Svensk ekonomisk zon
Betänkande 1992/93:UU10
Utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU10
Svensk ekonomisk zon
Innehåll
1992/93 UU10
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas regeringens proposition 1992/93:54 om inrättandet av en ekonomisk zon runt den svenska kusten.
Propositionen
I regeringens proposition 1992/93:54 om en svensk ekonomisk zon yrkas 1. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om Sveriges ekonomiska zon, 2. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, 3. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning, 4. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, 5. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske, 6. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, 7. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till ag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., 8. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till ag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen genom lag bemyndigar regeringen att inrätta en ekonomisk zon runt den svenska kusten.
Införandet av en dylik zon skulle innebära en förstärkning av möjligheterna för Sverige att, i överensstämmelse med folkrätten, genom lagstiftning reglera förhållandena i omgivande hav utanför den svenska territorialgränsen.
En svensk ekonomisk zon kommer att omfatta de havsområden som redan utnyttjas med stöd av bestämmelserna om den svenska fiskezonen och utvinning från kontinentalsockeln. Lagen föreslås bli knuten till lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Som en följd av att Sverige inrättar en ekonomisk zon föreslås även ändringar i följande lagar: lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, lagen (1950:596) om rätt till fiske, lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning samt räddningstjänstlagen (1986:1102).
Motiv m.m.
I propositionen konstateras att Sverige redan får anses tillämpa väsentliga inslag i det förmåner som följer med inrättandet av en ekonomisk zon. Det sägs vidare, att det inte heller finns någon anledning att avstå från de ytterligare rättigheter i fråga om skydd för och utnyttjande av havets resurser som kan tillkomma som en följd av inrättandet av en ekonomisk zon. Härvid framhålls särskilt möjligheterna att utvidga den miljörättsliga lagstiftningen. Flera stater i Sveriges omgivning har redan egna ekonomiska zoner, och ytterligare stater kan förväntas inrätta sådana. Även den omständigheten att en ekonomisk zon ger möjlighet att säkerställa svenska intressen i vissa exploateringsfrågor, t.ex. när det gäller ökade möjligheter att utvinna energi från vindkraft, talar för att en svensk ekonomisk zon bör inrättas.
Det konstateras, att inrättandet av en svensk ekonomisk zon inte strider mot Sveriges internationella åtaganden i övrigt.
I propositionen framhålls att den föreslagna lagen bör träda i kraft den 1 januari 1993. I de bakomliggande övervägandena konstateras bl.a., att frågor rörande de resursbehov som kan komma att uppstå får knytas till de föreskrifter som allt efter hand kommer att föreslås gälla i den ekonomiska zonen.
I samband med förslaget om införandet av en lag om en svensk ekonomisk zon föreslås också ändringar i ett antal befintliga lagar som rör havsrätten. Detta innebär huvudsakligen att dumpningslagen och vattenföroreningslagen utvidgas till att omfatta skydd mot föroreningar från fartyg i den ekonomiska zonen samt att miljöskyddslagen skall kunna göras tillämplig på utvinning från den del av kontinentalsockeln som ligger utanför Sveriges territorium. Övriga, föreslagna lagändringar anses vara av begränsad karaktär.
Bakgrund
Den moderna havsrätten grundlades i verk av holländaren och den svenske diplomaten Hugo Grotius, som var verksam på 1600-talet. Ett viktigt element i den av honom utvecklade doktrinen var att havet utanför ett smalt bälte närmast kusten, territorialhavet, var fritt. Detta kunde brukas av envar efter gottfinnande och inte bli föremål för nationell ockupation. Jurisdiktion kunde på det fria havet, med ytterst begränsade undantag, utövas endast mot fartyg som förde den egna flaggen.
Efter andra världskriget inleddes en snabb utveckling, som innebar dels en tendens till anspråk på bredare territorialhav, dels inrättandet av olika typer av specialjurisdiktion utanför territorialhavet, exempelvis avseende fisket.
Den första rättighet utanför territorialhavet som vann allmänt erkännande var ensamrätten för kuststaten avseende kontinentalsockeln.
Under 1940-talet inleddes i Latinamerika en utveckling som innebar att man gjorde anspråk på resurserna även i "vattenpelaren" ut till 200 nautiska mil från kusten.
FN:s första och andra havsrättskonferenser (1958 resp. 1960) lyckades inte skapa enighet om rättigheterna för kuststaten utanför territorialhavet. Detta till trots började det vid denna tid i statspraxis alltmer förekomma att fiskezoner inrättades utanför territorialhavet.
Under perioden 1974--1982, då FN:s tredje havsrättskonferens arbetade, kom allt fler stater att, med varierande materiellt innehåll, göra anspråk på breda suveränitetszoner utanför territorialhavet. Vanligast var inrättandet av s.k. fiskezoner.
Den 10 december 1982 undertecknade Sverige FN:s konvention om
havsrätten ("United Nations Convention for the Law of the Sea").
Ännu har Sverige dock inte ratificerat den. Det senare
förhållandet sammanhänger med de internationella kontroverserna
och osäkerheten kring reglerna för utvinningssystemet i den
internationella delen av havsbotten (djuphavsutvinningen) och
har inte samband med reglerna om den ekonomiska zonen.
Numera har sammanlagt ca 150 stater undertecknat konventionen, vilken kommer att träda i kraft ett år efter det att den ratificerats av sextio stater. Antalet ratifikationer uppgår f.n. till drygt femtio, och det kan förväntas att det kommer att ta ytterligare några år innan konventionen träder i kraft.
En av de väsentligaste nyheterna i 1982 års havsrättskonvention är rätten för kuststaterna att inrätta en ekonomisk zon med en största bredd av 200 nautiska mil. Inom denna zon, som alltså ligger utanför territorialhavet, ges kuststaterna begränsade suveräna rättigheter och en begränsad jurisdiktion.
Det kan konstateras, att företeelsen ekonomisk zon vunnit en betydande utbredning i statspraxis. År 1988 hade 74 stater inrättat ekonomiska zoner.
Genom de sedan drygt 20 år tillämpade kontinentalsockelrättigheterna och genom fiskezonen kan Sverige redan sägas inneha en väsentlig del av de rättigheter som följer med en ekonomisk zon. Däremot saknas de miljöskyddsmöjligheter som följer med inrättandet av en ekonomisk zon.
Utskottet
Genom den föreslagna lagen får regeringen riksdagens bemyndigande att inrätta en svensk ekonomisk zon. Den ekonomiska zonen är ett i särskild ordning avgränsat område utanför Sveriges territorialhav. Utskottet noterar att FN:s 1982 tillkomna havsrättskonvention ligger till grund för den föreslagna lagen om en ekonomisk zon. Havsrättskonventionen har formellt sett inte trätt i kraft. Den utgör dock sedvanerätt i de delar som omfattas av den föreslagna lagen om en ekonomisk zon.
Utskottet konstaterar, att Sverige redan i dag utövar rättigheter i enlighet med folkrätten i fråga om fiske samt utvinning och utforskning av kontinentalsockeln inom ett område som utanför territorialhavet överensstämmer med det område som Sverige kan göra anspråk på som ekonomisk zon. Den nya lagen omfattar endast de nya rättigheter som Sverige tar i anspråk.
Beträffande utformningen av den föreslagna lagen om ekonomisk zon förefaller det utskottet lämpligt att frågan om behörig kammarrätt på sedvanligt sätt regleras i förordning (1977:937) om kammarrättens domkretsar m.m. Enligt utskottets mening bör därför "Kammarrätten i Stockholm" i 18§ i förslaget till lag om Sveriges ekonomiska zon ubytas mot enbart "kammarrätten".
I samband med förslaget om inrättande av en ekonomisk zon föreslås även ändringar i följande lagar:
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, lagen (1950:596) om rätt till fiske, lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning samt räddningstjänstlagen (1986:1102).
Förslagen till ändringar i dessa lagar är av begränsad karaktär.
Utskottet konstaterar, att frågor rörande de resursbehov som kan komma att uppstå av regeringen avses knytas till de föreskrifter som efter hand kommer att föreslås gälla i den ekonomiska zonen.
Härmed tillstyrks yrkandena 1--8 i proposition 1992/93:54 om en svensk ekonomisk zon med den ändring som ovan redovisats.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förslag till lag om Sveriges ekonomiska zon att riksdagen antar regeringens förslag till lag om Sveriges ekonomiska zon med den ändringen att i 18 § orden "Kammarrätten i Stockholm" utbyts mot enbart "kammarrätten",
2. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar regeringens förslag till ändring i dels lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, dels lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning, dels lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, dels lagen (1950:596) om rätt till fiske, dels lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, dels lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., dels i räddningstjänstlagen (1986:1102).
Stockholm den 24 november 1992
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre Schori (s), Alf Wennerfors (m), Mats Hellström (s), Pär Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson (s), Göran Lennmarker (m), Lena Boström (s), Richard Ulfvengren (nyd) och Alf Eriksson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.