Sveriges tillträde till Brysselkonventionen
Betänkande 1997/98:LU24
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU24
Sveriges tillträde till Brysselkonventionen
Innehåll
1997/98 LU24
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1997/98:102, Sveriges tillträde till Brysselkonventionen. I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Brysselkonventionen) samt 1971 års protokoll om EG- domstolens tolkning av konventionen. I propositionen lämnas vidare förslag till den lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna tillträda Brysselkonventionen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Propositionen har inte föranlett någon motion, och utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag.
Propositionen
I proposition 1997/98:102 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) att riksdagen dels godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, samt till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention, med den anpassning som har gjorts i dessa genom konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde, konventionen om Republiken Greklands tillträde samt konventionen om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde, med den reservation som har angetts, dels antar regeringens förslag till 1. lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Brysselkonventionen, 2. lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, 3. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282), 4. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, 5. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område, 6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, 7. lag om ändring i lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen, 8. lag om ändring i sjölagen (1994:1009). Lagrådets yttrande har inhämtas över lagförslagen. Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.
Utskottet
Inledning Konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Brysselkonventionen) innehåller regler om domstols internationella behörighet och om erkännande och verkställighet av utländska privaträttsliga domar. Brysselkonventionen ingicks år 1968 mellan de ursprungliga medlemsländerna i Europeiska gemenskaperna (EG), Belgien, Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna. Konventionen kompletterades år 1971 med ett protokoll angående EG-domstolens behörighet att tolka konventionen. Sedan Danmark, Storbritannien och Irland blivit medlemmar i EG ingick medlemsstaterna år 1978 en särskild konvention om dessa staters tillträde till Brysselkonventionen. Motsvarande konventioner ingicks åren 1982 och 1989 efter det att Grekland respektive Spanien och Portugal inträtt i gemenskapen. Brysselkonventionen, tolkningsprotokollet och de tre tillträdeskonventionerna har tillträtts av samtliga stater som var medlemmar i Europeiska unionen (EU) vid Sveriges, Finlands och Österrikes inträde i unionen. Brysselkonventionen har sin grund i artikel 220 i EG-fördraget, som föreskriver att medlemsländerna skall förhandla med varandra på olika områden i syfte att bl.a. förenkla formaliteterna för ömsesidigt erkännande och verkställighet av olika rättsliga avgöranden. Enligt artikel 4.2 i den anslutningsakt som hör till det anslutningsfördrag som reglerar Sveriges medlemskap i EU har Sverige bl.a. förbundit sig att tillträda de konventioner som avses i artikel 220 i EG-fördraget och de protokoll om EG-domstolens tolkning av konventionerna som de tidigare medlemsstaterna har undertecknat. Den 29 november 1996 undertecknades konventionen om Österrikes, Finlands och Sveriges tillträde till Brysselkonventionen samt till 1971 års protokoll om EG- domstolens behörighet. Tillträdeskonventionen, som innehåller de tekniska justeringar av konventionstexten som föranleds av de nya staternas tillträde, träder i kraft i förhållandet mellan de stater som har ratificerat den efter det att en av de tre nya medlemsstaterna och en av de tidigare medlemsstaterna har ratificerat konventionen. I Sverige gäller sedan den 1 januari 1993 Luganokonventionen, som innehåller med Brysselkonventionen i stort sett likalydande bestämmelser (prop. 1991/92:128, bet. LU36). Luganokonventionen antogs i september 1988 av EFTA:s dåvarande medlemsländer Finland, Island, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike samt av EG:s dåvarande medlemsländer. Den har numera ratificerats av EU:s samtliga nuvarande medlemsländer och av EFTA-staterna Island, Norge och Schweiz. Detta innebär för EU-staterna att två parallella och i någon mån avvikande instrument är tillämpliga. Inom Justitiedepartementet har utarbetats ett utkast till en lagrådsremiss som innehåller förslag till den lagstiftning som krävs för ett svenskt tillträde till Brysselkonventionen. Utkastet, som har varit föremål för ett visst begränsat remissförfarande med hänsyn till att det är fråga om begränsade lagtekniska frågor, ligger till grund för förslagen i förevarande proposition.
Brysselkonventionen Brysselkonventionen är en s.k. dubbel konvention. Den reglerar inte bara frågor om erkännande och verkställighet av utländska domar utan innehåller också regler om domstols internationella behörighet, domsrättsregler och vissa andra regler som är tillämpliga redan under rättegången. Konventionens tillämpningsområde är begränsat till privaträtten. Den omfattar emellertid inte familjerättsliga frågor såsom makars förmögenhetsförhållanden, arv och testamente. Däremot är konventionen tillämplig på tvister om underhållsbidrag. Inte heller omfattar konventionen skiljeförfarande samt konkurs, ackord och liknande förfaranden. När det gäller domstols internationella behörighet är huvudregeln i Brysselkonventionen att tvister som faller inom konventionens tillämpnings- område skall prövas i den stat där svaranden har hemvist. Konventionen innehåller emellertid vissa bestämmelser enligt vilka käranden kan välja att tvisten i stället tas upp av viss domstol i en annan konventionsstat. Sålunda kan tvister om avtal prövas vid domstol i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas. I konventionen finns vidare särskilda tvingande behörighetsregler för försäkringstvister och vissa kon- sumenttvister, vilka syftar till att skydda försäkringstagare och konsumenter såsom varande normalt den svagare parten i ett avtalsförhållande. Vissa domstolar har enligt konventionen exklusiv behörighet att pröva en tvist. I enlighet härmed skall tvister som gäller sakrätt i eller nyttjanderätt till fast egendom handläggas i den stat där fastigheten är belägen, oavsett var parterna har hemvist. Övriga exklusiva behörighetsregler rör exempelvis frågor om juridisk persons giltighet eller upplösning, registrering eller giltighet av patent och varumärken. Konventionen tillåter att parterna avtalar om att viss domstol skall vara behörig att pröva en tvist dem emellan (prorogation). Avtalet får dock inte strida mot de tvingande behörighetsregler som konventionen ställer upp för bl.a. försäkrings- och konsumenttvister. Domstolarna är skyldiga att självmant pröva sin behörighet enligt konventionen. Om svaranden inte gör någon invändning om domstolens behörighet blir dock, i allmänhet, domstolen behörig. Domstolen måste emellertid avvisa ett mål om en annan domstol är exklusivt behörig att pröva tvisten. Om svaranden inte går i svaromål, måste domstolen självmant undersöka om den är behörig enligt konventionens bestämmelser och i annat fall avvisa målet. Väcks mål om samma sak mellan samma parter vid domstolar i olika konventionsstater föreligger s.k. litispendens, och den domstol där talan har väckts först är ensam behörig att pröva målet. Övriga domstolar är då skyldiga att avvisa målet. Detta är en naturlig följd av att meddelade domar automatiskt skall erkännas i alla konventionsstater och bl.a. utgöra hinder mot en ny rättegång om samma sak. Enligt Brysselkonventionen gäller att en dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i andra konventionsstater utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. Erkännande får dock vägras under vissa i konventionen angivna förutsättningar. Sålunda skall erkännande vägras om ett sådant skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs gällande. Erkännande skall också vägras bl.a. om de tvingande behörighetsreglerna för försäkrings- och konsumenttvister åsidosatts av domstolen i ursprungsstaten. Reglerna om verkställighet i konventionen innebär att en dom som har meddelats i en konventionsstat skall verkställas i andra konventionsstater efter ett särskilt förfarande, exekvaturförfarande, i verkställighetsstaten. Exekvaturförfarandet kan delas in i tre olika stadier. Ansökan ges in till domstol som prövar verkställighetsfrågan på grundval av de handlingar som sökanden åberopar. Om verkställighet medges kan motparten begära omprövning av beslutet inom viss tid. Vägras verkställighet kan sökanden begära omprövning. Beslutet från det andra skedet av prövningen kan i sin tur överprövas på begäran av motparten om det har gått honom eller henne emot eller på sökandens begäran om domstolen beslutat vägra verkställighet. De domstolar som i respektive konventionsstat skall pröva verkställighetsfrågan i de olika stadierna räknas upp i konventionen. För Sveriges del är det Svea hovrätt som har att pröva verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra stadiet, vare sig prövningen sker på sökandens eller gäldenärens begäran, medan prövningen i det tredje stadiet ankommer på Högsta domstolen. Verkställighet får vägras endast på vissa särskilt angivna grunder, vilka överensstämmer med dem som gäller för erkännande. Det är enbart exekvaturprövningen som regleras i konventionen, inte verkställigheten som sådan. För denna gäller således den nationella lagstiftningen. I ett särskilt protokoll som hör till konventionen regleras delgivnings- frågor. Bl.a. föreskrivs att delgivningshandlingar kan sändas för delgivning direkt mellan tjänstemännen i rättegångsstaten och andra stater. Bestämmelserna har tillkommit för att så långt det är möjligt påskynda delgivningsförfarandet. Konventionsstaterna kan genom en förklaring till generalsekreteraren vid Europeiska gemenskapernas råd motsätta sig detta förfarande. Sverige har beträffande motsvarande bestämmelse i Luganokonventionen reserverat sig mot förfarandet. I protokollet har i och med 1996 års tillträdeskonvention vidare införts en bestämmelse som innebär att med uttrycket domstol avses vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning också svensk kronofogdemyndighet. Brysselkonventionen avviker i det hänseendet från Luganokonventionen. I syfte att säkra en enhetlig tolkning av Brysselkonventionen är EG- domstolen, efter en begäran av nationell domstol, behörig att tolka konventionen. En sådan rätt till begäran tillkommer domstolar som utgör andra eller högsta instans, liksom de domstolar som enligt konventionen prövar ett överklagande av ett exekvaturbeslut. De högsta instanserna är skyldiga att begära ett förhandsavgörande, om en fråga om tolkning av konventionen uppkommer i ett mål som pågår där och om ett beslut i frågan är nödvändigt för att domstolen skall kunna döma i saken. Övriga behöriga domstolar har rätt, men är inte skyldiga, att begära ett förhandsavgörande. Frågan om hur Brysselkonventionen och Luganokonventionen skall förhålla sig till varandra har fått en särskild reglering i Luganokonventionen. Där sägs att denna konvention inte skall inverka på EU-staternas inbördes tillämpning av Brysselkonventionen. Detta innebär bl.a. att det är Brysselkonventionen och inte Luganokonventionen som skall tillämpas om svaranden har hemvist i en EU- stat och talan väcks vid en domstol i en annan EU-stat. Detsamma gäller vid erkännande och verkställighet i en EU-stat av en dom som har meddelats i en annan EU-stat. Däremot sätts Brysselkonventionens bestämmelser om domstols behörighet ur spel till förmån för Luganokonventionen om svaranden har hemvist i en EFTA-stat eller om domstol i en sådan stat är exklusivt behörig att pröva målet. Luganokonventionen, och inte Brysselkonventionen, skall också tillämpas bl.a. vid erkännande och verkställighet om endera rättegångsstaten eller verk- ställighetsstaten är en EFTA-stat. EU-länderna har, tillsammans med EFTA-staterna Island, Norge och Schweiz, inlett ett arbete med att revidera de båda konventionerna. Arbetet är inriktat på ändringar som leder till att konventionerna fungerar bättre, utan att några ingrepp görs i konventionernas grundprinciper. Sverige har i revideringsarbetet bl.a. tagit upp frågan om att Brysselkonventionen och Luganokonventionen skall kunna tillämpas på förfaranden enligt viss marknadsrättslig lagstiftning, såsom ingripanden mot vilseledande reklam och oskäliga avtalsvillkor, och att en särskild behörighetsregel skall gälla för sådana fall, samt frågan om att även Luganokonventionen skall omfatta den summariska processen.
Propositionen och utskottets ställningstagande I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda Brysselkonventionen och 1971 års protokoll om EG-domstolens tolkningsbehörighet. I propositionen erinras om att när Sverige tillträdde Luganokonventionen inkorporerades konventionen i sin helhet genom lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen. Det är, enligt regeringens mening, av stor vikt att lagstiftningen när det gäller de båda instrumenten är så likartad som möjligt. Samma metod för införlivande bör därför enligt regeringen användas när Brysselkonventionen tillträds. I propositionen föreslås därför att Brysselkonventionen i sin helhet inkorporeras med svensk rätt i en särskild lag, lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Brysselkonventionen. Vidare föreslås att 1971 års protokoll om EG-domstolens tolkning av Brysselkonventionen införlivas med svensk rätt genom samma lag. Lagförslaget innehåller också vissa kompletterande föreskrifter av i huvudsak samma innehåll som finns i den lag som utfärdades vid tillträdet till Luganokonventionen. Regeringen konstaterar i propositionen att Sveriges tillträde till Brysselkonventionen och övriga EU-medlemsstaters ratificering av 1996 års tillträdeskonvention innebär att Luganokonventionen kommer att tillämpas i mindre utsträckning. Brysselkonventionen kommer, anförs det, att bli det instrument som i praktiken kommer att tillämpas i de flesta fall. Detta påverkar enligt regeringen den nuvarande lagstiftningen om Luganokonventionen. I syfte att undvika att de två lagarna innehåller likalydande regler om förfarandet, föreslås i propositionen att bestämmelserna i lagen med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen ersätts med en hänvisning till motsvarande bestämmelser i lagen om Brysselkonventionen. Vidare föreslås att lagen med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen får en ny rubrik, lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Luganokonventionen. I propositionen föreslås att Sverige skall reservera sig mot bestämmelsen i konventionens protokoll som innebär att handlingar kan sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på tjänstemannanivå. Regeringen anför att en tillämpning av den ifrågavarande bestämmelsen skulle innebära att delgivningshandlingen skulle skickas till en av de 21 länsstyrelserna i stället för det svenska centralorganet Utrikesdepartementet. Länsstyrelserna tar sedan flera år tillbaka inte någon befattning med delgivningsframställningar från utlandet, bortsett från nordiska ärenden enligt 1974 års nordiska överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning. En tillämpning av bestämmelsen i fråga skulle enligt regeringen därmed kunna innebära en försämrad effektivitet. Skälen för en reservation är därför, anförs det, lika starka i dag som de var vid ratificeringen av Luganokonventionen. Brysselkonventionen skall tillämpas även vid handläggning enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Konventionens protokoll innehåller, som redan nämnts, en bestämmelse som säger att med uttrycket domstol vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning skall också avses svensk kronofogdemyndighet. Enligt propositionen finns det ett behov av en regel i nämnda lag som erinrar om att det i Brysselkonventionen finns bestämmelser som i vissa fall skall tillämpas av kronofogdemyndigheterna, och sålunda föreslås en regel med denna innebörd. Därutöver föreslås i propositionen vissa följdändringar i ett antal lagar med anledning av Sveriges tillträde till Brysselkonventionen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Sverige har genom det anslutningsfördrag med tillhörande anslutningsakt som reglerar vårt lands inträde i EU åtagit sig att tillträda Brysselkonventionen och 1971 års protokoll om EG-domstolens tolkningsrätt. Sverige skall således ansluta sig till konventionen och 1971 års protokoll. Mot denna bakgrund bör riksdagen nu godkänna konventionen, och i likhet med regeringen anser utskottet att Sverige skall reservera sig mot bestämmelsen i konventionens protokoll om att handlingar kan sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på tjänstemannanivå. Utskottet har inte någon erinran mot de framlagda lagförslagen och tillstyrker således propositionen också i denna del.
Hemställan
Utskottet hemställer att riksdagen dels godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, samt till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention, med den anpassning som har gjorts i dessa genom konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde, konventionen om Republiken Greklands tillträde samt konventionen om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde, med den reservation som har angetts, dels antar regeringens förslag till 1. lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Brysselkonventionen, 2. lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, 3. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282), 4. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, 5. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område, 6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, 7. lag om ändring i lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen, 8. lag om ändring i sjölagen (1994:1009).
Stockholm den 28 april 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m).
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Brysselkonventionen 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge
3 Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282) 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område 6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning 7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen 8 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)