Teleoperatörernas skyldigheter vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
Betänkande 1995/96:JuU20
Justitieutskottets betänkande
1995/96:JUU20
Teleoperatörernas skyldigheter vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
Innehåll
1995/96 JuU20
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag som ålägger teleoperatörerna en skyldighet att se till att deras telesystem är uppbyggda och utformade på ett sådant sätt att tvångsmedlen på teleområdet - hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning - alltid kan verkställas. Utskottet tillstyrker förslaget.
En motion, som väckts i ärendet, avstyrks. Till betänkandet har fogats en reservation (fp, v, mp).
Propositionen
I proposition 1995/96:180 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken och
2. lag om ändring i telelagen (1993:597).
I samband med propositionen behandlar utskottet en med anledning av propositionen väckt motion. Motionsyrkandet redovisas nedan.
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 4 f.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga.
Motionen
1995/96:Ju22 av Siw Persson och Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag till lagreglering av polisens användning av överskottsinformation.
Utskottet
Inledning
Den snabba tekniska utvecklingen på teleområdet och den avreglerade telemarknaden har ändrat förutsättningarna för att genomföra beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som är tvångsmedlen på teleområdet. Inom Justitiedepartementet upprättades år 1995 departementspromemorian (Ds 1995:48) Teleoperatörernas skyldigheter vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Promemorian och remissbehandlingen av den ligger till grund för propositionen, som tar upp frågan vilka skyldigheter som bör vila på teleoperatörerna för att möjligheterna till verkställighet av beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall kunna upprätthållas.
Bakgrund
Det har tidigare gått att klart skilja mellan radio, TV, kabelkommunikation, telekommunikation och datorkommunikation med utgångspunkt från informationsinnehåll och metoder för användning och överföring. Dessa skillnader har emellertid blivit alltmer otydliga. Den nya informationstekniken (IT) har dessutom tillfört nya former av kommunikation där tal, text och bild integreras. Det förekommer att mottagaren kan påverka informationsinnehållet, s.k. interaktiv kommunikation. Överföringen av telemeddelanden sker via såväl allmänt tillgängliga telenät som privata företagsnät. Trådlös telekommunikation har också blivit vanlig.
Den tekniska utvecklingen på telekommunikationsområdet har inneburit nya och utvidgade möjligheter för människor att kommunicera på andra sätt än genom att tala i telefon. Framför allt har kommunikation med hjälp av telefax och datorer kommit att i stor utsträckning ersätta de vanliga telefonsamtalen. Även taltelefonin har genomgått stora förändringar. Utvecklingen av mobiltelefonin har varit rekordartad, och Sverige har för närvarande flest sådana abonnemang per person i världen.
Vidare har ägarstrukturerna förändrats på senare år till följd av bl.a. en fri telemarknad och att abonnenter i stället för operatörer i allt högre grad kommit att äga nät, abonnentväxlar och annan teleutrustning. Riksdagen har vid avregleringen av telemarknaden slagit fast bl.a. att staten skall svara för att det finns ett sammanhållet och öppet telenät som täcker hela landet. Vidare har betonats vikten av att staten skapar förutsättningar för en effektiv konkurrens på utrustningsmarknaden och vid utvecklingen av teletjänster (prop. 1987/88:118, TU28, rskr. 402, prop. 1990/91:87, TU28, rskr. 369, prop. 1991/92:100 bil. 7, TU20, rskr. 312 och prop. 1992/93:200, TU30, rskr. 443).
Televerket var tidigare den enda teleoperatören på den svenska telemarknaden. Televerket samarbetade med polisen när beslut om tvångsmedel på teleområdet skulle verkställas. Som en följd av att telemarknaden har avreglerats finns det i dag flera bolag som bedriver televerksamhet. Förutom det av staten helägda aktiebolaget Telia kan nämnas aktiebolagen Comvik GSM, Europolitan och Tele 2.
Den grundläggande lagregleringen om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning finns i 27 kap. 18-25 §§ rättegångsbalken (RB).
Hemlig teleavlyssning innebär - sedan den 1 januari 1996 (prop. 1994/95: 227, 1995/96:JuU1, rskr. 17, SFS 1995:1230) - att telemeddelanden som befordras till eller från ett telefonnummer, en kod eller annan teleadress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet (27 kap. 18 § första stycket RB). För att sådan avlyssning skall få ske krävs att någon är skäligen misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller för försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff (18 § andra stycket).
Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram. Tvångsmedlet får användas för förundersökning i brottmål om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader och vid brott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller sådant brott enligt 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling som avser narkotika samt vid försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är belagd med straff (27 kap. 19 § RB).
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan också komma i fråga vid misstanke om anstiftan eller medhjälp till brottslighet av angivet kvalificerat slag.
För tillstånd till sådan avlyssning eller övervakning krävs - utöver att någon är skäligen misstänkt för brott av viss svårighetsgrad - att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Vidare får åtgärden endast avse en teleadress som innehas eller annars kan antas komma att användas av den misstänkte (27 kap. 20 § första stycket RB). En teleadress till vilken den misstänkte kan antas komma att ringa får alltså inte avlyssnas. Från tillämpningsområdet undantas slutligen telemeddelanden som endast befordras inom ett telenät som med hänsyn till sin ringa omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt (20 § andra stycket).
För all tvångsmedelsanvändning gäller tre allmänna principer. De tre principerna, som anknyter till innehållet i regeringsformens bestämmelser om skydd för medborgarna mot tvångsmedel från det allmänna (2 kap.), är ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda tvångsmedlet skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i bl.a. 27 kap. 1 § tredje stycket RB, innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden.
Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av rätten på ansökan av åklagaren. I beslutet skall det anges vilken teleadress och under vilken tid tillståndet gäller. Tiden, som inte får bestämmas längre än nödvändigt, får inte överstiga en månad från dagen för beslutet (27 kap. 21 § första stycket RB). Vidare skall i beslutet särskilt anges om åtgärden får verkställas utanför allmänt tillgängliga telenät (21 § andra stycket). Hemlig teleavlyssning får inte ske av telemeddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare. Om det framkommer att en avlyssning avser ett sådant meddelande, skall avlyssningen avbrytas och upptagningar eller uppteckningar som omfattas av förbudet skall omedelbart förstöras (22 §). Föreskrifter ges också om hävande av beslut (23 §) och om tid för granskning och förstöring av upptagningar och uppteckningar (24 §). Vidare finns en bestämmelse om verkställighet. Har rätten lämnat tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, får de tekniska hjälpmedel som behövs för avlyssningen eller övervakningen användas (25 §).
Regeringen redovisar varje år genom en skrivelse till riksdagen hur reglerna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har tillämpats (se senast skr. 1995/96:9, JuU1, rskr. 17).
Utöver bestämmelserna i RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning finns sådana regler också i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll och lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.
Den i rättegångsbalken reglerade teleavlyssningen och teleövervakningen omfattar alla telemeddelanden som befordras via ett telenät. Avlyssning eller övervakning får dock inte avse telemeddelanden som endast befordras inom ett telenät som med hänsyn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt. Telemeddelanden vid datorer, telefax och mobiltelefoner får alltså avlyssnas och övervakas på samma sätt som vanliga telefonsamtal. Den tekniska utvecklingen på telekommunikationsområdet har dock inneburit att de praktiska förutsättningarna för att verkställa beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har ändrats radikalt.
Beslut om hemlig teleavlyssning verkställs numera i allt större utsträckning genom en anpassning av de datorprogram som styr telekommunikationerna. En allmän förutsättning för att hemlig teleavlyssning och hemlig övervakning sålunda skall vara möjlig är att telekommunikationssystemet är anpassat för detta. Anpassningen kan avse såväl hård- som mjukvara. Det anses att det inte går att upprätthålla acceptabel kvalitet och effektivitet vid användningen av tvångsmedlen på teleområdet om sådana anpassningar inte vidtas i systemen.
Bakgrunden till en inom EU antagen resolution om tvångsmedlen på teleområdet (9529/95 ENFOPOL 90) är just risken för att de moderna telekommunikationssystemens utformning kan hindra hemlig teleavlyssning såvida de inte anpassas för det ändamålet. Till resolutionen (prop. bilaga 5) har fogats en bilaga som innehåller en uppställning över polisens krav i olika hänseenden i anslutning till användningen av de berörda tvångsmedlen. Denna specifikation anger bl.a. vilka åtaganden som operatören bör uppfylla vid verkställighet av tvångsmedlen. Resolutionen syftar till att åstadkomma en internationell gemensam lösning som skall gälla i samtliga medlemsländer.
Propositionen
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås lagändringar som ålägger teleoperatörerna en skyldighet att se till att deras telesystem är uppbyggda och utformade på ett sådant sätt att tvångsmedlen på teleområdet - hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning - alltid kan verkställas. De teleoperatörer det gäller är sådana som beviljas tillstånd enligt 5 § telelagen (1993:597) att inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla telefonitjänst, mobil teletjänst eller fasta teleförbindelser. Detta innebär att teleoperatörerna kontinuerligt, t.ex. vid byte till ny teknik, måste se till att möjligheter finns till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Innebörden av förpliktelsen är i praktiken ett krav på att telesystemet skall innehålla särskilda hårdvaror och särskilda datorprogram. Teleoperatörerna föreslås vidare svara för att innehållet i och uppgifter om telemeddelanden som avlyssnas eller hämtas in görs tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand. Det skall också åligga teleoperatörerna att se till att systemen är utformade så att verkställandet av beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning inte röjs.
Teleoperatörerna skall svara för de kostnader som hänför sig till anpassningarna av telesystemen medan polisen även i fortsättningen skall ersätta teleoperatörerna för de kostnader som uppkommer vid varje enskild verkställighet.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996. För att de teleoperatörer som före ikraftträdandet har fått tillstånd att driva televerksamhet skall få tillfälle att anpassa de befintliga systemen till de nya reglerna föreslås en övergångsperiod fram till den 1 juli 1997. Teleoperatören skall dock alltid ha minst sex månader på sig från det att Post- och telestyrelsen fastställt de närmare villkoren.
Utskottets överväganden
Utskottet delar regeringens uppfattning att hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är betydelsefulla straffprocessuella tvångsmedel bl.a. i kampen mot narkotikan, den organiserade brottsligheten och allvarligare ekonomisk brottslighet samt vid brott mot rikets inre och yttre säkerhet. Tvångsmedlen är i dessa fall, som utskottet tidigare strukit under (se 1995/96:JuU1 s. 5), oumbärliga verktyg i den brottsutredande verksamheten. Med fog kan hävdas att avancerade brottslingar som har tillgång till kommunikationsvägar som inte kan avlyssnas eller övervakas ökar sina möjligheter att bedriva kriminella aktiviteter utan att avslöjas. Det är därför enligt utskottets mening angeläget att möjligheterna till verkställighet av tvångsmedlen på teleområdet upprätthålls.
Bakom utskottets ställningstagande ligger uppfattningen att det är oacceptabelt att låta den snabba utvecklingen på teleområdet leda till att möjligheterna till telekontroll tunnas ut eller försvinner. Det kan inte anses försvarbart att mer eller mindre ge upp tvångsmedlen på teleområdet bara därför att, som påpekats under remissbehandlingen, teknikutvecklingen lett till alltmer lätthanterliga krypteringsprogram. De farhågor som framförts om att utvecklingen av krypteringslösningar mer eller mindre skulle innebära slutet för tvångsmedlen på teleområdet anser dock utskottet i likhet med regeringen överdrivna. Denna bedömning hindrar emellertid inte att det kan finnas skäl att noga följa utvecklingen på teleområdet.
I likhet med regeringen kan utskottet konstatera att förekomsten av enskilda från staten fristående teleoperatörer och den snabba tekniska utvecklingen innebär försämrade möjligheter för polisen att verkställa beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, och att det inte utan vidare går att räkna med att alla nya teleoperatörer på marknaden frivilligt kommer att medverka i den utsträckning som erfordras. Den tekniska utvecklingen på teleområdet och den avreglerade telemarknaden har således skapat ett behov av regler om telesystemens utformning för att bibehålla hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som effektiva tvångsmedel på teleområdet. Utskottet anser mot denna bakgrund, i likhet med regeringen, att en reform är nödvändig.
Utskottet kan således ställa sig bakom förslagen i propositionen innebärande att vissa teleoperatörer är skyldiga att se till att telesystemen är så uppbyggda och utformade att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas. Enligt den föreslagna ordningen skall de grundläggande kraven på teleoperatörerna framgå av lag och den närmare innebörden av teleoperatörernas skyldigheter formuleras genom tillståndsvillkor och föreskrifter, som bestäms av Post- och telestyrelsen efter samråd med teleoperatören, Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Med en sådan reglering kan, som regeringen anför, de telepolitiska målen balanseras mot de kriminalpolitiska.
Utskottet har inte något att erinra mot regeringsförslaget när det gäller avgränsningen av ansvaret, dvs. vilka teleoperatörer som skall omfattas av denna skyldighet, skyldighetens närmare innebörd och vem som skall svara för kostnaderna för anpassningen av telesystemen. Utskottet tillstyrker således regeringsförslaget.
Överskottsinformation
Motionen
I motion Ju22 (fp) begärs att riksdagen hos regeringen begär ett lagförslag som reglerar polisens användning av vverskottsinformation.
Bakgrund
I samband med att man använder tvångsmedel vid förundersökning rörande ett brott kan det komma fram uppgifter som inte har samband med den aktuella förundersökningen men som kan vara av betydelse för utredning av ett annat brott eller för att hindra något brott som är å färde. Det kan också röra sig om uppgifter som inte har samband med något brott men som är av betydelse i annat sammanhang, t.ex. för utmätnings- eller taxeringsändamål. Frågan i vad mån sådan s.k. överskottsinformation skall få utnyttjas är inte reglerad i lag. Frågan har emellertid varit aktuell i olika sammanhang.
I samband med riksdagsbehandlingen av proposition 1975/76:202 med förslag till nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål m.m. uppmärksammades spörsmålet i vad mån material som framkommer vid telefonavlyssning fick utnyttjas i fråga om annan brottslighet än den som hade föranlett tillståndet till avlyssningen. Utskottet (JuU 1976/77:20) begärde yttrande från Lagrådet. Lagrådet ifrågasatte huruvida det berörda förfarandet kunde anses förenligt med regeringsformen utan direkt stöd i lag. Lagrådet lade fram ett lagförslag som reglerade frågan om utnyttjande av överskottsinformation.
I ärendet inhämtade utskottet yttrande från konstitutionsutskottet och vidare remitterades Lagrådets yttrande till flera instanser.
Konstitutionsutskottet yttrade, att även om grundlagsreglerna inte uppställde ett direkt krav i berört hänseende, det fick anses bäst överensstämma med syftet med integritetsskyddet i regeringsformen att grundläggande bestämmelser gavs i lag om hur och i vilken omfattning information som erhållits genom telefonavlyssning fick utnyttjas.
Justitieutskottet ansåg (JuU 1976/77:20 s. 16 f) att flera skäl kunde åberopas för att godta den av Lagrådet förordade lösningen. Härtill kom emellertid att problematiken med överskottsinformation inte var begränsad till telefon avlyssning, utan samma svårigheter kunde uppkomma vid andra tvångsmedel såsom brevkontroll, husrannsakan eller ingripande enligt bevissäkringslagen. Här borde, anförde utskottet, eftersträvas en generell lösning för olika typer av tvångsmedel. I denna del fick ärendet återgå till regeringen för översyn och ytterligare överväganden.
Regeringen gav år 1978 en utredning (Tvångsmedelskommittén; dir. 1978:57) i uppdrag att närmare se över bl.a. dessa frågor. Kommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel-Anonymitet-Integritet att möjligheten att utnyttja sådan överskottsinformation som kommer fram vid tvångsmedelsanvändning skulle begränsas. Enligt kommittén skulle överskottsinformation få användas bara om vissa förutsättningar var uppfyllda, t.ex. då informationen gällde annan brottslighet av sådan svårhetsgrad att tvångsmedlet fått användas. Kommittén var dock inte enig utan ordföranden och en ledamot reserverade sig mot förslaget och ansåg att några särskilda regler inte skulle införas.
Även Narkotikakommissionen (PM nr 5 Polisens insatser mot narkotikan s. 65 f) och Edenmankommissionen (SOU 1988:18 s. 128 f) berörde frågan. De båda kommissionerna ansåg att det inte behövdes någon särskild lagstiftning som reglerar rätten att utnyttja överskottsinformation.
Samtliga nu berörda utredningsarbeten remissbehandlades av regeringen. En stor majoritet av remissinstanserna intog en negativ hållning till en lagreglering.
I proposition 1988/89:124 Vissa tvångsmedelsfrågor (s. 29 f) redovisade regeringen sin inställning i frågan och anförde att några lagregler som begränsar rätten att utnyttja överskottsinformation i samband med utredning om brott inte skulle införas eftersom detta var en fråga som lämpade sig mindre väl för lagstiftning. Departementschefen konstaterade inledningsvis bl.a. att problemet med överskottsinformation gäller huruvida de brottsutredande organen har rätt att utnyttja sig av upplysningar om ett brott som de fått tillgång till genom att - helt lagligt - använda tvångsmedel vid utredning om ett annat brott. Hon utgick från att tvångsmedlet användes inom ramen för den s.k. ändamålsprincipen och att polisen således får tillgång till överskotts informationen oavsiktligt. Hon hade för sin del svårt att se logiken i att polisen fritt skall kunna använda information som kommer till dess kännedom utan något som helst samband med tvångsmedelsanvändning och utan att använda något tvångsmedel över huvud taget, men att polisen skulle förhindras att använda samma information enbart av det skälet att informationen åtkommits vid användandet av en laglig rätt att använda en viss typ av tvångsmedel i fråga om ett helt annat brott. Vidare ansåg hon att ett genomförande av Tvångsmedelskommitténs förslag skulle kunna få negativa följder för möjligheterna att komma till rätta med allvarlig brottslighet i vissa fall. Som exempel nämnde hon att det enligt förslaget skulle vara förbjudet för polisen att vidta åtgärder, om man i samband med telefonavlyssning rörande ett grovt narkotikabrott fick klart för sig vem som hade begått ett allvarligt misshandelsbrott, ett rån eller en grov stöld. Hon pekade vidare på att en sådan reglering som föreslagits rimligen måste följas upp med en begränsning av rätten för åklagaren att åberopa förbjuden information i en efterföljande rättegång, eller kanske rättare sagt med en regel som ålägger domstolen att vid sitt ställningstagande till skuldfrågan bortse från sådan information. En sådan ordning skulle, anförde hon, radikalt bryta mot den princip om fri bevisprövning som är djupt rotad i Sverige och som enligt allmän uppfattning garanterar de bästa materiella resultaten. I stället skulle man anknyta till de regler som finns i den anglosaxiska bevisrätten och som innebär att ett aldrig så viktigt bevis kan komma att avvisas om det inte kommit fram i formellt oantastlig ordning. Därmed riskerar man att hamna i en ordning där intresset för själva sakfrågorna överskuggas av argumentation rörande frågan om en viss upplysning skulle vara tillåten att ta hänsyn till eller ej. Och till sist skulle man ändå stå inför den avgörande faktorn, nämligen den mänskliga naturens begränsningar; hur skulle man kunna garantera att en tjänsteman - det må vara en polis, en åklagare eller en domare - verkligen underlåter att ta hänsyn till vad han faktiskt vet.
I riksdagen väcktes motioner med begäran om förslag till bestämmelser om hur överskottsinformation vid tvångsmedelsanvändning skulle hanteras.
Utskottet, som delade regeringens uppfattning, avstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande bifall till motionerna (1988/89:JuU25 s. 20 f).
Polisrättsutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1995:47) Tvångsmedel övervägt frågan om överskottsinformation (s. 196 f). Sammantaget anser utredningen att det inte finns skäl att reglera polisens rätt att använda sådan information. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu i Justitiedepartementet.
Utskottets överväganden
I propositionen (s. 20) redovisas att flera remissinstanser i det nu aktuella ärendet efterlyst överväganden om frågan att använda överskottsinformation. Regeringen hänvisar till att denna fråga senast tagits upp av Polisrättsutredningen i det ovannämnda betänkandet Tvångsmedel. Enligt regeringen är det närmast i ett sådant brett sammanhang som frågan bör övervägas. Eftersom den i propositionen föreslagna reformen endast avser att återställa telekontrollens effektivitet och inte att utöka polisens tillgång till information anser regeringen att problematiken kring användandet av s.k. överskottsinformation inte bör hindra en sådan begränsad reform som den nu föreslagna. Regeringen tar således inte ställning till frågan om användande av överskottsinformation i detta ärende.
Utskottet har för närvarande inte något att invända mot nuvarande ordning och vill här hänvisa till vad departementschefen anförde i 1989 års ärende. Utskottet finner ingen anledning att nu aktualisera frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju22.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lagförslagen
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken och lag om ändring i telelagen (1993:597),
2. beträffande överskottsinformation
att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju22.
res. (fp, v, mp)
Stockholm den 25 april 1996
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson (m), Görel Thurdin (c) och Michael Stjernström (kds).
Reservation
Överskottsinformation (mom. 2)
Siw Persson (fp), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med Utskottet har och slutar med motion Ju22 bort ha följande lydelse:
Utskottet vill när det gäller användande av överskottsinformation anföra följande. Som framgått ovan uttalade Lagrådet redan för tjugo år sedan i ett yttrande till justitieutskottet (jfr JuU 1976/77:20) att det kunde ifrågasättas huruvida det kan anses förenligt med regeringsformen (RF) att man utan direkt stöd i lag skulle få utnyttja avlyssnat material för annat ändamål än det som föranlett tillståndet till avlyssningen. Lagrådet anförde också en rad skäl av mera praktisk natur för en lagreglering. Utskottet delar den bedömning som Lagrådet gjorde då och anser att ett starkt stöd finns för att regeringsformen (2 kap. 6 § jämförd med 8 kap. 3 §) skall tolkas på så sätt att lagstöd krävs för polisens utnyttjande av överskottsinformation.
I det nu aktuella ärendet har flera remissinstanser, bl.a. Post- och telestyrelsen samt Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, efterlyst överväganden i frågan om användandet av överskottsinformation vid hemlig teleavlyssning, vilket visar att frågan är ytterst aktuell. Här kan också tilläggas att införandet det nya straffprocessuella tvångsmedlet hemlig kameraövervakning har gjort att nya vverväganden bör äga rum. Problematiken med användning av överskottsinformation uppstår ju vid användandet av flertalet tvångsmedel.
Som motionärerna anför karaktäriseras ett rättssamhälle av en rättssäker balans mellan effektivitet i brottsbekämpningen och skyddet för den personliga integriteten. Att polisen skall ha möjlighet att använda effektiva tvångsmedel vid misstanke om grova brott är en nödvändighet. Detta måste dock ställas mot integritetsaspekterna, som väger extra tungt om den inhämtade informationen avser annan brottslighet än den som avlyssningen gäller.
Sammanfattningsvis anser utskottet i likhet med vad som framförs i motionen att särskilda bestämmelser som reglerar frågan om hanteringen av s.k. överskottsinformation måste införas. En sådan reglering bör avse förhållandena vid användningen av samtliga straffprocessuella tvångsmedel. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med närmare förslag till sådana bestämmelser. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju22 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande överskottsinformation
att riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Regeringens lagförslag
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionen 1 Utskottet 1 Inledning 1 Bakgrund 2 Propositionen 4 Propositionens huvudsakliga innehåll 4 Utskottets överväganden 5 Överskottsinformation 6 Motionen 6 Bakgrund 6 Utskottets överväganden 8 Hemställan 9 Reservation 9 Överskottsinformation (mom. 2) 9 Bilaga Regeringens lagförslag 11 Gotab, Stockholm 1996