Teleavlyssning och teleövervakning
Betänkande 1993/94:JuU6
Justitieutskottets betänkande
1993/94:JUU06
Teleavlyssning och teleövervakning
Innehåll
1993/94 JuU6
Skrivelsen
I skrivelse 1993/94:46 har regeringen (Justitiedepartementet) berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i skrivelsen om tillämpningen under år 1992 av bestämmelserna i rättegångsbalken (RB) om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål.
Utskottet
Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning i brottmål finns i första hand i 27 kap. RB.
Regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning finns också i andra lagar, t.ex. i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telefonmeddelanden, som befordras via ett allmänt tillgängligt telenät till eller från viss telefonapparat eller annan teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Förutom för avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet således användas för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om samtal eller andra telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden. Reglerna i RB om hemlig teleövervakning trädde i kraft den 1 september 1989.
I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298 och prop. 1988/89:124 s. 55, JuU25, rskr. 313) redovisar regeringen årligen hur reglerna i RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har tillämpats (se senast skr. 1992/93:44, JuU10, rskr. 43).
I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen en redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1992. Redogörelsen bygger på uppgifter som Rikspolisstyrelsen (RPS) lämnat i en skrivelse till regeringen den 21 september 1993. Redogörelsen omfattar samtliga fall av hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning enligt RB:s regler under år 1992.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning med stöd av bestämmelserna i RB har enligt regeringens skrivelse huvudsakligen förekommit i förundersökningar där det funnits starka misstankar om organiserad eller annars omfattande handel med narkotika och då andra spaningsmetoder prövats utan resultat eller redan från början befunnits vara otillräckliga. Huvudsyftet har liksom tidigare varit att avslöja den mera omfattande smugglingen till och försäljningen inom landet.
Hemlig teleavlyssning
När det gäller förundersökningar avseende grovt narkotikabrott visar regeringsskrivelsen att domstolarna under år 1992 meddelat tillstånd att avlyssna kommunikation till eller från telefonapparater eller andra teleanläggningar som innehafts eller använts av sammanlagt 258 misstänkta personer. Antalet sådana fall under åren 1969--1992 var följande.
00>1969 16>28 38>1977 50>122 70>1985 82>233 00>1970 16>39 38>1978 50>102 70>1986 82>213 00>1971 16>44 38>1979 50>147 70>1987 82>205 00>1972 16>34 38>1980 50>220 70>1988 82>210 00>1973 16>46 38>1981 50>277 70>1989 82>214 00>1974 16>44 38>1982 50>313 70>1990 82>214 00>1975 16>42 38>1983 50>418 70>1991 82>243 00>1976 16>64 38>1984 50>414 70>1992 82>258
När det gäller andra grova brott som enligt RB kan grunda rätt till teleavlyssning uppges sådan ha använts i 61 fall under år 1992. Det har gällt förundersökningar som huvudsakligen rört mord, mordbrand, grovt rån, grov penningförfalskning och allmänfarlig ödeläggelse. Motsvarande siffror för de närmast föregående åren var 31 (1991), 13 (1990), 24 (1989), 15 (1988), 15 (1987), 15 (1986) resp. 6 (1985).
Den genomsnittliga avlyssningstiden år 1992 var 47 dagar. Motsvarande tider för tidigare år var 44 dagar (1991), 46 dagar (1990), 44 dagar (1989), 48 dagar (1988), 54 dagar (1987), 53 dagar (1986) resp. 60 dagar (1985). Det finns ärenden där avlyssningen pågått endast en eller ett par dagar, medan den i några andra fall har pågått i mer än fem månader. I ett fall har avlyssningen pågått i sju månader.
Av skrivelsen framgår att avlyssningen haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i 47 % av fallen år 1992, vilket kan jämföras med 48 % av fallen år 1991, 47 % (1990), 51 % (1989), 44 % (1988), 68 % (1987), 64 % (1986) resp. 77 % (1985). Det framgår också att avlyssningen inte gett något resultat i drygt 28 % av fallen och att åtgärden avbrutits med kvarstående misstanke i drygt 24 % av fallen.
Under redovisningsperioden har det inte förekommit något fall där domstol lämnat en ansökan om teleavlyssning utan bifall. Inte heller vid den förhandsprövning som RPS gör har negativt besked lämnats i något fall.
Hemlig teleövervakning
Enligt skrivelsen har tillstånd för hemlig teleövervakning lämnats i 60 fall under år 1992. Av dessa avsåg 57 fall narkotikabrott och tre fall avsåg grov stöld och grovt rån. Under 1991 lämnades 41 tillstånd varav 35 fall avsåg narkotikabrott och sex fall avsåg grov stöld, grovt bedrägeri, grovt rån och egenmäktighet med barn. Under år 1990 lämnades 42 tillstånd, varav 38 avsåg narkotikabrott och fyra avsåg andra brott. Tiderna för teleövervakningarna under år 1992 varierar mellan 18 dagar och, som mest, knappt fyra månader. Den genomsnittliga teleövervakningstiden var drygt 47 dagar. Motsvarande siffra för år 1991 var 43 dagar.
Teleövervakningen har, uppges det i skrivelsen, haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i 25 % av fallen. År 1991 var motsvarande siffra 17 %. I knappt 37 % av fallen har förundersökningen inte gett något resultat, och i drygt 38 % av fallen har åtgärden avbrutits med kvarstående misstanke.
Inte heller i fråga om teleövervakning har det under redovisningsperioden förekommit att domstol lämnat en ansökan utan bifall eller att RPS vid förhandsprövning lämnat ett negativt besked.
Överväganden
Utskottet kan först konstatera att antalet teleavlyssningar på grund av misstanke om grovt narkotikabrott under åren 1986--1990 legat på en relativt konstant nivå men att antalet avlyssningar har ökat både under år 1991 och år 1992. De för år 1991 och 1992 registrerade ökningarna ger enligt utskottets mening emellertid ännu inte anledning att anta att trenden är starkt uppåtgående. Med tanke på att det tidigare förekommit stora variationer såväl uppåt som nedåt i antal avlyssningar mellan olika år krävs det ytterligare jämförelseår för att säkert kunna bedöma läget. Utskottet utgår från att regeringen mycket nära följer utvecklingen.
Härutöver vill utskottet i likhet med justitieministern peka på att det ökade antalet avlyssningar under år 1991 och 1992 korresponderar mot en ökning under samma år av antalet personer som har lagförts för grovt narkotikabrott och grovt rån. Antalet beslag av olika narkotiska preparat har också ökat kraftigt under senare år. Antalet beslag under år 1992 ligger på ungefär samma nivå som år 1991. Av regeringsskrivelsen framgår att beslagsmängderna ökat när det gäller heroin men i övrigt minskat jämfört med år 1991. Av skrivelsen framgår dock inte hur stora beslag som gjorts i ärenden där teleavlyssning eller teleövervakning satts in och inte heller om det finns något samband mellan ökningen av antalet lagförda personer och sådana insatser.
Sammantaget finner utskottet att läget när det gäller den illegala hanteringen av narkotika alltjämt är djupt oroande. Någon förändring till det bättre kan inte förmärkas, och utskottet anser i likhet med justitieministern att teleavlyssning är ett hjälpmedel som inte kan undvaras i kampen mot narkotikan. Detsamma gäller i fråga om annan särskilt grov brottslighet där utskottet i likhet med föregående år speciellt vill uppmärksamma utvecklingen när det gäller grova rån. Det finns all anledning att noga följa utvecklingen inte endast i fråga om narkotikabrott utan även i fråga om andra brott där teleavlyssning kan bli aktuell.
När det gäller teleövervakning redovisas att antalet tillstånd ökat påtagligt jämfört med 1991 samt att antalet fall i vilka övervakningen haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte ökat från 17 % år 1991 till 25 % år 1992. Siffrorna i övrigt är i stort oförändrade jämfört med föregående år.
Utskottet noterar i likhet med föregående år att teleövervakning i avsevärt mindre omfattning än teleavlyssning har haft betydelse för förundersökning i fråga om den misstänkte trots att antalet fall där avlyssningen haft sådan betydelse i och för sig ökat sedan år 1991. Detta är som justitieministern anför emellertid en naturlig följd av dessa tvångsmedels olika användningsområden; teleövervakning har sin största betydelse i förundersökningar om narkotikabrott och fyller en viktig funktion för att t.ex. kartlägga en misstänkt narkotikahandlares kontaktkrets. Teleövervakning kan också utgöra ett komplement till teleavlyssning.
I likhet med tidigare år vill utskottet understryka vikten av restriktivitet när det gäller teleavlyssning och teleövervakning. Av betydelse i det sammanhanget är den praxis enligt vilken ärenden om teleavlyssning anmäls för rikspolischefen innan de överlämnas till åklagare (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f och JuU 1987/88:4 s. 4). Som utskottet tidigare uttalat är det ett oavvisligt krav att åtgärderna i varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas i fråga om både antalet avlyssnade eller övervakade telefonapparater och andra teleanläggningar och den tid som någon av åtgärderna pågår.
Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse läggas till handlingarna.
Hemställan
Utskottet hemställer beträffande regeringens skrivelse 1993/94:46 att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.
Stockholm den 9 november 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Nils Nordh (s), Göran Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Christel Anderberg (m), Maja Bäckström (s), Kjell Eldensjö (kds), Alf Eriksson (s), Sven-Olof Petersson (c) och Tomas Högström (m).