Svenskt erkännande av Litauen (Betänkande 1989/90:UU19 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1989/90: UU19

Svenskt erkännande av Litauen

1989/90

UU19

Motionen

1989/90:U14 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att fullt diplomatiskt
erkännande till Litauen omgående bör utfärdas.

Bakgrund

Litauen

Litauerna har sedan urminnes tider bebott ett område som ungefärligen
motsvarar deras nuvarande. De omnämns av den romerske historikern
Tacitus som framgångsrika jordbrukare, och av senare skildrare
som t.ex. Adam av Bremen på 1000-talet prisas de för sin goda
sammanhållning.

Från början av 1200-talet till början av 1400-talet förde de ursprungligen
hedniska litauiska kungarna ett framgångsrikt försvar mot de
tyska riddarordnarnas erövringsförsök. Som ett led i kampen mot
riddarordnarna utvidgade Litauen samtidigt sitt rike mot söder och
öster genom egna erövringar av olika ryska furstendömen. Vid mitten
av 1400-talet var Litauen en dominerande makt i Östeuropa. Från
1300-talets slut närmade sig Litauen alltmer Polen, och 1569 ingicks
en union med detta land. Därmed kom Litauen att dela Polens öde i
form av uppdelningarna i slutet av 1700-talet, och under 1800-talet
fram till första världskriget var Litauen en del av det ryska imperiet.

Efter det första världskriget blev Litauen liksom Estland och Lettland
en självständig stat och medlem av Nationernas Förbund. Genom
den uppdelning i intressesfärer mellan Tyskland och Sovjetunionen
som skedde i de hemliga protokollen till Molotov-Ribbentrop-pakten
1939 kom Litauen liksom de två andra baltiska republikerna att föras
till den sovjetiska intressesfären. År 1940 blev de tre länderna under
tvångsmässiga former, dvs. genom militär ockupation och därpå följande
annektering, införlivade med Sovjetunionen. Genom det tyska
angreppet på Sovjetunionen hamnade Baltikum från mitten av 1941

1 Riksdagen 1989/90. 9 sami. Nr 19

under tysk ockupation, vilken varade till de tyska truppernas reträtt
1944, då de sovjetiska styrkorna återvände. Sedan dess och formellt
sedan 1940 har Litauen haft ställning som sovjetisk delrepublik.

Det nationella medvetandet i Baltikum har trots hårt förtryck förmått
leva vidare, och från slutet av 1970-talet har de bl.a. tagit sig
uttryck i de s.k. Helsingforskommittéernas arbete till försvar för de
mänskliga rättigheterna. Den sovjetiska omdaningspolitiken i slutet av
1980-talet har gjort det möjligt för dessa strömningar att snabbt åter
göra sig gällande i form av folkfronter och politiska partier. Demokratiseringen
har inneburit en stor politisk seger för de krafter i Baltikum
som burit upp den nationella pånyttfödelsen. I Litauen kom folkfronten
Sajudis snabbt efter sitt bildande att dominera det politiska livet.

I de val till ett nytt litauiskt parlament som hölls i februari och
mars i år vann Sajudis’ kandidater en kvalificerad majoritet. Vid det
nyvalda parlamentets första sammanträde den 11 mars i år förklarades
Litauen återigen vara en självständig stat, vars suveräna makt utövas
genom parlamentet, kallat Högsta Rådet.

I den konflikt som därmed uppstått mellan Vilnius och Moskva
åberopar parterna skilda argument. Molotov-Ribbentrop-pakten, till
vilken den sovjetiska annekteringen i sista hand gått tillbaka, har
förklarats vara olaglig och ogiltig såväl av det litauiska parlamentet
som av den sovjetiska folkkongressen. Det litauiska parlamentet har
även förklarat inkorporerandet i Sovjetunionen av de tre republikerna
olagligt och ogiltigt. Därmed, menar man på litauisk sida, har den
sovjetiska ockupationen inte avbrutit Republiken Litauens existens,
utan denna har de jure fortsatt obruten under sovjetisk ockupation.
1938 års konstitution har förklarats vara åter gällande tillsammans
med en ny provisorisk grundlag.

Från Moskvas sida har den kommission som tillsatts av den sovjetiska
folkkongressen visserligen karaktäriserat Molotov-Ribbentrop-pakten
som ogiltig. Därav följer emellertid inte, enligt kommissionens majoritetsuppfattning,
att de beslut som de — under ockupationsmaktens
tvång — nyvalda baltiska folkförsamlingarna fattade om inträde i
Sovjetunionen sommaren 1940 var ogiltiga. De baltiska republikernas
ställning som delrepubliker i Sovjetunionen betraktas tvärtom av
Moskva som ett i laglig ordning etablerat faktum.

Ställningen som delrepublik kan enligt Moskvas syn förändras i
enlighet med den rätt som den sovjetiska författningen ger delrepublikerna
att utträda ur unionen. Tills nyligen har denna rätt varit helt
illusorisk, och frånvaron av bestämmelser för hur ett utträde i praktiken
skulle gå till har därför inte uppfattats som något problem.

Den litauiska självständighetsförklaringen har dock inte åberopat
den rätt som den sovjetiska konstitutionen ger till utträde ur unionen,
eftersom det litauiska parlamentet anser att Litauen aldrig varit en
laglig del av Sovjetunionen.

Den litauiska självständighetsförklaringen antogs bara några dagar
innan Folkkongressen i Moskva för första gången genom lagstiftning
etablerade regler för hur en delrepubliks utträde ur unionen skall

1989/90: UU19

förverkligas i praktiken. Bl.a. föreskriver den nya lagen obligatorisk
folkomröstning, såväl i delrepubliken som helhet som även separat i
sådana områden som har en annan befolkningsmajoritet än republiken
som helhet. För att kravet på utträde skall anses godkänt i folkomröstningen
krävs enligt den nya lagen en majoritet om två tredjedelar av
de röstberättigade i delrepubliken.

Inom en månad efter ett folkomröstningsbeslut om utträde skall
enligt lagen Sovjetunionens Högsta Sovjet sända resultatet samt de
synpunkter som framförts från intresserade parter på remiss till samtliga
delrepubliker, autonoma republiker och andra självstyrande områden
i Sovjetunionen. Dessas bedömningar av konsekvenserna för egen
del av det föreslagna utträdet ur unionen skall sedan ingå i det
underlag som Sovjetunionens högsta lagstiftande organ, Folkkongressen,
har att ta ställning till när frågan slutligen prövas. Folkkongressen
skall också fastställa en övergångsperiod på upp till fem år, under
vilken förhandlingar skall föras och en lång rad övergångsproblem
lösas.

Under övergångstiden skall också ställningen avgöras för de områden
som har en annan befolkningsmajoritet än republiken som helhet
med hänsyn tagen till resultaten i de separata folkomröstningarna där.
Under övergångsperiodens sista år kan därtill ytterligare en folkomröstning
hållas, antingen efter beslut av parlamentet eller på initiativ
av minst en tiondel av de röstberättigade medborgarna. Skulle en
sådan folkomröstning hållas, måste enligt den nya lagen beslutet om
utträde ånyo bekräftas av två tredjedelar av de röstberättigade. I annat
fall avbryts processen och beslutet om utträde kommer att anses
upphävt.

Under den tid som gått efter den litauiska självständighetsförklaringen
den 11 mars har Moskva utsatt den nya ledningen i Vilnius för
starka påtryckningar, bl.a. i form av övertagande av vissa byggnader i
republiken, militära styrkedemonstrationer samt framför allt sedan den
17 april kännbara ekonomiska sanktioner, i praktiken en ekonomisk
blockad.

Det litauiska parlamentet vände sig omgående efter självständighetsförklaringen
med en appell om solidaritet och stöd till världens
nationer. Någon handling som innebar ett aktivt erkännande av Litauens
självständighet eller av den litauiska regeringen har såvitt bekant
ännu ej företagits av något land. Det stöd i allmänna termer för
Litauens sak som inledningsvis uttalades från västländernas sida präglades
närmast av försiktighet och av en önskan att värna om de utsikter
till resultat som nu föreligger i öst—västsamarbetet — liksom av en
önskan att inte genom förhastade handlingar ytterligare försvåra president
Gorbatjovs möjligheter att driva omdaningspolitiken vidare.

Kommentarerna i väst har mestadels gått ut på att medan Litauen
självklart har rätt till fullt förverkligande av den självständighet som
flertalet västländer anser de jure fortfarande existerar, måste de praktiska
formerna härför fastställas genom en dialog med Moskva. Också
från länder som Polen och Tjeckoslovakien har förståelse och stöd för

1989/90: UU19

Litauens rätt till självbestämmande och självständighet uttalats, med
tillägget att parterna förhoppningsvis kan lösa skillnaderna i ståndpunkter
genom förhandlingar.

Moskvas beslut att tillgripa ekonomiska sanktioner föranledde en
viss skärpning av omvärldens reaktioner. USA:s president antydde
inledningsvis möjligheten av ekonomiska motåtgärder mot Sovjetunionen
från amerikansk sida. Det amerikanska beslut som fattades en
vecka efter att sanktioner inletts gick emellertid ut på att tills vidare
avvakta beträffande motåtgärder. I ett uttalande av EGs utrikesministrar
uttrycks bekymmer över det sovjetiska agerandet. Samtidigt
uppmanar EG båda parter att avstå från åtgärder som kan försvåra en
förhandlingslösning. Frankrikes president och Västtysklands förbundskansler
har därtill senare i ett gemensamt brev uppmanat den litauiske
presidenten att för en tid uppskjuta konsekvenserna av de beslut som
det litauiska parlamentet fattat för att därigenom underlätta en dialog
med Moskva. Den amerikanska presidenten har uttalat sitt stöd för en
sådan linje. Brevet har mötts med försiktigt positiva kommentarer från
berörda parters sida.

Under konflikten med Moskva har samtidigt den litauiska premiärministern
Prunskiene besökt Skandinavien, Nordamerika och Västeuropa.
Medan denna reseverksamhet inte givit några konkreta resultat
i erkännandefrågan har den likväl bidragit till att ge Litauen något av
en särställning i det internationella umgänget.

Erkännande av stater och rätten till
självbestämmande

Den litauiska självständighetsdeklarationen aktualiserar från folkrättslig
synpunkt två olika frågeställningar. Dels gäller det folkens rätt till
självbestämmande, dels principer och praxis för erkännande av stater.

Sverige tillämpar beträffande erkännande av stater de s.k. universalitets-
och effektivitetsprinciperna.

Universalitetsprincipen innebär att vi erkänner alla stater som uppfyller
de folkrättsliga kriterierna för en stat. Det är tre olika förutsättningar
som måste vara uppfyllda. Staten skall inneha ett territorium,
och på territoriet skall finnas en befolkning. Den tredje förutsättningen
är att det skall finnas en regering som utövar effektiv kontroll över
territoriet ifråga. Det innebär krav på en viss inre stabilitet och på
förmåga att hävda självständighet utåt.

Det är vid prövningen av detta krav på kontroll som effektivitetsprincipen
får sin betydelse. Den innebär att prövningen endast tar
hänsyn till faktiskt existerande förhållanden. Samtliga tre kriterier är
alltså av objektiv natur. Prövningen tar inte hänsyn till huruvida vi
hyser politisk sympati eller önskar markera stöd för den nya staten.

Andra länder kombinerar ibland i sin erkännandepolitik de folkrättsliga
kriterierna med politiska överväganden. Resultatet kan bli
ställningstaganden i syfte att åstadkomma ett önskat resultat, t.ex. ett
snabbt erkännande i syfte att förbättra framtidsutsikterna för en ny
stat. Ett sådant förfarande tillämpas ej av Sverige.

1989/90:UU19

Den redovisade prövningen är av generell natur och kan inte leda
till entydiga slutsatser i det konkreta fallet beträffande lämplig tidpunkt
för ett erkännande. I några undantagsfall har därtill speciella
omständigheter påverkat val av tidpunkt för svenskt erkännande. Det
gäller beträffande Vietnamfrågan, då utskottet år 1967 och år 1968
avstyrkte förslag om erkännande av Demokratiska Republiken Vietnam
bl.a. med hänvisning till att ett svenskt erkännande i dåvarande
ömtåliga läge skulle kunna misstolkas och vålla svårigheter. 1968
hänvisade utskottet även till att ett erkännande skulle kunna försvåra
en eventuell svensk kontaktförmedling mellan parterna.

Ett annat fall där speciella omständigheter påverkat tidpunkten för
ett svenskt erkännande är Tyskiandsfrågan. Utskottet avstyrkte 1971
liksom vid tidigare tillfallen förslag om erkännande av DDR med
hänvisning till att förhandlingar mellan stormakterna och dialogen
mellan de två tyska parterna befann sig i ett ömtåligt skede, och att
initiativ från andra staters sida skulle kunna verka störande eller
försvåra överenskommelser (1971/72:UU3).

Ett tredje fall gäller Korea, i vilket utskottet ansåg att ett svenskt
erkännande sannolikt skulle få en negativ inverkan på Sveriges ställning
som en av den internationella övervakningskommissionens fyra
medlemmar och även försvåra kommissionens arbete.

Ett specialfall av en helt annan karaktär utgörs slutligen av Sveriges
beslut i samband med utropandet av Angolas självständighet i november
1975. Det stora flertalet av världens länder fann då att de ej kunde
erkänna någon av de tre i landet verksamma befrielserörelserna som
Angolas rättmätiga regering, eftersom de låg i öppen konflikt med
varandra, och ingen av dem utövade effektiv kontroll över Angolas
territorium. Landet var tvärtom uppslitet av inre strider. Att Angolas
folk trots detta vunnit sin självständighet gentemot den forna portugisiska
kolonialmakten var emellertid ovedersägligt. Därför valde Sverige,
liksom många andra länder, att i ett särskilt uttalande välkomna
Angola som självständig nation men föredrog att vänta med ett diplomatiskt
erkännande av staten Angola till dess att de politiska förhållandena
stabiliserats. Begreppet nation är folkrättsligt betydligt mindre
väldefinierat än begreppet stat, och det kom här till användning i en
mycket speciell situation som skulle kunna karaktäriseras som ett
temporärt suveränitetsvakuum, dvs. vid tiden efter det att den tidigare
kolonialmakten dragits bort men innan någon samlad centralmakt
hunnit etableras.

Effektivitetsprincipen för erkännande av stater innebär således att vi
erkänner faktiska omständigheter utan påverkan av sympatier eller
andra politiska ställningstaganden. Ett undantag som gjorts från denna
regel har gällt Rhodesia, där det svenska ställningstagandet grundades
på det internationella statssamfundets önskan att förhindra framväxten
av en effektivt fungerande stat. Ett annat undantag gäller Taiwan, men
i detta fall gäller det inte landets självständighet som sådan utan dess
krav på att ensamt betraktas som den enda företrädaren för Kina. I
detta fall har Sverige liksom det internationella samfundet i stort som
bekant tagit ställning till förmån för Folkrepubliken Kina.

1989/90:UU19

Från folkrättslig synpunkt kan inte alltid den lämpligaste tidpunkten
för ett erkännande i det konkreta fallet fastställas med någon större
precision. Det måste i sista hand bli en bedömning av när effektiv
kontroll kan anses föreligga. Ett tillämpande av effektivitetsprincipen
medför att man gärna avvaktar tills de faktiska förhållandena framstår
som helt klara. Följaktligen kan effektivitetsprincipen i vissa fall
därmed leda till ett senare erkännande än vad som blir fallet om
erkännande används för att uttrycka politiskt stöd.

Folkrätten omfattar i detta avseende endast en klart formulerad
princip, nämligen att ett erkännande ej får komma så tidigt att det
utgör en folkrättsstridig inblandning i en annan stats inre angelägenheter
(s.k. premature recognition).

Frågan om vad som utgör inblandning i en annan stats inre angelägenheter
berör det andra folkrättsliga spörsmål som aktualiseras av den
litauiska frihetskampen, nämligen folkens rätt till självbestämmande.

Principen om folkens rätt till självbestämmande slås fast i FNs
stadga och även i senare FN-deklarationer. I dessa dokument finns
också stadsfäst principen om oberoende staters rätt till territoriell
integritet och politisk enhet. Rätten till självbestämmande är således i
folkrättsligt sammanhang ej absolut utan måste ses i förhållande till
andra principer.

Detta förhållande återspeglas även i slutakten från ESK-konferensen
i Helsingfors, det s.k. Helsingforsdokumentet från 1975. Folkens rätt
till självbestämmande befästs som en av de tio inledande principerna
för relationerna mellan de deltagande staterna. I bekräftelsen av denna
självbestämmandeprincip hänvisas emellertid också till staternas rätt
till territoriell integritet. Även rätten till territoriell integritet stadfästs
som en separat princip, vilken inkluderar rätten till politisk enhet.

I Helsingforsdokumentets avsnitt om principerna för förhållandet
mellan deltagarstaterna sägs avslutningsvis att de uppräknade principerna
är av samma grundläggande betydelse, och att de därför måste
tillämpas fullt ut på ett likvärdigt sätt, varvid varje princip måste tolkas
i ljuset av de andra.

Helsingforsdokumentet har karaktären av en politisk kompromiss
som söker tillgodose motsatta och delvis oförenliga ståndpunkter i
vissa centrala frågor. Utrymme för skilda tolkningar har därför varit
själva förutsättningen för att enighet om ett slutdokument skulle
kunna nås. Därav följer, som konstateras i själva dokumentet, att det
inte går att bryta ut en enskild princip och tillskriva den generell
giltighet utan hänsynstagande till helheten.

Beträffande dokumentet som helhet är emellertid den andemening
som ligger till grund för samtliga principer att frågor och konflikter
mellan deltagarstaterna skall lösas med fredliga medel, genom förhandlingar
och utan tillgripande av våld. Förbud mot bruk av eller hot om
våld finns nedlagt som en av de tio principerna. Detta förbud ges något
av en särställning genom att det förstärks med ett konstaterande att
inga skäl kan åberopas för rättfärdigande av hot om eller bruk av våld.
Det är i samma anda som Helsingforsdokumentet i den första inledan -

1989/90:UU19

de principen om staters suveräna likställdhet behandlar frågan om
gränsändringar. Gränser kan ändras i enlighet med internationell rätt,
med fredliga medel och genom överenskommelse.

Utskottet

Från erkännandesynpunkt intar Baltikum en särställning såtillvida att
flertalet västländer ej erkänt Sovjetunionens införlivande av de baltiska
republikerna. Några västländer upprätthåller förbindelser med företrädare
för de tidigare självständiga baltiska staternas regeringar, vilka de
från juridisk synpunkt alltså ej anser ha upphört att existera.

Denna hållning har emellertid inte hindrat flertalet västländer från
att ingå avtal med Sovjetunionen, vilka på olika sätt också berör de
baltiska republikerna, utan att därvid något förbehåll om de baltiska
republikernas status gjorts. Vid antagandet av Helsingforsdokumentet
år 1975 gjorde endast ett fatal länder något uttryckligt förbehåll av
denna karaktär.

Det icke-erkännande av de baltiska republikernas införlivande med
Sovjetunionen som många västländer hävdar har alltså inte hindrat
dem från att behandla införlivandet som en realitet. Icke-erkännande
av Litauens införlivande i Sovjetunionen har inte heller medfört att
västländerna etablerat diplomatiska förbindelser med den nya litauiska
regeringen. En prövning av förutsättningarna härför sker såvitt man
kan bedöma på sedvanligt sätt, dvs. oberoende av vilket ställningstagande
som en gång gjorts till den sovjetiska annekteringen av Republiken
Litauen. De kommentarer som förekommit i väst med anledning av
Sovjetunionens ekonomiska blockad har inte heller medfört någon
förändring i sak beträffande erkännandet av den litauiska regeringen.
De praktiska skillnaderna i erkännandefrågan mellan flertalet västländers
linje och den svenska hållningen skall därför ej överdrivas.

Den svenska regeringen vidtog, som utskottet tidigare konstaterat,
under åren 1940 och 1941 olika åtgärder som innebar ett erkännande
av de baltiska staternas införlivande med Sovjetunionen
(1988/89:UU21). Detta erkännande skall enligt utskottet bl.a. ses mot
bakgrund av den effektiva sovjetiska kontroll som vid denna tidpunkt
existerade i Baltikum, även om den föregåtts av en folkrättsstridig
militär ockupation och därpå en tvångsmässig annektering.

I den kritik som senare riktats mot samlingsregeringens handlande
framförs argumentet att det svenska agerandet borde ha tagit större
hänsyn till de utmanande brott mot folkrätten som det sovjetiska
införlivandet byggde på. Utskottet vill inte avvisa detta argument med
hänsyn till den centrala plats som kravet på respekt för folkrätten intar
i svensk utrikespolitik. Å andra sidan kan en historisk bedömning av
det svenska agerandet under åren 1940-41 knappast göras utan att
hänsyn tas till samlingsregeringens uppgift att värna vitala svenska
intressen i en tid, då alla folkrättsliga grundsatser redan brutits genom
de väpnade angreppen på tre av våra nordiska broderfolk. Strävan att
hålla Sverige utanför kriget fördes under den aktuella tiden mot den

1989/90: UU19

mörka bakgrunden av Molotov-Ribbentrop-pakten som dominerande
{aktor i norra Europa, där Sverige dittills ensamt undgått att dras in i
kriget. Utskottets bedömning är den att medan man från moraliska
utgångspunkter förvisso kan beklaga samlingsregeringens åtgärder,
måste de ses i ljuset av den historiska situation som då rådde och mot
bakgrund av de intressen vilka det var samlingsregeringens plikt att i
lörsta hand värna. Utskottet utesluter dock inte att framtida studier
och historieforskning kan komma att kunna tillföra ytterligare perspektiv
och underlag för tolkningar i denna fråga. Oet bör dock
framhållas att de svenska åtgärderna endast utgick från vid den tiden
faktiskt rådande förhållanden och inte innebar något politiskt godtagande
av införlivandet.

Yrkandet i motion U14 (mp) om att regeringen omgående bör
diplomatiskt erkänna Litauen måste bedömas enligt de kritier som
Sverige traditionellt tillämpar. Att Litauen har ett territorium och ett
folk kan inte ifrågasättas. Att det finns en regering står också klart.
Denna regering har till yttermera visso valts efter demokratiska allmänna
val till ett nytt litauiskt parlament. Det står klart att parlamentet
och regeringen utgör de legitima företrädarna för Litauens folk och
att strävan att förverkliga Litauens självständighet i form av en oberoende
stat också åtnjuter stöd av en mycket stor majoritet av det
litauiska folket.

Händelseutvecklingen efter självständighetsförklaringen den 11 mars
visar emellertid enligt utskottets uppfattning att den litauiska regeringen
ännu inte har den effektiva kontroll över sitt litauiska territorium
som en tillämpning av gängse kriterier kräver. Genom militära och
ekonomiska hot och påtryckningar har den sovjetiska kontrollen över
viktiga funktioner i Litauen också demonstrerats.

Frågan om Litauens självständighet kan endast lösas genom dialog
och förhandlingar, med fredliga medel utan otillbörliga hot och påtryckningar.
Utskottet ansluter sig till statsministerns uttalande efter
utrikesnämndens hörande den 20 april att denna typ av åtgärder bara
kan leda till att läget ytterligare förvärras. Påtryckningar och hot,
antingen de är av militär eller ekonomisk natur, strider också mot
andemeningen och bestämmelserna i Helsingforsdokumentet. Ingen
tjänar på fortsatt konfrontationspolitik. Tvångsåtgärderna måste ge vika
för förhandlingar och överenskommelser mellan parterna. Endast på
så sätt kan motsättningarna övervinnas och det litauiska folkets rätt till
självbestämmande förverkligas.

Av det anförda framgår emellertid att samtliga kriterier för ett
svenskt erkännande av Litauen ännu ej kan anses uppfyllda. Det
ankommer emellertid på regeringen att efter hörande av utrikesnämnden
avgöra om och när ett erkännande av en stat skall ske.

Utskottet avstyrker därför motion U14 (mp).

Sveriges hållning i erkännandefrågan bygger, som ovan redovisats, på
objektiva kriterier och uttrycker därför inget politiskt ställningstagande
till en pågående process. Det finns emellertid i det nu aktuella fallet
enligt utskottets uppfattning i Sverige på alla nivåer en stark sympati

1989/90:UU19

för Litauens strävan att förverkliga sin rätt till självständighet i form av
en oberoende stat. Utskottet vill också uttala sitt stöd för Litauens rätt
till självständighet i enlighet med Helsingforsdokumentets anda. Att
självständigheten måste förverkligas på fredligt sätt och genom överenskommelse
såsom förutsätts i Helsingforsdokumentet är enligt utskottets
mening en självklarhet.

Under tiden finns det mycket som Sverige kan göra för att vidga
kontakterna med och stödet till Litauen. En redogörelse för det av
regeringen planerade stödet till Baltikum inom ramen för östsamarbetet
har redovisats av utskottet i ett tidigare betänkande (1989/90:UU16).
Utöver detta samarbete vill utskottet särskilt betona vikten av utbyggda
personliga kontakter på alla nivåer mellan Sverige och Litauen. Det är
därför enligt utskottets uppfattning djupt beklagligt att ett antal riksdagsledamöter,
representerande flera av riksdagens partier, liksom en
stor svensk kulturdelegation, ledd av kabinettssekreteraren, nyligen
vägrats visering till Litauen. Dylika fall av visumvägran måste anses
strida mot andan i ESK-processen och främjar inte ett ökat utbyte
mellan Sverige och Sovjetunionen. Utskottet ansluter sig till statsministerns
konstaterande efter utrikesnämndens hörande den 20 april
att det sovjetiska agerandet redan har orsakat störningar i det svensksovjetiska
samarbetet.

Utskottet välkomnar den inbjudan till det litauiska parlamentet som
riksdagens talman nyligen utfärdat. Ett parlamentariskt utbyte mellan
Sverige och Litauen ligger i alla parters intresse.

Regeringen bör enligt utskottets mening även överväga på vilka
andra sätt Sverige i det uppkomna läget skulle kunna stödja Litauen.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande omedelbart diplomatiskt erkännande av Litauen
att riksdagen avslår motion 1989/90:U14.

res. (mp)

Stockholm den 10 maj 1990
På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Sture Ericson (s),
Ingemar Eliasson (fp), Maj Britt Theorin (s), Alf Wennerfors (m),
Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Inger Koch (m), KarlGöran
Biörsmark (fp), Birgitta Hambraeus (c), Bertil Måbrink (vpk),
Per Gahrton (mp), Kristina Svensson (s), Anneli Hulthén (s), Eva
Björne (m) och Arne Mellqvist (s).

1989/90:UU19

Reservation

1989/90: UU19

Per Gahrton (mp) anser

dels att utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Från erkännandesynpunkt"
och på s. 9 slutar med "mening en självklarhet." bort ha
följande lydelse:

Litauen utropade sig som självständig stat den 11 mars 1990. Enligt
den litauiska självständighetsförklaringen är det inte frågan om upprättande
av någon ny stat, utan om ett återupptagande av en redan
existerande självständighet som varit tillfälligt undertryckt på grund av
sovjetisk ockupation.

Sveriges roll är speciell eftersom den svenska regeringen 1940, i
motsats till de flesta övriga demokratier, erkände den sovjetiska ockupationen
av de baltiska republikerna.

Miljöpartiet de gröna har i en partimotion, som partiet beviljats
tillstånd att väcka med anledning av "händelse av särskild vikt", krävt
att Sverige nu skall erkänna republiken Litauen.

Skäl för erkännande

Såsom utskottet ovan redovisat är de principer som regeringen säger
sig följa beträffande erkännande av nya stater flexibla och har under
årens lopp tillåtit ett antal undantag. Det förefaller enligt utskottets
mening som om erkännandeprinciperna upprätthållits med störst fasthet
vid frånvaro av politiska eller andra komplikationer. När speciella
omständigheter har rått har icke sällan konstruktioner och motiveringar
tillgripits lör att motivera undantag från principerna.

-I en rad fall har erkännande av stater som i alla avseenden motsvarar
de svenska erkännandeprinciperna fördröjts p.g.a. politiska hänsyn.
Det gäller t.ex. Demokratiska Republiken Vietnam, DDR,
Nord-Korea.

-1 andra fall har stater som de facto motsvarar de svenska kriterierna
över huvud taget icke erkänts av politiska skäl. Det gäller t.ex.
Rhodesia och Taiwan.

-I ytterligare fall har erkännandet delats upp, genom att ett de factoerkännande
kommit först och fullt de jureerkännande kommit senare.
Detta gäller t.ex. Israel och Angola.

Utan att göra något uttalande om de enskilda fallen vill utskottet
understryka att det i princip anser att denna sorts flexibilitet är rimlig
och nödvändig i det internationella samarbetet, inte minst av det skälet
att en stor del av världens stater öppet lägger in politiska värderingar i
sin erkännandepolitik och därför skulle ha svårt att förstå om Sverige
höll på sina principer helt oberoende av hur det skulle uppfattas
politiskt. Det hade till exempel varit ytterst skadligt för Sveriges
trovärdighet som motståndare till rasismen i Södra Afrika om regeringen
hade erkänt Ian Smiths regim i Rhodesia. Enligt principerna skulle
detta ha skett, Rhodesia hade folk, gränser, territorium och full kontroll
över detsamma och borde alltså ha erkänts vid strikt princip -

tillämpning. Att regimen var rasistisk och olaglig skulle enligt principerna
inte spela någon roll. Likafullt lät regeringen politisk hänsyn
avgöra att Smith-regjmen inte erkändes, vilket enligt utskottets mening
var klokt.

Det är bland annat i ljuset av detta som frågan om erkännande av
Litauen måste ses. Det finns inte i praktiken några oomkullrunkeliga
erkännandeprinciper som befriar regering och riksdag från ett fullt politiskt
ansvar i varje enskilt erkännande fall. Liksom när det gäller t.ex.
Angola och Rhodesia måste också i fallet Litauen en saklig och
politisk bedömning av det speciella fallet göras.

1. Litauen är en stat sedan 1920-talet

Erkännande av Litauen betyder inte erkännande av någon exilregering
eller underjordisk befrielserörelse, ej heller av någon helt nybildad
stat, utan erkännande av en stat som haft diplomatisk erkänd suveränitet,
varit ockuperad utan stöd i folkrätten i 50 år, därefter på grundval
av demokratiskt genomförda val själv återtagit sin suveränitet.

I ett brev till riksdagens utrikesutskott har Litauens president Vytautas
Landsbergis understrukit att Litauens självständighetsförklaring inte
innebär att någon ny stat bildas, utan enbart att Litauen återupprättar
den självständighet som de jure kontinuerligt har existerat sedan landet
bröt sig loss från Tsar-Ryssland och erkändes av hela världen.

2. Litauen vill bli erkänt

I samband med den litauiska självständighetsförklaringen hävdades
från en del håll att Litauen inte hade begärt erkännande. Enligt
utskottets mening är det dock sannolikt att en självständighetsförklaring
i sig själv normalt bör tolkas som begäran till omvärlden om
erkännande.

För att tydliggöra att det förhåller sig så utfärdade Litauens parlament
den 17/3 en direkt vädjan till "demokratiska nationers regeringar"
att erkänna Litauen; man vädjade speciellt om "erkännande av de
lagar och resolutioner som antogs den 11 mars", vilket skulle innebära
erkännande av självständighetsförklaringen. Någon tvekan om att Litauen
vill bli diplomatiskt erkänt kan icke råda efter detta.

Litauiska ledare har dessutom flera gånger vädjat direkt till Sverige
om erkännande.

3. Litauens frihet — vår säkerhet

Svenska säkerhetspolitiska hänsyn har anförts mot ett svenskt erkännande
av Litauen. Men enligt utskottets mening är ett av många inslag
i en fast och trovärdig säkerhetspolitik en kritisk diplomatisk och
politisk inställning gentemot alla supermaktsövergrepp, till förmån för
små folks rättigheter. Man stärker alltså inte, utan försvagar Sveriges
egen säkerhet i förhållande till supermakter om man svävar på målet
när det gäller små folks rätt till suveränitet.

1989/90:UU19

4. Erkännade av Litauen strider inte mot traditionella svenska
erkännandeprinciper

Som utskottet ovan framhållit och som också framkom vid en föredragning
inför utskottet den 17/4 av utrikesdepartementets folkrättsexpertis,
har Sverige åtskilliga gånger låtit politiska skäl påverka erkännandefrågor.

Som utskottet redan ovan framhållit har Litauen en regering, ett
folk och ett territorium; regeringen är demokratiskt vald, folkviljan är
massivt demonstrerad, regeringen har dessutom uppenbarligen — med
få undantag — civil och administrativ kontroll över sitt territorium.
Inte minst viktigt är att polisen lyder under den litauiska regeringen.

Att ett land saknar militär kontroll över sitt territorium är inte i sig
ett tillräckligt skäl mot erkännande, särskilt inte om en främmande
militär närvaro sker med godkännande av landets regering. Detta är
fallet beträffande Litauen.

5. Erkännande strider inte mot internationella avtal

Som utskottet ovan redovisar utgör Helsingforsavtalet inte något oöverstigligt
hinder för svenskt erkännande av Litauen. Där talas om fredliga
metoder vid gränsändringar och respekt för folks självbestämmande.
Sovjetunionens territoriella integritet är således inte det enda Sverige
som undertecknare av Helsingforsavtalet måste ta hänsyn till. Litauens
självbestämmande och fredliga befrielsemetodik är minst lika viktiga
faktorer.

Riksdag och regering har handlingsfrihet

Utskottets genomgång visar att varken svenska principer, folkrätt eller
ingångna internationella avtal utgör hinder för svenskt erkännande av
Litauen. Vad som skulle kunna återstå och som i så fall borde ha
redovisats av regering och utrikesnämnd, vore för utrikesutskottet
okända säkerhetspolitiska omständigheter. I det material som varit
tillgängligt för utrikesutskottet har dock inte framgått att vare sig
Sveriges, Litauens eller omvärldens säkerhet skulle drabbas negativt av
ett svenskt erkännade av republiken Litauen.

Tvärtom är det utskottets övertygelse att ett svenskt erkännande
skulle kunna spela en betydelsefull positiv roll för att bryta dödläget.
På väg genom Europa efter sitt besök nyligen hos president Bush
betonade Litauens premiärminister att det är politiskt stöd hennes land
— trots den sovjetiska ekonomiska blockaden — är i störst behov av.
Ett svenskt erkännande skulle markera för sovjetledningen att Litauen
har massivt stöd från ett land som i övrigt stödjer Gorbatjovs reformpolitik
och eftersträvar positiva relationer med framtidens Sovjetunion.

1989/90: UU19

Stegvis erkännande — en möjlighet

Vid sitt besök i Sverige den 23/4 sade Litauens regeringschef Kazimira
Prunskiene att ett första steg på vägen mot svenskt erkännande kunde
vara att Sverige återtar sitt erkännade av den sovjetiska ockupationen.

Det har i debatten hävdats att det vore orimligt att 1990 uttala
officiell kritik mot den svenska samlingsregeringens godkännande av
den sovjetiska ockupationen av Baltikum 1940. Utrikesutskottet vill
för sin del framhålla att oförmåga och ovilja att ompröva historiska
skeenden i ljuset av nya erfarenheter har varit en av de mest avskydda
svagheterna hos de regimer i Central- och Östeuropa som nu försvunnit.
Även om Sverige inte på länge lidit av förtryck kan det inte
uteslutas att det också hos oss finns tidsperioder och enskilda politiska
åtgärder som i dag är mogna för omprövning i historiens ljus. Inte
minst kan detta gälla händelser då landet varit utsatt för starkt tryck,
t.ex. under andra världskriget. Sådana omprövningar kan innefatta nya
moraliska bedömningar av den politik som fördes. Men omprövning
kan också innebära att man, utan att sakna förståelse för att vissa
åtgärder vidtogs i den situation som rådde, nu finner det rimligt att
undanröja eventuellt kvardröjande följdverkningar.

I fallet med Sveriges erkännande av den sovjetiska ockupationen av
Baltikum handlar det således för riksdagens del mindre om att omvärdera
beslutet som sådant, och mer om att ompröva dess kvardröjande
konsekvenser. Utskottet finner det således rimligt att riksdagen uttalar
att Sveriges erkännande av den sovjetiska ockupationen av Baltikum icke
längre äger giltighet.

Detta skulle, från bl.a. Litauens sida, tolkas som ett positivt led i ett
diplomatiskt erkännade.

Samtidigt anser utskottet att skälen för svenskt erkännande av Litauen
väger tyngre än de skäl som kan anföras emot. Det ankommer
på regeringen att i detalj utforma hur ett erkännande skall formuleras.
Eventuellt kan erfarenheten från fallet Angola ge viss vägledning.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande omedelbart diplomatiskt erkännande av Litauen
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:U14 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

1989/90: UU19