Teleavlyssning och teleövervakning
Betänkande 1994/95:JuU3
Justitieutskottets betänkande
1994/95:JUU03
Teleavlyssning och teleövervakning
Innehåll
1994/95 JuU3
Skrivelsen
I skrivelse 1994/95:32 har regeringen (Justitiedepartementet) berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i skrivelsen om tillämpningen under år 1993 av bestämmelserna i rättegångsbalken (RB) om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål.
Utskottet
Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning i brottmål finns i första hand i 27 kap. RB, men finns också i andra lagar, t.ex. i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telefonmeddelanden, som befordras via ett allmänt tillgängligt telenät till eller från viss telefonapparat eller annan teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Förutom för avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet således användas för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation.
Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om samtal eller andra telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.
I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298 och prop. 1988/89:124 s. 55, JuU25, rskr. 313) redovisar regeringen årligen hur reglerna i RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har tillämpats (se senast skr. 1993/94:46, JuU6, rskr. 21).
I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen en redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1993. Redogörelsen bygger på uppgifter som Rikspolisstyrelsen (RPS) lämnat i en skrivelse till regeringen den 7 september 1994. Redogörelsen omfattar samtliga fall av hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning enligt RB:s regler under år 1993.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning med stöd av bestämmelserna i RB har enligt regeringens skrivelse huvudsakligen förekommit i förundersökningar där det funnits starka misstankar om organiserad eller annars omfattande handel med narkotika och då andra spaningsmetoder prövats utan resultat eller redan från början befunnits vara otillräckliga. Huvudsyftet har liksom tidigare varit att avslöja den mera omfattande smugglingen till och försäljningen inom landet.
Hemlig teleavlyssning
När det gäller förundersökningar avseende grovt narkotikabrott visar regeringsskrivelsen att domstolarna under år 1993 meddelat tillstånd att avlyssna kommunikation till eller från telefonapparater eller andra teleanläggningar som innehafts eller använts av sammanlagt 261 misstänkta personer. Antalet sådana fall under åren 1969--1993 var följande.
00>1969 16>28 38>1978 50>102 70>1987 82>205 00>1970 16>39 38>1979 50>147 70>1988 82>210 00>1971 16>44 38>1980 50>220 70>1989 82>214 00>1972 16>34 38>1981 50>277 70>1990 82>214 00>1973 16>46 38>1982 50>313 70>1991 82>243 00>1974 16>44 38>1983 50>418 70>1992 82>258 00>1975 16>42 38>1984 50>414 70>1993 82>261 00>1976 16>64 38>1985 50>233 00>1977 16>122 38>1986 50>213
När det gäller andra grova brott som enligt RB kan grunda rätt till teleavlyssning uppges sådan ha använts i 84 fall under år 1993. Det har gällt förundersökningar som huvudsakligen rört mord, grov mordbrand, grovt rån, grov penningförfalskning och grovt sabotage. Motsvarande siffror för de närmast föregående åren var 61 (1992), 31 (1991), 13 (1990), 24 (1989), 15 (1988), 15 (1987), 15 (1986) resp. 6 (1985). (Siffran för 1986 innefattar inte den telefonavlyssning som det året ägde rum inom utredningen av mordet på statsminister Olof Palme.)
Den genomsnittliga avlyssningstiden år 1993 var 43 dagar. Motsvarande tider för tidigare år var 47 dagar (1992) 44 dagar (1991), 46 dagar (1990), 44 dagar (1989), 48 dagar (1988), 54 dagar (1987), 53 dagar (1986) resp. 60 dagar (1985). Under 1993 förekommer ärenden där avlyssningen pågått endast en dag medan den i några andra fall har pågått i mer än fem månader. I ett fall har avlyssningen pågått i nästan ett år.
Av skrivelsen framgår att avlyssningen haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i drygt 56 % av fallen år 1993, vilket kan jämföras med drygt 47 % av fallen år 1992, 48 % av fallen år 1991, 47 % (1990), 51 % (1989), 44 % (1988), 68 % (1987), 64 % (1986) resp. 77 % (1985).
Vidare framgår av regeringsskrivelsen att avlyssningen inte gett något resultat i knappt 16 % av fallen och att åtgärden avbrutits med kvarstående misstanke i drygt 27 % av fallen. Motsvarande siffror för år 1992 är att avlyssningen inte gav något resultat i drygt 28 % av fallen och att åtgärden avbröts med kvarstående misstanke i drygt 24 % av fallen.
Under redovisningsperioden har det i likhet med föregående år inte förekommit något fall där domstol lämnat en ansökan om teleavlyssning utan bifall. Inte heller vid den förhandsprövning som RPS gör har negativt besked lämnats i något fall.
Hemlig teleövervakning
Enligt skrivelsen har tillstånd för hemlig teleövervakning lämnats i 60 fall under år 1993. Av dessa avsåg 54 fall narkotikabrott, tre fall mord och tre fall andra brott.
Även under 1992 lämnades 60 tillstånd, varav 57 fall avsåg narkotikabrott och tre fall avsåg grov stöld och grovt rån. Under 1991 lämnades 41 tillstånd varav 35 fall avsåg narkotikabrott och sex fall avsåg grov stöld, grovt bedrägeri, grovt rån och egenmäktighet med barn.
Tiderna för teleövervakningarna under år 1993 varierar mellan en och tre månader. För år 1992 varierade tiderna mellan 18 dagar och knappt fyra månader.
Den genomsnittliga teleövervakningstiden var 34,8 dagar. Motsvarande siffra för år 1992 var drygt 47 dagar och för år 1991 43 dagar.
Teleövervakning har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i 35 % av fallen. År 1992 var motsvarande siffra 25 %. I 10 % av fallen har övervakningen inte gett något resultat och i 55 % av fallen har åtgärden avbrutits med kvarstående misstanke. Motsvarande siffror för år 1992 är att 37 % av fallen blev resultatlösa och i 38 % av fallen avbröts åtgärden med kvarstående misstanke.
Inte heller i fråga om teleövervakning har det under redovisningsperioden förekommit att domstol lämnat en ansökan utan bifall eller att RPS vid förhandsprövning lämnat ett negativt besked.
Överväganden
Utskottet kan först konstatera att antalet teleavlyssningar på grund av misstanke om grovt narkotikabrott under åren 1986--1990 låg på en relativt konstant nivå men att antalet har ökat sedan år 1991. De för år 1991--1993 registrerade ökningarna ger enligt utskottets mening dock inte anledning att anta att trenden är starkt uppåtgående. Jämfört med år 1992 har det endast skett en marginell ökning under år 1993. Av regeringsskrivelsen framgår också att antalet fall av hemlig teleavlyssning när det gäller annan grov brottslighet än narkotikabrott, som under åren 1983--1990 legat på en i allt väsentligt jämn nivå, sedan 1991 ökat i betydande grad.
Med tanke på att det tidigare förekommit stora variationer såväl uppåt som nedåt i antal avlyssningar mellan olika år anser utskottet, i likhet med vad utskottet uttalade förra året, att ytterligare jämförelseår behövs för att med säkerhet kunna göra bedömningar av läget. Utskottet utgår från att regeringen mycket nära följer utvecklingen.
Utskottet konstaterar, när det gäller såväl teleavlyssning som teleövervakning, att andelen fall i vilka åtgärden haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte ökat starkt jämfört med föregående år samtidigt som andelen fall i vilka åtgärden inte lett till något resultat minskat kraftigt. Utskottet noterar också att de fall i vilka teleövervakning avbrutits med kvarstående misstanke ökat samt att den genomsnittliga tiden för sådan övervakning minskat i betydande grad. I övriga avseenden är förhållandena i stort sett oförändrade jämfört med föregående år.
Härutöver vill utskottet i likhet med regeringen konstatera att antalet beslag av främst heroin och amfetamin, liksom den mängd som har beslagtagits, har ökat successivt under senare år. Av regeringsskrivelsen framgår att antalet beslag under år 1993 avseende sådan narkotika har ökat något jämfört med år 1992 och att beslagsmängden i jämförelse med år 1992 har ökat när det gäller amfetamin men minskat när det gäller heroin och kokain.
Utskottet delar regeringens uppfattning att läget på narkotikaområdet alltjämt är djupt oroande, och utskottet anser i likhet med regeringen att teleavlyssning är ett hjälpmedel som inte kan undvaras i kampen mot narkotikan. Detsamma gäller i fråga om annan särskilt grov brottslighet. I detta sammanhang har utskottet föregående år särskilt pekat på utvecklingen när det gäller grova rån. Regeringen redovisar i skrivelsen att en relativt omfattande avlyssning skett på grund av misstanke om grovt rån.
Utskottet noterar i likhet med föregående år att teleövervakning i avsevärt mindre omfattning än teleavlyssning har haft betydelse för förundersökning i fråga om den misstänkte. Andelen fall där övervakningen haft sådan betydelse har emellertid, som nyss nämnts, ökat kraftigt sedan år 1991. Jämfört med år 1992 har teleövervakningen varit påtagligt mera framgångsrik trots att antalet tillstånd var oförändrat. Att teleövervakning inte är lika effektivt som teleavlyssning är som regeringen anför emellertid en naturlig följd av dessa tvångsmedels olika användningsområden; teleövervakning har sin största betydelse i förundersökningar om narkotikabrott och fyller en viktig funktion för att t.ex. kartlägga en misstänkt narkotikahandlares kontaktkrets. Teleövervakning kan också utgöra ett komplement till teleavlyssning.
Avslutningsvis vill utskottet återigen understryka vikten av restriktivitet när det gäller teleavlyssning och teleövervakning. Av betydelse i det sammanhanget är den praxis enligt vilken ärenden om teleavlyssning anmäls för rikspolischefen innan de överlämnas till åklagare (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f och JuU1987/88:4 s. 4). Som utskottet tidigare uttalat är det ett oavvisligt krav att åtgärderna i varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas i fråga om både antalet avlyssnade eller övervakade telefonapparater och andra teleanläggningar och den tid som någon av åtgärderna pågår.
Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse läggas till handlingarna.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1994/95:32 till handlingarna.
Stockholm den 15 november 1994
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).