Straffrättsliga frågor

Betänkande 2001/02:JUU10

Justitieutskottets betänkande2001/02:JUU10

Straffrättsliga frågor

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet
motionsyrkanden rörande olika straffrättsliga frågor
som väckts under den allmänna motionstiden åren 2000
och 2001. De behandlade yrkandena tar framför allt
upp frågor om brott och påföljderna för brott, t.ex.
om människohandel, vålds- och sexualbrott mot barn,
högmålsbrott, djurplågeri, livstidsstraffet,
domstolarnas straffmätning och straffansvar för
fordonsägare respektive juridiska personer.

Utskottet hänvisar i betänkandet bl.a. till att
gällande regelverk är ändamålsenliga samt till
pågående utredningar och beredningsarbete. Mot den
bakgrunden föreslår utskottet att samtliga motioner
avslås.
I ärendet finns fjorton reservationer och fyra
särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Människohandel

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju731,
2000/01:K398 yrkande 19, 2000/01:A812 yrkande 18,
2001/02:Ju225, 2001/02:Ju236 yrkandena 1–3 och
5, 2001/02:Ju262, 2001/02:Ju267 yrkandena 2–4,
2001/02: Ju299, 2001/02:Ju386, 2001/02:Ju401,
2001/02:Ju437, 2001/02:Ju441, 2001/02:K426
yrkande 20, 2001/02:Fi219 yrkande 1, 2001/02:U301
yrkande 42, 2001/02:U349 yrkandena 5 och 6,
2001/02:A211 yrkande 34 och 2001/02:A229 yrkande
37.

2. Försäljning av sexuella tjänster, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju291,
2001/02:Ju452 yrkande 1 och 2001/02:U349 yrkande
8.
Reservation 1 (kd)

3. Könsstympning

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju387.

4. Vålds- och sexualbrott mot barn

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju915,
2001/02:Ju269, 2001/02: Ju360 yrkandena 1, 2 och
4 samt 2001/02:Ju433.

5. Olaga diskriminering, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju283 och
2001/02:Ju378.

6. Högmålsbrott

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju375,
2001/02:Ju402, 2001/02: Ju412 och 2001/02:Ju427.
Reservation 2 (v, mp)

7. Klotter

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju223,
2001/02:Ju264, 2001/02: Ju277, 2001/02:Ju280,
2001/02:Ju320 och 2001/02:Ju363.

8. Underlåtenhet att bistå nödställd

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju274.

9. Rattfylleri

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju241,
2001/02:Ju296 yrkande 2 och 2001/02:Ju415.

10. Olovlig körning, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju229,
2001/02:Ju309, 2001/02: Ju316 och 2001/02:Ju383.
Reservation 3 (m, kd, c, fp)

11. Förbud att delta i militära aktioner
utomlands, m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju398.

12. Djurplågeri, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju374,
2001/02:Ju446 och 2001/02:MJ218 yrkande 2.
Reservation 4 (mp)

13. Livstidsstraffet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju231,
2001/02:Ju340 yrkande 10, 2001/02:Ju424 yrkande
15 och 2001/02:Ju450 yrkande 27.
Reservation 5 (v, kd, mp, fp)

14. Återfall i brott

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju237
yrkande 37, 2001/02:Ju266 yrkande 9,
2001/02:Ju449 yrkande 3 och 2001/02:Ju450 yrkande
26.
Reservation 6 (m)
Reservation 7 (c, fp)

15. Villkorlig frigivning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju340
yrkande 6 och 2001/02: Ju449 yrkande 5.
Reservation 8 (m)
Reservation 9 (v)

16. Ett reformerat straffsystem

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju266
yrkandena 3 och 7, 2001/02:Ju449 yrkandena 1, 2,
4 och 10–12 samt 2001/02:A228 yrkande 12.
Reservation 10 (m)

17. Straffmätningen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju246
yrkande 2 och 2001/02: A317 yrkande 22.
Reservation 11 (v)

18. Det straffrättsliga samarbetet inom
EU

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju237
yrkande 30 och 2001/02:Ju390 yrkande 4.
Reservation 12 (kd)
Reservation 13 (c)

19. Juridiska personers straffansvar

Riksdagen avslår motion 2001/02:A315 yrkande 1.
Reservation 14 (v)

20. Fordonsägares straffansvar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju228 och
2001/02:Ju379.

21. Frågor rörande vapen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju260 och
2001/02:Ju298.

22. Språket i brottsbalken, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju432 och
2001/02:Ju450 yrkande 30.

Stockholm den 14 februari 2002

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik
Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson
(s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström (v),
Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ann-Marie
Fagerström (s), Jeppe Johnsson (m), Helena
Zakariasén (s), Morgan Johansson (s), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Anita Sidén
(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c) och
Johan Pehrson (fp).

2001/02

JuU10

Utskottets överväganden

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts under den allmänna motionstiden
åren 2000 och 2001. Motionerna rör i huvudsak frågor
om brott och påföljder för brott.

Frågor om brott

I detta avsnitt behandlar utskottet
motionsyrkanden rörande brott, främst frågor
om människohandel, försäljning av sexuella
tjänster, könsstympning, vålds- och
sexualbrott mot barn, brott med rasistiska
förtecken, högmålsbrott, klotter, vissa
trafikbrott och djurplågeri. Utskottet
föreslår med hänvisning till pågående
utrednings- och beredningsarbete samt till
gällande regelverk att riksdagen avslår
samtliga motioner i denna del. Jämför
reservationerna 1 (kd), 2 (v, mp), 3 (m, kd,
c, fp) och 4 (mp).

Människohandel

I ett stort antal motioner efterfrågas åtgärder mot handel med
människor, nämligen i motionerna 2000/01:Ju731(s),
2000/01:K398 (fp), 2000/01:A812 (fp), 2001/02:Ju225
(c), 2001/02:Ju236 (kd), 2001/02:Ju262 (m), 2001/02:
Ju267 (m), 2001/02:Ju299 (s), 2001/02:Ju386 (m),
2001/02:Ju401 (s), 2001/02:Ju437 (s), 2001/02:Ju441
(s), 2001/02:K426 (kd), 2001/02:Fi219 (v),
2001/02:U301 (fp), 2001/02:U349 (kd), 2001/02:A211
(kd) och 2001/02: A229 (fp). I flera av motionerna
begärs att Sverige i olika internationella
sammanhang, bl.a. inom EU, skall verka för att
stoppa människohandeln. I andra framhålls behovet av
en särskild lagstiftning om människohandel samt
höjda straffsatser för sådana brott. I några av
motionerna begärs ytterligare resurser till polisen
för att bekämpa människohandel, medan det i andra
begärs ett ökat polissamarbete inom Europa. Vidare
framhålls i några av motionerna att stödet till de
kvinnor och barn som varit föremål för
människohandel måste förbättras på olika sätt, bl.a.
begärs ett förstärkt vittnesskydd. I en motion
begärs att FN-konventionen om gränsöverskridande
brottslighet och tillhörande protokoll om
människohandel skall ratificeras. Slutligen begärs i
en motion att sambandet mellan droghandel och
människohandel skall följas upp på en europeisk
nivå.

Människohandel kan, allt efter förhållandena i det
enskilda fallet, medföra ansvar enligt olika
straffbestämmelser. Det kan sålunda vara fråga om
människorov eller olaga frihetsberövande (4 kap. 1
och 2 §§ brottsbalken), om försättande i nödläge (4
kap. 3 § brottsbalken) eller om olaga tvång (4 kap.
4 § brottsbalken). Enligt bestämmelsen om
försättande i nödläge är det t.ex. straffbart att
förmå någon att bege sig till eller stanna kvar på
utrikes ort om det kan befaras att personen kan bli
utnyttjad för tillfälliga sexuella förbindelser där.
Andra brott som kan aktualiseras, när fråga är om
människohandel för sexuella ändamål, är försök till
koppleri eller försök eller förberedelse till grovt
koppleri (6 kap. 8 och 9 §§ brottsbalken jämförda
med 6 kap. 12 § samma balk). Den som organiserar
eller hjälper till vid handeln över gränserna kan
även dömas för brott mot utlänningslagen (1989:529).
Det finns emellertid inte något brott som särskilt
tar sikte på handel med människor.
Regeringen beslutade den 4 juni 1998 att tillkalla
en parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en
översyn av bestämmelserna om sexualbrott (dir.
1998:48). Översynen skulle avse såväl det materiella
innehållet som systematik, lagteknik och språk.
Utredningen, som antog namnet 1998 års
sexualbrottskommitté, skulle enligt sina direktiv
särskilt utreda bl.a. om det finns behov av ett
särskilt brott som tar sikte på handel med
människor, främst kvinnor och barn, för sexuella
ändamål.
1998 års sexualbrottskommitté redovisade sitt
uppdrag i mars 2001 i betänkandet Sexualbrotten –
Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och
angränsande frågor (SOU 2001:14). Enligt kommittén
är de olika förfaranden som tillsammans utgör handel
med människor för sexuella ändamål i allt väsentligt
kriminaliserade i svensk rätt. Trots detta bör det
enligt kommittén införas en särskild bestämmelse om
straffansvar för sådan handel. Bestämmelsen bör
omfatta alla led i handeln och förenas med en sträng
straffskala. Anledningen härtill är att en del av de
handlingar som agenter, organisatörer och
transportörer vidtar inte är straffbara samt att
flera av de straffbestämmelser som finns i dag
förutsätter att en viss effekt har inträtt. Därtill
kommer enligt kommittén att människohandel utgör en
allvarlig kränkning av flera av offrens
grundläggande mänskliga rättigheter och bidrar till
att förorsaka offren skador. Det är framför allt
kvinnor, men också i betydande utsträckning barn,
som är föremål för handeln. Det är vidare
regelmässigt sådana personer som av olika skäl redan
är särskilt sårbara som blir utnyttjade. Eftersom
det inte finns någon enskild bestämmelse som täcker
samtliga led framträder inte den särskilda
karaktären av handeln. Enligt kommittén synliggör
man handeln om en särskild straffbestämmelse införs.
Ytterligare omständigheter som talar för införandet
av en sådan bestämmelse är enligt kommittén bl.a.
det inom FN antagna tilläggsprotokollet till
konventionen om gränsöverskridande brottslighet samt
harmoniseringen av rättssystemen inom EU. Om
länderna inom EU införde en bestämmelse som hade
samma definition som utgångspunkt skulle länderna
enklare kunna samordna sina insatser mot den
gränsöverskridande brottsligheten. Detta skulle
också underlätta för myndigheterna att föra
statistik och att följa brottsutvecklingen (s. 456
f).
Enligt vad utskottet inhämtat har 1998 års
sexualbrottskommittés betänkande remissbehandlats,
och det bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet. En proposition i här aktuell
del är aviserad till mars 2002.
När det gäller frågor om lagföring och stöd till
offer som varit föremål för människohandel fick den
s.k. Anhörigkommittén i november 2000 i uppdrag att
utreda om möjligheterna till lagföring kan
underlättas när det gäller fall av såväl
människosmuggling som människohandel samt att ta
ställning till vilka möjligheter som finns att ge
offren för människohandel rättsligt och annat stöd
så att de skall kunna bistå i utredningar om brott
(dir. 2000:81). Kommittén skulle ha redovisat sitt
uppdrag den 31 december 2001. Tiden för kommitténs
uppdrag har dock förlängts. Enligt nya
tilläggsdirektiv skall kommittén redovisa den del av
uppdraget som rör människosmuggling och
människohandel senast den 31 juli 2002 (dir.
2001:64).
Kampen mot människohandel bedrivs även i flera
internationella forum, bl.a. inom FN och EU.
FN antog i december 2000 en konvention om
gränsöverskridande organiserad brottslighet i syfte
att främja ett internationellt samarbete för att
förebygga och bekämpa gränsöverskridande organiserad
brottslighet mer effektivt. Samtidigt antogs ett
tilläggsprotokoll till konventionen om
människohandel. Syftet med tilläggsprotokollet är
att förebygga och bekämpa handel med människor
varvid kvinnor och barn särskilt skall
uppmärksammas, att skydda och bistå offren för
handeln med full respekt för deras mänskliga
rättigheter samt att främja samarbetet mellan
konventionsstaterna i dessa frågor. Konventionen
omfattar människohandel i vid bemärkelse, bl.a.
omfattas handel som syftar till
arbetskraftsexploatering och handel som syftar till
sexuell exploatering.
Sverige undertecknade i december 2000 konventionen
och tilläggsprotokollet om människohandel. Enligt
vad utskottet inhämtat bereds frågan om Sveriges
tillträde till instrumenten för närvarande inom
Justitiedepartementet.
Inom EU har en rad åtgärder vidtagits.
I november 1996 antog Europeiska unionens råd det
s.k. STOP-programmet vars syfte är att ge stöd till
och främja utbytet mellan personer med ansvar för
att bekämpa bl.a. handel med människor (Gemensam
åtgärd 96/700/RIF).
Vidare beslöt Europeiska unionens råd den 24
februari 1997 om en gemensam åtgärd mot
människohandel (97/154/RIF). Enligt den gemensamma
åtgärden skall medlemsstaterna samarbeta i största
möjliga omfattning på det rättsliga området vid
undersökningar och rättsprocesser som gäller
människohandel. I den gemensamma åtgärden ges
närmare föreskrifter om hur detta samarbete skall gå
till. Rättsakten anger också vilka förfaranden av nu
ifrågavarande slag som skall vara straffbelagda i
medlemsstaterna.
Den 15–16 oktober 1999 höll Europeiska rådet ett
särskilt toppmöte i Tammerfors om skapandet av ett
område med frihet, säkerhet och rättvisa inom EU. I
slutsatserna från toppmötet berörs bl.a. bekämpandet
av människohandel. Sålunda anser Europeiska rådet
att insatserna för att enas om gemensamma
definitioner, grunder för åtal och påföljder bör
koncentreras till bl.a. människohandel. Gemensamma
utredningsgrupper för att bekämpa denna typ av
brottslighet bör bildas utan dröjsmål, och
medlemsstaterna bör i sin lagstiftning uppta stränga
straff för människohandel. Även inom ramen för
immigrationspolitiken bör, enligt vad som uttalas i
slutsatserna, medlemsstaterna vidta åtgärder i syfte
att motverka människohandel.
Kommissionen lade i december 2000 fram förslag
till två rambeslut, varav ett handlar om
människohandel och ett handlar om sexuell
exploatering av barn.
Rambeslutet rörande människohandel är tänkt att
ersätta 1997 års gemensamma åtgärd. Det skall
omfatta såväl handel som syftar till
arbetskraftsexploatering som handel som syftar till
sexuell exploatering. Varje medlemsstat skall enligt
rambeslutet vidta nödvändiga åtgärder för att
tillförsäkra att åtgärder såsom rekrytering,
transport, överföring, hysande eller mottagande av
en person vilka syftar till sådan exploatering är
straffbara om tvång, våld, hot, svikligt förfarande
eller bedrägeri brukas, om missbruk av myndighet
eller av en utsatt situation förekommer eller om
betalning eller andra förmåner ges eller tas emot
för att erhålla medgivande från en person som har
kontroll över en annan person. Varje medlemsstat
skall också vidta åtgärder för att säkerställa att
anstiftan, medhjälp, främjande och försök till
sådana brott är straffbara. Vidare skall
medlemsstaterna säkerställa att de brott som
omfattas av rambeslutet är belagda med effektiva,
proportionerliga och avskräckande brottspåföljder
som kan föranleda utlämning. Om det föreligger
försvårande omständigheter, såsom att gärningsmannen
satt offrets liv på spel, använt grovt våld eller
tillfogat offret allvarlig skada eller att brottet
förövats inom ramen för en kriminell organisation,
skall maximistraffet för gärningen uppgå till minst
åtta års fängelse.
Vid ministerrådets möte för rättsliga och inrikes
frågor den 28–29 maj 2001 nåddes en politisk
överenskommelse om merparten av innehållet i
rambeslutet. En politisk överenskommelse om
resterande del, nämligen tillämpliga straffskalor,
nåddes vid ministerrådets möte för rättsliga och
inrikes frågor den 27–28 september 2001. Sverige har
vid ingåendet av nämnda överenskommelser gjort
förbehåll för riksdagens godkännande.
Regeringen beslutade den 12 februari i år att till
riksdagen överlämna en proposition med förslag att
riksdagen skall godkänna rambeslutet (prop.
2001/02:99).
Även hos polisen förekommer en del arbete.

Rikspolisstyrelsen har utsett en särskild
rapportör vad gäller handel med kvinnor. Årliga
rapporter om läget i denna fråga lämnas till
regeringen. Rikspolisstyrelsen har också gjort andra
insatser, t.ex. hölls den 19–21 november 2001 ett
seminarium om handel med kvinnor och barn för att
sprida information och kunskap samt öka samarbetet
mellan olika myndigheter och organisationer som
arbetar med dessa frågor.
Det huvudsakliga arbetet med att bekämpa handel
med kvinnor bedrivs dock vid de lokala
myndigheterna. För att underlätta samarbetet utses
kontaktpersoner vid varje polismyndighet.
Rikspolisstyrelsen avser att utarbeta föreskrifter
och allmänna råd för att uppnå planmässighet och
enhetlighet i detta arbete (prop. 2001/02:1, volym
3, s. 69).
Människohandel är också en prioriterad fråga för
Europeiska polisbyrån (Europol). Frågan handläggs på
Europols narkotikaenhet som analyserar och utväxlar
information och underrättelser om bl.a.
människohandel, organiserad illegal invandring och
olaglig narkotika. Inom ramen för detta arbete ger
Europol ut rapporter med både allmän information och
uppgifter i specifika ärenden samt rapporterar
återkommande om trender och om läget i respektive
medlemsland. Europol bistår också den nationella
polisen i förundersökningar som rör människohandel.
Så har t.ex. Europol under senare år bistått den
svenska polisen i några förundersökningar som rör
misstanke om koppleri där huvudmännen hade hämtat
kvinnor från utlandet för att förmå dem att
prostituera sig i Sverige.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att
handeln med människor måste bekämpas med effektiva
och kraftfulla medel. Som framgår ovan har också
åtgärder vidtagits för att förbättra bekämpningen av
sådana brott. Därtill kommer att frågan om
godkännande av FN:s tilläggsprotokoll till
konventionen om gränsöverskridande brottslighet för
närvarande bereds inom Justitiedepartementet samt
att regeringen lagt fram en proposition med förslag
om godkännande av EU:s rambeslut rörande
människohandel. Även frågan om att införa en
särskild straffbestämmelse om människohandel bereds
inom departementet. I denna fråga har en
lagrådsremiss beslutats och en proposition kan
väntas under våren. Regeringen har också givit den
s.k. Anhörigkommittén i uppdrag att utreda om
möjligheterna till lagföring av sådana brott kan
underlättas. Mot den bakgrunden anser utskottet att
det för närvarande inte finns anledning för
riksdagen att göra något särskilt uttalande i
frågan. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna 2000/01:Ju731, 2001/02:Ju225,
2001/02:Ju262, 2001/02:Ju299, 2001/02:Ju386,
2001/02:Ju401, 2001/02: Ju437 och 2001/02:Ju441 samt
motionerna 2000/01:K398, 2000/01:A812,
2001/02:Ju236, 2001/02:Ju267, 2001/02:K426,
2001/02:Fi219, 2001/02: U301, 2001/02:U349,
2001/02:A211 och 2001/02:A229 i nu behandlade delar.

Försäljning av sexuella tjänster, m.m.

I motion 2001/02:Ju291 (kd) yrkas att försäljning av
sexuella tjänster skall förbjudas samt att lämpliga
påföljder för sådana brott skall övervägas. Härvid
framhålls även behovet av vård- och
rehabiliteringsinsatser för prostituerade. I motion
2001/02:U349 (kd) yrkas att lagen (1998:408) om
förbud mot köp av sexuella tjänster skall ses över
samt att skyddet för prostituerade skall förbättras.
Slutligen begärs i motion 2001/02:Ju452 (kd) att
lagstiftningen mot pornografisk föreställning
skärps. Bland annat bör s.k. enskild posering
förbjudas.

Enligt lagen om förbud mot köp av sexuella
tjänster gäller att den som mot ersättning skaffar
sig en tillfällig sexuell förbindelse döms – om inte
gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken –
för köp av sexuella tjänster till böter eller
fängelse i högst sex månader. Lagen trädde i kraft
den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:55, bet. JuU13,
rskr. 250).
I propositionen övervägde regeringen frågan
huruvida både köpare och säljare av sexuella
tjänster – dvs. både de prostituerade och deras
kunder – borde kunna straffas för sitt beteende.
Regeringen gjorde därvid bedömningen att, även om
prostitutionen som sådan var en icke önskvärd
samhällsföreteelse, det inte var rimligt att också
kriminalisera den som, åtminstone i flertalet fall,
var den svagare parten som utnyttjades av andra som
ville tillfredsställa sin egen sexualdrift. Det var
också viktigt för att motivera de prostituerade att
söka hjälp för att komma bort från prostitutionen
att de inte kände att de riskerade någon form av
påföljd för att de varit verksamma som prostituerade
(prop. 1997/98:55 s. 104).
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen hade
utskottet att ta ställning till motionsyrkanden
motsvarande det nu förevarande om att även
kriminalisera försäljning av sexuella tjänster.
Utskottet instämde i regeringens nyss återgivna
motivuttalande och uttalade att en kriminalisering
endast borde omfatta köp av sexuella tjänster. Då
aktuella motioner avstyrktes (bet.
1997/98:JuU13 s. 27 f). Utskottet har även därefter
avstyrkt liknande motionsyrkanden, senast i januari
2000 (bet. 1999/2000:JuU7 s. 9 f).
Ett antal undersökningar och utredningar har
presenterats i fråga om tillämpningen av den
aktuella lagen och vilken effekt den har haft.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) redovisade i mars
2000 en studie som syftade till att kartlägga
tillämpningen av lagen under dess första år, Förbud
mot köp av sexuella tjänster – Tillämpningen av
lagen under första året (BRÅ-rapport 2000:4). Av
rapporten framgår att 91 polisanmälningar
upprättades med anledning av lagen under år 1999. En
stor andel av anmälningarna lades dock ned, i
huvudsak med motiveringen att brott inte kunde
styrkas. Andra låg kvar hos polis och åklagare i
väntan på beslut om åtal. Den vanligaste anledningen
till att utredningarna lades ned var enligt BRÅ
bevissvårigheter, t.ex. att bevisa att parterna
träffat en överenskommelse om sexuell förbindelse
mot betalning. Endast sju domar meddelades under år
1999, varav sex fällande och en friande. Dessutom
utfärdades fem strafförelägganden. Påföljderna för
brotten bestämdes till mellan 40 och 80 dagsböter.
Enligt BRÅ hade det inte vållat några större problem
att avgöra vilka gärningar som föll inom det
straffbara området. Åklagare och poliser hade dock
uttryckt osäkerhet beträffande definitionen av vad
som exempelvis menas med att skaffa sig en sexuell
förbindelse, när en sådan förbindelse skall anses
vara av tillfällig natur samt vilka typer av
tjänster som ingår i begreppet sexuell förbindelse.
Vidare presenterade Socialstyrelsen i augusti 2000
en undersökning om prostitutionen i Sverige under
åren 1998 och 1999 (SoS-rapport 2000:5). Av
undersökningen framgår att antalet kända
prostituerade kvinnor verkade ha minskat i
storstäderna, men att antalet i landet i övrigt var
oförändrat. Vidare framgår att en kraftig nedgång av
gatuprostitutionen kunnat noteras efter det att
förbudet införts, men att denna efter ett tag sakta
återkom. Under undersökningen hade uppgifter också
lämnats om en viss ökad användning av alternativa
mötesplatser och kontaktsätt, t.ex. via Internet
eller mobiltelefon.
Socialstyrelsen kommer även fortsättningsvis, inom
sin ordinarie verksamhet, att kartlägga
prostitutionens omfattning och utveckling.
Slutligen har Polismyndigheten i Skåne, på uppdrag
av Rikspolisstyrelsen, utvärderat den praktiska
tillämpningen av lagen och övervägt de metoder med
vilka denna brottslighet bekämpas. Av rapporten, som
lämnades i februari 2001, framgår bl.a. att en viss
nedgång skett i den synliga gatuprostitutionen, men
att det inte finns några belägg för att
prostitutionen som företeelse har minskat. Vidare
framgår att vissa problem uppstått för polisen i
dess försök att bekämpa brott enligt lagen. Ett
problem har varit att domstolarna ställt synnerligen
höga krav på den bevisning som krävs för att lagföra
och döma sexköpare. Detta har för polisen bl.a.
medfört att motstridiga intressen uppstått – å ena
sidan har polisen en lagstadgad skyldighet att
avvärja och förhindra brott i ett tidigt skede,
medan å andra sidan kraven på bevisning förutsätter
ett ingripande från polisens sida först när brottet
är fullbordat.
Rapporten bereds inom Rikspolisstyrelsen.
1998 års sexualbrottskommittén behandlar i sitt
betänkande, Sexualbrotten – Ett ökat skydd för den
sexuella integriteten och angränsande frågor (SOU
2001:14), bl.a. frågor om koppleri och prostitution.
Härvid görs vissa överväganden vad gäller förbudet
mot köp av sexuella tjänster. Enligt kommittén bör
förbudet föras in i 6 kap. brottsbalken för att
regleras på samma ställe som övriga förbud som
gäller sexuella tjänster, nämligen förbudet mot att
köpa sexuellt umgänge med någon under 18 år och
förbudet mot koppleri. För en sådan placering talar
enligt kommittén också det aktuella brottets
anknytning till sexuallivet, dvs. att brottet avser
att skydda individ och samhälle på sexuallivets
område. Enligt kommittén bör vidare det straffbara
området förtydligas och i viss mån utvidgas, t.ex.
bör en person som utnyttjar den sexuella tjänsten
men låter någon annan betala för den vara att se som
gärningsman (s. 303 f).
Betänkandet bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet.
I fråga om pornografisk föreställning gäller
följande bestämmelser. Enligt 2 kap. 3 §
ordningslagen (1993:1617) skall med offentlig
tillställning förstås bl.a. tävlingar och
uppvisningar, danstillställningar, marknader och
mässor. För att en tillställning skall anses som
offentlig krävs att den anordnas för allmänheten
eller att allmänheten har tillträde till den. En
tillställning till vilken tillträdet är begränsat
genom krav på inbjudan, medlemskap i en viss
förening eller annat villkor är dock att anse som en
tillställning som allmänheten har tillträde till, om
tillställningen uppenbarligen är en del av en
rörelse vars verksamhet uteslutande eller
väsentligen består i att anordna tillställningar av
detta slag. Detsamma gäller om tillställningen med
hänsyn till omfattningen av den krets som äger
tillträde, de villkor som gäller för tillträdet
eller andra liknande omständigheter är att jämställa
med sådan tillställning. Enligt 2 kap. 14 §
ordningslagen får offentlig tillställning som utgör
pornografisk föreställning inte anordnas. Straffet
för överträdelse av förbudet är enligt 2 kap.
29 § punkt 5 samma lag böter eller fängelse i högst
sex månader.
1998 års sexualbrottskommitté skulle enligt sina
direktiv bl.a. se över om de skadliga effekterna av
s.k. sexklubbar kan undvikas genom lagstiftning
eller på annat sätt (dir. 1998:48).
Som ovan nämnts redovisade kommittén sitt uppdrag
i mars 2001 i betänkandet Sexualbrotten – Ett ökat
skydd för den sexuella integriteten och angränsande
frågor (SOU 2001:14). Enligt kommittén har antalet
s.k. sexklubbar under de senaste fem åren ökat
kraftigt. Även antalet kvinnor som arbetar på sådana
klubbar har troligtvis ökat. Sexklubbsbranschen kan
enligt kommittén ha en stark dragningskraft på unga
kvinnor som – på grund av bakgrund, uppväxt och
rådande omständigheter – befinner sig i en
riskgrupp. Arbetet på sexklubbar kan ha skadliga
effekter såväl socialt som kroppsligt och själsligt
på kvinnorna samt utgöra en inkörsport till
prostitution. Sexklubbarnas verksamhet leder vidare
till kriminalitet och andra skadliga effekter.
Enligt kommittén bör därför nuvarande bestämmelser
förtydligas och skärpas, t.ex. bör bestämmelsen om
förbud mot anordnande av pornografisk föreställning
förtydligas. Det bör av bestämmelsen framgå att
enskild posering som sker i anslutning till
föreställningen skall anses utgöra en del av
föreställningen och att sådan posering bör beaktas
vid bedömningen av om föreställningen i dess helhet
är pornografisk. Vidare bör straffskalan skärpas i
förhållande till gällande rätt. Enligt kommittén bör
straffet vara böter eller fängelse i högst två år.
Avslutningsvis framhåller kommittén att sexklubbarna
inte endast är ett straffrättsligt problem. Sålunda
bör inte enbart straffrättsliga åtgärder vidtas,
utan dessa bör kombineras med sociala insatser för
kvinnor på sexklubbar och i prostitutionen samt för
de män som köper olika sexuella tjänster (s. 376 f).
Som ovan nämnts bereds betänkandet inom
Justitiedepartementet.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att de
undersökningar och utredningar som presenterats i
fråga om tillämpningen av lagen om förbud mot köp av
sexuella tjänster och vilken effekt lagen har haft
pekar på att tillämpningen av lagen inte är helt
okomplicerad. 1998 års sexualbrottskommitté har dock
inom ramen för sitt uppdrag bl.a. sett över den
aktuella lagstiftningen och föreslagit vissa
förändringar. Till exempel föreslås att det
straffbara området förtydligas och i viss mån
utvidgas. Kommittén har också sett över
lagstiftningen rörande pornografisk föreställning
och föreslagit vissa förtydliganden i denna.
Förslagen bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet. Enligt utskottet bör detta
arbete inte föregripas. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motion 2001/02:Ju291 samt
motionerna 2001/02:Ju452 och 2001/02:U349 i nu
behandlade delar.

Könsstympning

I motion 2001/02:Ju387 (m) begärs åtgärder för att
bekämpa könsstympning. Enligt motionären bör den som
uppmanar annan till ett sådant brott kunna åtalas.
Vidare bör enligt motionären det förebyggande
arbetet samt polisens insatser på området
intensifieras.

Enligt lagen (1982:316) med förbud mot
könsstympning av kvinnor får inte ingrepp i de
kvinnliga yttre könsorganen utföras i syfte att
stympa dessa eller åstadkomma andra bestående men
(könsstympning). Detta gäller oavsett om samtycke
har lämnats till ingreppet eller inte. Även om
kvinnan, eller vårdnadshavaren om det gäller ett
barn, uttryckligen begär ett ingrepp av detta slag
får det således inte utföras. Om brottet har medfört
livsfara, allvarlig sjukdom eller i annat fall
inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall
det bedömas som grovt. Även försök, förberedelse och
stämpling till könsstympning är enligt lagen
straffbart.
Den som bryter mot förbudet skall dömas till
fängelse i högst fyra år. För grovt brott skall
fängelsestraffet bestämmas till lägst två år och
högst tio år.
Utskottet har tidigare behandlat frågor rörande
straffansvar m.m. för könsstympning, senast under
våren 1998. Det ställde sig då bakom ett
regeringsförslag om skärpningar i lagstiftningen,
bl.a. vad gällde straffskalan. Utskottet uttalade
som skäl för sitt ställningstagande i huvudsak
följande. Enligt utskottets mening finns det all
anledning att se mycket allvarligt på den typen av
ingrepp som en könsstympning innebär. Sådana ingrepp
är oförenliga med vår syn på individens rätt till
kroppslig integritet och kvinnans rätt att bestämma
över sig själv och att leva sitt liv efter egna
förutsättningar och behov. Det strider också mot
vetenskap och beprövad erfarenhet att utföra ett
sådant ingrepp. Alla former av könsstympning innebär
ett bestående lidande för den stympade kvinnans del,
och ingreppet leder ofta till allvarliga fysiska och
psykiska skador (bet. 1997/98:JuU13 s. 23 f).
I fråga om förebyggande åtgärder anförde utskottet
att det förebyggande arbetet mot könsstympning
givetvis är av central betydelse och att det är här
tyngdpunkten i arbetet måste ligga. Utskottet delade
mot den bakgrunden den av socialutskottet framförda
uppfattningen att det var synnerligen angeläget med
information och utbildning om kvinnlig könsstympning
till både vuxna och barn inom de grupper där detta
kulturmönster fortfarande lever kvar och till
berörda personalgrupper samt att det var angeläget
med återkommande uppföljning av insatserna på
området. Något tillkännagivande av riksdagen i
frågan ansågs inte nödvändigt (bet. 1997/98:JuU13 s.
24 f).
Socialutskottet har därefter vid flera tillfällen
uttalat sig i frågor rörande bl.a. förebyggande
arbete mot könsstympning, senast i samband med
beredningen av budgetpropositionen för år 2002.
Socialutskottet hänvisade därvid till att regeringen
för en treårsperiod, med början under år 1999,
avsatt medel för arbete mot könsstympning av kvinnor
och flickor. Medlen disponeras av Socialstyrelsen
för att vidareutveckla och sprida metoder samt
initiera förebyggande projekt mot könsstympning.
Styrelsen skulle redovisa sitt uppdrag i december
2001. Enligt socialutskottet borde något
tillkännagivande inte göras i avvaktan på
Socialstyrelsens rapport (bet. 2001/02:SoU1 s. 47 f
och 102 f).
Socialstyrelsen har redovisat sitt uppdrag i
rapporten Uppdrag att vidareutveckla och sprida
metoder samt initiera projekt i syfte att förebygga
könsstympning m.m. I rapporten beskrivs de olika
aktiviteter som genomförts i samband med uppdraget
och vilka erfarenheter och kunskaper som inhämtats.
De aktiviteter som bedrivits kan i princip delas in
i två delar; dels metodutveckling, kartläggning och
kunskapsutveckling, dels informationsspridning och
kompetenshöjning. Bland annat har undersökningar
gjorts beträffande vilka kunskaper och vilken
beredskap som finns hos ungdomsmottagningar,
skolsköterskor och övrig skolpersonal, samt att
projekt om religiösa ledares roll i det förebyggande
arbetet mot kvinnlig könsstympning utförts. Vidare
har diverse utbildningsinsatser och nätverksbyggande
gjorts runt om i landet, t.ex. har
informationsträffar hållits för olika
personalgrupper i Västra Götalands län och
informatörsutbildning anordnats i Malmö.
Socialstyrelsen har också givit stöd till det s.k.
IDIL-projektet som har till syfte att motverka
kvinnlig könsstympning genom att utbilda afrikanska
kvinnor till informatörer. Av det utförda arbetet
har en rad erfarenheter och konklusioner gjorts.
Enligt Socialstyrelsen är det t.ex. viktigt att
fortsätta informations- och kunskapsspridningen till
olika professioner inom socialtjänst, skola och
hälso- och sjukvård samt till berörda
invandrargrupper. Det är också viktigt att få med de
religiösa ledarna i arbetet samt att utveckla det
internationella samarbetet på området. Slutligen har
Socialstyrelsen funnit att behov finns av central
samordning. En central myndighet – förslagsvis
Socialstyrelsen – bör därför ges i uppdrag att
fortsättningsvis samordna arbetet, t.ex. att
underlätta samverkan mellan centrala myndigheter,
bevaka utvecklingen när det gäller lagstiftning,
forskning och riktlinjer samt att bibehålla och
utveckla det internationella samarbetet.
Enligt vad utskottet inhämtat bereds rapporten
inom Socialdepartementet.
Som utskottet tidigare framhållit finns det all
anledning att se mycket allvarligt på den typ av
ingrepp som en könsstympning innebär. Sådana ingrepp
är oförenliga med vår syn på individens rätt till
kroppslig integritet och kvinnans rätt att bestämma
över sig själv. Det strider också mot vetenskap och
beprövad erfarenhet att utföra ett sådant ingrepp.
Alla former av könsstympning innebär ett bestående
lidande för den stympade kvinnans del, och ingreppet
leder ofta till allvarliga fysiska och psykiska
skador. Enligt utskottet är dock de straffrättsliga
bestämmelserna på området, såvitt nu kan bedömas,
utformade på ett ändamålsenligt sätt. Så är t.ex.
redan förberedelse och stämpling till könsstympning
straffbart. Ytterligare insatser måste alltså i
första hand göras för att förebygga denna typ av
brott. I denna del har Socialstyrelsen lämnat vissa
förslag, vilka för närvarande bereds inom
Socialdepartementet. Detta arbete bör inte
föregripas. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2001/02:Ju387.

Vålds- och sexualbrott mot barn

I motion 2001/02:Ju360 (m) begärs att psykisk
misshandel av barn straffbeläggs samt att
straffsatserna för våldsbrott mot barn skärps. I
samma motion begärs också att en särskild
”haverikommission” införs med uppgift att utreda
omständigheterna före och kring mord begångna mot
barn. Enligt motionärerna bör denna kunskap kunna
utgöra ett medel att förhindra fler sådana brott i
framtiden. Liknande önskemål framställs i motion
2000/01:Ju915 (m).

Regeringen beslöt den 10 september 1998 att
tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att
utreda frågan om barnmisshandel och därmed
sammanhängande frågor (dir. 1998:105). Enligt
uppdraget skulle utredningen bl.a.
– närmare definiera begreppet barnmisshandel,
– beskriva utvecklingen av barnmisshandel och söka
förklaringar till denna,
– sammanställa och redovisa kunskapsläget när det
gäller möjligheterna att känna igen
orsaksmönster, såväl inom den enskilda familjen som
i samhället, som kan ligga bakom uppkomsten av
barnmisshandel samt
– se över formerna, omfattningen och inriktningen av
det förebyggande arbetet och utforma strategier för
att effektivisera och förbättra arbetet med att
förhindra barnmisshandel.
Uppdraget i dessa delar redovisades till
regeringen i augusti 2001 i betänkandet
Barnmisshandel – Att förebygga och åtgärda (SOU
2001:72). I betänkandet lämnas ett flertal förslag
till hur skyddet för barn kan förbättras, bl.a. inom
socialtjänstens samt på hälso- och sjukvårdens
område.
Vad gäller de straffrättsliga bestämmelserna anser
kommittén, som tagit namnet Kommittén mot
barnmisshandel, att det inte finns skäl att utöka
kriminaliseringen av barnmisshandel. Enligt
kommittén kan i och för sig psykisk misshandel av
barn framstå som straffvärd, särskilt eftersom barn
generellt sett är mer utsatta och sårbara än vuxna
människor. Många av de argument som i andra
sammanhang förts fram som skäl mot att ytterligare
straffbelägga psykisk misshandel, t.ex. att en sådan
bestämmelse skulle bli alltför oprecis och omfatta
en alltför överskådlig krets av gärningar för att
kunna godtas, gäller emellertid även i fråga om
sådan misshandel som riktar sig mot barn. Eftersom
den psykiska misshandel av barn som förövas av vuxna
oftast äger rum i hemmet där risken för upptäckt är
mycket liten, måste det också bedömas som tveksamt
huruvida en utökad kriminalisering verkligen skulle
ha någon avskräckande effekt. Framför allt måste man
ifrågasätta om straffrättsliga åtgärder är en
lämplig metod att få vuxna människor att behandla
barn med den respekt de har rätt till. Bättre är,
anför kommittén, att genom utbildning och
information höja kunskapsnivån hos föräldrar och
andra vuxna om den psykiska misshandeln och dess
skadeverkningar.
Däremot bör enligt kommittén en särskild
straffskärpningsgrund införas i 29 kap. 2 §
brottsbalken för sådana fall där brottet inneburit
att ett barn kränkts av en närstående eller tidigare
närstående person. Som särskilt försvårande bör även
anses att brott förövats i närvaro av ett närstående
barn. Anledningen härtill är att brott mot barn i
dessa situationer måste anses som dubbelt
försvårande. Omständigheterna vid ett sådant brott
är inte försvårande endast på grund av att brottet
förövats mot ett barn i skyddslös ställning utan
dessutom på grund av att brottet innebär att ett
barn berövas sin trygghet. För det barn som utsätts
för misshandel eller liknande av en förälder eller
bevittnar våld i sina familjer är inte hemmet längre
den trygga och skyddade plats det borde vara och den
förälder som förövat brottet är inte längre en
person att känna tillit till. Sådana brott för
dessutom ofta med sig svåra och långvariga
personliga skadeverkningar (s. 334 f).
När det gäller utredningar vid barns död föreslår
kommittén att Socialstyrelsen ges i uppdrag att
utarbeta och under tre år på försök pröva ett system
för dödsfallsutredningar. Enligt förslaget bör
målgruppen avgränsas till barn under 18 år som dött
på grund av mord, dråp eller misshandel, vilket i
genomsnitt innebär tio till tolv utredningar per år.
I målgruppen inkluderas därmed inte bara den
klassiska barnmisshandeln, dvs. att en förälder
misshandlar ett litet barn, utan också våldet
mellan ungdomar. Kommitténs uppfattning är att det
är viktigt att utreda allt dödligt våld mot barn
under 18 år, oavsett vem som varit förövare. Om det
finns särskilda skäl skall även dödsfall som inte
lett till fällande dom kunna bli föremål för en
dödsfallsutredning. Som exempel kan nämnas fall där
barn dödar barn eller fall där det är klarlagt att
barnet har dött av yttre våld men där det inte går
att bevisa vem som är skyldig. Enligt kommitténs
bedömning bör samhället ta ansvar för att dessa
ytterst tragiska fall blir allsidigt belysta och
utredda. Det finns, anför kommittén, flera skäl till
att samhället bör ta ett särskilt ansvar i de fall
barn dött på grund av yttre våld, t.ex. att det rör
sig om synnerligen allvarliga brott samt att
förövarna i allmänhet är föräldrar och offren små
barn. Enligt kommittén är dödsfallsutredningarnas
främsta syfte att öka kunskaperna om våld mot barn
så att riskfamiljer kan identifieras och så att
förebyggande åtgärder, utredningar, insatser och
samarbete kan förbättras (s. 352 f).
Enligt vad utskottet inhämtat bereds betänkandet
för närvarande inom Regeringskansliet.
Utskottet konstaterar att Kommittén mot
barnmisshandel i sitt betänkande behandlat såväl
frågan om psykisk misshandel av barn som frågan om
utredningar vid barns död. Betänkandet bereds för
närvarande inom Regeringskansliet. Utskottet, som
anser att det pågående beredningsarbetet inte bör
föregripas, föreslår att riksdagen avslår motion
2000/01:Ju915 och motion 2001/02:Ju360 i nu
behandlade delar.
I motion 2001/02:Ju433 (s) begärs att sexualbrott
begångna mot barn skall undantas från bestämmelserna
om preskription. Vidare begärs i motion
2001/02:Ju269 (m) ett förbud mot sexuella
förbindelser mellan elever och deras lärare.
Vad gäller preskriptionstiden för sexualbrott
infördes den 1 januari 1995 en särskild bestämmelse
i 35 kap. 4 § brottsbalken. Bestämmelsen syftade
till att stärka skyddet för barn och ungdomar mot
att bli utnyttjade i sexuella sammanhang. Den
särskilda preskriptionsregeln avser brott enligt 6
kap. 1–4 och 6 §§ brottsbalken, dvs. våldtäkt,
sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt
utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med
avkomling respektive syskon som begåtts mot barn
under 15 år samt försök till sådana brott.
Preskriptionstiden skall i dessa fall beräknas från
den dag då målsäganden fyller eller skulle ha fyllt
15 år. Detta innebär också att den absoluta
preskriptionstiden förlängs på motsvarande sätt.
När det gäller sexuella förbindelser mellan elever
och lärare finns det inte något förbud i gällande
lagstiftning. Däremot gäller enligt 6 kap. 3 §
brottsbalken att den som förmår någon annan till
sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans
eller hennes beroendeställning gör sig skyldig till
sexuellt utnyttjande. Som ett exempel på när denna
bestämmelse kan bli tillämplig nämns i förarbetena
till bestämmelsen det fallet att en lärare eller
någon med liknande anknytning till skolan inleder
ett sexuellt förhållande med någon av sina elever
vid den skola där han eller hon är verksam (prop.
1983/84:105 s. 25 f). Straffet för sådan gärning
skall bestämmas till fängelse i högst två år eller,
om brottet är att anse som grovt, till fängelse i
lägst sex månader och högst sex år.
1998 års sexualbrottskommitté behandlar i sitt
betänkande, Sexualbrotten – Ett ökat skydd för den
sexuella integriteten och angränsande frågor (SOU
2001:14), såväl frågan om den särskilda
preskriptionstiden för sexualbrott bör utvidgas som
frågan om straffansvar när någon i beroendeställning
utnyttjas.
Kommittén har vad gäller den första frågan
föreslagit att en ny preskriptionsbestämmelse införs
som rör sexualbrott mot personer under 18 år. Enligt
förslaget förlängs preskriptionstiden på så sätt att
den, för de brott som avses, skall beräknas från den
dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år.
Viss utvidgning föreslås också vad gäller de brott
som skall omfattas av preskriptionsbestämmelsen.
Brott som normalt inte föranleder någon annan
påföljd än böter bör dock inte omfattas av
bestämmelsen (s. 359 f).
Vad gäller frågan om sexuellt utnyttjande anser
kommittén att bestämmelsen i allt väsentligt bör
vara oförändrad i sak. Några förändringar bör dock
enligt kommittén göras. Det bör t.ex. inte längre
vara ett krav att gärningsmannen förmått den andra
personen till en sexuell handling. Straffansvar bör
alltså kunna komma i fråga oavsett vem som tagit
initiativet till det sexuella umgänget. Att
genomföra en sexuell handling med en annan och
därigenom utnyttja att denna person befinner sig i
en beroendeställning är enligt kommittén i alla
sådana situationer klandervärt och bör vara
kriminaliserat. Självfallet skall det dock
fortfarande krävas ett orsakssamband mellan
beroendeställningen och offrets deltagande i
sexualhandlingen för att gärningen skall vara
straffbar som sexuellt utnyttjande. Vidare bör
enligt kommittén rekvisitet ”allvarligt” utgå.
Enligt kommitténs mening har man redan genom kravet
på missbruk och utnyttjande avskilt de situationer
där förhållandet varit frivilligt (s. 192 f).
Som framgår ovan bereds kommitténs betänkande för
närvarande inom Justitiedepartementet.
Utskottet konstaterar att 1998 års
sexualbrottskommitté i sitt betänkande behandlar
såväl frågan om den särskilda preskriptionstiden för
sexualbrott bör utvidgas som frågan om straffansvar
när någon i beroendeställning, t.ex. en elev,
utnyttjas. Enligt utskottet bör den pågående
beredningen av betänkandet inte föregripas.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
2001/02:Ju269 och 2001/02:Ju433.

Olaga diskriminering, m.m.

I motion 2001/02:Ju378 (s) begärs att åtgärder
vidtas för att bekämpa den s.k. krogdiskrimineringen
mot personer med utländskt ursprung. Vidare framförs
i motion 2001/02:Ju283 (s) i mer övergripande
ordalag att åtgärder måste vidtas för att förstärka
kampen mot brott med rasistiska motiv. Här pekar
motionären särskilt på det hot mot det demokratiska
samhällssystemet som den tilltagande
våldsanvändningen utgör. Han föreslår att det i
brottsbalken införs ett nytt kapitel rubricerat
brott mot demokratin.

I 16 kap. 9 § första stycket brottsbalken
föreskrivs att en näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg,
nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på
de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet
tillämpar i förhållande till andra skall dömas för
olaga diskriminering. Straffet för brottet skall
bestämmas till böter eller fängelse i högst ett år.
Enligt paragrafens andra stycke tillämpas den
nämnda bestämmelsen också på den som är anställd i
näringsverksamhet eller annars handlar på en
näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i
allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.
Vidare gäller, enligt paragrafens tredje stycke,
att ansvar för olaga diskriminering också drabbar
anordnare av allmän sammankomst eller offentlig
tillställning och medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på grund av hans ras,
hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till
sammankomsten eller tillställningen på de villkor
som gäller för andra.
För straffbarhet fordras att det avgörande motivet
för gärningen varit någons ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller trosbekännelse.
Regeringen beslutade den 17 juni 1999 att
tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra
en översyn av bestämmelsen om olaga diskriminering
(dir. 1999:49). I uppdraget ingick bl.a. att göra en
analys av rättsväsendets tillämpning av
bestämmelsen.
I februari 2001 begränsades uppdraget genom
tilläggsdirektiv (dir. 2001:14). Enligt de nya
direktiven skulle utredningen, som antagit namnet
1999 års diskrimineringsutredning, inte längre ha
till uppgift att lämna konkreta förslag till
författningsändringar eller andra åtgärder.
Utredningen skulle i stället övergripande redovisa
sina resultat och ställningstaganden i de frågor
uppdraget omfattade samt lämna förslag till
inriktning på det fortsatta arbetet i dessa frågor.
Anledningen till begränsningen av uppdraget var att
regeringen avsåg att ge en ny utredning i uppdrag
att studera möjligheterna till en mer generell
lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla
eller flertalet samhällsområden och
diskrimineringsgrunder. Frågor som exempelvis vilka
sanktionsformer som är lämpligast i syfte att
åstadkomma en effektiv lagstiftning mot
diskriminering borde lämpligen behandlas vidare inom
ramen för en sådan bredare översyn. I denna översyn
skall 1999 års diskrimineringsutrednings
ställningstaganden ingå som ett underlag.
1999 års diskrimineringsutredning redovisade sitt
uppdrag till regeringen i juni 2001 i betänkandet
Ett effektivt diskrimineringsförbud (SOU 2001:39).
Av betänkandet framgår att antalet anmälningar om
olaga diskriminering femdubblats sedan början av
1990-talet, men att antalet lagföringar är mycket
lågt. Som exempel nämns att det år 1999 anmäldes 263
fall av olaga diskriminering, medan det samma år
endast förekom fyra lagföringar. Enligt utredningens
uppfattning är det svårt att ge ett heltäckande svar
på frågan vad den betydande diskrepansen mellan
antalet anmälningar och lagföringar beror på. Det är
dock, anför utredningen, tveksamt om bestämmelsen
har en sådan utformning att det finns rimliga
möjligheter för polis och åklagare att åstadkomma
ett hållbart underlag för åtal. Det mest
framträdande problemet är det krav på direkt
orsakssamband mellan den diskriminerande handlingen
och någon av de diskrimineringsgrunder som
bestämmelsen uppställer. Kravet innebär att
åklagaren måste styrka att ett avgörande skäl för
den diskriminerande handlingen har varit den
diskriminerades ras, hudfärg, etniska eller
nationella ursprung, trosbekännelse eller
homosexuella läggning. Konstruktionen är förenad med
stora bevissvårigheter eftersom det sällan går att
utesluta att ett annat skäl varit avgörande för
gärningen. Enligt utredningens mening finns det
uppenbara risker med den bristande effektivitet som
tillämpningen av bestämmelsen om olaga
diskriminering nu uppvisar. Den kan bl.a. befaras
leda till en minskad anmälningsbenägenhet hos de
människor som bestämmelsen avser att skydda. Det är
vidare skadligt för tilltron till straffsystemet om
det sprider sig en uppfattning att det inte är
meningsfullt att anmäla diskriminerande handlingar.
Om en straffbestämmelse inte tillämpas i den
meningen att straff döms ut och verkställs är det,
enligt kommitténs uppfattning, troligt att den
närmast motverkar sitt eget syfte. Kommittén anser
mot denna bakgrund att det finns goda skäl att
överväga – när det tillskapats ett effektivt
civilrättsligt diskrimineringsförbud inom ramen för
den översyn av diskrimineringslagstiftningen som nu
påbörjats – att upphäva straffbestämmelsen om olaga
diskriminering.
Regeringen beslutade den 31 januari 2002 att
tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att
bl.a. överväga en gemensam lagstiftning mot
diskriminering som omfattar alla eller flertalet
diskrimineringsgrunder och samhällsområden (dir.
2002:11). Kommittén skall också överväga om det, mot
bakgrund av vad den i övrigt kommer fram till, finns
skäl att ersätta straffbestämmelsen om olaga
diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken med någon
annan typ av reglering. Förslag till
författningsändringar och andra åtgärder som
uppdraget kan ge anledning till skall lämnas.
Kommittén skall redovisa sitt uppdrag till
regeringen senast den 1 december 2004.
Det kan i sammanhanget nämnas att regeringen
nyligen överlämnat en proposition till riksdagen
rörande hets mot folkgrupp, m.m. (prop. 2001/02:59).
I propositionen finns vissa förslag som rör brott
med rasistiska motiv, bl.a. föreslås att en särskild
straffskala införs för grova fall av hets mot
folkgrupp. Utskottet har behandlat propositionen i
ett yttrande till konstitutionsutskottet,
2001/02:JuU4y, samt i betänkande 2001/02:JuU12.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det
är viktigt att åtgärder vidtas för att förhindra och
bekämpa brott med rasistiska förtecken. Arbete pågår
också på flera håll för att se över och förändra
lagstiftningen på detta område. Mot den bakgrunden
finns det för närvarande inte skäl för riksdagen att
göra något särskilt uttalande i frågan. Utskottet
föreslår att motionerna 2001/02:Ju283 och
2001/02:Ju378 avslås.

Högmålsbrott

I motionerna 2001/02:Ju375 (v), 2001/02:Ju402 (s)
och 2001/02:Ju412 (s) begärs att nuvarande
bestämmelse om s.k. högmålsbrott avskaffas så att
alla, även kungen, behandlas lika inför lagen. I
motion Ju427 (s) begärs med samma syfte att
bestämmelserna ses över.

Högmålsbrotten, dvs. brotten mot rikets inre
säkerhet, regleras i 18 kap. brottsbalken. Det
lagrum som närmast åsyftas i motionerna är 18 kap. 2
§ samma balk. Av denna bestämmelse följer att om
gärning som avses i 3–5 kap. brottsbalken (brott mot
liv, hälsa, frihet och frid samt ärekränkning)
innebär förgripelse mot kungen eller annan medlem av
kungahuset eller mot den som i egenskap av
riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter, får
det dömas till fängelse i högst fyra år om det på
brottet annars kan följa fängelse i högst sex
månader och i högst sex år om det på brottet annars
kan följa fängelse i mer än sex månader men högst
fyra år.
Bestämmelsen upptar inte något självständigt brott
utan utgör endast en möjlighet till straffskärpning
för det fall någon begår brott mot kungen eller
annan person som omfattas av bestämmelsen.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla att det
främsta skälet till att en möjlighet att vid vissa
brott mot bl.a. kungen skärpa straffet är att sådana
brott normalt sett riktar sig mot riket och vårt
statsskick och inte mot kungen som privatperson.
Detta förhållande gör att brotten får anses vara mer
straffvärda än motsvarande brott riktade mot
privatpersoner. Mot den bakgrunden anser utskottet
att det för närvarande saknas skäl att ta bort denna
möjlighet till straffskärpning. Utskottet är inte
heller berett att nu förorda en översyn av
bestämmelserna om högmålsbrott. Motionerna
2001/02:Ju375, 2001/02: Ju402, 2001/02:Ju412 och
2001/02:Ju427 avstyrks.

Klotter

Flera motioner rör åtgärder mot klotter. I
motionerna 2001/02:Ju320 och 2001/02:Ju363 (båda kd)
begärs att en nationell handlingsplan mot klotter
upprättas. I motion 2001/02:Ju277 (m) begärs i mer
allmänna ordalag intensifierade åtgärder mot
klotter, t.ex. ökade möjligheter till
kroppsvisitation och utbildningsinsatser i skolorna.
I motionerna 2001/02:Ju264 (c) och 2001/02:Ju280 (m)
begärs bl.a. att straffet för skadegörelse skall
höjas samt att försök till skadegörelse skall
straffbeläggas. I motion Ju264 efterfrågas vidare
ett rehabiliteringsprogram för klottrande ungdomar,
medan det i motion Ju280 framställs krav på ökade
möjligheter till kroppsvisitation. Slutligen begärs
i motion 2001/02:Ju223 (kd) att den som ertappas med
skadegörelse genom klotter skall arbeta av skadan
genom att sanera klotter.

Det finns inte något brott som särskilt tar sikte
på klotter. Sådana gärningar är i stället att bedöma
som skadegörelse eller, om brottet med hänsyn till
skadans obetydlighet och övriga omständigheter är
att anse som ringa, åverkan.
Av 12 kap. 1 § brottsbalken framgår att straffet
för skadegörelse är böter eller fängelse i högst sex
månader. Enligt 12 kap. 3 § samma balk är straffet
för grov skadegörelse fängelse i högst fyra år.
Straffet för åverkan är enligt 12 kap. 2 § samma
balk böter.
Försök och förberedelse är straffbelagda endast i
fråga om grov skadegörelse. Underlåtenhet att
avslöja sådant brott är, som framgår av 12 kap. 5 §
brottsbalken, också straffbar.
Vad gäller kroppsvisitation följer det av 28 kap.
11 § rättegångsbalken att kroppsvisitation får göras
på den som skäligen kan misstänkas för brott på
vilket fängelse kan följa för att söka efter föremål
som kan tas i beslag eller annars för att utröna
omständigheter som kan vara av betydelse för
utredning om brottet. Om det finns anledning att
anta att skadegörelse av normalgraden eller grov
skadegörelse förekommit får således kroppsvisitation
göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet
för att bl.a. söka efter brottsverktyg.
Inom Justitiedepartementet pågår arbete för att
förbättra möjligheterna att bekämpa klotter.
Den 26 oktober 1999 anordnade
Justitiedepartementet ett seminarium rörande
klotter. I seminariet deltog bl.a. företrädare för
Brottsförebyggande rådet, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Statens järnvägar,
Storstockholms lokaltrafik och Svenska
Kommunförbundet. Syftet med seminariet var att söka
finna en gemensam problembeskrivning och diskutera
möjliga åtgärder för att minska och förebygga
klotter.
Vidare har inom Justitiedepartementet utarbetats
en departementspromemoria i ämnet, Åtgärder mot
klotter (Ds 2001:43). I promemorian föreslås olika
åtgärder för att motverka och minska klotter i
främst offentliga miljöer. Det rör sig dels om
skärpningar av det straffrättsliga regelverket, dels
om brottsförebyggande åtgärder. Bland annat föreslås
att straffmaximum för skadegörelse av normalgraden
höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett
år samt att försök till skadegörelse av normalgraden
kriminaliseras. Vidare föreslås att polisen ges
utökade möjligheter att i förebyggande syfte
kroppsvisitera personer för att söka efter föremål
som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott
som innefattar skada på egendom. Polisen skall
alltså inte, som i dag, behöva avvakta med att
ingripa till dess att ett brott har begåtts. När det
gäller det brottsförebyggande arbetet framhålls att
en viktig uppgift är att systematiskt söka ta fram
kunskap om vilka åtgärder som är effektiva för att
förebygga att personer börjar klottra. Vidare finns
det, enligt promemorian, ett behov av att initiera
och utvärdera försöksprojekt för att minska klotter.
Förutom att sådana projekt är ett viktigt led i det
brottsförebyggande arbetet mot klotter kan de
dessutom tjäna som modell för hur olika projekt i
framtiden skall genomföras och utvärderas.
Promemorian har remissbehandlats. Den och
remissvaren bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet.
Utskottet har vid upprepade tillfällen haft att ta
ställning till motionsyrkanden om åtgärder mot
klotter, senast under våren 2001 (bet. 2000/01:JuU14
s. 23 f). Utskottet framhöll därvid att överväganden
av vilka åtgärder som kan anses påkallade för en
effektiv bekämpning av klotter pågick i
Regeringskansliet och att detta beredningsarbete
inte borde föregripas.
Utskottet anser alltjämt att det pågående
beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet vill dock
understryka att det är angeläget att arbetet inte
stannar upp. Motionerna 2001/02:Ju223,
2001/02:Ju264, 2001/02:Ju277, 2001/02: Ju280,
2001/02:Ju320 och 2001/02:Ju363 avstyrks.

Underlåtenhet att bistå nödställd

I motion 2001/02:Ju274 (m) yrkas att
Straffansvarsutredningens förslag till
lagbestämmelse om straff för den som underlåter att
bistå nödställd skall genomföras.

Dagens regler innebär att det inte finns någon
generell straffsanktionerad skyldighet att ingripa i
situationer som är farliga för andra personer.
I många situationer kan dock ett
underlåtenhetsansvar komma i fråga. Som huvudregel
förutsätter ett sådant ansvar att gärningsmannen kan
sägas ha haft en handlingsplikt. En sådan plikt har
t.ex. föräldrar gentemot sina barn och lärare
gentemot sina elever. Enligt 13 kap. 10 §
brottsbalken kan vidare den som underlåter att
avvärja allvarlig fara, t.ex. brand eller omfattande
förstörelse, som han eller hon själv framkallat
bestraffas för sin underlåtenhet. Vidare kan, enligt
23 kap. 6 § brottsbalken, straffansvar åläggas den
som underlåter att avslöja eller hindra ett
allvarligt brott, t.ex. mord, dråp, grov misshandel,
våldtäkt, rån och grov skadegörelse, som är å färde.
Den som bevittnar en pågående grov misshandel och
som har möjlighet att larma polis eller annan men
underlåter att göra det kan alltså straffas.
Vidare finns det vissa regler som stipulerar en
skyldighet att vidta räddningsåtgärder. I 39 §
räddningstjänstlagen (1986:1102) föreskrivs sålunda
en allmän varnings- och alarmeringsskyldighet. Den
som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en
brand eller en olyckshändelse som innebär fara för
någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa
eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem
som är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.
Detsamma gäller den som får kännedom om att det
föreligger en överhängande fara för brand eller
liknande olyckshändelse. Skyldigheten att varna
eller tillkalla hjälp är straffsanktionerad. Här kan
även nämnas 5 § lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott vari s.k. smitning straffbeläggs. I
2 kap. 8 § trafikförordningen (1998:1276) finns
vidare en icke straffsanktionerad bestämmelse som
föreskriver att den som, med eller utan egen skuld,
haft del i en trafikolycka skall stanna och i mån av
förmåga lämna hjälp åt skadade. Även inom sjöfarten
finns bestämmelser som här är av intresse. Enligt 20
kap. 7 § sjölagen (1994:1009) straffas befälhavare
med böter eller fängelse i högst två år, om han
eller hon försummar att lämna den som anträffas i
sjönöd all hjälp som är möjlig och behövlig för att
den nödställde skall kunna räddas, förutsatt att det
kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget
eller de ombordvarande. Samma gäller om han eller
hon, efter sammanstötning med annat fartyg,
försummar att lämna det andra fartyget och de
ombordvarande där all behövlig och möjlig hjälp för
räddning ur den uppkomna faran, förutsatt att det
kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget
eller de ombordvarande. Befälhavaren är även skyldig
att göra allt som står i hans eller hennes makt för
att rädda de ombordvarande, om det egna fartyget
råkar i sjönöd. Slutligen har befälhavare för
luftfartyg enligt 5 kap. 7 § och 13 kap. 2 § 7
luftfartslagen (1957:297), om luftfartyget råkar i
nöd, en straffsanktionerad skyldighet att göra allt
vad han eller hon kan för att rädda de ombordvarande
samt flygplanet och det gods som finns ombord.
Regeringen beslutade den 11 maj 1994 att tillkalla
en särskild utredare med uppdrag att se över vissa
frågor inom straffrättens allmänna del (dir.
1994:39). Utredningen, som antog namnet
Straffansvarsutredningen, avlämnade i januari 1997
sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU
1996:185). I betänkandet föreslås bl.a. att det
införs en särskild straffbestämmelse avseende
underlåtenhet att bistå nödställd. Enligt
utredningen förefaller det i vissa situationer
finnas ett väl stort avstånd mellan vad som för
gemene man framstår som ett i hög grad straffvärt
och moraliskt förkastligt agerande och vad
lagstiftningen pekar ut som straffvärt. Det
framstår, anför utredningen, som i hög grad stötande
att inte någon som helst påföljd inträder för en
underlåtenhet att bidra till räddandet av annans liv
eller hälsa i situationer där detta kunnat ske utan
olägenhet för den försumlige. En sådan underlåtenhet
framstår också för de flesta som betydligt mer
straffvärd än andra beteenden som redan i dag är
straffbelagda, t.ex. underlåtenhet att lämna in
hittegods. När det gäller straffbestämmelsens
utformning föreslår utredningen ett straffrättsligt
ansvar för den som underlåter att ingripa för att
bistå en person som befinner sig i allvarlig fara
för liv eller hälsa eller i en därmed jämförlig
situation. Straffet för underlåtenheten föreslås
vara böter eller fängelse i högst två år. En
förutsättning för straffansvar skall dock vara att
det med hänsyn till omständigheterna skäligen kunnat
begäras att personen skulle ingripa. Till ansvar
skall vidare endast dömas om ett ingripande kunnat
ske utan fara för den handlande själv eller någon
annan. När det gäller kravet på åtgärder bör det
enligt utredningen generellt sett inte ställas höga
krav, utan det bör finnas en relativt god marginal
till den handlingsskyldiges förmån. I många
olyckssituationer torde det räcka med att man
tillkallar hjälp av ambulanspersonal, polis eller
brandkår. I andra situationer kan det krävas en mer
aktiv insats, t.ex. att man bistår med
transportmedel för skadade personer eller att man
drar upp en person som håller på att drunkna ur
vattnet.
Regeringen behandlade Straffansvarsutredningens
förslag i proposition 2000/01:85 Förberedelse till
brott m.m. (s. 20 f). Enligt regeringen borde inte
något generellt straffrättsligt ansvar för
underlåtenhet att bistå nödställd införas.
Utskottet delade regeringens uppfattning.
Utskottet framhöll därvid bl.a. följande. Det kan i
och för sig finnas ett värde i att införa ett
generellt straff-ansvar för underlåtenhet att bistå
nödställd. Genom en sådan straffbestämmelse
bekräftar samhället den allmänna moraliska
skyldighet som finns att hjälpa någon som befinner
sig i en nödsituation. Emellertid torde det inte
finnas något större praktiskt behov av en sådan
reglering. Den nuvarande lagstiftningen innehåller
redan bestämmelser om underlåtenhetsansvar för de
allra mest straffvärda fallen. Så har t.ex. en
förälder skyldighet att hjälpa sitt barn om barnet
befinner sig i allvarlig risk för liv eller hälsa.
Vidare är underlåtenhet att avvärja den fara en
person själv framkallat för någon annan i
allvarligare situationer straffsanktionerad, liksom
underlåtenhet att avslöja eller hindra pågående
brott av allvarligt slag. Att införa en allmän
straffrättslig bestämmelse vid underlåtenhet att
bistå nödställd kan därför ifrågasättas.
Principiellt sett bör återhållsamhet iakttas i fråga
om nykriminaliseringar. Om en kriminalisering införs
krävs att den präglas av legalitet och
förutsägbarhet. En regel om straffansvar för
underlåtenhet att bistå nödställd skulle rimligen få
utformas som en generell bestämmelse. Det torde inte
vara möjligt att i bestämmelsen närmare ange och
precisera vilka åtgärder som i olika situationer
skulle krävas av den som riskerar att träffas av
straffansvaret. Även om Straffansvarsutredningen i
sitt förslag nämner åtgärder som att larma eller
rädda den nödställde är det sannolikt att de olika
ingripanden som krävs skulle kunna variera mycket
kraftigt beroende på i vilken situation
handlingsplikten aktualiseras. Ytterst skulle det
därför få ankomma på domstolarna att göra en
bedömning av vad som kunnat krävas i en viss
situation. Detta skulle innebära svårigheter för
enskilda att avgöra när de är skyldiga att ingripa
samt vilket handlande som krävs av dem i den
aktuella situationen. I sammanhanget måste också
beaktas att hotet om att straffansvar kan följa om
någon inte ingriper till förmån för en nödställd
emellanåt skulle kunna leda till att olämpliga
åtgärder vidtas.
Sammantaget ansåg utskottet att nackdelarna med
att införa ett generellt straffrättsligt ansvar för
underlåtenhet att bistå nödställd vägde tyngre än de
skäl som talade för att införa ett sådant ansvar
(bet. 2000/01:JuU25 s. 9 f).
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i
frågan. Motion 2001/02:Ju274 avstyrks.

Trafikbrott

Rattfylleri, m.m.

I motion 2001/02:Ju241 (m) begärs att straffet för
rattfylleri med personskada som följd skärps. I
syfte att uppnå höjda straff vid rattfylleri med
vållande av annans död begärs vidare i motion
2001/02:Ju296 (kd) att straffskalan för
rattfylleribrott ses över. Slutligen begärs i motion
2001/02:Ju415 (s) att s.k. eftersupning
straffbeläggs i syfte att förbättra möjligheterna
att lagföra rattfyllerister. Motionärerna efterlyser
en lagstiftning i Sverige efter mönster av vad som
gäller i t.ex. Norge.

Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen
(1951:649) skall den dömas för rattfylleri som för
ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att
ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd
att alkoholkoncentrationen under eller efter färden
uppgick till minst 0,2 ‰ i hans blod eller 0,10
milligram per liter i hans utandningsluft.
För rattfylleri döms också, enligt paragrafens
andra stycke, den som för ett motordrivet fordon
eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som
avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor
mängd att det under eller efter färden finns något
narkotiskt ämne kvar i blodet. Detta gäller dock
inte om narkotikan intagits i enlighet med läkares
eller annan behörig receptutfärdares ordination.
Av tredje stycket i samma paragraf framgår att
även den som vid förandet av ett motordrivet fordon
eller en spårvagn är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker att det kan antas att han eller hon inte på
betryggande sätt kan föra fordonet skall dömas för
rattfylleri. Detsamma gäller om föraren är lika
påverkad av något annat medel (s.k. kliniskt
rattfylleri).
Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i
högst sex månader.
Är brottet grovt, skall föraren enligt 4 a §
trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till
fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas om föraren har haft
en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 ‰
i blodet eller 0,50 milligram per liter i
utandningsluften, om föraren annars har varit
avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel
eller om framförandet av fordonet har inneburit en
påtaglig fara för trafiksäkerheten.
För det fall gärningsmannen vid körningen orsakar
annans död eller personskada skall han eller hon
normalt sett, enligt 3 kap. 7 respektive 8 §
brottsbalken, även dömas för vållande till annans
död, grovt brott, respektive vållande till
kroppsskada eller sjukdom, grovt brott. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall nämligen
särskilt beaktas om gärningsmannen, när det krävts
särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit
påverkad av alkohol eller något annat medel.
Straffet för vållande till annans död, grovt brott,
respektive vållande till kroppsskada eller sjukdom,
grovt brott, skall bestämmas till fängelse i lägst
sex månader och högst sex år respektive fängelse i
högst fyra år.
Av rättspraxis framgår att påföljden för grovt
rattfylleri och vållande till annans död normalt
bestäms till fängelse ett år (se t.ex. RH 1995:78).
Vad gäller s.k. eftersupning gäller enligt den
norska lagstiftningen att en förare av motorfordon
inte får inta alkohol eller annat berusande eller
bedövande medel under de första sex timmarna efter
en körning om han eller hon förstår eller måste ha
förstått att körningen kan leda till
polisundersökning. Förbudet mot eftersupning gäller
dock inte efter det att blodprov eller
alkoholutandningsprov tagits eller efter det att
polisen beslutat att något sådant prov inte skall
tas.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat och
avstyrkt motioner angående eftersupning, senast i
februari 1998 (bet. 1997/98:JuU9 s. 12 f). Utskottet
fann därvid inte skäl att frångå sin tidigare
inställning, dvs. att problemet med påstådd
eftersupning torde vara relativt litet sett i
förhållande till samtliga trafiknykterhetsbrott och
att tungt vägande invändningar av bl.a.
rättssäkerhetsnatur kan riktas mot att införa ett
förbud mot eftersupning.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att
vållande till annans död respektive kroppsskada
normalt sett är att bedöma som grovt om brottet
begåtts i samband med onykterhet i trafik. På dessa
brott kan fängelse om maximalt sex respektive fyra
år följa. Vid bedömningen av brottsrubriceringen i
det enskilda fallet måste hänsyn dock tas till
samtliga föreliggande omständigheter. Detsamma
gäller vid bestämmande av påföljd för brottet.
Enligt utskottet är den gällande lagstiftningen
utformad på ett ändamålsenligt sätt. Någon anledning
att för närvarande ändra i lagstiftningen finns
enligt utskottet inte. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motion 2001/02:Ju241 och motion
2001/02:Ju296 i nu behandlad del.
När det gäller efterfrågat förbud mot eftersupning
vidhåller utskottet sin tidigare inställning. Motion
2001/02:Ju415 avstyrks.

Olovlig körning, m.m.

I motion 2001/02:Ju316 (kd) begärs en skärpning av
bestämmelserna om olovlig körning. I samma motion
samt i motionerna 2001/02:Ju229 (m) och
2001/02:Ju383 (s) begärs att möjligheterna att
förverka fordonet när någon gör sig skyldig till
olovlig körning utvidgas. Slutligen begärs i motion
2001/02:Ju309 (m) att polisen ges möjlighet att
omhänderta fordon även i andra sammanhang, t.ex. vid
olagliga rallykörningar.

Enligt 3 § första stycket trafikbrottslagen gäller
att om någon uppsåtligen för körkortspliktigt fordon
utan att vara berättigad att föra sådant fordon,
skall han eller hon dömas för olovlig körning till
böter. Har han eller hon tidigare innehaft körkort
som blivit återkallat eller har brottet skett
vanemässigt eller är det eljest att anse som grovt,
får dömas till fängelse i högst sex månader.
Vid upprepade fall av grov olovlig körning bestäms
påföljden i praxis till fängelse.
Enligt 7 § trafikbrottslagen får ett fordon som
har använts vid brott enligt trafikbrottslagen,
t.ex. olovlig körning, förklaras förverkat om det
behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet
och förverkande inte är oskäligt. Normalt är det
tillräckligt för att förverkande skall kunna ske att
risken för fortsatt brottslighet framstår som
beaktansvärd.
Vidare följer av 27 kap. 1 § rättegångsbalken att
föremål, som skäligen kan antas äga betydelse för
utredning om brott eller vara genom brott någon
avhänt eller på grund av brott förverkat, får tas i
beslag. Beslut härom får dock endast fattas om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i
övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller
för något annat motstående intresse.
Justitiedepartementet har inlett ett arbete för
att analysera reglerna om förverkande av fordon ur
ett brett perspektiv. Inom ramen för detta arbete
kommer departementet att överväga om det finns
effektiva medel för att stoppa förare som
systematiskt begår trafikbrott samt om det finns
anledning att ändra nuvarande bestämmelser.
Utskottet finner inte nu skäl att förorda en
ändring av straffskalan för olovlig körning.
Utskottet anser inte heller att riksdagen bör
föregripa det arbete som pågår inom
Justitiedepartementet om förverkande av fordon.
Motionerna 2001/02:Ju229, 2001/02:Ju309,
2001/02:Ju316 och 2001/02: Ju383 avstyrks.

Förbud att delta i militära aktioner utomlands,
m.m.

I motion 2001/02:Ju398 (m) begärs ett förbud mot
deltagande i militära aktioner utomlands i andra
fall än när deltagandet sker genom Försvarsmakten
eller är sanktionerat av regeringen. I motionen
begärs vidare att lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll skall skärpas. Enligt motionären
bör utvisning kunna ske även när utlänning deltar i
verksamhet som utgör fara för annat lands säkerhet.

Om någon utan regeringens tillstånd här i riket
värvar folk till främmande krigstjänst eller därmed
jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen
bege sig ut ur riket för att ta sådan tjänst, skall
han eller hon enligt 19 kap. 12 § brottsbalken dömas
för olovlig värvning till böter eller fängelse i
högst sex månader eller, om riket var i krig, till
fängelse i högst två år.
Detta förbud hindrar inte enskilda från att på
eget initiativ delta i krigförande parts tjänst
utomlands. Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen gäller
att varje medborgare är tillförsäkrad frihet att
lämna riket. Denna frihet får enligt 2 kap.
12 § samma lag endast begränsas genom lag. En sådan
ändring får bara göras för att tillgodose ett
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle, och får inte göras enbart på grund av
politisk, religiös, kulturell eller annan åskådning.
Den får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med
hänsyn till det ändamål som föranlett begränsningen
och inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot
mot den fria åsiktsbildningen såsom en av
folkstyrelsens grundvalar.
För det fall svensk medborgare eller utlänning med
hemvist i Sverige deltar i militär utbildning eller
liknande utomlands i syfte att begå brott kan
personen däremot i vissa fall tänkas bli lagförd för
stämpling till brott enligt 23 kap. 2 §
brottsbalken. Med stämpling förstås bl.a. att någon
anstiftar annan eller själv åtar sig att utföra viss
gärning. Stämpling är straffbelagt för bl.a. mord,
grov misshandel, människorov, olaga
frihetsberövande, försättande i nödläge, mordbrand,
allmänfarlig ödeläggelse, spridande av gift eller
smitta samt förgöring. I vissa speciella fall kan
ansvar även komma i fråga för överträdelse av
internationella sanktioner som FN:s säkerhetsråd och
EU beslutat. Så gäller t.ex. för närvarande förbud
att direkt eller indirekt bevilja, sälja,
tillhandahålla eller överföra teknisk rådgivning,
tekniskt stöd eller utbildning med anknytning till
militär verksamhet hos beväpnad personal som står
under talibanernas kontroll, till fysiska eller
juridiska personer, enheter eller organ i det
talibankontrollerade Afghanistan eller till
personer, enheter eller organ för verksamhet som
bedrivs i eller från det talibankontrollerade
Afghanistan (FN:s säkerhetsråds resolution 1333 av
den 19 december 2000).
I lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll
finns bestämmelser om utvisning av utlänning i vissa
fall. Enligt lagen får en utlänning, om avvisning
eller utvisning inte kan ske enligt utlänningslagen
(1989:529), utvisas ur landet, om det behövs av
hänsyn till rikets säkerhet, eller om det med hänsyn
till vad som är känt om utlänningens tidigare
verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att
han eller hon kommer att begå eller medverka till
brottslig gärning som innefattar våld, hot eller
tvång för politiska syften. Beslut om sådan
utvisning meddelas av regeringen.
Utvisning kan alltså i viss utsträckning ske även
när fara föreligger för att en utlänning i främmande
stat skall begå eller medverka till brottslig
gärning som innefattar våld, hot eller tvång för
politiska syften.
Utskottet finner inte skäl att på det sätt
motionären föreslår inskränka den grundlagsskyddade
rätten till fri rörlighet som varje medborgare i dag
har. Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion
2001/02:Ju398 i denna del.
När det gäller möjligheterna till utvisning enligt
lagen om särskild utlänningskontroll konstaterar
utskottet att utvisning redan i dag i viss
utsträckning kan ske när fara föreligger för att en
utlänning i främmande stat skall begå eller medverka
till brottslig gärning som innefattar våld, hot
eller tvång för politiska syften. Utskottet ser för
närvarande inte skäl att ytterligare utvidga denna
möjlighet. Motion 2001/02:Ju398 bör därför avslås
även i denna del.

Djurplågeri, m.m.

I motionerna 2001/02:Ju374 (v) och 2001/02:MJ218 (c)
yrkas att straffsatserna för djurplågeri skärps. I
en av motionerna framhålls att det bör ske genom att
en särskild straffskala införs för grova fall av
djurplågeri.

Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken skall den som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom
misshandel, överansträngning eller vanvård eller på
annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande
dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i
högst två år.
I sammanhanget kan även nämnas att länsstyrelsen,
när någon allvarligt försummat tillsynen eller
vården av ett djur eller misshandlat djur, skall
förbjuda honom eller henne att ta hand om djur eller
visst slag av djur. Är det ägaren av djuret kan
länsstyrelsen också ålägga honom eller henne att
göra sig av med djuret och förbjuda honom eller
henne att skaffa nya djur. Förbudet kan avse viss
tid eller gälla tills vidare (29 § djurskyddslagen
[1988:534]).
Regeringen bemyndigade den 19 april 2000 chefen
för Jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild
utredare med uppdrag att se över hur djurskyddet
skall vara organiserat (dir. 2000:31).
Uppdraget redovisades till regeringen i november
2000 i betänkandet Ett förbättrat djurskydd (SOU
2000:108). I betänkandet framhåller utredaren bl.a.
att det bör övervägas att skärpa
djurskyddslagstiftningen.
Betänkandet bereds för närvarande inom
Jordbruksdepartementet.
Utskottet konstaterar att visst beredningsarbete
för närvarande pågår inom Regeringskansliet såvitt
gäller bestämmelserna i djurskyddslagen om
vanskötsel av djur. Något arbete vad gäller
bestämmelsen om djurplågeri pågår inte. Enligt
utskottet har det inte heller framkommit att skäl
föreligger att nu initiera en förändring i denna
lagstiftning. Utskottet avstyrker bifall till motion
2001/02:Ju374 samt motion 2001/02:MJ218 i nu
behandlad del.
I motion 2001/02:Ju446 (mp) begärs att
preskriptionstiden för brott enligt miljöbalken och
djurskyddslagen skall förlängas.
För brott enligt miljöbalken och djurskyddslagen
gäller de bestämmelser om åtals- och
påföljdspreskription som följer av brottsbalken.
Enligt 35 kap. 1 § brottsbalken gäller att påföljd
för brott inte får ådömas om inte den misstänkte
häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom
två år, om det på brottet inte kan följa svårare
straff än fängelse i ett år, fem år, om svåraste
straffet är högre men inte över fängelse i två år,
tio år, om svåraste straffet är högre men inte över
fängelse i åtta år, femton år, om svåraste straffet
är fängelse på viss tid över åtta år, och tjugofem
år, om fängelse på livstid kan följa på brottet.
Innefattar en handling flera brott får påföljd
ådömas för alla brotten så länge påföljd kan ådömas
för något av dem.
De ovan angivna tiderna skall, enligt 35 kap. 4 §
brottsbalken, normalt sett räknas från den dag
brottet begicks. Om det för ådömande av påföljd
förutsätts att viss verkan av handlingen inträtt
räknas dock tiden från den dag sådan verkan
inträdde.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att det i
svensk lagstiftning gäller generella bestämmelser om
preskription vilka följer brottets straffvärde.
Detta innebär att alla brott med likartat
straffvärde normalt har samma preskriptionstid. För
att kunna motivera en avvikelse från de generellt
gällande preskriptionstiderna måste starka skäl
kunna åberopas, i synnerhet om fråga är att förlänga
preskriptionstiden. Enligt utskottet föreligger inte
skäl att införa en sådan avvikelse för brott enligt
miljöbalken eller djurskyddslagen. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion 2001/02:Ju446.

Frågor om straff

I detta avsnitt behandlar utskottet
motionsyrkanden rörande straff, bl.a. frågor
om livstidsstraffet, påföljden vid återfall i
brott, villkorlig dom, samhällstjänst vid
s.k. artbrott, villkorlig frigivning,
straffmätningen och det straffrättsliga
samarbetet inom EU. Utskottet föreslår med
hänvisning till pågående utrednings- och
beredningsarbete, redan vidtagna åtgärder och
med hänvisning till gällande regelverk att
riksdagen avslår samtliga motioner i denna
del. Jämför reservationerna 5 (v, kd, fp,
mp), 6, 8 och 10 (m), 7 (c, fp), 9 och 11
(v), 12 (kd) och 13 (c).

Livstidsstraffet

Flera motioner berör frågan om livstidsstraffet. I
motionerna 2001/02:Ju231 (mp), 2001/02:Ju340 (v),
2001/02:Ju424 (kd) och 2001/02:Ju450 (fp) begärs att
livstidsstraffet skall ersättas med tidsbestämda
straff.

Fängelse på livstid stadgas för närvarande,
förutom för vissa av brotten i 22 kap. brottsbalken
om landsförräderi m.m., för ett fåtal brott, bl.a.
för mord, grov mordbrand, grov allmänfarlig
ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord.
Regeringen får av nåd efterge eller mildra en
brottspåföljd (11 kap. 13 § regeringsformen). När
det är fråga om ett livstidsstraff sker detta
normalt sett genom att livstidsstraffet ersätts av
ett tidsbestämt straff. Längden av de tidsbestämda
straffen har sedan mitten av 1990-talet ökat något.
Detta kan förklaras bl.a. av behovet att anpassa de
omvandlade straffen till de straffskärpningsregler
för återfall i brott och vid flerfaldig brottslighet
som numera finns. En viktig förklaring ligger också
i att tidsbestämningen av livstidsstraffen på
senare år i allt högre grad kommit att ske efter en,
i varje enskilt fall, individuell prövning av
omständigheterna kring det begångna brottet och den
dömdes personliga förhållanden. Efter det att
straffet tidsbestämts tillämpas reglerna om
villkorlig frigivning i vanlig ordning.
Under åren 1990–2001 tidsbestämdes 21
livstidsstraff. Två personer fick sina straff
omvandlade till fängelse 15 år, tre fick sina straff
omvandlade till fängelse 16 år, fem fick sina straff
omvandlade till fängelse 18 år, en fick sitt straff
omvandlat till fängelse 18 år och åtta månader, två
fick sina straff omvandlade till fängelse 19 år, två
fick sina straff omvandlade till fängelse 20 år, en
fick sitt straff omvandlat till fängelse 21 år och 5
månader, tre fick sina straff omvandlade till
fängelse 23 år, en fick sitt straff omvandlat till
fängelse 24 år och en fick sitt straff omvandlat
till fängelse 25 år. Därutöver frigavs en person
omedelbart på grund av hälsoskäl.
I januari 2002 var antalet intagna med
livstidsstraff 103.
Regeringen tillkallade den 30 november 2000 en
särskild utredare som skall utarbeta förslag till en
ny ordning för prövning av frigivning av
livstidsdömda (dir. 2000:85). Utredaren skall lämna
förslag till hur ett system bör utformas som innebär
en skyldighet för en nämnd, domstol eller annat
organ att pröva frågan om villkorlig frigivning
skall ske av personer dömda till livstidsstraff
efter en viss tids avtjänande. Uppdraget avser såväl
frågan om kriterier för sådan frigivning som hur
prövningsförfarandet skall vara utformat. Utredaren
bör t.ex., med utgångspunkt bl.a. i de
omständigheter som regeringen i dag beaktar inför en
tidsbestämning av livstidsdömda, ange vilka
kriterier som skall beaktas vid en
frigivningsprövning. Utredaren skall också redovisa
för- och nackdelar med en överflyttning av frågor om
frigivning från livstidsstraffet från regeringen
till ett annat organ.
Utredarens förslag skall vara inriktat på att
förbättra förutsebarheten för kriminalvården och de
livstidsdömda, främst för att verkställighetstiden
bättre än i dag skall kunna användas effektivt och
ändamålsenligt och tidigt inriktas på
frigivningsförberedande åtgärder. En annan
grundläggande målsättning skall vara att genom
systemets utformning stärka den livstidsdömdes
rättssäkerhet, trots att straffet per definition är
tidsobestämt.
Den nya ordningen skall inte inskränka regeringens
grundlagsfästa rätt att benåda en livstidsdömd
person, men den praktiska betydelsen av
benådningsrätten bör minska när prövningsorganets
obligatoriska prövning av frigivningsfrågor
inträder.
Uppdraget skall redovisas till regeringen senast
den 31 mars 2002.
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden som de nu aktuella, senast våren
2001 (bet. 2000/01:JuU14 s. 31 f). Utskottet
konstaterade därvid att regeringen tillsatt en
utredare som skall utarbeta ett förslag till en ny
ordning för prövning av frigivning av livstidsdömda.
Förslaget skall utgå från att en nämnd, domstol
eller annat, från regeringen fristående, organ efter
en viss tids avtjänande skall pröva om den
livstidsdömde skall friges villkorligt. Syftet med
uppdraget är att förbättra förutsebarheten såväl för
kriminalvården, som för de livstidsdömda. Enligt
utskottet borde detta arbete inte föregripas, varför
då aktuella motionsyrkanden avstyrktes.
Utskottet anser alltjämt att pågående
utredningsarbete bör avvaktas. Mot den bakgrunden
föreslår utskottet att riksdagen avslår motion
2001/02:Ju231 samt motionerna 2001/02:Ju340,
2001/02:Ju424 och 2001/02:Ju450 i nu behandlade
delar.

Återfall i brott

I motion 2001/02:Ju450 (fp) begärs att personer som
vid upprepade tillfällen återfaller i likartad
brottslighet skall, successivt och systematiskt,
dömas till allt längre fängelsestraff. I motion
2001/02:Ju237 (c) framhålls att återfall i likartad
brottslighet skall bedömas som en försvårande
omständighet vid straffmätningen. I motionerna
2001/02:Ju266 och 2001/02:Ju449 (båda m) efterfrågas
en ordning som innebär att den dömde skall erhålla
maxstraffet för brottet när han eller hon återfaller
i likartad vålds- eller sexualbrottslighet för
tredje gången, om inte särskilda skäl talar däremot.

Det finns i det nuvarande påföljdssystemet
möjlighet att beakta återfall i brott på olika sätt.
Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken får rätten som ett
skäl att välja fängelse, i stället för en icke
frihetsberövande påföljd, beakta att den tilltalade
tidigare gjort sig skyldig till brott.
Vidare skall rätten normalt sett, om den som är
villkorligt frigiven från ett fängelsestraff
återfaller i brott under prövotiden, förverka den
villkorligt medgivna friheten eller del av denna (34
kap. 4 § brottsbalken).
Om det förhållandet att en person har återfallit i
brott inte tillräckligt kan beaktas genom
påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt
medgiven frihet skall rätten vid straffmätningen,
utöver brottets straffvärde, beakta återfallet (29
kap. 4 § brottsbalken).
Vid återfall i brott finns också i vissa fall en
möjlighet för domstolarna att döma till ett högre
straff än vad som annars kan följa på det aktuella
brottet (26 kap. 3 § brottsbalken).
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden, senast under våren 2001 (bet.
2000/01:JuU14 s. 32 f). Utskottet ansåg därvid att
gällande lagstiftning ger goda möjligheter för
domstolarna att vid straffmätningen beakta att en
person har återfallit i brott och avstyrkte då
aktuella motionsyrkanden.
Som utskottet tidigare framhållit ger gällande
lagstiftning goda möjligheter att vid
straffmätningen beakta att en person har återfallit
i brott. Hänsyn skall härvid tas till
omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt
utskottet är denna ordning ändamålsenlig. Utskottet
är sålunda inte berett att ställa sig bakom
förslaget att en gärningsman skall erhålla
maxstraffet för brottet när han eller hon återfaller
i likartad vålds- eller sexualbrottslighet för
tredje gången. Inte heller är utskottet för
närvarande berett att ställa sig bakom en ordning
som innebär att den dömde systematiskt döms till
allt längre fängelsestraff i vidare utsträckning än
vad som med gällande regler är möjligt. Motionerna
2001/02:Ju237, 2001/02:Ju266, 2001/02:Ju449 och
2001/02:Ju450 avstyrks i nu behandlade delar.

Villkorlig frigivning

I motion 2001/02:Ju340 (v) yrkas att
förstagångsförbrytare skall kunna friges villkorligt
när halva strafftiden avtjänats. I motion
2001/02:Ju449 (m) framhålls att utdömd strafftid
normalt sett skall avtjänas fullt ut. Villkorlig
frigivning skall endast kunna ske efter en
fakultativ prövning av hur den intagne har skött sin
verkställighet samt en farlighetsbedömning.

Enligt 26 kap. 6 § brottsbalken skall den som
avtjänar fängelse på viss tid normalt sett friges
villkorligt när två tredjedelar av strafftiden, dock
minst en månad, har avtjänats. Om den dömde i
väsentlig grad bryter mot vad som gäller
verkställigheten i anstalt kan emellertid tidpunkten
för villkorlig frigivning senareläggas.
Senareläggning får, enligt 26 kap. 7 § samma balk,
ske med högst femton dagar varje gång.
Om det bedöms som påkallat kan den lokala
kriminalvårdsmyndigheten, enligt 26 kap. 11 § samma
balk, i anslutning till att villkorlig frigivning
äger rum eller senare besluta att den villkorligt
frigivne skall stå under övervakning. Övervakningen
skall normalt, utan något särskilt beslut, upphöra
när ett år av prövotiden har förflutit.
Bestämmelserna om villkorlig frigivning fick sin
nuvarande utformning genom beslut av riksdagen den 3
juni 1998 (prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275).
Tidigare gällde att villkorlig frigivning fick ske
efter det att halva strafftiden avtjänats om
strafftiden var två år eller längre.
Utskottet uttalade i samband därmed följande.
Systemet med villkorlig frigivning efter halva
strafftiden har i vissa fall utsatts för betydande
kritik. Den har främst avsett skillnaden mellan det
utdömda straffet och den tid som avtjänats i
anstalt. Utskottet anser att det inte är lämpligt
med ett system som innebär att bara halva det
utdömda straffet verkställs genom vistelse i
anstalt. Den nuvarande möjligheten till villkorlig
frigivning efter halva strafftiden bör därför – som
regeringen föreslagit – slopas (s. 11 f).
Vad gällde frågan om ett större fakultativt inslag
uttalade utskottet bl.a. följande. Utskottet vill
till att börja med framhålla att starka rättviseskäl
talar för att reglerna om villkorlig frigivning i
princip skall vara obligatoriska. En långtgående
fakultativitet där omständigheterna i det enskilda
fallet skall avgöra om en intagen friges villkorligt
eller inte öppnar för godtycke och social
diskriminering. Det leder också till att intagna som
av domstolen får samma straff kan komma att avtjäna
olika lång tid i anstalt. För att skapa goda
förhållanden på anstalten och för att främja den
dömdes rehabilitering bör, å andra sidan, i någon
utsträckning markeras att den dömde kan påverka sin
verkställighet genom att vara skötsam. Fakultativa
inslag kan därför inte helt undvaras. Utskottet
delar därför regeringens bedömning att villkorlig
frigivning bör kunna senareläggas vid misskötsamhet
från den intagnes sida under verkställigheten.
Enligt utskottets mening understryker ett sådant
system vikten av att den intagne iakttar de regler
som gäller och ger möjligheter till sanktioner mot
överträdelser (s. 13).
Utskottet har därefter vid flera tillfällen
behandlat motionsyrkanden rörande det fakultativa
inslaget vid villkorlig frigivning, senast i
februari 2001 (bet. 2000/01:JuU12 s. 17). Utskottet
höll då fast vid sina överväganden från år 1998.
Utskottet ser ingen anledning att nu förespråka
att en möjlighet till halvtidsfrigivning återinförs.
Inte heller är utskottet berett att förorda att det
fakultativa inslaget vid villkorlig frigivning skall
utökas. Riksdagen bör sålunda avslå motionerna
2001/02:Ju340 och 2001/02:Ju449 i nu behandlade
delar.

Ett reformerat straffsystem

I motionerna 2001/02:Ju266 och 2001/02:Ju449 (båda
m) begärs vissa förändringar i brottsbalkens
påföljdsbestämmelser, bl.a. förespråkas att
straffsystemet skall ses över och reformeras samt
att påföljderna i vissa fall bör skärpas. I
motionerna begärs bl.a. att fastslagna straffskalor
skall användas i sin helhet. Vidare begärs att den
s.k. mängdrabatten som tillämpas när någon skall
dömas för flera brott minskas samt att
tillämpningsområdet för påföljden villkorlig dom
skall inskränkas. Enligt motionärerna bör varje
brott som begås återspeglas i det utdömda straffet.
Villkorlig dom skall endast kunna väljas då det
finns särskild anledning att anta att den tilltalade
inte kommer att begå nya brott. Slutligen begärs i
motionerna att bestämmelserna om samhällstjänst
ändras på så sätt att påföljden inte får användas
vid s.k. artbrott, t.ex. vid kvinnomisshandel. Även
i motion 2001/01:A228 (m) framhålls att
samhällstjänst inte bör komma i fråga när någon döms
för vålds- eller sexualbrott.

Rätten får döma till villkorlig dom för ett brott
för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid
böter. Vid val av påföljd skall rätten som skäl för
villkorlig dom beakta om det saknas särskild
anledning att befara att den tilltalade inte kommer
att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet (30
kap. 7 § brottsbalken).
När brottsbalken infördes förutsattes en
förhållandevis restriktiv tillämpning av påföljden
villkorlig dom. Villkorlig dom fick i princip endast
väljas om den tilltalade hade en så god prognos att
det fanns grundad anledning att anta att någon mer
ingripande påföljd inte behövdes för att avhålla den
tilltalade från fortsatt brottslighet.
Rekvisiten för att välja villkorlig dom ändrades
dock år 1983 då bestämmelsen fick sin nuvarande
innebörd (prop. 1982/83:85, bet. JuU26, rskr. 241).
Ändringen syftade i första hand till att göra det
möjligt att i större utsträckning än tidigare välja
villkorlig dom som påföljd för
förstagångsförbrytare.
Departementschefen anförde som skäl för ändringen
bl.a. att utvidgningen av tillämpningsområdet för
villkorlig dom skulle skapa möjligheter till en
rationellare användning av frivårdens resurser.
Därtill kom enligt departementschefen att en klarare
gränsdragning mellan villkorlig dom och
skyddstillsyn kunde bidra till att göra
påföljdssystemet enklare och mera överskådligt
samtidigt som man för dem som återföll i brott fick
en naturlig skala med successivt skärpta ingripanden
(prop. s. 62 f).
Villkorlig dom får, om den tilltalade samtycker
till det, förenas med en föreskrift om
samhällstjänst. Även skyddstillsyn får, med den
tilltalades samtycke, förenas med en föreskrift om
samhällstjänst. En sådan föreskrift skall avse
skyldighet att utföra oavlönat arbete i lägst 40 och
högst 240 timmar (27 kap. 2 a § och 28 kap. 2 a §
brottsbalken).
Samhällstjänst infördes på försök den 1 januari
1990. En föreskrift om samhällstjänst kunde då
endast beslutas i samband med dom på skyddstillsyn.
Systemet med samhällstjänst såsom alternativ till
fängelse permanentades genom lagstiftning år 1998.
Samtidigt infördes en möjlighet att meddela
föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom. Den
nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1999
(prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275, SFS
1998:604).
I propositionen uttalade sig regeringen bl.a. i
frågan om möjligheten att använda samhällstjänst vid
s.k. artbrott. Regeringen framhöll därvid bl.a.
följande. För närvarande är samhällstjänsten avsedd
att användas för främst två kategorier brottslingar,
nämligen den grupp som döms till frihetsstraff efter
återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets-
eller våldsbrott och den grupp som med hänsyn till
brottslighetens art döms till korta fängelsestraff
från fjorton dagar till några få månader.
Samhällstjänst kan alltså användas även vid
artbrottslighet, t.ex. misshandelsbrott av inte
alltför allvarlig art. Det är inte regeringens
avsikt att den nu aktuella reformen skall innebära
någon ändring av gällande rätt såvitt avser
användningen av samhällstjänst vid artbrottslighet.
Möjligheten att välja villkorlig dom eller
skyddstillsyn med samhällstjänst i stället för
fängelse som påföljd för brott som med hänsyn till
sin art annars skulle ha lett till ett
fängelsestraff bör således tillämpas med
utgångspunkt i den praxis som har utvecklats på
grundval av lagen om samhällstjänst (prop. s. 95 f).
I propositionen anförde regeringen också att den
hade för avsikt att utvärdera påföljdsreformen när
den varit i kraft en tid (prop. s. 182).
Regeringen har uppdragit åt Brottsförebyggande
rådet att under år 2002 utvärdera
påföljdskombinationerna villkorlig dom med
föreskrift om samhällstjänst och skyddstillsyn
förenad med föreskrift om samhällstjänst så som de
kommit att tillämpas efter den 1 januari 1999
(Regleringsbrev för budgetåret 2002 avseende
Brottsförebyggande rådet).
Frågan om i vilken utsträckning det är möjligt att
döma till skyddstillsyn med föreskrift om
samhällstjänst respektive villkorlig dom med
föreskrift om samhällstjänst har varit föremål för
Högsta domstolens prövning i ett antal fall. Av
Högsta domstolens domar torde man kunna dra
slutsatsen att det är möjligt att döma till
samhällstjänst i rätt stor utsträckning även för
brott som är av sådan art att starka skäl talar för
fängelse. Avgörande för om samhälls-tjänst eller
fängelse har valts som påföljd har varit
omständigheterna kring brottet i det aktuella fallet
samt den tilltalades personliga förhållanden.
När det så gäller den s.k. mängdrabatten följer
det av 30 kap. 3 § brottsbalken att rätten, om någon
döms för flera brott, normalt sett skall döma till
gemensam påföljd för brottet.
Härvid gäller att böter får användas som gemensamt
straff endast om böter kan följa på vart och ett av
brotten. Fängelse får däremot användas som gemensamt
straff om fängelse kan följa på något av brotten (25
kap. 5 § och 26 kap. 2 § brottsbalken).
Bestämmelser om fängelsestraffets längd när någon
döms för flera brott finns i 26 kap. 2 §
brottsbalken. Härav följer att fängelse på viss tid
inte får överstiga de högsta straffen för brotten
sammanlagda med varandra. Fängelsestraffet får inte
heller överstiga det svåraste straffet med mer än
ett år om det svåraste straffet är kortare än
fängelse i fyra år. Om det svåraste straffet är
fängelse i fyra år men inte uppgår till fängelse i
åtta år får det svåraste straffet överskridas med
två år. Om slutligen det svåraste straffet är
fängelse i åtta år eller längre får det svåraste
straffet överskridas med fyra år. Det anförda
innebär t.ex. att straffet för två eller flera fall
av misshandel och/eller stöld maximalt är fängelse i
tre år. Om däremot flera fall av t.ex. grov stöld
föreligger till bedömning är det maximala straffet
fängelse i åtta år.
I sammanhanget bör även nämnas att det enligt 29
kap. 1 § brottsbalken är den samlade brottslighetens
straffvärde som skall ligga till grund för
domstolens bedömning beträffande straffmätningen.
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden som de nu aktuella, senast våren
2001 (bet. 2000/01:JuU14 s. 33 f). Utskottet ansåg
därvid att brottsbalkens bestämmelser om påföljdsval
och straffmätning har fått en tillfredsställande
utformning. Enligt utskottets mening gav gällande
lagstiftning domstolarna goda möjligheter att
utifrån brottet och den tilltalades personliga
förhållanden välja en adekvat påföljd för brottet.
Goda möjligheter fanns enligt utskottet också till
att nyansera påföljdsbedömningen för det fall att
den tilltalade samtidigt skall dömas för flera
brott. Vad gällde önskemålet om en samlad översyn av
straffskalorna i brottsbalken kunde utskottet inte
se att det då fanns behov av en sådan översyn.
Utskottet avstyrkte med det anförda då aktuella
motionsyrkanden.
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i de
aktuella frågorna. Motionerna 2001/02:Ju266,
2001/02:Ju449 och 2001/02:A228 avstyrks i nu
behandlade delar.

Straffmätningen

Ett par motioner rör domstolarnas straffmätning. I
såväl motion 2001/02: Ju246 som motion 2001/02:A317
(båda v) begärs att en studie görs för att ta reda
på om strafftillämpningen skiljer sig åt när det
gäller etniska svenskar och personer med utländsk
bakgrund.

Av 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken följer
att straff skall, med beaktande av intresset av en
enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för
den tillämpliga straffskalan efter brottets eller
den samlade brottslighetens straffvärde.
Av andra stycket i samma paragraf följer att det,
vid bedömningen av straffvärdet, särskilt skall
beaktas den skada, kränkning eller fara som
gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller
borde ha insett om detta samt de avsikter eller
motiv som han eller hon haft.
Bestämmelsen infördes den 1 januari 1989 i samband
med den nya regleringen av straffmätning och
påföljdsval i 29 och 30 kap. brottsbalken. Av
motivuttalanden följer att föreskriften att
straffvärdet skall vara avgörande för
straffmätningen är ett uttryck för den vikt som bör
läggas på principerna om ekvivalens och
proportionalitet eller, med andra ord, att lika
svåra brott skall ges lika stränga straff och att
svårare brott skall straffas hårdare än lindrigare
brott. Även med en sådan reglering som finns i andra
stycket är det emellertid, anförde
departementschefen, uppenbart att det finns utrymme
för högst skiftande uppfattningar om vilket
straffvärde olika brott bör anses ha. Avsikten är
emellertid att enskilda domares värdering i detta
hänseende inte skall vara avgörande för
straffmätningen. Intresset av en enhetlig behandling
innebär att straffnivån för olika brott i princip
skall vara oberoende av vilken domare som dömer i
det enskilda fallet. Den principiella innebörden av
stadgandet i det första stycket är sålunda att
domstolarna vid sin bedömning av straffvärdet skall
utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen
ger uttryck för samt i övrigt anpassa sig till de
principer som har utvecklats genom rättspraxis
(prop. 1987/88:120 s. 77 f).
Som motionärerna framhållit är det givetvis av
vikt att människor döms lika oberoende av sitt
etniska ursprung. Detta är också innebörden i
gällande rätt. Enligt utskottets mening har
ingenting framkommit som pekar på ett behov av en
sådan utredning som efterfrågas i motionerna
2001/02:Ju246 och 2001/02:A317. Dessa avstyrks i nu
behandlade delar.

Det straffrättsliga samarbetet inom EU

I motion 2001/02:Ju237 (c) framhålls att det
gränsöverskridande samarbetet kring brottsbekämpning
och brottsförebyggande arbete måste utvecklas för
att man på ett effektivt sätt skall kunna bekämpa
gränsöverskridande brottslighet. Liknande synpunkter
framförs i motion 2001/02:Ju390 (kd). Enligt
motionärerna bör det inom EU införas gemensamma
straffrättsliga regler för vissa grova brott, såsom
försäljning av narkotika och sexhandel med barn.

Inom EU pågår ett omfattande samarbete mellan
medlemsstaterna på det straffrättsliga området.
Bland annat arbetar medlemsstaterna med att utforma
regler om ömsesidigt erkännande av varandras beslut,
t.ex. vad gäller frysning av tillgångar och
bevismaterial. Medlemsstaterna arbetar också med att
harmonisera lagstiftningen för vissa allvarliga
brott. I dessa sammanhang försöker man normalt sett
att enas om minsta gemensamma maximistraff för de
aktuella brotten.
I rambeslutet om förstärkning av det
straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning
i samband med införandet av euron (EGT L 140,
14.06.2000, s. 1) har medlemsstaterna enats om
ett minsta gemensamt maximistraff om fängelse åtta
år för den som i bedrägligt syfte framställer eller
ändrar pengar. Rambeslutet godkändes av riksdagen
den 18 maj 2000 (prop. 1999/2000:85, bet. JuU20,
rskr. 217).
Vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor
den 17 oktober 2000 träffades en politisk
överenskommelse om ett rambeslut om penningtvätt,
m.m. I rambeslutet föreskrivs ett minsta gemensamt
maximistraff för penningtvätt om fängelse fyra år.
Rambeslutet godkändes av riksdagen den 14 mars 2001
(prop. 2000/01:58, bet. JuU17, rskr. 156).
I rambeslutet rörande människohandel, som
behandlats ovan, föreskrivs att varje medlemsstat
skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att vissa grövre gärningar är belagda med ett minsta
gemensamt maximimistraff om minst åtta års fängelse.
Som ovan nämnts har en proposition om godkännande av
rambeslutet överlämnats till riksdagen.
Vid ministerrådsmötet för rättsliga och inrikes
frågor samt räddningstjänsten den 6–7 december 2001
träffades en politisk överenskommelse i fråga om ett
av kommissionen framlagt rambeslut om bekämpande av
terrorism. I rambeslutet föreskrivs ett minsta
gemensamma maximistraff om fängelse femton år för
vissa brott och om fängelse åtta år för andra.
Enligt vad utskottet inhämtat bereds frågan om
godkännande av rambeslutet för närvarande inom
Justitiedepartementet.
Även i det förslag till rambeslut som kommissionen
lade fram i december 2000 rörande sexuell
exploatering av barn föreslås en bestämmelse om ett
minsta gemensamt maximistraff (KOM(2000)854).
Kommissionen har också lagt fram ett förslag till
rambeslut om illegal narkotikahandel (KOM(2001)259).
I rambeslutet föreslås ett minsta gemensamt
maximistraff för grova fall av olaglig
narkotikahandel om fängelse fem år, och vid
försvårande omständigheter sju år.
I sammanhanget kan också nämnas att det inom EU
pågår en principdiskussion om i vilken utsträckning
och hur de olika medlemsstaternas påföljder skall
harmoniseras. Frågan diskuterades vid
ministerrådsmötet för rättsliga och inrikes frågor
samt räddningstjänsten den 6–7 december 2001.
Utskottet behandlade under våren 2001 ett liknande
motionsyrkande som de nu aktuella (bet.
2000/01:JuU14 s. 39 f). Utskottet hänvisade därvid
till att det på olika håll inom EU pågick arbete med
att i viss utsträckning harmonisera medlemsländernas
straffskalor för vissa brott samt att den svenska
regeringen aktivt deltog i detta arbete. Enligt
utskottet fick det då aktuella motionsönskemålet
anses i huvudsak tillgodosett.
Utskottet kan nu konstatera att det
straffrättsliga samarbetet inom EU fortsätter att
utvecklas, både vad gäller ömsesidigt erkännande och
tillnärmning av lagstiftningen i de olika
medlemsstaterna. Mot den bakgrunden saknas anledning
för riksdagen att göra något särskilt uttalande i
frågan. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna 2001/02:Ju237 och 2001/02:Ju390 i nu
behandlade delar.

Övriga frågor

I detta avsnitt behandlar utskottet
motionsyrkanden rörande juridiska personers
straffansvar vid arbetsmiljöbrott,
fordonsägares straffansvar, frågor om vapen
samt språket i och utformningen av lagtext.
Utskottet föreslår med hänvisning bl.a. till
pågående utrednings- och beredningsarbete att
riksdagen avslår samtliga motioner i denna
del. Jämför reservation 14 (v).

Juridiska personers straffansvar

I motion 2001/02:A315 (v) framförs att ett
straffansvar bör införas för juridiska personer vid
arbetsmiljöbrott.

Företagsbot är en sanktion som kan åläggas
näringsidkare som en särskild rättsverkan av brott
som begåtts i deras verksamhet. Med näringsidkare
avses såväl fysiska som juridiska personer som
yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art.
Företagsbot skall fastställas till lägst 10 000 kr
och högst 3 000 000 kr (36 kap. 8 §
brottsbalken). När storleken av företagsbot bestäms,
skall särskild hänsyn tas till brottslighetens art,
omfattning och förhållande till näringsverksamheten
(36 kap. 9 § brottsbalken). Under vissa
förutsättningar får den sättas ned eller efterges
(36 kap. 10 § brottsbalken).
Enligt svensk rätt kan en juridisk person inte
begå brott och inte heller ut-sättas för straff.
Oaktat att företagsbot är en rent bestraffande
sanktion, har den därför i systematiskt hänseende
betecknats som en särskild rättsverkan av brott (se
NJA II 1986 s. 41).
Regeringen beslutade den 21 juni 1995 att
tillkalla en särskild utredare för att utreda frågor
om sanktioner vid brott i näringsverksamhet med
syfte att effektivisera bekämpningen av den
ekonomiska brottsligheten (dir. 1995:95).
Utredningen, som tagit namnet
Företagsbotsutredningen, redovisade sitt uppdrag i
oktober 1997 i betänkandet Straffansvar för
juridiska personer (SOU 1997:127). I betänkandet
föreslås bl.a. att företag och andra juridiska
personer skall kunna dömas till straff, s.k.
företagsböter, samt att de nuvarande reglerna om
företagsbot skall upphävas. Företagsböter skall
enligt förslaget fastställas direkt i pengar. Lägsta
bötesbelopp skall vara 5 000 kr och det högsta 5 000
000 kr. När bötesstraffet bestäms skall
brottsbalkens nuvarande bestämmelser om
straffmätning tillämpas i förhållande till den
juridiska personen. Dessutom får den juridiska
personens betalningsförmåga beaktas.
Enligt vad utskottet inhämtat bereds betänkandet
inom Justitiedepartementet. Inom ramen för denna
beredning har det upprättats en
departementspromemoria, Företagsbot (Ds 2001:69).
Promemorian syftar till att skapa ytterligare
beredningsunderlag, främst i fråga om möjligheterna
att, i stället för att införa ett nytt system,
förbättra det nuvarande systemet med företagsbot.
De förslag som lämnas i promemorian innebär att
systemet med företagsbot effektiviseras och ges en
delvis förändrad inriktning. Bland annat föreslås
att förutsättningarna för att ålägga företagsbot
görs mindre begränsade samt att viss anpassning görs
för att bättre tillgodose Sveriges internationella
åtaganden. Det skall t.ex. inte längre fordras att
det brott som ligger till grund för yrkandet om
företagsbot skall utgöra ett grovt åsidosättande
eller annars vara av allvarligt slag. Detta innebär
att i princip alla brott skall kunna föranleda
företagsbot, dock med det undantaget att företagsbot
inte skall kunna åläggas för brott för vilka endast
penningböter är föreskrivet. Vidare föreslås vissa
justeringar och förtydliganden i lagstiftningen,
t.ex. vad gäller principerna för bestämmande av
företagsbot samt grunderna för jämkning och
eftergift härav. Slutligen föreslås att
beloppsgränserna ändras på så sätt att företagsbot
skall kunna fastställas till lägst 5 000 kr och
högst 10 000 000 kr.
Promemorian är för närvarande ute på remiss.
Utskottet konstaterar att Företagsbotsutredningens
förslag om att införa ett straffansvar för juridiska
personer bereds inom Justitiedepartementet. Inom
departementet bereds vidare en
departementspromemoria om hur systemet med
företagsbot kan effektiviseras. Enligt utskottet bör
den pågående beredningen inte föregripas. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion 2001/02:A315 i
nu behandlad del.

Fordonsägares straffansvar

I motion 2001/02:Ju228 (m) begärs att fordonsägare
skall åläggas betalningsansvar vid smitning från
bensintankningen. I motion 2001/02:Ju379 (s) begärs
att fordonsägaransvar införs vid
hastighetsöverträdelser.

Enligt svensk rätt krävs för att en gärning skall
vara straffbar att gärningsmannen handlat med uppsåt
eller, i vissa fall, av grov oaktsamhet.
Gärningsmannen skall alltså ha förfarit på ett sätt
som uppfyller de i den tillämpliga paragrafen
uppställda objektiva förutsättningarna för
straffansvar, och förfarandet skall ha skett med den
grad av subjektiv insikt som krävs enligt det
enskilda straffbudet. En person som är ägare till
ett fordon kan alltså inte straffas enbart i sin
egenskap av ägare eller förare.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
av innebörd att fordonsägare skall åläggas
straffansvar. Då handlade det om smugglingsbrott (se
t.ex. bet. 2000/01:JuU14 s. 26 f). Utskottet
uttalade därvid bl.a. följande. Ansvar för brott
förutsätter i svensk rätt normalt sett att
gärningsmannen handlat uppsåtligen eller, när det
särskilt angivits, av oaktsamhet. En bärande tanke
bakom kravet på att gärningsmannen skall ha handlat
uppsåtligen eller av oaktsamhet kan sägas vara att
endast den som haft möjlighet att rätta sig efter
lagen, men inte gjort det, skall kunna straffas. Ett
strikt ansvar för varusmuggling av det slag som
förordades i den då aktuella motionen var, enligt
utskottets mening, oförenligt med grundläggande
straffrättsliga principer.
Utskottet vill än en gång framhålla att det skulle
strida mot grundläggande straffrättsliga principer
att införa ett strikt fordonsägaransvar på det sätt
som efterfrågas i nu aktuella motioner. Ansvar för
brott förutsätter i svensk rätt att gärningsmannen
handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet. Endast den
som haft möjlighet att rätta sig efter lagen, men
inte gjort det, skall kunna straffas. Mot den
bakgrunden avstyrker utskottet motionerna
2001/02:Ju228 och 2001/02: Ju379.

Frågor rörande vapen

I motion 2001/02:Ju260 (m) begärs att kravet på
tillstånd för att få använda ljuddämpare på
jaktvapen tas bort för ljuddämpare som inte
reducerar ljudet mer än till en nivå av 125 decibel.
I motion 2001/02:Ju298 (kd) begärs att skärpta
regler införs vad gäller vapenattrapper. Enligt
motionären bör det t.ex. införas ett krav på att
attrapper skall ha en från vapen avvikande färg.

Vapenlagen (1996:67) har nyligen varit föremål för
en översyn (prop. 1999/2000:27, bet. 1999/2000:JuU9,
rskr. 1999/2000:150). Riksdagen beslutade därvid om
vissa skärpningar i vapenlagen, bl.a. i fråga om
möjligheterna att erhålla vapentillstånd. Det
främsta syftet med ändringarna var att motverka att
skjutvapen kommer till användning vid våldsbrott
eller på annat sätt missbrukas.
Frågan om vapenattrapper berördes i den då
aktuella propositionen. Regeringen anförde därvid
följande. I samhället förekommer en mängd olika
föremål som är mer eller mindre lätta att förväxla
med farliga vapen. Det är naturligtvis klart
otillfredsställande att sådana föremål kommer till
användning vid brott, särskilt som det i dessa
sammanhang ofta rör sig om allvarliga brott med
inslag av hot mot liv eller hälsa, som exempelvis
rån. Härtill kommer en risk för onödig – eller rent
av livsfarlig – våldsanvändning i samband med att
polisen skall ingripa mot någon som de uppfattat
innehar ett farligt vapen. Av sådana skäl anser
regeringen att det skulle vara önskvärt att en
reglering beträffande i vart fall saluhållande av
vapenattrapper infördes. 1995 års vapenutredning har
inte ansett sig kunna förespråka ett generellt
förbud mot innehav av vapenattrapper men däremot
föreslagit att det skall vara förbjudet att inneha
sådana föremål på allmän plats. Som skäl för sitt
ställningstagande mot ett generellt förbud anför
utredningen bl.a. svårigheterna att på ett lämpligt
sätt avgränsa det förbjudna området. Utredningen är
vidare tveksam till om ett generellt förbud mot
innehav av vapenattrapper eller ett förbud mot att
saluföra sådana, i sig skulle få någon sådan
egentlig brottsförebyggande effekt att det kan
uppväga olägenheterna med ett sådant förbud.
Regeringen inser svårigheterna med att utforma ett
generellt förbud, inte minst med tanke på
avgränsningsproblematiken. Enligt regeringens
uppfattning är det emellertid angeläget att söka
begränsa förekomsten av vapenattrapper och liknande
föremål. Frågan om åtgärder för att uppnå detta bör
bli föremål för fortsatt övervägande. Regeringen
avser därför att återkomma till frågan i ett senare
sammanhang. I avvaktan på detta arbete får även
frågan om ett förbud mot att inneha vapenattrapper
på allmän plats anstå (prop. s. 88 f).
Enligt vad utskottet inhämtat är frågan alltjämt
aktuell inom Justitiedepartementet.
Utskottet konstaterar att frågan om hur
förekomsten av vapenattrapper och liknande föremål
kan begränsas alltjämt är aktuell inom
Justitiedepartementet och att regeringen avser att
återkomma i frågan. Mot den bakgrunden finner
utskottet inte att skäl föreligger för riksdagen att
göra något särskilt uttalande i frågan. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion 2001/02:Ju298.
Vad gäller ljuddämpare krävs enligt gällande
vapenlagstiftning ett särskilt tillstånd för
innehav. Av 2 kap. 5 § vapenförordningen (1996:70)
följer att sådant tillstånd får meddelas till skydd
för hälsa eller miljö vid jakt och målskjutning, om
det är särskilt påkallat.
Rikspolisstyrelsen har under år 2001 analyserat
förutsättningarna för att ta bort kravet på
tillstånd för ljuddämpare som reducerar ljudet ner
till 125 decibel. Detta arbete har inte lett till
något förslag. Ett skäl till detta är risken för att
ljuddämpare används i brottsliga sammanhang.
Justitieministern har nyligen, dels i en
interpellationsdebatt den 30 oktober 2001
(interpellation 2001/02:1), dels i ett svar på en
riksdagsfråga (fråga 2000/01:1262), uttalat sig i
frågan om tillståndskravet för ljuddämpare. Han har
därvid framhållit bl.a. följande. Han delar i och
för sig uppfattningen att det kan finnas skäl att
närmare analysera förutsättningarna för att använda
ljuddämpare som reducerar ljudet till 125 decibel
för att förebygga hörselskador. Frågan är emellertid
inte helt okomplicerad. Det torde vara ganska lätt
att manipulera en ljuddämpare så att ljudet dämpas
till väsentligt lägre nivå än exempelvis 125
decibel. Det kan därför ifrågasättas om ett system
med ett visst tillåtet gränsvärde skulle fungera i
praktiken. I detta sammanhang måste också den
tekniska utvecklingen beaktas. Dessa frågor är av
teknisk karaktär och måste genomlysas noggrant innan
ett slutligt ställningstagande görs.
Rikspolisstyrelsens årliga rapport på området för
civila skjutvapen för år 2001 bereds för närvarande
inom Regeringskansliet. Inom ramen för det arbetet
kan det finnas anledning att överväga frågor kring
ljuddämpare ytterligare.
Utskottet har tidigare uttalat sig i fråga om
tillståndskravet för ljuddämpare. Utskottet ansåg
därvid att det då pågående arbetet hos
Rikspolisstyrelsen borde avvaktas (bet. 2000/01:Ju14
s. 40 f).
Utskottet anser i likhet med justitieministern att
det kan finnas skäl att närmare analysera
förutsättningarna för att använda ljuddämpare som
reducerar ljudet till 125 decibel i syfte att
förebygga hörselskador. Som ministern påpekat är
frågan emellertid inte helt okomplicerad. Utskottet
kan därför inte på det underlag som nu föreligger
förorda en ändring av tillståndskravet. Motion
2001/02:Ju260 avstyrks.

Språket i brottsbalken, m.m.

Ett enklare språk i brottsbalken efterfrågas i
motion 2001/02:Ju432 (s). I motion 2001/02:Ju450
(fp) framhålls betydelsen av noggrannhet och
eftertänksamhet vid utformningen av lagtext. Enligt
motionärerna medför EG-rättens ökande inflytande på
den svenska rättsordningen att förarbetenas
betydelse minskar, varför större vikt måste läggas
vid innehållet i lagtexten.

Allmänt gäller enligt de av Statsrådsberedningen
utgivna Riktlinjer för författningsskrivning (Ds
1998:66) att språket i en författning skall vara så
enkelt och klart som möjligt. I författningsarbetet
bör följas de skrivregler och riktlinjer för
författningsspråket som Statsrådsberedningen givit
ut.
I samband med att utskottet behandlade en
skrivelse från regeringen om ett nytt offentligt
rättsinformationssystem (bet. 1998/99:JuU11)
uttalade utskottet att det alltid måste vara en
strävan att göra språket i t.ex. lagar och
förordningar så enkelt och klart som möjligt. Ett
språkvårdande arbete pågår också sedan länge på
många håll inom den offentliga förvaltningen. I
Regeringskansliet finns t.ex. en särskild enhet med
uppgift att bl.a. granska – och förbättra – den
språkliga utformningen av lagar och förordningar.
Utskottet uttalade sig senast i frågan i mars 2001
(bet. 2000/01:JuU14 s. 42). Utskottet vidhöll
därvid sina tidigare gjorda uttalanden, nämligen att
språket i lagar och andra författningar bör vara så
enkelt och klart som möjligt samtidigt som sådana
texter måste uppfylla bl.a. krav på klarhet,
stringens och inbördes logiskt sammanhang, vilka
inte alltid låter sig förena med en långt driven
enkelhet i språket. Det behov av rent språkliga
förändringar som kan finnas i fråga om brottsbalken
borde enligt utskottets mening beaktas inom ramen
för det fortlöpande lagstiftningsarbetet. Någon
särskild språklig översyn kunde enligt utskottet
inte anses erforderlig.
Utskottet ser inte heller nu skäl att frångå sina
tidigare gjorda uttalanden. Utskottet delar
självfallet motionärernas uppfattning att språket i
lagar och andra författningar måste vara utformat på
ett klart och tydligt sätt så att risk inte
föreligger för tolkningsproblem när bestämmelserna
sedan skall tillämpas. Särskilda anvisningar finns
också för hur lagtext bör ställas upp och utformas.
Utskottet utgår från att dessa anvisningar följs i
varje enskilt lagstiftningsärende samt att lagtexten
härvid utformas på ett klart och entydigt sätt.
Motion 2001/02:Ju432 och motion 2001/02:Ju450 i nu
behandlad del avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Försäljning av sexuella tjänster, m.m.
(punkt 2)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju291 och avslår motionerna
2001/02:Ju452 yrkande 1 och 2001/02:U349 yrkande 8.

Ställningstagande

I samband med riksdagens behandling av förslaget
till den aktuella lagstiftningen framhöll
kristdemokraterna det orimliga i att endast förbjuda
köp av sexuella tjänster. Om samhället inte
accepterar prostitution som företeelse är det inte
rimligt att bara kriminalisera den ena partens
handlande.

De erfarenheter som nu gjorts av lagstiftningen
visar att den är tandlös. Som ett resultat av
lagstiftningen har dessutom vissa negativa effekter
uppstått. De kvinnor som är gatuprostituerade
befinner sig i en mer utsatt position än tidigare
och polisen har till följd av att brott mot lagen är
svårbevisade ibland kommit att använda tvivelaktiga
spaningsmetoder, samt i vissa fall avstått från att
ingripa. Mot den bakgrunden anser vi att lagen bör
ändras så att även försäljning av sexuella tjänster
förbjuds. Genom att kriminalisera de prostituerades
handlande skulle de som grips kunna dömas till t.ex.
behandling och därmed ges en möjlighet att komma ur
sin situation. Vilka påföljder som är lämpliga bör
utredas i samband med att ett nytt lagförslag tas
fram. Innan en sådan kriminalisering kan genomföras
måste också systemet för att sätta in adekvata
rehabiliterings- och vårdinsatser för prostituerade
ses över och byggas ut.
Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder i
enlighet med vad vi nu anfört och återkomma till
riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser våra
önskemål.
Detta innebär att vi ställer oss bakom motion
2001/02:Ju291. Motionerna 2001/02:Ju452 och
2001/02:U349 i dessa delar bör inte, på de skäl
majoriteten anfört, föranleda någon åtgärd.

2. Högmålsbrott (punkt 6)

av Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia
Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju375,
2001/02:Ju402, 2001/02:Ju412 och 2001/02:Ju427.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är det inte rimligt att i dag
göra någon åtskillnad mellan medlemmar av kungahuset
och vanliga människor. Det är inte heller rimligt
att det i dag anses som allvarligare att förgripa
sig mot kungen än mot t.ex. statsministern eller
talmannen. Kungen har endast en representativ,
symbolisk och ceremoniell funktion medan både
statsministern och talmannen har en reell
maktställning baserad på demokratiska val.
Bestämmelsen i 18 kap. 2 § brottsbalken bör därför
upphävas.

Det får ankomma på regeringen att snarast
återkomma till riksdagen med ett lagförslag som
tillgodoser vad vi nu anfört.

3. Olovlig körning, m.m. (punkt 10)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Anita Sidén (m), Gunnel Wallin
(c) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju229,
2001/02:Ju316 yrkande 1 och 2001/02:Ju383 samt
avslår motionerna 2001/02:Ju309 och 2001/02:Ju316
yrkande 2.

Ställningstagande

I de fall polisen i samband med att föraren gripits
för olovlig körning beslagtagit fordonet händer det
inte sällan att polisen måste lämna tillbaka
fordonet eftersom åklagaren avstått från att väcka
åtal. Detta beror ofta på att föraren även gjort sig
skyldig till grövre brottslighet som konsumerar den
olovliga körningen.

Enligt vår uppfattning är detta
otillfredsställande, särskilt som det ofta rör sig
om trafikfarliga bilar som saknar försäkring och
körs obeskattade. Att körkortslösa förare i
skrotbilar närmast ohämmat kan fara fram längs
vägarna rimmar illa med regeringens nollvision i
trafiksäkerhetsarbetet samt undergräver
laglydigheten. Möjligheterna till förverkande av
beslagtagna fordon måste därför utvidgas.
Det får ankomma på regeringen att beakta vad vi nu
anfört i det pågående arbetet.

4. Djurplågeri, m.m. (punkt 12)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju446 och avslår motionerna
2001/02:Ju374 och 2001/02:MJ218 yrkande 2.

Ställningstagande

Att utreda brott mot miljöbalken och djurskyddslagen
kan många gånger ta lång tid på grund av ärendenas
komplexitet. Till detta kommer att rättsväsendet har
kapacitetsbrister, vilket gör att dessa brott hamnar
längre ned i prioritetsordningen. Sammantaget
innebär detta långa handläggningstider som medför
att man hamnar i tidsnöd när det gäller delgivning.
Enligt min mening bör det därför övervägas att
förlänga preskriptionstiderna för sådana brott.

Det får ankomma på regeringen att göra en översyn
av de aktuella bestämmelserna och återkomma till
riksdagen i frågan.
Det anförda innebär att jag ställer mig bakom
motion 2001/02:Ju446. Motionerna 2001/02:Ju374 och
2001/02:MJ218 i nu behandlad del bör inte, på de
skäl majoriteten anfört, föranleda någon åtgärd.

5. Livstidsstraffet (punkt 13)

av Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),
Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Kia
Andreasson (mp) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju231,
2001/02:Ju340 yrkande 10, 2001/02:Ju424 yrkande 15
och 2001/02:Ju450 yrkande 27.

Ställningstagande

Antalet livstidsdömda i svenska
kriminalvårdsanstalter har ökat under senare år.
Härtill har framför allt bidragit att regeringens
nådepraxis blivit mera restriktiv, vilket medfört
att den faktiska strafftiden blivit längre.
Livstidsstraffet är enligt vår mening inte
tillfredsställande från förutsägbarhetssynpunkt,
eftersom straffet regelmässigt genom nåd omvandlas
till ett tidsbestämt straff. Denna ordning innebär
dessutom att det är regeringen och inte domstolen
som bestämmer straffets längd, vilket är
otillfredsställande från konstitutionell
utgångspunkt. Vi anser därför att livstidsstraffet
skall avskaffas. Att enbart ändra ordningen för
prövningen av när de livstidsdömda skall friges,
vilket är innebörden i de direktiv som den tillsatta
utredningen fått, är enligt vår mening inte
tillräckligt.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med ett förslag till lagändring som
tillgodoser vad vi nu anfört.

6. Återfall i brott (punkt 14)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju237 yrkande
37, 2001/02:Ju266 yrkande 9, 2001/02:Ju449 yrkande 3
och 2001/02:Ju450 yrkande 26.

Ställningstagande

Det är allmänt känt att det är en liten del kroniska
brottslingar som svarar för en stor del av den
totala brottsligheten i Sverige. Det borde enligt
vår mening vara en självklarhet att dessa personer
blir föremål för en särskild behandling av de
rättsvårdande myndigheterna. Återfall i brottslighet
av samma art och svårhet måste på ett tydligt sätt
leda till straffskärpningar. Det finns inte
anledning att ge personer som har begått likartad
brottslighet vid flera tillfällen någon särskild
rabatt. Särskilt gäller detta personer som gång på
gång återfaller i allvarlig våldsbrottslighet. Vi
anser därför att det bör införas en ordning som
innebär att den dömde skall erhålla det maximala
straff som kan följa på brottet när han eller hon
återfaller i likartad grov vålds- eller
sexualbrottslighet för tredje gången, om inte
särskilda skäl talar däremot.

Det får ankomma på regeringen att till riksdagen
återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi
nu anfört.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna 2001/02:Ju237, 2001/02:Ju266,
2001/02:Ju449 och 2001/02:Ju450 i nu berörda delar.

7. Återfall i brott (punkt 14)

av Gunnel Wallin (c) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju237 yrkande 37
och 2001/02:Ju450 yrkande 26 samt avslår motionerna
2001/02:Ju266 yrkande 9 och 2001/02:Ju449 yrkande 3.

Ställningstagande

Studier visar att en begränsad grupp personer står
för en mycket stor andel av brottsligheten. Mot den
bakgrunden kan det te sig som stötande för
allmänheten, inte minst de personer som varit
utsatta för brott, att återfallsförbrytare i vissa
fall får en betydande straffrabatt eller slipper
åtal för mindre förseelser. Enligt vår mening skall
brottslingar som vid upprepade tillfällen återfaller
i brottslighet successivt och systematiskt ådömas
allt längre straff. Detta bör komma till klarare
uttryck i brottsbalken.

Det får ankomma på regeringen att till riksdagen
återkomma med ett förslag som tillgodoser vad vi nu
anfört.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna 2001/02:Ju237 och 2001/02:Ju450 i nu
berörda delar. Vi är däremot inte beredda att ställa
oss bakom den lösning som förordas i motionerna
2001/02:Ju266 och 2001/02: Ju449, varför dessa
motioner bör avslås.

8. Villkorlig frigivning (punkt 15)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju449 yrkande 5 och avslår
motion 2001/02:Ju340 yrkande 6.

Ställningstagande

Vår utgångspunkt är att utdömda fängelsestraff skall
avtjänas. Villkorlig frigivning bör endast kunna
komma i fråga om den dömde har skött sig under
verkställigheten, dvs. om han eller hon deltagit i
programverksamhet, skött sina permissioner etc. Även
hur den intagne uppfört sig i allmänhet bör beaktas.
Härigenom blir den intagne stimulerad att sköta sig
och uppträda på ett korrekt sätt. Det sagda innebär
att det fakultativa inslaget vid bedömningen av när
villkorlig frigivning skall ske blir större. En
sådan ordning är av både moralbildande och
moralstärkande betydelse för den intagne.

Det får ankomma på regeringen att utreda frågan
och återkomma till riksdagen med ett lagförslag som
tillgodoser vad vi nu anfört.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motion 2001/02:Ju449 i nu behandlad del. Detta
innebär att motion 2001/02:Ju340 inte bör föranleda
någon åtgärd.

9. Villkorlig frigivning (punkt 15)

av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkande 6 och avslår
motion 2001/02:Ju449 yrkande 5.

Ställningstagande

Vi är mycket kritiska till utvecklingen mot allt
längre strafftider. Överallt i världen har det visat
sig att hårda fängelsestraff inte har någon effekt
på brottsutvecklingen. Samtidigt finns det forskning
som visar på att långa fängelsestraff minskar
möjligheterna för de intagna att återanpassa sig
till samhället. Enligt vår uppfattning måste alla
människor, även om de har begått brott, ges en
möjlighet att rehabiliteras och integreras i
samhället igen. Särskilt viktigt är det härvid att
bryta de förstagångsdömdas påbörjade kriminella
bana. Mot den bakgrunden anser vi att
halvtidsfrigivning skall införas för dem som första
gången döms till ett fängelsestraff.

Det får ankomma på regeringen att utreda frågan
och återkomma till riksdagen med ett lagförslag som
tillgodoser vad vi nu anfört.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motion 2001/02:Ju340 i nu behandlad del. Detta
innebär att motion 2001/02:Ju449 inte bör föranleda
någon åtgärd.

10. Ett reformerat straffsystem (punkt 16)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:Ju266 yrkandena 3 och
7, 2001/02:Ju449 yrkandena 1, 2, 4 och 10–12 samt
2001/02:A228 yrkande 12.

Ställningstagande

Samhällets reaktioner mot brott skall kännetecknas
av tydlighet, proportionalitet och medkänsla för
såväl gärningsmännens som brottsoffrens
livssituation. Ett oavvisligt mål med
påföljdssystemet måste dessutom vara att påverka den
dömde att bryta med sin kriminalitet och komma till
rätta med de orsaker som ligger bakom den. För att
kunna åstadkomma detta måste vi ha ett fungerande
och allmänt accepterat påföljdssystem.

Enligt vår uppfattning uppvisar det svenska
straffsystemet i dag en rad brister. De fastlagda
straffskalorna i kombination med en rad regler för
påföljdsbestämning och straffmätning har lett till
en domstolspraxis som inte sällan strider mot
medborgarnas uppfattning om lämpliga straffnivåer.
För att komma till rätta med de brister som finns
och åstadkomma ett mer proportionerligt
påföljdssystem anser vi att en rad åtgärder måste
vidtas.
Tillämpningsområdet för villkorlig dom måste
inskränkas. Enligt vår uppfattning skall villkorlig
dom endast kunna komma i fråga i de fall då det
finns särskild anledning att anta att den tilltalade
inte kommer att begå nya brott.
Vidare måste bestämmelserna om samhällstjänst
ändras. Enligt vår mening skall det framgå av lagen
att en person aldrig skall kunna ådömas samhälls-
tjänst vid s.k. artbrottslighet som grovt
rattfylleri, misshandel och våld mot tjänsteman.
Enligt vår uppfattning är det direkt stötande att en
person som misshandlat sin hustru eller sambo skall
kunna få samhällstjänst som påföljd för brottet.
Härutöver krävs det att bestämmelserna om s.k.
mängdrabatt ändras. Enligt vår mening skall varje
brott avspeglas i straffet på ett klarare sätt än
vad som sker i dag. Ett regelsystem som innebär att
samtliga brott på ett mer uttalat sätt beaktas vid
straffmätningen skulle enligt vår mening ge flera
goda effekter. Bland annat skulle det sända en
tydlig signal från samhället om att ytterligare
brottslighet inte accepteras. Det skulle dessutom
leda till färre brott och brottsoffer.
Slutligen måste en samlad översyn av
straffskalorna i brottsbalken göras. De nu gällande
straffskalorna har tillkommit vid olika tidpunkter
under en 60-årsperiod och har därför en rad
samordningsbrister. Speciellt överlappningen mellan
olika gradindelade brott är ibland svår att
överblicka. Vid översynen bör regeringen också
överväga att höja straffskalorna för vissa brott
samt utreda vilka åtgärder som är möjliga att vidta
för att åstadkomma att domstolarna utnyttjar
straffskalorna i sin helhet. Detta gäller särskilt
straffskalorna för våldsbrott. För denna typ av
brott, t.ex. misshandel, visar domstolarnas praxis
på att alltför låga straff döms ut. Enligt vår
mening är det viktigt att det straff som en person
kan förvänta sig att få till följd av brottet verkar
så avskräckande att han avhåller sig från att begå
brott.
Det får ankomma på regeringen att till riksdagen
återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi
nu anfört.

11. Straffmätningen (punkt 17)

av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:Ju246 yrkande 2 och
2001/02:A317 yrkande 22.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är det oundgängligen
nödvändigt att domstolarna åtnjuter förtroende hos
alla människor i samhället. Sedan länge finns det en
debatt om huruvida personer med utländsk bakgrund
döms hårdare än andra vid jämförbara brott. Blotta
misstanken om att det skulle vara så leder till ett
minskat förtroende för rättsväsendet.

För att lyfta fram detta problem anser vi att
regeringen bör få i uppdrag att snarast tillsätta en
utredning som gör en jämförande studie av om
rättstilllämpningen skiljer sig åt när det gäller
personer med invandrarbakgrund och etniska svenskar.

12. Det straffrättsliga samarbetet inom EU
(punkt 18)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju237 yrkande 30
och 2001/02:Ju390 yrkande 4.

Ställningstagande

Vi ser i och för sig positivt på de åtgärder som
redan vidtagits samt det arbete som pågår inom EU
för att kunna bekämpa den organiserade
brottsligheten och andra allvarliga brott. Enligt
vår uppfattning bör dock det straffrättsliga
samarbetet inom EU utvecklas ytterligare, bl.a.
genom en ytterligare tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning på området och en
förenkling av de procedurer som tillämpas.
Gemensamma straffrättsliga regler bör införas för
vissa grova brott som handel med narkotika,
maffiaverksamhet och sexhandel med barn. Reglerna
bör härvid utformas som minimiregler. Varje land får
sedan självt bestämma om de nationella
straffrättsliga reglerna skall vara strängare.

Det får ankomma på regeringen att verka för att
Sverige på ett aktivt och pådrivande sätt bidrar
till en ytterligare tillnärmning av medlemsstaternas
straffrättsliga lagstiftning enligt vad vi nu
anfört.
Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna
2001/02:Ju237 och 2001/02:Ju390 i nu berörda delar.

13. Det straffrättsliga samarbetet inom EU
(punkt 18)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 18
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju237 yrkande 30 och avslår
motion 2001/02:Ju390 yrkande 4.

Ställningstagande

Den ökade internationaliseringen sätter tydliga
avtryck i vårt rättsväsende. Bland annat innebär ett
öppet och gränslöst Europa att kriminaliteten rör
sig alltmer över gränserna. Samtidigt stannar ofta
möjligheterna att från samhällets sida bekämpa denna
typ av brottslighet vid gränsen. Detta innebär att
brottsligheten alltför ofta ligger några steg före
rättssamhället. Det gränsöverskridande samarbetet
kring brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete
måste därför utvecklas. Jag ser härvid positivt på
de åtgärder som redan vidtagits samt det arbete som
pågår inom EU. Arbetet måste dock ytterligare
intensifieras, bl.a. måste principen om ömsesidigt
erkännande få bättre genomslag eftersom denna
princip är ett mycket bra alternativ till
harmonisering.

Det får ankomma på regeringen att verka för att
Sverige på ett aktivt och pådrivande sätt bidrar
till ett effektivare och fördjupat samarbete inom
EU.
Detta innebär att jag ställer mig bakom motion
2001/02:Ju237 i denna del. Motion 2001/02:Ju390 bör
däremot inte föranleda någon åtgärd.

14. Juridiska personers straffansvar (punkt 19)

av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion 2001/02:A315 yrkan-de 1.

Ställningstagande

Antalet arbetsplatsolyckor ökar och är ett mycket
allvarligt problem. När olyckan väl inträffat är det
den traditionella rättsapparaten i form av polis och
åklagare som står för utredningsarbetet. Självfallet
sker detta utredningsarbete enligt gällande
lagstiftning. Vi har dock kunnat konstatera att
utredningarna oftast inte leder till någon påföljd
utan att det är betydligt vanligare att de läggs
ned. Detta kan naturligtvis bero på att polisen och
åklagaren inte har tillräckliga resurser att på ett
bra sätt ta tag i dessa fall, men också på att
tillräckliga sanktionsmöjligheter saknas. Enligt vår
uppfattning är det därför nödvändigt att
Företagsbotsutredningens förslag att införa ett
system där juridiska personer kan sakföras och dömas
för arbetsmiljöbrott begångna i verksamheten
genomförs.

Det får ankomma på regeringen att snarast
återkomma till riksdagen med ett förslag till
lagstiftning som tillgodoser vad vi nu anfört.
Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Könsstympning (punkt 3)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Anita Sidén (m), Gunnel Wallin
(c) och Johan Pehrson (fp).

Könsstympning är ett mycket allvarligt brott och
innebär en kränkning av den drabbades mänskliga
rättigheter. Sådana brott måste därför bekämpas på
ett kraftfullt och effektivt sätt. Vi anser i likhet
med majoriteten att de insatser som gjorts för att
bekämpa könsstympning är bra, inte minst de
skärpningar som gjorts i den straffrättsliga
lagstiftningen. Det är också positivt att arbete
pågår med att utveckla det förebyggande arbetet mot
sådana brott. Trots vidtagna åtgärder könsstympas
emellertid barn och unga kvinnor i Sverige. Det har
också visat sig att religiösa ledare uppmanat eller
hjälpt föräldrar till möjligheten att könsstympa
sina barn. Ytterligare åtgärder måste därför vidtas,
framför allt för att förebygga könsstympning. Det är
särskilt viktigt att krav ställs på
socialförvaltningen samt hälso- och sjukvården om
att de agerar när de får kännedom om att
könsstympning kan ha ägt rum. Om inte misstänkta
fall kommer till polis och åklagares kännedom och
resulterar i domstolsprövning kan det tolkas som att
könsstympning är ett brott som samhället inte tycker
att det är värt att beivra.

2. Klotter (punkt 7)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind
(kd).

Klotter är enligt vår uppfattning ett mycket stort
samhällsproblem. Det är därför tillfredsställande
att ändrad lagstiftning och andra åtgärder mot
klotter övervägs inom Regeringskansliet. Vi utgår
från att regeringen inom kort kommer att lägga fram
sina förslag i frågan och att dessa förslag innebär
att klottret kan bekämpas med kraftfulla medel på
ett mer effektivt sätt än vad som är möjligt i dag.
Mot den bakgrunden avstår vi från att reservera oss
till förmån för de motionsönskemål rörande klotter
som nu behandlas.

3. Rattfylleri (punkt 9)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Anita Sidén (m) och Gunnel Wallin
(c).

Vi anser i likhet med majoriteten att lagstiftningen
vad gäller vållande till annans död respektive
vållande till kroppsskada är ändamålsenligt
utformad. Dessvärre brister det i tillämpningen av
den. Enligt vår uppfattning är det orimligt att en
rattfull person som vid framförande av sitt fordon
dödar en annan människa endast döms till ett
fängelsestraff om ungefär ett år. För att inskärpa
allvaret i ett sådant brott måste straffen skärpas.
Den bästa lösningen torde härvid vara att
domstolarna utnyttjar de befintliga straffskalorna
på ett bättre sätt. Ett alternativ till detta är att
höja minimistraffet för vållande till annans död
respektive kroppsskada. Eftersom en sådan lösning
även får konsekvenser för andra fall av vållande
måste den emellertid övervägas ytterligare. Vi är
därför inte i dag beredda att lägga fram ett förslag
om skärpta straffskalor. I stället kommer vi att
noga följa utvecklingen av praxis på området och,
vid behov, återkomma i frågan.

4. Språket i brottsbalken, m.m. (punkt 22)

av Kia Andreasson (mp) och Johan Pehrson (fp).

I svensk rätt har utformningen av förarbetena
traditionellt sett haft en stark ställning i
rättstillämpningen. Detta innebär att det som sagts
i förarbetena är av stor betydelse för hur
lagstiftningen tillämpas i praktiken. Med den
svenska synen på förarbeten är risken emellertid
stor att noggrannheten och eftertänksamheten vid
utformandet av lagtexten minskar. Detta medför att
lagtexten inte alltid blir så klar och tydlig som
man skulle kunna önska.

Sveriges medlemskap i EU har kommit att påverka
den svenska rättsordningen och det svenska juridiska
tänkandet i grunden. Genom EG-rättens införlivande
med den svenska rättsordningen har den svenska
rätten europeiserats. Detta har bl.a. fått till
följd att utrymmet för det traditionella förarbetet
minskat, vilket i sin tur medför att förarbetenas
betydelse för en senare lagtolkning minskar. Enligt
vår uppfattning måste större vikt därför läggas vid
utformningen av själva lagtexten. I likhet med
majoriteten utgår vi från att så också sker i varje
enskilt lagstiftningsarbete. Med hänsyn till vikten
av en klar och tydlig lagstiftning kommer vi dock
att noga följa hur det svenska lagstiftningsarbetet
utvecklas och, vid behov, återkomma i frågan.
Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden
år 2000

2000/01:K398 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
stoppa handeln med kvinnor.

2000/01:Ju731 av Catherine Persson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om handel med människor för
sexuella ändamål.

2000/01:Ju915 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att en haverikommission bör inrättas med syfte att
undersöka myndigheters agerande i samband med att
barn eller kvinnor omkommer till följd av brott.

2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige under
sitt kommande ordförandeskap i Europeiska unionen
vidtar kraftfulla åtgärder för att söka stoppa den
växande kvinnohandeln i Europa.

Motioner från allmänna motionstiden
år 2001

2001/02:K426 av Alf Svensson m.fl. (kd):

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utveckla
samarbetet för att bekämpa människosmuggling i
kandidatländerna.

2001/02:Fi219 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till riksdagen om ratificering av FN-
konvention om gränsöverskridande brottslighet och
tillhörande protokoll.

2001/02:Ju223 av Ulla-Britt Hagström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att den som ertappas för
skadegörelse genom klotter får arbeta med sanering
av klotter en tidsperiod upp till den summan han/hon
själv åsamkat.

2001/02:Ju225 av Sofia Jonsson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder mot trafficking.

2001/02:Ju228 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att ägaren till ett fordon
skall bli betalningsansvarig vid smitning från
bensintankningen.

2001/02:Ju229 av Maud Ekendahl (m):

Riksdagen beslutar om lagändring som gör det möjligt
att förklara icke trafiksäkra bilar förverkade när
förarna gjort sig skyldiga till olovlig körning i
enlighet med vad i motionen anförs.

2001/02:Ju231 av Kia Andreasson (mp):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring i lagen så att livstidsstraffet
omvandlas till ett tidsbestämt straff.

2001/02:Ju236 av Ulla-Britt Hagström och Margareta
Viklund (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
jämställdhetsarbetet intensifieras som grund för att
motverka ”traffickingproblemen”.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagstiftningen mot
”trafficking” genom en specifik brottsrubricering.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att varje led i
brottskedjan kriminaliseras, så att brottet kan
dömas i sin helhet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om juridiskt,
ekonomiskt och socialt stöd till offret under
överklagandeprocessen.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c):

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att gränslös
brottslighet kräver gränsöverskridande lösningar.

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se över om
upprepande av likartade brott bör bedömas som en
försvårande omständighet i lagstiftningen.

2001/02:Ju241 av Björn Leivik (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om strängare straff för
rattfylleri med personskada som följd.

2001/02:Ju246 av Alice Åström m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en jämförande
studie bör genomföras för att ta reda på om
strafftillämpningen skiljer sig åt när det gäller
etniska svenskar och personer med invandrarbakgrund.

2001/02:Ju260 av Jan-Evert Rådhström och Lars
Björkman (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att skyndsamt återkomma
till riksdagen med förslag om att tillåta
ljuddämpare på jaktvapen.

2001/02:Ju262 av Anne-Katrine Dunker och Berit
Adolfsson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stopp för
trafficking eller människosmuggling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ändrade
straffsatser.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ändrade regler för
informationsutbyte mellan polismyndigheter över
gränserna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en bred
upplysningskampanj.

2001/02:Ju264 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om straff samt
rehabiliteringsprogram för klottrande ungdomar.

2001/02:Ju266 av Bo Lundgren m.fl. (m):

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av brottsbalkens regler om
samhällstjänst i enlighet med vad som anförs i
motionen om misshandelsbrott.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i motionen om behovet av ett
nytt reformerat straffsystem.

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om att om inte särskilda skäl föreligger
obligatoriska maxstraff skall utdömas för personer
som för tredje gången döms för ett grovt vålds-
eller sexualbrott.

2001/02:Ju267 av Catharina Elmsäter-Svärd (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening betydelsen av att polisen erhåller öronmärkta
pengar och personella resurser som enbart går till
att bekämpa den här typen av brott.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att det är av största vikt att det finns ett
väl fungerande nationellt och internationellt
samarbete och informationsutbyte mellan
rättsväsende, institutioner och icke-statliga
organisationer gällande handel med kvinnor.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vikten av att handel med kvinnor ses som ett
brott i brottsbalken och att straffsatserna blir
högre än om man döms för koppleri.

2001/02:Ju269 av Lennart Fridén (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om återinförande i lagen av
bestämmelser om förbud mot sexuella relationer
mellan elever och deras lärare.

2001/02:Ju274 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om införande av ett straffrättsligt ansvar för
underlåtenhet att bistå nödställd i enlighet med vad
som anförs i motionen.

2001/02:Ju277 av Lennart Fridén (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om samlade svenska åtgärder
och internationellt samarbete mot klotter och
skadegörelse.

2001/02:Ju280 av Elizabeth Nyström och Jan-Evert
Rådhström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om skärpt lagstiftning mot
klotter.

2001/02:Ju283 av Bengt Silfverstrand (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av
lagstiftningen vad gäller brott mot demokratin.

2001/02:Ju291 av Ingemar Vänerlöv (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ändra lagen så
att försäljning av sexuella tjänster förbjuds.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
utreda lämpliga straffpåföljder för försäljning av
sexuella tjänster.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett utbyggt system
för vård- och rehabiliteringsinsatser för
prostituerade som är i behov därav.

2001/02:Ju296 av Kjell Eldensjö (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se över
straffskalan för rattfylleribrott.

2001/02:Ju298 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att skärpa reglerna mot
vapenattrapper.

2001/02:Ju299 av Ulla Wester (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om nödvändigheten av en
nationellt sammanhållen handlingsplan innehållande
åtgärdsförslag för bekämpande av trafficking.

2001/02:Ju309 av Maud Ekendahl (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om att 13 § polislagen bör
utvidgas.

2001/02:Ju316 av Åke Carnerö (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en utvärdering
av lagen om förverkande bör göras i syfte att
använda lagen mindre restriktivt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att överväga en
skärpning av 3 § trafikbrottslagen där den
brottsförebyggande aspekten tydligt lyfts fram.

2001/02:Ju320 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen begär att regeringen initierar en
riksomfattande handlingsplan mot klotter och annan
skadegörelse.

2001/02:Ju340 av Alice Åström m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att möjlighet till halvtidsfrigivning skall
införas för dem som första gången döms till
fängelsestraff.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att livstidsstraffet skall avskaffas och
ersättas med tidsbestämda straff.

2001/02:Ju360 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om införande av
haverikommission vid mord på barn.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om psykisk misshandel
av barn.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skärpt straff vid
barnmisshandel.

2001/02:Ju363 av Annelie Enochson (kd):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till en riksomfattande handlingsplan mot klotter.

2001/02:Ju374 av Tasso Stafilidis m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att straffpåföljden för
vanvård av djur och djurplågeri skall skärpas.

2001/02:Ju375 av Tasso Stafilidis m.fl. (v):

Riksdagen beslutar att upphäva 18 kap. 2 §
brottsbalken.

2001/02:Ju378 av Cinnika Beiming m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder mot
krogdiskriminering.

2001/02:Ju379 av Hans Hoff (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att Sverige bör införa
ägaransvar vid hastighetsöverträdelser.

2001/02:Ju383 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s):

Riksdagen begär att regeringen ser över polisens
möjligheter att förverka fordon vid olovlig körning
och polisens kostnader för att förvara dessa fordon.

2001/02:Ju386 av Inger René (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att i samarbete med
EU-länderna förbättra brottsbekämpningen när det
gäller trafficking.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att i samarbete med
EU-länderna utarbeta program för återanpassning av
kvinnor och barn.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om straffsatserna när
det gäller trafficking och grovt koppleri.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att polisen skall få
resurser för att beivra dessa brott.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
underlätta för kvinnorna att biträda myndigheterna
och vittna om brottsliga gärningar.

2001/02:Ju387 av Inger René (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den som uppmanar
till lagbrott bör kunna åtalas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förebyggande arbete.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att misstänkta fall
resulterar i domstolsprövning.

2001/02:Ju390 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en gemensam
europeisk straffrätt för vissa grova brott.

2001/02:Ju398 av Lars Elinderson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att svensk lag skall
förbjuda deltagande i olika former av militär
utbildning i annat land, på samma grunder som anges
för svensk trupps deltagande i militära aktioner,
dvs. 10 kap. 9 § regeringsformen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utlänningslagens
och den s.k. terroristlagens bestämmelser om
upphävande av permanent uppehållstillstånd skärps,
så att också verksamhet som utgör fara också för
annat lands säkerhet, motsvarande, omfattas.

2001/02:Ju401 av Marie Granlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om människohandel.

2001/02:Ju402 av Hillevi Larsson och Marie Granlund
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om avskaffande av
högmålsbrott.

2001/02:Ju412 av Håkan Juholt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om samma straffskala för
kungahuset och övriga medborgare.

2001/02:Ju415 av Lena Sandlin-Hedman och Carin
Lundberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en lag mot
eftersupning.

2001/02:Ju424 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda och
ersätta livstidsstraffet med ett långt men
tidsbestämt straff.

2001/02:Ju427 av Birgitta Ahlqvist och Lars U
Granberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om högmålsbrott.

2001/02:Ju432 av Karin Jeppsson och Marianne
Carlström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en modernisering av språket
i brottsbalken.

2001/02:Ju433 av Karin Jeppsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om slopande av
preskriptionstid.

2001/02:Ju437 av Martin Nilsson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett
stödprogram för offren för trafficking.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
gemensam EU-politik för att stödja offren för
trafficking.

2001/02:Ju441 av Agneta Brendt m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kvinnor som
illegalt vistas i Sverige och prostituerar sig här
utvisas först sedan utredning genomförts och
vittnesmål lämnats för att kunna fälla dem som
handlar med kvinnor för prostitution.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att påföljden för handel med kvinnor skärps,
narkotikahandel och handel med kvinnor bör ge samma
påföljd.

2001/02:Ju446 av Gudrun Lindvall och Kia Andreasson
(mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av
preskriptionstiden för brott enligt miljöbalken och
djurskyddslagen.

2001/02:Ju449 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen av att
straffskalor används i sin helhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fängelsestraffets
allmänpreventiva betydelse.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skärpta straff vid
återfall.

4. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att lägga fram förslag till
nytt straffsystem med reformerade straffskalor.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utdömd strafftid
skall avtjänas fullt ut.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om mängdrabatter vid
flerfaldig brottslighet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
begränsa användandet av villkorlig dom som påföljd.

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om att begränsa användningen av
samhällstjänsten vid s.k. artbrottslighet.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(fp):

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om återfallsförbrytare.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om livstidsstraff.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den svenska
rättsordningen och EU.

2001/02:Ju452 av Ulla-Britt Hagström (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att lagstiftningen
mot pornografisk föreställning skärps.

2001/02:U301 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
stoppa handeln med kvinnor och barn.

2001/02:U349 av Margareta Viklund m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen skall
verka för att sambandet mellan droghandel och
trafficking följs upp på europeisk nivå.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att trafficking blir
ett prioriterat brott att bekämpa.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att sexköpslagen i
Sverige skall ses över så att målet för dess
strävanden kan uppnås.

2001/02:MJ218 av Kenneth Johansson (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om straffskärpning för
djurskyddsbrott.

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd):

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs med anledning av
Riksrevisionsverkets rapport om trafficking i
Sverige.

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om straffsatserna för
vålds- och sexualbrott.

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om åtgärder i syfte
att förhindra internationell sexhandel med kvinnor
och barn.

2001/02:A315 av Carlinge Wisberg m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om effektivare
straffansvar vid arbetsmiljöbrott.

2001/02:A317 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

22. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning i syfte att klarlägga om personer med
utländsk bakgrund döms hårdare än andra vid
jämförbara brott.