervägas om inte större
upptagningsområden än landstingsområdet kunde skapas genom samverkansavtal
omfattande två eller flera län.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att resurserna till § 12-hemmen
måste förstärkas och antalet vårdplatser öka. Det nu föreslagna
statsbidragssystemet, som har ett uttalat syfte att skapa bättre förutsättningar
för mer kvalificerade insatser för de mest belastade ungdomarna,
tillgodoser enligt utskottets mening dessa krav.

Utskottet avstyrker därför motion So6 (c) yrkande 7 och tillstyrker
den i propositionen föreslagna medelsanvisningen för Bidrag till missbrukarvård
m.m. om 40 milj.kr.

1989/90:SoU14

Ett åtgärdsprogram för narkomanvården

1989/90:SoU14

I motion 1988l89:So268 begär Gudrun Schyman (vpk) att regeringen
snarast lägger fram ett åtgärdsprogram för narkomanvården i enlighet
med motionens förslag. Enligt motionären ger den aktuella bilden av
narkomanvården intrycket att behandlingsresurserna är som sämst för
de mest utslagna och mest vårdkrävande patienterna. I Storstockholmsområdet
finns t.ex. uppskattningsvis 400 HIV-smittade missbrukare
som saknar ett fungerande behandlingsalternativ. Regeringen, som har
ett övergripande ansvar, borde enligt motionären ta initiativ till konkreta
åtgärder, såsom särskilda utbildningsinsatser för narkomanvårdspersonal,
utveckling av alternativa vårdformer och översyn av statsbidragssystemet.

I den nu aktuella propositionen konstateras att vård- och behandlingsinsatserna
för de svårast utslagna missbrukarna visat sig otillräckliga. I
vissa delar av landet finns en uppenbar platsbrist för både alkohol- och
narkotikamissbrukare med behov av vård enligt 23 § LVM, heter det i
propositionen. Därför föreslås en omläggning av statsbidraget till missbrukarvården
som syftar till att skapa bättre förutsättningar för att
kvalificerade insatser skall kunna erbjudas de mest utsatta missbrukarna.

Platsbidraget till platser i hem för vård eller boende enligt 23 §
LVM, dvs. hem för missbrukare som behöver stå under särskilt noggrann
tillsyn, föreslås utgå med 300 000 kr. per sluten plats och med
100 000 kr. per öppen plats. Det nuvarande platsbidraget utgick med
100 000 kr. per plats. Vidare har de båda kommunförbunden kommit
överens om att tillsammans med socialstyrelsen genomföra en länsövergripande
planering för att tillgodose utvecklingen av den mer
specialiserade institutionsvården. I ett första skede skall göras en rikstäckande
inventering av behov och möjliga lösningar med belysning av
ekonomiska konsekvenser. Denna inventering förutsätts vara genomförd
den 1 juli 1990 (prop. bil. 4.1, s. 4).

Som ovan nämnts föreslås också ett särskilt utvecklingsbidrag om
högst 30 milj.kr. per år. Utvecklingsbidraget skall kunna ges bl.a. när
huvudmannen etablerar en ny enhet för vård enligt 23 § LVM.
Bidraget utgår också för andra särskilda åtgärder som syftar till att
förbättra missbrukarvården m.m.

En översyn av statsbidragssystemet med syfte att förbättra vården för de
mest vårdkrävande och utslagna missbrukarna, såsom motionären efterlyst,
har nu genomförts. Utskottet utgår från att det föreslagna
statsbidragssystemet kommer att ha en positiv inverkan på utbyggnaden
av den slutna missbrukarvården och på utvecklingen av vårdformerna.
Motion So268 (vpk) påkallar därför ingen åtgärd av riksdagen
utan avstyrks.

Tvångsmässigt kvarhållande vid avgiftning enligt
LVM

Motionen

I motion I988l89:So311 av Göran Åstrand (m) begärs förslag till sådana
regler att tvångsmässigt kvarhållande för avgiftning enligt LVM skall
kunna ske vid sjukhus i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motionären anser att det föreligger ett betydande problem beträffande
många HlV-positiva, med gravt drogmissbruk som skäl för
LVM-ingripande, under den avgiftningsfas som enligt lagen skall inleda
ingripandet. I motionen anförs bl.a. följande.

Regelmässigt är det sjukvårdshuvudmannen som ansvarar för avgiftningen.
Den möjlighet att tillämpa tvång som LVM medger föreligger
inte enligt hälso- och sjukvårdslagen. Detta medför — som flera uppmärksammade
exempel från bl.a. Stockholm visar — att den intagne
inte sällan avviker under avgiftningsfasen och att den avsedda och
beslutade LVM-vården därmed inte kan komma till stånd.

För att komma tillrätta med detta allvarliga förhållande borde
genom t.ex. en komplettering av hälso- och sjukvårdslagen möjliggöras
ett tvångsmässigt kvarhållande vid avgiftning enligt LVM.

Bakgrund

Enligt 24 § första stycket LVM skall vården inledas på sjukhus om det
anses lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och om
förutsättningarna för sjukhusvård är uppfyllda. Under vårdtiden på
sjukhus gäller hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, samt i
förekommande fall lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
(1966:293, omtryckt 1982:782), LSPV.

Respekten för patientens självbestämmande och integritet är en
viktig utgångspunkt för hälso- och sjukvårdslagen. Ingen får mot sin
vilja hållas kvar på ett sjukhus eller utsättas för någon behandling eller
något ingrepp. I vissa fall kan en behandlingsåtgärd få vidtas med
åberopande av nödrätten eller s.k. presumerat samtycke. Patienter som
vårdas enligt LSPV kan underkastas tvång med stöd av 13 § LSPV.

Enligt 24 § tredje stycket LVM har överläkaren vid den sjukvårdsenhet
där missbrukaren vårdas enligt den lagen en skyldighet att meddela
socialnämnden eller det aktuella LVM-hemmet, om en missbrukare
vill lämna eller redan har lämnat sjukhuset. Överläkaren har enligt
samma lagrum givits en kvarhållningsrätt, dvs. rätt att besluta att
missbrukaren skall hindras att lämna sjukhuset under den tid som
behövs för att säkerställa att missbrukaren kan föras över till ett
LVM-hem.

Som motiv till att införa denna kvarhållningsrätt anfördes i proposition
1987/88:147 att alltför fa patienter fick inledande sjukhusvård
enligt LVM eftersom missbrukarna ofta avvek i samband med sjukhusvården
(prop. s. 82). I propositionen diskuterades de regler som gäller
i fråga om tvång inom sjukvården (se ovan). Departementschefen
ansåg att principen om frivillighet inom hälso- och sjukvården var av

1989/90:SoU14

så fundamental betydelse att avsteg därifrån måste grundas på mycket
starka skäl. Önskemålet att förhindra att en missbrukare avviker från
beslutad LVM-vård var inte tillräckligt för att frångå den principen.

Enligt departementschefen (s. 84) fanns det skäl att tro att den
föreslagna kvarhållningsrätten kommer att medföra att flertalet av de
missbrukare som blir föremål för vård med stöd av LVM kan ges
inledande sjukhusvård om de behöver det. Vissa klienter, framför allt
vissa narkotikamissbrukare, kommer förmodligen att motsätta sig varje
form av vård. För att dessa skall kunna få medicinsk omvårdnad måste
det på LVM-hemmen finnas erforderliga somatiska och psykiatriska
resurser, hette det i propositionen. Där det framstår som ofrånkomligt
att bygga upp resurser för hälso- och sjukvård inom LVM-hemmen
borde de enligt propositionen komma till stånd genom sjukvårdshuvudmannens
försorg. De närmare formerna för hur detta skall ske fick
avgöras från fall till fall genom samarbetsavtal mellan de berörda
huvudmännen.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motion (c) som väckts med anledning av LVM-propositionen
ifrågasattes om överläkarens kvarhållningsrätt var tillräcklig för att
hindra avvikelser från sjukhusvård enligt LVM. Motionärerna ansåg att
ytterligare insatser borde övervägas för att "klara ut den grundläggande
frihet som finns i HSL och den ofrihet som finns i LVM".

Socialutskottet avstyrkte den då aktuella motionen och anförde
(SoU 1987/88:25 s. 19).

Enligt utskottets mening är det en rimlig och lämplig avvägning som
gjorts i propositionen mellan principen om frivillighet inom hälsooch
sjukvården och önskemålet att så många missbrukare som möjligt
skall kunna beredas erforderlig sjukvård. Kvarhållningsrätten kan enligt
utskottets mening leda till ökade möjligheter att vårda missbrukare
på sjukhus. Som anförs i propositionen kan det emellertid i vissa fall
vara nödvändigt att bygga upp resurser för hälso- och sjukvård inom
LVM-hemmen. Också den sjukvården måste emellertid bygga på frivillighet.
Enligt utskottets mening finns det skäl för socialstyrelsen

— bl.a. med hänsyn till HIV-epidemin bland narkotikamissbrukarna

— att noga följa hur hälso- och sjukvårdsbehovet inom missbrukarvården
kan komma att förändras. Utskottet förutsätter att så sker utan
något initiativ från riksdagen.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att den kvarhållningsrätt
som gäller enligt 24 § tredje stycket LVM innebär en lämplig avvägning
mellan principen om frivillighet enligt hälso- och sjukvårdslagen
och önskemålet att bereda dessa missbrukare erforderlig sjukvård utan
att de avviker. För de missbrukare som motsätter sig varje form av
sjukhusvård måste resurser för hälso- och sjukvård byggas upp inom
LVM-hemmen. Enligt utskottets mening finns det inte skäl att frångå
den grundläggande principen om frivillighet inom hälso- och sjukvården
för att tillgodose motionärens krav om tvångsmässigt kvarhållande
vid avgiftning. Motion So311 (m) avstyrks därför.

1989/90:SoU14

Beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM

1989/90:SoU14

Bakgrund

I akuta situationer får socialnämnden eller polismyndigheten besluta
om omedelbart omhändertagande av en missbrukare (13 §). För att
någon skall kunna omhändertas omedelbart, måste det bedömas som
sannolikt att han kan beredas vård med stöd av LVM. Dessutom måste
det vara så att rättens beslut inte kan avvaktas på den grund att
missbrukaren kan få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat eller att han
till följd av sitt tillstånd kan befaras komma att skada sig själv eller
någon närstående. Beslut att omhänderta någon med stöd av 13 § LVM
skall omedelbart underställas länsrätten för prövning (15 §). Det är i
första hand socialnämnden som sådan som skall fatta beslut om
omedelbart omhändertagande. Ofta är det emellertid mycket bråttom.
Nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har
förordnat kan därför besluta om omedelbart omhändertagande. Beslutet
skall då anmälas vid nämndens nästa sammanträde (13 § andra
stycket). Det är i dessa fall — beslut i brådskande situationer — inte
fråga om en delegation av nämndens beslutanderätt utan om en
kompletterande beslutanderätt som lagts på ordföranden eller ledamot.

Enligt lokalorganslagen (1979:408), ändrad 1979:1167, har kommunfullmäktige
möjlighet att för en del av kommunen tillsätta ett lokalt
organ att handha förvaltning och verkställighet för flera kommunala
nämnder, bl.a. socialnämnden. De lokala organen kallas ofta kommundelsnämnder
och är nämnder i kommunalrättslig mening. I vissa
kommuner har socialnämndens rätt att företa ett omedelbart omhändertagande
överförts till kommundelsnämnder. Även ordförande och
därtill förordnad ledamot i kommundelsnämnd kan fatta beslut om
omedelbart omhändertagande enligt LVM. I lokalorganslagens förarbeten
betonades att en definitiv reglering måste föregås av en utvärdering
av den försöksverksamhet som kunde komma att bedrivas med stöd av
lagen (prop. 1979/80:54, KU 27).

Motionen

I motion 1988/89:So296 av Lennart Andersson och Christina Pettersson
(båda s) begärs en lagändring som begränsar socialnämnds rätt till
delegering till kommundelsnämnd i ärende om omedelbart omhändertagande.
Motionärerna finner det otillfredsställande att en så allvarlig
fråga, som att på administrativ väg beröva någon friheten, genom att
delegeras till kommundelsnämnder överlämnas till en mångfald av
förtroendevalda. Rättssäkerheten och människors rätt till lika behandling
äventyras på detta sätt genom att olika praxis kan komma att
utformas i olika kommundelar i samma kommun. Motionärerna anser
att beslut om omedelbart omhändertagande inte bör kunna fattas av
kommundelsnämnder utan att de måste handläggas centralt av en
socialnämnd eller annat motsvarande organ i kommunen.

Tidigare riksdagsbehandling

1989/90:SoU14

I proposition 1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och landsting
lades fram förslag som syftade till att vidga möjligheterna att
decentralisera nämndarbetet i kommunerna. Bl.a. föreslogs en ny
permanent lokalnämndslag, som skulle ersätta lokaiorganslagen. Enligt
det nya lagförslaget skulle kommunerna fä ännu större möjligheter än
tidigare att fritt organisera sin centrala och lokala nämndverksamhet
genom att kravet på ett bibehållande av en central nämnd för resp.
fackområde togs bort. Där föreslogs också en ny möjlighet att inrätta
s.k. särskilda organ under en lokal nämnd, med samma befogenheter
som en kommunal nämnd.

I yttrande till konstitutionsutskottet över propositionen (SoU
1987/88:2y) tog socialutskottet särskilt upp frågan hur de för enskilda
människor så betydelsefulla individärendena kan komma att handläggas
i en starkt decentraliserad kommunal organisation. Beslut om vissa
åtgärder oberoende av samtycke, bl.a. beslut om frihetsberövande åtgärder
som går i omedelbar verkställighet, hör till några av de svåraste
och för den enskilde mest ingripande beslut som anförtrotts annan
myndighet än domstol, ansåg socialutskottet och fortsatte.

Starka rättssäkerhetsskäl talar för att beslut av här aktuell art kringgärdas
med vissa regler som garanterar kompetens, opartiskhet och skydd
för den enskildes integritet. Det inger mot denna bakgrund betänkligheter
att överlämna åt varje kommun att uppdra åt lokala organ

— som i princip kan ha hur begränsat verksamhetsområde som helst

— att besluta i frågor av detta slag. Lagförslaget synes t.o.m. öppna
möjlighet att överlämna sådana beslutsfunktioner åt särskilda organ
under de lokala nämnderna och till de särskilda organens ordförande
eller annan ledamot. Det kan inte bortses från risken att ett sådant
arrangemang kan leda till mycket olikformig praxis i olika delar av en
kommun, vilket inte kan accepteras i ärenden av denna art. Det är
också tveksamt om man på denna beslutsnivå alltid kan garantera den
sociala kompetens och erfarenhet som behövs för att bedöma t.ex.
frågor om tvångsomhändertagande av barn.

Det har i olika sammanhang pekats på möjligheten till överprövning
av beslut efter överklagande m.m., vilken i viss mån kan eliminera
olägenheterna av att olika praxis kan uppstå lokalt. När det gäller
socialtjänsten finns emellertid skäl att framhålla att de enskilda människor
som det här gäller just genom sin utsatta sociala situation inte
alltid är i stånd att bevaka och genomdriva sina rättigheter effektivt i
ett byråkratiskt system. Möjligheten att överklaga framstår ibland som
otillräcklig för dem som bäst behöver socialtjänstens hjälp. Det kan
också erinras om att vissa underlåtenheter att ingripa, t.ex. underlåtenhet
att omhänderta ett barn som löper risk att skadas, aldrig kommer
under prövning av en besvärsmyndighet. Möjligheten att överklaga kan
därför inte ersätta regler som skall säkerställa kvaliteten hos det
grundläggande beslutet.

Från principiella synpunkter kan vidare ifrågasättas om det inte bör
bestämmas i lag på vilken nivå beslut av denna art bör fettas. Det är
otillfredsställande att kompetensen att besluta om frihetsberövande
åtgärder skall kunna skifta starkt från kommun till kommun och
t.o.m. mellan olika kommundelar.

Slutligen bör när det gäller de individuella ärendena erinras om
angelägenheten av att tillgodose sekretesskraven och skydda den enskildes
integritet.

2 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 14

Konstitutionsutskottet avstyrkte förslaget till lokalnämndslag och förordade
istället att det pågående frikommunförsöket skulle förlängas
t.o.m. år 1991 (KU 1987/88:23). Konstitutionsutskottet ansåg vidare
bl.a. att det var en viktig uppgift i beredningsarbetet med en ny
kommunallag att beakta erfarenheterna av den nuvarande lokalorganslagen
och av utvärderingen av frikommunförsöket. Riksdagen följde
konstitutionsutskottet. Den nuvarande lokalorganslagen gäller således
tills vidare.

I direktiven (1988:50) till kommunallagskommittén (C 1988:03)
hänvisas till de uttalanden riksdagen gjort om inriktningen av det
fortsatta kommunallagsarbetet.

Såsom utskottet tidigare påpekat hör beslut om frihetsberövande åtgärder
som går i omedelbar verkställighet till några av de för den enskilde
mest ingripande beslut som anförtrotts annan myndighet än domstol. I
allt fler kommuner bildas nu kommundelsnämnder. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att det finns en risk för olikformig praxis i
skilda delar av en kommun när beslutanderätten i dessa ärenden förs
ner till kommundelsnämnd. Lokalorganslagen är emellertid en provisorisk
lagstiftning i avvaktan på en ny kommunallag. Utskottet utgår
från att erfarenheterna av lokala organs beslut om omedelbara omhändertaganden
beaktas i det pågående kommunallagsarbetet och avstyrker
motion So296 (s) med hänvisning härtill.

Rätten att besluta om läkarundersökning enligt 10 §
LVM

Bakgrund

Länsrätten beslutar om vård enligt LVM efter ansökan från länsstyrelsen.
Länsstyrelsen utreder om det finns skäl att göra framställning om
vård enligt LVM. I normalfallet skall länsstyrelsen anlita socialnämnden
för själva utredningsarbetet. Länsstyrelsen har emellertid ansvaret
för att utredningen blir fullständig. Den kan låta komplettera utredningen
och kan också välja att träffa missbrukaren under utredningen.

När utredningen har inletts skall länsstyrelsen, om det inte är
uppenbart obehövligt, besluta om läkarundersökning av missbrukaren
och utse läkare (10 § LVM). Med uppenbart obehövligt avses t.ex. det
förhållandet att ett aktuellt läkarintyg redan finns i ärendet (prop.
1987/88:147 s. 96). Också i de fall länsstyrelsen på ett tidigt stadium
bedömer att ansökan om LVM-vård inte skall göras, kan läkarundersökning
enligt LVM anses uppenbart obehövlig (Allmänna råd från
socialstyrelsen, 1989:3, s. 25).

Motion

I motion I988/89:So277 begär Lena Boström (s) att LVM ändras så att
socialnämnden får rätt att besluta om läkarundersökning. Motionären
påpekar att mål och ärenden enligt LVM skall handläggas skyndsamt
(37 § LVM). Handläggningen skulle kunna påskyndas genom att

1989/90:SoU14

socialnämnden fick rätt att besluta om läkarundersökning. Motionären
anser vidare att länsstyrelsens arbete med individärenden bör minimeras,
så att den sociala funktionen får möjlighet att fullgöra sina
åligganden vad gäller tillsyn och utveckling av socialtjänsten.

Enligt utskottets mening är det huvudsakligen en praktisk fråga om
rätten att besluta om läkarundersökning skall åvila länsstyrelsen eller
socialnämnden. Då gällande bestämmelser endast varit i kraft sedan
den 1 januari 1989 anser utskottet inte att det nu finns något skäl att
ändra LVM på sätt som motionären begärt. Motion Solli (s) avstyrks
därför.

Anmälningsskyldigheten enligt 6 § LVM
Bakgrund

Myndigheter, som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt
med missbrukare, har skyldighet att anmäla till länsstyrelsen, om de
får kännedom om att någon kan antas vara i behov av LVM-vård för
sitt missbruk (6 § första stycket LVM). Av kravet på regelbunden
kontakt med missbrukaren följer att exempelvis familjerådgivningsbyråerna,
skolan och verksamheten vid fritidsgårdarna inte berörs av
denna skyldighet (prop. 1981/82:8 s. 128).

För myndigheter inom hälso- och sjukvården gäller en mer begränsad
anmälningsskyldighet. I 6 § andra stycket LVM stadgas att läkare
har anmälningsskyldighet till länsstyrelsen om han i sin verksamhet
kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av LVMvård
och läkaren bedömer att denne inte kan beredas tillfredsställande
vård eller behandling inom hälso- och sjukvården. Annan personal än
läkare får inte göra anmälan. Även för alkoholpolikliniker och vårdcentraler
för narkotikamissbrukare — vare sig dessa är landstingseller
primärkommunala — gäller samma regler, dvs. läkaren men inte
annan personal skall göra anmälan.

Enligt 7 § andra stycket LVM är de myndigheter som avses i 6 § första
stycket skyldiga att lämna länsstyrelsen alla uppgifter som kan vara av
betydelse för LVM-utredningen.

Uppgiftsskyldigheten gäller alltså inte myndigheter inom hälso- och
sjukvården. Läkares utlämnande av uppgifter ur behandlingsjournalerna,
utöver vad som måste framgå av själva anmälan, får därför avgöras
enligt samma avvägning som annars gäller enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen.

Skälet till att anmälningsskyldigheten och uppgiftsskyldigheten är
mer begränsad inom hälso- och sjukvården är att det har ansetts
särskilt viktigt att en missbrukare inte avhåller sig från att söka
psykiatrisk eller annan medicinsk vård av rädsla för anmälan (prop.
1981/82:8 s. 105).

Bestämmelserna i 6 och 7 §§ LVM motsvarar 30 § i "gamla" LVM,
dvs. lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall.

1989/90:SoU14

De anmälningsskyldiga myndigheternas skyldighet att också lämna
uppgifter till utredning enligt LVM motiverades i proposition
1981/82:8 (s. 105) med att man velat klarlägga att sekretesslagstiftningen
inte bör få lägga hinder i vägen för utredningen eller för ett
nödvändigt samråd om alternativa vårdformer, eftervårdande insatser
m.m. Intresset av att domstolen får ett riktigt och fullständigt beslutsunderlag
måste i detta fall väga över intresset av att inte lämna ut
uppgifter. Det vore enligt propositionen inte godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt
om beslut av så ingripande natur skulle grundas på lösa
antaganden eller på en utredning som på grund av ofullständighet gav
en missvisande bild av missbrukarens situation.

Vid riksdagsbehandlingarna av "gamla" och "nya" LVM framkom inga
erinringar beträffande anmälnings- och uppgiftsskyldigheten.

I sammanhanget kan erinras om bestämmelserna om anmälningsplikt
rörande underårigs skydd i 71 § SoL. Skyldighet att genast göra
anmälan till socialnämnden gäller enligt andra stycket, om man i sin
verksamhet får veta något, som kan innebära att socialnämnden behöver
ingripa till en underårigs skydd. Denna anmälningsplikt omfattar
alla myndigheter, vars verksamhet rör barn och ungdom och dem som
är anställda där samt läkare, sjuksköterskor och barnmorskor, även om
de inte har sådan anställning. Dessa myndigheter och befattningshavare
har också uppgiftsskyldighet enligt samma bestämmelse.

1 proposition 1989/90:28 om vård i vissa fall av barn och ungdomar
föreslås att anmälningsskyldigheten enligt 71 § SoL vidgas. Förslaget
kommer att behandlas av riksdagen senare under detta riksmöte.

Motionen

I motion 1988/89:So281 hemställer Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) att riksdagen
hos regeringen begär förslag till ändring av 6 § LVM i enlighet
med vad som anges i motionen.

Den anmälningsskyldighet som stadgas i 6 § LVM betyder att
människors sekretesskydd kan brytas och uppgifter överlämnas till en
myndighet som har att pröva frågan om tvångsintagning skall vidtas,
påpekar motionärerna. Många utsatta människor anser, enligt motionärerna,
att de måste se upp, inte bara när de besöker socialbyrån,
utan också i kontakten med andra myndigheter och läkare. Motionärerna
anser därför att reglerna i 6 § LVM skall ändras så att utsatta
människor med förtroende skall kunna vända sig till myndigheter och
läkare utan att befara att uppgifter som lämnas kan komma att
användas emot dem vid en eventuell prövning om tvångsomhändertagande.

Utskottet anser att det är viktigt att domstolarna får ett fullständigt och
riktigt beslutsunderlag i de fall det är fråga om ställningstagande i mål
enligt LVM. Det är angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att dessa mål
blir så noggrant belysta som möjligt. Utskottet vill här också erinra om
att anmälningsskyldigheten för myndigheter inom hälso- och sjukvår -

1989/90:SoU 14

den är begränsad jämfört med andra anmälningsskyldiga myndigheter
för att inte missbrukare skall avhålla sig från att söka hälso- och
sjukvård.

Det sagda innebär att utskottet inte delar motionärernas uppfattning
att reglerna om anmälningsskyldigheten i 6 § LVM bör ändras. Motion
So281 (s) avstyrks alltså.

Vård i annan form enligt 27 § LVM
Bakgrund

Enligt 27 § LVM skall föreståndaren för ett LVM-hem, så snart det
kan ske med hänsyn till den planerade vården, besluta att den intagne
skall beredas tillfälle att vistas utanför LVM-hemmet för vård i annan
form. Stadgandet motsvarar 15 § i gamla LVM. Avsikten med bestämmelsen
är att underlätta en smidig övergång till den fortsatta vård i
frivilliga former som LVM-vården syftar till. Med vård i annan form
avses enligt proposition 1987/88:147 såväl institutionsvård som vård i
öppna former. Den institutionsvård som kan komma i fråga är både
kommunalt drivna behandlingshem som inte är LVM-hem och institutioner
med enskild huvudman. Familjevård för vuxna missbrukare
eller väl planerade öppenvårdsprogram av olika slag kan vara lämpliga
alternativ (prop. s. 105). I begreppet vård i annan form ingår således
en mångfald av olika tänkbara vårdalternativ. Det gemensamma är
emellertid, enligt propositionen, att det alltid måste ingå en adekvat
behandling i vården.

Även om den faktiska vården försiggår på ett annat hem är det
LVM-hemmet som har det formella ansvaret för beslut enligt lagen
och som t.ex. kan begära biträde av polisen för att återhämta missbrukaren
om denne avviker eller på annat sätt försvårar genomförandet av
vården.

Motionen

I motion I988/89:So282 begär Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) att 27 § LVM
ändras, så att tvångsomhändertagna inte kan överföras till en privat
institution. Motionärerna anser att det har skett en sammanblandning
mellan institutioner som bedrivs av samhället med ansvar för dem som
blivit tvångsomhändertagna och frivilliga institutioner med privat huvudman
med lönsamhetskrav. Enligt motionärerna är det inte rimligt
att en tvångsvårdad överförs till en institution med lönsamhetskrav.
Om en sådan vård skall komma i fråga bör en förutsättning vara att
utskrivning sker och att den tvångsintagne samtyckt till vård under de
former som anvisats.

1989/90:SoU14

Tidigare riksdagsbehandling

1989/90:SoU14

Socialutskottet har tidigare ställt sig positivt till att vård i annan form
bedrivs på behandlingsinrättningar med enskild huvudman.

Då förslaget till den nuvarande LVM behandlades, uttalade socialutskottet
bl.a. följande med anledning av en motion (c) om betydelsen av
enskilda vårdhem i missbrukarvården:

Behandlingshem som drivs av t.ex. stiftelser, ideella organisationer
eller andra enskilda svarar i dag för en betydande andel av platserna
vid behandlingshemmen för missbrukare. De svarar också för mycket
av nytänkande när det gäller att hitta effektiva behandlingsformer.
Genom olika vårdinriktningar ger de möjligheter för den enskilde att
hitta den vårdform som passar honom bäst. De enskilda hemmen är
därför resurser som möjliggör mångfald och valfrihet inom missbrukarvården.
Utskottet konstaterar att institutet vård i annan form enligt
propositionen är avsett att användas i större utsträckning än för
närvarande. I begreppet vård i annan form ingår en mångfald av olika
tänkbara vårdalternativ där enskilda behandlingshem kommer att spela
en viktig roll.

Utskottet ansåg med hänvisning till det anförda att motionen inte
påkallade något initiativ av riksdagen.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att enskilda behandlingshem
svarar för mycket av nytänkande när det gäller att hitta effektiva
behandlingsformer och att de spelar en viktig roll inom institutet vård
i annan form. Utskottet avstyrker därför motion So282 (s).

Motionsyrkanden som syftar till att de enskilda vårdhemmen utnyttjas
i större utsträckning än för närvarande behandlas senare i detta betänkande,
se s. 27.

Vissa vårdfrågor

I motion So214 av Ingegerd. Wärnersson m.fl. (s) begärs att regeringen
ges till känna vad i motionen anförs om upprättande av konkreta
behandlingsprogram för LVM-vården (yrkande 1). Motionärerna anser
att socialdepartementet bör ge riktlinjer och underlag åt kommuner
och landsting för upprättande av konkreta behandlingsprogram för
olika vårdinitiativ ute i landet. Problemen för olika droger varierar,
liksom för olika missbrukargrupper, uppger motionärerna och menar
att det behövs behandlingsprogram som tar hänsyn till detta.

I socialstyrelsens förteckning över hem för vård eller boende samt
familjevårdsenheter 1989 redovisas samtliga 647 hem som fanns i landet
i januari 1989. Däri ingår bl.a. hem som bedriver vård enligt LVM.
För alla hem anges behandlingsinnehåll där ofta behandlingsinriktningen
framgår, t.ex. miljöterapeutisk behandling, psykoterapi, behandling
enligt Minnesotamodellen, behandling med kristet innehåll
osv. Vidare framgår vilken kategori av missbrukare — alkohol- eller
narkotikamissbrukare, läkemedelsmissbrukare eller biandmissbrukare,
vuxna, familjer, kvinnor — som utgör målgruppen för behandlingen.

I Narkotikaboken (Socialstyrelsen redovisar 1988:2) beskrivs bl.a. en
del av de vård- och behandlingsinsatser sorn i dag bedrivs inom
narkomanvården.

I utskottets betänkande SoU 1987/88:25 med anledning av LVM-propositionen
behandlades bl.a. två motioner (s) om förbättrade resurser till
LVM-vården och den frivilliga vården (s. 24 f.)

Utskottet delade motionärernas uppfattning att det behövdes en
satsning på såväl metodutveckling och kunskapsuppbyggnad som personalutveckling
inom missbrukarvården. Inte minst behövdes särskilda
metoder och kunskaper och ett intensivt utvecklingsarbete när det
gällde vården av det ökande antalet unga, kvinnor och blandmissbrukare,
anförde utskottet. Utskottet hänvisade bl.a. till att det under
senare år skett en omfattande utveckling av narkomanvården och att
särskilda medel avsatts för att ytterligare stimulera utvecklingsarbetet.
Motionerna avstyrktes därför. Riksdagen följde utskottet (res. vpk).

I den nu aktuella propositionen uppges att av det stöd om 10 milj.kr.
per år som för närvarande utgår till utveckling av institutionsvård eller
alternativ till denna har bidrag givits till ett stort antal projekt som
huvudsakligen avser institutionsvård men också öppenvårdsalternativ.
Vidare har 3 milj.kr. av det bidrag om 35 milj.kr. som utgått till vård
av narkotikamissbrukare vid hem för särskilt noggrann tillsyn använts
för olika utvecklingsverksamheter (s. 19).

Socialministern uttalar i propositionen att det enligt hans mening är
ytterst angeläget att utvecklingen av institutionsvården fortsätter. Ett
särskilt bidrag till utvecklingsverksamhet föreslås därför utgå med
högst 30 milj. kr. per år för bl.a. särskilda åtgärder som syftar till att
förbättra missbrukarvården m.m.

För att underlätta bedömningen av vad som är "bra" och "dålig"
missbrukarvård krävs i motion So214 (s) en fortlöpande uppföljning
och utvärdering av missbrukarvården (yrkande 2).

Socialberedningen konstaterade i sitt betänkande Missbrukarna, Socialtjänsten,
Tvånget (SOU 1987:22) att det har gjorts få uppföljningsundersökningar
om tvångsvårdens resultat och effekter för olika grupper
av missbrukare. Studier som möjliggör jämförelser mellan effekter av
tvångsvård och andra vårdinsatser för tunga missbrukare saknades helt,
liksom jämförelser mellan effekter av tvångsvård och utebliven vård.
Det saknades också studier som belyser tvångsvårdens effekter på
längre sikt (betänkandet s. 358).

I propositionen med förslag till nuvarande LVM uppgav den dåvarande
socialministern att hon delade beredningens bedömning att det
är angeläget att genom kvalificerade forskningsinsatser följa tillämpningen
av LVM och utvärdera de förändringar av lagstiftningen som
hon i det föregående hade föreslagit. Hon avsåg att återkomma till
regeringen med förslag om att delegationen för social forskning får i
uppdrag att lämna förslag till ett forskningsprogram inom området.

Socialberedningen hade i sitt betänkande också pekat på brister i
den nuvarande statistiken om vård av missbrukare m.m. Socialminis -

1989/90:SoU14

tern instämde i att det fanns brister i nuvarande statistik. Bl.a. (anns
problem med statistiken som mer generellt gällde möjligheterna att
följa och utvärdera den aktuella verksamheten. Socialministern uppgav
att hon avsåg att återkomma till regeringen med förslag om att ge SCB
i uppdrag att i samråd med socialstyrelsen lämna förslag till förändringar
och omprioriteringar av den aktuella statistiken och åtgärder i
syfte att säkerställa att erforderliga statistiska uppgifter kan samlas in
(prop. 1987/88:147 s. 237).

Som tidigare nämnts har RRV på regeringens uppdrag analyserat
effekterna av statsbidraget till missbrukarvården. Uppdraget redovisades
i en rapport i november 1988.Enligt rapporten förekommer det i
stort sett inga systematiska utvärderingar av missbrukarvården (prop.
s.14). RRV har vidare undersökt lämpliga ekonomiska analysmodeller
för missbrukarvården. Slutsatsen är att det behövs ett fortsatt forsknings-
och utvecklingsarbete där användbarheten av ekonomiska synsätt
och modeller prövas. Enligt RRV:s mening vore det av värde om
samhällsekonomiska analysinstrument kunde komma till ökad användning
inom det sociala området.

I årets budgetproposition (prop. 1988/89:100, bil.7, s. 154) uppges att
statistiska centralbyrån, SCB, latt i uppdrag att se över statistiken om
missbrukarvård m.m. Delegationen för social forskning har fatt ett
uppdrag att lämna förslag till ett forskningsprogram beträffande tvångsvård
av vuxna missbrukare. Forskningen skall belysa tvångsvårdens
resultat och effekter för olika grupper av missbrukare jämfört med
utebliven vård och med andra, frivilliga behandlingsinsatser. Forskningen
skall också syfta till att utveckla innehåll och metoder i
behandlingsarbetet med tvångsvårdade missbrukare.

I motion So214 (s) framhålls också vikten av att eftervården uppmärksammas
och förstärks. Motionärerna erinrar om socialnämndernas
skyldigheter enligt LVM när det gäller eftervården. Om eftervården
lågprioriteras begränsas möjligheterna till återanpassning och risken
för återfall ökar. Vad som i motionen anförs om socialnämndernas
skyldigheter angående öppenvård och eftervård bör ges regeringen till
känna (yrkande 3).

I motion 1988I89:So220 av Sonja Rembo (m) begärs förslag om ett
samlat rehabiliteringsprogram för missbrukare enligt motionens syften.
Enligt motionären bör socialtjänsten ha det övergripande ansvaret för
rehabiliteringen, utse en kontaktman och ansvara för en arbetsplacering
av missbrukaren. Missbrukaren bör uppbära kontraktslön som
betalas ut av socialtjänsten på ett sådant sätt att missbrukaren tränas att
sköta sin egen ekonomi.

Enligt 9 § LVM skall socialnämnden utse en kontaktman för missbrukaren
som skall följa missbrukaren under hela vårdtiden. Efter vårdtidens
slut kan, under förutsättning att den enskilde själv vill det, en
kontaktperson utses enligt SoL.

1989/90:SoU14

Enligt 30 § LVM skall socialnämnden aktivt verka för att den
enskilde efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning samt se
till att han får personligt stöd eller behandling för att varaktigt komma
ifrån sitt missbruk.

Den sistnämnda bestämmelsen har sin motsvarighet i 14 § i "gamla"
LVM. I den nya bestämmelsen klargörs på ett tydligare sätt än tidigare
att socialnämnden har skyldighet att se till att den enskilde efter
vårdtiden får fortsatt stöd. I LVM-propositionen (prop. 1987/88:147)
uppgavs att socialberedningen genom sina undersökningar och sina
hearings funnit att eftervårdsinsatserna ofta var otillräckliga (s. 78).
Kritiken hade framför allt avsett socialnämndens insatser. Det hade
bl.a. sagts att det inte var ovanligt att missbrukaren efter vistelsen på
LVM-hem inte möttes av några fortsatta stödinsatser trots att de eftervårdande
insatserna ofta var avgörande för rehabiliteringen. En vård
som enbart består av vistelse på ett LVM-hem utan uppföljning och
stöd på hemorten har små möjligheter att lyckas, hette det i propositionen.
Socialnämnden måste därför alltid anordna en ändamålsenlig och
för den enskilde särskilt anpassad eftervård. Förutom hjälp med bostad
och arbete eller utbildning måste missbrukarens egna resurser förstärkas
genom ett fortsatt personligt stöd från socialtjänsten. Kontaktmannens
insatser bör alltså inte upphöra i och med att LVM-vården
upphör, ansåg departementschefen. I många fall kan det dessutom
krävas en fortsatt behandling eller annat stöd som sträcker sig långt
framåt i tiden (prop. s. 79). I propositionen anfördes vidare (s. 106).

Att socialnämnden skall aktivt verka för att missbrukaren efter vårdtiden
får bostad och arbete eller utbildning innebär en långt gående
skyldighet för nämnden. Som regel skall dessa insatser kunna utnyttjas
av den enskilde när han lämnar LVM-hemmet. Utgångspunkten måste
vara att den som skrivs ut inte skall behöva återvända till en miljö och
livssituation där han har små utsikter att hålla sig ifrån missbruket.
För att kunna fullgöra sin skyldighet enligt bestämmelsen måste socialnämnden
på ett tidigt stadium börja planera för utskrivningen. Missbrukarens
kontaktman har här en viktig arbetsuppgift. Vidare krävs ett
väl fungerande samarbete mellan socialnämnd och bl.a. arbetsförmedling,
bostadsförmedling samt skola. Att åtgärderna kräver samråd med
den enskilde följer av socialtjänstlagen ochhar på grund härav inte
tagits in i lagtexten.

I socialutskottets betänkande med anledning av LVM-propositionen
behandlades en motion (c) om vikten av en uppföljning av vårdinsatserna.
Utskottet uttalade följande.

Utskottet delar den syn på betydelsen av uppföljning av vården som
kommer till uttryck såväl i propositionen som i den aktuella motionen.
Det råder således bred enighet om att det är avgörande för
vårdens resultat hur de fortsatta stödinsatserna inom den öppna vården
utformas och genomförs. I allmänhet är behovet av stödinsatser omfettande
och sträcker sig över lång tid. Stödet måste avse missbrukarens
hela livssituation och bygga på en ingående kännedom om hans
resurser och svårigheter. Socialnämndens skyldighet att anordna en
ändamålsenlig och för den enskilde särskilt anpassad eftervård framgår
emellertid klart av lagförslaget. Med anledning härav anser utskottet
det inte påkallat med något initiativ från riksdagens sida.

1989/90:SoU 14

Motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (res.c).

Frågan om ersättningsformerna för missbrukare som vistas på sociala
vårdinstitutioner behandlades av socialberedningen i dess delbetänkande
Rehabiliteringspenning till missbrukare — vissa avgiftsfrågor (DsS
1984:17). Socialberedningen poängterade bl.a. att missbrukare måste
ha rätt till en rimlig ersättning från socialförsäkringen.

Socialberedningen stannade för en lösning som med vissa modifieringar
ansluter sig till sjukpenningförsäkringen. För att markera dels
denna koppling, dels att det är fråga om rehabilitering valde den att
kalla ersättningen för rehabiliteringspenning.

Huvudförutsättningen för att få rehabiliteringspenning skulle vara
att en person genomgår vård och behandling på grund av missbruk av
alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel på ett hem för vård
eller boende enligt SoL och av denna anledning är förhindrad att
förvärvsarbeta.

Socialberedningens delbetänkande överlämnades till rehabiliteringsberedningen
som behandlat frågan i sitt slutbetänkande Tidig och samordnad
rehabilitering (SOU 1988:41).

Rehabiliteringsberedningen delar i stort socialberedningens uppfattning.
En vistelse på ett hem för vård eller boende enligt socialtjänstlagen
(1980:620) för vård och behandling för missbruk av beroendeframkallande
medel är enligt rehabiliteringsberedningen att anse som en
rehabiliteringsåtgärd. Om detta sker i avsikt att missbrukaren skall
återfå ett sådant tillstånd att han kan få eller behålla ett arbete, är
vistelsen att anse som en sådan rehabiliteringsåtgärd som omfattas av
beredningens förslag för rätt till rehabiliteringsersättning.

Betänkandet har re missbe hand lats och är nu föremål för överväganden
inom regeringskansliet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning (se s. 23) att det behövs en
satsning på metodutveckling och kunskapsuppbyggnad inom missbrukarvården,
inte minst när det gäller vården av unga, kvinnor och
biandmissbrukare. Utskottet anser emellertid inte att det bör ankomma
på socialdepartementet att utarbeta riktlinjer för behandlingsprogram
för LVM-vården, såsom föreslås i motion So214 (s). Däremot är
uppföljning och utvärdering samt kunskapsutveckling och kunskapsförmedling
viktiga uppgifter för socialstyrelsen. Motionen avstyrks i
här aktuell del (yrkande 1).

Utskottet delar uppfattningen i samma motion att det behövs en
fortlöpande uppföljning och utvärdering av missbrukarvården. Som
framgått av den tidigare redovisningen har RRV i en rapport till
regeringen föreslagit systematiska utvärderingar av missbrukarvården.
Delegationen för social forskning har fått regeringens uppdrag att
lämna förslag till ett forskningsprogram beträffande tvångsvård av
missbrukare där tillämpningen av LVM skall följas och den nya
lagstiftningen utvärderas. SCB har fått i uppdrag att se över statistiken
om missbrukarvård så att möjligheterna att följa och utvärdera verk -

1989/90:SoU14

samheten förbättras. Mot denna bakgrund anser utskottet inte att
motion So214 påkallar någon åtgärd av riksdagen såvitt nu är i fråga
(yrkande 2). Motionsyrkandet avstyrks därför.

I motion So214 (s) yrkande 3 begärs också ett tillkännagivande om
socialnämndernas skyldigheter angående öppenvård och eftervård.

Såsom utskottet tidigare uttalat råder det bred enighet om att det för
vårdens resultat är av avgörande betydelse hur de fortsatta stödinsatserna
inom den öppna vården utformas och genomförs.

I den "nya" LVM klargörs tydligare än i den tidigare lagen att
socialnämnden är skyldig att anordna en ändamålsenlig och för den
enskilde särskilt anpassad eftervård. Utskottet vill understryka vikten
av att socialnämnderna verkligen fullföljer sina åligganden enligt LVM.
Något tillkännagivande till regeringen om detta är emellertid inte
erforderligt. Motion So214 yrkande 3 avstyrks därför.

I motion So220 (m) föreslås bl.a. att missbrukaren under rehabiliteringen
får uppbära kontraktslön som utbetalas av socialtjänsten. Vidare
uttalas att socialtjänsten bör ha det övergripande ansvaret för rehabiliteringen,
utse en kontaktman och a* wara för arbetsplacering av missbrukaren.

Som framgått av den tidigare lämnade redovisningen har socialnämnden
redan enligt gällande LVM skyldighet att hjälpa missbrukaren med
bostad och arbete eller utbildning och att utse kontaktman.

Rehabiliteringsberedningen har i sitt slutbetänkande lagt fram förslag
om rätt till rehabiliteringsersättning för den som vistas på ett hem
för vård eller boende enligt SoL och där genomgår vård och behandling
för missbruk av beroendeframkallande medel. Beredningens förslag
bereds för närvarande i regeringskansliet.

Utskottet anser att regeringens förslag med anledning av rehabiliteringsberedningens
betänkande bör avvaktas innan riksdagen överväger
något uttalande i frågan. Motion So220 (m) avstyrks därför.

Enskilda vårdinstitutioner
Frivillig vård

I motion So207 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkande 3, motion So260 av
Rune Thorén (c) och Rosa Östh (c), motion So297 av Ingvar Eriksson
(m) och Carl G Nilson (m) yrkande 2 samt motion So328 av Hans
Nyhage (m) och Arne Andersson i Ljung (m) begärs tillkännagivanden
om vad i motionerna anförts om nödvändigheten av att förkorta
väntetiden för intagning till frivillig missbrukarvård och att bl.a. därför
de enskilda ideella organisationernas tjänster bör utnyttjas i större
utsträckning. Samma syfte har motion So208 av Maja Bäckström (s), i
vilken begärs ett tillkännagivande om vikten av att man i kampen mot
narkotikamissbruket som komplement till samhällsinsatserna i högre
grad använder sig av de enskilda ideella organisationernas tjänster.

1989/90:SoU14

Motionärerna anser att den missbrukare som känner sig motiverad
för behandling inte skall behöva vänta i veckor, ibland månader, på
nödvändiga samhällsinsatser. Samhället bör i stället använda sig av
enskilda ideella organisationer som har tillstånd från länsstyrelserna
och som med kort varsel kan erbjuda behandling.

1 motion So297 (m) begärs också förslag om satsning på enskilda
och stifteisedrivna rehabiliteringsalternativ inom missbrukarvården (yrkande
3). Motionärerna anser att det behövs en större öppenhet för
nya lösningar då det gäller vård och rehabilitering och hänvisar till
bl.a. Hazeldenmetoden och därmed närbesläktade vårdmetoder, LPstiftelsen
och Narconon som alla, enligt motionärerna, visat sig uppnå
goda rehabiliteringsresultat.

Bakgrund

I proposition 1987/88:147, Tvångsvård av vuxna missbrukare m.m. (s.
32 f.) anfördes bl.a. att de frivilliga organisationernas insatser på
missbruksområdet utgör viktiga komplement till den offentliga vården.
Organisationerna har enligt propositionen sin största betydelse när det
gäller att förebygga att missbruksproblem över huvud taget uppkommer.
Flera av de frivilliga organisationerna bedriver emellertid också
socialt arbete bland tunga missbrukare, dels genom egna rådgivningsbyråer,
dels som huvudmän för behandlingshem för missbrukare.
Socialministern ansåg, i likhet med vad socialberedningen anfört i sitt
betänkande (SOU 1987:22) Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget, att
det var angeläget att de frivilliga organisationerna fick ett omfattande
stöd. Stödet kunde framför allt ges genom ekonomiska bidrag. I många
fall var det enligt socialministern också möjligt att utveckla former för
samverkan mellan de frivilliga organisationerna och socialtjänsten.
Socialberedningen hade i ett tidigare betänkande (SOU 1986:19) Aktuella
socialtjänstfrågor framhållit att stöd till de frivilliga organisationerna
inte fick ges i former som styr föreningarna och organisationerna.
För att mångfalden skulle bevaras var det enligt beredningen
viktigt att respektera organisationernas självständighet. De måste få
utvecklas på sina egna villkor. Socialministern delade den uppfattningen.
Slutligen erinrades i propositionen om att nykterhetsrörelserna och
vissa andra organisationer får ett omfattande statligt stöd för sin verksamhet.
Statsbidrag utgår dels i form av ett organisationsstöd, dels som
projektmedel till verksamheter i drogförebyggande syfte. Statsbidrag
utgår också till organisationer för deras insatser i samband med rehabilitering
av missbrukare.

I budgetpropositionen 1989 har för innevarande budgetår beräknats
drygt 55 milj.kr. för organisationernas insatser på drogområdet.

1989/90: SoU14

Tidigare behandling

1989/90:SoU14

I utskottets betänkande Soll 1987/88:25 med anledning av den ovan
nämnda propositionen 1987/88:147, behandlades bl.a. en motion (c)
om betydelsen av frivilliginsatser och enskilda vårdhem i missbrukarvården.
Utskottet anförde bl.a. följande (s. 23).

Den då aktuella motionen avstyrktes med hänvisning till vad utskottet
anfört.

Vid behandlingen av budgetpropositionen, bilaga 7, anslaget H 4,
våren 1989 uttalade socialutskottet som sin uppfattning att de ideella
organisationerna utförde ett angeläget socialt arbetet när det gäller
vården och rehabiliteringen av missbrukare. Trots att de enskilda
ideella organisationerna kraftigt utökat sin verksamhet hade emellertid
inte någon motsvarande ökning av anslagen till organisationerna ägt
rum, påpekade utskottet, som ansåg att anslaget till de ideella organisationer
som bedriver ett socialt behandlingsarbetet borde ökas. Vad
utskottet anfört gav riksdagen regeringen till känna (betänkande
1988/89:SoU20, rskr. 220).

I den nu aktuella propositionen (s. 16) uppges att den utbyggnad av
antalet institutionsplatser som skett under perioden 1986—1989 så gott
som uteslutande består av platser inom institutioner som drivs av
stiftelser eller privata vårdgivare. Då det gäller vården av vuxna missbrukare
har de nytillkommna platserna främst avsett socialt etablerade
eller yngre missbrukare. Detta har enligt propositionen resulterat i ett
mer differentierat vårdutbud för dessa kategorier. Som ett exempel
nämns den s.k. Minnesotamodellen som primärt vänder sig till missbrukare
med bibehållen social förankring i form av arbete eller familj.

Enligt socialministern måste det självklart anses som positivt att nya
former av behandling utvecklas för denna målgrupp. Ett problem är
emellertid att de socialt etablerade missbrukarna tagit en ökad andel av
vårdresurserna i anspråk till men för de mer utslagna missbrukarna.
Det kan, enligt socialministern, till viss del vara så att utvecklingen
styrs mer av utbudet på behandling än behovet av insatser.

Utskottet har vid upprepade tillfällen uttryckt sin uppskattning av de
enskilda ideella organisationernas arbete när det gäller vården och
rehabiliteringen av missbrukare. Utskottet har bl.a. uttalat att de
enskilda hemmen svarar för mycket av nytänkandet när det gäller att

finna effektiva behandlingsformer och att de är resurser som möjliggör
mångfald och valfrihet inom missbrukarvården. Våren 1989 gav utskottet
regeringen till känna att anslaget till de ideella organisationer
som bedriver ett socialt behandlingsarbete borde ökas (se ovan s. 29).
Som framgått av propositionen har den utbyggnad av antalet institutionsplatser
som skett under senare år så gott som uteslutande bestått
av platser som drivs av enskilda vårdgivare (prop. s. 16). Bi a. har den
s.k. Minnesotamodellen introducerats.

Med hänvisning härtill anser utskottet inte att de nu aktuella motionerna
påkallar någon åtgärd av riksdagen. Utskottet avstyrker därför
motionerna So207 (m) yrkande 3, So208 (s), So260 (c), So297 (m)
yrkandena 2 och 3 samt So328 (m).

Vård utan samtycke

I motion So221 av Göran Ericsson (m) hemställs att regeringen ges till
känna vad i motionen anförts om huvudmannaskap för missbrukarvården.
När det gäller den frivilliga vården av vuxna missbrukare finns
det enligt motionären en bra balans mellan å ena sidan vård som
bedrivs av landsting och kommuner samt å andra sidan enskilda
vårdgivare. När det gäller vården av dem som vårdas mot sitt samtycke
enligt LVM, (lagen 1988:870 om vård av missbrukare i vissa fall) får
dock inte någon annan vårdgivare än det allmänna svara för vården,
anför motionären som är kritisk häremot och framhåller vikten av
konkurrens mellan enskilda och offentliga vårdgivare.

Bakgrund

Enligt nu gällande LVM skall, i likhet med vad som gällde även före
lagens ikraftträdande, tvångsvård lämnas genom hem som drivs av
landstingskommuner och kommuner. Denna regel innebär att endast
hem med sådan huvudman får ha ansvaret för de tvångsbefogenheter
lagen medger. Dit hör att besluta om intagning och utskrivning från
ett LVM-hem, att påkalla biträde av polis, att omhänderta viss egendom
och att kroppsvisitera de intagna samt att i vissa fell begränsa
deras rörelsefrihet och kontrollera innehållet i försändelser till dem.

Den som vårdas med stöd av LVM måste emellertid inte vistas på
LVM-hemmet under hela vårdtiden. Tvärtom föreskrivs att den som
vårdas med stöd av lagen så snart det kan ske med hänsyn till den
planerade vården bör beredas tillfälle att lämna LVM-hemmet för att
på försök vårdas i annan form eller vistas i eget hem. Det möjliggör
bl.a. att den intagne som tidigare framhållits kan placeras på en
vårdinstitution med enskild huvudman. Det kommunala hem där han
intagits enligt LVM behåller då det formella ansvaret för beslut enligt
lagen och kan t.ex. begära biträde av polisen för att hämta tillbaka
missbrukaren om denna avviker eller på annat sätt försvårar genomförandet
av vården.

Enligt proposition 1987/88:147 Tvångsvård av vuxna missbrukare,
m.m. skulle vård i annan form komma till vidgad användning i

1989/90:SoU14

framtiden. Detta betydde enligt socialministern att bl.a. enskilt drivna
institutioner borde kunna spela en viktig roll i LVM-vården också i
fortsättningen (prop. s. 86).

Socialministern var emellertid inte beredd att föreslå att hem med
enskild huvudman skulle fa ta ansvaret för de olika tvångsbefogenheter
som lagen medger. LVM-hemmen borde även i fortsättningen drivas av
offentliga huvudmän. Vård med stöd av LVM måste omgärdas av olika
rättssäkerhetsgarantier framhöll socialministern. En sådan viktig rättssäkerhetsgaranti
var det ansvar som åvilar styrelserna vid de hem som
har ansvaret för LVM-vården. Enligt socialministerns mening var det
knappast möjligt att i samma grad tillgodose kraven på rättssäkerhet
inom ramen för enskilt driven vård. Det framstod vidare som principiellt
betänkligt om samhället frånhände sig det faktiska ansvaret för
människor som berövas sin frihet, ansåg statsrådet.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkandet SoU 1987/88:25 med anledning av proposition
1987/88:147 behandlade utskottet en motion (fp) om att även enskilt
drivna vårdinstitutioner skulle få ha ansvaret för LVM-vård. Utskottet
anförde följande (s. 22).

Socialutskottet framhöll vid tillkomsten av den tidigare LVM (SoU
1981/82:22 s. 24—25) att det inte i och för sig är uteslutet att överlåta
åt t.ex. en privat stiftelse att svara för tvångsbefogenheter enligt LVM.
Utskottet uttryckte dock tveksamhet inför en sådan ordning, som
dessutom skulle bli av stor principiell betydelse. Kraven på rättssäkerhet
i vården och på respekt för de intagnas personliga integritet har
växt sig allt starkare. Det tvång som kan komma i fråga enligt LVM är
starkt begränsat och omgärdat av olika rättssäkerhetsgarantier. En
sådan viktig rättssäkerhetsgaranti är det politiska ansvar som åvilar
styrelserna vid LVM-hemmen. Utskottet framhöll att det knappast var
möjligt att i samma grad tillgodose kraven på rättssäkerhet inom
ramen för en vård som lämnas genom ett enskilt rättssubjekt. Från
principiell synpunkt kunde man dessutom hävda att det allmänna inte
bör kunna avhända sig ansvaret för åtgärder som innebär ett så
allvarligt intrång i enskilda människors personliga frihet. Utskottet
ansåg därför att övervägande skäl talade emot att utvidga rätten att
disponera över tvångsåtgärder enligt LVM.

Enligt utskottets mening hade uttalandet fortfarande giltighet. Ansvaret
för den intagne under LVM-tiden borde även i fortsättningen åvila ett
kommunalt eller landstingskommunalt drivet LVM-hem, ansåg utskottet.
Den då aktuella motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet vidhåller sin inställning och avstyrker alltså motion So221
(m).

Avgiftsfri behandling för missbrukares anhöriga

I motion 1988/89:So226 av Charlotte Branting och Elver Jonsson (båda
fp) hemställs att regeringen ges till känna vad i motionen anförts om
möjlighet för anhöriga till missbrukare att få avgiftsfri behandling. I
motionen redogörs för ett behandlingsprogram för anhöriga till miss -

1989/90: SoU 14

brukare, som bedrivs av Ersta diakonisällskap och som kallas Ersta
Vändpunkten. En utvärdering av programmet har enligt motionärerna
visat att en övervägande del av de anhöriga uppgivit att deras livssituation
förbättrats sedan de fått hjälp. Till skillnad från missbrukarna
själva kan de anhöriga inte fä ekonomisk hjälp från socialtjänsten till
behandlingen. Kvinnor som inte kan uppge den missbrukande makens
ekonomi får avslag på begäran om hjälp. Motionärerna anser att det är
angeläget att också anhöriga erbjuds ekonomisk hjälp.

Enligt 34 § socialtjänstlagen (1980:620, ändrad 1987:377) medför stödoch
hjälpinsatser av behandlingskaraktär inget kostnadsansvar för den
enskilda vårdtagaren. Kommunen får dock ta ut ersättning för uppehället
av den som på grund av missbruk av alkohol, narkotika eller
därmed jämförbara medel får vård eller behandling i ett hem för vård
eller boende eller i ett familjehem. Bestämmelsen avser bara vuxna
missbrukare. Den högsta ersättning som för närvarande får tas ut är 55
kr. per dag.

Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till bistånd av
socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans
behov inte kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. om han har egna
tillgångar eller kan bli försörjd av maken. Av rättspraxis framgår att
bistånd enligt 6 § SoL kan utgå i form av behandling på enskilt
behandlingshem (se RÅ 1985 2:67). Avgörande är om insatsen är
nödvändig som en hjälpåtgärd i det enskilda fallet. Frågan om bistånd i
denna form kan utgå till missbrukarens anhöriga har såvitt känt inte
prövats av domstolarna.

Socialnämnden kan — men är inte skyldig — att meddela hjälp och
stöd även i situationer som inte inryms under 6 § SoL, t.ex. då den
enskilde kan klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt för dagen
genom egna insatser, men då det ändå är rimligt att socialnämnden ger
hjälp. Det är nämligen en angelägenhet för socialtjänsten att förebygga
uppkomsten av sociala missförhållanden. Detta framgår av syftet med
socialtjänstlagen, som det kommer till uttryck i 1, 3 och 5 §§ SoL (se
Allmänna råd från socialstyrelsen 1981:1, Rätten till bistånd, s. 31).
Ekonomiskt stöd i andra situationer än de som anges i 6 § SoL får
återkrävas av den som fått stödet, om stödet givits under villkor om
återbetalning.

Om det är ett krav från vårdinstitutionen att även missbrukarens
anhöriga deltar i behandlingen torde det finnas möjligheter för anhöriga
som saknar egna medel att få bidrag från socialtjänsten till behandlingskostnaderna
i form av bistånd enligt SoL. En förutsättning är
dock att den bidragssökande redogör för sina ekonomiska förhållanden.
Utskottet anser med hänvisning härtill inte att motion So226 (fp)
bör föranleda något uttalande av riksdagen. Motionen avstyrks.

1989/90:SoU 14

Kvinnors missbruk

1989/90:SoU14

Frågan om kvinnors missbruk och de särskilda krav som måste ställas
på vården av kvinnliga missbrukare behandlas i tre motioner.

I motion So229 av Ulla Pettersson m.fl. (s) understryks att stöd och
vård till kvinnliga missbrukare och till kvinnor i riskzonen måste
utformas delvis annorlunda än motsvarande metoder som utgår från
mäns behov. Det finns mycken okunskap om det kvinnliga missbruket
även bland professionella behandlare, hävdar motionärerna, och begär
ett tillkännagivande om att det behövs särskild information om kvinnligt
missbruk till beslutsfattare och personal inom all missbruksvård
(yrkande 1). Dessutom begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen
anförts om behovet av en särskild utbildning av behandlingsassistenter
där kunskap om kvinnligt missbruk skall ingå (yrkande
2). De vårdresursplaner som enligt socialtjänstförordningen skall finnas
i varje kommun tar sällan upp kvinnors speciella behov. Det bör
klart framgå att åtgärder mot kvinnligt missbruk skall finnas med i de
kommunala planerna, anför motionärerna vidare och begär ett tillkännagivande
härom (yrkande 3).

I motion So253 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande
av vad som i motionen anförts beträffande åtgärder för att komma
till rätta med kvinnors alkoholmissbruk (yrkande 5). Motionärerna
understryker att det i all planläggning av socialt behandlingsarbete som
berör kvinnliga missbrukare måste beaktas att behandlingen av kvinnor
med alkoholproblem kräver speciella insatser.

I motion So301 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande
av vad som i motionen anförts om insatser mot missbruk bland
kvinnor (yrkande 5). Motionärerna framhåller att alkoholmissbruket
hos kvinnor har ökat och att alkohol är en av de viktigaste kända
faktorerna bakom fosterskador. Trots att det numera är vanligt att
kvinnor dricker alkohol är vaksamheten mot alkoholmissbruk hos
kvinnor betydligt lägre än mot missbruk hos män. Kvinnorna är ofta
också bättre på att dölja sitt missbruk, vilket gör att det kan pågå
under lång tid utan att det upptäcks. Information om det kvinnliga
alkoholmissbruket måste därför spridas, och missbrukargruppen måste
ägnas särskild uppmärksamhet inom vården och forskningen.

Bakgrund

Ett av de mest omtalade vårdprojekten för kvinnliga missbrukare är
det s.k. Ewa-projektet vid Magnus Huss-kliniken, Karolinska sjukhuset.
Syftet med projektet som startade i oktober 1981 var att genom
intensifierat uppspårande och erbjudande av en lättillgänglig vårdmöjlighet
kunna behandla kvinnor som inte tidigare kunnat nås för
medicinsk alkoholistvård. Verksamheten är nu en del av klinikens
reguljära verksamhet under namnet Ewa-mottagningen och kan sägas
fungera som förebild för lättillgänglig alkoholistvård för kvinnor.

När det gäller förebyggande verksamhet har stöd tidigare givits till
flera projekt som vänder sig till kvinnor. Projekten har beskrivits i

3 Riksdagen 1989190. 12 sami. Nr 14

socialstyrelsens skrift På kvinnors vis — Om drogförebyggande arbete
(nov. 1984) och spänner över vitt skilda områden, såsom musik, teater,
verktygscirklar och rena samtalsgrupper.

Socialstyrelsen har genom kartläggning av befintliga vårdresurser för
kvinnliga missbrukare kunnat konstatera dels att kvinnliga avdelningar
nu organiseras vid flera institutioner, dels att öppenvårdsprojekt för
tidig upptäckt bedrivs på flera håll. Resultatet av kartläggningen redovisas
i skriften Vård för kvinnliga missbrukare (Socialstyrelsen redovisar
1987:4). I skriften redovisas 90 exempel på projekt som bedriver
särskild verksamhet för kvinnor i någon form. Det understryks att
redovisningen inte är fullständig, men att den ändå ger en ganska god
bild av vilka behandlingsmöjligheter som finns för kvinnliga missbrukare
och av hur en bra vård för kvinnliga missbrukare skall vara
utformad.

Problemen kring kvinnliga alkoholmissbrukare och behandling av
kvinnliga missbrukare har berörts även i socialberedningens betänkande
(SOU 1987:22) Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget (s. 144—146).

Problematiken kring alkohol och graviditet samt riskerna för fosterskador
på grund av alkoholmissbruket behandlades av utredningen om
det ofödda barnet i betänkandet (SOU 1987:11). Åtgärder vid missbruk
m.m. under graviditet. Enligt utredningen uppskattades vid mitten av
1970-talet antalet barn som årligen föddes i Sverige med fullständigt
eller partiellt fetalt alkoholsyndrom (FAS) till mellan 100 och 400. En
enkätundersökning som utredningen gjort tyder på att antalet barn
med sådana alkoholskador sjunkit kraftigt sedan dess, så att det numera
rör sig om högst ett 50-tal barn per år.

När det gäller frågan om utbildning av och information till personal
och politiker kan nämnas det uppdrag som regeringen har givit
socialstyrelsen att genomföra en utvärdering av socialtjänstlagen. Enligt
uppdraget skall socialstyrelsen bl.a. redovisa synpunkter vad gäller
utbildning och handledning för såväl berörda personalkategorier som
för förtroendevalda. Uppdraget skall vara slutredovisat senast den 1
januari 1990.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har vid ett flertal tillfållen behandlat motioner om kvinnliga
missbrukare (bet. SoU 1984/85:14, SoU 1985/86:17, SoU 1986/87:22,
SoU 1987/88:17 och senast 1988/89:SoU12).

I betänkandet SoU 1987/88:17 (s. 28 f.) behandlades bl.a. motioner
med samma syfte som flera av de nu aktuella. Utskottet anförde då
bl.a. att frågan om insatser för kvinnliga missbrukare har blivit en allt
större och mer brännande fråga för missbrukarvården. Utskottet underströk
behovet av en specialiserad vård för kvinnor med särskild
hänsyn tagen till kvinnornas särskilda behandlingsbehov. Detta gällde
såväl sluten som öppen vård. I sammanhanget fanns även anledning att
framhålla socialtjänstens ansvar för att kvinnornas situation följdes upp
efter avslutad behandling. Utskottet hänvisade därefter till socialstyrelsens
ovan nämnda kartläggning av befintliga vårdresurser för kvinnliga

1989/90:SoU14

missbrukare samt konstaterade att informationen till gravida kvinnor
om riskerna med missbruk under graviditeten numera syntes fungera
tillfredsställande. Sammanfattningsvis ansåg utskottet att arbetet för att
hjälpa de kvinnliga missbrukarna i allt väsentligt bedrevs enligt de
linjer som förordades i motionerna varför något riksdagsinitiativ i
frågan, enligt utskottets mening, fick anses obehövligt. Motionerna
avstyrktes. Riksdagen följde utskottet, (res. m, fp och c).

Våren 1989 behandlade utskottet en motion (s) om behovet av utökad
forskning om kvinnligt missbruk (1988/89:SoU12 s. 8—9). Utskottet
hänvisade bl.a. till en inventering av svensk drogforskning enligt
vilken kvinnor med alkoholproblem var den målgrupp som visades
det största intresset inom området för behandlingsforskning sett till
antalet studier. Delegationen för social forskning, DSF, hade vidare
uppgivit att på senare tid skillnaderna mellan manliga och kvinnliga
missbrukare hade uppmärksammats ur olika aspekter inom den sociala
behandlingsforskningen.

Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att kvinnors alkoholproblem
var ett viktigt forskningsområde. Utskottet ansåg det särskilt
angeläget att forskning bedrevs om de speciella problem som kvinnor
möter i samband med alkoholmissbruk. Utskottet förutsatte att DSF
även i fortsättningen skulle uppmärksamma dessa frågor och avstyrkte
den då aktuella motionen med hänvisning härtill.

Som ovan redovisats (s. 23) har utskottet tidigare uttalat att det
behövs en satsning på metodutveckling, kunskapsuppbyggnad och personalutveckling
inom missbrukarvården, inte minst när det gäller
vården av det ökande antalet unga, kvinnor och biandmissbrukare
(SoU 1987/88:25 s. 24 f.).

Utskottet gör följande bedömning.

Av de mellan 300 000 och 500 000 svenskar som beräknas ha så svåra
alkoholproblem att det allvarligt påverkar deras arbete, familjeliv och
hälsa är åtminstone var femte en kvinna (se bl.a. den av socialstyrelsen
och Systembolaget gemensamt utgivna skriften Bakgrunden, 4:e uppl.
1988). Är 1974 var knappt 6 % av de intagna på allmänna vårdanstalter
kvinnor. År 1985 var drygt 20 % av de institutionsvårdade kvinnor.
Av en rapport från Stockholms socialförvaltning framgår att
kvinnorna utgör mellan en fjärdedel och en tredjedel av det totala
antalet missbrukare som har kontakt med socialtjänsten (Franér,
Ågren, 1987).

I en nyligen framlagd avhandling konstaterar socialläkare Gunnar
Agren att kvinnor har en högre alkoholrelaterad överdödlighet än
män. Detta gäller i särskilt hög grad självmord och skrumplever
(levercirrhos).

För ökningen av den totala alkoholkonsumtionen det senaste året
står de unga kvinnorna i åldern 20 till 24 år och deras konsumtion av
starköl och öl klass II (Sifos ungdomsundersökning 1988/89).

Tillgängliga data visar alltså att alkoholmissbruket hos kvinnor ökat
och att kvinnorna drabbas värre av alkoholskador än män. Utskottet

1989/90:SoU14

vill därför framhålla behovet av insatser för kvinnliga alkoholmissbrukare
och för kvinnor med andra missbruksproblem. Kvinnor som
missbrukare bör ägnas ökad uppmärksamhet inom vården och forskningen.
Detta gäller inte minst beträffande de gravida missbrukarna
mot bakgrund av de risker som alkohol och andra droger innebär för
foster. Behandlingsinsatserna måste vidare anpassas efter kvinnornas
speciella behov. Särskild information om kvinnors missbruk bör utgå
till beslutsfattare och personal inom all missbrukarvård. Kunskaper
om kvinnors missbruk bör ingå i utbildningen av behandlingsassistenter.
Vidare bör behovet av särskilda behandlingsinstitutioner för kvinnliga
missbrukare beaktas i kommunernas vårdresursplaner. Vad utskottet
här anfört om åtgärder mot kvinnors missbruk med anledning av
motionerna So229 (s) yrkandena 1 — 3, So253 (c) yrkande 5 och So301
(fp) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vissa bostadsfrågor

I tre motioner tas upp frågor som rör de bostadslösas situation.

I motion 1988/89:So202 av Pär Cranstedt och Karin Söder (båda
c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana lagändringar
att kommunerna otvetydigt åläggs att se till att ingen skall
behöva stå utan möjlighet till tak över huvudet nattetid.

Motionärerna anför att minst 280 människor i Stockholm saknar
varje form av bostad. Att människor står helt utan bostadsmöjlighet är
enligt motionärernas mening ovärdigt ett välfärdssamhälle och strider
mot syftet i vår sociallagstiftning. När kommunerna så uppenbart
bryter mot sitt ansvar att sörja för sina invånares grundtrygghet måste
statsmakterna ingripa, framhåller motionärerna.

I motion 1988/89:So245 av Björn Ericson och Anita Johansson (båda
s) begärs ett tillkännagivande beträffande de vräkningshotades och
bostadslösas situation.

Det är enligt motionärerna i dag enkelt att avhysa en hyresgäst från
bostaden, något som bl.a. de s.k. störningsjourerna har bidragit till.
Motionärerna framhåller vidare att antalet vräkta barnfamiljer ökat
och likaså antalet uteliggare i storstäderna. De av motionärerna föreslagna
åtgärderna för att avhjälpa problemen på bostadsmarknaden är
dels att alternativ till störningsjourerna utarbetas, dels att stödinriktade
åtgärder mot barnfamiljerna vidtas, och dels att de bostadslösas situation
utreds.

1 motion 1988l89:So30l av Bengt Westerberg m.fl. (fp), slutligen,
begärs att regeringen tar initiativ till överläggningar med arbetsmarknadens
och bostadsmarknadens parter om missbrukarnas svårigheter
att finna bostad och sysselsättning (yrkande 8). Motionärerna påpekar
att det i dag är ett stort problem att finna bostäder för människor som
har haft missbruksproblem. De har svårt att fa en egen bostad därför
att de sedan tidigare är kända av bostadsföretagen. Arbetet med återanpassningen
av missbrukare kräver, enligt motionärerna, samverkan
mellan socialtjänsten, arbetsförmedlingen, bostadsförmedlingen samt
parterna på arbets- och bostadsmarknaden. Socialtjänsten är emellertid

1989/90: SoU 14

ofta maktlös i sina ansträngningar att bistå missbrukarna, heter det i
motionen. Det behövs därför ett starkare engagemang från de stora
intresseorganisationernas sida.

I motionen påpekas att folkpartiet i en annan partimotion lagt fram
förslag om åtgärder för att underlätta för missbrukare att komma
tillbaka till arbetsmarknaden.

Gällande bestämmelser

Enligt 3 § lagen (1974:523, senast ändrad 1985:466) om kommunala
åtgärder för bostadsförsörjningens främjande m.m. (bostadsförsörjningslagen)
skall en kommun främja att alla i kommunen får en egen bostad
av god kvalitet samt att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen
inom kommunen förbereds och genomförs.

Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att
de som vistas i kommunen lar det stöd och den hjälp de behöver (3 §).
Enligt 6 § SoL har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden om
hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM,
skall socialnämnden aktivt verka för att den enskilde missbrukaren
efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning (30 §).

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från socialstyrelsen,
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Föreningen Sveriges
socialchefer, Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun
samt Stadsmissionen.

Flera av de frågeställningar som berörs i motionerna har också
behandlats av socialstyrelsen i en rapport till regeringen om socialnämndernas
handläggning av avhysningsärenden. Socialstyrelsen erhöll
i mars 1988 ett regeringsuppdrag att i samarbete med bostadsstyrelsen
(numera boverket) kartlägga socialnämndernas handläggning av ärenden
där enskilda eller familjer riskerar att bli avhysta från sina
bostäder på grund av att hyran betalats för sent. Uppdraget redovisades
den 1 november 1989, efter det att remissyttrandena över motionerna
avgivits. Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande i huvudsak hänvisat
till sin rapport med redovisningen av uppdraget.

I rapporten, som har titeln Från hyresskuld till avhysning, lämnas
förslag till förändringar av den lagstiftning, bl.a. bestämmelser i jordabalken,
som reglerar avhysningar. Där redovisas också resultatet av en
kartläggning som gjorts av socialnämndernas handläggning av avhysningsärenden
samt statistik om avhysningar och de avhysta.

Enligt socialstyrelsens bedömning föreligger stora risker för att gruppen
bostadslösa kommer att växa i framtiden. Forskningen visar att
både antalet ansökningar om avhysning och antalet verkställda avhysningar
under 1980-talet varit fler än under något annat decennium på
1900-talet. Kulmen nåddes 1986 då antalet ansökningar om avhysning
var 16 567 och antalet verkställda avhysningar var 5 057. För 1988 är

1989/90: SoU 14

siffrorna 13 652 ansökningar och 4 254 verkställda avhysningar. En
orsak till nedgången kan vara, att fler står utan eget förstahandskontrakt,
med anledning av den brist på bostäder som nu råder.

I befintlig riksövergripande statistik finns inget belägg för att antalet
avhysningar av barnfamiljer ökat. Enligt en undersökning från 1984
hade var sjätte avhyst ett eller flera barn under 16 år. Enligt samma
undersökning var merparten av de avhysta, ca 65 %, ensamstående
män.

Sammanfattningsvis föreslår socialstyrelsen följande i rapporten till
regeringen.

Frågan om hur bostadsförsörjningen i kommunerna skall klaras så
att tendenser till segregation på och utslagning från bostadsmarknaden
motverkas, bör uppmärksammas av socialstyrelsen på olika nivåer.
Socialstyrelsen avser att ta initiativ till överläggningar med bostadsmarknadens
parter för att diskutera i första hand de bostadslösas och
avhystas situation. Vidare avser styrelsen att under 1990 inbjuda till
konferens, i syfte att med en bred representation diskutera bostadsförsörjningens
problem ur ett socialpolitiskt perspektiv.

Socialstyrelsen bör utarbeta allmänna råd om socialnämndens handläggning
av avhysningsärenden. Där bör bl.a. beskrivas socialnämndens
ansvar för uppföljning av de avhystas situation och hur frågor som rör
de hemlösa bör drivas på kort och på lång sikt. Styrelsen anser att
kartläggningen visat att många lämnas åt sitt öde i och med att
avhysningen verkställts. Detta är enligt styrelsen inte acceptabelt, eftersom
socialnämnden enligt socialtjänstlagen har skyldighet att följa den
avhystes möjligheter att på egen hand lösa sin situation.

Socialstyrelsen och boverket föreslår bl.a. att tidsfristen för återvinning
av hyresrätten förlängs och att en skyldighet införs att meddela
socialnämnden i alla fall där en hyresgäst riskerar att förlora sin bostad
på grund av ekonomisk försumlighet. Detta förutsätter ändringar i
jordabalken.

En fråga som enligt socialstyrelsen bör övervägas ytterligare är att
införa en skyldighet för hyresvärden att avisera hyran. I dag kan
hyresvärdar medvetet underlåta att skicka ut hyresavier för att fa grund
att avhysa oönskade hyresgäster.

Beträffande störningsjourerna uppger socialstyrelsen i remissyttrandet
att styrelsen i sin kartläggning inte funnit något belägg för att
störningsjouren skulle ha en negativ effekt för de boende och underlätta
avhysningar. Genom en varning i ett tidigt skede finns det tvärtom
oftast större möjlighet att undvika avhysning, än när störningarna
pågått under lång tid.

Störningsjouren måste dock kompletteras med ett uppföljande arbete
i bostadsområdet, som inte bara tar sikte på att undanröja akuta
situationer, utan även innebär arbete mot mer långsiktiga förändringar,
anser socialstyrelsen. Därför måste en störningsjour vara kopplad
till en uppföljning från socialnämnden. En kombination av störningsjour,
social kontaktverksamhet och miljöförbättrande insatser är den
långsiktigt bästa lösningen.

1989/90:SoU14

Svenska kommunförbundet påpekar att kommunerna genom 6 § socialtjänstlagen
är skyldiga att ge de s.k. uteliggarna tak över huvudet.
Kommunförbundet har för sin del svårt att se hur en ändrad lagstiftning
skulle göra kommunernas ansvar tydligare.

Kommunförbundet instämmer i att man så långt det över huvud
taget är möjligt bör undvika att vräka barnfamiljer från deras bostäder.
Kommunförbundet vill också bestämt hävda att det redan i dag görs
stora ansträngningar från socialtjänstens sida när det gäller att förhindra
vräkning av barnfamiljer. Detta gäller både när en barnfamilj anses
störande och vid betalningssvårigheter.

Enligt Kommunförbundet är det angeläget att hitta alternativ till
störningsjourernas arbete, så att man kommer in i ett tidigare skede
och kan etablera en positiv kontakt.

Landstingsförbundet framhåller att man ser mycket allvarligt på följderna
av rådande bostadsbrist som hårt drabbar de mest utsatta grupperna
i samhället. Bostadsförsörjningen är en primärkommunal angelägenhet.
Om den inte fungerar får den dock stora återverkningar på
landstingens verksamhet framför allt i hälso- och sjukvården. Förbundet
anser det angeläget att finna lösningar på bostadssituationen. Socialtjänstlagen
reglerar kommunens ansvar för dem som behöver stöd
och hjälp. Någon ytterligare lagstiftning behövs därmed inte.

Landstingsförbundet tillstyrker att överläggningar upptas med arbetsmarknadens
och bostadsmarknadens parter. Diskussionerna bör dock
vidgas till att även omfatta personer som skrivits ut från psykiatrisk
vård och som ofta far mycket illa på grund av brist på bostad och
arbete.

Föreningen Sveriges socialchefer framhåller att tillgång till ett tryggat
boende är en grundläggande social rättighet. Någon lagändring för att
förtydliga kommunens ansvar i denna del bedömer föreningen dock
inte som nödvändig.

Socialtjänsten måste enligt föreningen fortsätta att utveckla insatser
för att slussa in och stödja människor med problem i mer eller mindre
självständiga boendeformer. För detta krävs dock att även bostadsmarknadens
parter tar ett betydligt större ansvar än hittills.

Den kontrollerande funktion de s.k. störningsjourerna ofta har, kan
ifrågasättas. Föreningen instämmer i att en utveckling av och ett stöd
till social kontaktverksamhet i bostadsområdena är mer angelägen.

Föreningen är även överens med motionärerna om att en utgångspunkt
bör vara att inga barnfamiljer skall vräkas från sina bostäder.
Det finns skäl att vara kritisk till det sätt som hyreslagstiftningen
kommit att tillämpas. Det är helt orimligt att enstaka betalningsförseningar
och bagatellartade skulder kan leda till vräkning.

Stockholms socialförvaltning anför att den har behandlingskontakt med
mellan 5 000 och 7 000 alkohol- och narkotikamissbrukare. Av dessa
är ca 1 500— 1 600 bostadslösa. Målet för vården av de flesta missbrukare
är rehabilitering till eget boende. För en mindre grupp, främst

1989/90:SoU 14

äldre, fysiskt dåliga missbrukare, är någon form av stödboende aktuellt
för återstoden av livet. Inom socialtjänsten finns i dag stora behov av
att utveckla olika former för stöd i boendet för missbrukare.

Stockholms socialförvaltning har ett fungerande samarbete med
Stockholms bostadsförmedling bl.a. när det gäller försökslägenheter.
Under 1988 förfogade socialdistrikten över sammanlagt 200 försökslägenheter.

När det gäller bostadslösa s.k. uteliggare uppger socialförvaltningen
att resurserna för jour-boende för närvarande omfattar 99 platser.
Utom detta ger förvaltningen ekonomiskt stöd med 2 265 000 kr. till
frivilligorganisationer som driver enheter för jour-boende, totalt 41
platser. Under vintern (december—april 1988—89) har antalet jourplatser
motsvarat behovet t.o.m. med någon överkapacitet. Antalet
"uteliggare" var ca 200 personer. Antalet varierar inte särskilt mycket
under åren.

En stor andel av de akut-boende på kommunens enheter (ca hälften)
har relativt snabbt kunnat erbjudas annat mer långvarigt boende.
Detta har skett genom ett intensifierat motivationsarbete. Det har
inneburit en större genomströmning på jourplatserna vilket i sin tur
bidragit till att flera fått tillgång till dessa.

Stockholms kommun hade tidigare ett stort antal härbärgesplatser
vilka lades ned. Det fanns starka skäl till nedläggningen i den destruktiva
sociala misär dessa miljöer uppvisade. Att återskapa härbärgen
eller annat boende för "uteliggare" som i omfattning motsvarar deras
antal löser inte frågan. Det finns vissa bostadslösa som alltid kommer
att avböja erbjudande om boende och kontakt med sociala myndigheter.

En satsning på olika former av boendestöd i kombination med vård
kommer att ge ett mindre institutionsnyttjande och en ökad genomströmning
vid institutionerna, anför socialförvaltningen vidare. Ett
aktivt motivationsarbete på motivationshemmen och på inackorderingshemmen
gör att flera missbrukare på sikt kan få ett eget boende.
Det ger också ökade möjligheter för de mest utsatta öppet bostadslösa
att erhålla mera permanent boende. För att kunna arbeta med denna
målsättning krävs tillgång till bostäder och lokaler i bostadsområdena.

Ett stort problem för närvarande är de psykiskt sjuka klienter som
skrivs in på akutplatser och inackorderingshem, i en del fall direkt
från psykiatriska sjukhus, ofta med ett kvarstående psykiatriskt vårdbehov
vilket borde tillgodoses inom landstinget.

De frivilliga organisationernas verksamhet är ett bra komplement
till socialtjänsten, och förvaltningen avser att även i fortsättningen
stödja dessa, inte minst för att vissa bostadslösa tycks föredra dessa
alternativ.

När det gäller störningsjourerna fordras enligt förvaltningen en
utvärdering av insatserna för att en diskussion skall kunna föras om
behovet av jourerna. De erfarenheter förvaltningen ändock har är att
jourerna fungerat på ett positivt sätt och att förhållandena för de
boende allmänt sett blivit bättre.

1989/90:SoU 14

Sammanfattningsvis är det Stockholms socialförvaltnings uppfattning
att socialtjänstlagen redan är tillräckJigt tydlig vad avser kommunernas
ansvar, men att tillämpningen uppenbart och i viktiga delar är direkt
avhängig av samhällets möjligheter att tillhandahålla de sämst ställda
elementära överlevnadsvillkor. Inom socialtjänsten finns erfarenheter,
kunskap och metoder för att utveckla boendesituationen för missbrukare.
Det som hindrar genomförandet är bristen på resurser, särkilt på
boendesidan.

Göteborgs kommunstyrelse framhåller att kommunerna har ett lagstadgat
ansvar för att även människor med speciella behov och problem
lar sin bostadsfråga ordnad på ett tillfredsställande sätt. Kommunstyrelsen
uppger vidare bl.a. att det i Göteborg finns ett samarbete mellan
bostadsmarknadens parter som de senare åren har intensifierats. Dels
medverkar socialnämnden aktivt i arbetet med bostadsförsörjningsprogrammet
genom att visa på behov av bostäder för särskilda grupper.
Dels finns den så kallade bostadsansvisningsgruppen där parterna på
bostadsmarknaden inventerar behovet av bostäder för särskilda grupper.
I gruppens arbete ingår även att lösa bostadsfrågan för de enskilda.

Göteborgs kommun är positiv till att ytterligare initiativ tas att
belysa frågorna kring de bostadslösas situation och missbrukarnas
svårigheter att finna bostad och arbete. Detsamma gäller synen på att
flera boende- och stödalternativ skapas för dessa grupper. Någon
lagändring är inte motiverad innan en utredning gjorts om att skapa
boende- och stödalternativ för de bostadslösa. Kommunstyrelsen tillstyrker
motionsförslaget om överläggningar med arbetsmarknadens och
bostadsmarknadens parter om missbrukarnas svårigheter att finna bostad
och sysselsättning.

Beträffande rätt till bostad för s.k. uteliggare uppger Malmö
kommun att det är ett korrekt konstaterande att situationen för de
bostadslösa i storstäderna förvärrats under 1980-talet.

I Malmö bedöms 700—800 personer behöva bistånd med att fa ett
ordnat boende. Antalet som direkt saknar "tak över huvudet" är
givetvis väsentligt lägre (ett tjugotal) men det högre antalet visar en del
av problemets omfattning.

Kommunen bedömer situationen för de bostadslösa i Malmö som
allvarlig. Tillgång till ett tryggat boende är en grundläggande social
rättighet och i det här fallet en förutsättning för att en rehabilitering
skall ha utsikter till framgång.

Malmö kommun är medveten om socialtjänstens yttersta ansvar. 1
den delen krävs inga ytterligare förtydliganden, anförs det. Bostadsmarknadens
sätt att fungera har emellertid visat sig svår att förändra
genom lagstiftning. Därför finns det skäl att starkare än nu utveckla de
praktiska metoder som faktiskt finns för att slussa in och stödja
bostadslösa i ett eget boende.

När det gäller åtgärder för att undvika avhysningar har Malmö
Kommunala Bostadsaktiebolag (MKB) sedan augusti 1988 inrättat pro -

1989/90:SoU14

4 Riksdagen 1989/90. 12 sami. Nr 14

jektet "Grannsämjan". Det är en mjuk form av störningsjour som,
enligt MKB, ger större närhet till hyresgästerna och därmed bidrar till
att snabbare lösa olika problem.

Konstruktionen med störningsjour är dock problematisk, och dess
former kan ifrågasättas, anser kommunen. På sikt är det angeläget att
dess specifikt kontrollerade funktion avvecklas för att ersättas av verksamheter
med den inriktning som motionärerna anger.

Stockholms stadsmission upplyser att man under de senaste fyra åren
har drivit natthärbärge för män omfattande 20 platser och under
vintern 88/89 också ett natthärbärge för kvinnor omfattande 7 platser.
Verksamheten har bedrivits i samarbete med socialförvaltningen i
Stockholm.

Gruppen yngre uteliggare har ökat. Många har bristfälligt och
ibland inget socialt nätverk. Missbrukarkarriären har ofta inletts redan
i ungdomsåren, och förmågan att knyta sociala kontakter saknas ofta.
Biandmissbruket har ökat och därmed också tendenserna till våld.

Gruppen av människor som råkat i sociala problem genom att deras
bostadsfråga inte tillfredsställande kunnat lösas, har inte minskat under
senaste femårsperioden. Stadsmissionen bedömer därför att stödåtgärder
måste finnas i samhället för denna grupp.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkandet Soll 1985/86:17 (s. 21 f.) behandlade utskottet en motion
(m) om förbättringar av de utslagnas bostadssituation. Utskottet
anförde bl.a. följande.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att nödig bostad är en
grundläggande social rättighet. Kommunerna har emellertid tillagts det
primära ansvaret för bostadsförsörjningen. Enligt utskottets mening
måste förutsättas att kommunerna tar detta ansvar och gör vad som
kan göras för att alla i kommunen får en egen bostad av god kvalitet.
Härtill kommer att kommunen genom socialtjänstlagen ålagts ett yttersta
ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp
de behöver. Det är alltså ingen tvekan om att det är kommunerna som
måste överväga vad som måste göras för att förbättra de utslagnas
bostadssituation. Hur dessa problem skall angripas måste enligt utskottets
mening bedömas av resp. kommun med hänsyn tagen till såväl de
enskilda missbrukarnas individuella behov som kommunens förutsättningar.
Frågan lämpar sig enligt utskottets mening inte för mera
detaljerad lagreglering, inte minst därför att bostadsproblemet inte kan
ses isolerat. Missbruksproblematiken och den sociala situationen i
övrigt måste också beaktas. Statens uppgift bör i första hand vara att
genom information om olika alternativ och stöd till utvecklingsprojekt
stimulera kommunerna till satsningar på detta område.

Utskottet avstyrkte motionen. Riksdagen följde utskottet (res. m).

Den dåvarande socialministern Gertrud Sigurdsen besvarade den 6
december 1988 en interpellation i riksdagen om bostadssituationen för
socialt utslagna (snabbprot. 1988/89:39 anf. 9—12). Interpellanten (c)
undrade bl.a. vilka åtgärder regeringen avsåg att vidta för att säkerställa
att ingen människa i Sverige skall behöva stå utan tak över huvudet.

1989/90:SoU14

När det gällde regeringens insatser uppgav statsrådet Sigurdsen bl.a.
att det kommit in många rapporter om att människor blivit vräkta.
För att utreda orsakerna härtill hade hon givit socialstyrelsen och
bostadsstyrelsen i uppdrag att kartlägga socialförvaltningarnas handläggning
av avhysningsärenden och lämna förslag till åtgärder. I övrigt
hänvisade statsrådet Sigurdsen till möjligheten att via statsbidrag till
missbrukarvård och annat stimulera kommunerna att bättre fullfölja
sina åtaganden och åligganden enligt socialtjänstlagen.

Socialminister Hulterström besvarade den 23 februari 1989 en fråga
(mp) om åtgärder för att hjälpa uteliggare och andra hemlösa (snabbprot.
1988/89:72 anf. 45—46). Enligt uppgifter från företrädare för
socialtjänsten i Stockholm, Göteborg och Malmö har situationen för
de hemlösa försvårats under de senaste åren, uppgav socialministern.
Som regel lyckas dock socialtjänsten ordna tillfälligt boende vid olika
härbärgen eller andra former av jour- eller korttidsboende för dem
som begär sådan hjälp. Socialministern hänvisade till att det enligt
socialtjänstlagen är socialnämndens uppgift att främja den enskildes
rätt till bostad och att bistå med vård eller andra former av socialt stöd
vid behov. Detta innefattade, enligt socialministern, självfallet åtgärder
för att tillgodose de mest utsatta gruppernas behov. Det är av stor vikt
att kommunerna kontinuerligt ägnar stor uppmärksamhet åt dessa
gruppers problem så att stödinsatserna beträffande såväl boendet som
annat genomförs på effektivaste sätt, avslutade statsrådet.

Vid regeringssammanträdet den 28 september 1989 utfärdades direktiv
för en kommitté med uppgift att se över hyreslagstiftningen. Till de
frågor som enligt direktiven (1989:44) bör utredas av kommittén hör
frågan om möjligheten att förhindra avhysningar på grund av bagatellartade
hyresskulder. I direktiven hänvisas också till socialstyrelsens
ovan nämnda rapport, vilken enligt bostadsministern kan föranleda
justeringar i gällande lagstiftning. Utredningsarbetet skall vara avslutat
före utgången av år 1991.

Utskottet gör följande bedömning.

I motion So202 (c) begärs lagändringar så att kommunerna åläggs att
se till att ingen skall stå utan möjlighet till tak över huvudet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är ovärdigt ett
välfärdssamhälle att människor står helt utan bostad och att det också
strider mot syftet i vår sociallagstiftning. Utskottet har redan tidigare
uttalat att kommunerna genom socialtjänstlagen ålagts det primära
ansvaret för bostadsförsörjningen och att frågan inte lämpar sig för en
mer detaljerad lagreglering, inte minst därför att bostadsproblemet inte
kan ses isolerat från missbruksprobiematiken och den sociala situationen
i övrigt. De remissinstanser som yttrat sig över motionen är också
eniga om att någon lagändring för att förtydliga kommunernas ansvar
inte är nödvändig, eftersom socialtjänstlagen är tillräckligt tydlig på
denna punkt. Utskottet vill dock i likhet med socialministern understryka
vikten av att kommunerna kontinuerligt ägnar de bostadslösas

1989/90:SoU14

problem stor uppmärksamhet och att de ser till att stödinsatserna blir
så effektiva som möjligt. Utskottet avstyrker motion So202 (c) med
hänvisning härtill.

Motionärerna i motion So245 (s) vänder sig bl.a. mot att det i dag är
enkelt att avhysa en hyresgäst, något som bl.a. de s.k. störningsjourerna
skall ha bidragit till. Motionärerna framhåller bl.a. att antalet vräkta
barnfamiljer ökat.

Av den lämnade redovisningen framgår att socialstyrelsen i sin
kartläggning av socialnämndernas handläggning av avhysningsärenden
inte funnit något belägg för att störningsjourerna skulle ha en negativ
effekt för de boende och underlätta avhysningar. Störningsjouren bör
dock enligt styrelsen kombineras med social kontaktverksamhet och
miljöförbättrande åtgärder för att långsiktiga förändringar i bostadsområdet
skall uppnås.

Enligt befintlig statistik finns heller inget belägg för att antalet
avhysningar av barnfamiljer har ökat. Merparten av de avhysta är
ensamstående män.

Däremot har både antalet ansökningar om avhysningar och antalet
verkställda avhysningar under 1980-talet varit fler än under något
annat decennium på 1900-talet. Utskottet anser detta vara en mycket
oroande utveckling, särskilt mot bakgrund av den brist på bostäder
som nu råder. Socialstyrelsen har emellertid i sin rapport till regeringen
om socialnämndernas handläggning av avhysningsärenden lagt fram
flera förslag som syftar till att minska riskerna för avhysning på grund
av ekonomisk försumlighet. Vidare har en kommitté nyligen tillsatts
med uppgift att se över hyreslagstiftningen och bl.a. överväga hur
avhysning på grund av bagatellartade hyresskulder kan förhindras.
Socialstyrelsen avser också att utarbeta allmänna råd om socialnämndens
handläggning av avhysningsärenden.

Mot bakgrund av det anförda behövs enligt utskottets mening inget
tillkännagivande till regeringen. Utskottet avstyrker motion So245 (s).

I motion So301 (fp) begärs att regeringen tar initiativ till överläggningar
med arbetsmarknadens och bostadsmarknadens parter om missbrukarnas
svårigheter att finna bostad och sysselsättning (yrkande 8).

Flera av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.

Socialstyrelsen har i sin ovan redovisade rapport till regeringen
uttalat att styrelsen på olika nivåer bör uppmärksamma frågan om hur
bostadsförsörjningen i kommunerna skall klaras, så att tendenser till
segregation på och utslagning från bostadsmarknaden motverkas. Socialstyrelsen
avser att ta initiativ till överläggningar med bostadsmarknadens
parter för att diskutera i första hand de bostadslösas och
avhystas situation. Vidare avser styrelsen att under år 1990 inbjuda till
konferens i syfte att med en bred representation diskutera bostadsförsörjningens
problem ur ett socialpolitiskt perspektiv.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs ett starkare
engagemang från bostadsmarknadens parter beträffande missbrukarnas
svårigheter att fa en egen bostad. Utskottet ser med tillfredsställelse att

1989/90:SoU 14

socialstyrelsen avser att ta initiativ till överläggningar med parterna
härom. Motion So301 (fp) yrkande 8 får därmed anses tillgodosedd
och avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslaget till Spri

att riksdagen till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut på tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1989/90 anvisar ett anslag på 15 300 000
kr.,

2. beträffande statsbidragskonstruktion för missbrukarvården

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:25 bilaga 4
punkt 2 yrkande 1 och med avslag på motion 1989/90:Sol0
yrkandena 1 och 2 bemyndigar regeringen att godkänna överenskommelsen
mellan statens förhandlingsnämnd samt företrädare
för Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet om
statsbidrag för missbrukarvård m.m.,

3. beträffande formen för riksdagens beslut

att riksdagen avslår motion 1989/90:Sol0 yrkande 3,

4. beträffande förstärkta resurser till § 12-hemmen
att riksdagen avslår motion 1989/90:So6 yrkande 7,

5. beträffande bidrag till missbrukarvård

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:25 bilaga 4
punkt 2 yrkande 2 till Bidrag till missbrukarvård m.m. på tilläggsbudget
I till statsbudgeten för budgetåret 1989/90 anvisar ett
förslagsanslag på 40 000 000 kr.,

6. beträffande ett åtgärdsprogram för narkomanvården
att riksdagen avslår motion 1988/89:So268,

7. beträffande tvångsmässigt kvarhållande vid avgiftning
att riksdagen avslår motion 1988/89:So311,

8. beträffande omedelbart omhändertagande enligt LVM
att riksdagen avslår motion 1988/89:So296,

9. beträffande läkarundersökning enligt 10 § LVM
att riksdagen avslår motion 1988/89:So277,

10. beträffande anmälningsskyldigheten enligt 6 § LVM
att riksdagen avslår motion 1988/89:So281,

11. beträffande vård i annan form

att riksdagen avslår motion 1988/89:So282,

12. beträffande konkreta behandlingsprogram

att riksdagen avslår motion 1988/89:So214 yrkande 1,

13. beträffande utvärdering av missbrukarvården

att riksdagen avslår motion 1988/89:So214 yrkande 2,

14. beträffande eftervården

att riksdagen avslår motion 1988/89:So214 yrkande 3,

15. beträffande ett samlat rehabiliteringsprogram
att riksdagen avslår motion !988/89:So220,

1989/90:SoU 14

16. beträffande enskilda initiativ inom missbrukarvården

att riksdagen avsiår motionerna 1988/89:So207 yrkande 3,
1988/89:So208, 1988/89:So260, 1988/89:So297 yrkandena 2 och 3
och 1988/89:So328,

17. beträffande LVM-vård pä enskilda vårdhem
att riksdagen avslår motion 1988/89:So221,

18. beträffande avgiftsfri behandling för missbrukares anhöriga
att riksdagen avslår motion 1988/89:So226,

19. beträffande kvinnors missbruk

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So229 yrkandena
1 — 3, 1988/89:So253 yrkande 5 och 1988/89:So301 yrkande
5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

20. beträffande lagändring till skydd för bostadslösa
att riksdagen avslår motion 1988/89:So202,

21. beträffande de vräkningshotades och bostadslösas situation
att riksdagen avslår motion 1988/89:So245,

22. beträffande överläggningar med bostadsmarknadens parter
att riksdagen avslår motion 1988/89:So301 yrkande 8.

Stockholm den 5 december 1989
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s),
Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck
(m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson
(m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman
(vpk), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s) och
Alf Egnerfors (s).

Reservationer

1. Statsbidragskonstruktion för missbrukarvården
(mom. 2 samt motiveringen till mom. 4 och 6)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 10 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "(yrkandena 1 och 2)" bort utgå,

dels att det avsnitt på s. 12 som börjar med "Även i den" och slutar
med "40 milj.kr." bort utgå,

dels att det avsnitt på s. 13 som börjar med "I den nu aktuella" och
slutar med "utan avstyrks" bort utgå,

1989/90:SoU14

dels att utskottet bort anföra följande:

Såsom påpekas i motion So 10 (fp) har flera rapporter påvisat
svagheter i det hittills tillämpade statsbidragssystemet. Den konstruktion
av statsbidraget som nu föreslås innebär enligt utskottets mening i
de flesta fall ett vidmakthållande av det gamla systemet. Utskottet ser
mot denna bakgrund inte skäl att tillstyrka de skisserade riktlinjerna
för den kommande treårsperioden. Eftersom regeringen är sent ute
med sitt förslag och kommuner och landsting redan har fastställt sina
budgetar finner vi det nödvändigt att godta den föreslagna modellen
för år 1990. Det sagda innebär att utskottet avstyrker propositionens
yrkande 1 under avsnitt H 2 (bil. 4) och tillstyrker motion SolO (fp)
yrkandena 1 och 2.

Frågan om statsbidragen till missbrukarvården bör behandlas i samband
med en allmän översyn av statsbidragen till kommunerna. Vid
denna översyn bör också övervägas det förslag om förstärkta resurser
till § 12-hemmen som läggs fram i motion So6 (c) yrkande 7 resp.
förslaget till översyn av statsbidragssystemet m.m. för narkomanvården
i motion 1988/89:So268 (vpk). Mot denna bakgrund saknar utskottet
anledning att nu gå in på förslagen i de nämnda motionerna, som
därför avstyrks.

Den i propositionen föreslagna medelsanvisningen för Bidrag till
missbrukarvård om 40 milj.kr. tillstyrks.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande statsbidragskonstruklion för missbrukarvården
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sol0 yrkandena 1
och 2 avslår proposition 1989/90:25 bilaga 4 punkt 2 yrkande 1,

2. Statsbidragskonstruktion för missbrukarvården
(motiveringen till mom. 2, 4 och 6)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 10 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "(yrkandena 1 och 2)" bort utgå,

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 12 som börjar med
"Även i den" och slutar med "40 milj.kr." bort utgå,

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 13 som börjar med "I
den nu aktuella" och slutar med "utan avstyrks" bort utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Utskottet tillstyrker att riksdagen bemyndigar regeringen att godkänna
den träffade överenskommelsen om statsbidrag till missbrukarvård
m.m. i enlighet med propositionens förslag och tillstyrker också den
föreslagna medelsanvisningen om 40 milj.kr. för innevarande budgetår.
Utskottets principiella inställning är emellertid att ansvaret för §
12-hemmen så snart det är praktiskt möjligt bör återgå till staten. En
återgång till statligt huvudmannaskap skulle bl.a. innebära att man
erhöll den helhetssyn som i dag saknas och att åtgärder mot missförhållanden
skulle gå att genomföra på ett betydligt effektivare sätt. Mot

1989/90:SoU14

den nu angivna bakgrunden saknar utskottet anledning att närmare gå
in på de motioner som behandlar utformningen och omfattningen av
statsbidragen till kommunerna. Utskottet avstyrker därför motionerna
SolO (fp) yrkandena 1 och 2, So6 (c) yrkande 7 och So268 (vpk).

3. Förstärkta resurser till § 12-hemmen (mom. 4)

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 12 som börjar med
"Utskottet delar" och slutar med "40 milj.kr." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att resurserna till §
12-hemmen måste förstärkas och antalet vårdplatser öka. Anslagen
måste därför höjas fr.o.m. nästa budgetår. Vårdmetoderna måste också
utvecklas. Vad utskottet här anfört med anledning av motion So6 (c)
yrkande 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Den i propositionen föreslagna medelsanvisningen för innevarande
budgetår om 40 milj.kr. tillstyrks.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:

4. beträffande förstärkta resurser till § 12-hemmen
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So6 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Ett åtgärdsprogram för narkomanvården (mom. 6)

Gudrun Schyman (vpk) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 13 som börjar med
"Platsbidraget till" och slutar med "utan avstyrks" bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att den föreslagna omläggningen av statsbidragen till
missbrukarvården är ett steg i rätt riktning, men långt ifrån tillräcklig.
Situationen för de mest vårdkrävande narkomanerna är akut, särskilt i
storstockholmsområdet. Såsom motionären uppger saknar många HIVsmittade
missbrukare fungerande behandlingsalternativ. Regeringen
bör därför, enligt utskottets mening, lägga fram ett åtgärdsprogram för
narkomanvården, som innehåller förslag till akuta insatser för att
förbättra situationen. Som exempel på åtgärder regeringen bör ta
initiativ till vill utskottet framhålla särskilda utbildningsinsatser för
narkomanvårdspersonal, metodutveckling, insatser för att lösa motsättningarna
och öka samarbetet mellan olika personalkategorier och
olika huvudmän samt utveckling av alternativa vårdformer. Vad utskottet
här anfört med anledning av motion So268 (vpk) bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande ett åtgärdsprogram för narkomanvården
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So268 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90: Soli 14

5. Enskilda initiativ inom missbrukarvården (mom.
16)

Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per
Stenmarck, (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp), Rosa Östh (c) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 29 som börjar med
"Utskottet har" och på s. 30 slutar med "samt So328 (m)" bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den missbrukare som
känner sig motiverad för behandling inte skall behöva vänta flera
veckor, ibland längre, innan någon åtgärd kommer till stånd. Väntetiderna
för intagning till den frivilliga missbrukarvården måste förkortas,
och samhället bör därför i högre utsträckning utnyttja de enskilda
ideella organisationernas tjänster. Utskottet kan här nämna LP-stiftelsen,
Hassela, Länkrörelsen, institutioner som bedriver vård enligt Minnesotamodellen
m.fl. Dessa enskilda och stiftelsedrivna rehabiliteringsalternativ
har alla visat sig uppnå goda behandlingsresultat. Vad
utskottet här anfört med anledning av motionerna So207 (m) yrkande

3, So208 (s), So260 (c), So297 (m) yrkandena 2 och 3 samt So328 (m)
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:

16. beträffande enskilda initiativ inom missbrukarvården

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:So207 yrkande
3, 1988/89:So208, 1988/89:So260, 1988/89:So297 yrkandena
2 och 3 och 1988/89:So328 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

6. LVM-vård på enskilda vårdhem (mom. 17)

Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 31 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "motion So221 (m)" bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionären att konkurrens mellan
enskilda och offentliga vårdgivare är något positivt och något som
bidrar till att vården förbättras. Utskottet vill därför inte utesluta
möjligheten att enskilda vårdgivare får ansvara även för vård enligt
LVM. Vad utskottet här anfört med anledning av motion So221 (m)
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande LVM-vård på enskilda vårdhem

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So221 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1989/90:SoU14

7. Lagändring till skydd för bostadslösa (mom. 20)

Ulla Tillander (c), Rosa Östh (c) och Anita Stenberg (mp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 44 som börjar med
"Utskottet avstyrker" och slutar med "hänvisning härtill" bort ha
följande lydelse:

Vad utskottet här anfört med anledning av motion So202 (c) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:

20. beträffande lagändring till skydd för bostadslösa
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So202 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Överläggningar med bostadsmarknadens parter
(mom. 22)

Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 44 som börjar med
"Utskottet delar" och på s. 45 slutar med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser att det behövs ett starkare engagemang från bostadsmarknadens
parter för att komma till rätta med missbrukarnas svårigheter
att få en egen bostad. Utskottet noterar med tillfredsställelse att
socialstyrelsen är beredd att ta initiativ till överläggningar. Med tanke
på de starka ekonomiska intressen som är berörda är det emellertid
även nödvändigt att riksdagen och regeringen engagerar sig i denna
fråga. Regeringen bör inbjuda bostadsmarknadens parter till överläggningar
och aktivt verka för att missbrukarnas bostadsproblem får en
lösning. Vad utskottet här anfört med anledning av motion So301 (fp)
yrkande 8 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa:

22. beträffande överläggningar med bostadsmarknadens parter
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:So301 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

Tvångsmässigt kvarhållande vid avgiftning

1. Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anför:

Centerpartiet har i en tidigare motion som väckts med anledning av
proposition 1987/88:147 om LVM ifrågasatt om överläkarens kvarhållningsrätt
enligt 24 § LVM är tillräcklig för att hindra avvikelser från
sjukhusvård enligt LVM. Motionärerna ansåg att ytterligare insatser
utöver kvarhållningsrätten borde övervägas.

1989/90:SoU14

2. Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla
m) anför:

De problem motionären i motion 1988/89:So311 (m) pekar på måste
leda till en översyn av LVM-lagstiftningen. Vi får därför med all
sannolikhet anledning att återkomma i denna fråga.

1989/90: SoU 14

Innehållsförteckning i989/90-.Soui4

Sammanfattning 1

Proposition 1989/90:25 bil. 4 p. 1 och 2 2

Motioner 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden

1989 2

Motion väckt med anledning av proposition 1989/90:25 . 4

Motion väckt med anledning av proposition 1989/90:28 . 5

Utskottet 5

Anslaget till Spri 5

Bidrag till missbrukarvård m.m 5

Bakgrund 5

Propositionen 7

Avslag på propositionen m.m 9

Förstärkta resurser till de s.k. § 12-hemmen 11

Ett åtgärdsprogram för narkomanvården 13

Tvångsmässigt kvarhållande vid avgiftning enligt LVM . . 14

Motionen 14

Bakgrund 14

Tidigare riksdagsbehandling 15

Beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM ... 16

Bakgrund 16

Motionen 16

Tidigare riksdagsbehandling 17

Rätten att besluta om läkarundersökning enligt 10 §

LVM 18

Bakgrund 18

Motion 18

Anmälningsskyldigheten enligt 6 § LVM 19

Bakgrund 19

Motionen 20

Vård i annan form enligt 27 § LVM 21

Bakgrund 21

Motionen 21

Tidigare riksdagsbehandling 22

Vissa vårdfrågor 22

Enskilda vårdinstitutioner 27

Frivillig vård 27

Bakgrund 28

Tidigare behandling 29

Vård utan samtycke 30

Bakgrund 30

Tidigare riksdagsbehandling 31

Avgiftsfri behandling för missbrukares anhöriga 31

Kvinnors missbruk 33

Bakgrund 33

Tidigare riksdagsbehandling 34

Vissa bostadsfrågor 36 52

Gällande bestämmelser 37

Remissyttranden 37 1989/90:SoU14

Tidigare riksdagsbehandling 42

Hemställan 45

Reservationer 46

Särskilda yttranden 50