Straffrättsliga frågor

Betänkande 1996/97:JuU7

Justitieutskottets betänkande 1996/97:JUU07

Straffrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Innehållsförteckning

1996/97
JuU7

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet olika straffrättsliga frågor i motioner
som väckts under den allmänna motionstiden år 1996. Motionerna gäller bl.a.
mc-relaterad brottslighet, brottslighet med vapen, förverkande av
haschtillbehör och påföljdsfrågor.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats tolv reservationer och två särskilda yttranden.

Motionerna

1996/97:Ju218 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att statliga och kommunala myndigheter måste använda sig av
befintliga lagar för att stoppa mc-relaterad brottslighet.
1996/97:Ju701 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring av lagstiftningen att alla
väpnade rån klassas som grova i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Ju702 av Urban Ahlin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om ny lagstiftning där alla former av mutor och bestickning är
straffbara.
1996/97:Ju703 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om starkare lagstiftning mot hets
mot homosexuella.
1996/97:Ju705 av Mikael Stjernström (kd) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av reglerna för möjligheten till åtgärder mot
gratisåkning på kollektiva färdmedel.
1996/97:Ju706 av Marie Granlund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bristande regelverk för
utförsel av stöldgods.
1996/97:Ju708 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan lagändring att försäljning av haschtillbehör kan
beivras.
1996/97:Ju710 av Ronny Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomisk brottslighet och
tvätt av pengar.
1996/97:Ju711 av Margareta Andersson och Agne Hansson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
straffpåföljder och skärpt lagtillämpning.
1996/97:Ju712 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ändring av 18 kap. 4 § brottsbalken i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1996/97:Ju720 av Anders Ygeman och Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
antidiskrimineringslag i näringsverksamhet vad avser personer med
funktionshinder.
1996/97:Ju721 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, v, kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en översyn av betänkandet om hets mot folkgrupp.
1996/97:Ju722 av Roy Ottosson (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär lagförslag om auktorisation enligt vad som anförts i motionen.
1996/97:Ju802 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till förenklad handläggning vid
butikstillgrepp i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Ju803 av Maud Ekendahl och Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att personal eller
säkerhetsvakter ges tillstånd att ingripa inne i butikslokalen oberoende av
stöldgodsets värde i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring om
livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet i enlighet med vad som
anförts i motionen,
28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagstiftning om
alternativa påföljder, som elektronisk övervakning, samhällstjänst och
villkorligt fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykiskt störda brottslingar.
1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av brottsrubriceringen snatteri,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reformering av påföljdssystemet.
1996/97:Ju904 av Jeppe Johnsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring att det
går att komma till rätta med brott där de olika gärningsmännen skyller på
varandra i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Ju922 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att livstidsstraffet i sin nuvarande form skall ersättas med ett
tidsbestämt straff,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om missbrukarnas möjlighet till vård i stället för fängelse.
1996/97:U515 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
54. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en europeisk ramlagstiftning för brott mot europeisk lag med
enhetliga straff skall tas fram.
1996/97:So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stoppa all försäljning av narkotikatillbehör.
1996/97:Bo533 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om snabbutredning av plan- och
bygglagen.

Utskottet

Brottslighet med vapen m.m.
I motion Ju 701 (m) begärs en lagändring så att alla väpnade rån bedöms som
grovt rån. Som exempel på vapen nämns i motionen kniv, yxa, hivsmittad kanyl,
vapenattrapp och oladdat vapen.
Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för
den hotade framstår som trängande fara döms enligt 8 kap. 5 § brottsbalken för
rån. Påföljden är fängelse i lägst ett och högst sex år. Är brottet att anse
som grovt döms enligt 6 § för grovt rån till fängelse i lägst fyra och högst
tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om våldet
varit livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller
allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller på ett
hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa ställning.
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1972 s. 323 slagit fast att rån mot
penninginrättning med skarpladdat skjutvapen i regel bör bedömas som grovt
rån.
I rättsfallet NJA 1994 s. 732 bedömde Högsta domstolen hur två rån som,
såvitt kunde utredas, begåtts med hjälp av vapenattrapper skulle rubriceras.
Gärningarna hade av tingsrätten bedömts som grova rån och av hovrätten som rån
av normalgraden.
Högsta domstolen konstaterade i sina domskäl inledningsvis att inga av de
omständigheter som enligt 8 kap. 6 § brottsbalken kan kvalificera ett rån som
grovt förelåg i de aktuella fallen. Domstolen anförde vidare, med hänvisning
till bl.a. 1972 års rättsfall, att såväl lagstiftning som rättstillämpning har
präglats av viss återhållsamhet när det gällt att anse rånbrott som grova,
särskilt när skarpladdade vapen inte kommit till användning. De ifrågavarande
gärningarna måste visserligen enligt domstolen anses allvarliga vid en samlad
bedömning av omständigheterna, främst planeringen, det hot och tvång som
förekommit, de psykiska besvär som orsakats och de värden som stulits. Att
utan stöd av den enligt domstolen i och för sig ej uttömmande uppräkning som
ges i 6 § rubricera gärningarna som grova ingav emellertid betänkligheter; en
tillräckligt kraftfull reaktion kunde också beslutas inom den straffskala som
gäller för normalbrott. En ändrad brottsrubricering skulle enligt domstolen
föra med sig att bankrån normalt eller i vart fall i stor och ej preciserbar
utsträckning blir att bedöma som grova rån. För det kunde enligt domstolen i
och för sig skäl anföras, men med tanke på att det rör sig om en sedan lång
tid mycket uppmärksammad brottstyp är det närmast lagstiftarens sak att ta
initiativet. Med hänsyn till det anförda och till straffrättens
legalitetsprincip som kommer till uttryck i 1 kap. 1 § brottsbalken, där det
bl.a. stadgas att brott är en gärning som är beskriven i brottsbalken eller i
annan lag eller författning, borde gärningarna enligt Högsta domstolen bedömas
som rån av normalgraden. Två justitieråd var skiljaktiga och fann vid en
samlad bedömning av omständigheterna i målet att rånbrotten var så allvarliga
att de måste bedömas som grova.
I sammanhanget kan nämnas att 1995 års vapenutredning haft i uppdrag att
överväga om det bör införas någon form av reglering av införsel och
tillhandahållande av vapenattrapper och andra föremål som kan förväxlas med
fungerande skjutvapen. Utredningen har därvid haft att beakta såväl de
brottsförebyggande aspekterna som risken för att nödvärnssituationer kan
uppstå. I sitt betänkande Förbud mot vapen på allmän plats m.m. (SOU 1996:50)
har utredningen gjort övervägandet att något generellt förbud mot att inneha
eller saluhålla vapenattrapper m.m. inte är motiverat.
Vapenutredningen har dock föreslagit att det i knivförbudslagen skall
införas ett förbud mot innehav av föremål som är särskilt ägnade att användas
som vapen vid hot om brott mot liv eller hälsa, vilket knyter an till det
redan gällande förbudet mot innehav av föremål som är ägnade att användas som
vapen vid sådant brott. Förslaget innebär en utvidgning av den förbjudna
kategorin föremål, vilken dock inte preciseras närmare; det får enligt
utredningen bedömas från fall till fall vad som kan anses tillåtet. Med
särskilt ägnade menas enligt utredningen föremål som typiskt sett med lätthet
kan förväxlas med sådana föremål som i övrigt avses med lagens förbud, t.ex.
välliknande skjutvapenkopior.
Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds nu inom
Justitiedepartementet.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen tagit ställning till
motionsyrkanden motsvarande det nu aktuella.
Våren 1994 behandlade utskottet (1993/94:JuU19 s. 37) en motion liknande den
nu aktuella avseende vapen och vapenattrapper. Utskottet konstaterade att
brott som förövas med vapen ofta bedöms som grova av domstolarna. Så är fallet
med exempelvis brottsbalksbrotten våldtäkt (6 kap. 1 §), stöld (8 kap. 1 och 4
§§) och rån. Det ankommer emellertid, anförde utskottet, på domstolarna att
vid bedömandet av ett brotts svårhetsgrad göra en sammanvägning av samtliga
omständigheter i målet av vilka frågan om vapen kommit till användning är en
betydelsefull omständighet. Utskottet fann inte skäl att frångå den angivna
ordningen och avstyrkte den aktuella motionen.
Vid behandling av två motioner liknande den nu aktuella våren 1995
(1995/96:JuU14 s. 9) vidhöll utskottet sin tidigare redovisade uppfattning
beträffande frågan om hur brott som utförs med hjälp av vapen skall bedömas.
Enligt utskottets mening borde samma synsätt anläggas på bedömningen när
vapenattrapper kommit till användning. Även i sådana fall borde det enligt
utskottet således vara fråga om en helhetsbedömning av omständigheterna i
målet. Beträffande rånbrotten tillade utskottet att redan rån av normalgraden
är ett allvarligt brott som i allmänhet medför ett långvarigt fängelsestraff.
När det särskilt gäller rekvisiten för grovt rån konstaterade utskottet att
dessa ger utrymme för att beakta sådana omständigheter som gärningens
farlighet och hänsynslöshet samt de effekter i form av skada, psykiska besvär
och annat obehag som den medför för den enskilde. Utskottet kunde för
närvarande inte se att det härutöver behövdes en reglering som tar sikte på
vilken typ av redskap som kommit till användning vid gärningens genomförande
och avstyrkte de aktuella motionerna.
Utskottet vidhåller alltjämt sin tidigare redovisade uppfattning beträffande
frågan om hur brott som utförs med hjälp av vapen skall bedömas. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju701.

Snatteri
Stöldbrottet är indelat i tre svårhetsgrader. Normalgraden har straffskalan
fängelse i högst två år. För det lindrigare brottet - snatteri - föreskrivs
böter eller fängelse i högst sex månader. Vid bedömningen av om brottet skall
anses som ringa skall hänsyn tas till det tillgripnas värde och övriga
omständigheter vid brottet. Värdet är alltså inte i och för sig avgörande för
brottsrubriceringen. Rekvisitens utformning innebär dock att det normalt sett
inte kan komma i fråga att döma för snatteri i andra fall än när gärningen
avsett ett förhållandevis lågt värde. Under de senaste åren har gränsen mellan
stöld och snatteri i praxis ansetts ligga vid ca 800 kr i fall då inte andra
omständigheter vid brottet föranleder annan bedömning (se NJA 1994 s. 699).

Brottsrubriceringen
I motion Ju903 (c) föreslås att gränsen mellan stöld och snatteri skall
förskjutas så att en större andel brott kommer att hänföras till den lägre
graden och bötesstraffets tillämpningsområde utvidgas i motsvarande mån.
Vidare föreslås att brottsrubriceringen ändras från snatteri till ringa stöld.
Straffsystemkommittén har i sitt betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU
1995:91 Del II s. 201 f) behandlat frågan om bötesstraffets
tillämpningsområde. För att öka användningen av böter har
Straffsystemkommittén föreslagit en ändrad gränsdragning mellan den ringa
graden och normalgraden vid vissa gradindelade brott, däribland mellan
snatteri och stöld. Förslaget innebär att gränsen mellan stöld och snatteri
förskjuts uppåt så att en större andel brott hänförs till den lägre graden,
varigenom bötesstraffets tillämpningsområde vidgas i motsvarande mån. Mot
bakgrund av att tillämpningsområdet för snatteri utvidgas till att avse även
tillgrepp som inte är helt bagatellartade, anser kommittén att den nuvarande
brottsbeteckningen framstår som mindre lämplig. I stället föreslås att även
den lägre graden av stöldbrottet skall benämnas stöld.
Straffsystemkommitténs förslag har remissbehandlats och bereds nu i
Justitiedepartementet.
Utskottet konstaterar att den pågående beredningen inte bör föregripas och
avstyrker bifall till motion Ju903 i nu behandlad del.

Ordningsbot vid snatteri
I motion Ju802 (m) begärs förslag till förenklad handläggning vid
butikstillgrepp på så sätt att böter för brottet bör erläggas direkt på
platsen och att ärendet därefter skall vara avslutat. Detta innebär alltså ett
system med ordningsbot vid snatteri.
En förutsättning för ordningsbot är enligt 48 kap. 13 § rättegångsbalken att
det för brottet endast är stadgat penningböter. Med de nuvarande reglerna kan
således ordningsbot inte ifrågakomma vid snatteri, då straffskalan för detta
brott innehåller såväl böter som fängelse.
Åklagarutredningen -90 tog i sitt betänkande Ett reformerat åklagarväsende
(SOU 1992:61) ställning för en ordning som innebar att det skulle bli möjligt
att ge föreläggande om ordningsbot vid snatteri. Då frågan behandlades i
propositionen om ett effektivare brottmålsförfarande (prop. 1994/95:23, JuU2,
rskr. 40) lades emellertid inte något sådant förslag fram. Skälen härför var
att förslaget inte tycktes medföra några effektivitetsvinster samt att det av
rättssäkerhetsskäl ansågs vara tveksamt om förslaget borde genomföras.
Vad gäller effektivitetsvinsten sades det i propositionen att det, för att
det över huvud taget skulle vara aktuellt att genomföra förslaget, måste stå
klart att detta leder till en effektivare användning av de befintliga
resurserna för brottsbekämpningen. Åklagarutredningen hade i sitt betänkande
tagit upp en del praktiska svårigheter i sammanhanget och den mest påtagliga
invändningen mot förslaget var enligt regeringens mening att det, särskilt i
de större städerna, är relativt sällan som polis kommer till platsen sedan ett
snatteri upptäckts. Det sker i allmänhet endast då gärningsmannen inte kan
identifieras, dvs. då han inte är känd sedan tidigare och inte har
legitimation med sig. Utredningen görs i stället på det sättet att en
butikskontrollant eller motsvarande får vissa uppgifter av den misstänkte på
platsen eller genom att polis kontaktas per telefon varefter ett telefonförhör
hålls med den misstänkte. Åklagarutredningen hade anfört att förslaget kunde
få genomslag endast om polis tillkallas i större utsträckning än i dag. Man
måste här väga in att ordningsbot endast kan komma i fråga i vissa fall. Då
detta inte är möjligt, t.ex. för att det tillgripnas värde är för högt,
innebär utryckningen endast ett merarbete jämfört med de rutiner som tillämpas
i dag.
Regeringen ansåg alltså att det inte borde införas någon möjlighet till
ordningsbot vid snatteri. Riksdagen gjorde ingen annan bedömning.
Utskottet finner inte skäl att nu göra någon annan bedömning. Motion Ju802
avstyrks.

Rasistisk brottslighet, m.m.
De grundläggande bestämmelserna om skydd mot etnisk diskriminering finns i
regeringsformen. I 1 kap. 2 § slås fast att den offentliga makten skall utövas
med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans
frihet och värdighet, liksom att etniska, språkliga och religiösa minoriteters
möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas. I 2 kap. 15 § sägs att lag eller annan föreskrift inte får innebära
att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg
eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Vidare stadgas i 2 kap. 22 §
första stycket 7 att utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare
i fråga om skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg eller etniskt
ursprung.
Utöver dessa grundläggande bestämmelser finns ett flertal straffstadganden i
brottsbalken som direkt eller indirekt tar sikte på handlingar eller yttringar
som är rasistiska eller diskriminerande på något annat sätt. Dessa
bestämmelser är tillämpliga även när brottsligheten ingår som ett led i en
organiserad verksamhet.
Utskottet behandlade frågor rörande rasistisk brottslighet i ett ärende
våren 1994 (prop. 1993/94:101, JuU13, rskr. 298). För en utförligare
redogörelse hänvisas dit.

Hets mot folkgrupp
I motion Ju721 (fp, s, m, v, kd) förespråkas en översyn av lagstiftningen om
hets mot folkgrupp. I motionen anförs att ett förnekande av förintelsen under
andra världskriget bör bedömas som hets mot folkgrupp.
I den svenska lagstiftningen mot rasism och annan diskriminering är
bestämmelsen om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § brottsbalken) av central
betydelse. Den brottsliga gärningen består i att någon, i ett uttalande eller
annat meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp
eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Straffet är fängelse i högst två
år eller, om brottet är ringa, böter. Det är enligt bestämmelsen straffbart
såväl att göra ett uttalande som att sprida vad man hört av någon annan.
Bestämmelsen omfattar inte endast muntlig och skriftlig framställning utan
även t.ex. framställning i bild som inte kan anses som skrift samt åtbörder.
En motsvarande bestämmelse om hets mot folkgrupp finns i 7 kap. 4 § 11
tryckfrihetsförordningen. Gärningen är således straffbelagd även när den begås
i tryckt skrift. Genom en hänvisning i 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen
omfattas även andra massmedier.
Den 1 januari 1989 trädde den senaste ändringen av bestämmelsen om hets mot
folkgrupp i kraft (se prop. 1986/87:151, 1987/88:KU36, rskr. 290, SFS
1988:835). Syftet med ändringen var att ytterligare försvåra eller förhindra
verksamhet i rasistiska organisationer. Det är numera tillräckligt för
straffbarhet att ett hot eller ett uttalande av aktuellt slag över huvud taget
sprids. Det är således otillåtet att annat än inom den helt privata sfären
sprida yttranden som uttrycker hot eller missaktning mot en folkgrupp. Också
spridning inom en förening eller annan avgränsad grupp av personer är efter
ändringen straffbelagd. Skärpningen var avsedd att försvåra för rasistiska
organisationer att nå ut med sitt budskap.
Utskottet behandlade ett motionsyrkande liknande det nu aktuella i det ovan
angivna ärendet rörande rasistisk brottslighet våren 1994 (prop. 1993/94:101,
JuU13 s. 12). I ärendet avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet
under hänvisning till konstitutionsutskottets behandling av ett liknande
motionsyrkande våren 1992 (1992/93:KU2 s. 29). Konstitutionsutskottet
underströk i sammanhanget vikten av att värna om yttrandefriheten och en
allmän och fri debatt. Också påståenden som allmänt uppfattas som stötande
måste enligt konstitutionsutskottet kunna få föras fram i den allmänna
debatten så länge det inte är fråga om hot eller missaktning i sådana
avseenden som anges i bestämmelsen om hets mot folkgrupp eller om annat
tryckfrihetsbrott som t.ex. förtal. Konstitutionsutskottet anförde vidare att
det understrukits i bl.a. förarbetena till förtalsbestämmelserna i 5 kap. 1 §
första stycket brottsbalken (prop. 1962:10) att en vidsträckt yttrandefrihet i
den offentliga diskussionen i vårt land bör upprätthållas i såväl tal som
skrift och att denna yttrandefrihet är grundvalen för ett fritt samhällsskick.
Vid behandling av en motion liknande den nu aktuella våren 1995
(1995/96:JuU14 s. 13 f) fann utskottet inte skäl till någon annan ståndpunkt
än den utskottet tidigare intagit i frågan och avstyrkte därför motionen.
Utskottet vidhåller alltjämt denna ståndpunkt och avstyrker bifall till motion
Ju721.

Hets mot homosexuella
I motion Ju703 (s) begärs att brottsbalkens bestämmelse i 16 kap. 8 § om hets
mot folkgrupp skall utvidgas till att omfatta även homosexuella.
Frågan om att utvidga brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp till
att omfatta även homosexuella har vid flera tidigare tillfällen behandlats i
riksdagen, bl.a. av justitieutskottet i betänkandet 1993/94:JuU13 (s. 13 f),
och motionsyrkandena härom har då avslagits. Senast togs frågan upp i
konstitutionsutskottet under riksmötet 1995/96. I utskottets betänkande
1995/96:KU8 (s. 6 f) finns en utförlig redogörelse för frågans tidigare
behandling.
Konstitutionsutskottet hade i ovannämnda betänkande att ta ställning till
två motioner i vilka frågan om en kriminalisering av hets mot homosexuella
togs upp. Detta, konstaterade utskottet, skulle förutom ändring i brottsbalken
också kräva ändringar i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Utskottet ansåg inte att några nya omständigheter
som talade för en kriminalisering hade kommit fram. Utskottet vidhöll således
att en kriminalisering skulle innebära en omotiverad inskränkning i den
grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med svåröverblickbara
konsekvenser. Inte heller kunde man enligt utskottet bortse från att en
lagändring kunde leda till att de homosexuella på ett sätt som många av dem
inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället. Motionerna avstyrktes.
Konstitutionsutskottet uttalade också i det ovannämnda betänkandet att det
enligt utskottets uppfattning i lagstiftningen finns tillräckliga medel för
att komma åt nedsättande uttalanden om homosexuella som individer. Utskottet
pekade på bestämmelserna i brottsbalken om förolämpning, uppvigling och olaga
diskriminering. Enligt konstitutionsutskottets uppfattning måste denna
lagstiftning dock i större utsträckning omsättas i konkret handlande; det är
en angelägen uppgift för såväl polis som åklagare att agera effektivt och
kraftfullt mot denna typ av brottslighet. Avslutningsvis pekade
konstitutionsutskottet på att åklagare och poliser bör vara uppmärksamma på
den straffskärpningsbestämmelse som är tillämplig i sammanhanget.
Justitieutskottet, som delar konstitutionsutskottets uppfattning, anser för
sin del att riksdagen för närvarande inte bör ta något initiativ till
utvidgning av brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp på sätt som
begärs i motion Ju703. Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Diskriminering av personer med funktionshinder
I motion Ju720 (s) föreslås att bestämmelserna i 16 kap. 9 § brottsbalken om
olaga diskriminering på grund av t.ex. ras eller hudfärg skall utvidgas till
att omfatta även diskriminering av personer med funktionshinder.
Handikapputredningen konstaterade i sitt slutbetänkande Ett samhälle för
alla (SOU 1992:52 s. 332 f) att det inte finns några lagbestämmelser som
skyddar funktionshindrade mot diskriminering i näringsverksamhet. Utredningen
föreslog därför att bestämmelsen i brottsbalken om olaga diskriminering skulle
utvidgas till att omfatta även personer med funktionshinder.
I socialutskottets betänkande 1994/95:SoU25 (s. 9 f) behandlades ett
motionsyrkande motsvarande det nu aktuella. Motionen avstyrktes med hänvisning
till det beredningsarbete som då pågick i Regeringskansliet med anledning av
Handikappsutredningens betänkande. Frågan är alltjämt under beredning i
Regeringskansliet.
I sammanhanget bör också nämnas att konstitutionsutskottet vid några
tillfällen haft att ta ställning till motioner med yrkanden om att
regeringsformens förbud mot diskriminering skall utvidgas till att också gälla
funktionshindrade. Utskottet anförde i sitt betänkande 1995/96:KU8 (s. 12 f)
att den offentliga makten enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall utövas med
respekt för alla människors lika värde. Utskottet var inte berett att föreslå
att det utöver detta skydd skulle göras en utvidgning av regeringsformens
diskrimineringsförbud i 2 kap. 15 §, enligt vilket ingen medborgare får
missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung
tillhör en minoritet. Motionerna avstyrktes.
Såvitt gäller frågan om en utvidgning av brottsbalkens bestämmelse anser
utskottet att det pågående beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju720.

Mutbrott
I motion Ju702 (s) begärs förslag till ändrad lagstiftning innebärande att
även egna företagare skall kunna dömas för mutbrott. I motionen föreslås
vidare att muta och bestickning i utlandet bör straffbeläggas oavsett om
gärningen är straffbar i mottagarlandet eller ej.
Straffbestämmelsen om mutbrott (20 kap. 2 § brottsbalken) avser passiv
korruption, alltså mottagande av muta, medan straffbestämmelsen om bestickning
(17 kap. 7 § brottsbalken) utgör remediet mot aktiv korruption. Mutbrott kan
begås av arbetstagare och vissa därmed jämställda personer, såväl i privat som
i offentlig tjänst.
Vad gäller mutbrottet består detta i att ta emot eller låta åt sig utlova
eller begära muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning.
Syftet med att straffbelägga denna typ av gärning är att förhindra att en
arbetstagare eller uppdragstagare genom att ta mutor åsidosätter den
lojalitetsplikt gentemot huvudmannen som följer av anställnings- eller
uppdragsavtalet. Vidare är syftet att skydda tredje man mot korruptionens
allmänt skadliga återverkningar. Bestämmelserna om ansvar för mutbrott kan
sägas ta sikte på att skydda en tjänsts eller ett uppdrags integritet.
Såvitt gäller egna företagare omfattas dessa av mutbrottet i de fall
företagaren på grund av förtroendeställning fått till uppgift att t.ex. sköta
rättslig eller ekonomisk angelägenhet. Till denna personkrets hör t.ex.
advokater, revisorer och mäklare. Som exempel på när uppdragstagare inte
omfattas av bestämmelsen kan nämnas att uppdraget grundar sig på ett
entreprenadavtal eller utgörs av annat arbetsbeting som saknar utpräglad
förtroendekaraktär. Uppdragstagaren är då närmast att se som självständig
motpart till uppdragsgivaren och faller därför inte in under bestämmelsen om
mutbrott. Konsulter omfattas däremot oftast av den aktuella personkretsen
(prop. 1975/76:176 s. 34 f).
En gärning som är straffbelagd som mutbrott eller bestickning är ett brott
enligt svensk lag oberoende av var gärningen begås. Vad gäller svensk domstols
kompetens att döma över brott som begåtts utomlands skall emellertid
bestämmelserna i 2 kap. 2 § brottsbalken om dubbel straffbarhet iakttas. I
regel krävs att gärningen är straffbar också enligt lagen på gärningsorten. I
2 kap. 3 § brottsbalken görs dock undantag från kravet på dubbel straffbarhet
bl.a. för fall där brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning. Detta innebär att mutbrott kan bli
aktuellt om en anställd i svensk offentlig tjänst låter sig mutas för sin
tjänsteutövning.
Kravet på dubbel straffbarhet begränsar möjligheten att i Sverige beivra
bestickningsbrott som begåtts utomlands. I proposition 1975/76:176 (s. 41)
uttalade departementschefen att man vid lagföring av utomlands begångna
bestickningsbrott inte kan bortse från den praxis som utvecklats i det
främmande landet. Hänsyn därtill fick tas vid bedömningen av om handlingen i
fråga är otillbörlig. I sitt betänkande 1976/77:JuU17 (s. 9 f) anförde
utskottet att det, när det gäller svenska företags affärsförbindelser med
utlandet, måste beaktas att synen på det tillbörliga i att lämna gåvor i
samband med affärer växlar starkt från land till land. I tillämpningen,
fortsatte utskottet, kan givetvis inte bortses från den praxis som utvecklats
i det främmande landet. Utskottet underströk emellertid samtidigt att enbart
det förhållandet att en förmån omfattas av allmän sedvänja eller accepterad
kutym - inom eller utom landet - inte gör förmånen tillbörlig.
I de flesta länder är såväl mutbrott som bestickning straffbart. På det
internationella planet pågår också samarbete bl.a. inom Europarådet och EU som
syftar till att samordna ländernas lagstiftning för att bekämpa korruption.
Utskottet finner inte skäl att frångå den ovan angivna ordningen vad gäller
mutbrott och bestickning. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju702.

Mc-relaterad brottslighet
I motion Ju218 (fp) anförs att statliga och kommunala myndigheter måste
använda sig av befintliga lagar för att stoppa mc-relaterad brottslighet.
Vidare anförs att då så behövs bör befintlig lagstiftning modifieras eller nya
lagar stiftas för att komma till rätta med problemet. En sådan fråga tas upp i
motion Bo533 (fp). I denna begärs att plan- och bygglagen skall snabbutredas i
syfte att kartlägga på vilket sätt lagstiftningen behöver skärpas för att göra
det i praktiken omöjligt att ha någon form av, i vidaste mening, miljöfarlig
verksamhet i tättbefolkade områden. I motion Ju712 (fp) begärs ändring av 18
kap. 4 § brottsbalken om olovlig kårverksamhet så att kriminella mc-
sammanslutningar skall omfattas av bestämmelsen.
Enligt bestämmelsen i 18 kap. 4 § brottsbalken döms den som bildar eller
deltar i en sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med
hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilken den är bildad lätt kan
utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och
som inte med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten,
för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i högst två år. För samma
brott döms den som för en sådan sammanslutning tar befattning med vapen,
ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för dess
verksamhet eller understödjer den med pengar eller på annat sätt.
Straffbestämmelsen om olaga kårverksamhet, som hör till högmålsbrotten,
torde främst syfta till att skydda statsskicket.
Med anledning av den ökande aktiviteten hos vissa s.k. mc-gäng med kriminell
anknytning antog Rikspolisstyrelsen i november 1995 en handlingsplan avseende
åtgärder rörande grov mc-relaterad brottslighet. I enlighet med
handlingsplanen har det inrättats en samordningsgrupp med företrädare för
polisen i berörda län, Rikskriminalpolisen och Riksåklagaren.
Samordningsgruppen verkar bl.a. för enhetlighet och långsiktighet vad gäller
strategier, metoder, utbildning och insatser för att bekämpa den aktuella
brottsligheten.
På regional nivå har vissa av de berörda länen (t.ex. Stockholms län,
Göteborgs och Bohus län samt Skåne län) genomfört organisatoriska förändringar
m.m. för att möta den mc-relaterade brottsligheten. Särskilda resurser har
också avsatts för detta ändamål, och samverkansformer med andra län har
utvecklats. Rikspolisstyrelsen understödjer länen bl.a. genom att
tillhandahålla personal för spaning, analys och kriminalunderrättelsetjänst.
Vidare genomförs vissa centrala utbildningsinsatser. Några medel utöver vad
som tilldelas över de s.k. länsramarna har emellertid inte avsatts för de län
som främst är berörda av mc-brottsligheten.
Den 22 oktober 1996 anordnades i Regeringskansliet en icke offentlig
utfrågning med anledning av det upptrappade våldet mellan mc-gängen. I
överläggningarna deltog, förutom regeringstjänstemän, företrädare för
Rikspolisstyrelsen och berörda polismyndigheter, Riksåklagaren och vissa
åklagarmyndigheter, Kriminalvårdsstyrelsen, Försvarsmakten, Riksskatteverket,
Generaltullstyrelsen, Vägverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Kommunförbundet och
Malmö kommun. De synpunkter som framfördes vid utfrågningen utgör underlag för
de överväganden i Regeringskansliet som nu pågår om ytterligare åtgärder mot
de kriminella mc-gängen.
Till de åtgärder som för närvarande övervägs i olika utredningar eller i
annat sammanhang - bl.a. med anledning av mc-gängens verksamhet - hör bl.a.
tillåtande av buggning och datoriserade spaningsregister, bättre skydd för
vittnen och för allmänheten i tättbebyggda områden samt förutsättningarna för
förverkande av vinning vid organiserad brottslighet.
Justitiedepartementet har också haft överläggningar med den federala polisen
i USA och tagit del av dess erfarenheter av en mångårig kamp mot mc-
brottsligheten.
Här kan också nämnas att justitieministern den 11 oktober 1996
sammanträffade med justitieministrarna i Danmark, Finland och Norge.
Ministrarna enades om att intensifiera samarbetet kring mc-brottsligheten.
Bland annat uttalade man att expertutbytet mellan länderna skall utvecklas,
att det skall göras en samlad nordisk kartläggning av de kriminella mc-
gruppernas ekonomiska verksamhet samt att man närmare skall överväga
upprättandet av ett gemensamt nordiskt register över stulna vapen. Även vad
gäller lagstiftningsåtgärder, t.ex. avseende tillåtandet av nya polisiära
arbetsmetoder, kommer fortsatta överläggningar att hållas. Justitieministrarna
enades också om att anmoda rikspolischeferna i de fyra länderna att överlägga
om hur det polisiära samarbetet ytterligare skall kunna utvecklas.
I ärendet har inhämtats ett yttrande från bostadsutskottet över motion
Bo533, se bilaga. Bostadsutskottet anför sammanfattningsvis att ett konsekvent
utnyttjande av plan- och bygglagens möjligheter att förhindra olämplig
användning av byggnader eller etableringar av oönskad verksamhet bör kunna
utgöra ett av flera verksamma medel för att komma till rätta med de
aktualiserade problemen. Däremot är bostadsutskottet tveksamt till möjligheten
att i plan- och bygglagen ta in bestämmelser som i huvudsak är inriktade på
att förhindra sådan brottslig verksamhet som behandlas i motionen. En översyn
med denna inriktning skulle enligt utskottet förmodligen leda till
orealistiska förväntningar på vad som är möjligt att åstadkomma med
planlagstiftningen. Om det däremot anses föreligga ett behov att i mer samlad
form se över lagstiftningen på olika områden eller på annat sätt ge de berörda
kommunerna stöd bör, enligt bostadsutskottet, sannolikt även tillämpningen av
plan- och bygglagen ingå i ett sådant sammanhang.
Justitieutskottet konstaterar att en rad åtgärder vidtagits inom
Justitiedepartementet samt inom åklagar- och polisväsendet för att möta den
s.k. mc-relaterade brottsligheten. Utskottet utgår från att detta arbete
fortsätter och att såväl de lagstiftningsåtgärder som de andra åtgärder som
kan bedömas vara lämpliga och effektiva också vidtas. Vidare förutsätter
utskottet att berörda myndigheter tillämpar relevant lagstiftning då brottslig
eller eljest olämplig verksamhet förekommer. Med dessa uttalanden avstyrker
utskottet bifall till motionerna Ju218 i nu behandlad del, Bo533 och Ju712.

Falska auktorisationer
I motion Ju722 (mp) begärs att 17 kap. 15 § brottsbalken om föregivande av
allmän ställning m.m. skall ändras så att även den som utger sig för att vara
auktoriserad, certifierad eller godkänd inom ett reglerat yrke skall kunna
dömas till ansvar. I motionen nämns som exempel att det i
fastighetsmäklarbranschen finns en mängd mäklare som utger sig för att vara
auktoriserade utan att vara det i den bemärkelse som anges i motionen.
Om någon obehörigen utger sig för att utöva myndighet döms för föregivande
av allmän ställning enligt 17 kap. 15 § första stycket brottsbalken till böter
eller fängelse i högst sex månader eller, enligt andra stycket, om brottet är
grovt till fängelse i högst två år. Detsamma gäller om någon obehörigen bär
uniform, märke eller annat tjänstetecken som ger honom sken av att tillhöra
Försvarsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars
verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten,
ljus, värme eller kraft. Om någon obehörigen utger sig för att vara advokat
döms enligt tredje stycket för föregivande av ställning såsom advokat till
böter.
Det särskilda straffskyddet för advokattiteln har motiverats med bl.a.
advokatyrkets centrala betydelse för rättegångsväsendet. Någon allmän
straffbestämmelse som tar sikte på att någon uppträder som utövare av
verksamhet för vilken fordras särskild behörighet eller myndighets tillstånd
finns emellertid inte. Under förarbetena till brottsbalken föreslogs i några
remissyttranden att det skydd bestämmelsen ger advokattiteln skulle utsträckas
även till legitimerade läkare m.fl. Departementschefen anförde att frågan inte
borde behandlas i det sammanhanget (NJA II 1962 s. 268). I stället har en
lösning valts som innebär att det straffrättsliga skyddet förts in i den
lagstiftning som reglerar rätten att utöva läkaryrket. I lagen (1984:542) om
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. finns alltså
bestämmelser om straff för den som med orätt ger sig ut för att vara läkare
m.fl. yrken inom hälso- och sjukvården.
Vid riksdagsbehandlingen av proposition 1994/95:14 om införandet av
fastighetsmäklarlagen (1995:400) avstyrkte lagutskottet (1994/95:LU33 s. 17)
en motion med yrkande om att titeln fastighetsmäklare skulle skyddas.
Utskottet konstaterade att frågan inte behandlats i den proposition om
fastighetsmäklarlag som var föremål för behandling och att det för egen del
saknade underlag för att bedöma behovet av ett sådant lagskydd för titeln
fastighetsmäklare som motionären efterlyst. Utskottet konstaterade emellertid
att positionerna hade flyttats fram när det gällde förutsättningarna att komma
till rätta med yrkesmässig fastighetsförmedling som bedrivs av någon som
saknar registrering. Bl.a. infördes en bestämmelse innebärande att den som
yrkesmässigt bedriver fastighetsförmedling utan att vara registrerad döms till
böter eller fängelse i högst sex månader. Lagutskottet anförde avslutningsvis
att utskottet utgick från att regeringen uppmärksamt kommer att följa
utvecklingen och effekterna av den nya lagen samt föreslå ytterligare åtgärder
om så skulle erfordras.
I sammanhanget kan också nämnas att det genom lagutskottet för närvarande
pågår ett särskilt uppföljnings- och utvärderingsprojekt vad gäller
fastighetsmäklarlagen.
För några få yrkesgrupper utfärdas auktorisation av en offentlig myndighet;
revisorer auktoriseras av Revisorsnämnden och tolkar av Kommerskollegium.
Vanligare är emellertid att auktorisationen sker utan någon myndighets
prövning. Det är då ofta de branschorganisationer, t.ex. för
fastighetsmäklare, som finns för olika yrkesgrupper som utfärdar
auktorisationen.
Riksdagens revisorer har i promemorian Auktorisation - för vem? (1996-06-05)
givit exempel på olika auktoriserade yrkesgrupper och företag. Revisorerna
anser att det råder oklarhet i fråga om innebörden av begreppen auktorisation,
legitimation och godkännande. I en skrivelse till regeringen
(Inrikesdepartementet) föreslog revisorerna att regeringen närmare skulle
belysa vilken betydelse dessa benämningar har för konsumenternas säkerhet.
Även benämningarnas betydelse som konkurrensmedel borde enligt revisorerna
belysas. Skrivelsen ledde inte till någon regeringens åtgärd. Enligt vad
utskottet inhämtat från Inrikesdepartementet var orsaken att berörda
myndigheter löpande bevakar dessa frågor.
Utskottet anser inte att det finns skäl att utvidga bestämmelsen om
föregivande av allmän ställning m.m. i brottsbalken så som föreslås i motion
Ju722. I den mån ett särskilt straffrättsligt skydd behövs bör regler härom
liksom hittills införas i den författning som reglerar verksamheten. Utskottet
avstyrker bifall till motionen.

Penningtvätt
I motion Ju710 (s) föreslås att ett särskilt penningtvättbrott införs. Vidare
föreslås utvidgade möjligheter till förverkande av vinning av sådana brott.
Penningtvätt innebär att pengar, som någon fått på olagligt sätt, genom
olika transaktioner förs in i den legala ekonomin så att de ser ut att vara
lagligen åtkomna.
Lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt innehåller inte några
straffbestämmelser. Såsom anges i 3 § första stycket penningtvättlagen kan
emellertid penningtvätt vara straffbart som häleri eller häleriförseelse
enligt
9 kap. 6 eller 7 §§ brottsbalken. Förfarandet kan i vissa fall vara straffbart
också enligt andra bestämmelser. Pengar som undandragits beskattning, tull
eller någon annan avgiftsskyldighet kan i regel inte vara föremål för häleri.
Sådana medel härrör ju inte i sig från brottsligt förvärv.
Enligt direktiven Utredning om skärpt bekämpning av penningtvätt (dir.
1995:132) har en särskild utredare tillkallats för att utreda vilka åtgärder
som kan och bör vidtas för att effektivisera bekämpningen av penningtvätt och
annan kvalificerad ekonomisk brottslighet. En av de frågor utredaren skall
överväga är om de nuvarande möjligheterna till straffrättsliga sanktioner är
tillräckliga eller om dessa bör utvidgas. Utredaren skall redovisa resultatet
av sitt arbete senast före utgången av mars 1997.
Vidare kan nämnas att frågan om att effektivt kunna spåra upp och förverka
de vinster som genereras av ekonomisk och annan organiserad brottslighet har
fått större uppmärksamhet under senare år. Justitiedepartementet förbereder
för närvarande direktiv till en utredare som skall få i uppdrag att göra en
översyn av olika frågor som har anknytning till förverkande av bl.a. vinning
av brott.
Utskottet anser att resultatet av de båda utredningarnas arbete bör avvaktas
och avstyrker bifall till motion Ju710.

Ingripande mot brott, m.m.

Exportförbud för stöldgods
I motion Ju706 (s) föreslås att det skall införas ett generellt exportförbud
avseende stulen egendom. Genom ett sådant förbud skulle tullen enligt
motionären få rätt att göra ingripanden och få möjlighet att gå in i polisens
register.
Tullverkets uppgifter brukar grovt sett indelas i fiskala och kontrollerande
uppgifter. Till de fiskala uppgifterna hör främst att Tullverket skall uppbära
tull, andra skatter och avgifter som skall tas ut vid införsel eller utförsel
av varor. I Tullverkets kontrollerande uppgifter ingår att kontrollera
efterlevnaden av olika bestämmelser som reglerar in- och utförseln av varor.
Sådana bestämmelser finns exempelvis angående införsel av krigsmateriel,
narkotiska preparat, vapen samt vissa kulturföremål och vissa djur. Någon
särskild bestämmelse om stöldgods finns inte.
I varusmugglingslagen (1960:418) finns straffbestämmelser som omfattar såväl
in- och utförsel i strid med förbud som undandragande av tull, annan skatt
eller avgift i samband med in- och utförsel av varor. Vid misstanke om brott
mot varusmugglingslagen har tulltjänsteman samma rätt att gripa misstänkta och
medta personer till förhör som en polisman har enligt rättegångsbalken (14 §
varusmugglingslagen). Detta innebär att den som på sannolika skäl, eller i
vissa fall skäligen, kan misstänkas för brott får gripas samt att den som
befinner sig på plats där ett brott begåtts får tas med till förhör om han
vägrar komma med frivilligt (24 kap. 7 § och 23 kap. 8 § rättegångsbalken).
Härmed följer vidare rätt för tulltjänsteman bl.a. att ta egendom i beslag och
att göra husrannsakan (15 och 18 §§ varusmugglingslagen).
En förutsättning för att tulltjänsteman skall få utnyttja de befogenheter
som beskrivits ovan är att det sker i syfte att kontrollera att bestämmelserna
om varors in- och utförsel över gränsen efterlevs. En tulltjänsteman har inte
någon generell befogenhet att ingripa i andra fall. I 24 kap. 7 §
rättegångsbalken finns dock en bestämmelse om att den som har begått brott, på
vilket fängelse kan följa, och anträffas på bar gärning eller flyende fot, får
gripas av envar. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Frågan om vidgade befogenheter för tulltjänstemän att göra ingripanden mot
utförsel av stöldgods har vid flera tillfällen behandlats av utskottet (se
1992/93:JuU21 s. 31, 1993/94:JuU19 s. 30 och 1994/95:JuU14 s. 26). De då
aktuella motionerna har avstyrkts med hänvisning till att pågående
utredningsarbete i Regeringskansliet borde avvaktas innan ställning kunde tas
till frågan om tulltjänstemännens befogenheter. Den lagstiftning som hittills
blivit resultatet av utredningsarbetet har emellertid inte lett till den
förändring som avsetts med motionerna.
I sammanhanget kan nämnas att regeringen inom kort kommer att tillsätta en
utredning med uppgift att undersöka EU-medlemskapets effekter för Tullverkets
dimensionering och organisation. Vidare kommer det inom Finansdepartementet
att göras en översyn av varusmugglingslagens bestämmelser.
Frågan om en lagändring motsvarande den som tas upp i den aktuella motionen
är också för närvarande föremål för beredning i Finansdepartementet. Utskottet
konstaterar att den pågående beredningen inte bör föregripas och avstyrker
bifall till motion Ju706.

Ingripande vid butikstillgrepp
I motion Ju803 (m) föreslås att personal och säkerhetsvakter ges tillstånd att
ingripa inne i butikslokal oberoende av stöldgodsets värde.
Försäljning i butik bygger i dag ofta på självbetjäning. Det är därför
tillåtet att en kund själv plockar till sig varor från deras plats i
affärslokalen. Så länge kunden är kvar i affären föreligger inte något
fullbordat tillgrepp. För att ett tillgrepp skall vara att anse som fullbordat
krävs att kunden passerat kassaspärr utan att uppvisa eller betala varan (NJA
1965 s. 398) eller, om butiken saknar sådan spärr, att varan förs ut ur
butiken eller ut från varuhusavdelning (NJA 1972 s. 253).
Om inte fullbordat tillgrepp föreligger kan det bli aktuellt med ansvar för
försök till stöld alternativt grov stöld. Försök till snatteri är emellertid
över huvud taget inte straffbart, varför ofullbordade tillgrepp i dessa fall
inte föranleder ansvar.
Under de senaste åren har gränsen mellan stöld och snatteri i praxis ansetts
ligga vid ca 800 kr i fall då inte andra omständigheter vid brottet föranleder
annan bedömning (NJA 1994 s. 699).
Med hänvisning till vad som anförts om att försök till snatteri inte är
straffbart avstyrker utskottet bifall till motion Ju803.

Tilläggsavgift i kollektiv persontrafik
I motion Ju705 (kd) begärs en översyn av reglerna för möjligheten till
åtgärder mot resande med kollektiva färdmedel som inte kan förete giltig
biljett. I motionen görs gällande att detta handlande inte längre är
kriminaliserat utan att det i stället finns en lag som medger att s.k.
tilläggsavgift får tas ut av den resande.
För bedrägeri döms den som medelst vilseledande förmår någon till handling
eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den
vilseledde eller någon i vars ställe denne är (9 kap. 1 § brottsbalken).
Påföljden för bedrägeri är fängelse i högst två år. Om brottet med hänsyn till
skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa
döms enligt 9 kap. 2 § första stycket brottsbalken för bedrägligt beteende
till böter eller fängelse i högst sex månader.
I 9 kap. 2 § andra stycket brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för
vissa förfaranden som inte alltid ryms under begreppet bedrägeri sådant detta
bestämts i 1 §. Ansvar föreskrivs sålunda för den som utan att göra rätt för
sig begagnar sig av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning
eller annat dylikt som tillhandahålls under förutsättning av kontant
betalning. Av lagtexten framgår uttryckligen att det för straffbarheten saknar
betydelse om gärningsmannen vilseleder någon eller inte. Har ett vilseledande
ägt rum är det emellertid principiellt sett fråga om bedrägeri. Brottet
betecknas i lagtexten som bedrägligt beteende eller, om brottet inte är ringa,
som bedrägeri. Gärningen har inte som brukligt är i brottsbalken åsatts något
särskilt namn. Uttrycket snyltning som en samlingsbeteckning på detta slag av
brottslighet får dock anses allmänt vedertaget.
Genom en lagändring som företogs år 1977 stadgas i 9 kap. 12 § brottsbalken
att bedrägligt beteende som avses i 9 kap. 2 § andra stycket inte får åtalas
av åklagare med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. När det gäller
s.k. gratisåkning med allmänna samfärdsmedel bör möjligheterna att ta ut
kontrollavgift medföra att åtal för snyltning som regel inte kan anses
påkallat från allmän synpunkt (prop. 1975/76:148 s. 164).
För att införa en enhetlig reglering av rätten att ta ut kontrollavgifter
infördes den 1 juli 1977 lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv
persontrafik. Enligt denna lag får den som driver sådan trafik under vissa i
lagen angivna förutsättningar ta ut tilläggsavgift av resande som inte kan
förete giltig biljett.
Resande som vägrar att lösa biljett eller erlägga tilläggsavgift får avvisas
från färdmedlet av tjänsteman som utför avgiftskontroll. En resande som inte
betalar kan även avvisas från sådant område för järnvägs-, spårvägs- eller
tunnelbanetrafik till vilket allmänheten äger tillträde endast om färdavgift
erlagts. På begäran av tjänsteman som utför avgiftskontroll lämnar
polismyndighet handräckning för verkställande av sådan avvisning (5 §).
Utskottet anser inte att den nuvarande ordningen bör ändras och avstyrker
bifall till motion Ju705.

Vissa påföljdsfrågor, m.m.

Straffsystemkommittén
Straffsystemkommittén (dir. 1992:47) har i sitt betänkande Ett reformerat
straffsystem (SOU 1995:91) gjort en övergripande översyn av brottsbalkens
påföljdssystem. En utförlig redogörelse för innehållet i denna har lämnats i
utskottets betänkande 1995/96:JuU2 s. 7 f.
I motion Ju901 (m) begärs förslag till lagstiftning om alternativa
påföljder, som elektronisk övervakning, samhällstjänst och villkorligt
fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen. I motion Ju903 (c) anförs
att reformeringen av påföljdssystemet bör fortsätta i enlighet med vad
Straffsystemkommittén föreslagit. I motion Ju922 (v) anförs att
narkotikamissbrukare bör få möjlighet till vård i stället för att dömas till
fängelse. I motion Ju711 (c) anförs att påföljderna för våldsbrott bör
skärpas.
Under senare år har i utskottet behandlats ett flertal motioner med
likartade yrkanden som de nu aktuella. I samtliga fall har motionerna
avstyrkts med hänvisning till den pågående översynen av påföljdssystemet.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall till motionerna
Ju901, Ju903, Ju922 - samtliga i nu behandlade delar - och till motion Ju711.

Straffansvarsutredningen
En särskild utredare har haft i uppdrag att utreda vissa frågor inom den
allmänna straffrätten (dir. 1994:39). I uppdraget har ingått att överväga
vissa frågor med anknytning till det subjektiva rekvisitet vid brott.
Utredaren har övervägt om regelsystemet är ändamålsenligt utformat vad avser
den nedre gränsen för uppsåt och bedömningen av gärningar som någon begått
under självförvållat rus eller under påverkan av allvarlig psykisk störning
eller under tillfällig sinnesförvirring som någon råkat i utan egen skuld.
Utredaren har också utrett vissa frågor angående bl.a. medverkansansvaret inom
straffrätten. Resultatet av Straffansvarsutredningens arbete har nyligen
presenterats i betänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185).

Psykiskt störda lagöverträdare
I motion Ju901 (m) yrkas att förbudet mot att döma psykiskt störda
lagöverträdare till straff avskaffas. I motionen anförs att det endast i de
fall gärningsmannen är så störd att han över huvud taget inte är medveten om
vad han gör sig skyldig till bör vara aktuellt att förklara att vederbörande
skall vara fri från straff och att inte utdöma fängelsestraff. I övriga fall
bör fängelse utdömas, och om så är nödvändigt får den dömde avtjäna hela eller
delar av straffet på psykiatrisk vårdinrättning under kriminalvårdens ansvar.
När vårdbehov inte längre föreligger skall den dömde avtjäna eventuell
resterande del av straffet i vanligt fängelse.
I 30 kap. 6 § brottsbalken finns ett förbud mot att välja fängelse som
påföljd om gärningsmannen har begått det brott han döms för under påverkan av
en allvarlig psykisk störning. Om rätten i ett sådant fall finner att inte
heller någon annan påföljd bör ådömas, skall gärningsmannen enligt samma
paragraf vara fri från påföljd.
Frågan om påföljden för psykiskt störda lagöverträdare har behandlats i
utskottet vid ett flertal tillfällen under de senaste åren. Senast skedde
detta i betänkande 1995/96:JuU14 (s. 19 f), till vilket hänvisas för en
redogörelse för nu gällande lagstiftning m.m. Utskottet avstyrkte då en motion
av samma innehåll som den nu aktuella med hänvisning till att resultatet av
Straff-ansvarsutredningens arbete borde avvaktas.
Straffansvarsutredningen har i sitt betänkande lämnat förslag till ändringar
såvitt gäller psykiskt störda lagöverträdares straffrättsliga ansvar (SOU
1996:185 s. 521 f). Enligt utredningens bedömning finns det behov av att ändra
det nuvarande systemet och övergå till en ordning där vissa gärningar, som har
begåtts av allvarligt psykiskt störda lagöverträdare, inte betraktas som brott
i straffrättslig mening. Härigenom skulle särregleringen beträffande psykiskt
störda lagöverträdare inte gälla endast påföljdsbestämningen utan avse även
frågan om gärningsmannen på grund av sitt tillstånd över huvud taget är
straffrättsligt ansvarig för gärningen. Utredningen har också föreslagit bl.a.
att det införs en ny bestämmelse i 1 kap. brottsbalken av vilken följer att en
gärning inte utgör brott, om den har begåtts under påverkan av en allvarlig
psykisk störning som har lett antingen till att gärningsmannen saknat
omdömesförmåga eller till att han saknat förmåga att kontrollera sitt
handlande. Som ytterligare förutsättning för att brott inte skall anses
föreligga föreslår utredningen att det skall krävas att tillståndet har
uppkommit utan eget vållande från gärningsmannens sida, dvs. att han inte
kunnat förutse att han, t.ex. genom alkoholintag eller på annat sätt, skulle
komma att drabbas av störningen.
Den föreslagna ordningen för enligt utredningen med sig behov av en rad
andra förändringar i reaktionssystemet för psykiskt störda lagöverträdare.
Utredningen har inte funnit det möjligt att inom ramen för sitt uppdrag lägga
fram förslag i dessa delar som mera omedelbart kan ligga till grund för ny
lagstiftning. I stället har utredningen, som ett underlag för ett fortsatt
beredningsarbete, utarbetat en modell för hur man enligt utredningens
uppfattning bör kunna utforma ett nytt reaktionssystem för psykiskt störda
lagöverträdare. Utredningen har också i sitt betänkande framhållit att det
framstår som i hög grad naturligt att parlamentarisk medverkan bedöms
erforderlig för en förändring av de straffrättsliga reglerna rörande psykiskt
störda lagöverträdare. Denna fråga har enligt utredningen för övrigt en sådan
komplexitetsgrad och förutsätter både specialkunskaper och ett empiriskt
underlag i sådan utsträckning att den måste bli föremål för ett bredare
utredningsarbete än som varit möjligt inom ramen för utredningen innan ett
fullständigt lagförslag kan läggas fram.
Frågan om den fortsatta beredningen av utredningens förslag såvitt gäller
psykiskt störda lagöverträdare övervägs nu i Justitiedepartementet. Utskottet
anser att resultatet av detta arbete bör avvaktas och avstyrker bifall till
motion Ju901 i nu behandlad del.

Den s.k. Lindomeproblematiken, m.m.
I motion Ju904 (m) begärs förslag till lagändring för att komma till rätta med
situationer i vilka misstänkta gärningsmän skyller på varandra.
Frågan som tas upp i motionen har tidigare varit föremål för utskottets
behandling. Senast skedde detta i betänkande 1994/95:JuU24 (s. 21 f), varvid
det i en motion, bl.a. mot bakgrund av det s.k. Lindomemålet, yrkades att en
parlamentarisk utredning skulle tillsättas för att se över frågan parallellt
med Straffansvarsutredningen. Utskottet avstyrkte motionen mot bakgrund av vad
som anförts i direktiven till utredningen och ansåg att utredningens förslag
borde avvaktas.
En väsentlig del av utredningens uppdrag har varit att belysa den s.k.
Lindomeproblematiken. Frågan gäller främst hur ansvarsfrågan skall bedömas när
två personer har varit närvarande när ett brott begåtts men det inte med
tillräcklig grad av säkerhet går att avgöra vem av dem som begått brottet
eller om de båda utfört gärningen tillsammans. Utredningen har,
sammanfattningsvis, kommit fram till att de straffrättsliga och
straffprocessuella regler som gäller för närvarande - och som aktualiseras i
fall som det i Lindome - motsvarar de krav som man bör ställa på regler av
detta slag i en rättsstat. De olika tankar som har framförts om att man skulle
kunna arbeta med ett lägre beviskrav, att man skulle kunna införa någon sorts
kollektivt ansvar, att man skulle kunna döma även för efterföljande medhjälp
eller att man skulle kunna införa en regel av typen felony murder, har
utredningen förkastat (SOU 1996:185 s. 384 f).
Vad Lindomefallet visar är enligt utredningen emellertid att det är av
avgörande betydelse för uppklaringen av brott att stora ansträngningar görs
för att säkra bevisning. Detta gäller särskilt om situationen är sådan att det
finns risk för att olika personer ?skyller på varandra?. Utredningen har
hänvisat till att Riksåklagaren i sin rapport Grova våldsbrott (Metodfrågor
1995:1) lagt fram förslag till åtgärder och rekommendationer som, om de följs,
kommer att minska risken för framtida Lindomefall.
Till en sådan utveckling bidrar enligt utredningen även vissa förslag i
betänkandet såsom t.ex. utredningens förslag om införande av en särskild
bestämmelse om medgärningsmannaskap. Genom en sådan bestämmelse skulle
klargöras att ett straffbud gäller även när en gärning utförs av två eller
flera personer i samverkan. Förutsättningarna för ansvar skulle,
sammanfattningsvis, vara fråga om en gemensam gärning där man i viss
utsträckning kan sägas vara ömsesidigt beroende av varandras agerande.
Företagandet av den gemensamma gärningen kan enligt utredningen innefatta en
arbetsfördelning mellan de olika medgärningsmännen, men något samråd i
egentlig mening eller samfällt beslut att utföra gärningen bör inte krävas.
Enligt utredningen syftar den föreslagna bestämmelsen inte till att sänka
beviskravet vid brott av flera. Det måste alltså fortfarande vara utrett vad
var och en faktiskt har gjort, individuellt eller tillsammans, och att detta
innefattat deltagande i brott. I fråga om uppsåtet krävs uppsåt till brottet
som helhet. Detta innebär enligt utredningen att bestämmelsen inte får någon
betydelse i situationer som den domstolarna ställdes inför i Lindomefallet,
dvs. när det inte är utrett vad var och en av de inblandade faktiskt har
företagit sig och vad de haft för uppsåt. I övrigt torde emellertid
bestämmelsen underlätta lagföringen i mål med flera inblandade gärningsmän,
inte minst genom att den tydliggör vad som krävs för att någon som jämte annan
deltagit i ett brott skall kunna fällas till ansvar som (med)gärningsman (SOU
1996:185 s. 394).
Straffansvarsutredningens förslag i nu aktuella delar kommer att
remissbehandlas och därefter att beredas i Justitiedepartementet. Utskottet
anser att det fortsatta beredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker bifall
till motion Ju904.

Livstidsstraffet
I motion Ju922 (v) begärs att livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas
med tidsbestämt straff.
Fängelse på livstid stadgas för närvarande, förutom för vissa av brotten i
22 kap. brottsbalken om landsförräderi m.m., för ett fåtal brott, bl.a. för
mord, grov mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse, grovt spioneri och
folkmord.
Under åren 1987-1996 tidsbestämdes 14 livstidsstraff. Tidsbestämningen
beslutades efter det att i genomsnitt mellan åtta och nio år avtjänats och
fängelsestraffen tidsbestämdes till i genomsnitt mellan 16 och 17 år. I
sammanhanget bör nämnas att reglerna om villkorlig frigivning tillämpas i
vanlig ordning efter det att straffet tidsbestämts.
Utskottet behandlade hösten 1992 (1992/93:JuU5 s. 14 f) frågor rörande
livstidsstraffet med anledning av ett par motioner. Utskottet hänvisade då
till beredningen av Fängelsekommitténs (SOU 1986:14 s. 16 f) överväganden om
livstidsstraffet som mynnade ut i ställningstagandet att livstidsstraffet
borde bibehållas men också fortsättningsvis användas mycket restriktivt. Något
förslag rörande livstidsstraffet lades inte fram i anledning av kommitténs
betänkande. Utskottet konstaterade vidare i och för sig att
Straffsystemkommittén enligt sina direktiv var oförhindrad att föreslå
ändringar i fråga om straffskalorna. Utskottet fann inte skäl att föreslå
några ändringar när det gällde livstidsstraffet och avstyrkte bifall till de
då aktuella motionerna. Vid behandlingen av en likalydande motion året därpå
(1993/94:JuU17) fann utskottet inte skäl att ändra sin uppfattning och
avstyrkte motionen.
Straffsystemkommittén har inte lagt fram något förslag rörande
livstidsstraffet i sitt betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91).
Utskottet kan för sin del inte se att det för närvarande finns skäl att
föreslå ett avskaffande av livstidsstraffet. Utskottet avstyrker motion Ju922
i nu behandlad del.

Påföljden för grovt narkotikabrott
I motion Ju901 (m) begärs en lagändring så att livstids fängelse införs för
grov narkotikabrottslighet.
Påföljden för grovt narkotikabrott är fängelse i lägst två och högst tio år.
När fråga är om flera brott får enligt 26 kap. 2 § brottsbalken fängelse
sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten. Detta
innebär, när det gäller grovt narkotikabrott, att påföljden som högst kan
bestämmas till fängelse i 14 år. Vid återfall kan härutöver den särskilda
straffskärpningsbestämmelsen i 26 kap. 3 § brottsbalken tillämpas.
Maximistraffet blir då fängelse i 18 år.
Utskottet behandlade i ett ärende våren 1994 en motion om skärpning av
straffet för grovt narkotikabrott (1993/94:JuU19 s. 42 f). Utskottet hänvisade
till möjligheterna att utdöma fängelsestraff för detta brott och konstaterade
att de straff som mäts ut vid grovt narkotikabrott regelmässigt är långa.
Något behov av ytterligare straffskärpning förelåg enligt utskottets mening
inte. Motionen avstyrktes.
Våren 1995 behandlade utskottet en motion i vilken förordades att
maximistraffet för grovt narkotikabrott skulle höjas till livstids fängelse
(1995/96:JuU14 s. 19). Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning i fråga om
straffet för grovt narkotikabrott och avstyrkte bifall till motionen.
Utskottet finner inte skäl till någon annan ståndpunkt än den utskottet
tidigare intagit i frågan. Motion Ju901 i nu behandlad del avstyrks.

Förverkande av haschtillbehör
I motionerna Ju708 (kd) och So656 (fp) begärs lagstiftning som gör det möjligt
att förverka narkotikatillbehör; särskilt nämns pipor avsedda för
haschrökning. Det problem som aktualiseras genom motionerna är i vilken
utsträckning narkotikatillbehör kan förverkas utan att de kommit till
brottslig användning.
Enligt 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) kan föremål som är särskilt ägnade
att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika förverkas om
de anträffas hos någon som begått brott enligt narkotikastrafflagen, i ett
utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som varit
föremål för brott enligt lagen. Denna regel kan tillämpas t.ex. på sprutor,
haschpipor m.m. som kommit till användning. För det fall något narkotikabrott
inte begåtts kan man däremot inte förverka föremålen enligt
narkotikastrafflagen.
I 36 kap. 3 § 1 brottsbalken finns emellertid en allmän bestämmelse som
medger förverkande utan krav på att något brott ägt rum. Förverkande kan ske i
fråga om föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning.
Som exempel på föremål som enligt förarbeten och olika rättsfall ansetts
kunna förklaras förverkade enligt bestämmelsen kan nämnas dyrk, falskt mynt,
falska skuldebrev, konstverk med falsk signatur, stansar och myntringar.
Svea hovrätt har i en nyligen meddelad dom (1996-12-17, mål B 1663/96)
behandlat frågan om pipor, vilka salufördes i butik, hade en sådan särskild
beskaffenhet att de kunde befaras komma till brottslig användning
(haschrökning) och därigenom skulle bli föremål för förverkande enligt den
nyssnämnda bestämmelsen i brottsbalken. Hovrätten fann flertalet av piporna
vara av sådan särskild beskaffenhet som förutsätts för förverkande. De
förhållanden under vilka piporna såldes - tillsammans med litteratur och
tidningar om cannabisharts - i förening med butiksägarens liberala inställning
till haschrökning gav enligt hovrättens mening stöd för att anse att piporna
skulle komma till brottslig användning om de såldes. Hovrätten förklarade
flertalet pipor förverkade. Högsta domstolen har beslutat att inte meddela
prövningstillstånd, varför hovrättens dom står fast (HD:s beslut 1997-02-17,
mål B 276/97).
Justitiedepartementet förbereder för närvarande direktiv till en utredning
som skall få i uppdrag att göra en översyn av olika frågor som har anknytning
till förverkande. Även den här aktuella frågan kommer att omfattas av
uppdraget.
Utskottet konstaterar att möjligheterna att kunna ta i beslag och förverka
tillbehör som behövs för att bruka narkotika är av stor betydelse i kampen mot
narkotikamissbruket. Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att
frågan om förverkande av sådana tillbehör kommer att bli föremål för
utredning. Mot denna bakgrund saknas det enligt utskottets mening skäl för
riksdagen att nu ta något initiativ med anledning av motionerna Ju708 och
So656 i nu behandlad del. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Europeisk ramlagstiftning för brott mot europeisk lag
I motion U515 (kd) förordas att Sverige skall verka för att EU genomför en
europeisk ramlagstiftning för brott mot europeisk lag som möjliggör tydliga
och enhetliga straff för lika brott i samtliga medlemsländer.
I sitt yttrande till utrikesutskottet angående EU:s regeringskonferens 1996
(1995/96:JuU3y s. 16 f) erinrade utskottet med anledning av ett liknande
yrkande om att Sverige sedan lång tid tillbaka tagit aktiv del i det
mellanstatliga samarbetet för att bekämpa internationell brottslighet. Sverige
har t.ex. inom Europarådet och FN medverkat vid utarbetandet av ett flertal
konventioner på det straffrättsliga området och deltar nu aktivt i det
straffrättsliga samarbetet inom den tredje pelaren i EU. Utskottet menade att
Sverige även fortsättningsvis bör delta aktivt i detta samarbete, men enligt
utskottets mening fanns det då inte någon anledning för Sverige att verka för
en harmonisering av straffrätten inom unionen på sätt som föreslogs i
motionen. Utskottet anförde att dess ställningstagande skulle ses mot bakgrund
av att EU:s länder har olika rättstraditioner och olika påföljdssystem.
Utskottet anförde avslutningsvis att även med beaktande av EU:s framtida
utvidgning ter sig en sådan tanke inte realiserbar. Motionen avstyrktes.
Utskottet finner inte skäl till någon annan ståndpunkt än den utskottet
tidigare intagit i frågan och avstyrker bifall till motion U515 i nu behandlad
del.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande brottslighet med vapen m.m.
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju701,
res. 1 (kd)
2. beträffande brottsrubriceringen vid snatteri
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju903 yrkande 20,
res. 2 (c)
3. beträffande ordningsbot vid snatteri
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju802,
4. beträffande hets mot folkgrupp
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju721,
res. 3 (v, fp)
5. beträffande hets mot homosexuella
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju703,
6. beträffande diskriminering av personer med funktionshinder
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju720,
7. beträffande mutbrott
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju702,
8. beträffande mc-relaterad brottslighet
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju218 yrkande 1 och
1996/97:Bo533,
res. 4 (fp)
9. beträffande olovlig kårverksamhet
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju712,
res. 5 (c, fp, mp, kd)
10. beträffande falska auktorisationer
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju722,
11. beträffande penningtvätt
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju710,
12. beträffande exportförbud för stöldgods
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju706,
13. beträffande ingripande vid butikstillgrepp
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju803,
14. beträffande tilläggsavgift i kollektiv persontrafik
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju705,
15. beträffande påföljdssystemet
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 28 och
1996/97:Ju903 yrkande 21,
res. 6 (m)
res. 7 (c)
16. beträffande vård för missbrukare
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju922 yrkande 9,
res. 8 (v)
17. beträffande skärpta påföljder för våldsbrott
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju711,
18. beträffande psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju901 yrkande 29,
res. 9 (m)
19. beträffande medverkansansvar
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju904 yrkande 1,
20. beträffande livstidsstraffet
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju922 yrkande 3,
res. 10 (v, mp)
21. beträffande påföljden för grovt narkotikabrott
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju901 yrkande 15,
res. 11 (m)
22. beträffande förverkande av haschtillbehör
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju708 och 1996/97:So656 yrkande
20,
res. 12 (m, c, fp, kd)
23. beträffande europeisk ramlagstiftning
att riksdagen avslår motion 1996/97:U515 yrkande 54.

Stockholm den 25 februari 1997
På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lövdén

I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran
Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s),
Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw
Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m),
Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s) och Jeppe Johnsson
(m).

Reservationer

1. Brottslighet med vapen m.m. (mom. 1)
Rolf Åbjörnsson (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?motion Ju701? bort ha följande lydelse:
För att ett rån skall bedömas som grovt krävs i regel att det utförs med
skarpladdat vapen. Enligt utskottets mening är det inte rimligt att
gärningsmannen själv avgör brottsrubriceringen genom att välja vilken typ av
vapen han använder. Utskottet anser det vara rimligare att sätta rånoffrets
upplevelse framför gärningsmannens val av vapen vid bedömningen av om rånet
skall anses som grovt eller inte. Det får ankomma på regeringen att återkomma
till riksdagen med ett lagförslag. Vad utskottet med anledning av motion Ju701
nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande brottslighet med vapen m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju701 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Brottsrubriceringen vid snatteri (mom. 2)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?Utskottet
konstaterar? och slutar med ?behandlad del? bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att snatteribrottet i praxis behandlas som ett rent
bötesbrott. Om gränsen mellan normalgraden för brottet, dvs. stöld, och den
lägre graden, snatteri, förskjuts så att en större andel hänförs till den
lägre graden kommer bötesstraffets tillämpningsområde att utvidgas i
motsvarande mån. Utskottet föreslår att detta sker och att brottsrubriceringen
ändras från snatteri till ringa stöld. Det bör ankomma på regeringen att
återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Vad utskottet har anfört bör
riksdagen med anledning av motion Ju903 i nu behandlad del som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande brottsrubriceringen vid snatteri
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju903 yrkande 20 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Hets mot folkgrupp (mom. 4)
Siw Persson (fp) och Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Vid
behandling? och slutar med ?motion Ju721? bort ha följande lydelse:
Förnekelsen av den nazistiska förintelsen under andra världskriget syftar
enligt utskottets mening till att missakta judarna som grupp. I dag utgör
dessa förnekanden också huvudbudskapet i vår tids antisemitiska propaganda. I
en del andra länder, såväl inom som utom EU, utgör det ett brott att förneka
förintelsen. Enligt utskottets mening bör en sådan kriminalisering införas
även i Sverige. Utskottet delar således den uppfattning som kommer till
uttryck i motion Ju721 och anser att bestämmelsen om hets mot folkgrupp bör
ses över. Det ankommer med regeringen att snarast lägga fram förslag till
lagstiftning med den inriktning som här kommit till uttryck. Vad utskottet nu
med anledning av motion Ju721 anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande hets mot folkgrupp
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju721 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Mc-relaterad brottslighet (mom. 8)
Siw Persson (fp) anför:
Jag vill börja med att konstatera att det finns exempel på att kriminella mc-
gäng under senare tid förlagt sin verksamhet till tättbebyggda områden. De
omkringboende har på olika sätt berörts av detta. I oktober 1996 detonerade en
sprängladdning utanför Hells Angels lokal mitt i centrala Malmö. Flera
personer skadades och den materiella förödelsen blev stor. Enligt utskottets
mening måste det ifrågasättas om lagstiftningen bör medge att klubbar med en
sådan riskfylld verksamhet som den aktuella t.ex. bör få byggnadslov för att
ändra om en lokal i ett tättbebyggt område för att kunna fungera som
klubblokal.
Statliga och kommunala myndigheter måste använda sig av alla de lagar som
finns och som ger goda möjligheter att stoppa de kriminella mc-gängens
verksamhet. Där det saknas fullödiga möjligheter måste lagstiftningen
modifieras och nya lagar stiftas. Ett område som bör snabbutredas är plan- och
bygglagstiftningen. Utredningen bör bl.a. ta sikte på att göra det omöjligt
att ha någon form av, i vidaste mening, miljöfarlig verksamhet i tättbefolkade
områden.
Det ankommer på regeringen att vidta nödvändiga åtgärder med anledning av
vad utskottet nu anfört och därefter återkomma till riksdagen med förslag. Det
anförda bör riksdagen med anledning av motionerna Ju218 i nu behandlad del och
Bo533 som sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande mc-relaterad brottslighet
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju218 yrkande 1 och
1996/97:Bo533 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
reservation 4,

5. Olovlig kårverksamhet (mom. 9)
Ingbritt Irhammar (c), Siw Persson (fp), Kia Andreasson (mp) och Rolf
Åbjörnsson (kd) anför:
De kriminella mc-klubbarna är uppbyggda efter militärt mönster. De har klart
uttalat att de ställer sig utanför lagen och att deras gemensamma fiende är
staten. Deras sammanslutningar har redan visat sig lätt kunna utvecklas till
ett maktmedel och deras framfart utgör ett allvarligt hot mot rättsstaten.
Brottsbalkens bestämmelse om olovlig kårverksamhet tar sikte på
sammanslutningar som militär trupp eller polisstyrka. Bestämmelsen bör ses
över i syfte att utvidga dess tillämpningsområde till att avse även kriminella
mc-gäng. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett
sådant lagförslag. Vad vi nu med anledning av motion Ju712 uttalat bör ges
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande olovlig kårverksamhet
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju712 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i reservation 5,

6. Påföljdssystemet (mom. 15)
Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson
(m) anför:
Fängelse är och kommer även i framtiden att vara den mest väsentliga delen i
påföljdssystemet vid allvarlig brottslighet. Vi anser dock att det finns ett
stort behov av nya, alternativa påföljder såväl för ungdomsbrottslingar som
för vuxna brottslingar. Tre exempel härpå är elektronisk övervakning,
samhälls-tjänst och villkorligt fängelse. I det sammanhanget vill vi i likhet
med vad som anförs i motion Ju901 framhålla angelägenheten av att
samhällstjänst snarast infogas som ett permanent inslag i påföljdssystemet.
När det gäller elektronisk övervakning bör denna under överskådlig tid ha sin
plats i påföljdssystemet som en ersättning för verkställighet i anstalt. Detta
innebär att vi motsätter oss att använda elektronisk övervakning under sista
delen av ett fängelsestraff, dvs. den period som närmast föregår villkorlig
frigivning. Vidare bör försöksverksamheten med elektronisk övervakning återgå
till att omfatta personer dömda till två månaders fängelse. Vad slutligen
gäller villkorligt fängelse anser vi att ett sådant skulle vara värt att pröva
främst avseende unga vanekriminella som återfaller i relativt sett mindre
allvarlig brottslighet.
Vad vi nu anfört bör vara styrande för det fortsatta arbetet med
Straffsystemkommitténs betänkande. Det ankommer på regeringen att vidta
erforderliga åtgärder härför. Vad vi med anledning av motion Ju901 i nu
behandlad del anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det sagda innebär att vi avstyrker bifall till motion Ju903 i nu behandlad
del.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande påföljdssystemet
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju901 yrkande 28 och med
avslag på motion 1996/97:Ju903 yrkande 21 som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 6,

7. Påföljdssystemet (mom. 15)
Ingbritt Irhammar (c) anför:
Jag anser att reformeringen av påföljdssystemet bör fortsätta i enlighet med
vad Straffsystemkommittén föreslagit.
Ett viktigt mål för en reform av straffsystemet måste vara att skapa ett
sammanhållet system med olika straff, vars användning i enskilda fall styrs av
samma typ av kriterier. Det övergripande målet måste vara ett påföljdssystem,
som tillgodoser de krav på proportionalitet, rättvisa, klarhet, förutsebarhet
och konsekvens som måste ställas, samt att det präglas av humanitet. Det
ankommer nu på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till
lagstiftning. Vad jag nu uttalat i anledning av motion Ju903 i berörda delar
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det sagda innebär att
jag avstyrker bifall till motion Ju901 i nu behandlad del.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande påföljdssystemet
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju903 yrkande 21 och med
avslag på motion 1996/97:Ju901 yrkande 28 som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 7,

8. Vård för missbrukare (mom. 16)
Alice Åström (v) anför:
En grupp som löper stor risk att utsättas för brott, men som också själv begår
brott, är missbrukare. Sambandet mellan alkohol och våld är väl belagt liksom
narkotikans brottsalstrande effekter. Missbruket i sig är ett ohälsoproblem.
Narkotikamissbrukaren riskerar dagligen sitt liv och sin hälsa i kriminella
miljöer, med orena droger och smutsiga sprutor. Narkotikamissbruket låter sig
inte lösas med straff. Tvärtom genererar ett sådant system kriminalitet
samtidigt som det avskräcker från att söka hjälp. Enligt min mening bör
missbrukare ges möjlighet till vård i stället för att dömas till fängelse. Vad
jag uttalat i anledning av motion Ju922 i nu behandlad del bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande vård för missbrukare
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju922 yrkande 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 8,

9. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 18)
Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson
(m) anför:
Vi anser att det nuvarande förbudet mot att döma psykiskt störda brottslingar
till fängelse bör avskaffas. Endast en gärningsman som är så allvarligt störd
att han över huvud taget inte är medveten om vad han gjort bör kunna undgå
fängelsestraff. I sådana fall måste dock vård alltid ges under sådana former
att allmänhetens skyddsintresse tillgodoses.
Övriga psykiskt störda brottslingar, dvs. det stora flertalet, bör i stället
dömas till straff. Denna effekt har till viss del uppnåtts genom lagen om
rättspsykiatrisk vård. Andelen personer som överlämnas till psykiatrisk vård
har minskat och fler psykiskt störda brottslingar sitter i fängelse i dag
jämfört med tidigare år. Om de som döms till straff är i behov av psykiatrisk
vård skall de kunna avtjäna en del eller hela straffet på psykiatrisk
vårdinrättning under kriminalvårdens ansvar. När vårdbehov inte längre
föreligger skall den dömde avtjäna eventuell resterande del av straffet i
vanligt fängelse.
Det ankommer på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till
lagändringar. Vad vi uttalat i anledning av motion Ju901 i nu behandlad del
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju901 yrkande 29 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9,

10. Livstidsstraffet (mom. 20)
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Utskottet
kan? och slutar med ?behandlad del? bort ha följande lydelse:
Den omständigheten att det i praktiken är regeringen och inte domstol som
bestämmer livstidsstraffens längd anser utskottet strida mot principen om att
påföljdssystemet skall vara rättvist och förutsebart. Att denna princip inte
heller upprätthålls belyses av att benådningspraxis ändrats drastiskt; en
livstidsdömd får vänta längre tid nu än tidigare på att få straffet
tidsbestämt samtidigt som den strafftid som av nåd bestäms tenderar att bli
allt längre.
Livstidsstraffet i sin nuvarande form bör enligt utskottets mening således
avskaffas och ersättas med ett tidsbestämt straff. Det får ankomma på
regeringen att återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Vad utskottet har
anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju922 i nu behandlad del som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande livstidsstraffet
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju922 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Påföljden för grovt narkotikabrott (mom. 21)
Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson
(m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Utskottet
finner? och slutar med ?del avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det inom narkotikahanteringen finns enorma
ekonomiska vinster att göra för dem som är tillräckligt hänsynslösa och
samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra
människors beroende och olycka. I detta perspektiv - och med hänsyn till det
allmänna rättsmedvetandet - är de straffsatser som i dag kan utdömas inte
tillräckliga. Lagens strängaste straff, livstids fängelse, skall därför kunna
utdömas för grovt narkotikabrott. Det får ankomma på regeringen att återkomma
till riksdagen med ett lagförslag. Vad utskottet har anfört bör riksdagen med
anledning av motion Ju901 i nu behandlad del som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande påföljden för grovt narkotikabrott
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju901 yrkande 15 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Förverkande av haschtillbehör (mom. 22)
Göthe Knutson (m), Ingbritt Irhammar (c), Anders G Högmark (m), Siw Persson
(fp), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?Utskottet
konstaterar? och slutar med ?till motionerna? bort ha följande lydelse:
Det bör därför ankomma på regeringen att snarast återkomma till riksdagen
med förslag till lagstiftning som gör det möjligt att förverka alla slags
haschtillbehör. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
motionerna Ju708 och So656 i nu behandlad del ger regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande förverkande av haschtillbehör
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju708 och 1996/97:So656
yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Mc-relaterad brottslighet (mom. 8)
Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson
(m) anför:
Från regeringens sida har ett antal åtgärder vidtagits för att komma till
rätta med den mc-relaterade brottsligheten. För att åtgärderna också skall
kunna leda till konkreta resultat krävs enligt vår mening att polisen ges
möjlighet att avsätta resurser för detta arbete. Mot bakgrund av de
besparingskrav som ålagts polisen ställer vi oss emellertid frågande till om
polisen verkligen kommer att kunna möta den brottslighet som förekommer inom
mc-gängen.
För närvarande är frågan om hemlig teknisk avlyssning, buggning, under
utredning. Ett förslag skall presenteras senast den 1 mars 1998. Enligt vår
mening är det nödvändigt att polisen i sin brottsutredande verksamhet snarast
tillförs möjlighet att med dold mikrofon genomföra avlyssning vid misstankar
om grov brottslighet såsom t.ex. grovt narkotikabrott. Som vi ser det skulle
tillåtandet av buggning vara ett verksamt medel för att avslöja allvarlig
brottslighet inom mc-gängen.
Slutligen vill vi peka på möjligheten att i ökad utsträckning använda den
nationella beredskapsstyrkan i situationer som kräver särskilda polisiära
insatser, t.ex. vid motsättningar mellan mc-gäng. Det finns i sådana
sammanhang ett behov av beredskapsstyrkans särskilda kompetens, och den bör
komma till användning. Vi motsätter oss den nedläggning av beredskapsstyrkan
som riksdagsmajoriteten godtagit och avser återkomma med vårt förslag till
ändrad lagstiftning, som ger utökade möjligheter att utnyttja den nationella
beredskapsstyrkan.

2. Falska auktorisationer (mom. 10)
Kia Andreasson (mp) anför:
Även om det inte finns skäl att utvidga brottsbalkens bestämmelse finns det
enligt min mening anledning att se närmare på vilken betydelse begrepp som
t.ex. auktoriserad har i ett konsumentperspektiv. Riksdagens revisorers
rapport kan vara en utgångspunkt för en analys inom Regeringskansliet. Detta
är dock en fråga som ligger utanför utskottets beredningsområde. Jag
framställer därför inte något yrkande i saken.
Bostadsutskottets yttrande

1996/97:BoU5y

Viss översyn av plan- och bygglagen

Till justitieutskottet
Bostadsutskottet har beslutat att till justitieutskottet överlämna motion
1996/97:Bo533 (fp) av Siw Persson om viss översyn av plan- och bygglagen.
Justitieutskottet har beslutat ta emot denna motion. Överlämnandet syftar till
att möjliggöra en samordning med beredningen av andra motionsförslag med
inriktning mot samma problemområde, dvs. åtgärder mot den s.k. mc-relaterade
brottsligheten. Som underlag för justitieutskottets vidare beredning av
ärendet redovisar bostadsutskottet i detta yttrande sin syn på de frågor som
behandlas i motionen.

Motionen
I motion 1996/97:Bo533 (fp) hänvisas till olika bestämmelser i plan- och
bygglagen (PBL) som bl.a. syftar till att ge bebyggelsen en lämplig utformning
och att byggnaders användning står i överensstämmelse med gällande planer och
bygglov. Det redogörs vidare för de påföljder och sanktionsmöjligheter som är
knutna till lagen vid överträdelse av bestämmelserna om byggande.
Motionären hänvisar till de tilltagande problemen med etablering av olika
?outlaw-klubbar? och då framför allt den s.k. mc-relaterade brottsligheten.
När dessa klubbar etablerat sig i byggnader i tätbebyggt område har detta
enligt motionen lett till att oskyldiga människor försatts i livsfara. Mot
denna bakgrund föreslås att en snabbutredning bör tillsättas för en genomgång
av PBL med uppgift att föreslå åtgärder som kan förhindra att farlig
verksamhet etableras i tätbebyggda områden. Även de sanktionsmöjligheter som
är knutna till lagen föreslås ses över.

Utskottet
Bostadsutskottet vill anföra följande om användningen av PBL i syfte att komma
till rätta med de i motionen aktualiserade problemen.
Utskottet kan ansluta sig till den genomgång som finns i motionen av
bestämmelser i PBL som i olika situationer kan vara tillämpbara för att
förhindra att byggnader används på olämpligt sätt. I första hand torde
bestämmelserna i lagens 8 kap. om vilka åtgärder som kräver bygglov samt om
förutsättningarna för lov kunna användas för att hindra att en byggnad
uppförs, tas i anspråk eller ändras på ett sätt som inte står i
överensstämmelse med gällande planer. Bostadsutskottet måste givetvis
förutsätta att PBL:s bestämmelser kan tillämpas och att kommunerna i den
praktiska hanteringen av lagen inte hindras i sin myndighetsutövning. I en
annan motion från samma motionär om mc-relaterad brottslighet som för
närvarande bereds inom justitieutskottet - 1996/97:Ju218 (fp) - hävdas dock
att en kommun undlåtit att agera trots otillåten ändring av en byggnads
användningssätt.
Förslaget i motion 1996/97:Bo533 (fp) om en särskild översyn av PBL i avsikt
att förhindra etableringen av kriminella föreningar i tätbebyggda områden kan
mot bakgrund av en rad händelser under det senaste året te sig naturligt. För
en sådan översyn talar problemets allvar och den befogade oron hos dem som bor
nära byggnader som används av de aktuella föreningarna. Det kan emellertid
samtidigt hävdas att PBL redan i dag har ett flertal tillämpbara bestämmelser
för att bl.a. förhindra olämpligt användande av byggnader. Exempel på dessa
bestämmelser ges för övrigt av motionären själv.
Det kan av flera skäl anses tveksamt om det är lämpligt att i PBL ta in
särbestämmelser som direkt inriktas på de problem som tas upp i motionen. Det
bör erinras om att tillämpningen av PBL visavi sådana kriminellt belastade
föreningar som avses i motionen visserligen rönt stor uppmärksamhet under
senare tid men endast varit aktuell i ett fåtal ärenden och i några få
kommuner. Vad gäller dessa ärenden har bostadsutskottet för övrigt erfarit att
de kommunala instanser som handlagt ärendena inte upplevt att PBL:s
planbestämmelser i sig utgjort någon restriktion för kommunernas agerande.
Däremot synes det i enskilda ärenden ha förelegat problem att bedriva normal
myndighetsutövning, t.ex. inspektion av om byggnadens användning
överensstämmer med plan och bygglov. Om problemen med tillämpningen av
byggnadslagstiftningen i de aktuella fallen i första hand beror på att
kommunernas myndighetsutövning försvåras på grund av en hotbild e.d. är detta
inte en fråga som kan lösas inom ramen för PBL. Utskottet vill dock i
sammanhanget erinra om att det i PBL 16 kap. 7 § särskilt anges att
polismyndigheterna skall lämna det biträde som behövs för att byggnadsnämnd
och länsstyrelse skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen.
Det anförda leder bostadsutskottet till slutsatsen att en översyn av PBL
inte kan ses som en huvudsaklig åtgärd för att skapa verksamma medel mot
etableringen av oönskad verksamhet av det slag som diskuteras i motionen. En
översyn med denna utgångspunkt skulle förmodligen leda till orealistiska
förväntningar om vad som är möjligt att åstadkomma med planlagstiftningen. Om
det däremot anses föreligga ett behov att i mer samlad form se över
lagstiftningen på olika områden eller på annat sätt ge de berörda kommunerna
stöd bör sannolikt även tillämpningen av PBL ingå i ett sådant sammanhang. Det
får naturligen anses falla inom justitieutskottets ansvarsområde att bereda
denna fråga och, om ett eventuellt behov av samlade insatser anses föreligga,
lägga fram förslag därom för riksdagen.
Sammanfattningsvis anser bostadsutskottet således att ett konsekvent
utnyttjande av PBL:s möjligheter att förhindra olämplig användning av
byggnader eller etableringar av oönskad verksamhet bör kunna utgöra ett av
flera verksamma medel för att komma till rätta med de aktualiserade problemen.
Däremot är utskottet tveksamt till möjligheten att i PBL ta in bestämmelser
som i huvudsak är inriktade på att förhindra sådan brottslig verksamhet som
behandlas i motionen.
Stockholm den 13 februari 1997
På bostadsutskottets vägnar

Lennart Nilsson

I beslutet har deltagit: Lennart Nilsson (s), Rune Evensson (s), Bengt-Ola
Ryttar (s), Britta Sundin (s), Sten Andersson (m), Rigmor Ahlstedt (c), Lars
Stjernkvist (s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe
Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager (mp), Ulf
Björklund (kd), Juan Fonseca (s) och Jan-Olof Franzén (m).

Särskilt yttrande
Erling Bager (fp) anför:
Bostadsutskottet har genom sitt yttrande överlämnat till justitieutskottet att
närmare ta ställning till vilka åtgärder från samhällets sida som behöver
vidtas för att komma till rätta med de tilltagande problemen med s.k. mc-
relaterad brottslighet. Även om jag själv förordat såväl ett snabbare agerande
från bostadsutskottets sida som ett klarare ställningstagande för
motionskravet på en översyn av PBL har jag valt att inte nu avge en avvikande
mening till utskottets yttrande. Problemets allvar gör att ett enigt agerande
om möjligt bör eftersträvas. Jag förutsätter dock att justitieutskottets
vidare beredning av ärendet kommer att resultera i förslag om samlade insatser
från samhällets sida av det slag som diskuteras i bostadsutskottets yttrande.
Som utskottet anfört kan tillämpningen av PBL visserligen inte utgöra det
huvudsakliga inslaget i dessa insatser mot en grov brottslighet, men väl en
betydelsefull del av de lagskärpningar och andra åtgärder som sannolikt måste
komma till stånd.
Jag vill också understryka att man från allmänhetens sida har rätt att vänta
sig ett kraftfullt agerande från riksdag, regering och myndigheter som ett
svar på de händelser som under senare tid utspelat sig i anslutning till bl.a.
de aktuella mc-klubbarnas lokaler. Det måste givetvis vara ett oavvisligt krav
att verksamhet som redan lett till att vapen och sprängämnen kommit till
användning inte kan tillåtas i områden med bostäder, barnstugor och skolor.
Undfallenhet i detta avseende ger bara utrymme för de kriminella klubbarna att
ytterligare flytta fram sina positioner. Det är därför nödvändigt att rikta
uppmärksamheten på företeelser som på sikt riskerar att växa till ett mycket
allvarligt samhällsproblem och i tid vidta erforderliga åtgärder för att komma
till rätta med problemet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................3
Brottslighet med vapen m.m. 3
Snatteri 5
Brottsrubriceringen 5
Ordningsbot vid snatteri 6
Rasistisk brottslighet, m.m. 7
Hets mot folkgrupp 7
Hets mot homosexuella 8
Diskriminering av personer med funktionshinder 9
Mutbrott 9
Mc-relaterad brottslighet 11
Falska auktorisationer 13
Penningtvätt 14
Ingripande mot brott, m.m. 15
Exportförbud för stöldgods 15
Ingripande vid butikstillgrepp 16
Tilläggsavgift i kollektiv persontrafik 16
Vissa påföljdsfrågor, m.m. 17
Straffsystemkommittén 17
Straffansvarsutredningen 18
Psykiskt störda lagöverträdare 18
Den s.k. Lindomeproblematiken, m.m. 19
Livstidsstraffet 20
Påföljden för grovt narkotikabrott 21
Förverkande av haschtillbehör 21
Europeisk ramlagstiftning för brott mot europeisk lag 23
Hemställan 23
Reservationer........................................25
1. Brottslighet med vapen m.m. (mom. 1) 25
2. Brottsrubriceringen vid snatteri (mom. 2) 25
3. Hets mot folkgrupp (mom. 4) 26
4. Mc-relaterad brottslighet (mom. 8) 26
5. Olovlig kårverksamhet (mom. 9) 27
6. Påföljdssystemet (mom. 15) 27
7. Påföljdssystemet (mom. 15) 28
8. Vård för missbrukare (mom. 16) 28
9. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 18) 29
10. Livstidsstraffet (mom. 20) 29
11. Påföljden för grovt narkotikabrott (mom. 21) 30
12. Förverkande av haschtillbehör (mom. 22) 30
Särskilda yttranden..................................30
1. Mc-relaterad brottslighet (mom. 8) 30
2. Falska auktorisationer (mom. 10) 31
Bilaga
Bostadsutskottets yttrande 1996/97:BoU5y 32