Justitieutskottets betänkande 1991/92:JUU08

Teleavlyssning och teleövervakning

Innehåll

Utskottet
Hemställan

1991/92
JuU8

Skrivelsen

I skrivelse 1991/92:32 har regeringen (justitiedepartementet)
berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i
skrivelsen om tillämpningen under år 1990 av bestämmelserna i
rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning vid förundersökning i brottmål. I skrivelsen
lämnas också en redogörelse för omfattningen av hemlig
teleövervakning under perioden september 1989--december 1990.

Utskottet

Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning i brottmål
finns i 27 kap. rättegångsbalken (RB). Reglerna byggdes ut och
moderniserades genom en lagstiftning som trädde i kraft den 1
september 1989 (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313).

Regler om teleavlyssning och teleövervakning finns också i
andra lagar, t.ex. lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål vilken innehåller särskilda regler
vid förundersökning angående brott mot rikets säkerhet och en
del andra grövre brott. Lagen har tidsbegränsad giltighet och
gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av år
1992 (prop. 1991/92:8, JuU5, rskr. 25). Vidare finns
bestämmelser om teleavlyssning och teleövervakning i lagen
(1991:572) om särskild utlänningskontroll (prop. 1990/91:118,
JuU29, rskr. 298) som fr.o.m. den 1 juli i år ersatt lagen
(1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med
internationell bakgrund (terroristlagen).

I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298)
redovisar regeringen årligen hur reglerna om teleavlyssning och
teleövervakning i RB resp. i lagen om särskild
utlänningskontroll (se 1990/91:JuU29 s. 32) har tillämpats.
Såvitt gäller RBs regler om teleavlyssning lämnade regeringen
hösten 1990 en redogörelse för tillämpningen till riksdagen
avseende år 1989 (skr. 1990/91:21, JuU6, rskr. 61).

I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen
en redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i RB dels om
teleavlyssning under år 1990, dels om teleövervakning under
perioden fr.o.m. september 1989 till utgången av år 1990.
Redogörelsen, som omfattar samtliga fall av teleavlyssning och
teleövervakning enligt RB under perioden, bygger på uppgifter
som rikspolisstyrelsen har lämnat till regeringen i en skrivelse
den 14 oktober 1991.

I regeringsskrivelsen redovisas att domstolarna under år 1990
meddelade tillstånd att avlyssna samtal (teleavlyssning)
till eller från telefonapparat eller andra teleanläggningar som
innehafts eller begagnats av sammanlagt 214 personer misstänkta
för grovt narkotikabrott. Antalet sådana fall under åren
1969--1990 var följande.

00>1969  13>28  32>1977  45>122  65>1985  78>233
00>1970  13>39  32>1978  45>102  65>1986  78>213
00>1971  13>44  32>1979  45>147  65>1987  78>205
00>1972  13>34  32>1980  45>220  65>1988  78>210
00>1973  13>46  32>1981  45>277  65>1989  78>214
00>1974  13>44  32>1982  45>313  65>1990  78>214
00>1975  13>42  32>1983  45>418
00>1976  13>64  32>1984  45>414

Antalet fall då teleavlyssning enligt RB skett vid
förundersökning om andra grova brott uppges ha varit 13. De har
gällt förundersökningar rörande mord, grova rån, allmänfarlig
ödeläggelse och grovt sabotage. Som en jämförelse kan nämnas att
det under de senaste åren handlat om 24 (1989), 15 (1988), 15
(1987), 15 (1986) resp. 6 (1985) fall.

Den genomsnittliga avlyssningstiden var 46 dagar år 1990.
Motsvarande tid tidigare år var 44 dagar (1989), 48 dagar
(1988), 54 dagar (1987), 53 dagar (1986) resp. 60 dagar (1985).
I skrivelsen konstateras att den genomsnittliga
övervakningstiden i de enskilda ärendena varierar mycket; det
finns ärenden där avlyssningen pågått endast några dagar och
ärenden där den pågått i fyra månader eller mer -- i ett fall
har avlyssningen pågått i drygt sex månader. Av skrivelsen
framgår att avlyssningen under redovisningsperioden haft
betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i 47 %
av fallen år 1990, vilket kan jämföras med 51 % (1989), 44 %
(1988), 68 % (1987), 64 % (1986) resp. 77 % (1985).

Under redovisningsperioden har det inte förekommit något fall
där domstol lämnat en ansökan om teleavlyssning utan bifall.
Däremot har rikspolisstyrelsen, vid den förhandsprövning som
görs där, lämnat negativt besked i två fall.

I skrivelsen behandlas också hemlig teleövervakning. Sådan
övervakning innebär bl.a. inhämtande av uppgifter om från vilka
telefonnummer samtal kommer till en viss telefon eller till
vilka telefonnummer samtal går från en telefon samt
tidsuppgifter för samtal. Domstolarna har lämnat tillstånd till
teleövervakning i åtta fall under tiden 1 september -- 31
december 1989 och i 42 fall under år 1990. Brottsmisstanken har
som regel avsett narkotikabrott. Den genomsnittliga
teleövervakningstiden var 43 dagar år 1989 och 42 dagar år 1990.
Teleövervakningen har, uppges det i skrivelsen, haft betydelse
för förundersökningen i fråga om den misstänkte i knappt 13 % av
fallen år 1989 och i 19 % av fallen under år 1990. --
Bestämmelserna om teleövervakning trädde i kraft den 1 september
1989. Några ytterligare jämförande uppgifter i nu berörda
hänseenden kan alltså inte lämnas.

Inte heller i fråga om teleövervakning har det under
redovisningsperioden förekommit att domstol lämnat en ansökan
utan bifall.

Regeringens skrivelse föranleder följande uttalanden från
utskottets sida.

Utskottet konstaterar först att antalet fall av
teleavlyssningar på grund av misstanke om grov
narkotikabrottslighet nu får anses ha stabiliserats på en lägre
nivå jämfört med förhållanden under början av 1980-talet. När
det gäller annan grov brottslighet har antalet avlyssningar
legat på en tämligen konstant, låg nivå. Andelen fall där
avlyssningen haft betydelse för brottsutredningen är relativt
hög.

När det gäller teleövervakning vill utskottet understryka att
längre erfarenhet saknas. Regeringens redovisning tyder på att
teleövervakningen ofta inte haft någon direkt betydelse för
brottsutredningen. Som justitieministern anför är detta
emellertid knappast förvånande med tanke på användningsområdet;
teleövervakningen fyller en viktig funktion, anför hon, främst
när det gäller t.ex. att kartlägga en misstänkt
narkotikalangares kontaktkrets och utgör ofta ett effektivt
komplement till teleavlyssningen.

Utskottet finner för sin del att såväl teleavlyssning som
teleövervakning fyller en viktig funktion, och utskottet delar
departementschefens uppfattning att dessa tvångsmedel inte kan
avvaras i kampen mot narkotikabrottsligheten och annan särskilt
grov brottslighet. Utskottet vill emellertid också liksom
tidigare betona vikten av restriktivitet när det gäller
användningen av så ingripande tvångsmedel som det här är fråga
om. Av betydelse i det sammanhanget är den praxis enligt vilken
ärenden om teleavlyssning anmäls för rikspolischefen (jfr prop.
1980/81:76 s. 277 f och JuU 1987/88:4 s. 4). Som utskottet
tidigare uttalat är det också ett oavvisligt krav att åtgärderna
i varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas i fråga
om både antalet avlyssnade eller övervakade telefonapparater och
den tid som någon av åtgärderna pågår.

Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse läggas till
handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande regeringens skrivelse 1991/92:32
att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.

Stockholm den 10 december 1991

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Göthe Knutson (m),
Ulla-Britt Åbark (s),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Birthe Sörestedt (s),
Birgit Henriksson (m),
Nils Nordh (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Göran Magnusson (s),
Lars Sundin (fp),
Sigrid Bolkéus (s) och
Christel Anderberg (m).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Werner (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Lars Werner (v) anför:

Vänsterpartiet finner inget skäl att nu inta någon annan
ståndpunkt än den vi hade i samband med lagändringen på detta
område och som riksdagen beslutade om år 1989 (1988/89:JuU25).
Vi krävde då mer restriktiva regler för teleavlyssning och
teleövervakning. Vi vidhåller också att ett offentligt ombud
borde inrättas för att tillvarata den misstänktes intressen samt
att särskilda regler borde införas för hur s.k.
överskottsinformation skall hanteras. Med strängare regler anser
vi att rättssäkerheten ökar, och vi förordar ett avskaffande av
nuvarande mer lösliga system för teleavlyssning och
teleövervakning. Vi avser att återkomma i saken i ett senare
sammanhang.