Stödet till rennäringen
Betänkande 1996/97:JoU12
Jordbruksutskottets betänkande
1996/97:JOU12
Stödet till rennäringen
Innehåll
1996/97 JoU12
Sammanfattning
I betänkandet behandlas Riksdagens revisorers förslag angående stödet till rennäringen. I anslutning härtill behandlas dels två följdmotioner, dels fem motionsyrkanden från allmänna motionstiden 1996 angående rennäringen. Utskottet instämmer i huvudsak i revisorernas förslag och överväganden och förordar bl.a. en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen. Utskottet förordar även en utvidgad samverkan mellan norsk och svensk rennäring. Samtliga motionsyrkanden avstyrks, dock med anmärkning att de i några fall tillgodoses genom utskottets ställningstagande.
Riksdagens revisorers förslag 1996/97:RR4
Riksdagens revisorer föreslår 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har anfört om rennäringens kulturella betydelse för Sverige och statens förhållningssätt visavi rennäringen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har anfört om ett förenklat system för statens stöd till rennäringen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har anfört om en förenkling av den statliga rennäringsadministrationen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har anfört om en översyn av rennäringslagstiftningen, syftande till förenkling och delegering, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har anfört om reglerna för samebys kompetensområde och villkoren för medlemskap i sameby, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna har anfört om förhandlingar med norska staten rörande gränsöverskridande ren- skötsel.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av förslaget 1996/97:Jo2 av Rune Berglund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gränsöverskridande regionalt samarbete i rovdjursfrågor. 1996/97:Jo3 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av den lagstiftning som reglerar förhållandet mellan rennäringen och de areella näringarna.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1996 1996/97:Jo208 av Gudrun Lindvall och Siw Persson (mp, fp) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som skall lämna förslag om vilka åtgärder som behöver vidtas för att mobila renslakterier skall kunna tas i bruk och transporter av renar till slakt därmed undvikas. 1996/97:Jo233 av Ola Sundell och Eva Björne (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samebyns möjligheter att vidga sitt verksamhetsområde, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vinterbetesmarkerna i södra Härjedalen. 1996/97:Jo535 av Birgitta Gidblom och Lennart Klockare (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av transportstödet för levande renar. 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommande omförhandling av den nuvarande renbeteskonventionen som utlöper år 2002 och representationen i den kommission som skall leda förhandlingarna.
Uppvaktningar m.m. Utskottet har haft utfrågning med representanter för Sametinget och Svenska Samernas Riksförbund och har uppvaktats av representanter för LRF:s länsförbund i Norrbotten och Västerbotten.
Utskottet
Rennäringen som kultur
Riksdagens revisorers förslag Riksdagens revisorer har granskat stödet till rennäringen och den statliga rennäringsadministrationen. I granskningen har också ingått en studie av inkomstförhållandena inom rennäringen. Granskningen föreslogs av riksdagens bostadsutskott. Resultatet av granskningen har redovisats i revisionsrapporten (1995/96:8) Stödet till rennäringen. Efter remissbehandling har revisorerna redovisat sina överväganden i Riksdagens revisorers förslag (1996/97:RR4) angående stödet till rennäringen. Revisorerna anför att i stödhänseende tycks statsmakterna ha haft en tvetydig inställning till rennäringen. I enlighet med grundlagsstadgade och folkrätts- liga förpliktelser har staten påtagit sig ett särskilt ansvar för att främja rennäringen som det kanske främsta uttrycket för samisk kultur och byggt upp ett system av stöd och ersättningar specifikt avsedda för rennäringen. Samtidigt har staten betraktat rennäringen som en integrerad del av samhället vilket har berättigat den till olika generella stödformer av t.ex. närings- politisk, regionalpolitisk och arbetsmarknadspolitisk art. Det ansvarstagande förhållningssättet visavi rennäringen har i praktisk politik kommit att ta över ambitionerna att tillförsäkra samerna som urbefolkning ett ökat mått av självbestämmande. Politiken har inte anpassats till moderna förvaltningsprinciper om mål- och resultatstyrning, avreglering, delegering och rambudgetering utan kännetecknas fortfarande av centralt beslutsfattande och detaljreglering. Revisorerna anför att det finns goda skäl för att staten inte skall anlägga samma begränsade sätt att se på rennäringen som på t.ex. jordbruket. Jordbruket är av strategisk betydelse för folkhushållet. Det har varit ett vitalt intresse för landet att livsmedel i tillräcklig mängd har kunnat produceras till rimliga priser. Därför har staten drivit en hård rationaliserings- och effektiviseringspolitik som lett till att ökade mängder livsmedel har producerats av allt färre sysselsatta. Med rennäringen förhåller det sig på annat sätt. Rennäringen är visserligen också en livsmedelsproducerande näring. Den har stor betydelse för delar av det samiska folkhushållet. För det svenska folkhushållet är dess betydelse emellertid marginell. Produktionen av renkött motsvarar endast några tiondels procent av landets samlade köttproduktion. Det kan enligt revisorernas uppfattning ifrågasättas om staten behöver ta det preciserade och ingripande ansvar för rennäringen som fallet är i dag. Revisorerna anser att i enlighet med moderna förvaltningsprinciper bör staten i ökad grad låta principer om bl.a. mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering få genomslag också i förhållande till rennäringen. Staten bör självfallet formulera och följa upp mål för verksamheten. På samma sätt bör staten ställa upp de restriktioner som krävs till skydd för miljön eller för att näringen skall kunna leva sida vid sida med andra brukare av det samiska bosättningsområdet. Men härutöver bör staten enligt revisorernas uppfattning så långt det är möjligt överlåta åt näringen själv att utforma verksamheten. Revisorerna föreslår att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om rennäringens kulturella betydelse och statens förhållningssätt visavi rennäringen.
Utskottets överväganden Samerna har enligt regeringsformen 1 kap. 2 § fjärde stycket ett grundlagsskydd som etnisk minoritet. Riksdagen har uttalat att samerna är en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4). Denna grundsyn innebär enligt riksdagens uttalande att man vid uppbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället, samtidigt som målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin utgångs- punkt i de mål som slagits fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Utskottet delar revisorernas uppfattning att rennäringen är en viktig del av det samiska kulturarvet. Den hittills dominerande synen på rennäringen som en areell näring, närmast jämförbar med jordbruket, synes ha lett statsmakterna till att ställa alltför hårda krav på näringens utveckling. Genom ett omfattande regelverk och ett komplicerat stödsystem med detaljerade villkor knutna till de olika stödformerna har man strävat efter rationaliseringar och en ökad effektivitet. Rennäringen är visserligen liksom jordbruket en livsmedelsproducerande näring, men produktionen av renkött motsvarar endast några tiondels procent av landets samlade köttproduktion. Utskottet instämmer även i att det ligger en motsättning i att värna om rennäringen och samtidigt främja en utveckling som visserligen kan förbättra lönsamheten men som samtidigt ger sysselsättning åt en allt mindre del av den samiska befolkningen. I dag är det enligt revisorerna bara omkring 10 % av samerna som är verksamma inom rennäringen. Jordbruksutskottet tillstyrkte hösten 1996 regeringens förslag att kom- plettera rennäringslagen (1971:437) med ett miljömål (prop. 1995/96:226, bet. 1996/97:JoU5). Utskottet uttalade att det är viktigt att miljömålet uppfylls och att det krävs metoder för att mäta måluppfyllelse i termer av bl.a. naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och bibehållen biologisk mångfald (a. bet. s. 28). Särskilt mot bakgrund av det nyligen införda miljömålet kan utskottet instämma i revisorernas påpekande att en effektiviserad rennäring lätt kommer i konflikt med andra mål av överordnad art. En högt mekaniserad renskötsel innebär påfrestningar på naturen och ökar risken för konflikter med andra brukare inom det samiska bosättningsområdet. Utskottet anser att man bör ha ett vidare synsätt på rennäringen än ett strikt rationaliserings- och effektiviseringstänkande. Ett sådant tänkande synes ändå ha begränsade utsikter till framgång. Utskottet instämmer i att rennäringen inte endast har renodlat samhällsekonomiska värden, utan bidrar till biologisk och kulturell mångfald oc berikar landet i en rad olika avseenden. Den svenska rennäringen bör omfatta inte endast själva skötseln av renar, utan bör vara en kultur där djur, människor och natur ingår som viktiga delar. Det anförda hindrar inte att det kan finnas betydande utvecklingspotential i samisk verksamhet, t.ex. småskalig förädling i samisk regi. Det är också angeläget att det inom rennäringen finns kvar företagsekonomiska motiv. Rennäringen har även en samhällsekonomisk betydelse för turismen, som kulturbärare och även regionalekonomiskt. Utskottet anser att staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan fortleva som en del av det samiska kulturarvet. Samerna som urbefolkning bör emellertid samtidigt tillförsäkras ett ökat mått av självbestämmande. I enlighe med moderna förvaltningsprinciper bör staten i ökad grad låta principer om bl.a mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering få genomslag i förhålland till rennäringen. Staten bör formulera och följa upp mål för verksamheten och ställa upp de restriktioner som krävs till skydd för miljön och andra allmänna intressen. Vidare erfordras regler för att minimera konflikter mellan rennäringens utövare och andra brukare inom det samiska bosättningsområdet. Härutöver bör staten så långt möjligt överlåta åt näringen själv att utforma verksamheten. Utskottet förutsätter att det nu anförda beaktas i den översyn som utskottet förordar i det följande. Något fristående tillkännagivande angående de övergripande principerna för statens förhållningssätt till rennäringen torde därmed inte behövas.
Ett förenklat stödsystem
Riksdagens revisorers förslag Enligt revisionsrapporten finns inte mindre än ca 35 olika specificerade stöd- eller ersättningsformer som under senare år har kommit rennäringen till del. Fö att åskådliggöra hur stöd och ersättningar till rennäringen är utformade anges revisionsrapporten att under budgetåret 1994/95 utbetalades till rennäringen totalt ca 106 miljoner kronor och att beloppet fördelats enligt följande. Av detta belopp utgick ca 43 miljoner kronor i kilorelaterat pristillägg och till bl.a. underhåll av riksgränsstängsel, kostnader för mark- användningsplanering (s. 66). Av budgetmedel utgick vidare ca 4,7 miljoner kronor i arbetsmarknadsersättningar och landsbygdsstöd, som även rennäringen ka få del av. Beslut om dessa medels användning fattas av landsbygdsenheten eller regionalekonomiska enheten, men rennäringsenheten deltar på varierande sätt i ärendenas handläggning. Vidare utgick ca 46 miljoner kronor i ersättningar på grund av Tjernobylkatastrofen och för rovdjursrivna eller tågdödade renar (s. 67). Från Samefonden och av s.k. bygdemedel som på olika sätt avsatts för rennäringen betalades under budgetåret 1994/95 ut ca 8,7 miljoner kronor. De strukturstöd som riktar sig till jordbruksnäringen kan användas även inom rennäringen. Strukturstöd utgår under mål 5 a såsom startstöd och stöd till förädling och avsättning. För mål 6-området har ett sammanhållet samiskt progra upprättats, som omfattar ca 10 miljoner kronor årligen. För att medlen skall kunna utnyttjas krävs medfinansiering med 50 % av svenska staten eller rennäringen. Ansvarig för programområdet är Sametinget (s. 69). Vidare har inom ramen för de s.k. gemenskapsinitiativen speciella samiska program upprättats fö näringslivsutveckling inom Nordkalotten, Jämtland/Tröndelag och Barentsregionen I rapporten konstateras att man, under vissa förutsättningar, för varje krona i direkt statlig subvention fick ut ett värde i producentledet på 1 krona och 2 öre (s. 87). Subventionsgraden i näringen beräknas till drygt 80 % för budgetåret 1994/95. Vidare anförs att trots subventioner är inkomsterna från rennäringen låga i förhållande till inkomsterna inom andra verksamheter, t.ex. jordbruket i norra Sverige. Revisorerna anför att en naturlig följd av det betraktelsesätt som anlagts i det föregående är att stödet till rennäringen kan förenklas avsevärt. En möjlig lösning är att staten efter förhandlingar med företrädare för rennäringen komme fram till ett samlat stöd på rimlig nivå. Ett sådant stöd kan ersätta flertalet nu utgående former av stöd och ersättningar. Några remissinstanser har riktat invändningar mot förslaget om en sammanslagning av såväl specifika som generella stöd och ersättningar till ett samlat stöd till rennäringen. Revisorerna anför häremot att av remissbehandlingen framgår att samerna själva inte motsätter sig att rennäringe i stödhänseende betraktas som en alldeles specifik verksamhet. Revisorerna anser att det bör övervägas att tillföra Samefonden ett samlat statligt stöd. Därmed skulle huvuddelen av de medel som står till rennäringens förfogande samlas på ett ställe, vilket skulle öka överblicken och underlätta planeringen för näringens utövare. Genom revision bör staten försäkra sig om at stödet hanteras invändningsfritt, så att det t.ex. inte fördelas på ett sätt so otillbörligt gynnar vissa rennäringsföretag eller grupper av företag. En ordnin där Samefonden tillförs de statliga medlen förutsätter dock enligt revisorernas mening att Sametinget tillförsäkras rätten att förfoga över dessa medel. I det korta perspektivet bör andra administrativa lösningar övervägas. Sammanfattningsvis föreslår revisorerna att regeringen låter utreda förutsättningarna för att omvandla statens olika former av stöd och ersättninga till rennäringen till ett samlat stöd vars storlek bestäms efter förhandlingar med företrädare för rennäringen.
Utskottets överväganden Utskottet anser det värdefullt att revisorerna har gjort en grundlig genomgång av de stöd som kommer rennäringen till del. Utskottet kan inte i alla delar ställa sig bakom ställningstagandena i rapporten, men anser att den är en god grund för en fortsatt översyn av stöden till rennäringen. Det framgår av revisorernas rapport att man kan räkna ca 35 olika specificerade stöd- eller ersättningsformer som under senare år har utgått till rennäringen. Stöden har dock olika ändamål. Vissa av stöden är riktade enbart till rennäringens utövare, medan andra är generella och uppfyller näringspolitiska, regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska syften. Dessa senare stöd kan åtnjutas av rennäringens utövare liksom av andra som uppfyller villkoren för stöden. Utskottet instämmer i att stödsystemet för rennäringen är onödigt komplicerat och att det bör finnas utrymme för förenklingar av stödsystemet. Det kan tilläggas att en viss förenkling redan skett genom att tre tidigare existerande anslag sammanförts till ett nytt anslag, benämnt Främjande av rennäringen (prop 1996/97:1 utg.omr. 23, bet. 1996/97:JoU1). Regeringen bör göra en översyn av möjligheterna till ytterligare samordning av de stöd som kommer rennäringen och samerna till del. Utgångspunkten för denna översyn bör vara att moderna förvaltningsprinciper med mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering bör tillämpas även för stödet till rennäringen. Staten bör formulera och följa upp mål för stödet till rennäringen och annan samisk verksamhet. Därutöver bör staten enligt utskottets uppfattning så långt det är möjligt överlåta åt näringen själv att utforma verksamheten. Vad utskottet anfört om stödet till rennäring och samisk kultur bör riksdagen, med anledning av revisorernas förslag, som sin mening ge regeringen till känna.
Rennäringsadministrationen
Riksdagens revisorers förslag Med ett samlat rennäringsstöd och ett samlat ansvar för fördelningen av stödet kan den nuvarande statliga stödadministrationen enligt revisorerna förenklas. Merparten av de resurser för stödgivningen som i dag finns vid Jordbruksverket och länsstyrelserna kan sparas in. Även vid andra myndigheter som handlägger stöd- eller ersättningsärenden avseende rennäringen möjliggörs administrativa besparingar. Den statliga rennäringsadministrationen omfattar enligt revisionsrapporten ca 50 årsarbetskrafter till en sammanlagd kostnad av uppskattningsvis 23 miljoner kronor. Miljövårdsberedningen föreslog i betänkandet (1995:226) Hållbar utveckling i landets fjällområden att Glesbygdsverket skulle överta rollen som central förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågor. Regeringen har därefter med instämmande av jordbruksutskottet uttalat (prop. 1995/96:226 s. 51, 1996/97:JoU s. 28) att det centrala ansvaret för rennäringen skall ligga kvar på Jordbruksverket. Revisorerna för sin del finner i likhet med Miljövårdsberedningen att Glesbygdsverket är ett alternativ som bör övervägas. En annan möjlighet är enligt revisorerna att någon av de berörda länsstyrelserna, som ju har mångårig erfarenhet på området, får ansvaret för stödgivningen. På sikt bör även Sametinget kunna komma i fråga som ansvarig myndighet för stödgivningen. Administrationen av stöd- och ersättningsfrågor utgör endast en del av den statliga rennäringsadministrationen. Vid t.ex. Jordbruksverket handläggs härutöver frågor om rådgivning, utbildning, information och köttklassificering samt överklaganden med anledning av länsstyrelsernas beslut. Vidare erfordras resurser för utredningar rörande rennäringen. Vid länsstyrelserna omfattar rennäringsadministrationen bl.a. förvaltning av statens mark ovan odlingsgränse och på renbetesfjällen, markanvändningsredovisning, rådgivning, utbildning, information, utredningar samt administration av byggande och underhåll av tekniska anläggningar. Revisorerna utesluter inte att även de delar av den statliga rennäringsadministration som hanterar andra frågor än stöd och ersättningar kan förenklas. Några remissinstanser har anfört att vissa uppgifter skulle kunna delegeras till Sametinget, t.ex. rådgivningsverksamheten. Andra uppgifter är renodlade myndighetsuppgifter. Revisorerna anser i likhet med vad bl.a. Sametinget och Svenska Samernas riksförbund har förordat att statsmakterna bör utreda vad som skall anses vara myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen. När detta har fastlagts är det möjligt att bedöma vilka rennäringsadministrativ uppgifter som staten bör ha kvar och vilka uppgifter som kan delegeras till t.ex. Sametinget. Vid en reformering av stödsystemet i den av revisorerna skisserade riktningen bör merparten av de administrativa resurserna, främst vid Jordbruksverket och länsstyrelserna, kunna sparas in. Nödvändiga administrativa resurser bör föras över till den myndighet som får det samlade ansvaret för rennäringsadministrationen. Revisorerna föreslår sammanfattningsvis att regeringen ser över den statliga rennäringsadministrationen. Syftet med översynen bör vara att undersöka vilka statliga administrativa resurser som en förenkling av stödet till rennäringen möjliggör, vilka administrativa uppgifter som skall anses vara myndighetsuppgifter samt vilka uppgifter som kan delegeras till samiska organ. Vid översynen bör också undersökas om den kvarvarande statliga rennäringsadministrationen bör vara spridd på centrala och regionala myndighete eller om den bör sammanföras till en myndighet.
Utskottets överväganden Utskottet anser i likhet med revisorerna att det är viktigt att undersöka vilka uppgifter som bör vara myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen. När dett har fastlagts är det möjligt att bedöma vilka rennäringsadministrativa uppgifte som staten bör ha kvar och vilka uppgifter som kan föras över till samiska organ. Med ett samordnat stöd för rennäringen och ett samordnat ansvar för fördelningen av stödet bedömer utskottet att den nuvarande statliga stödadministrationen kan förenklas. Även de delar av den statliga rennäringsadministration som hanterar andra frågor än stöd och ersättningar bör i möjligaste mån förenklas. Sammantaget bör utgifterna för rennäringsadministrationen kunna minskas. En översyn bör således enligt utskottets uppfattning göras av den statliga rennäringsadministrationen i syfte att förenkla den. Vid översynen bör klarläggas vilka administrativa uppgifter som även fortsättningsvis bör vara myndighetsuppgifter och vilka uppgifter som kan föras till samiska organ. För myndighetsuppgifterna kan Glesbygdsverket vara ett alternativ att överväga. Ett annat alternativ är att någon av de berörda länsstyrelserna får ansvaret för stödgivningen. På längre sikt kan även Sametinget komma i fråga som ansvarig myndighet för stödgivning. Vad utskottet anfört om rennäringsadministrationen bör riksdagen, med anledning av revisorernas förslag, som sin mening ge regeringen till känna.
Rennäringslagstiftningen
Riksdagens revisorers rapport Rennäringen har enligt revisionsrapporten sedan mer än 100 år omgärdats med lagstiftning som kommit att bli alltmer detaljerad. Den nuvarande rennäringslagen (1971:437) reglerar såväl rennäringens relationer till omvärlde som dess interna förhållanden. Vidare finns en rennäringsförordning (1993:384) med bestämmelser om bl.a. försäljning och upplåtelse av statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen, om företagsregister för rennäringen, om Samefonden och om stöd till rennäringens rationalisering. Vidare finns bestämmelser om slakt av ren samt angränsande lagstiftning, t.ex. skogsvårdslagstiftningen, lagstiftningen om hushållning med naturresurser samt bestämmelser om jakt och fiske och om körning i terräng med motordrivna fordon. I revisionsrapporten uttalas förståelse för behovet av lagstiftning som reglerar rennäringens förhållande till omvärlden. Det måste också finnas regler om rennäringens inre förhållanden, t.ex. hur interna konflikter skall lösas, me det är enligt rapporten inte självklart att riksdag och regering skall utfärda sådana regler. Det är inte heller självklart att statsmakterna i detalj skall föreskriva hur samerna skall organisera sig. I enlighet med vad som förordades i revisionsrapporten föreslår revisorerna att regeringen tar initiativ till en översyn av rennäringslagstiftningen. Ett övergripande syfte med översynen bör vara att bringa regelsystemet i bättre överensstämmelse med moderna förvaltningsprinciper. Detta bör innebära att bestämmelser i lagar och förordningar mönstras ut om de kan undvaras eller ersättas av regler som samerna själva beslutar om.
Motioner I motion Jo3 (c) yrkas tillkännagivande om en översyn av den lagstiftning som reglerar förhållandet mellan rennäringen och de areella näringarna. Utvecklinge av förhållandet mellan rennäringen och övriga areella näringar har under senare år varit olycklig. Från de areella näringarnas sida anser man att olägenheten a dagens renskötsel för jord- och skogsbruket har tilltagit. Denna konflikt är olycklig då det är viktigt att båda dessa näringar utvecklas utan konflikter. I samband med att regeringen utför en översyn av rennäringslagstiftningen bör dessa frågor ses över med avsikt att hitta en långsiktig lösning på konflikterna. I motion Jo233 (m) anförs att vinterbetesområdena för i första hand Härjedalens samebyar men även för Idre sameby bör säkerställas och förutsättningar skapas för att förhandlingar genomförs mot ett av staten uppställt mål (yrkande 3). Antalet rennäringsföretag ökade under 1970- och 1980 talen på grund av ökad lönsamhet. De höga renantalen vållade bekymmer i form av skador på ungskog samt trafikproblem vilket ledde till stark irritation mellan ortsbor, trafikanter och näringen. Det ledde fram till den s.k. renbetesprocessen mellan markägare och samebyar i Härjedalen. Berörda skogsbola enades år 1992 och gav samerna rätt att bedriva vinterbete på deras marker. De enskilda markägarna drev målet vidare. Samebyarna förlorade målet och har överklagat. Samebyarna har numera kraftigt reducerat sina renantal, och problemen med de höga renantalen i Jämtlands län är i stort sätt lösta. I motion Jo208 (mp, fp) begärs en utredning av frågan om erforderliga åtgärder för att ta i bruk mobila renslakterier för att undvika transport av renar till slakt. Renar har under senare år slaktats på särskilda slakterier, ofta långt från insamlingsplatser. Renslakten är enligt motionärerna ett stort djurskyddsproblem med oacceptabla förhållanden. Transporter som tagit åtta timmar eller mer har rapporterats och polisanmälningar har gjorts. Senast gälld det en transport mellan Härjedalen och Övre Soppero, där ett antal renar var döda vid framkomsten och andra skadade. Renarna kan på grund av sina stora horn inte stå upp utan att fastna i varandra och tvingas därför ligga ner hela tiden om många renar transporteras samtidigt. I motion Jo535 (s) anförs att transport av renar till slakt är en tveksam företeelse från djurskyddssynpunkt, även om transporten skulle genomföras på kort tid. Det transportstöd som utgår möjliggör dessa orimligt långa transporter. En översyn bör göras av att renen som levande djur sorterar under jordbruksprodukter och därmed anses transportstödsberättigad.
Utskottets överväganden Utskottet instämmer i revisorernas uppfattning att rennäringslagstiftningen blivit onödigt detaljerad. Det behövs föreskrifter om rennäringens förhållande till omvärlden, men det är inte självklart att frågor om rennäringens inre förhållanden, t.ex. hur samerna skall organisera sig och hur interna konflikter skall lösas, behöver regleras av riksdag och regering. Utskottet anser att en förutsättningslös översyn bör göras av rennärings- lagstiftningen. Ett övergripande syfte med översynen bör vara att förenkla regelsystemet i enlighet med moderna förvaltningsprinciper och att upphäva bestämmelser som kan undvaras eller ersättas av regler som kan beslutas av samerna själva. För statens vidkommande bör ett mål vara att delegera beslutanderätten. Som utskottet framhållit under föregående rubrik bör till att börja med klargöras vad som bör vara myndighetsuppgifter och vad som kan överlämnas till samerna själva att hantera. Vad utskottet anfört om en översyn av rennäringslagstiftningen bör riksdagen, med anledning av revisorernas förslag, som sin mening ge regeringen till känna. Även förhållandet mellan rennäringen och de areella näringarna bör omfattas av översynen. Effekterna av de skärpta bestämmelserna om högsta tillåtna renantal m.m. (SFS 1993:36) bör också utredas. Motion Jo3 avstyrks i den mån den inte tillgodosetts med det anförda. Regeringen har genom beslut den 14 mars 1996 uppdragit åt Länsstyrelsen i Jämtlands län att snarast utreda och lämna förslag till hur tillgång till nödvändigt bete skall kunna åstadkommas för samebyarna i Härjedalen och för Idr sameby. Utskottet har inhämtat att arbetet pågår vid länsstyrelsen. I avvaktan på att detta arbete kan redovisas finner inte utskottet anledning att vidta någon åtgärd i denna fråga. Motion Jo233 yrkande 3 avstyrks. Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1996:105) om transport av levande djur 4 kap. 8 § får transporttiden för bl.a. renar inte överstiga åtta timmar. Om transportmedlet är utformat på visst sätt får transporttiden för ren inte överstiga 15 timmar (4 kap. 10 §). Härutöver får transporttiden förlängas med högst två timmar om det kan anses lämpligt från djurskyddssynpunkt, särskil med beaktande av närheten till bestämmelseorten (4 kap. 13 §). För slaktdjur få transporttiden som huvudregel inte överstiga åtta timmar, men i enstaka fall få den förlängas med högst tre timmar (4 kap. 9 §). Enligt 5 kap. 23 § skall renar med stora hornkronor transporteras individuellt. Hornen på sarvar som transporteras i grupp till slakt skall sågas av före transporten. Övriga hornbärande renar grupperas efter hornstorlek. Enligt 6 § förordningen (1980:803) om regionalpolitiskt transportbidrag utgår bidrag för transporter från orter inom stödområdet av jordbruks- eller livsmedelsprodukter som härrör från eller har framställts inom stödområdet. Transportbidraget uppgår till högst 45 % av fraktkostnaden. Utskottet har inhämtat att transportstöd medges för transport av renar. Utskottet delar den syn som framförs i motionerna Jo208 och Jo535 att det är olämpligt att transportera renar långa sträckor. Andra alternativ, dvs. mer närbelägna renslakterier, bör enligt utskottets uppfattning väljas för att undvika transport av renar till slakt. Transportstöd bör inte möjliggöra långa transporter av levande renar. Utskottet anser att frågor om transport av renar bör ingå i den förordade översynen av rennäringslagstiftningen. Motionerna Jo20 och Jo535 avstyrks i den mån de inte tillgodosetts med det anförda.
Samebyns kompetensområde och villkoren för medlemskap
Riksdagens revisorers rapport Enligt 9 § rennäringslagen får en sameby inte ägna sig åt annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Mot detta förbud korresponderar bestämmelsen i 11 § att med ett par undantag bara den kan vara medlem i sameby som deltar i renskötseln. I revisionsrapporten föreslås att frågan om en utvidgning av samebyarnas kompetensområde och mindre strikta villkor för medlemskap utreds. O sameby får rätt att driva annan ekonomisk verksamhet än rennäring och det blir lättare att få medlemskap kan samebyarna i framtiden bli den naturliga hemviste för betydligt fler samer än i dag. I dessa frågor redovisar remissinstanserna två inställningar. Vissa anser att möjligheterna till kombinationsföretagande kan förbättras genom ett ökat utnyttjande av de vanliga associationsformerna. Andra anför att förbudet är onödigt kategoriskt och har utgjort en psykologisk spärr mot en breddning av verksamheten. Revisorerna ansluter sig till den senare bedömningen. Som ett led i översynen av rennäringslagstiftningen bör således övervägas om de nu behandlade reglerna kan förändras. Det finns enligt revisorerna skäl att beakta vad Sametinget har anfört, nämligen att en utvidgning av samebyns kompetensområde inte bara är önskvärd utan även en förutsättning för att samerna skall kunna överleva som folk med egen näring och kultur samt ett eget språk. Vidare föreslås att regeringen ( som ett led i översynen av rennäringslagstiftningen ( låter utreda förutsättningar för en förändring av reglerna om samebys kompetensområde och villkoren för medlemskap i sameby.
Motionen I motion Jo233 (m) yrkas tillkännagivande om samebyns möjligheter att vidga sit verksamhetsområde (yrkande 1). Samebyn ställer stora krav på samverkan och hänsynstagande bland sina medlemmar. Rennäringsföretagare måste inom ramen för samebyn komma överens om fördelning av renantal och disposition av gemensamma betesresurser, men samebyn borde också vara en fungerande bas för andra näringsverksamheter. Den bör ges möjlighet att vidga verksamhetsområdet till andra områden som samebyn finner intressanta.
Utskottets överväganden Bostadsutskottet anförde i februari 1996 i fråga om samebyns verksamhetsområde att till grund för bestämmelserna i denna del ligger bl.a. uppfattningen att de samebymedlem som enbart vill ägna sig åt renskötsel inte mot sin vilja skall behöva bli delaktig i de ekonomiska åtaganden som en utökad samebyverksamhet ka medföra (1995/96:BoU7 s. 5). Mot detta synsätt bör dock enligt bostadsutskottet mening ställas den centrala roll som samebyn har i det samiska samhället. Det kan från denna utgångspunkt finnas anledning att på olika sätt medverka till at utöka samebyns verksamhetsområde. Enligt vad bostadsutskottet erfarit hade Sametinget beslutat att tillsätta en arbetsgrupp som bl.a. skall se över möjligheterna att vidga samebyns verksamhetsområde samt kriterierna för medlemskap. Bostadsutskottet välkomnade detta initiativ och såg det som angeläget att regeringen i samverkan med Sametinget kommer till en framåtsyftande lösning av denna fråga. Jordbruksutskottet anser att det är angeläget att samebyn kan erbjuda ett varierat utbud av sysselsättning för samebyns medlemmar. Både näringspolitiska och sysselsättningspolitiska skäl talar för att utöka samebyns verksamhetsområd och kriterierna för medlemskap. Utskottet instämmer i revisorernas bedömning at förbudet mot att ägna sig åt annan ekonomisk verksamhet än renskötsel i en sameby kan vara onödigt kategoriskt och kan ha utgjort en psykologisk spärr mot en breddning av verksamheten i samebyn. Om sameby får rätt att driva annan ekonomisk verksamhet än rennäring och det blir lättare att få medlemskap kan samebyarna i framtiden bli den naturliga hemvisten för betydligt fler samer än dag. Det finns också skäl att beakta vad Sametinget har anfört, nämligen att en utvidgning av samebyns kompetensområde inte bara är önskvärd utan även en förutsättning för att samerna skall kunna överleva som folk med egen näring och kultur samt ett eget språk. Utskottet anser att frågan om utvidgning av samebyarnas kompetensområde och mindre strikta villkor för medlemskap bör övervägas inom ramen för översynen av rennäringslagstiftningen. Dessa överväganden bör ske i nära samverkan med det arbete i denna fråga som pågår i Sametinget och med företrädare för samebyarna. Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av revisorernas förslag, som sin mening ge regeringen till känna. Det anförda tillgodoser i allt väsentligt syftet med motion Jo233 yrkande 1. Motionen avstyrks.
Gränsöverskridande renskötsel
Riksdagens revisorers förslag Enligt revisorernas uppfattning bör det vara ett riksintresse för både Norge oc Sverige att söka återskapa de förutsättningar för renskötsel som förelåg före nationalstatsgränsernas tillkomst och som innebar ett bättre utnyttjande av betesresurserna. Ett sådant samarbete borde samtidigt innebära att de nuvarande riksgränsstängslen kunde rivas, vilket skulle frigöra inte obetydliga medel för en bättre användning. Revisorerna föreslår mot denna bakgrund att den svenska regeringen i samband med förhandlingarna med Norge om en ny gränskonvention tar upp frågan om en utvidgad samverkan mellan norsk och svensk näring.
Motion I motion Jo2 (s) yrkas tillkännagivande av att förhandlingarna med Norge om en ny gränskonvention i renbetesfrågor bör omfatta också samarbete i rovdjursfrågor. Båda länderna har undertecknat Bernkonventionens artikel om livskraftiga rovdjursstammar. Gemensamma gränsöverskridande ställningstaganden borde kunna göras avseende rovdjursinventeringar, stammarnas storlek och eventuella insatser och åtgärder I motion K918 (kd) anförs om den kommande omförhandlingen av den nuvarande renbeteskonventionen som utlöper år 2002 att utgångsläget för förhandlingarna måste vila på betesekologiska utgångspunkter med beaktande av tillgång till olika säsongsbeten (yrkande 5). Vidare framhålls att kommissionen bör ha en bre samisk representation i förhandlingarna med representation av både Sametinget och Svenska samernas riksförbund.
Utskottets överväganden Utskottet anförde i november 1996 att rovdjursfrågan berör många viktiga aspekter av Sveriges nationella och internationella åtaganden inom faunavården och dessutom har stor betydelse för vissa näringsgrenar (1996/97:JoU1 s. 53). Den omvittnat starka ökningen av rovdjursstammen kräver särskild uppmärksamhet när det gäller utformningen av skyddsjakten och intresset av en bibehållen elle utökad biologisk mångfald. Utskottet ansåg därför att regeringen bör utarbeta e sammanhållen rovdjurspolitik som möjliggör en helhetssyn på de biologiska, jaktliga och näringsmässiga frågorna. I samband härmed bör även undersökas hur de fortsatta rovdjursinventeringarna skall utformas och finansieras. Vidare bör regeringen pröva möjligheterna att utvidga rätten till statlig ersättning för rovdjursskador på andra tamdjur än renar. De finansieringsmöjligheter som medlemskapet i EU ger bör givetvis ingå i analysen. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik i enlighet med det anförda. Utskottet utgår ifrån att i uppdraget att redovisa en sammanhållen rovdjurs- politik ingår även gränsöverskridande rovdjurspolitiska frågor. Med det anförda måste syftet med motion Jo2 i allt väsentligt vara tillgodosett. Motionsyrkande bör inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Sverige har påkallat att en sådan kommission som avses i 69 § konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning (SFS 1972:114) skall tillsättas, och överläggningar har påbörjats med Norge om det närmare innehålle i kommissionens mandat. Sverige och Norge är överens om att kommissionen bör bestå av fem ledamöter, varav två samer som utses av Sametinget. Utskottet har inhämtat att i likhet med nu gällande överenskommelse kommer förhandlingarna at avse svenska sommarbeten i Norge och norska vinterbeten i Sverige. En viktig utgångspunkt för förhandlingarna bör enligt utskottets uppfattning vara en utvidgad samverkan mellan norsk och svensk rennäring samt betesekologiska hänsyn. Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av riksdagens revisorers förslag, som sin mening ge regeringen till känna. Motion K918 yrkand 5 avstyrks i den mån den inte tillgodosetts med det anförda.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande stöd till rennäring och samisk kultur att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 2. beträffande rennäringsadministrationen att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 3. beträffande rennäringslagstiftningen att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag och med avslag på motion 1996/97:Jo233 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 4. beträffande utvidgad samverkan mellan norsk och svensk rennäring att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag och med avslag på motion 1996/97:K918 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 5. beträffande areella näringar att riksdagen avslår motion 1995/96:Jo3, 6. beträffande tillgång till bete att riksdagen avslår motion 1996/97:Jo233 yrkande 3, 7. beträffande transport av renar att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Jo208 och 1996/97:Jo535, 8. beträffande rovdjursfrågor att riksdagen avslår motion 1996/97:Jo2.
Stockholm den 4 mars 1997
På jordbruksutskottets vägnar
Lennart Daléus
I beslutet har deltagit: Lennart Daléus (c), Sinikka Bohlin (s), Inge Carlsson (s), Göte Jonsson (m), Leif Marklund (s), Alf Eriksson (s), Ingemar Josefsson (s), Carl G Nilsson (m), Eva Eriksson (fp), Ann-Kristine Johansson (s), Maggi Mikaelsson (v), Åsa Stenberg (s), Eva Björne (m), Gudrun Lindvall (mp), Lennart Brunander (c), Michael Hagberg (s) och Ola Sundell (m).
Innehållsförteckning
Sammanfattning......................................1 Riksdagens revisorers förslag 1996/97:RR4...........1 Motionerna..........................................2 Motioner väckta med anledning av förslaget 2 Motioner väckta under allmänna motionstiden 1996 2 Uppvaktningar m.m...................................2 Utskottet...........................................2 Rennäringen som kultur 2 Riksdagens revisorers förslag 2 Utskottets överväganden 4 Ett förenklat stödsystem 5 Riksdagens revisorers förslag 5 Utskottets överväganden 6 Rennäringsadministrationen 7 Riksdagens revisorers förslag 7 Utskottets överväganden 8 Rennäringslagstiftningen 9 Riksdagens revisorers rapport 9 Motioner 9 Utskottets överväganden 10 Samebyns kompetensområde och villkoren för medlemskap 11 Riksdagens revisorers rapport 11 Motionen 12 Utskottets överväganden 12 Gränsöverskridande renskötsel 13 Riksdagens revisorers förslag 13 Motion 13 Utskottets överväganden 13 Hemställan 14
Gotab, Stockholm 1997