Teleavlyssning och teleövervakning
Betänkande 1992/93:JuU10
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU10
Teleavlyssning och teleövervakning
Innehåll
1992/93 JuU10
Skrivelsen
I skrivelse 1992/93:44 har regeringen (Justitiedepartementet) berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i skrivelsen om tillämpningen under år 1991 av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål.
Utskottet
Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning i brottmål finns i första hand i 27 kap. rättegångsbalken (RB).
Regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning finns också i andra lagar, t.ex. i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telefonmeddelanden, som befordras av Televerket till eller från viss telefonapparat eller annan teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Förutom för avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet således användas för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet lämnas av Televerket om samtal eller andra telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden. Reglerna i RB om hemlig teleövervakning trädde i kraft den 1 september 1989.
I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298 och prop. 1988/89:124 s. 55, JuU25, rskr. 313) redovisar regeringen årligen hur reglerna i RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har tillämpats (se senast skr. 1991/92:32, JuU8, rskr. 117).
I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen en redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1991. Redogörelsen bygger på uppgifter som Rikspolisstyrelsen lämnat i en skrivelse till regeringen den 14 september 1992. Redogörelsen omfattar samtliga fall av hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning enligt RB:s regler under år 1991.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning med stöd av bestämmelserna i RB har enligt regeringens skrivelse huvudsakligen förekommit i förundersökningar där det funnits starka misstankar om organiserad eller annars omfattande handel med narkotika och då andra spaningsmetoder prövats utan resultat eller redan från början befunnits vara otillräckliga. Huvudsyftet har liksom tidigare varit att avslöja den mera omfattande smugglingen till och försäljningen inom landet.
Hemlig teleavlyssning
När det gäller förundersökningar avseende grovt narkotikabrott visar regeringsskrivelsen att domstolarna under år 1991 meddelat tillstånd att avlyssna kommunikation till eller från telefonapparater eller andra teleanläggningar som innehafts eller använts av sammanlagt 243 misstänkta personer. Antalet sådana fall under åren 1969--1991 var följande.
00>1969 13>28 32>1977 45>122 65>1985 78>233 00>1970 13>39 32>1978 45>102 65>1986 78>213 00>1971 13>44 32>1979 45>147 65>1987 78>205 00>1972 13>34 32>1980 45>220 65>1988 78>210 00>1973 13>46 32>1981 45>277 65>1989 78>214 00>1974 13>44 32>1982 45>313 65>1990 78>214 00>1975 13>42 32>1983 45>418 65>1991 78>243 00>1976 13>64 32>1984 45>414
När det gäller andra grova brott som enligt RB kan grunda rätt till teleavlyssning uppges sådan ha använts i 31 fall under år 1991. Det har gällt förundersökningar som huvudsakligen rört mord, grova rån, allmänfarlig ödeläggelse och människorov. Motsvarande siffror för de närmast föregående åren var 13 (1990), 24 (1989), 15 (1988), 15 (1987), 15 (1986) resp. 6 (1985).
Ökningen från förra året domineras, enligt skrivelsen, av avlyssningar i förundersökningar angående grova rån.
Den genomsnittliga avlyssningstiden år 1991 var 44 dagar. Motsvarande tid tidigare år var 46 dagar (1990), 44 dagar (1989), 48 dagar (1988), 54 dagar (1987), 53 dagar (1986) resp. 60 dagar (1985). Det finns ärenden där avlyssningen pågått endast någon dag medan den i några andra fall har pågått i mer än fyra månader. I ett fall har avlyssningen pågått i fem månader.
Av skrivelsen framgår att avlyssningen haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i 48 % av fallen år 1991, vilket kan jämföras med 47 % (1990), 51 % (1989), 44 % (1988), 68 % (1987), 64 % (1986) resp. 77 % (1985). Det framgår också att avlyssningen inte gett något resultat i drygt 26 % av fallen och att åtgärden avbrutits med kvarstående misstanke i knappt 26 % av fallen.
Under redovisningsperioden har det inte förekommit något fall där domstol lämnat en ansökan om teleavlyssning utan bifall. Inte heller vid den förhandsprövning som Rikspolisstyrelsen gör har negativt besked lämnats i något fall.
Hemlig teleövervakning
Enligt skrivelsen har tillstånd för hemlig teleövervakning lämnats i 41 fall under år 1991. Av dessa avsåg 35 fall narkotikabrott och sex fall avsåg grov stöld, grovt bedrägeri, grovt rån och egenmäktighet med barn. Under år 1990 lämnades 42 tillstånd, varav 38 avsåg narkotikabrott och fyra avsåg andra brott. Tiderna för teleövervakningarna under år 1991 varierar mellan några dagar och, som mest, knappt tre månader.
Teleövervakningen har, uppges det i skrivelsen, haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i drygt 17 % av fallen. År 1990 var motsvarande siffra 19 %. I knappt 37 % av fallen har förundersökningen inte gett något resultat och i drygt 46 % av fallen har åtgärden avbrutits med kvarstående misstanke.
Inte heller i fråga om teleövervakning har det under redovisningsperioden förekommit att domstol lämnat en ansökan utan bifall.
Överväganden
Utskottet kan först konstatera att antalet teleavlyssningar på grund av misstanke om grovt narkotikabrott sedan år 1986 ligger på en relativt konstant nivå. Den för år 1991 registrerade ökningen ger enligt utskottets mening inte anledning att anta att trenden är starkt uppåtgående; det krävs ytterligare jämförelseår för att kunna bedöma läget.
Härutöver vill utskottet i likhet med justitieministern peka på att antalet för grovt narkotikabrott lagförda personer ökat under åren 1990 och 1991. Av redogörelser för tidigare år framgår dock att antalet varierar över åren såväl uppåt som nedåt. Antalet beslag av olika narkotiska preparat har också ökat kraftigt under senare år.
Sammantaget finner utskottet att läget när det gäller den illegala hanteringen av narkotika alltjämt är djupt oroande. Någon förändring till det bättre kan inte förmärkas, och utskottet anser i likhet med justitieministern att teleavlyssning är ett hjälpmedel som inte kan undvaras i kampen mot narkotikan. Detsamma gäller i fråga om annan särskilt grov brottslighet där utskottet speciellt vill uppmärksamma utvecklingen när det gäller grova rån. Det finns all anledning att noga följa utvecklingen inte endast i fråga om narkotikabrott utan även i fråga om andra brott där teleavlyssning kan bli aktuell.
När det gäller teleövervakning är de redovisade siffrorna i stort oförändrade jämfört med föregående år.
Utskottet noterar att teleövervakning i avsevärt mindre omfattning än teleavlyssning har haft betydelse för förundersökning i fråga om den misstänkte. Detta är som justitieministern anför en naturlig följd av dessa tvångsmedels olika användningsområden; teleövervakning har sin största betydelse i förundersökningar om narkotikabrott och fyller en viktig funktion för att t.ex. kartlägga en misstänkt narkotikahandlares kontaktkrets. Teleövervakning kan också utgöra ett komplement till teleavlyssning.
I likhet med tidigare år vill utskottet understryka vikten av restriktivitet när det gäller teleavlyssning och teleövervakning. Av betydelse i det sammanhanget är den praxis enligt vilken ärenden om teleavlyssning anmäls för rikspolischefen innan de överlämnas till åklagare (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f och JuU1987/88:4 s. 4). Som utskottet tidigare uttalat är det ett oavvisligt krav att åtgärderna i varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas i fråga om både antalet avlyssnade eller övervakade telefonapparater och andra teleanläggningar och den tid som någon av åtgärderna pågår.
Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse läggas till handlingarna.
Hemställan
Utskottet hemställer beträffande regeringens skrivelse 1992/93:44 att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.
Stockholm den 17 november 1992
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Kent Carlsson (s), Anders Svärd (c), Kjell Eldensjö (kds) och Lars Petersson (c).