Straffskalor m.m.
Betänkande 1992/93:JuU16
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU16
Straffskalor m.m.
Innehåll
1992/93 JuU16
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändrade och i huvudsak skärpta straff för vissa brottsbalksbrott samt olaga vapeninnehav. Vidare behandlas ett lagförslag enligt vilket det skall vara möjligt att under tiden juli--september 1993 utan påföljd till polisen lämna in skjutvapen eller ammunition som innehas olovligen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Utskottet förordar i betänkandet att en översyn görs av bestämmelsen i 6 kap. 5 § brottsbalken om sexuellt umgänge med barn. Vidare anför utskottet att det beredningsarbete som pågår beträffande sexualbrott och barnpornografibrott bör redovisas för riksdagen i ett sammanhang.
Till betänkandet har fogats fyra reservationer från (nyd). Vidare har (v) avgivit en meningsyttring.
Propositionen
I proposition 1992/93:141 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav, 2. lag om ändring i brottsbalken, 3. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176).
I samband med propositionen behandlar utskottet ett stort antal motioner.
Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga.
Motioner
1991/92:L423 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i lagstiftningen vad gäller egenmäktighet med barn.
1992/93:Ju13 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav samt brottet ofredande i 4 kap. 7 § BrB.
1992/93:Ju14 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av innehav av barnpornografi.
1992/93:Ju15 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår förslagen till ändrad lydelse av 3 kap. 5 §, 4 kap. 5 §, 4 kap. 7 §, 8 kap. 10 §, 9 kap. 6 §, 9 kap. 9 §, 10 kap. 7 §, 16 kap. 15 § första stycket, 16 kap. 15 § andra stycket, 17 kap. 10 §, 17 kap. 11 §, 17 kap. 12 §, 19 kap. 10 § och 20 kap. 2 §,
2. att riksdagen beslutar om straffskalor för sexuellt ofredande i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brottet egenmäktighet med barn,
4. att riksdagen beslutar om straffskalor och brottsrekvisit för barnpornografibrott i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att överväga kriminalisering av barnpornografiinnehav.
1992/93:Ju16 av Margareta Israelsson och Ingegerd Sahlström (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att böter inte skall kunna utdömas för barnpornografibrott,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör ta initiativ till en översyn av straffskalan för sexualbrott mot barn,
3. att riksdagen beslutar att ge brottsbalken 16 kap. 10 a § den i motionen föreslagna lydelsen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av innehav av barnpornografi,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om spridning av videofilm med barnpornografiskt innehåll.
1992/93:Ju602 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att livstids fängelse skall utgöra normalstraffet vid brott där automatvapen eller andra avancerade vapen används.
1992/93:Ju604 av Tuve Skånberg och Lennart Fridén (kds, m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återinföra generellt förbud för lärare att ha sexuellt umgänge med sina underåriga elever i åldern mellan 15 och 18 år.
1992/93:Ju608 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, kds) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hårdare straff för barnpornografi.
1992/93:Ju609 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning om reglerna i 16 kap. 10 b § brottsbalken om olaga våldsskildring och dessas tillämpning.
1992/93:Ju612 av Anders Svärd och Bengt Kindbom (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om klassificering av brott där vapen använts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att erhålla tillstånd för vapen, som av speciella skäl innehafts utan tillstånd.
1992/93:Ju613 av John Andersson (-) vari yrkas att riksdagen beslutar om ändring i lagen om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav, i enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:Ju620 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken att brottet ofredande får en särskild straffskala för grovt brott när det t.ex. är fråga om ett långvarigt systematiskt trakasserande med politiska motiv.
1992/93:Ju631 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av reglering i lagstiftningen beträffande användandet av paintball-vapen.
1992/93:Ju636 av Kenneth Lantz (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om paintball-vapen,
2. att riksdagen hos regeringen begär klara riktlinjer för vad som innefattas i ordet målskjutning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på klara regler för transport och förvaring av paintball-vapen.
1992/93:Ju642 av Britt Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i vapenlagen att tillståndsprövning för kolsyrevapen införs.
1992/93:Ju645 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i 4 § lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål att fängelse i högst ett år kan ådömas.
1992/93:Ju648 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts gällande en översyn av straffskalan för sexualbrott mot barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts gällande medgärningsmannaskap vid produktion och distribution av barnpornografi,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av innehav av barnpornografi,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnpornografi som sexualbrott.
1992/93:Ju809 av Karin Starrin m.fl. (c, m, fp, kds) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott.
1992/93:Ju826 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skärpa lagstiftningen så att fistfucking omfattas av förbudet mot olaga våldsskildring.
1992/93:Ju833 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reglerna för demonstrationstillstånd.
1992/93:Ju835 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att straffvärdet för våldsbrott måste höjas och att skärpningar måste göras i straffskalan, särskilt i fråga om grova våldsbrott.
1992/93:Ju842 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verksamma åtgärder måste vidtas så att lagstiftningen inom kriminalpolitiken blir tydligare och kommer i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verksamma åtgärder måste vidtas så att straffmätningen blir tydligare och kommer i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.
1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av vapenlagstiftningen.
1992/93:L903 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av bestämmelserna om häleri.
1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och kontroll av 16:10 b § BrB,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontroll av spridning av olaga våldsskildring.
Utskottet
Bakgrund till propositionen
De förslag som läggs fram i propositionen grundar sig på flera dokument för vilka här skall redogöras kortfattat.
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för Justitiedepartementet i maj 1979 en kommitté för att utreda vissa frågor om bl.a. fängelse och kriminalvård i anstalt. Kommittén antog namnet Fängelsestraffkommittén.
Kommittén lämnade först två delbetänkanden, (SOU 1980:1) Fjorton dagars fängelse och (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården, vilka lett till ändringar i brottsbalken rörande främst minimitiden för fängelsestraff och villkorlig frigivning (prop. 1980/81:44, JuU32, rskr. 252, prop. 1981/82:153, JuU51, rskr. 297 samt prop. 1982/83:85, JuU26, rskr. 241).
I april 1986 lämnade Fängelsetraffkommittén sitt huvudbetänkande (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott och i maj 1988 avlämnade kommittén sitt slutbetänkande (SOU 1988:7) Frihet från ansvar. Slutbetänkandet har remissbehandlats men ännu inte lett till lagstiftning.
Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande, som även det har remissbehandlats, spänner över stora delar av straffrättens område, och det har i regeringskansliet behandlats i olika etapper. I en första etapp har således behandlats bl.a. kommitténs förslag till regler om domstolarnas straffmätning och påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404). Detta har lett till lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1989. Därefter har kommitténs förslag till ändringar i bötesstraffet behandlats och lett till lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:68, JuU10, rskr. 155).
I huvudbetänkandet återkom kommittén till frågan om villkorlig frigivning. Den frågan är nu, delvis från andra utgångspunkter än enligt kommitténs förslag, föremål för riksdagens behandling med anledning av regeringens proposition 1992/93:4, och utskottet har i dag fattat beslut i det ärendet (1992/93:JuU19).
I den nu föreliggande propositionen tas upp de delar av kommitténs huvudbetänkande som återstår att behandla. I samband härmed tas upp också vissa synpunkter och förslag som lagts fram i andra sammanhang.
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till Justitiedepartementet föreslagit ändring av straffstadgandet om olovligt brukande i 10 kap. 7 § brottsbalken i syfte att förbättra möjligheten att ingripa vid biltillgrepp. Skrivelsen har remissbehandlats. Här bör nämnas att riksdagen med anledning av ett antal motioner i samma ämne har uttalat att regeringen bör förelägga riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning (1990/91:JuU32, rskr. 323).
Vidare lade Våldskommissionen i sitt slutbetänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer fram några förslag med anknytning till utformningen av straffskalorna och närliggande ämnen. Även det betänkandet har remissbehandlats.
I sitt av riksdagen godkända betänkande Vissa straffrättsliga frågor m.m. (1990/91:JuU3, rskr. 15), tog justitieutskottet med anledning av en motion bl.a. upp frågor om psykiskt våld och anförde att riksdagen som sin mening borde ge regeringen till känna att en översyn av den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld var erforderlig. Med anledning härav har i Justitiedepartementet upprättats en promemoria som har behandlats vid en hearing den 8 maj 1992. Ett referat av hearingen är fogat till propositionen.
I detta sammanhang tas också upp frågan om straffskalan för sexuellt ofredande som berörs i departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot barn m.m. Promemorian har remissbehandlats.
Till sist tas i propositionen upp ett förslag om vapenamnesti som 1987 års vapenutredning lade fram i sitt slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen. Även detta betänkande har remissbehandlats.
Lagrådet har granskat och yttrat sig över lagförslagen i propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag om ändrade och i huvudsak skärpta straff för ringa misshandel, olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande, egenmäktighet med barn, olovlig kraftavledning, grovt häleri, svindleri, olovligt brukande, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, brott mot griftefrid, barnpornografibrott, falskt larm, missbruk av larmanordning, övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling, främjande av flykt, olovlig underrättelseverksamhet, mutbrott och olaga vapeninnehav. Vid utformningen av de föreslagna ändringarna har strävan enligt propositionen varit att vid gradindelade brott minska överlappningen av straffskalorna.
Därutöver föreslås att det under en tremånadersperiod skall vara möjligt att utan påföljd till polisen lämna in skjutvapen eller ammunition som innehas olovligen. Syftet är enligt propositionen att minska antalet vapen som innehas utan tillstånd.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
Överväganden
Inledning
Fängelsestraffkommittén diskuterade i sitt huvudbetänkande ingående behovet av och principerna för en straffskalereform. Kommittén belyste den historiska utvecklingen på området, analyserade och värderade bärkraften av de olika argument som åberopats vid straffskaleändringar, och den prövade för- och nackdelar med skilda straffskalekonstruktioner. Kommittén fann för sin del att uppgiften att se över straffskalorna och att anpassa dem till nutida värderingar var angelägen.
Kommittén föreslog bl.a. en generell sänkning av den allmänna straffnivån som sammanhängde bl.a. med en annan lösning beträffande villkorlig frigivning än den som riksdagen nu beslutar om (se prop. 1992/93:4, JuU19). En sådan allmän matematisk nedjustering av straffskalorna som kommittén föreslog är således inte längre aktuell. Däremot lade kommittén, som framhålls i propositionen, fram andra förslag som är väl värda att ta till vara.
Ett förslag gäller utformningen av straffskalorna. Kommittén utgick här från att straffskalorna också i fortsättningen skall vara inriktade på huvuddelen av de fall som ryms inom en viss straffbestämmelse samtidigt som det skall finnas möjlighet att i undantagsfall avvika från den anvisade straffskalan. Kommittén ansåg vidare att det var angeläget att minska överlappningen mellan straffskalorna för de olika graderna av de gradindelade brotten. Detta är tankar som regeringen i propositionen tagit fasta på och som även utskottet ställer sig bakom.
Kommittén föreslog vidare en sänkning av förmögenhetsbrottens och en höjning av främst våldsbrottens straffvärde. Enligt propositionen har regeringen inga invändningar mot en sådan relativ förskjutning av straffvärdet av olika brott men den är inte beredd att godta någon generell sänkning av straffskalorna för förmögenhetsbrott i enlighet med kommitténs förslag. Tvärtom anser regeringen att det finns anledning att markera det allvar med vilken lagstiftaren ser på vissa förmögenhetsbrott genom en höjning av straffskalan. I propositionen framhålls emellertid också att det finns anledning att se något allvarligare på våldsbrott och andra brott som kränker den personliga integriteten än vad som hittills varit fallet. Det understryks att de nuvarande straffskalorna inte lägger några hinder i vägen för en sådan utveckling, och justitieministern konstaterar att såväl statistiska uppgifter som ett antal prejudikat från Högsta domstolen talar för att straffnivåerna för sådana brott är på väg att höjas utan lagstiftarens medverkan.
I propositionen föreslås således inga generella förändringar av straffskalorna för någon typ av brott. Däremot föreslås som redan inledningsvis framgått förändringar, i första hand straffskärpningar, beträffande ett stort antal brott i de fall det beträffande det enskilda brottet bedömts erforderligt.
I motion Ju15 yrkas avslag på flertalet straffskärpningsförslag i propositionen utifrån den principiella utgångspunkten att användningen av fängelsestraffet bör begränsas så mycket som möjligt.
Utskottet ser i första hand till behovet av adekvata påföljder med utgångspunkt bl.a. från de olika brottens straffvärde. Med den utgångspunkten har utskottet ingen erinran mot inriktningen på regeringsförslaget, och utskottet konstaterar att tyngdpunkten i förslaget ligger på straffskärpningar för olika integritetskränkande brott. Vad som nu anförts innebär att utskottet avstyrker bifall till motion Ju15 i denna del.
Till enskildheter i de olika förslagen återkommer utskottet i det följande.
Ofredande
Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan döms enligt 4 kap. 7 § BrB för ofredande till böter eller fängelse i högst sex månader.
I propositionen (s. 32) föreslås att straffmaximum för ofredande höjs till ett års fängelse.
I motion Ju13 föreslås att straffskalan för ofredande av normalgraden skall vara böter eller fängelse i högst två år samt att böter införs som straff för ofredande som är att bedöma som ringa brott. I motion Ju620 föreslås i stället en översyn som syftar till en särskild straffskala för ofredande som är att bedöma som grovt brott. Förslaget i den sistnämnda motionen motiveras främst av behovet av åtgärder mot brott med rasistiska motiv.
En gärning som är att bedöma som ofredande utmärker sig typiskt sett genom att den innebär en kännbar fridskränkning som dessutom kan anses ge uttryck för känslolöshet. Hit hör t.ex. att antasta någon genom knuffar eller genom att rycka och slita i någons kläder. Hit hör också att störa sina grannar med högljudd musik eller genom att trakassera någon genom telefonterror. Typiskt sett är det alltså fråga om -- i förhållande till andra integritetskränkande brott -- mindre allvarliga gärningar. Det sagda hindrar inte, som anförs i propositionen, att en gärning som är att bedöma som ofredande kan rymma långvariga hänsynslösa beteenden som har ett straffvärde som i extremfall kan överstiga nuvarande straffmaximum. Som exempel nämns mycket omfattande och utdragen telefonterror mot en tidigare partner och brott med politisk eller rasistisk bakgrund. I sistnämnda del anför justitieministern att staten med kraft måste visa att brott med rasistiska motiv inte kan tillåtas. Hon anför att långvarigt trakasserande med rasistiskt motiv kan ha ett högt straffvärde även om gärningarna i sig inte kan hänföras under annat straffbud än ofredande.
Utskottet anser för sin del att det kan finnas anledning att skärpa straffskalan för ofredande särskilt med hänsyn till behovet av tillräckliga reaktioner mot brott som begås av politiska eller rasistiska motiv. Utskottet är dock inte berett att gå så långt som föreslås i motion Ju13. Här vill utskottet anmärka att om straffvärdet bedöms motsvara fängelse två år framstår det som mindre sannolikt att gärningen enbart innefattar ofredande. Även andra brottsrubriceringar som misshandel och olaga hot torde i sådana fall ofta kunna komma i fråga. Något behov av en särskild reglering för ringa fall torde inte heller finnas. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget och avstyrker bifall till motion Ju13.
Utskottet anser inte heller att det finns behov av en gradindelning med ett särskilt grovt brott. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju620.
Sexualbrott m.m.
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal frågor som rör olika former av sexuella övergrepp, särskilt sådana som riktar sig mot eller på annat sätt angår barn.
Sexuellt ofredande
I 6 kap. 1--6 §§ BrB straffbeläggs olika former av sexuellt umgänge som sker med dels bl.a. våld eller tvång eller som riktar sig mot den som är underårig eller med vissa nära släktingar.
Enligt 7 § första stycket i samma kapitel döms den som, i annat fall än de tidigare nämnda, sexuellt berör barn under 15 år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling av sexuell innebörd för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller enligt andra stycket i samma lagrum om någon blottar sig för annan på ett sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan.
I propositionen (s. 33 f) föreslås att maximistraffet för sexuellt ofredande skall höjas till fängelse två år.
I motion Ju15 föreslås att nuvarande straffskala behålls oförändrad för sexuellt ofredande av normalgraden och att det införs en särskild straffskala, fängelse i högst två år, för grovt brott.
I propositionen erinras om Högsta domstolens dom den 7 oktober 1992, DB 530, i vilken Högsta domstolen, enligt vad lagrådet påpekat, fann att en relativt ytlig beröring av ett barn var att bedöma som sexuellt umgänge i den mening som avses i 6 kap. 4 § BrB och inte sådan sexuell beröring som bestraffas som sexuellt ofredande. Avgörandet minskar, enligt vad som anförs i propositionen, visserligen utrymmet för tillämpning av första ledet av första stycket av 6 kap. 7 § något. Men sexuellt ofredande kan i undantagsfall likväl rymma mycket straffvärda beteenden. Därför är, anförs det vidare, den nuvarande betydande skillnaden i straffmaximum mellan sexuellt ofredande och andra sexualbrott inte motiverad.
Vidare påtalas att bestämmelsen om sexuellt ofredande är av betydelse vid bekämpningen av barnpornografin. När det gäller barn under 15 år straffbeläggs således som sexuellt ofredande bl.a. att någon förmår den unge att vara modell vid framställning av pornografiska bilder. Att utnyttja barn i sådana och liknande sammanhang kan enligt propositionen tveklöst utgöra en allvarlig kränkning och det torde, anförs det, råda bred enighet om att sådana handlingar har ett högt straffvärde.
En annan situation där det enligt propositionen starkt kan ifrågasättas om inte den nuvarande straffskalan är för mild i förhållande till andra sexualbrott är när gärningsmannnen gör sig skyldig till upprepade övergrepp bestående i sexuella beröringar av ett barn. Det finns, framförs det, många gånger en stor risk för att även sexuella ofredanden kan medföra betydande menliga konsekvenser för barnet. Den slutsats som dras är att det är angeläget att barns särskilda skyddsintresse kommer till uttryck i en tydlig markering som återspeglas i straffskalans utformning.
Den föreslagna straffskärpningen för sexuellt ofredande har till syfte främst att tillgodose barns särskilda behov av skydd. Utskottet, som instämmer i behovet av detta skydd för barn, finner för sin del inte anledning att föreslå en gradindelning av sexuellt ofredande. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju15 i denna del och tillstyrker regeringsförslaget.
Barnpornografi m.m.
Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, enligt 16 kap. 10 a § BrB för barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst sex månader. Ett barnpornografibrott som begås genom tryckt skrift skall enligt 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen (TF) anses som tryckfrihetsbrott. Om barnpornografibrott i stället begås i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning skall det enligt 5 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) anses som yttrandefrihetsbrott. YGL:s tillämpningsområde preciseras i 1 kap. 10 § till sådana filmer och ljudupptagningar som sprids till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.
För olaga våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § BrB, som utskottet också kommer att beröra i detta avsnitt, finns en liknande grundlagsreglering i 7 kap. 4 § 13 TF samt 5 kap. 1 § första och andra stycket och 1 kap. 10 § YGL.
I propositionen (s. 44) föreslås att straffmaximum för barnpornografibrott höjs till fängelse i två år.
I motionerna Ju15 och Ju16 begärs att böter inte skall ingå i straffskalan medan det i motion Ju608 mer allmänt begärs hårdare straff för barnpornografibrott.
Barnpornografibrott och olaga våldsskildring hade tidigare samma straffskala men år 1991 höjdes straffmaximum för det sistnämnda brottet till fängelse två år (prop. 1989/90:70, KrU30, rskr. 309). Genom regeringsförslaget kommer straffskalorna åter att överensstämma.
Utskottet anser att det finns goda skäl för en sådan ordning och tillstyrker regeringsförslaget. Härigenom är motion Ju608 tillgodosedd.
När det gäller kraven i motionerna Ju15 och Ju16 på att endast fängelse skall ingå i straffskalan nöjer sig utskottet med att konstatera att det också beträffande barnpornografibrott kan förekomma mindre allvarliga gärningar för vilka böter kan vara en adekvat reaktion. Motionerna Ju15 och Ju16 avstyrks i denna del.
I motionerna Ju15 och Ju16 föreslås att bestämmelsen om att ansvar ej skall utdömas för barnpornografibrott om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig skall utgå.
Motivet till denna undantagsregel är, enligt vad som anförs i förarbetena till lagstiftningen (se bl.a. prop. 1978/79:179 s. 9 f och KU33 s. 3 f), att man inte bör kriminalisera gärningar som är försvarliga t.ex. av konstnärliga eller vetenskapliga hänsyn eller som ett led i en allvarligt syftande nyhetsförmedling.
Utskottet delar den uppfattningen och avstyrker bifall till motionerna Ju15 och Ju16 i här behandlade delar.
I motion Ju648 anförs att straff måste kunna utdömas också för den som medverkar vid annans produktion och distribution av barnpornografi.
Som framgår av 23 kap. 4 § BrB skall ansvar som enligt BrB är stadgat för viss gärning ådömas inte bara den som utfört gärningen utan också annan som främjat gärningen med råd eller dåd.
Eftersom det således redan finns en bestämmelse som tillgodoser kravet i motion Ju648 avstyrker utskottet bifall till densamma i här behandlad del.
I motionerna Ju14, Ju15, Ju16 och Ju648 begärs att innehav av barnpornografi skall kriminaliseras.
I Sverige är enbart innehav av barnpornografiskt material inte kriminaliserat. Frågan övervägs dock, som framgår nedan, inom Justitiedepartementet. Här kan också nämnas att ett sådant förbud nyligen införts i Norge.
Utskottet vill för sin del konstatera att frågan om kriminalisering av innehav är komplicerad och rymmer en rad principiella frågor. En kriminalisering skulle dock ytterligare understryka hur allvarligt samhället ser på hanteringen med barnpornografi. Något ställningstagande för närvarande är enligt utskottets mening inte aktuellt utan det pågående beredningsarbetet måste avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju14, Ju15, Ju16 och Ju648 i denna del.
I motion Ju648 föreslås att bestämmelsen om barnpornografibrott skall flyttas till 6 kap. i BrB.
Bestämmelsen om barnpornografibrott riktar in sig på spridningen av barnpornografiskt material och återfinns därför i 16 kap. BrB som handlar om brott mot allmän ordning. Bestämmelserna i 6 kap. BrB däremot straffbelägger olika sexualbrott mot person. Den som framställer barnpornografiskt material kan i vissa fall även dömas för brott mot bestämmelserna även i sistnämnda kapitel. Således kan t.ex. den som förmår barn under 15 år att medverka i någon handling med sexuell innebörd dömas för sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 § BrB.
Utskottet, som inte finner skäl att frångå den beskrivna systematiken, avstyrker bifall till motion Ju648 i här behandlad del.
I motion Ju16 anförs att bestämmelserna om spridning av videofilm med barnpornografiskt innehåll måste uppmärksammas. Enligt motionärerna kan den som framställer barnpornografi genom att på olika sätt redigera bildmaterialet så att varje film blir unik på grund av de nuvarande bestämmelsernas utformning undgå ansvar för brott.
I flera motioner tas vidare upp frågan om hur vissa våldsskildringar, bl.a. sådana som kan innebära olika former av våld mot kvinnor vid sexuellt umgänge, skall bedömas straffrättsligt. I motionerna Ju609, Ju826 och A811 förespråkas mot denna bakgrund en översyn av bestämmelserna om olaga våldsskildring.
Justitiekanslern (JK) har på regeringens uppdrag utrett behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring. Uppdraget redovisades i en promemoria den 23 december 1992 (dnr 2903-91-90) I promemorian (s. 27 och 41) redogör JK för problemen kring distribution av "piratkopierade" videogram som innehåller kopior av ett eller flera videogram eller utdrag ur flera förlagor och som ibland är "skräddarsydda" för en enda enskild mottagare. De svårigheter som uppkommer är enligt JK väsentligen hänförliga till det s.k. spridningsrekvisit som finns i BrB:s bestämmelser om barnpornografibrott och olaga våldsskildring. Innebörden härav är att en förutsättning för straffbarhet är en avsikt att sprida det framställda materialet. JK anför att innebörden av det nu berörda rekvisitet i vissa fall kan vara svårbedömd, särskilt vid en prövning mot bakgrund av vad som föreskrivs i 1 kap. 10 § YGL om spridning till allmänheten som en förutsättning för grundlagens tillämplighet. JK uppger att han ännu inte tagit ställning i alla uppkommande frågor som hänger samman med det nu berörda problemet, och att han därför tills vidare inte har grund för att lägga fram någon slutlig bedömning eller något förslag. Frågan kan dock enligt JK få en betydande praktisk vikt, varför han velat peka på den i sin rapport.
JK överväger i rapporten (s. 29 f) vidare bl.a. om formuleringen i 16 kap. 10 b § BrB om våldspornografisk olaga våldsskildring borde jämkas något så att de fall den är avsedd att belägga med straff med större säkerhet kan beivras genom åtal. En sådan åtgärd synes enligt JK:s uppfattning emellertid kräva grundlagsändring. Vidare kan det enligt JK:s mening inte hävdas att det i rättspraxis ännu har blivit helt klart att den nu gällande lydelsen av den ifrågavarande bestämmelsen inte skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. Han anser emellertid att frågan är värd att överväga närmare när erfarenheterna blivit större.
JK anför avslutningsvis (s. 45) att han räknar med att under åtskillig tid framåt få ta ställning till olika praxisfrågor som uppkommer inom ramen för det nu gällande regelsystemet på området. Han är vidare medveten om att det kan vara en skyldighet för honom att underrätta regeringen om behov av regeländringar som kan komma att visa sig under det fortsatta arbetet med hithörande frågor.
JK:s rapport bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att se mycket allvarligt på den barnpornografi och det sexuella våld som förekommer i en av allt att döma inte obetydlig omfattning i främst videofilmer. Som framgått av redogörelsen ovan är bestämmelserna om barnpornografi och olaga våldsskildring föremål för uppmärksamhet såväl i Justitiedepartementet som av JK. I en promemoria som Justitiedepartementet nu sammanställer kommer som nyss nämnts att tas upp frågan om det straffbara området beträffande barnpornografibrott. Utskottet anser att det pågående beredningsarbetet bör avvaktas och utgår i övrigt från att berörda myndigheter noga följer utvecklingen på området. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju16, Ju609 och A811 i denna del.
Vad som nu anförts gäller även önskemålet i motion Ju826. Även den motionen avstyrks således i här behandlad del.
Sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott
I motion Ju809 efterlyses en kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott.
Liknande motionsyrkanden har behandlats av utskottet vid ett flertal tillfällen under senare år, senast i höstas (se 1992/93:JuU7 s. 10 f och där gjorda hänvisningar). I det ärendet redogjorde utskottet för olika åtgärder i syfte att begränsa spridningen av bilder som skildrar sexuellt våld eller tvång, varvid utskottet ansåg att JK:s utredning rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring och de överväganden som föranleds av den borde avvaktas. Som nyss framgått pågår nu beredning av JK:s rapport. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju809 i här behandlad del.
Sexuellt umgänge mellan lärare och elever
I motion Ju604 begärs att det generella förbud som tidigare fanns för lärare att ha sexuellt umgänge med underåriga elever skall återinföras.
I 6 kap. 4 § BrB fanns tidigare bl.a. ett förbud för någon att ha sexuellt umgänge med den som var under 18 år och som stod under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning. Brottet betecknades som otukt med ungdom och straffet var fängelse i högst fyra år.
Bestämmelsen om otukt med ungdom upphävdes år 1984 (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332). Samtidigt infördes i 6 kap. 3 § BrB en bestämmelse som innebär att den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att grovt missbruka hans eller hennes beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst fyra år. I propositionen (s. 30) anfördes bl.a. följande.
Naturligtvis måste det som regel anses olämpligt och många gånger direkt stötande om en lärare skulle ha en sexuell förbindelse med en elev som inte har uppnått myndighetsåldern. Ett generellt straffansvar för sådana fall går emellertid enligt min mening för långt. Flertalet ungdomar undergår numera någon form av högre skolutbildning. Skolformerna är många och varierande. Inte sällan, särskilt med hänsyn till att man i rätt stor utsträckning anlitar unga vikarier, är det relativt liten åldersskillnad mellan lärare och elever. Det nu gällande förbudet tillkom under en tid då skolan var väsentligt mer auktoritär och beroendeförhållandet mellan lärare och elever mera markerat än vad som är fallet i dag. Man kan numera inte utgå från att det i alla skolformer och i alla situationer finns ett uttalat beroendeförhållande mellan lärare och elev. I de fall där ett förbud kan te sig motiverat, exempelvis där det är stor åldersskillnad mellan parterna och eleven är starkt beroende av lärarens betygsättning eller motsvarande, torde den allmänna bestämmelsen om sexuellt utnyttjande vara tillräcklig för ingripande.
Utskottet delade i sitt betänkande (s. 21) justitieministerns syn på relationen mellan lärare och elever i det aktuella avseendet. Även i övrigt anslöt sig utskottet till regeringsförslaget när det gällde kriminaliseringen av sådana fall som då omfattades av regeln om otukt med ungdom.
Här kan nämnas att det ifrågavarande brottet förra året gradindelades samtidigt som gärningsbeskrivningen justerades (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159).
Utskottet har alltjämt upppfattningen att bestämmelsen i 6 kap. 3 § BrB om sexuellt utnyttjande ger tillräckliga möjligheter att ingripa i de fall sexuellt umgänge mellan lärare och elev är att anse som otillbörligt. Det finns därför inte skäl att återgå till en ordning där sådant umgänge generellt straffbeläggs. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju604.
Straffskalorna vid sexualbrott mot barn m.m.
I motionerna Ju16 och Ju648 begärs en översyn av straffskalorna vid sexualbrott mot barn. Enligt motionärerna behöver straffskalorna skärpas.
Frågor om sexualbrott mot barn behandlades i departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot barn m.m. som låg till grund för ett lagstiftningsärende förra våren (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159). Riksdagen beslutade i ärendet om ändringar som rörde bestämmelserna om våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge med avkomling och med syskon samt sexuellt umgänge med barn. Ändringarna innebar bl.a. att vissa av brotten gradindelades och att i bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig offrets låga ålder fördes in som en omständighet som skall beaktas särskilt vid bedömande om ett sådant brott är grovt. Ett syfte med ändringarna var att stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn.
I ärendet behandlade utskottet ett flertal motioner som tog upp frågan om preskriptionstiderna för sexualbrott som kan rikta sig mot barn (bet. s. 14 f). Utskottet efterlyste en översyn av gällande preskriptionsbestämmelser såvitt rör 6 kap. BrB om sexualbrotten och anvisade därvid olika vägar som kan prövas; en kan ta sikte mera direkt på särskilda preskriptionsregler, en annan kan innefatta överväganden rörande de olika brottens straffskalor. Enligt utskottets mening borde översynen ha syftet att de nuvarande åtalspreskriptionstiderna förlängs. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I samma ärende (bet. s. 12 f) behandlade utskottet vidare bl.a. ett motionsyrkande om skärpta straff för sexuellt utnyttjande. Utskottet intog då liksom tidigare (se JuU1986/87:3 s. 11) ståndpunkten att sexuellt utnyttjande ur straffvärdesynpunkt kan te sig likvärdigt med våldtäkt och att detta borde komma till uttryck i straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande. Utskottet utgick från att denna fråga skulle bli föremål för ytterligare överväganden utan något särskilt uttalande från riksdagens sida.
Med anledning av riksdagens och utskottets uttalanden förbereds, enligt vad utskottet har erfarit, i Justitiedepartementet en promemoria angående här aktualiserade frågor. I promemorian kommer också som nämnts ovan att behandlas frågan om det straffbara området vad gäller barnpornografibrott. I det sammanhanget kommer en kriminalisering av innehav av barnpornografi att aktualiseras. Vidare kommer att tas under övervägande om det finns skäl att göra några ändringar i bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn. Justitiedepartementets promemoria beräknas bli färdig under våren. Den kommer därefter att remissbehandlas.
Här kan tilläggas att JK som ovan framgått nyligen har avlämnat en rapport till regeringen angående bestämmelserna om olaga våldsskildring. I rapporten berörs också regleringen beträffande barnpornografi. JK:s rapport bereds nu i Justitiedepartementet.
Som framgått av den nu gjorda redovisningen har bestämmelserna om sexualbrott mot barn relativt nyligen varit föremål för ett betydande reformarbete. Ytterligare överväganden görs för närvarande i Justitiedepartementet, och i den här aktuella propositionen föreslås som nyss framgått skärpta straff i vissa avseenden för brott som gäller bl.a. sexuellt ofredande av barn. Mot denna bakgrund är det enligt utskottets uppfattning inte nödvändigt med någon allmän översyn av straffskalorna på detta område, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju16 och Ju648 i här behandlade delar.
Utskottet vill i detta sammanhang ta upp frågan om en översyn av bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn. Bestämmelsen, som återfinns i 6 kap. 5 § BrB, straffbelägger sexuellt umgänge med barn under 15 år som inte kan rubriceras som någon form av våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande eller sexuellt utnyttjande av underårig. Straffet är fängelse i högst fyra år.
Bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn berördes något i departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot barn m.m. I promemorian föreslogs av lagtekniska skäl att stadgandet skulle flyttas till annan plats i 6 kap. BrB. Vid remissbehandlingen av promemorian ifrågasatte två av remissinstanserna, Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges polischefer, om det inte borde införas ett grovt brott i bestämmelsen. I den proposition i vilken förslagen i promemorian behandlades (prop. 1991/92:35 s. 22) anförde justitieministern att det inte, i varje fall med det dåvarande beredningsunderlaget, fanns skäl att föreslå en sådan ändring. Frågan berördes inte vidare vid riksdagsbehandlingen av propositionen (1991/92:JuU7, rskr. 159).
Enligt utskottets uppfattning bör en allmän översyn av bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn nu göras. Det kan, anser utskottet, för det första ifrågasättas om benämningen "sexuellt umgänge" är lämplig eller ens adekvat för det slag av gärningar som straffbeläggs i paragrafen. Vidare finns skäl att överväga om bestämmelsen medger en tillräcklig reaktion från samhällets sida på alla de former av sexuella övergrepp mot barn som den för närvarande är tänkt att omfatta. I det sammanhanget kan finnas anledning att se över såväl bestämmelsens tillämpningsområde som dess straffskala.
Som nyss framgått har utskottet inhämtat att utformningen av bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn kommer att tas upp i den promemoria om bl.a. vissa frågor om sexualbrott som för närvarande utarbetas inom Justitiedepartementet. De spörsmål som utskottet nu har aktualiserat bör uppmärksammas i det arbetet.
I det föregående har redogjorts för ett pågående relativt omfattande beredningsarbete beträffande sexualbrott och barnpornografibrott. Utskottet anser att arbetet bör redovisas för riksdagen i ett sammanhang.
Vad utskottet har anfört om sexuellt umgänge med barn m.m. bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Egenmäktighet med barn
I 7 kap. 4 § första stycket BrB stadgas att den som obehörigen skiljer ett barn under 15 år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen utgör brott mot frihet. Detsamma gäller om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under 15 år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt. I andra stycket i samma lagrum finns en reglering som avser egenmäktighet med barn som vårdas med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt skall gärningsmannen enligt tredje stycket i lagrummet dömas till fängelse i högst två år.
I propositionen föreslås att straffmaximum för normalgraden av egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § BrB höjs från sex månaders till ett års fängelse. För det grova brottet föreslås straffminimum bli sex månaders fängelse och straffmaximum fyra års fängelse. Vidare föreslås att försök till egenmäktighet med barn som grovt brott skall bli straffbart (5 §).
I motion Ju15 tillstyrks propositionen i denna del. Motionärerna pekar på betydelsen av att domstolsavgöranden i vårdnadstvister respekteras.
Utskottet instämmer i att det är angeläget -- inte minst mot bakgrund av den ökade förekomsten av internationella familjebildningar -- att föräldrar och andra inte själva tar sig rätt genom att obehörigen bemäktiga sig barn. Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Härigenom är även motion Ju15 i denna del tillgodosedd.
I motion L423 begärs en lagändring så att en vårdnadshavare som gör sig skyldig till s.k. umgängessabotage genom att hålla ett barn undangömt skall kunna dömas för egenmäktighet med barn.
I 21 kap. föräldrabalken (FB) finns bestämmelser om vite och hämtning av barn som kan tillgripas mot en vårdnadshavare som åsidosätter vad domstol har bestämt i fråga om umgänge mellan barnet och den andra föräldern. I syfte att ytterligare motverka att en vårdnadshavare saboterar umgänget infördes den 1 mars 1991 en bestämmelse i 6 kap. 6 a FB av innebörd att domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (prop. 1990/91:8, LU13, rskr. 53).
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen behandlade lagutskottet motionsyrkanden liknande de nu aktuella. Utskottet, som förordade den nämnda ändringen i FB, ansåg att det skulle föra alltför långt att därutöver införa en straffrättslig sanktion för en vårdnadshavare på sätt som begärdes i motionerna och avstyrkte dessa.
Justitieutskottet delar den uppfattningen. Utskottet avstyrker bifall till motion L423 i här behandlad del.
Häleri och olovligt brukande
Häleribestämmelserna ändrades och utvidgades genom ett lagstiftningsärende år 1991 (prop. 1990/91:127, JuU32, rskr. 323).
Enligt 9 kap. 6 § 1 BrB gäller beträffande sakhäleri att den skall dömas för häleri som tar befattning med något som har frånhänts annan genom brott på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande. En förutsättning för häleriansvar i detta fall är alltså att det kan styrkas att egendomen frånhänts den rättmätige ägaren genom brott; detta brukar sammanfattas som kravet på styrkt förbrott.
I de följande punkterna 2--6 straffbeläggs andra former av häleri såsom vinningshäleri och fordringshäleri.
Enligt andra stycket kan ansvar för häleri i vissa fall ifrågakomma även om förbrott inte kan styrkas. Det handlar då om brott som begås t.ex. i näringsverksamhet. För straffansvar är det under sådana förhållanden tillräckligt att det finns anledning att anta att den egendom som någon förvärvar eller mottar frånhänts annan genom brott.
Straffet för häleri är fängelse i högst två år eller om brottet är grovt fängelse lägst sex månader och högst fyra år.
Straffansvar för häleriförseelse gäller enligt 7 § om brott enligt 6 § är att anse som ringa. Vidare kan straffansvar för häleriförseelse förekomma enligt 7 § andra stycket 1 om någon förvärvar eller mottar egendom som skäligen kan antas ha frånhänts annan genom brott om egendomens återställande härigenom försvåras. I andra och tredje punkten straffbeläggs gärningar där någon gjort sig skyldig till eller medverkat vid olika häleribrott och inte insett men haft skälig anledning att anta att brott förelåg eller förövades. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.
Bestämmelsen om häleriförseelse i 7 § andra stycket 1 kan tillämpas om en person tar befattning med misstänkt brottsgods även om förbrottet inte kan styrkas (se prop. 1990/91:127 s. 48 f).
I den nu aktuella propositionen läggs ett förslag om skärpning av straffskalan för grovt häleri fram. Maximistraffet föreslås bli fängelse sex år, dvs. detsamma som för grov stöld. Utskottet tillstyrker förslaget.
I motion L903 begärs, som ett sätt att komma till rätta med egendomsbrottsligheten, att kravet på styrkt förbrott vid häleri skall övervägas.
I det nu aktuella ärendet uttrycker justitieministern tveksamhet till om häleribestämmelsen bör ändras så att den omfattar annat än sådant som frånhänts annan genom brott. En sådan ändring skulle, anför hon, få svårbedömda konsekvenser. Utskottet delar den bedömningen och vill i sammanhanget erinra om att frågan om att avskaffa kravet på styrkt förbrott för häleri övervägdes också i 1991 års ärende. Även då avvisades den lösningen och i stället valdes den angivna utvidgningen av kriminaliseringen av häleriförseelse. I 1991 års proposition anfördes att det skulle föra alltför långt att tillämpa en lika sträng straffskala för den generella befattningen med misstänkt brottsgods som den som tillämpas vid fall av yrkesmässig eller organiserad befattning med brottsgods enligt 6 § andra stycket. Utskottet godtog alltså i det ärendet ett synsätt som innebär att den yrkesmässiga befattningen med misstänkt brottsgods anses som häleri medan sådan befattning i övrigt bedöms som häleriförseelse. Utskottet finner inte anledning att ompröva detta ställningstagande med anledning av motion L903, och utskottet avstyrker bifall till den.
Om någon olovligen brukar någon annans sak och därigenom vållar skada eller olägenhet skall han enligt 10 kap. 7 § BrB första stycket dömas för olovligt brukande till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt skall straffet enligt tredje stycket bestämmas till fängelse i högst två år.
I propositionen föreslås att maximistraffet för normalbrott höjs till fängelse ett år medan straffskalan för grovt brott föreslås omfatta fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
Syftet med förslaget vad avser normalbrottet är enligt vad som framförs i propositionen i första hand att öka möjligheterna att effektivt bekämpa tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Förslaget bygger som ovan redovisats på en gemensam skrivelse från riksåklagaren och rikspolischefen där olika alternativa lagtekniska lösningar diskuteras.
Här bör anmärkas att utskottet år 1991 i sitt av riksdagen godkända betänkande (1990/91:JuU32, rskr. 323) uttalade oro över det ökande antalet tillgrepp av fortskaffningsmedel och ansåg att regeringen snarast borde förelägga riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning.
Det noteras i propositionen att ansvar för häleri vid olovligt tillgrepp av fortskaffningsmedel inte kommer i fråga då det i rättspraxis (se NJA 1 1990 s. 9) slagits fast att detta brott inte kan utgöra förbrott till häleri. Ansvar för själva tillgreppet är också ofta uteslutet, närmast på grund av bevissvårigheter. Samtidigt framstår, som anförs i propositionen, olovligt brukande av motorfordon i vissa fall som ur straffvärdesynpunkt nära ett tillgrepp av fortskaffningsmedel. Regeringsförslaget bör, enligt justitieministern, medföra att olovligt brukande i sådana fall bedöms något strängare än vad som i dag är fallet och närmare ansluter till den påföljds- och straffmätningspraxis som gäller vid tillgrepp av fortskaffningsmedel.
Genom förslaget i propositionen tillgodoses utskottets i 1991 års ärende framställda önskemål. Utskottet delar de synpunkter som förs fram i propositionen på den lagtekniska lösningen i denna del. Även i övrigt delar utskottet de bedömningar som görs i propositionen om olovligt brukande. Utskottet tillstyrker bifall till regeringsförslaget.
Vissa vapenfrågor
Vapenlagen
Regleringen i vapenlagen (1973:1176) innebär att i princip allt innehav av skjutvapen och ammunition utan särskilt tillstånd är förbjudet.
I 37 § vapenlagen regleras påföljden för olaga vapeninnehav samt för olovlig överlåtelse och upplåtelse av skjutvapen. Sålunda stadgas i 37 § första stycket att den som uppsåtligen innehar skjutvapen utan att vara berättigad till det eller som uppsåtligen överlåter eller upplåter skjutvapen till den som inte är berättigad att inneha vapnet döms till fängelse i högst två år. I andra stycket stadgas att om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Ytterligare straffbestämmelser som gäller brott mot andra delar av vapenlagen finns i 38 och 38 a §§.
En genomgripande översyn av vapenlagen företogs av 1987 års vapenutredning, som år 1989 lade fram sitt slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen. Utredningen låg till grund för en proposition som behandlades i riksdagen under våren 1991 (prop. 1990/91:130, JuU33, rskr. 300). I ärendet beslutades om ändringar i vapenlagen i syfte att motverka användningen av vapen i brottsliga sammanhang. Ändringarna innebar bl.a. skärpta bestämmelser för förvaring och transport av vapen och ammunition samt utvidgade möjligheter för polisen att återkalla vapentillstånd och att omhänderta vapen.
I det nu aktuella ärendet föreslås, som ett sätt att minska förekomsten av illegala vapen liksom viss våldsbrottslighet, att brottet olaga vapeninnehav enligt 37 § vapenlagen delas in i tre grader genom att en särskild skala för brott som är grovt införs. För den ringa graden föreslås straffskalan bli oförändrat böter eller fängelse i högst sex månader, för normalgraden fängelse i högst ett år och för det grova brottet fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs från två till fyra års fängelse.
Utskottet tillstyrker regeringsförslaget i denna del.
Här kan också nämnas att regeringen i februari i år beslutat om direktiv för en översyn av vapenlagstiftningen (dir. 1993:12) Enligt direktiven skall en särskild utredare undersöka vilka ändringar i vapenlagstiftningen som erfordras för att uppfylla de krav som ställs vid ett medlemskap i EG samt utarbeta förslag till sådana ändringar. Utredaren skall vidare göra en språklig och systematisk översyn av vapenlagen. Utredaren skall också bl.a. ta del av vad som anfördes i ett antal motioner som behandlades av utskottet under hösten 1992 (se 1992/93:JuU4 s. 6 f) samt överväga om någon eller några av de frågor som väckts genom motionerna bör föranleda ändringar i vapenlagstiftningen. Som en utgångspunkt för arbetet gäller att nuvarande grad av kontroll över förvärv, innehav och bruk av vapen och ammunition är rimlig och bör behållas.
I sammanhanget bör nämnas det arbete som Rikspolisstyrelsen gör för att komma till rätta med de illegala vapnen. Under hösten 1992 har Rikspolisstyrelsen startat ett projekt för att utreda den illegala vapenmarknaden. Syftet med projektet är att utifrån en kartläggning av denna marknad ge konkreta förslag på metoder och strategier för att minimera antalet illegala vapen. Därvid skall särskilt de polisiära metodfrågorna lyftas fram. Projektet skall vara slutfört den 30 november 1993.
I motion Ju846 begärs en utvärdering av vapenlagstiftningen.
Utskottet finner mot bakgrund av den nu gjorda redovisningen att det för närvarande inte är erforderligt med någon ytterligare utredning. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju846 i här behandlad del.
Förslaget till lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav
I propositionen (s. 53 f) föreslås att en särskild lag -- lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav -- införs. Förslaget går ut på att illegala skjutvapen och illegal ammunition straffritt skall kunna lämnas till polisen under tiden juli--september 1993. Inlämnandet skall kunna ske anonymt, och inlämnade vapen skall förstöras om de inte behövs för t.ex. musealt eller liknande ändamål.
I motion Ju13 föreslås att inlämningstiden utsträcks till utgången av år 1993 och i motionerna Ju612 och Ju613 anförs att det bör vara möjligt för den som lämnar in ett vapen att söka tillstånd att inneha det.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat frågor om tillfällig ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav (se 1989/90:JuU29 s. 32 och 1990/91:JuU33 s. 31). Frågan har då haft den mer lättillgängliga men måhända inte helt korrekta beteckningen vapenamnesti. Vid behandlingen av frågan år 1991 avvisade utskottet tanken på en sådan amnesti. Mot bakgrund av den ökande vapentillgången i samhället och de allt fler grova brott som begås med vapen anser utskottet att varje tillfälle bör tas att försöka begränsa antalet vapen. Utskottet är därför berett att nu ompröva sitt tidigare ställningstagande. Utskottet kan alltså i princip ställa sig bakom regeringsförslaget.
1987 års Vapenutredning föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen en lag om vapenamnesti som i huvudsak överensstämmer med den nu föreslagna lagen. Vapenutredningen föreslog en tolvmånadersperiod som inlämningstid. Vid remissbehandlingen av betänkandet framfördes från olika håll att den föreslagna inlämningstiden var för lång. Justitieministern anser att en kortare inlämningstid än den Vapenutredningen föreslog är att föredra.
Utskottet delar bedömningen i propositionen. Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion Ju13 i denna del och tillstyrker regeringsförslaget.
Den föreslagna lagen utgör såvitt utskottet kan bedöma inget hinder för den som så önskar att i samband med inlämnandet av ett skjutvapen ge sig till känna och ansöka om tillstånd att inneha vapnet i enlighet med bestämmelserna i vapenlagen. Någon särskild bestämmelse härom behövs enligt utskottets mening inte, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju612 och Ju613 i nu behandlad del.
Utskottet utgår från att den i propositionen aviserade informationskampanjen genomförs, bl.a. med information i såväl dagspressen som fackpressen.
Paintballvapen
I tre motioner, Ju631, Ju636 och Ju642, tas upp frågor om lagregleringen av s.k. paintballvapen, en typ av kolsyredrivna vapen som laddas med färgampuller och används vid stridsliknande lekar.
Paintballvapen förekommer i olika modeller och utföranden. Beroende på färgampullens s.k. anslagsenergi är en del av dem tillståndspliktiga medan andra är tillståndsfria. Vapenlagen innehåller inga särskilda bestämmelser om paintballvapen eller ammunitionen till dem.
Enligt direktiven till den ovan nämnda utredningen (dir. 1993:12) om vapenlagstiftningen skall utredaren bl.a. studera förekomsten och användningen av paintballvapen samt göra en bedömning av vapnens farlighet och riskerna för missbruk. På grundval av denna bedömning skall utredaren lämna förslag till en reglering, av vilken det klart skall framgå huruvida tillstånd för innehav av vapen för paintballskytte och därmed jämförlig verksamhet bör meddelas samt hur ammunitionen till paintballvapen skall bedömas.
Den utredning som regeringen beslutat om bör inte föregripas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju631, Ju636 och Ju642.
Knivförbud
Lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, den s.k. knivförbudslagen, innehåller förbud att på allmän plats eller inom skolområde inneha knivar och vissa andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Det är enligt lagen också förbjudet att överlåta vissa föremål såsom knogjärn och stiletter till den som är under 21 år eller att saluhålla sådana föremål. Den som bryter mot lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
I motion Ju645 föreslås att straffmaximum för brott mot knivförbudslagen höjs till ett år.
Knivförbudslagen ändrades i vissa avseenden i ett ärende våren 1990, varvid utskottet förordade att en utvärdering skulle ske av lagen (prop. 1989/90:129, JuU35 s. 13, rskr. 287). Riksdagen följde utskottet.
Utskottet har inhämtat att den begärda utvärderingen nu sker i Justitiedepartementet och att redovisning kommer att ske under våren. Denna redovisning bör enligt utskottets uppfattning avvaktas. Motion Ju645 avstyrks.
Vapen vid demonstrationer
I motion Ju833 anförs att reglerna om demonstrationstillstånd bör ses över så att det av dessa klart framgår att deltagare i demonstrationer inte får vara beväpnade.
I vapenlagen finns bestämmelser om bl.a. rätten att inneha skjutvapen och hur sådana vapen skall hanteras. Regleringen innebär som ovan framgått att endast den som har särskilt tillstånd har rätt att inneha skjutvapen. För knivar m.m. finns en särskild reglering enligt vilken innehav på allmän plats av sådana föremål är förbjuden. Någon särskild bestämmelse härutöver av det slag som efterfrågas i motion Ju833 behövs inte och utskottet avstyrker därför bifall till den.
Övriga brottsbalksfrågor
Under detta avsnitt tar utskottet upp ett antal motionsyrkanden med anknytning till brottsbalken som inte direkt tar sikte på eller berör förslagen i propositionen.
Översyn av straffskalorna m.m.
I motion Ju835 anförs att straffskalorna för våldsbrott, särskilt grova sådana, måste skärpas. I motion Ju842 krävs en översyn av straffsatserna i BrB, särskilt de för våldsbrott.
Som redan inledningsvis framgått i detta betänkande är det i detta ärende aktuella regeringsförslaget ett resultat av en omfattande översyn av straffskalorna.
Härutöver kan nämnas att det inom Justitiedepartementet för närvarande pågår en undersökning av straffmätningspraxis vid vissa grövre våldsbrott i syfte bl.a. att utreda om det finns behov av skärpta påföljder. En redovisning av undersökningen väntas bli klar i augusti i år.
Justitieministern anser som ovan framgått att det finns anledning att se något allvarligare på våldsbrott och andra brott som innebär en kränkning av den personliga integriteten än vad som hittills varit fallet. I allmänhet lägger de nuvarande straffskalorna inte heller något hinder i vägen för en sådan anpassning av påföljderna efter ändrade värderingar och samhällsförhållanden. Justitieministern anför vidare att såväl vissa statistiska uppgifter som ett antal prejudikat från Högsta domstolen talar för att straffnivåerna för de aktuella typerna av brott är på väg att höjas även utan att lagstiftningen har förändrats. I avvaktan på undersökningen av domstolarnas straffmätningspraxis anser justitieministern att det inte finns underlag för några generella straffskalejusteringar på detta område.
Även utskottet anser att Justitiedepartementets undersökning bör avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju835 och Ju842 i här behandlad del.
I motion Ju842 kritiseras domstolarna för att inte utnyttja hela straffskalan när de bestämmer påföljd.
Fängelsestraffkommittén konstaterade att straffmätningen hos domstolarna i stor utsträckning bestäms av de minimistraff som gäller för brotten och anförde att det inte finns skäl att på något mer påtagligt sätt ändra på denna praxis (SOU 1986:14 s. 164 f).
Dåvarande justitieministern ställde sig i ett lagstiftningsärende år 1988 om straffmätning och påföljdsval bakom denna straffmätningspraxis och konstaterade att de nya straffmätningsregler hon då föreslog inte var avsedda att medföra någon påtaglig förändring härvidlag. Hon framhöll att den övre delen av straffskalan normalt inte är avsedd för mer ordinär brottslighet utan för mer exceptionella fall som i praktiken sällan inträffar (prop. 1987/88:120 s. 78, JuU45, rskr. 404).
Utskottet vill för sin del härutöver anmärka att en grundtanke bakom utformningen av straffskalorna i brottsbalken är att de skall vara tillräckliga för en adekvat reaktion från samhällets sida även på de grövsta tänkbara fallen av olika brott. En följd härav blir att domstolarna vid påföljdsbestämningen i det stora flertalet fall kan förväntas utnyttja i första hand den nedre delen av straffskalan. Motion Ju842 avstyrks i nu behandlad del.
Grovt rån m.m.
I motion Ju602 förespråkas att livstidsstraff skall vara normalpåföljd vid rån där automatvapen eller andra avancerade vapen används. I motion Ju612 anförs att rån och andra allvarliga brott där vapen används alltid bör bedömas som grova.
Påföljden för rån är enligt 8 kap. 5 § BrB fängelse i lägst ett och högst sex år. Är brottet att anse som grovt döms enligt 6 § för grovt rån till fängelse i lägst fyra och högst tio år.
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1972:323 slagit fast att rån mot penninginrättning med skarpladdat skjutvapen i regel bör bedömas som grovt rån.
En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet redovisar i rapporten (BRÅ-PM 1992:3) Våld i butik, post och bank att såväl vapenstölder som insmuggling av vapen ökade under åren 1972 till 1990. Av rapporten framgår att det under denna tid stals sammanlagt 17 000 skjutvapen i Sverige och att 12 000 av dessa enligt polisens beräkningar fortfarande är på drift.
I anledning av ett regeringsuppdrag i april 1992 har Rikspolisstyrelsen i januari i år presenterat en rapport, Åtgärdsprogram mot rån i butiker och penninginrättningar (RPS Rapport 1993:2). Rikspolisstyrelsen lämnar i rapporten ett flertal förslag till åtgärder som bl.a. rör olika frågor om skydd och säkerhet i vissa rånutsatta inrättningar samt polisens utbildning och arbetsmetoder. Rikspolisstyrelsen föreslår vidare att 8 kap. 6 § BrB tillförs ett rekvisit så att rån med vapen eller vapenliknande föremål skall anses som grovt brott. Ärendet bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Utskottet kan konstatera att livstids fängelse stadgas för ett fåtal mycket allvarliga brott såsom mord, grov mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord. Utskottet anser inte att rån, även om det genomförs med avancerade vapen, i straffrättsligt hänseende fullt ut kan jämföras med dessa brott. I övrigt anser utskottet att den pågående beredningen i Justitiedepartementet av Rikspolisstyrelsens rapport bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju602 och Ju612 såvitt nu är i fråga.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att anföra i anledning av propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande inriktningen på regeringsförslaget att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju15 yrkande 1,
2. beträffande ofredande att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju13 delvis antar det i proposition 1992/93:141 framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 4 kap. 7 §,
3. beträffande grovt ofredande att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju620 yrkande 2, res. 1 (nyd)
4. beträffande sexuellt ofredande att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju15 yrkande 2 antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 6 kap. 7 §,
5. beträffande maximistraffet för barnpornografibrott att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del och med anledning av motion 1992/93:Ju608 yrkande 4 godkänner vad utskottet anfört,
6. beträffande minimistraffet för barnpornografibrott att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1992/93:Ju15 yrkande 4 delvis och 1992/93:Ju16 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
7. beträffande försvarlig gärning att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del och med avslag på motionerna 1992/93:Ju15 yrkande 4 delvis och 1992/93:Ju16 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
8. beträffande bestämmelsen om barnpornografibrott att riksdagen antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 16 kap. 10 a §, men. (v) - delvis
9. beträffande medverkan vid barnpornografibrott att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju648 yrkande 2,
10. beträffande kriminalisering av innehav av barnpornografi att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju14, 1992/93:Ju15 yrkande 5, 1992/93:Ju16 yrkande 4 och 1992/93:Ju648 yrkande 3, men. (v) - delvis
11. beträffande placeringen i brottsbalken av bestämmelsen om barnpornografibrott att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju648 yrkande 4,
12. beträffande spridning av barnpornografi och olaga våldsskildringar m.m. att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju16 yrkande 5, 1992/93:Ju609 och 1992/93:A811 yrkandena 32 och 33,
13. beträffande vissa pornografiska våldsskildringar att riksdagen avslår motion Ju826 yrkande 4, res. 2 (nyd)
14. beträffande sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju809 yrkande 4,
15. beträffande sexuellt umgänge mellan lärare och elever att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju604,
16. beträffande straffskalorna vid sexualbrott mot barn att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju16 yrkande 2 och 1992/93:Ju648 yrkande 1,
17. beträffande sexuellt umgänge med barn att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. beträffande egenmäktighet med barn att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju15 yrkande 3 antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 7 kap. 4 §,
19. beträffande straffansvar för vårdnadshavare att riksdagen avslår motion 1991/92:L423 yrkande 2,
20. beträffande häleri och olovligt brukande att riksdagen antar de i moment 2 nämnda lagförslagen såvitt avser 9 kap. 6 § och 10 kap. 7 §,
21. beträffande översyn av kravet på styrkt förbrott att riksdagen avslår motion 1992/93:L903 yrkande 2,
22. beträffande förslaget till lag om ändring i brottsbalken i övrigt att riksdagen antar det i moment 2 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående,
23. beträffande olaga vapeninnehav att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
24. beträffande utvärdering av vapenlagstiftningen att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju846 yrkande 6,
25. beträffande lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju13 delvis, antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav,
26. beträffande vapentillstånd i vissa fall att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju612 yrkande 2 och 1992/93:Ju613,
27. beträffande paintballvapen att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju631, 1992/93:Ju636 och 1992/93:Ju642,
28. beträffande knivförbud att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju645, res. 3 (nyd)
29. beträffande vapen vid demonstrationer att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju833 yrkande 3,
30. beträffande översyn av straffskalorna att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju835 yrkande 1 och 1992/93:Ju842 yrkande 4,
31. beträffande domstolarnas användning av straffskalorna att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju842 yrkande 3, res. 4 (nyd)
32. beträffande grovt rån m.m. att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju602 och 1992/93:Ju612 yrkande 1.
Stockholm den 11 mars 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Anders Svärd (c), Kjell Eldensjö (kds) och Alf Eriksson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Grovt ofredande (mom. 3)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet anser inte" och slutar med "motion Ju620" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser däremot, inte minst för att göra klart hur strängt samhället ser på framför allt vissa allvarliga ofredanden som begås av politiska eller rasistiska motiv, att det -- som Domareförbundet anförde i sitt remissyttrande över Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande -- finns skäl att införa en särskild straffskala för ofredande som är att bedöma som grovt brott. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett förslag. Vad utskottet har anfört med anledning av motion Ju620 i denna del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse.
3. beträffande grovt ofredande att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju620 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Vissa pornografiska våldsskildringar (mom. 13)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Vad som nu" och slutar med "här behandlad del" bort ha följande lydelse:
När det särskilt gäller vissa former av pornografiska skildringar såsom s.k. fistfucking och liknande anser utskottet att de skildrar våld och tvång mot kvinnor och en kränkning av dem på ett sätt som är oacceptabelt. Det kan starkt ifrågasättas om den nuvarande lagstiftningen ger tillräckliga möjligheter att förhindra spridning av sådana skildringar. Det pågående beredningsarbetet bör därför enligt utskottets mening inriktas bl.a. på att tillämpningsområdet för bestämmelsen i 16 kap. 10b§ BrB om olaga pornografisk våldsskildring skall utvidgas så att det klart framgår att bestämmelsen omfattar även skildringar av det slag som här har nämnts. Vad som nu har anförts bör riksdagen med anledning av motion Ju826 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande vissa pornografiska våldsskildringar att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju826 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Knivförbud (mom. 28)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "Motion Ju645 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet har inhämtat att den begärda utvärderingen nu sker i Justitiedepartementet och en redovisning kommer att ske under våren. Enligt utskottets mening bör i det kommande arbetet med denna fråga en utgångspunkt vara att straffmaximum för brott mot knivförbudslagen skall vara fängelse i högst ett år. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag i enlighet härmed. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju645 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande knivförbud att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju645 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Domstolarnas användning av straffskalorna (mom.31)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att lagstiftningen och domstolarnas straffmätning måste bli tydligare och komma i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Detta innebär att regler måste skapas så att domstolarna inte som i dag nästan enbart utnyttjar den nedre delen av straffskalan för olika brott. En översyn med denna inriktning bör enligt utskottets mening komma till stånd. Det får ankomma på regeringen att avgöra formerna för översynen. Vad som här har anförts bör riksdagen med anledning av motion Ju842 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 31 bort ha följande lydelse:
31. beträffande domstolarnas användning av straffskalorna att riksdagen med anledning av motion 1992/93:842 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Minimistraffet för barnpornografibrott
Vänsterpartiet anser att den föreslagna höjningen av straffmaximum för barnpornografibrott är välmotiverad. Brottet är dock av så allvarlig natur att böter inte bör ingå i straffskalan för det.
Försvarlig gärning
Enligt Vänsterpartiets uppfattning kan inte gärningar innebärande barnpornografibrott i något fall anses försvarliga och därmed vara straffria. Det särskilda stadgandet härom i bestämmelsen om barnpornografibrott bör därför utgå.
Kriminalisering av innehav av barnpornografi
Samhället måste med kraft bekämpa spridningen av barnpornografi. För att komma till rätta med detta problem finns det enligt Vänsterpartiets uppfattning starka skäl som talar för en kriminalisering även av innehav av barnpornografiskt material. De överväganden i frågan som nu sker bör utmynna i ett förslag om en sådan kriminalisering.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 6--8 och 10 borde ha hemställt:
6. beträffande minimistraffet för barnpornografibrott att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju15 yrkande 4 delvis och 1992/93:Ju16 yrkande 1 och med anledning av regeringens förslag i denna del godkänner vad ovan anförts,
7. beträffande försvarlig gärning att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju15 yrkande 4 delvis och 1992/93:Ju16 yrkande 3 och med anledning av regeringens förslag i denna del godkänner vad ovan anförts,
8. beträffande bestämmelsen om barnpornografibrott att riksdagen antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 16 kap. 10 a § med den ändringen att orden "om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig" samt "böter eller" utgår.
10. beträffande kriminalisering av innehav av barnpornografi att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju14, 1992/93:Ju15 yrkande 5, 1992/93:Ju16 yrkande 4 och 1992/93:Ju648 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motioner 1 Utskottet 5 Bakgrund till propositionen 5 Propositionens huvudsakliga innehåll 6 Överväganden 6 Inledning 6 Ofredande 8 Sexualbrott m.m. 9 Egenmäktighet med barn 16 Häleri och olovligt brukande 17 Vissa vapenfrågor 19 Övriga brottsbalksfrågor 22 Övrigt 24 Hemställan 24 Reservationer 27 1. Grovt ofredande (mom. 3) 27 2. Vissa pornografiska våldsskildringar (mom. 13) 27 3. Knivförbud (mom. 28) 28 4. Domstolarnas användning av straffskalorna (mom. 31) 28 Meningsyttring av suppleant 29 Lagförslag30