Svenskt deltagande i fredsstyrka efter IFOR i Bosnien-Hercegovina
Betänkande 1996/97:UU5
Utrikesutskottets betänkande
1996/97:UU05
Svenskt deltagande i fredsstyrka efter IFOR i Bosnien-Hercegovina
Innehåll
1996/97 UU5
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker i detta betänkande regeringens förslag (prop. 1996/97:54) att ställa en väpnad styrka om högst 510 personer till förfogande som ett svenskt bidrag till en multinationell fredsstyrka efter IFOR med uppgift att medverka till det fortsatta genomförandet av fredsöverenskommelsen för Bosnien-Hercegovina, när Förenta nationernas säkerhetsråd bemyndigat FN:s medlemsstater att upprätta en sådan styrka. Den svenska insatsen avses ingå i en huvudsakligen nordisk brigad. Kostnaderna för insatsen beräknas uppgå till högst 399 miljoner kronor. Utskottet behandlar även ett antal motioner som väckts med anledning av propositionen och under riksdagens allmänna motionstid. Motionerna tar bl.a. upp utformningen av mandatet för den internationella styrkan, omfattningen av Sveriges insatser och Sveriges inflytande på den internationella insatsens ledning. Utskottet besvarar eller avstyrker samtliga motioner.Till betänkandet har fogats 2 reservationer och 2 särskilda yttranden.
Propositionen
I proposition 1996/97:54 föreslår regeringen (Utrikesdepartementet) 1. att riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad styrka om högst 510 personer till förfogande som ett svenskt bidrag till en multinationell fredsstyrka efter IFOR med uppgift att medverka till det fortsatta genomförandet av fredsöverenskommelsen för Bosnien-Hercegovina, när Förenta nationernas säkerhetsråd bemyndigat FN:s medlemsstater att upprätta en sådan styrka, 2. att riksdagen medger att regeringen, om kostnaderna överstiger 399 miljoner kronor, överför medel från anslaget A 1 Försvarsmakten. Vidare föreslår regeringen att riksdagen mot bakgrund av ärendets brådskande natur beslutar att förkorta motionstiden till sju dagar.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av regeringens proposition 1996/97:54
1996/97:U6 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det svenska inflytandet när det gäller mandatets innehåll och utformning, full insyn i den militära planeringen och permanent medverkan i fredsstyrkans stab, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att varje insats bör betraktas som unik och därför fordrar nya överväganden och nya beslut i riksdagen vid varje aktuellt tillfälle - om det gäller en akut uppkommen situation eller en förändring av nuläget.
1996/97:U7 av Arne Andersson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag om att de kostnader som kan komma att uppstå utöver anslagna 399 miljoner kronor skall tas från anslaget A 1 Försvarsmakten i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:U8 av Jan Jennehag och Eva Zetterberg (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anställningsvillkor för personal i utlandsstyrkan, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personskadeskyddet för personal i utlandsstyrkan.
1996/97:U9 av Lennart Rohdin m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kunna ställa en väpnad styrka, även av större omfattning än den av regeringen föreslagna, till förfogande som ett svenskt bidrag till en multinationell fredsstyrka efter IFOR i Bosnien-Hercegovina, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma till riksdagen om kostnaden väsentligt överstiger 399 miljoner kronor, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall verka för att det kommande mandatet till den fortsatta fredsstyrkan tydligt inbegriper uppgiften att gripa identifierade personer som åtalats vid den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1996/97
1996/97:U621 av Lennart Rohdin m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fortsatt internationell militär närvaro i Bosnien efter december 1996.
1996/97:U802 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vidgat militärt samarbete med Ryssland inom ramen för PFF eller enlighet med PFF:s anda.
Yttrande från annat utskott m.m.
Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet tillfälle att yttra sig över propositionen jämte motioner i de delar som har samband med utskottets beredningsområde. Försvarsutskottets yttrande (1996/97:FöU3y) återfinns som bilaga till betänkandet. Särskilda föredragningar har lämnats av tjänstemän i Utrikesdepartementet och Försvarsmaktens högkvarter.
Utskottet
Sammanfattning av propositionen
Bakgrund
I regeringens proposition 1995/96:113 Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d. Jugoslavien föreslog regeringen att riksdagen skulle ge sitt medgivande till att en väpnad styrka ställdes till förfogande som ett svenskt bidrag till den multinationella fredsstyrkan IFOR. Propositionen bifölls av riksdagen den 15 december 1995 (bet. 1995/96:UU4, rskr. 1995/96:109). Enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1031 den 15 december 1995 skall det mandat som ligger till grund för IFOR ses över ett år efter det att IFOR övertagit ansvaret i Bosnien-Hercegovina från FN:s skyddsstyrka UNPROFOR samt ställning tas till om mandatet skall förlängas eller ej. IFOR övertog ansvaret från UNPROFOR den 20 december 1995. Det förväntas att säkerhetsrådet under december 1996 antar en resolution vari medlemsstaterna ges mandat att upprätta en multinationell fredsstyrka efter IFOR med uppgift att medverka till det fortsatta genomförandet av fredsöverenskommelsen för Bosnien- Hercegovina.
Allmän beskrivning av läget i Bosnien- Hercegovina
En fredsöverenskommelse för Bosnien- Hercegovina undertecknades i Paris den 14 december 1995 av företrädare för Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Förbundsrepubliken Jugoslavien. Överenskommelsen syftade till att skapa långsiktig fred och stabilitet i Bosnien- Hercegovina och att lägga en grund för demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och ekonomisk utveckling i landet.
En grundprincip i överenskommelsen var att Bosnien-Hercegovina skulle bestå som en enad och suverän stat bestående av två delar, dels den bosnisk-kroatiska federationen, dels den serbiska republiken. En fördelning av territoriet inom Bosnien-Hercegovina gjordes. Enligt denna tilldelades den bosnisk-kroatiska federationen 51 % och den serbiska republiken 49 % därav. En multinationell fredsstyrka, IFOR, skulle medverka i överenskommelsens genomförande bland annat genom att upprätta en separationszon mellan de stridande parterna.
Striderna kunde stoppas och den militära uppgiften att skilja de stridande parterna åt och upprätta en separationszon löstes relativt snabbt av IFOR. Val till presidentrådet, parlamentet m.m., som senare bekräftades av OSSE, kunde hållas den 14 september 1996 i enlighet med fredsöverenskommelsen. De lokalval som avsågs genomföras samma dag har skjutits upp två gånger. Överenskommelser om normalisering, inklusive upprättande av diplomatiska förbindelser, har ingåtts dels mellan Kroatien och Förbundsrepubliken Jugoslavien den 23 augusti 1996, dels mellan Bosnien- Hercegovina och Förbundsrepubliken Jugoslavien den 3 oktober 1996.
Även om IFOR:s närvaro verkar avhållande på parterna, kan det inte uteslutas att nya strider omsider bryter ut. Rörelsefriheten mellan den bosnisk- kroatiska federationen och den serbiska republiken är ytterst begränsad, och flyktingåtervandring i större skala har hittills inte kommit till stånd. Upprättandet av de nya gemensamma institutionerna har stött på betydande svårigheter.
Internationella fredsfrämjande insatser
FN:s skyddsstyrka UNPROFOR, som inrättades av FN:s säkerhetsråd under våren 1992, avslutade sin verksamhet i Bosnien-Hercegovina vid årsskiftet 1995/96. Sverige deltog i denna fredsbevarande insats med drygt 1 000 soldater i en nordisk bataljon. FN:s mission i Bosnien-Hercegovina UNMIBH upprättades i slutet av december 1995. I denna ingår FN:s civilpolisstyrka, IPTF, med huvudsaklig uppgift att utbilda och övervaka lokala polisstyrkor i Bosnien-Hercegovina. Närmare 1 700 civilpoliser ingår i IPTF, varav 40 från Sverige. I UNMIBH ingår även en enhet med uppgift att bistå parterna med minröjning. I januari 1996 upprättade FN:s säkerhetsråd en fredsbevarande insats i östra Slavonien i Kroatien, UNTAES. Denna har bl.a. till uppgift att övervaka den demilitarisering av området som parterna överenskom i ett särskilt avtal från november 1995. Sveriges bidrag till UNTAES uppgår för närvarande till tio civilpoliser och fem militära observatörer. FN:s säkerhetsråd har även tillsatt en observatörsgrupp, UNMOP, som har till uppgift att övervaka demilitariseringen av Prevlakahalvön i Kroatien. Sverige bidrar för närvarande med två observatörer i denna.
IFOR-insatsen grundar sig på ett mandat från FN:s säkerhetsråd. I resolution 1031, enhälligt antagen av säkerhetsrådet den 15 december 1995, bemyndigades FN:s medlemsstater att i samarbete med NATO upprätta den multinationella fredsstyrkan IFOR med uppgift att medverka till genomförandet av fredsöverenskommelsen i Bosnien- Hercegovina. IFOR uppmanades även att regelbundet rapportera till säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet beslöt vidare att, ett år efter det att IFOR övertagit ansvaret i Bosnien-Hercegovina från FN:s skyddsstyrka UNPROFOR, se över det bemyndigande som givits i resolutionen samt ta ställning till om bemyndigandet skulle förlängas eller ej. IFOR övertog ansvaret från UNPROFOR den 20 december 1995.
IFOR-styrkan, som leds av NATO, är indelad i tre divisioner, ledda av Frankrike, Storbritannien respektive USA. En nordisk-polsk brigad, inkluderande en svensk bataljon, ingår i den amerikanskledda divisionen. Utöver Sverige deltar Danmark, Finland, Norge och Polen i denna brigad. Under slutet av år 1996 har en lettisk kontingent tjänstgjort tillsammans med den svenska bataljonen.
Under 1996 har IFOR som mest omfattat ca 60 000 man från såväl NATO- som icke- NATO-medlemmar, bl.a. Ryssland. Det svenska deltagandet i IFOR uppgår för närvarande till ca 840 man.
IFOR:s primära uppgifter enligt fredsöverenskommelsen har varit att vid behov åtskilja parternas militära styrkor, upprätta en separationszon och övervaka denna. I fredsöverenskommelsen gav parterna sitt uttryckliga medgivande till att IFOR placerades i området. Uppdraget liknar därigenom traditionell fredsbevarande verksamhet. En skillnad är dock att IFOR:s mandat grundar sig på en resolution antagen av FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i FN-stadgan (resolution 1031). Detta betyder att styrkan, i syfte att genomföra sitt mandat, har befogenhet att vid behov tillgripa militära tvångsmedel som går utöver strikt självförsvar.
Multinationell fredsstyrka efter IFOR
FN:s säkerhetsråd förväntas i december 1996 bemyndiga FN:s medlemsstater att upprätta en multinationell fredsstyrka efter IFOR med uppgift att medverka till det fortsatta genomförandet av fredsöverenskommelsen för Bosnien- Hercegovina. Fredsstyrkan beräknas uppgå till 25 000-30 000 personer och förväntas alltjämt ledas av NATO. Enligt planerna kommer fredsstyrkan att bestå av tre reducerade divisioner ledda av Frankrike, Storbritannien och USA. En reducerad nordisk-polsk brigad, inkluderande en svensk bataljon, skall enligt planerna även i fortsättningen ingå i den amerikanskledda divisionen. Utöver Sverige förväntas Danmark, Finland, Norge och Polen delta i den nordisk-polska brigaden. En lettisk kontingent planeras tjänstgöra tillsammans med den svenska bataljonen också under delar av år 1997.
Fredsstyrkans huvuduppgifter förväntas i stort sammanfalla med IFOR:s, dvs. att övervaka separationszonen samt upprätthålla rörelsefrihet och säkerhet i Bosnien-Hercegovina. För den nya fredsstyrkan förutses, liksom fallet var beträffande IFOR-styrkan, att ett medgivande ges av de nya regeringsorganen i Bosnien-Hercegovina. Den nya fredsstyrkans mandat kommer, liksom IFOR:s, att grunda sig på en resolution antagen av FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i FN-stadgan. Den nya styrkan avses få samma möjlighet som IFOR till ett kraftfullt militärt uppträdande.
Regeringen anför att inriktningen är att den svenska bataljonens uppgifter inte skall förändras nämnvärt. Den svenska bataljonen organiseras i syfte att, förutom rörlig patrullering, kunna utföra ammunitions- och minröjning.
Det kan förväntas att gällande avtal mellan Sverige och NATO rörande det svenska deltagandet i IFOR, liksom andra avtal som Sverige ingått i detta sammanhang, förlängs vid ett svenskt deltagande i fredsstyrkan efter IFOR.
Regeringens överväganden och förslag
Det finns enligt regeringens uppfattning ett uppenbart behov av en fortsatt internationell militär närvaro i Bosnien- Hercegovina efter IFOR. Utan en kraftfull internationell militär närvaro i Bosnien-Hercegovina skulle strider snabbt kunna återuppstå. En fortsatt internationell militär närvaro är därför nödvändig för att förhindra nya strider och ytterligare lidanden för den redan mycket hårt drabbade civilbefolkningen. Rörelsefriheten mellan den bosnisk- kroatiska federationen och den serbiska republiken är ytterst begränsad, och flyktingåtervändandet har inte kommit i gång i större skala.
Regeringen menar att det finns starka skäl till att Sverige fortsatt skall delta i de internationella fredsansträngningarna i Bosnien- Hercegovina.
Sverige har lämnat ett omfattande bidrag till fredsansträngningarna i f.d. Jugoslavien, bland annat genom att bidra med trupp till FN:s fredsbevarande operationer och IFOR. Sverige har även lämnat stöd till OSSE:s arbete, i synnerhet till valprocessen, och aktivt deltagit i det diplomatiska arbetet rörande konflikten. De svenska insatserna har enligt regeringen utgjort ett viktigt bidrag till fredsprocessen. Detta gäller inte minst inom IFOR, där Sveriges medverkan har rönt uppskattning. Förutom insatserna på de militära och diplomatiska områdena har Sverige varit en av de största bidragsgivarna vad gäller humanitär hjälp och återuppbyggnadsinsatser i f.d. Jugoslavien. Sammanlagt uppgår de av Sverige finansierade biståndsinsatserna hittills till över 1,3 miljarder kronor. Sverige har dessutom givit över 82 000 flyktingar från f.d. Jugoslavien permanent uppehållstillstånd, varav 59 000 från Bosnien-Hercegovina.
Regeringen anför vidare att svensk medverkan i en fredsstyrka efter IFOR bör ses även i ett vidare säkerhetspolitiskt perspektiv. Sverige får på detta sätt tillfälle att aktivt och konkret tillsammans med Ryssland, andra europeiska stater och USA fortsatt delta i gemensamma ansträngningar för att skapa fred och säkerhet i Europa. Sverige ges också tillfälle att utveckla samarbetet med NATO inom ramen för en fredsfrämjande insats. Vad gäller ledningen av insatsen, menar regeringen att NATO:s strukturer framstår som den enda realistiska möjligheten. Det är väsentligt att Sverige får god insyn i och inflytande över både den politiska och militära planeringen av insatsen och dess operativa genomförande, bland annat genom permanent stabsmedverkan i fredsstyrkans ledningsstrukturer. Det är vidare av vikt att säkra fortsatt samverkan inom den nordisk-polska brigaden. Den svenska styrkan bör enligt regeringen liksom för närvarande i huvudsak verka i nordöstra Bosnien- Hercegovina.
I budgetproposition 1996/97:1 för 1997 har regeringen föreslagit att ett ram- anslag anvisas under utgiftsområde 6 Totalförsvar benämnt A 2 Fredsfrämjande truppinsatser. På anslaget föreslås riksdagen anvisa 472 526 000 kr. Anslaget skall möjliggöra för regeringen att på mandat av FN eller OSSE medverka med trupp i fredsfrämjande och humanitära insatser. Kostnaden för ett fortsatt svenskt deltagande i Bosnien-Hercegovina med högst 510 personer har av regeringen för år 1997 beräknats till högst 399 miljoner kronor. Om kostnaderna för insatsen under 1997 överstiger 399 miljoner kronor anser regeringen att detta skall finansieras genom överföring av medel från anslaget A 1 Försvarsmakten.
Regeringen räknar med att kostnaden per soldat blir lägre i den nya fredsstyrkan, eftersom de förutsedda uppgifterna medger att förbandets beväpning och fordonsutrustning kan göras lättare och rörligare och därmed mindre kostnadskrävande. I det beräknade beloppet ingår kostnader för att återställa den medförda materielen till stridsdugligt skick. Kostnaden för avveckling och hemtransport liksom för eventuella totalhaverier ingår dock inte. Regeringen förutsätter att sådana kostnader kan finansieras över anslaget A 2.
Regeringen föreslår att riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad styrka om högst 510 personer till förfogande som ett svenskt bidrag till en multinationell fredsstyrka efter IFOR med uppgift att medverka till det fortsatta genomförandet av fredsöverenskommelsen för Bosnien- Hercegovina, när Förenta nationernas säkerhetsråd bemyndigat FN:s medlemsstater att upprätta en sådan styrka. Regeringen föreslår också att riksdagen medger att regeringen, om kostnaderna överstiger 399 miljoner kronor, överför medel från anslaget A 1 Försvarsmakten.
Sammanfattning av motionerna
Miljöpartiet behandlar i motion U6 (mp) yrkande 1 förutsättningarna för svenskt inflytande och insyn beträffande den fortsatta internationella insatsen i Bosnien-Hercegovina.
Miljöpartiets principiella inställning är att regionala stormakter eller militära allianser inte skall tillåtas agera världspolis. För att kunna acceptera att Sverige deltar med en fredsstyrka förutsätter partiet att det är FN:s säkerhetsråd som genom en resolution ger mandat till insatserna. Sverige är ett neutralt land, som endast kan använda militära insatser, när det begärs från FN. Ett annat villkor är att de inblandade parterna samtycker till operationen. Helt avgörande är att det inte är fråga om en renodlad NATO- insats. För att det skall vara möjligt med ett svenskt deltagande krävs att flera andra länder utanför NATO deltar aktivt i fredsstyrkan. Dessutom skall de länder som deltar i fredsstyrkorna ha insyn och inflytande över den politiska och militära planeringen av insatsen och det praktiska genomförandet av denna, genom permanent medverkan i fredsstyrkans stab.
I motionens yrkande 2 anförs att partiet betraktar varje insats som unik, och därmed fordras nya överväganden och nya beslut i riksdagen. Freds- och återuppbyggnadsarbetet kommer att ta lång tid, sannolikt många år. För att de civila insatserna skall bli effektiva, liksom arbetet med att underlätta för hemvändande flyktingar, krävs att de militära insatserna blir så kortvariga som möjligt. Ett självklart och uttalat mål för Sverige bör vara att ledningen av fredsinsatserna så snabbt som möjligt ersätts av FN-personal och inriktningen övergår till civila uppgifter. Den svenska regeringen bör arbeta aktivt för att påskynda och underlätta en sådan övergång.
Moderata samlingspartiet anför i motion U7 att riksdagen måtte avslå regeringens förslag om att de kostnader som kan komma att uppstå utöver föreslagna 399 miljoner kronor skall tas från anslaget A 1 Försvarsmakten.
Frågan om var i statsbudgeten Försvarsmaktens internationella verksamhet skall finansieras har enligt motionärerna varit en följetong sedan 1994. I budgetproposition 1996/97:1 anges under utgiftsområde 6 Totalförsvar:
Uppdelningen av anslaget B 9 Fredsfrämjande insatser får emellertid inte hindra regeringen från att fatta snabba beslut om svenska insatser. Det är därför angeläget att, om den internationella utvecklingen så påkallar, möjlighet finns för regeringen att omdisponera medel mellan utgiftsområden och mellan militära och civila insatser. - - - denna verksamhet (skulle) kunna inrymmas inom den maximala gränsen för anslagskredit på 10 %. Under pågående budgetår kan det dock inträffa att anslagsutrymmet måste utökas över vad som ryms inom kreditgränsen. Sådana tillfälliga utgiftsbehov bör i avvaktan på ett riksdagsbeslut likvidmässigt hanteras genom en ökad kredit på Försvarsmaktens räntekontokredit inom den allmänna, av riksdagen fastställda, kreditramen.
Tillsammans med överföringen av anslaget B 9 från Utrikesdepartementet till utgiftsområde 6 Totalförsvar ger detta bilden av att regeringen nu avser välja den linje som Moderata samlingspartiet återkommande varnat för. Genom överföring av medel från Försvarsmakten skulle de internationella insatserna tillåtas att urholka det svenska försvaret.
I motion U8 yrkande 1 behandlar Vänsterpartiet anställningsvillkoren för den svenska personalen i den internationella styrkan.
Rekryteringsläget har varit relativt gott. Sverige har i stort sett kunnat få kompetent personal med de villkor som har gällt. Vissa irritationsmoment har emellertid förekommit, bl.a. skillnader mellan militär och civil personal, traktamentsvillkor m.m. Beslut utanför den enskildes kontroll, t.ex. övergången från UNPROFOR till IFOR, har enligt Vänsterpartiets uppfattning ställt personal inför fullbordat faktum. Kontrakterad anställningstid har i en del fall ändrats, vilket medfört problem för planering av studier, annan anställning eller familjeförhållanden.
Staten har ett ansvar för att villkoren vid kontraktstecknandet fullföljs. Om förutsättningarna ändras, av skäl som ingen kanske hade anledning att räkna med vid rekryteringen, skall staten ändå fullfölja sitt åtagande. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I motionens yrkande 2 behandlas föreskrifterna om personskadeskydd för den utsända personalen. Enligt motionärerna har vid flera tillfällen den faktiska omsorgen om dem som skadats skilt sig från det verbala stödet. Det har gällt ofullständiga besked t.ex. om framtida villkor och tidpunkter för utbetalningar av ekonomisk ersättning. Staten skall givetvis inte agera som ett privat försäkringsbolag, där det blir den enskildes ansvar att hävda sin rätt gentemot en motsträvig byråkrati. Det är förödande för tilltron till samhällets vilja att kompensera dem som skadats om det är individens förmåga och envishet, eller möjligheten till kvalificerad juristhjälp, som avgör vilken kompensation som blir resultatet. Den översyn av personskadeskyddet som inletts av regeringskansliet måste forceras. Anställda i utlandsstyrkan måste så långt möjligt få uppleva trygghet i sin internationellt betydelsefulla verksamhet, som kan innebära risker för liv och lem.
I motion U9 (fp), yrkande 1 anför Folkpartiet att Sverige bör kunna ställa även en större styrka till förfogande än den av regeringen föreslagna, om utvecklingen i Bosnien skulle komma att påkalla detta.
Motionärerna finner det inte självklart att minskningen av fredsstyrkan måste ske proportionellt i förhållande till deltagandet i IFOR. Det svenska bidragets omfång måste kunna anpassas till de krav som kan komma att ställas i de kommande förhandlingarna.
I yrkande 2 anförs att regeringen måste återkomma till riksdagen för den händelse kostnaderna för det nu aktuella uppdraget i Bosnien väsentligt skulle överstiga 399 miljoner kronor. Svenskt deltagande i internationella fredsinsatser kommer givetvis det svenska försvaret till godo. Vid ett smärre överstigande av beräknade kostnader av 399 miljoner kronor kan finansiering enligt Folkpartiets uppfattning ske genom överföring av medel från anslaget A 1 Försvarsmakten. Skulle kostnaden komma att väsentligt överstiga den beräknade, förutsätter partiet att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till finansiering.
I yrkande 3 i samma motion efterlyses ökade befogenheter för den internationella styrkan i Bosnien- Hercegovina, innefattande ett mandat att gripa efterspanade krigsförbrytare, för överlämnande till Haagtribunalen.
Oklarheten om vilka som har mandat att gripa de vid Haagtribunalen åtalade krigsförbrytarna har enligt motionärerna lett till en oacceptabel handfallenhet att ingripa även vid fall där det varit uppenbart att IFOR-enheter kunnat gripa fullt identifierade personer. Alla inblandade parter i fredsprocessen har en skyldighet enligt Daytonavtalet att samarbeta om alla inslag i avtalet. Till dessa hör att de åtalade krigsförbrytarna grips och överlämnas till Haagtribunalen. Sverige bör verka för att det kommande mandatet till den fortsatta fredsstyrkan entydigt inbegriper uppgifterna att gripa krigsförbrytare som kan identifieras.
I Folkpartiets kommittémotion U621 (fp) yrkande 1 betonas vikten av en fortsatt internationell militär närvaro i Bosnien.
De val som hölls den 14 september i år har inte nämnvärt förändrat någonting. Den faktiska etniska uppdelning av Bosnien-Hercegovina, som världen i stort sett stillatigande åsett under nästan fyra års folkmord, utgjorde basen för stormakternas formel för Daytonavtalet. De allmänna val som föreskrevs i avtalet arrangerades utifrån att människorna i Bosnien i allt väsentligt skulle rösta i etniskt uppdelade enheter. IFOR-styrkan har visserligen garanterat att militärt våld kunnat undvikas, men den civila implementeringen av Dayton- avtalet har inte i något väsentligt avseende bidragit till att minska den faktiska etniska delningen av Bosnien.
När snart ett år förlöpt sedan Daytonavtalets tillkomst är det uppenbart att fredsprocessen i Bosnien kommer att ta mycket lång tid och kräva omfattande och långvariga insatser från omvärlden. Det hade varit mycket dyrt för det internationella samfundet att effektivt och kraftfullt sätta stopp för folkmord och etnisk rensning på ett tidigt stadium. Det blir mycket dyrt för det internationella samfundet att återupprätta mellanfolklig säkerhet och fredlig samlevnad i det forna Jugoslavien efter mer än fyra års väpnade härjningar.
Centerpartiet understryker i motion U802 (c) yrkande 2, den viktiga roll som tillkommer ett utbyggt samarbete med Ryssland, i uppbyggnaden av en ny europeisk säkerhetsarkitektur. Varje steg mot ett fördjupat samarbete mellan alla Europas stater är positivt, heter det i motionen. Eftersom det är just kontakten och utbytet mellan människor som är viktiga, även för den militära avspänningen, bör det konkreta militära samarbetet med Ryssland utvecklas ytterligare. Detta menar Centerpartiet kan ske genom aktiviteter som genomförs i enlighet med PFF:s övergripande målsättning, och Sverige bör ta initiativ i denna riktning.
Utskottets överväganden
Kriget i f.d. Jugoslavien innebar en oerhörd tragedi, och i mycket ett misslyckande för hela Europa. Inte sedan det andra världskrigets avslutande har en så omfattande, våldsam och skoningslös konflikt utspelats på den europeiska kontinenten. De komplicerade orsakssambanden bakom konflikten, det snabba och våldsamma förloppet och civilbefolkningens utsatthet är några av de faktorer som försvårat ett effektivt ingripande från omvärlden. Först efter ett långvarigt och tålmodigt förhandlingsarbete var det möjligt för parterna att nå samförstånd kring det fredsavtal som paraferades den 21 november 1995 i Dayton, Ohio.
Beträffande de principiella frågeställningarna rörande svenskt deltagande i den internationella insatsen, hade utskottet anledning att ta ställning till dessa spörsmål i betänkande 1995/96:UU4. Utskottet betonade vid det tillfället att Sverige av tradition har varit en konstruktiv och nyskapande aktör i internationellt samarbete. Utskottet framhöll särskilt vikten av att Sverige i det säkerhetspolitiska samarbetet aktivt bidrar med de erfarenheter som ryms i en lång tradition av deltagande i internationellt samarbete och fredsbevarande operationer.
I anledning av regeringens proposition 1996/97:4 betonade också det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet i betänkandet 1996/97:UFöU1 vikten av att Sverige liksom tidigare bidrar till internationella fredsfrämjande insatser:
Det är Sveriges strävan att ge effektiva bidrag till gemensamma fredsfrämjande och humanitära insatser både i och utom Europa samt att få till stånd en effektiv och väl fungerande europeisk krishanteringsförmåga, som med mandat från FN och OSSE kan bidra till att främja stabilitet och fredlig konfliktlösning.
Utskottet anförde vidare:
IFOR-operationen har placerat NATO i centrum när det gäller genomförandet av större fredsfrämjande militära insatser. PFF-samarbetet, säkerhetsfrämjande och krishantering synes bli allt viktigare funktioner för NATO. Hur den pågående fredsfrämjande insatsen i det forna Jugoslavien utvecklas har betydelse för det internationella samfundets möjligheter att ingripa även i andra konflikter. Det sannolikt fortsatt stora behovet av fredsfrämjande och humanitära insatser visar på den ökande betydelsen av den internationella dimensionen i svensk säkerhetspolitik.
Utskottet instämmer i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets slutsatser. Med utgångspunkt i en långvarig utrikespolitisk tradition, och på grundval av en betydande erfarenhet, har Sverige särskilda förutsättningar och ett politiskt intresse av att efter förmåga delta i uppbyggnaden av en ny alleuropeisk säkerhetsarkitektur. Enligt utskottets uppfattning är ett fortsatt aktivt engagemang i den internationella insatsen i Bosnien-Hercegovina ett viktigt bidrag till säkerhetspolitisk stabilitet i Europa. Sammantaget har Sverige lämnat betydande bidrag till byggandet av en varaktig fred i det forna Jugoslavien. Under åren 1991-1995 har avsatts sammanlagt 1,2 miljarder kronor ur katastrofanslaget för insatser i området. Sverige har under denna period varit en av de 4-6 största bidragsgivarna. För insatser under innevarande år har avsatts 200 miljoner kronor från samma anslag. Det svenska truppbidraget till UNPROFOR kostade 1,8 miljarder kronor, och det svenska bidraget till IFOR under innevarande år beräknas kosta 656 miljoner kronor.
Tre motionsyrkanden behandlar från olika utgångspunkter vikten av en fortsatt internationell militär insats i Bosnien- Hercegovina, mandatet för en sådan och styrkans sammansättning. Regeringens yrkande 1 är också att behandla i detta sammanhang. Utskottet gör i dessa delar följande bedömning.
Regeringen har i propositionen lämnat en utförlig och grundlig redogörelse för utvecklingen i Bosnien-Hercegovina sedan fredsavtalets undertecknande. Utskottet, som har att ta ställning till utformningen av ett fortsatt svenskt deltagande i ansträngningarna att åstadkomma varaktig fred, instämmer i den bild regeringen tecknar i propositionen. Utskottet delar också regeringens uppfattning rörande behovet av en fortsatt militär närvaro. Som regeringen anför, kvarstår misstron mellan de olika ledarskapen och befolkningsgrupperna i landet, och läget är fortfarande spänt på flera håll. Även om IFOR:s närvaro verkar avhållande på parterna, kan det inte uteslutas att nya strider bryter ut. Det är nödvändigt för en fortsatt positiv utveckling att, steg för steg, stadigt och målmedvetet föra fredsprocessen framåt. Trycket på parterna måste upprätthållas, vad gäller att stå fast vid ingångna överenskommelser, att ta eget ansvar för fredsprocessen samt att samarbeta inbördes och med det internationella samfundet. Tidsperspektivet när det gäller fredsprocessen måste vara långt och uthålligheten stor.
Med det anförda betraktar utskottet motion U621 (fp) yrkande 1 som besvarad.
I motion U802 (c) yrkande 2 framhålles betydelsen av ett utvidgat konkret militärt samarbete med Ryssland, i PFF:s anda. Motionärerna menar att det konkreta militära samarbetet med Ryssland bör utvecklas ytterligare, då det är just kontakten mellan människor som är viktig, även för den militära avspänningen. I anledning av detta yrkande vill utskottet anföra följande. När fredsöverenskommelsen för det forna Jugoslavien framförhandlades, ingick Ryssland i den s.k. kontaktgruppen, bestående av USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Ryssland. Jämte EU:s ordförande gjorde denna grupp stora ansträngningar att få överenskommelsen till stånd. Ryssland har också spelat en viktig roll i IFOR-styrkan. I det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 1996/97:UFöU1 framhölls Rysslands deltagande i IFOR-styrkan, tillsammans med landets medlemskap i Europarådet, som ett betydelsefullt steg i landets integration i det europeiska samarbetet. I samma betänkande anförde utskottet att Sveriges deltagande i FN-insatser och inte minst IFOR har understrukit PFF- samarbetets stora betydelse och värde. Utskottet delar denna uppfattning. IFOR- samarbetet har på ett tydligt sätt visat vikten av ett brett internationellt deltagande i det fredsfrämjande arbetet. Enligt utskottets uppfattning ligger det i Sveriges intresse att också den styrka som efterträder IFOR-insatsen får en genuint multinationell karaktär. Rysslands deltagande är i det sammanhanget särskilt värdefullt, både för de pågående fredsansträngningarna i Bosnien-Hercegovina och för det långsiktiga arbetet syftande till en alleuropeisk säkerhetsordning.
Med det anförda anser utskottet motion U802 (c) yrkande 2 besvarad.
I motion U9 (fp) yrkande 3 anförs att mandatet för den nu aktuella internationella styrkan bör omfatta även en rätt att gripa efterlysta krigsförbrytare, för överlämnande till krigsförbrytartribunalen i Haag. I propositionen redovisas i allmänna termer de skillnader i uppgifter som kan förväntas mot bakgrund av händelseutvecklingen i landet. Till grund för den nya styrkan kommer att ligga en resolution från FN:s säkerhetsråd, sannolikt baserad på FN- stadgans kapitel 7. Detta innebär att mandatet även fortsatt kommer att möjliggöra ett kraftfullt militärt uppträdande. Med grund i säkerhetsrådets resolution kommer Rules of engagement att fastställas för den nya styrkan. Avgörande för den närmare utformningen av dessa riktlinjer för den fortsatta insatsen är den övergripande uppgiften, att säkerställa fredsavtalets fortsatta genomförande. Utskottet vill betona vikten av att denna fråga får en tillfredsställande lösning. Det åvilar fredsöverenskommelsens parter att gripa och överlämna efterlysta krigsförbrytare som befinner sig på deras territorier. Den manifesterade oviljan att leva upp till denna förpliktelse utgör antagligen en av de allvarligaste underlåtenheterna vad gäller uppfyllandet av fredsavtalets regler och kan på sikt komma att innebära ett allvarligt hot mot den bräckliga fredsprocessen. Även om IFOR-styrkan redan har vissa begränsade rättigheter att agera på detta område, är det inte uppenbart för utskottet att fredsprocessen bäst stärks genom att denna möjlighet utvidgas. Alltsedan fredsavtalets undertecknande den 14 december 1995 har det varit en genomgående strävan hos statssamfundet att få avtalets parter att själva ta ansvar för avtalets uppfyllelse. Regeringens proposition genomsyras också av detta synsätt. Att krigsförbrytarna ställs till ansvar är mycket viktigt. Ytterst handlar denna fråga om respekt för ingångna avtal och det internationella politiska systemets trovärdighet. Utskottet vill framhålla att inte endast moraliska och rättsliga skäl talar för en snar lösning av denna fråga utan även påtagliga realpolitiska överväganden. Ju längre efterspanade krigsförbrytare tillåts gå fria, desto svårare kan det bli för det internationella samfundet att avveckla sitt engagemang i det forna Jugoslavien. Det torde vara en viktig förutsättning för att nå försoning i landet att krigsförbrytarna ställs inför rätta och utkrävs ansvar för sina handlingar. Parterna i konflikten måste förmås att ta eget ansvar för landets återuppbyggnad, också på denna punkt.
Utskottet avstyrker motion U9 (fp) yrkande 3.
Regeringen yrkar i propositionen att riksdagen måtte medge att regeringen ställer en väpnad styrka om högst 510 personer till förfogande som ett svenskt bidrag till en multinationell fredsstyrka efter IFOR, med uppgift att medverka till det fortsatta genomförandet av fredsöverenskommelsen för Bosnien-Hercegovina, när Förenta nationernas säkerhetsråd bemyndigat FN:s medlemsstater att upprätta en sådan styrka. Utskottet har erfarit att Försvarsmakten av regeringen fått i uppdrag att utreda förutsättningarna för, och omfattningen av, en fortsatt svensk insats. En förutsättning för denna analys har varit de allmänna vverväganden som gjorts rörande utformningen av hela den internationella insatsen. Enligt vad utskottet erfarit är personalstyrkan bara en av de faktorer som är bestämmande för att de avsedda syftena med en viss insats skall kunna uppnås. Andra aspekter som måste vägas in är vilka slags förband som behövs, materielbehov, underhåll, logistik m.m. Utskottet har förstått regeringens ambitioner så, att strävan är att behålla den svenska insatsen på proportionellt ungefär samma nivå som hittills. Ambitionsnivån, sedd i relation till hela den internationella insatsen, förblir alltså i princip oförändrad. Den förutsedda minskningen av den svenska styrkan till föreslagna maximala 510 man avses inte innebära att det svenska engagemanget proportionellt går ner, jämfört med andra truppbidragare. Den svenska militära styrkan kommer sannolikt inte att minskas i samma utsträckning som blir fallet beträffande den totala internationella insatsen. Sverige tar därmed även fortsatt sin andel av ansvaret för fredsansträngningarna i f.d. Jugoslavien. Genom särskilda föredragningar av representanter från Utrikesdepartementet och Försvarsmakten har utskottet under beredningen givits värdefull kompletterande information rörande arten av de uppgifter som den svenska styrkan kan komma att ställas inför. Även om den allmänna inriktningen av truppinsatsen i Bosnien-Hercegovina skall bestå, gör utskottet bedömningen att uppgifterna för de enskilda förbanden kan komma att få ett ökat inslag av lokalt agerande, där skydd åt återvändande flyktingar och möjliggörande av uppbyggande av lokala strukturer blir viktiga uppgifter. Även om fredsprocessen också fortsättningsvis kommer att vara mycket mödosam och ställa stora krav på de soldater som skall tjänstgöra i styrkan, så innebär en sådan förändring att styrkans utrustning och numerär måste bedömas på delvis andra grunder än vad som var fallet vid IFOR-styrkans upprättande. Att hålla de tidigare stridande reguljära arméenheterna åtskilda kommer fortsatt att vara en viktig uppgift, men enligt vad utskottet erfarit, kommer de delvis nya uppgifterna bl.a. att ställa ökade krav på de internationella förbandens rörlighet. Regeringen antyder också i propositionen en förändring av detta slag. Regeringen konstaterar att fredsstyrkans mandat efter IFOR i allt väsentligt kommer att vara oförändrat, men konstaterar att kostnaden per soldat kommer att bli lägre i den nya styrkan, då förbandens förutsedda uppgifter medger att förbandens beväpning och fordonsutrustning kan göras lättare och rörligare och mindre kostnadskrävande. Kostnaden för svenskt deltagande om högst 510 personer har av regeringen beräknats till högst 399 miljoner kronor för år 1997. Enligt den planering och de förberedelser som vidtagits kommer en svensk bataljon att kunna vara organiserad per den 1 februari 1997. Utskottet finner mot bakgrund av det ovan anförda den av regeringen föreslagna truppinsatsen rimlig, och tillstyrker, i likhet med försvarsutskottet, propositionens yrkande 1, innebärande att regeringen medges att ställa en väpnad styrka om högst 510 personer till förfogande som ett svenskt bidrag till en multinationell fredsstyrka efter IFOR, när Förenta nationernas säkerhetsråd bemyndigat FN:s medlemsstater att upprätta en sådan styrka. De uppgifter som den nya styrkan kan antas komma att få motiverar enligt utskottets bedömning inte en större insats. Enligt utskottets uppfattning finns det också finansiella begränsningar för den svenska militära insatsen.
Motion U9 (fp) yrkande 1 avstyrks därmed.
I propositionens yrkande 2 föreslår regeringen att riksdagen medger att regeringen, om kostnaderna för styrkan överstiger 399 miljoner, får överföra medel från anslaget A 1 Försvarsmakten inom utgiftsområde 6. Tre motions- yrkanden behandlar också finansieringen av insatsen, och regeringens förpliktelse att vid förändringar i uppdraget återkomma till riksdagen.
Försvarsutskottet anför i sitt yttrande beträffande dessa frågor:
Försvarsutskottet har föreslagit riksdagen (bet. 1996/97:FöU1) att på ram- anslaget A 2 Fredsfrämjande truppinsatser - inom utgiftsramen Totalförsvar - anvisa 472,5 miljoner kronor för år 1997. Den av regeringen redovisade kostnadsuppskattningen 399 miljoner kronor för den nu aktuella insatsen under nästa budgetår, ryms sålunda väl inom anslagsbeloppet. Regeringen begär att få omfördela medel från ramanslaget A 1 Försvarsmakten om kostnaderna för insatsen överskrider de beräknade.
Regeringens möjligheter att överskrida av riksdagen anvisade ramanslag regleras bl.a. i den nyligen antagna lagen om statsbudgeten. Villkoren för detta preciseras ytterligare i 1997 års budgetproposition. Möjligheterna för regeringen att överskrida anvisade ramanslag omgärdas av restriktivitet. Utskottet bedömer att det finns goda förutsättningar att avgöra om ytterligare anslagsmedel behöver tillföras anslaget under det kommande budgetåret. Enligt utskottets mening behöver något särskilt bemyndigande att överskrida ramanslaget inte lämnas i det nu aktuella fallet. Om regeringen bedömer att ytterligare medel behöver anvisas ramanslaget A 2 Fredsfrämjande truppinsatser under budgetåret 1997 - t.ex. till följd av att Sveriges truppmedverkan i Bosnien-Hercegovina fördyras och inte kan lösas genom omprioriteringar inom anslaget - anser utskottet att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till tilläggsbudget.
Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört torde motionärernas önskemål i huvudsak tillgodoses, varför de inte bör bifallas av riksdagen.
Kostnaden för den föreslagna insatsen är, i förhållande till de medel som totalt sett står till förfogande för fredsfrämjande truppinsatser, högst betydande, men även om en svensk truppinsats av denna storlek innebär att merparten av anslaget A 2. Fredsfrämjande truppinsatser under utgiftsområde 6 tas i anspråk, anser utskottet i likhet med försvarsutskottet att något särskilt bemyndigande av den art som begärs i propositionens yrkande 2 inte behöver lämnas. Enligt utskottets uppfattning bör regeringen, om så är möjligt, i första hand återkomma till riksdagen med förslag till tilläggsbudget såvida det i propositionen befarade överskridandet skulle bli aktuellt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Till följd av detta utskottets ställningstagande är det obehövligt att bifalla motionerna U7 (m) och U9 (fp) yrkande 2 vilka således avstyrks.
Enligt gällande lag kan regeringen besluta om deltagande med väpnad styrka i fredsbevarande insatser endast om dessa grundar sig på mandat från FN:s säkerhetsråd eller OSSE. Den multinationella fredsstyrkan i Bosnien- Hercegovina efter IFOR skall verka inom ramen för ett mandat som ges av FN:s säkerhetsråd. Enligt utskottets uppfattning har regeringen, på sätt som ligger i linje med motionärernas önskemål, vänt sig till riksdagen i de fall då omfattande förändringar i mandat eller uppgifter aktualiserats. Utskottet utgår ifrån att regeringen återkommer till riksdagen om det visar sig nödvändigt att ingå en bindande internationell överenskommelse av större vikt, i anledning av det svenska engagemanget i Bosnien-Hercegovina. Som framgår av propositionen finns en klar inriktning mot att aktivt implementera också de civila elementen i Daytonöverenskommelsen. Motionärernas synpunkter synes därmed i allt väsentligt redan vara tillgodosedda.
Med det anförda anser utskottet motion U6 (mp) yrkande 2 besvarad.
Miljöpartiet uppehåller sig i motion U6 yrkande 1 vid möjligheterna till svenskt inflytande rörande planeringen av insatsen och det praktiska genomförandet av denna, genom permanent medverkan i fredsstyrkans stab. Utskottet konstaterar att frågan om det svenska inflytandet rörande de militära insatsernas utformning har varit och är central vid bedömningen av de grundläggande förutsättningarna för svensk medverkan. Frågan behandlades av utskottet i samband med IFOR-styrkans tillkomst i betänkande 1995/96:UU4, varvid utskottet anförde:
Utskottet har, vid de föredragningar som genomförts i samband med ärendets beredning, försäkrat sig om att det inflytande och den insyn från svensk sida som kommer att föreligga vad avser IFOR:s medverkan till genomförandet av fredsöverenskommelsen mellan parterna i konflikten i f.d. Jugoslavien är till fyllest. Det sätt på vilket genomförandet av fredsavtalet är avsett att ske står i samklang med FN:s stadga. FN:s mindre framträdande roll i sammanhanget är främst att se som en funktion av att världsorganisationen själv inte disponerar de nödvändiga resurserna. Detta är att beklaga. Utskottet noterar att den s.k. höge representant som utsetts för att övervaka och samordna genomförandet av de civila delarna av överenskommelsen också skall hålla nära kontakt med IFOR samt löpande rapportera till bl.a. FN
Utskottet gör i dag ingen annan bedömning. Det svenska inflytandet, liksom den svenska insynen i den militära planläggningen, måste betraktas som gott. Enligt vad utskottet inhämtat under ärendets beredning, inbjuds Sverige som truppbidragare regelmässigt till de konsultationsmöten som hålls inom ramen för NAC, det nordatlantiska rådet. Några beslut om truppinsatser omfattande svensk personal fattas inte utan att ett sådant samrådsförfarande ägt rum. Sveriges inflytande på NATO:s beslut rörande organisationens egna resurser är naturligtvis litet, eftersom Sverige inte är medlem av organisationen. Utskottet gör dock bedömningen att Sverige har ett betydande inflytande på utformningen av den egna insatsen, vilket måste vara avgörande i detta sammanhang. Sverige har under IFOR-operationen varit representerat på olika nivåer inom IFOR. Vid SHAPE (Supreme Headquarters Allied Powers Europe) i Mons, Belgien, finns svenska förbindelseofficerare. Vid AFSOUTH i Neapel (Allied Forces, Southern Europe) är en svensk förbindelseofficer stationerad. Sverige har också ett nära samarbete med kårstaben ARCC (ACE Rapid Reaction Corps). Sverige har vidare tilldelats två stabsplatser vid LANDCENT (Allied Land Forces, Central Europe), som kommer att leda den internationella insatsen efter IFOR. De två officerare som besätter dessa platser är inte förbindelseofficerare, utan ingår direkt i staben. En av de svenska officerarna har tilldelats rollen som kontaktperson vid LANDCENT mellan NATO och de truppbidragare som inte tillhör NATO. Regeringen driver aktivt frågan om att ytterligare förbättra Sveriges möjligheter till inflytande på den nya internationella styrkans arbete, och har vid sidan av samrådet med NATO/IFOR täta bilaterala kontakter med övriga truppbidragare. Såvitt bekant har andra berörda länder på motsvarande sätt fått sina intressen av insyn och påverkan tillgodosedda.
Utskottet anser med det anförda motion U6 (mp) yrkande 1 besvarad.
Vänsterpartiet behandlar i motion U8, yrkandena 1 och 2 anställningsvillkoren och personskadeskyddet för den utsända svenska personalen.
Försvarsutskottet har i sitt yttrande uttalat sig beträffande dessa frågor:
När det gäller anställningsvillkoren ankommer det på regeringen, eller den regeringen utser, att utforma dessa. Något särskilt uttalande från riksdagens sida behövs inte. Utskottet delar motionärernas syn på behovet av ett gediget personskadeskydd för anställda i utlandsstyrkan. Utskottet - som nyligen behandlat frågan - har erfarit att frågan bereds i regeringskansliet. Det är angeläget att arbetet sker skyndsamt. I avvaktan på ett ställningstagande av regeringen bör något ytterligare uttalande inte göras från riksdagens sida.
Utskottet delar försvarsutskottets uppfattning. Vidare konstaterar utskottet att anställningsvillkoren för den utsända personalen vid en jämförelse med de villkor som gäller på den svenska arbetsmarknaden i övrigt måste betecknas som tämligen förmånliga. Det är dock viktigt att regelsystemet utformas på ett sådant sätt att det för den enskilde blir överskådligt och tydligt, och beständigt över tiden. Beträffande de regler som styr personskadeskyddet, har utskottet erfarit att Försvarsmakten har ett uppdrag att löpande se över dessa regler, och vid behov återrapportera till regeringen. Som tragiska erfarenheter visat kan förluster i människoliv i samband med FN- uppdrag inte uteslutas. Ställningstaganden gällande den art av operationer som nu är aktuell måste göras i full medvetenhet härom. Utskottet har under ärendets beredning erfarit att Försvarsmakten lägger ned ett betydande arbete på att analysera de hot som de svenska förbanden kan komma att möta och strävar efter att utforma det svenska deltagandet på ett sätt som tillvaratar den utsända personalens rimliga krav på personlig säkerhet.
Motion U8 (v) yrkandena 1 och 2 betraktas med det anförda som besvarad.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande behovet av en fortsatt internationell militär insats m.m. att riksdagen förklarar motionerna 1996/97:U621 yrkande 1 samt 1996/97:U802 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört, 2. beträffande mandatet för den internationella styrkan att riksdagen avslår motion 1996/97:U9 yrkande 3, res. 1 (fp) 3. beträffande Sveriges deltagande i den internationella insatsen att riksdagen med bifall till propositionens yrkande 1 avslår motion 1996/97:U9 yrkande 1, res. 2 (fp) 4. beträffande finansieringen av den svenska insatsen m.m. att riksdagen med anledning av propositionens yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1996/97:U7 och 1996/97:U9 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion 1996/97:U6 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört, 5. beträffande Sveriges inflytande och insyn att riksdagen förklarar motion 1996/97:U6 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört, 6. beträffande anställningsvillkor och personskadeskydd att riksdagen förklarar motion 1996/97:U8 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört.
Stockholm den 10 december 1996
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Inga-Britt Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Urban Ahlin (s), Helena Nilsson (c), Carina Hägg (s), Bertil Persson (m), Agneta Brendt (s), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kd), Magnus Johansson (s), Hans Andersson (v) och Lennart Rohdin (fp).
Reservationer
1. Mandatet för den internationella styrkan (mom. 2)
Lennart Rohdin (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 12 börjar med Utskottet vill betona vikten av och som på s. 13 slutar med Utskottet avstyrker motion U9 (fp) yrkande 3 bort ha följande lydelse: Oklarheten om vilka som har mandat att gripa de vid Haagtribunalen åtalade krigsförbrytarna har lett till en oacceptabel handfallenhet att ingripa även vid fall där det varit uppenbart att IFOR-enheter kunnat gripa fullt identifierade personer. Alla inblandade parter i fredsprocessen, inbegripet den internationella fredsstyrkan, har en skyldighet enligt Daytonavtalet att samarbeta om alla inslag i avtalet. Till dessa hör att de åtalade krigsförbrytarna grips och överlämnas till Haagtribunalen. Sverige bör därför som en av de större truppbidragande staterna verka för att det kommande mandatet till den fortsatta fredsstyrkan entydigt inbegriper uppgifterna att gripa krigsförbrytare som kan identifieras. Detta bör regeringen ges till känna. Med det anförda anser utskottet att motion U9 (fp) yrkande 3 bör bifallas.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 2. beträffande mandatet för den internationella styrkan att riksdagen med bifall till motion 1996/97:U9 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Sveriges deltagande i den internationella insatsen (mom. 3)
Lennart Rohdin (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 14 börjar med Utskottet finner mot bakgrund av och slutar med motion U9 (fp) yrkande 1 avstyrks därmed. bort ha följande lydelse: Den kommande fredsstyrkan förväntas bli i storleksordningen ungefär hälften av den nuvarande IFOR-styrkan. Utskottet finner det inte självklart att minskningen av fredsstyrkan måste ske proportionellt i förhållande till deltagandet i IFOR. Europas stater har ett större ansvar för fred och säkerhet i Europa, och utskottet har förståelse för om USA nu skulle ha uppfattningen att de europeiska staterna bör bära huvudansvaret för den fortsatta fredsstyrkan. Det kan också komma att påverka det svenska bidragets omfång, vilket därför måste kunna anpassas till de krav, som kan komma att ställas i de kommande förhandlingarna. Detta bör regeringen ges till känna. Med det anförda anser utskottet att motion U9 (fp) yrkande 1 bör bifallas.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 3. beträffande Sveriges deltagande i den internationella styrkan att riksdagen med anledning av propositionens yrkande 1 samt med anledning av motion 1996/97:U9 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
Behovet av en fortsatt internationell insats m.m. (mom. 1)
Lennart Rohdin (fp) anför:
Den 14 september ägde de första landsomfattande valen rum i Bosnien efter Daytonavtalets undertecknande i december 1995. Den 5 oktober kunde det nyvalda parlamentet för det sammanhållna Bosnien-Hercegovina samlas i Sarajevo för att öppnas, om än åtminstone inledningsvis i frånvaro av ledamöterna från Republika Srbska. Hänsyn till det kommande amerikanska presidentvalet tvingade fram snabbt genomförda allmänna val utan att rimligt anständiga förutsättningar skapats för fria och demokratiska val. Inrikespolitiska hänsyn har i allt för hög grad fått styra omvärldens agerande inför folkmordet i Bosnien. De uppskjutna kommunalvalen avses hållas under våren/försommaren 1997. Det är en grundläggande förutsättning för förverkligandet av fredsavtalet att kommunalvalen hålls så snart godtagbara villkor för fria och demokratiska val föreligger. Vid dessa måste varje medborgare i Bosnien-Hercegovina garanteras rätten att kunna rösta på den plats vederbörande var bosatt på, när kriget började. Ändå förändrade septembervalen inte nämnvärt någonting. Den faktiska etniska uppdelning av Bosnien-Hercegovina, som världen i stort sett stillatigande åsett under nästan fyra års folkmord, utgjorde basen för stormakternas formel för Daytonavtalet. De allmänna val som föreskrevs i avtalet arrangerades utifrån att människorna i Bosnien i allt väsentligt skulle rösta i etniskt uppdelade enheter. IFOR-styrkan har visserligen garanterat att militärt våld hållits i schack, men det civila genomförandet av Daytonavtalet har inte i något väsentligt avseende bidragit till att minska den faktiska etniska delningen av Bosnien. Flyktingar har endast i undantagsfall kunnat återvända till sina forna hem. Krigsförbrytarna Karadzic och Mladic kan öppet trotsa världssamfundets till intet förpliktande deklarationer. När nu ett år förlöpt sedan Daytonavtalets tillkomst är det uppenbart att fredsprocessen i Bosnien kommer att ta mycket lång tid och kräva omfattande och långvariga insatser från omvärlden. Det hade varit mycket dyrt för det internationella samfundet att effektivt och kraftfullt sätta stopp för folkmord och etnisk rensning på ett tidigt stadium. Det blir mycket dyrt för det internationella samfundet att återupprätta mellanfolklig säkerhet och fredlig samlevnad i det forna Jugoslavien efter mer än fyra års väpnade härjningar. Fred i Bosnien förutsätter fred, demokrati och mänskliga rättigheter i hela det forna Jugoslavien. Det blir ingen varaktig fredlig samlevnad så länge de kroatiska flyktingarna inte garanteras rätten att återvända till sin jord och sina hus i det av serber ockuperade östra Slavonien. Det blir ingen varaktig fredlig samlevnad så länge de serbiska flyktingarna inte garanteras rätten att återvända till sin jord och till sina hus i det av kroater återerövrade Krajina. Det blir ingen varaktig fredlig samlevnad så länge de bosniska flyktingarna inte garanteras rätten att återvända till sin jord och sina hus i det av serber och kroater ockuperade Republika Srbska och Herceg-Bosna. Det blir ingen varaktig fredlig samlevnad så länge krigsförbrytarna går fria. Det leder bara till att krigsförbrytelserna görs till kollektiva ansvars- och skuldförhållanden, som förgiftar och omöjliggör förutsättningarna för en långsiktig folklig samlevnad. Förverkligandet av avtalet om rustningskontroll är en hörnsten i det fortsatta arbetet för att skapa förutsättningar för en varaktig fredsuppgörelse. Samtliga parter måste med kraft tillse att förverkliga villkoren i avtalet. Sedan FN:s vapenembargo lyfts är det emellertid ologiskt och oriktigt att EU fortsätter att upprätthålla ett embargo som på samma sätt som det tidigare FN-embargot medverkar till fortsatt kraftig militär obalans till bosnisk nackdel. Varaktig fredlig samlevnad i det forna Jugoslavien förutsätter dessutom fred, demokrati och mänskliga rättigheter i såväl Kroatien som i Serbien-Montenegro. Presidenterna Milosevic och Tudjman är de jugoslaviska krigens främsta krigsherrar. Ingen av dem kommer frivilligt att lämna ifrån sig makten till en verkligt demokratisk samhällsutveckling utan att det internationella samfundet utövar starka påtryckningar. Omvärldens reaktioner inför utvecklingen efter kommunalvalen i Serbien har varit lika undfallande som efter kommunalvalen i Kroatien hösten 1995. Därför måste det internationella samfundet göra klart att gott uppförande i samband med Daytonavtalets tillkomst inte räcker för att Kroatien och Serbien- Montenegro skall upptas som fullvärdiga medlemmar i det internationella samfundets olika fora. Kraven på en fungerande pluralistisk demokrati och respekt för grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter måste vara ett oavvisligt villkor för detta. På lång sikt är förutsättningarna för fredlig folklig samlevnad avhängigt att en normal civil samhällsutveckling kommer till stånd i alla delar av det forna Jugoslavien. Misär, fattigdom och isolering föder bitterhet, hat och revanchism, som kan exploateras på samma sätt som krigsherrarna lyckades med Jugoslaviens sammanbrott i början av 90- talet. Här kommer att krävas ett omfattande internationellt stöd till återuppbyggnad. Detta stöd bör villkoras mot utveckling av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter men vara öppet för alla folkgrupper i alla delar av Bosnien-Hercegovina. FN:s sanktioner mot Republika Srbska och Serbien-Montenegro får inte upphöra utan att alla krav har uppfyllts härför. Men återuppbyggnaden av Bosnien måste inbegripa också serberna i Republika Srbska och i Serbien-Montenegro på lika villkor. Varje part måste behandlas lika och för sig i detta avseende utifrån hur denna uppfyller sin del av fredsprocessen. Dit hör bl a samarbete för att i enlighet med Dayton-avtalet låta gripa krigsförbytare och överlämna dem till Haagtribunalen.
Sveriges deltagande i den internationella insatsen m.m. (mom. 3)
Hans Andersson (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
Förhållandena i Bosnien-Hercegovina är ännu inte så stabila att den internationella fredsstyrkan kan avsluta sitt uppdrag enligt planerna. FN kommer därför att av sina medlemsstater begära en ny fredsstyrka som uppgår till 30 000 man, dvs. hälften av vad IFOR haft som mest i området under det år som gått. Vi anser att fortsatt närvaro av en fredsbevarande styrka i området är nödvändig, för att ge kontinuitet och möjligheter till det mödosamma återuppbyggandet av länderna och för att säkra den ännu sköra freden. De insatser som fortfarande krävs aktualiserar en del viktiga frågeställningar. Vår principiella inställning är att regionala stormakter eller militära allianser inte skall tillåtas agera världspolis. För att kunna acceptera att Sverige deltar med en fredsstyrka förutsätter vi, att det är FN:s säkerhetsråd som genom en resolution ger mandat till insatserna. Sverige är ett neutralt land som endast kan använda militära insatser, när det begärs från FN. Ett annat villkor är att de inblandade parterna samtycker till operationen. Helt avgörande för oss är dock att det inte är fråga om en renodlad NATO-insats. För att det skall vara möjligt med ett svenskt deltagande krävs att flera andra länder utanför NATO deltar aktivt i fredsstyrkan. Dessutom skall de länder som deltar i fredsstyrkorna ha insyn och inflytande över den politiska och militära planeringen av insatsen och det praktiska genomförandet av denna, genom permanent medverkan i fredsstyrkans operativa ledning. Det finns alltid risker med att överlåta krävande internationella uppgifter på stormakter, vilket också FN:s generalsekreterare påpekat i sitt tillägg till An Agenda for Peace i juli 1995. Han framhåller att detta kan medföra risker för att FN:s ställning och trovärdighet undergrävs. Det är därför viktigt att neutrala stater och stater utan bindningar till NATO deltar. Dven om FN:s begäran om en fredsstyrka för 1997 får ses som en fortsättning på fredsöverenskommelsen av den 21 november 1995, betraktar vi varje insats som unik och som fordrande nya överväganden och nya beslut i riksdagen. Freds- och återuppbyggnadsarbetet kommer att ta lång tid, sannolikt många år. För att de civila insatserna skall bli effektiva, liksom arbetet med att underlätta för hemåtvändande flyktingar, krävs att de militära insatserna blir så kortvariga som möjligt. Ett självklart och uttalat mål för Sverige bör vara att ledningen av fredsinsatserna så snabbt som möjligt ersätts av FN-personal och inriktningen övergår till civila uppgifter. Den svenska regeringen bör arbeta aktivt för att påskynda och underlätta en sådan övergång. Vi är medvetna om att anställningsvillkoren för personalen i utlandsstyrkan är regeringens ansvar. Detta hindrar inte att riksdagen kan ha synpunkter på hur regeringen hanterar detta ansvar. Exempel på händelser i samband med neddragningen av personalstyrkan visade på oacceptabla förhållanden, vilka på sikt kan försvåra personalrekryteringen. Personalen inom utlandsstyrkan har i vissa stycken haft ett sämre skydd än vad som gäller på den svenska arbetsmarknaden. Exempel finns på att personal drabbats av byråkratiska och andra hinder när det gällt deras självklara rättigheter. Med tillfredsställelse noterar vi att frågan om personskadeskydd kommer att få en snar lösning.
Yttrande från annat utskott
Försvarsutskottets yttrande 1996/97:FöU3y
Svenskt deltagande i fredsstyrka efter IFOR
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1996/97:54 Svenskt deltagande i fredsstyrka efter IFOR i Bosnien-Hercegovina, jämte tillhörande motioner.
Regeringen
Den 15 december 1995 medgav riksdagen att Sverige ställde en väpnad styrka till förfogande som ett bidrag till den multinationella fredsstyrkan IFOR. IFOR:s uppdrag har varit att medverka till genomförandet av den fredsöverenskommelse för Bosnien- Hercegovina som undertecknades i Paris den 14 december 1995. Under år 1996 har IFOR som mest omfattat ca 60 000 man från såväl NATO- som icke-NATO-medlemmar, bl.a. Ryssland. Det svenska deltagandet i IFOR uppgår för närvarande till ca 840 man. Frågan om en förnyad insats efter det att IFOR:s mandat går ut har diskuterats bland de truppbidragande länderna sedan en tid tillbaka. Det förväntas att FN:s säkerhetsråd under december 1996 antar en resolution vari medlemsstaterna ges mandat att upprätta en ny multinationell fredsstyrka efter IFOR med uppgift att medverka till det fortsatta genomförandet av fredsöverenskommelsen för Bosnien-Hercegovina. Fredsstyrkan beräknas uppgå till ca 25 000-30 000 personer och väntas alltjämt ledas av NATO. Förberedelserna för ett svenskt deltagande i den nya fredsstyrkan har redan inletts bl.a. genom kontakter med NATO, FN och de stater som förväntas ingå i styrkan. En reducerad nordisk-polsk brigad, inkluderande en svensk bataljon, skall enligt planerna även i fortsättningen ingå i en amerikansk division. En lettisk kontingent planeras tjänstgöra tillsammans med den svenska bataljonen under delar av år 1997. Det svenska deltagandet - i form av en reducerad bataljon - skall även fortsättningsvis utgöra en del av Försvarsmaktens utlandsstyrka. Det är av stor vikt att fredsstyrkan efter IFOR kan påbörja sitt uppdrag i omedelbar anslutning till att den nuvarande IFOR-styrkans mandat upphör. Regeringen har beräknat kostnaden för det svenska deltagandet om högst 510 personer för år 1997 till högst 399 miljoner kronor. Kostnaden per soldat blir lägre i fredsstyrkan efter IFOR jämfört med den nuvarande då uppgifterna gör att förbandets beväpning och utrustning kan göra lättare och mindre kostnadskrävande. I beloppet ingår kostnader för att återställa den medförda materielen i stridsdugligt skick. Kostnader för avveckling, återtransport och för eventuella haverier ingår inte. Om kostnaden för insatsen under 1997 i övrigt överstiger den beslutade nivån på 399 miljoner kronor anser regeringen att detta skall finansieras genom överföring av medel från anslaget A 1 Försvarsmakten.
Motionerna
Moderata samlingspartiet stöder i kommittémotion 1996/97:U7 helhjärtat förslaget i sakfrågan. Däremot är förslaget att kostnader utöver de beräknade skall finansieras från anslaget A 1 Försvarsmakten helt oacceptabelt. Motionärerna motsätter sig att de internationella insatserna tillåts urholka försvaret genom att föra över medel på det sätt som regeringen föreslår. Folkpartiet liberalerna ställer sig i kommittémotion 1996/97:U9 bakom regeringens förslag om ett bemyndigande att ställa svensk trupp till förfogande för en fortsatt internationell fredsstyrka i Bosnien-Hercegovina. De finner det emellertid inte självklart att det svenska bidraget måste reduceras i samma omfattning som hela den internationella fredsstyrkan. Det svenska truppbidraget måste kunna anpassas till större krav. Sverige bör kunna ställa upp med en styrka av större omfattning än vad som nu föreslås. Smärre kostnadsökningar utöver de beräknade 399 miljoner kronorna bör kunna finansieras av anslaget A 1 Försvarsmakten. Om det blir väsentliga kostnadsökningar förutsätts att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till finansiering. I motion 1996/97:U8 av Jan Jennehag och Eva Zetterberg (v) framhålls att staten har ett ansvar för att villkoren vid kontraktstecknandet fullföljs från statens sida, för att inte skapa problem i olika avseenden för den enskilde arbetstagaren. Vidare framhåller motionärerna att det översynsarbete om personskadeskyddet som pågår i regeringskansliet måste forceras. Anställda i utlandsstyrkan måste få uppleva trygghet i sin verksamhet som kan innebära risker för liv och lem. I motion 1996/97:U6 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) krävs bl.a. att Sverige skall ges insyn i och inflytande över den politiska och militära planeringen av insatsen, och det praktiska genomförandet av denna, samt permanent medverkan i fredsstyrkans stab.
Försvarsutskottet
Sverige har en lång och omfattande erfarenhet från medverkan i internationella fredsbevarande operationer. Sverige har lämnat omfattande bidrag till fredsansträngningarna i f.d. Jugoslavien genom att bidra bl.a. med militär trupp dels till FN:s operationer, dels till IFOR. Utskottet anser, i likhet med regeringen, att de svenska insatserna utgjort viktiga bidrag till fredsprocessen. De svenska insatserna inom IFOR har rönt uppskattning. En fortsatt medverkan ligger helt i linje med riksdagens beslut om att medverkan i fredsfrämjande internationella och humanitära insatser, är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Utskottet delar därför regeringens och motionärernas uppfattning om att starka skäl talar för en fortsatt medverkan i den nu aktuella fredsstyrkan. Fredsstyrkans omfattning kommer sannolikt att reduceras från maximalt ca 60 000 man inom IFOR till ca 25 000-30 000 man. Den svenska styrkan behöver därför inte vara fullt lika omfattande som den för närvarande är inom IFOR. En reducering av Sveriges medverkan till att omfatta högst 510 personer kan därför vara lämplig. Den multinationella styrkan reduceras sannolikt i betydligt större omfattning än den svenska. Sverige tar därmed sin andel av ansvaret för fredsansträngningarna i f.d. Jugoslavien. Bataljonen organiseras för att, förutom patrullering, även genomföra ammunitions- och minröjning. Den kommer, enligt regeringen, att vid behov kunna tillgripa militära tvångsmedel som går utöver strikt självförsvar med stöd av en kommande resolution av FN:s säkerhetsråd (FN-stadgan kapitel VII). Utskottet har intet att invända mot bataljonens föreslagna fortsatta uppgifter, mandat och omfattning. I motion 1996/97:U8 (v) tas upp frågor som rör anställningsvillkoren och personskadeskyddet för anställda i utlandsstyrkan. När det gäller anställningsvillkoren ankommer det på regeringen, eller den regeringen utser, att utforma dessa. Något särskilt uttalande från riksdagens sida behövs inte. Utskottet delar motionärernas syn på behovet av ett gediget personskadeskydd för anställda i utlandsstyrkan. Utskottet - som nyligen behandlat frågan - har erfarit att frågan bereds i regeringskansliet. Det är angeläget att arbetet sker skyndsamt. I avvaktan på ett ställningstagande av regeringen bör något ytterligare uttalande inte göras från riksdagens sida. I motion 1996/97:U6 (mp) krävs bl.a. ett svenskt inflytande i planering och genomförande av insatsen. Genom sin militära insats kommer Sverige även fortsättningsvis att ges god insyn i och inflytande över både den politiska och militära planeringen och operationens genomförande, bland annat genom permanent medverkan i fredsstyrkans olika ledningsorgan. Detta skall enligt utskottet ses även i ett vidare försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Motionärernas önskemål tillgodoses därmed. Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna tar båda upp frågan om hur eventuella merkostnader för styrkan skall finansieras. Försvarsutskottet har föreslagit riksdagen (bet. 1996/97:FöU1) att på ramanslaget A 2 Fredsfrämjande truppinsatser - inom utgiftsramen Totalförsvar - anvisa 472,5 miljoner kronor för år 1997. Den av regeringen redovisade kostnadsuppskattningen 399 miljoner kronor för den nu aktuella insatsen under nästa budgetår ryms sålunda väl inom anslagsbeloppet. Regeringen begär att få omfördela medel från ramanslaget A 1 Försvarsmakten om kostnaderna för insatsen överskrider de beräknade. Regeringens möjligheter att överskrida av riksdagen anvisade ramanslag regleras bl.a. i den nyligen antagna lagen om statsbudgeten. Villkoren för detta preciseras ytterligare i 1997 års budgetproposition. Möjligheterna för regeringen att överskrida anvisade ramanslag omgärdas av restriktivitet. Utskottet bedömer att det finns goda förutsättningar att avgöra om ytterligare anslagsmedel behöver tillföras anslaget under det kommande budgetåret. Enligt utskottets mening behöver något särskilt bemyndigande att överskrida ramanslaget inte lämnas i det nu aktuella fallet. Om regeringen bedömer att ytterligare medel behöver anvisas ramanslaget A 2 Fredsfrämjande truppinsatser under budgetåret 1997 - t.ex. till följd av att Sveriges truppmedverkan i Bosnien-Hercegovina fördyras och inte kan lösas genom omprioriteringar inom anslaget - anser utskottet att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till tilläggsbudget. Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört torde motionärernas önskemål i huvudsak tillgodoses, varför de inte bör bifallas av riksdagen.
Stockholm den 5 december 1996
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Britt Bohlin (s), Iréne Vestlund (s), Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s), Henrik Landerholm (m), Karin Wegestål (s), Ola Rask (s), My Persson (m), Lennart Rohdin (fp), Birgitta Gidblom (s), Jan Jennehag (v), Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika Nordgren (mp) och Åke Carnerö (kd).
Avvikande meningar
Lennart Rohdin (fp) anser:
Den internationella fredsstyrkan IFOR i Bosnien-Hercegovina visade sig snabbt framgångsrik i ansträngningarna att uppnå de militära målen i Day- tonöverenskommelsen. Den civila fredsprocessen har däremot mycket långt kvar innan målen i fredsuppgörelsen kan förverkligas. Jag välkomnar därför det kommande beslutet av FN:s säkerhetsråd att ge mandat till en fortsatt internationell fredsstyrka under NATO:s ledning efter det att mandatet för IFOR löper ut den 20 december. Det kommer att vara av avgörande betydelse för möjligheterna att på allvar förverkliga de civila målen i fredsuppgörelsen. Folkpartiet liberalerna ställer sig därför bakom regeringens förslag om ett bemyndigande att ställa svensk trupp till förfogande för en fortsatt internationell fredsstyrka i Bosnien- Hercegovina. Den kommande fredsstyrkan förväntas tydligen bli i storleksordningen ungefär hälften av den nuvarande IFOR-styrkan. Jag finner det inte självklart att minskningen av fredsstyrkan måste ske proportionellt i förhållande till deltagandet i IFOR. Europas stater har ett större ansvar för fred och säkerhet i Europa, och man bör visa förståelse för om USA nu skulle ha uppfattningen att de europeiska staterna bör bära huvudansvaret för den fortsatta fredsstyrkan. Det kan också komma att påverka det svenska bidragets omfång, vilket därför måste kunna anpassas till de krav som kan komma att ställas i de kommande förhandlingarna. Detta bör regeringen ges till känna.
Jan Jennehag (v) anser:
Jag är medveten om att anställningsvillkoren för personal i utlandsstyrkan ligger inom regeringens ansvarsområde. Detta hindrar inte att riksdagen kan ha synpunkter på effekter av nuvarande ordning, t.ex. för möjligheterna att rekrytera personal med god kompetens. Jag menar att ett uttalande från riksdagen hade varit lämpligt.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 1 Utskottet 3 Sammanfattning av propositionen 3 Bakgrund 3 Regeringens överväganden och förslag 5 Sammanfattning av motionerna 7 Hemställan 17 Reservationer 18 1. Mandatet för den internationella styrkan (mom. 2) 18 2. Sveriges deltagande i den internationella insatsen (mom. 3) 18 Särskilda yttranden 19 Behovet av en fortsatt internationell insats m.m. (mom. 1) 19 Sveriges deltagande i den internationella insatsen m.m. (mom. 3) 20 Bilaga: Försvarsutskottets yttrande 1996/97:FöU3y 22