Stiftelser

Betänkande 1993/94:LU12

Lagutskottets betänkande 1993/94:LU12

Stiftelser

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Bilaga 1
• Innehållsförteckning

1993/94
LU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
1993/94:9 om stiftelser, vari läggs fram ett förslag till
stiftelselag som innehåller en utförlig civilrättslig reglering
av stiftelseinstitutet.

I lagförslaget lämnas en allmän definition på stiftelser.
Definitionen innehåller ett uttryckligt krav på att den egendom
som anslås för stiftelsen skall vara avskild från stiftarens
förmögenhet, vilket är fallet om egendomen tagits om hand av
någon som åtagit sig att förvalta den i enlighet med
stiftelseförordnandet. En konsekvens härav är bl.a. att
stiftelser som är beroende av framtida, successiva anslag för
sin verksamhet -- s.k. anslagsstiftelser -- inte omfattas av det
allmänna stiftelsebegreppet.

Två former av stiftelser som inte faller in under den allmänna
definitionen regleras särskilt i lagen, nämligen
insamlingsstiftelser och kollektivavtalsstiftelser. Däremot
omfattar lagförslaget inte de s.k. tryggandestiftelserna
(pensions- och personalstiftelser), utan dessa kommer även i
fortsättningen att regleras särskilt genom lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Förslaget till stiftelselag innehåller regler om förvaltning
av en stiftelse, om bokföring och årsredovisning samt revision.
I lagförslaget finns vidare bestämmelser om skadestånd för t.ex.
ledamöter i en stiftelses styrelse vid misskötsel av uppdraget
och om ändring m.m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande.
Förslaget innehåller också bestämmelser om likvidation och
upplösning av stiftelser samt om stiftelses firma. Utöver de
civilrättsliga reglerna innehåller förslaget bestämmelser om
offentlig tillsyn och registrering av stiftelser i ett särskilt
offentligt stiftelseregister. Övergångsbestämmelser föreslås i
en särskild lag om införande av stiftelselagen, vari bl.a. den
rättsliga ställningen för nuvarande stiftelser regleras.
Innebörden härav är att stiftelselagen, med vissa undantag,
skall vara tillämplig på dessa befintliga stiftelser.

I propositionen föreslås också ett antal ändringar i annan
lagstiftning, bl.a. lagen om tryggande av pensionsutfästelse
m.m., vilka sammanhänger med förslaget till stiftelselag. Vidare
föreslås att 1929 års lag om tillsyn över stiftelser upphävs.
När det gäller propositionens lagförslag nr 8 -- avseende lag om
fortsatt giltighet av lagen (1986:98) om undantag för vissa
kommuner och landstingskommuner från bestämmelserna i lagen
(1929:116) om tillsyn över stiftelser -- har detta redan
antagits av riksdagen (bet. 1993/94:LU11, rskr. 86) och lagen
trädde i kraft den 1 januari 1994.

Lagförslagen i övrigt föreslås träda i kraft den 1 januari
1995.

Med anledning av propositionen har fem motioner väckts. I tre
motionsyrkanden hemställs om lagreglering även för sådan
anslagsberoende verksamhet som efter stiftelselagens
ikraftträdande inte längre kommer att kunna ordnas i
stiftelseform. I några motioner tas upp det allmänna
stiftelsebegrepp som föreslås och vissa klarlägganden i
anslutning härtill begärs. Vidare behandlas i några motioner
frågan om det föreslagna förbudet för en stiftelse att låna ut
pengar till t.ex. stiftaren eller förvaltaren. Det har också
framställts motionsyrkanden i vissa mer begränsade frågor
rörande förvaltning, bokföring och räkenskaper, revision,
permutation samt tillsyn och registrering. Slutligen gäller ett
motionsyrkande fortsatt giltighet av lagen om
styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser.

I lagstiftningsärendet har skrivelser inkommit från Svenska
Kommunförbundet, KFUK-KFUM:s riksförbund, professor Carl
Hemström och Juristfirman Laila Kihlström.

På lagutskottets begäran har kulturutskottet avgivit yttrande
i ärendet. Yttrandet har fogats till betänkandet som bilaga
2.

Utskottet förordar med anledning av tre motionsyrkanden ett
tillkännagivande om att regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag till rättslig reglering av sådan anslagsberoende
verksamhet som till följd av lagförslagets definition av
stiftelsebegreppet inte kommer att kunna anordnas i
stiftelseform. Enligt utskottet bör en sådan rättslig reglering
tillhandahållas samtidigt med stiftelselagens ikraftträdande.
För att detta skall vara möjligt förordar utskottet att
ikraftträdandet av den nya lagstiftningen uppskjuts ett år, till
den 1 januari 1996.

Utskottet föreslår också att riksdagen med anledning av
motionsyrkanden vidtar ett par mindre ändringar i regeringens
lagförslag. Ändringarna gäller dels att även mindre stiftelser,
som endast behöver föra enklare räkenskaper, skall kunna ha
brutet räkenskapsår, dels en förenkling i regleringen av frågan
om arvode till styrelseledamot i en stiftelse.

I övrigt tillstyrker utskottet propositionen.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer (alla s) om
låneförbud, permutation, avgifter för kollektivavtalsstiftelser
resp. offentlig styrelserepresentation.

Propositionen

I proposition 1993/94:9 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att
riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. stiftelselag,

2. lag om införande av stiftelselagen (1994:000),

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m.,

5. lag om ändring i permutationslagen (1972:205),

6. lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157),

7. lag om ändring i bokföringslagen (1976:125),

8. lag om fortsatt giltighet av lagen (1986:98) om undantag
för vissa kommuner och landstingskommuner från bestämmelserna i
lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser.

Lagförslag 8 antogs av riksdagen i december 1993 (bet.
1993/94:LU11, rskr. 86), och lagen trädde i kraft den 1 januari
1994.

Lagförslagen 1--7 behandlas i förevarande betänkande och har
intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

1993/94:L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att bestämmelsen i regeringens
förslag till ny stiftelselag, 1 kap. 2 §, ges en sådan innebörd
att kommuner får möjlighet att bilda anslagsstiftelser,

2. att riksdagen beslutar att det i fråga om bestämmelserna om
låneförbud i regeringens förslag till 2 kap. 6 § görs undantag
för kommunala stiftelser i enlighet med motsvarande undantag i
aktiebolagslagen, 12 kap. 7 § andra stycket,

3. att riksdagen beslutar att regeringens förslag till 4 kap.
6 § ges den innebörden att hinder ej föreligger mot att utse
förtroendevald revisor i en kommunal stiftelse,

4. att riksdagen beslutar att bestämmelserna om permutation i
6 kap. ges den innebörden att stiftelser bildade av kommuner
undantas från bestämmelsernas tillämpningsområde,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avgifter för kollektivavtalsstiftelser,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om offentlig styrelserepresentation i vissa
stiftelser.

1993/94:L2 av Rosa Östh och Stina Eliasson (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar om sådana ändringar i förslaget till ny
stiftelselag som i motionen anförts.

1993/94:L3 av Stina Eliasson och Rosa Östh (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om angelägenheten av förslag till lagstiftning
om anslagsstiftelser.

1993/94:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen beslutar att stiftelselagen också skall omfatta
anslagsstiftelser.

1993/94:L5 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att första meningen i stiftelselagen
2 kap. 15 § bör vara: "En styrelseledamot har rätt till skäligt
arvode.",

2. att riksdagen beslutar att 2 kap. 6 § kompletteras med
följande stycke efter punkt 6: "Bestämmelserna ovan under
punkterna 1--6 gäller ej om gäldenären driver rörelse och lånet
betingas av affärsmässiga skäl samt är avsett uteslutande för
gäldenärens rörelse. Punkterna 1--6 gäller ej heller om
stiftelsen enligt stiftelseförordnandet får skänka eller låna
motsvarande belopp och beloppet är avsett uteslutande för
stiftarens verksamhet.",

3. att riksdagen beslutar att sista stycket i 3 kap. 5 § skall
utgå,

4. att riksdagen beslutar att i 4 kap. 11 § bör införas
följande mening: "Revisionsberättelsen skall innehålla uttalande
angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna."

Utskottet

1 Inledning

Sedan gammalt har i Sverige medel i stor omfattning donerats
till stiftelser för välgörande ändamål av skiftande slag.
Tidigare torde fattigvård, barnavård och undervisning ha varit
de viktigaste fälten för sådana privata initiativ. Så småningom
har även andra områden kommit att tillgodoses på detta sätt,
såsom konst, litteratur och vetenskaplig forskning. De
stiftelser som inrättats för allmännyttiga ändamål av nu nämnt
slag benämndes tidigare "fromma stiftelser". Många av dessa
stiftelser har mycket begränsade tillgångar medan ett mindre
antal har betydande förmögenheter. Förvaltningen är ibland
fristående och i andra fall anförtrodd statliga organ, kommuner,
sjukvårdsinrättningar, universitet m.fl. Vidare finns ett stort
antal pensions- och personalstiftelser. Stiftelseformen har även
kommit till användning för ekonomisk verksamhet av olika slag.

Det förekommer också ett stort antal huvudsakligen kommunala
stiftelser, som har till ändamål att förvärva fastigheter och
tomträtter för uppförande och förvaltning av bostadshus m.m.
Även annan verksamhet bedrivs av kommunala och andra allmänna
stiftelser. Stiftelseformen används också för verksamhet som
staten i samarbete med enskilda ställt sig bakom, exempelvis
inom utbildning och forskning och på näringslivets område.

Slutligen kan nämnas den grupp av stiftelser som på skilda
sätt är knutna till företag inom det enskilda näringslivet och
vars förmögenheter stundom uppgår till betydande belopp.

2 Gällande rätt

Någon särskild civilrättslig lagstiftning om stiftelser finns
inte i Sverige. Stiftelsernas förhållanden är emellertid i vissa
avseenden reglerade i lagstiftningen. Enligt lagen (1929:116) om
tillsyn över stiftelser (tillsynslagen) skall stiftelser i
princip anmälas till länsstyrelsen. Undantagna från
anmälningsskyldighet -- och därmed från tillsyn -- är stiftelser
som genom anknytning till staten eller särskilda institutioner
antas vara förvaltade på ett betryggande sätt. Undantagna är
även stiftelser som har av regeringen fastställda stadgar och
enligt dem står under särskilt anordnad tillsyn, stiftelser som
är anförtrodda åt ideella föreningar och andra samfund samt
stipendiestiftelser vid enskilda undervisningsanstalter. Vidare
undantas s.k. familjestiftelser, dvs. stiftelser till förmån
för medlemmar av viss släkt eller vissa släkter, samt stiftelser
vars förmögenhet inte överstiger 20 000 kr. Slutligen undantas
stiftelser som enligt regeringens förordnande eller stiftarens
föreskrift inte skall vara underkastade tillsyn enligt
tillsynslagen.

Alla anmälningsskyldiga stiftelser omfattas inte av tillsyn
enligt lagen. Tillsyn är föreskriven endast för sådana
stiftelser som främjar ett allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen
kan besluta att allmännyttig stiftelse inte skall stå under
tillsyn.

Tillsynen innebär en övervakning av att stiftelsens
förvaltning sköts i enlighet med lagen och de föreskrifter som
gäller för vederbörande stiftelse. Som underlag för
länsstyrelsens granskning skall stiftelsens styrelse årligen
till länsstyrelsen insända en ekonomisk redovisning.

Till tillsynslagen ansluter en tillämpningskungörelse.
Härjämte finns viss specialreglering om stiftelser. Hit hör
lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Regler
om permutation, dvs. ändring, upphävande eller åsidosättande av
sådana för stiftelser m.fl. givna föreskrifter som blivit
föråldrade, orimliga eller liknande, finns intagna i
permutationslagen (1972:705). Vidare är att märka lagen
(1982:315) om styrelserepresentation för samhället i vissa
stiftelser. Utskottet får anledning att återkomma till denna
specialreglering nedan.

Det finns också vissa bestämmelser om stiftelser i
skattelagstiftningen. Skattemässigt gäller att stiftelser i
likhet med de flesta andra juridiska personer är skattskyldiga
till staten för inkomst av näringsverksamhet. En stor del av
stiftelserna i landet har emellertid sådana kvalificerat
allmännyttiga ändamål att deras skattskyldighet är begränsad
enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

1929 års tillsynslag innehåller civilrättsliga bestämmelser om
stiftelser endast i begränsad utsträckning. Vissa allmänna
grundsatser om stiftelser har ändock utbildats med stöd av den
lagen samt rättspraxis och juridisk doktrin.

För att en stiftelse skall föreligga krävs enligt dessa
allmänna grundsatser att medel ställts under särskild
förvaltning för att tjäna visst ändamål. Erkännande av
myndighet, registrering e.d. fordras däremot inte för att
stiftelsen skall få rättskapacitet. Inte heller krävs det att
stiftelsen skall ha viss organisation. Regelmässigt ger dock den
som inrättar en stiftelse mer eller mindre utförliga
föreskrifter i själva stiftelseförordnandet eller i särskilda
stadgar om hur ändamålet med stiftelsen skall tillgodoses,
stiftelsens förvaltning, revision m.m. Stiftelsens förvaltning
brukar vanligtvis anförtros en styrelse. I och med att en
styrelse utsetts, som åtagit sig att handha stiftelsens
angelägenheter och verka för dess ändamål på föreskrivet sätt,
anses kravet på särskild förvaltning uppfyllt. Stiftelsen blir
därmed en självständig juridisk person.

3 Tidigare utredningsarbete m.m.

Redan i slutet av 1800-talet väcktes förslag om allmänna
bestämmelser rörande tillsyn och kontroll över stiftelser.
Frågan bereddes därefter i olika omgångar fram till det att
propositionen med förslag till den nuvarande tillsynslagen
avlämnades år 1929 (nr 83).

I propositionen yttrade departementschefen bl.a. att det till
Lagrådet remitterade förslaget skilde sig från tidigare förslag
därigenom att det avsåg att i första hand åvägabringa en bättre
ordnad kontroll över stiftelser samt upptog civilrättsliga
bestämmelser allenast i den mån de ansågs utgöra en nödvändig
förutsättning för de föreslagna kontrollbestämmelserna.

Efter tillsynslagens tillkomst har frågor som rör
stiftelseinstitutet vid åtskilliga tillfällen varit föremål för
riksdagens behandling.

I betänkandet LU 1973:32 anförde utskottet med anledning av
motionsyrkanden att tiden torde vara mogen för en mera
genomgripande översyn av den lagstiftning som reglerar
stiftelseinstitutet. Enligt utskottet förelåg sålunda behov av
lagbestämmelser beträffande frågor som rör bl.a. styrelse,
stadgar, medelsförvaltning, revision, talan mot styrelsebeslut,
likvidation, upplösning och fusion. Mot bakgrund härav förordade
utskottet att lagstiftningen om stiftelser i lämpligt sammanhang
skulle bli föremål för en allmän översyn. Detta blev också
riksdagens beslut och år 1975 tillkallades Stiftelseutredningen
(Ju 1975:01) med uppdrag att företa en allmän översyn av
stiftelselagstiftningen.

Efter ett regeringsbeslut 1983 upphörde utredningen med sitt
arbete, och lagstiftningsarbetet bedrevs sedan vidare inom
Justitiedepartementet. Det arbetet resulterade i att ett förslag
till en lag om stiftelser lades fram i departementspromemorian
(Ds Ju 1987:14) Stiftelser. Efter remissbehandling av
promemorieförslaget fortsatte beredningsarbetet inom
departementet och har resulterat i den nu aktuella proposition
1993/94:9 med förslag till stiftelselag m.m.

Utskottet kommer nedan -- efter en översiktlig redovisning av
propositionen -- att under skilda rubriker närmare behandla
vissa stiftelsefrågor som aktualiserats i motionerna eller som
eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

4 Propositionen i huvuddrag

Propositionen innebär en civilrättslig reglering av
stiftelseinstitutet och innehåller också förslag till
offentligrättsliga bestämmelser om tillsyn över stiftelser.
Reglerna samlas i en stiftelselag.

Civilrättsligt föreslås i lagen en grundläggande definition av
vad som är en stiftelse i allmänhet, vilken bygger på
stiftelsebegreppet i tillsynslagen. I lagen regleras också två
särskilda former av stiftelser, insamlings- och
kollektivavtalsstiftelser, som alltså inte faller in under det
allmänna begreppet. Förslaget innehåller åtskilliga bestämmelser
om förvaltningen av en stiftelse. Därvid skiljs mellan två
former av förvaltning -- egen förvaltning och anknuten
förvaltning. Lagförslaget innebär vidare att stiftelser även i
fortsättningen skall ha rätt att bedriva näringsverksamhet. Alla
stiftelser som driver näringsverksamhet skall vara
bokföringsskyldiga samt skyldiga att upprätta offentlig
årsredovisning och ha kvalificerad revisor. Samma regler i detta
avseende föreslås gälla även för stiftelser som är
moderstiftelse i en koncern eller har tillgångar till ett värde
överstigande tio basbelopp. Förslaget innehåller vidare
bestämmelser om skadeståndsskyldighet för ledamöter i en
stiftelsestyrelse resp. för stiftelsens förvaltare. När det
gäller ändring av föreskrifter i ett stiftelseförordnande
motsvarar förslaget i huvudsak de nuvarande reglerna i
permutationslagen. Alla stiftelser skall enligt förslaget stå
under tillsyn. Tillsynen skall dock vara koncentrerad till de
stiftelser som är bokförings- och årsredovisningsskyldiga.
Sådana stiftelser skall vara registrerade i ett
stiftelseregister. Registrerings- och tillsynsmyndighet skall
vara länsstyrelsen i det län där stiftelsens styrelse eller dess
förvaltare har sitt säte. Den nya lagen föreslås träda i kraft
den 1 januari 1995, och den skall med vissa undantag tillämpas
även på de stiftelser som finns vid ikraftträdandet.

5 Behovet av lagstiftning

I propositionen anför föredragande statsrådet att stiftelserna
i Sverige har stor betydelse för vårt samhälle. Samtidigt är det
enligt statsrådet så att rättsläget i Sverige beträffande
stiftelser präglas av osäkerhet. Redan förutsättningarna för att
det skall föreligga en stiftelse är oklara, vilket naturligtvis
är en nackdel för den som exempelvis genom testamente vill
tillskapa en stiftelse. Det är ibland också oklart vem som
ansvarar för förvaltningen av stiftelsen och vad ansvaret
närmare innebär i olika avseenden, exempelvis i frågor om
placeringen av förmögenheten. Oklarheten i dessa frågor är
enligt föredragande statsrådet en nackdel också för utomstående
som vidtar rättshandlingar gentemot stiftelser. För dessa är det
också besvärande att det saknas tidsenliga regler om t.ex.
bokföring, offentlig redovisning och revision i fråga om
stiftelser.

Sammanfattningsvis anser föredragande statsrådet att
osäkerheten om rättsläget och bristen på tidsenlig lagstiftning
är otillfredsställande och att det därför i vårt land behövs en
allmän lagstiftning om stiftelser som kan klargöra rättsläget på
väsentliga punkter. En sådan lagstiftning finns för övrigt redan
i andra nordiska länder.

Utskottet vill för sin del peka på att i takt med samhällets
utveckling och ökande grad av komplikation har antalet
stiftelser av olika slag och för olika ändamål ökat markant.
Stiftelseväsendet har fått en allt större ekonomisk, social och
kulturell betydelse för enskilda, organisationer, företag, stat
och kommuner. Inte minst inom den offentliga sektorn och i
samband med näringsverksamhet sker en ökad användning av
stiftelseformen. Avsaknaden av en civilrättslig reglering och
den därav uppkomna osäkerheten om stiftelserättens innehåll har
lett till att det finns ett stort antal stiftelser som inte
helt motsvarar tillsynslagens stiftelsebegrepp men ändå
betraktas som stiftelser, exempelvis många anslagsberoende
stiftelser. Det finns också många exempel på "stiftelser" som
inte är stiftelser utan något annat, t.ex. ideella föreningar.
"Stiftelsen" har t.ex. medlemmar och beslut fattas på förenings-
eller medlemsmöten.

Mot denna bakgrund har behovet av en utförlig lagreglering av
stiftelserna i civilrättsligt hänseende blivit alltmer
påträngande. Detta gäller även internationellt sett. Utskottet
välkomnar därför att det nu föreslås en samlad civilrättslig
reglering av stiftelserna i olika hänseenden och anser att
lagförslaget i stort svarar mot de önskemål om en sådan
lagstiftning som vuxit fram.

6 Stiftelsebegreppet

6.1 Allmänt

Den allmänna definitionen av en stiftelse som föreslås i 1
kap. 2 § stiftelselagen innebär att en stiftelse bildas genom
att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare
avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig
förmögenhet för ett bestämt ändamål. Bedömningen av om
varaktighetskravet är uppfyllt skall enligt propositionen ske
med utgångspunkt i den egendom som avskilts för stiftelsen och
utan hänsynstagande till eventuella utfästelser i förordnandet
om ytterligare tillskott. I andra stycket av paragrafen
föreskrivs att stiftelsens egendom skall anses vara avskild när
den har tagits om hand av någon som har åtagit sig att förvalta
den i enlighet med stiftelseförordnandet. Enligt föredragande
statsrådet bör det undantagslöst krävas att
förmögenhetsbildningen utgörs av egendom som avskilts från
stiftarens förmögenhet med verkan mot dennes borgenärer. Det
betyder, anförs det vidare, i regel att besittningen till den
egendom som berörs skall ha övergått till någon som har lämnat
ett förvaltningsåtagande. Kravet på att egendomen skall vara
avskild innebär -- formellt sett -- en nyhet i förhållande till
tillsynslagens stiftelsebegrepp.

För stiftelsebildning i allmänhet fordras sålunda enligt
förslaget -- liksom enligt gällande ordning -- två
rättshandlingar från stiftarens sida, ett förordnande
(stiftelseförordnande) och en förmögenhetsdisposition som sker i
enlighet med förordnandet. En nyordning är dock att
stiftelseförordnandet enligt förslaget skall vara skriftligt och
undertecknat av stiftaren eller stiftarna.

Utskottet vill framhålla att det sålunda definierade
stiftelsebegreppet intar en central plats i den föreslagna
lagen. Genom definitionen av detta begrepp fastställs ramarna
för vilka förmögenhetsbildningar som skall omfattas av lagen.
Begreppet ligger också till grund för tillämpligheten av det
civilrättsliga regelsystemet i övrigt enligt lagförslaget.
Utskottet godtar i princip den allmänna definitionen på
stiftelse enligt förslaget men vill, med anledning av
motionsyrkanden och skrivelser, i det följande särskilt belysa
stiftelsebegreppet i två hänseenden.

6.2 Stiftelsebegreppet och låneförbudet

Låneförbudet enligt förslaget till stiftelselag (se 2 kap. 6
§) innebär att en stiftelse inte får lämna penninglån till eller
ställa säkerhet till förmån för bl.a. stiftaren. Förbudet har
sin förebild i regler i aktiebolagslagen (1975:1385) om förbud
mot penninglån till eller ställande av säkerhet för personer
inom en viss angiven krets. Enligt 12 kap. 7 § aktiebolagslagen
gäller sålunda att aktiebolag inte får lämna penninglån till --
eller ställa säkerhet för -- bl.a. den som äger aktier i eller
är styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget eller
annat bolag i samma koncern. Bestämmelserna om låneförbud i
aktiebolagslagen gäller emellertid t.ex. inte om gäldenären är
en kommun (kommunlån) eller om gäldenären driver rörelse och
lånet betingas av affärsmässiga skäl samt är avsett uteslutande
för gäldenärens rörelse (s.k. kommersiella lån).

Enligt motion L2 av Rosa Östh och Stina Eliasson (c) är
det en vanlig situation att en kommun eller ett landsting
överlämnar en angelägenhet till en stiftelse som man är huvudman
för. Vanligt förekommande är också att en förening eller annan
ideell organisation för över en fastighet eller donerade medel
till en stiftelse som föreningen ensam eller tillsammans med
andra bildat. I stiftelseförordnandet anges att stiftelsens
uppgift är att svara för en viss kommunal angelägenhet resp. att
stödja föreningens verksamhet. I många fall är sådana
förmögenhetsbildningar av avgörande betydelse för att en ideell
organisation skall kunna bedriva sin verksamhet. Ändamålet är
här inte att stödja föreningen som sådan utan den verksamhet som
föreningen har till uppgift att svara för. Regeringens
inställning synes enligt motionärerna vara att nu nämnda slag av
förmögenhetsbildning inte uppfyller kravet på att egendomen
skall ha avskilts och att därför en giltig stiftelsebildning
enligt det allmänna stiftelsebegrepp som föreslås inte kommit
till stånd. Genom förbudet i lagförslaget för stiftelsen att
låna ut pengar till eller ställa säkerhet till förmån för
stiftaren läggs också hinder i vägen för här avsedda
stiftelsebildningar. Motionärerna anser att samhället inte bör
medverka till detta. Riksdagen bör därför klargöra att något
sådant hinder inte föreligger. Detta föranleder att reglerna om
låneförbudet bör ändras. Låneförbudet bör sålunda inte gälla om
stiftelsen enligt stiftelseförordnandet får ge bidrag till
stiftarens verksamhet eller låna ut medel till eller ställa
säkerhet för denna, om stödet är avsett uteslutande för
stiftarens verksamhet. Motionärerna hemställer att riksdagen
beslutar om sådana ändringar i förslaget till stiftelselag som i
motionen anförts.

Liknande synpunkter och krav framförs i KFUK-KFUM:s
riksförbunds skrivelse. I enlighet med vad som gäller enligt
aktiebolagslagen bör för stiftelsers del förbudet att låna ut
medel inte heller avse kommersiella lån.

I skrivelsen anförs att det inom riksförbundet finns ett antal
stiftelser av olika slag med huvudsaklig uppgift att stödja
KFUK-KFUM-verksamheten. Det är vanligt förekommande att en
KFUK-KFUM-förening har bildat en stiftelse till vilken den fört
över t.ex. en fastighet eller annat kapital som tidigare
donerats till föreningen. Egendomens avkastning används till att
stödja föreningens verksamhet. Föreningen nyttjar ibland
fastigheten även direkt i sin verksamhet som föreningslokal,
sommarkoloni, idrottsanläggning etc. Stiftelserna har inte
sällan haft en avgörande betydelse för att säkerställa
stiftarens/föreningens verksamhet och fortbestånd.

I sak samma krav som i motion L2 och i KFUK-KFUM:s skrivelse
framförs även i motion L5 (yrkande 2) av Alf Wennerfors (m).

I motion L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkas att undantag
från låneförbudsbestämmelserna -- i linje med motsvarande
undantag i aktiebolagslagen -- görs för kommunala stiftelser
(yrkande 2). I motionen anförs att det är ekonomiskt
fördelaktigt för en kommun att kunna använda sig av
"internbanker" genom vilka tillfälliga överskott kan placeras på
ett fördelaktigt sätt. Någon risk för missbruk förekommer enligt
motionärerna inte i en kommun.

Samma ståndpunkt intas i Svenska kommunförbundets
skrivelse.

Utskottet anser att stiftelseformen inte bör användas om
syftet med en förmögenhetsbildning är att i ekonomiskt avseende
gagna den som själv satsat egendomen i stiftelsen. Det saknas
enligt utskottet anledning till en annan bedömning beträffande
fallet att en förening vill bilda en stiftelse som i enlighet
med sitt ändamål låter avkastningen på stiftelsekapitalet komma
föreningen till godo eller låter själva egendomen, t.ex. en
fastighet, nyttjas i föreningens verksamhet. Det torde inte vara
förenligt med kravet på en varaktig och självständig förmögenhet
att stiftaren, efter avskiljandet av förmögenheten till förmån
för stiftelsen, för egna syften förfogar över egendomen eller
tillgodoräknar sig dess avkastning. Enligt utskottets mening
måste detta anses gälla redan enligt nuvarande ordning. Genom
den legaldefinition på stiftelsebegreppet, med dess
grundläggande krav på att stiftelseförmögenheten skall vara
avskild, som nu föreslås ställs emellertid frågan på sin spets,
och det har därför varit erforderligt att söka klarlägga
begreppets innebörd i bl.a. detta hänseende.

Till det anförda vill utskottet tillägga att rättsordningen
tillhandahåller särskilda associationsformer, främst aktiebolag,
för ägare eller medlemmar i en organisation som önskar satsa ett
kapital som skall generera vinst tillbaka, där friheten från
personligt ekonomiskt betalningsansvar för skulder i
verksamheten motsvaras av särskilda lagregler till skydd för
andra intressenter i företaget såsom borgenärer, stat och
kommun.

Det särskilda förbudet enligt förslaget att placera en
stiftelses förmögenhet som lån hos stiftaren ligger enligt
utskottets mening i linje med det föreslagna stiftelsebegreppet
och även i linje med principen, som också uttalas i
propositionen, att en stiftelses förmögenhet inte kan bestå
enbart av en benefik fordran på stiftaren.

En möjlighet för stiftaren att kunna disponera över
låneförbudet genom att sätta det åt sidan genom en föreskrift i
stiftelseförordnandet skulle enligt utskottet i alltför hög grad
urholka det allmänna stiftelsebegreppet och dess grundläggande
princip att stiftelseförmögenheten skall vara avskild. Av samma
skäl bör inte heller något undantag från
låneförbudsbestämmelserna göras för kommunala stiftelser.

I aktiebolagslagen finns som nämnts ett undantag från
låneförbudet för s.k. kommersiella lån. Syftet med undantaget är
att förbudet inte får verka hämmande på önskvärda affärsmässiga
transaktioner som kan ske utan att borgenärers och
skattemyndigheters intressen träds för när. Skälen för ett
sådant undantag väger dock enligt utskottet inte alls lika tungt
för stiftelsers del. Stiftelseinstitutet är ju allmänt sett inte
alls i samma utsträckning som t.ex. aktiebolagsformen avsett för
verksamhet på en kommersiell marknad.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen i
nu behandlad del och avstyrker bifall till motionerna L1 yrkande
2, L2 och L5 yrkande 2.

6.3 Formerna för anslagsberoende verksamhet

Med den föreslagna allmänna definitionen av begreppet
stiftelse kommer stiftelselagen i regel inte att omfatta
anslagsberoende stiftelser. I sådana fall kan man, som uttalas i
propositionen, nämligen knappast tala om att den avskilda
egendomen varaktigt skall förvaltas i stiftelsen. I en
övergångsbestämmelse till lagen föreslås emellertid att
anslagsberoende stiftelser som har tillkommit före lagens
ikraftträdande skall omfattas av lagen. Några nya sådana
stiftelser kommer emellertid inte att kunna bildas.

Offentligt understödd verksamhet på kulturområdet har sedan
länge ofta bedrivits i stiftelseform. Frågan om lämplig
organisationsform för sådan verksamhet belystes i prop. 1974:28
om den statliga kulturpolitiken. Därvid konstaterades att det är
svårt att ge en generell rekommendation om lämplig företagsform.
Avgörande i det enskilda fallet borde i stället vara att den
företagsform som väljs svarar mot de anspråk som verksamheten
ställer i fråga om bl.a. inre organisation, administrativ och
ekonomisk handlingsfrihet och insyn. Valet av företagsform måste
därför göras med hänsyn till förhållandena i det enskilda
fallet. Från denna utgångspunkt var det, enligt propositionen,
angeläget att samhället tillhandahåller företagsformer som är
anpassade till den verksamhet som bedrivs på kulturområdet.
Frågan om organisationsform för kulturinstitutionerna borde
därför enligt nämnda proposition övervägas i samband med den av
riksdagen begärda utredningen om en ny stiftelselag.

Under hänvisning till vad som anförts i propositionen om den
statliga kulturpolitiken gavs den tidigare nämnda
Stiftelseutredningen (Ju 1975:01) i uppdrag att även överväga
hur kulturinstitutioner bör utformas i organisatoriskt
hänseende. Det anfördes därvid att skilda organisationsformer
kan behöva utarbetas alltefter de behov som olika typer av
kulturinstitutioner har och att stiftelseformen inte genomgående
torde vara att föredra. I de fall stiftelseformen vore att
föredra kunde det enligt direktiven finnas behov av särskilda
regler.

Som ovan redovisats upphörde Stiftelseutredningen år 1983 och
dess arbete bedrevs därefter i Justitiedepartementet, som i
promemorian Ds Ju 1987:14 Stiftelser presenterade ett förslag
till stiftelselag. I promemorian konstaterades att avsaknaden av
en civilrättslig lagstiftning om stiftelser har lockat staten
att använda beteckningen stiftelse på organ av självägande natur
som definitionsmässigt ligger vid sidan om tillsynslagens
stiftelsebegrepp. Stiftelsebildningar som förutsätter att staten
regelbundet, ibland t.o.m. årligen, tillskjuter nya medel till
stiftelsen angavs som exempel. Mot bakgrund bl.a. härav ansågs
starka skäl tala för att staten skall ha möjlighet att bilda
stiftelser under andra förutsättningar än de som gäller för
andra stiftare. Därför föreslogs att lagen som en sidoform av
stiftelse skulle omfatta stiftelser som har inrättats under
medverkan av staten. Det framstod enligt promemorian inte som
motiverat att alla de regler som bör gälla för en vanlig
stiftelse -- särskilt reglerna om den offentliga tillsynen --
också skulle tillämpas på en av staten bildad stiftelse. Som
beteckning för en sådan sidoform av stiftelse föreslogs
"anslagsstiftelse".

Promemorians förslag i fråga om anslagsstiftelser mötte
invändningar från flera remissinstanser för att förslaget endast
omfattade stiftelser som inrättas under medverkan av staten.
Därvid framhölls särskilt att anslagsstiftelser måste kunna
bildas även när landsting och primärkommuner medverkar som
stiftare.

I en revisionsrapport, Stiftelser för statlig verksamhet,
redovisade Riksrevisionsverket (RRV) ett regeringsuppdrag att ta
fram riktlinjer för användningen av stiftelseformen för statlig
verksamhet. RRV tog därvid promemorieförslaget till
utgångspunkt. Verket riktade stark kritik mot förslaget om
anslagsstiftelser, i första hand med motiveringen att en sådan
stiftelseform skulle vara oförenlig med det allmänna
stiftelsebegreppet. RRV pekade i det sammanhanget på att för
anslagsstiftelser skulle det krävas varken en
förmögenhetsöverföring eller ett varaktigt ändamål som grund för
verksamheten. Den verksamhet som de föreslagna
anslagsstiftelserna skulle bedriva skulle finansieras genom
årliga anslag eller bidrag, på samma sätt som gäller för
statliga myndigheter.

RRV framhöll i rapporten att en särskild statlig stiftelseform
inte bör införas. Staten bör i stället ansluta sig till det
allmänna stiftelsebegreppet. Om en allmän reglering av den slags
verksamhet som enligt promemorieförslaget skulle bedrivas i
anslagsstiftelser är motiverad, borde en annan beteckning än
stiftelse användas för sådana organisationer.

Till stöd för sin ståndpunkt anförde verket såväl principiella
som praktiska skäl. Det vore enligt RRV principiellt fel att
staten genom en särskild statlig stiftelseform, vid sidan av det
civilrättsliga stiftelsebegreppet, skulle kunna skaffa sig
fördelar som andra stiftelsebildare inte åtnjuter. Detta vore
olämpligt även från rättssäkerhetssynpunkt. Därtill talade
enligt verket tydlighetsskäl för att samma regelverk gäller
oavsett stiftare. Ett enhetligt stiftelsebegrepp skulle vidare
skapa klarhet i vilka förmögenhetsbildningar som är stiftelser i
juridisk mening och därmed vilka krav som ställs på dem.

En stiftelselag bör enligt RRV innebära en uppstramning av
grundreglerna i förhållande till nuvarande praxis, vilket bör
leda till ökad restriktivitet vid stiftelsebildning. I de fall
staten inte vill göra det långsiktiga åtagande som en
stiftelsebildning innebär, finns det enligt verket alternativa
former, t.ex. bolag. Den restriktivitet som bör ligga i ett nytt
och enhetligt stiftelsebegrepp kräver dessutom enligt RRV att
alternativ utvecklas för de stiftelser som inte längre uppfyller
de grundläggande rekvisiten för en stiftelse.

På grundval av rekommendationerna i RRV-rapporten lade den
förra regeringen -- i avvaktan på kommande utredningsarbete --
fast vissa principer för användningen av stiftelseformen i
statlig verksamhet (se prop. 1990/91:100, bil. 1, s. 60 f.).
Allmänt föreskrevs en restriktiv hållning till statlig
verksamhet i stiftelseform. Det anfördes att myndigheterna inte
bör medverka som stiftare eller via statuter skaffa sig
avgörande inflytande över stiftelser. Endast vid ett
partssammansatt agerande där ingen annan verksamhetsform finns
att tillgå skulle stiftelseformen kunna övervägas för statlig
verksamhet. Som ytterligare förutsättning för användning av
stiftelseformen borde dessutom föreligga behov av ekonomisk
samverkan med annan part och behov av en självständig
framtoning. Därtill borde det vara fråga om en väl avgränsad
verksamhet.

Enligt de nämnda principerna bör stiftelseformen dock inte
användas om verksamheten helt finansieras av staten, om den är
av allmänt intresse eller om den kräver en omfattande styrning.

Den nuvarande regeringen har ställt sig bakom den mycket
restriktiva hållningen till statlig verksamhet i stiftelseform
som enligt vad ovan refererats förordades i bugetpropositionen
1990/91 (se prop. 1991/92:100, bil. 1, s. 41).

Som framgår av den lämnade redogörelsen har, under den långa
tidsrymd som förevarande lagstiftningsärende beretts, synen på
statlig verksamhet i stiftelseform undergått betydande
förändringar. Detsamma gäller uppfattningen om hur
stiftelsebegreppet -- särskilt med avseende på de s.k.
anslagsstiftelserna -- bör avgränsas.

Propositionen innehåller emellertid inte något förslag om hur
sådan anslagsberoende verksamhet som inte längre kommer att
kunna arrangeras i stiftelseform i fortsättningen skall
organiseras i rättsligt hänseende. I den delen anförs i
propositionen att frågan om en lämplig organisationsform för
verksamheter som är beroende av statliga anslag och som inte bör
bedrivas i myndighetsform bör övervägas utifrån helt andra
utgångspunkter än som kan ske inom ramen för det nu föreliggande
lagstiftningsärendet. Det får därför ske i annat sammanhang.
Regeringen avser att senare ta initiativ till det. Med hänsyn
härtill är det, anförs det vidare, för statens del inte lämpligt
att nu komplettera det allmänna stiftelsebegreppet med en
särskild stiftelseform för anslagsberoende, självägande organ.
Det bör enligt propositionen inte komma i fråga att göra någon
annan bedömning för kommunernas och landstingskommunernas
vidkommande.

I frågan har ett antal motionsyrkanden väckts. Regeringens
ställningstagande har också föranlett en skrivelse från Svenska
Kommunförbundet. Vidare har kulturutskottet yttrat sig till
lagutskottet i frågan om anslagsstiftelserna.

I motion L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) hänvisas till att
kommunerna förhindras att bilda anslagsstiftelser utifrån den
allmänna definitionen på stiftelser i regeringens förslag.
Regeringen har inte tagit fram sakliga skäl härför. Definitionen
i 1 kap. 2 § på vad som utgör en stiftelse i allmänhet bör
därför av riksdagen ges en sådan innebörd att anslagsberoende
stiftelser innefattas (yrkande 1).

Samma ståndpunkt intas i Svenska Kommunförbundets
skrivelse.

Enligt motion L3 av Stina Eliasson och Rosa Östh (c) har
stiftelseformen konstaterats vara en lämplig organisationsform
för kulturorganisationer. Regeringens förslag innebär emellertid
att inga nya kulturinstitutioner som är stiftelser kan
tillkomma. Motionärerna hänvisar till att det i
lagstiftningsarbetet diskuterats införande av en särskild
organisationsform avpassad för kulturinstitutioner. För det
svenska kulturlivet är det väsentligt att en sådan
organisationsform snarast kommer till stånd. Regeringen bör
därför enligt motionärerna snabbt återkomma till riksdagen med
förslag till erforderlig lagstiftning, som kan träda i kraft
samtidigt med stiftelselagen eller snarast därefter.

Även i motion L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) anförs att
anslagsstiftelserna visat sig vara en i många kommuner och
landsting beprövad och bra form för drift av teatrar, konserthus
och liknande. Motionärerna anser att dessa stiftelser bör
omfattas av den föreslagna stiftelselagen och att riksdagen
beslutar härom.

Kulturutskottet erinrar i sitt yttrande om att ett stort antal
kulturinstitutioner numera drivs i stiftelseform. Många av dessa
institutioner har en eller flera kommuner, ett landsting eller
kommuner och landsting tillsammans som stiftare. I vissa men
relativt få fall är staten ensam huvudman för en
kulturinstitution som är en stiftelse. Det finns inte heller
särskilt många stiftelser på kulturområdet där staten och andra
intressenter samverkar genom att gemensamt svara för en
stiftelse. När staten, kommun eller landsting -- i enlighet med
det sagda ofta i samverkan med andra sådana huvudmän -- inrättat
en stiftelse, har denna ofta gjorts beroende av fortlöpande
resurstillskott från huvudmännen för att kunna främja sitt
ändamål under mer än en kortare tid. Stiftelserna har blivit
anslagsstiftelser.

Kulturutskottet gör bedömningen att det även i fortsättningen
kommer att finnas ett betydande behov av att ha en
organisationsform för kulturverksamheter som är beroende av
anslag från stat, kommun eller landsting och som inte bör
bedrivas i myndighetsform. Utskottet grundar sin bedömning i
detta hänseende på de goda erfarenheter som finns från de
senaste årtiondena av verksamheter på kulturområdet som bedrivs
i stiftelseform. Kulturutskottet hänvisar i sammanhanget till
att det av bakgrundsmaterial som åberopas i den aktuella
propositionen framgår att stiftelseformen också har nackdelar då
det gäller att driva offentlig verksamhet. Kulturutskottet
hänvisar härvidlag i första hand till RRV:s tidigare nämnda
rapport.

Mot den angivna bakgrunden delar kulturutskottet den
uppfattning som redovisas i propositionen, nämligen att frågan
om en lämplig organisationsform för verksamheter som är beroende
av statliga anslag och som inte bör bedrivas i myndighetsform
bör övervägas utifrån helt andra utgångspunkter än som kan ske
inom ramen för det föreliggande lagstiftningsärendet.

Kulturutskottet konstaterar i sitt yttrande att det i
propositionen saknas ett klart ställningstagande från
regeringens sida som ger stöd för att det inom en nära framtid
kommer till stånd konkreta överväganden om lämplig
organisationsform för kulturverksamheter som är beroende av
anslag från stat, kommun eller landsting och som inte bör
bedrivas i myndighetsform. Utskottet anser därför -- med
beaktande av det påtagliga behov av sådana överväganden som
konstaterats föreligga redan för tjugo år sedan -- att
lagutskottet bör föreslå riksdagen att som sin mening ge
regeringen till känna att regeringen snarast bör förelägga
riksdagen förslag till lämplig organisationsform för
anslagsberoende kulturverksamheter.

Kulturutskottet anser med hänsyn till detta ställningstagande
att det inte är lämpligt att nu komplettera det allmänna
stiftelsebegreppet med en särskild stiftelseform för självägande
organ som är beroende av anslag från stat, kommun eller
landsting.

Mot bakgrund av den uppmärksamhet som under lång tid ägnats åt
frågan om formerna för den typ av anslagsberoende verksamheter
som traditionellt har bedrivits i stiftelseform, framstår det
enligt lagutskottets mening som anmärkningsvärt att
propositionen varken innehåller något konkret förslag eller
anvisar hur frågan på annat sätt skall kunna lösas i anslutning
till lagens föreslagna ikraftträdande. Förutsatt en strikt
tillämpning av de tidigare redovisade riktlinjerna för
användningen av stiftelseformen i statlig verksamhet torde denna
brist troligen inte innebära något större problem på det
statliga området. På den kommunala och på den
landstingskommunala sidan är förhållandet emellertid ett helt
annat. Detta belyses bland annat av Kommunförbundets skrivelse,
av kulturutskottets yttrande och av de motioner som väckts med
yrkande om att även anslagsstiftelser skall omfattas av lagen.
Yrkandena till förmån för anslagsstiftelser får ses mot bakgrund
av att propositionen saknar förslag om hur nybildningar av
anslagsberoende organisationer framdeles skall kunna ske samt
att det föreligger ett praktiskt behov av en rättslig reglering
av sådana organisationer.

Enligt utskottets mening bör det inte komma i fråga att i
stiftelselagen införa regler om anslagsstiftelser. En sådan
ordning skulle stå i uppenbar strid med det stiftelsebegrepp som
nu föreslås. Utskottet kan i denna fråga helt instämma i den
kritik mot tanken på en särskild stiftelseform,
anslagsstiftelser, som RRV, enligt vad som tidigare sagts, givit
uttryck för. Begreppet stiftelse bör klart och entydigt ge
besked om vad för slags organisation som avses och vilka regler
som gäller för denna.

När en ny lagstiftning skall införas är det en självklar
angelägenhet att tillse att de nya reglerna svarar mot praktiska
behov och anpassas till villkoren i övrigt för den verksamhet
som skall regleras. Lagstiftaren måste emellertid därtill även
vara observant på att ett nytt regelsystem inte medför negativa
effekter på områden som inte direkt omfattas av regleringen.
Enligt utskottets mening har den senare aspekten, såvitt gäller
anslagsberoende verksamheter av det slag som traditionellt har
bedrivits i stiftelseform, inte fått tillräcklig uppmärksamhet i
detta lagstiftningsärende. Lagutskottet anser därför, i likhet
med vad kulturutskottet har uttalat, att påtagliga behov talar
för att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till
regler om hur anslagsberoende verksamhet rättsligt bör anordnas.

Utskottet vill peka på att regeringen nyligen beslutat om
direktiv för en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan
om en lämplig form för finansiering av framtida verksamheter som
fortlöpande är beroende av statligt stöd men som inte bör
bedrivas i myndighetsform (dir. 1994:20). Utredaren skall enligt
direktiven vidare göra en förutsättningslös översyn av
befintliga stiftelser som är beroende av statligt stöd och
därefter lämna förslag bl.a. om hur verksamheten skall vara
finansierad i framtiden. I direktiven anförs att utredaren även
skall överväga om det alternativ till statlig verksamhet i
stiftelseform som man kan finna kan tillämpas på kommunal och
landstingskommunal verksamhet. Arbetet skall i sin helhet vara
avslutat före utgången av juni 1995.

Utskottet kan för sin del konstatera att den sålunda beslutade
utredningen tar sikte på finansieringsfrågor och inte på frågan
om hur anslagsberoende verksamheter rättsligt skall anordnas.
Mot denna bakgrund är det inte realistiskt att anta att
regeringen kan återkomma till riksdagen med ett
lagstiftningsförslag i sådan tid att en lagreglering hinner
träda i kraft endast en kortare tid efter den 1 januari 1995,
vilken tidpunkt har föreslagits för stiftelselagens
ikraftträdande. I den situationen är det därför nödvändigt att
senarelägga stiftelselagens ikraftträdande för att undvika
praktiska komplikationer som skulle bli en följd av att det
saknas rättsliga regler som är anpassade för anslagsberoende
verksamheter. Stiftelselagen bör av skäl som närmare anges i
propositionen träda i kraft vid ett årsskifte. Ikraftträdandet
av lagen bör därför uppskjutas till den 1 januari 1996.

Utskottet förordar i enlighet med det sagda att regeringen bör
framlägga ett förslag till rättslig reglering av det slag som nu
har diskuterats i sådan tid att en lagstiftning därom kan träda
i kraft samtidigt med stiftelselagen, dvs. den 1 januari 1996.
Vad utskottet med bifall till motion L3 och med anledning av
motionerna L1 yrkande 1 och L4 sålunda anfört bör ges regeringen
till känna.

7 Bokföring och årsredovisning m.m.

Enligt de föreslagna bestämmelserna om bokföring och
årsredovisning m.m. (3 kap.) skall stiftelser som utövar
näringsverksamhet vara bokföringsskyldiga.
Bokföringsskyldigheten skall fullgöras enligt föreskrifterna i
bokföringslagen (1976:125) och innebär bl.a. krav på löpande
bokföring och att avge årsbokslut. Dessa stiftelser är vidare
skyldiga att avge offentlig redovisning (årsredovisning). Vad nu
sagts gäller också stiftelser som helt eller delvis bildats av
offentliga rättssubjekt, stiftelser med mer betydande värden
samt de särskilda stiftelseformerna insamlingsstiftelser och
kollektivavtalsstiftelser. Övriga stiftelser är endast skyldiga
att föra räkenskaper över in- och utbetalningar till stiftelsen
enligt en kontantprincip (3 kap. 5 §).

I fråga om stiftelser som endast behöver föra sådana enklare
räkenskaper gäller krav på att räkenskapsåret omfattar
kalenderåret. För bokföringsskyldiga stiftelser gäller
bokföringslagens bestämmelser i fråga om räkenskapsår (se 12 §
bokföringslagen), vilket innebär att räkenskapsåret skall
omfatta tolv månader. Enligt bokföringslagen gäller för bl.a.
enskild näringsidkare och handelsbolag där fysisk person eller
dödsbo skall beskattas för bolagets inkomst att kalenderåret
skall utgöra räkenskapsår medan annan bokföringsskyldig får
tillämpa annat räkenskapsår är kalenderår (brutet räkenskapsår).
Kravet på kalenderår som räkenskapsår för nyss nämnda
kategorier infördes år 1990 (prop. 1989/90:110, SkU30).
Bakgrunden till beslutet att ta bort rätten till brutet
räkenskapsår för bl.a. enskilda näringsidkare angavs vara vikten
av att tillgångar och skulder liksom inkomst- och utgiftsräntor
fördelas korrekt mellan näringsverksamheten och privatekonomin.
Nuvarande bestämmelser innebär vidare bl.a. att den som är
bokföringsskyldig för flera rörelser skall använda samma
räkenskapsår för dessa. Detsamma gäller för koncerner.

Enligt motion L5 av Alf Wennerfors (m) bör även icke
bokföringsskyldiga stiftelser kunna ha brutet räkenskapsår, och
3 kap. 5 § bör ändras i enlighet härmed (yrkande 3). Om en sådan
stiftelse har ett dotteraktiebolag blir det -- med regeringens
förslag -- nödvändigt för detta att ha kalenderåret som
räkenskapsår för att inte skilda räkenskapsår skall gälla för
moderstiftelsen och dotterbolaget.

KFUK-KFUM intar i sin skrivelse samma ståndpunkt.

Utskottet kan konstatera att en stiftelse som är
moderstiftelse enligt förslaget till stiftelselag (se 3 kap. 1 §
första stycket) är bokföringsskyldig. Därmed gäller
bokföringslagens bestämmelser om räkenskapsår, vilket innebär
att en moderstiftelse kan ha brutet räkenskapsår. Något sådant
problem som påpekas i motionen torde därför inte uppkomma.

Enligt utskottets mening finns det dock skäl som talar för att
även icke bokföringsskyldiga stiftelser bör kunna ha brutet
räkenskapsår. Utskottet vill erinra om att det motiv som främst
anfördes för att införa krav på kalenderåret som räkenskapsår
för bl.a. enskilda näringsidkare och handelsbolag var vikten av
att kunna fördela tillgångar m.m. mellan näringsverksamheten och
privatekonomin. Enligt utskottet har detta motiv inte samma
relevans i fråga om stiftelser. Hos stiftelserna uppkommer inte
frågan om att separera stiftelsens ekonomi från ägares eller
medlemmars ekonomi, eftersom ägare eller medlemmar inte
förekommer i stiftelser. Med hänsyn till det anförda anser
utskottet att det inte finns anledning att nu kräva att dessa
stiftelser skall ha kalenderåret som räkenskapsår.

Utskottet förordar sålunda, med bifall till motion L5 yrkande
3, att 3 kap. 5 § sista stycket i regeringens förslag till
stiftelselag utgår. I övrigt tillstyrker utskottet de i
propositionen föreslagna reglerna i 3 kap. om bokföring och
årsredovisning m.m.

8 Revision

8.1 Allmänt

Bestämmelserna om revision i förslaget till stiftelselag (4
kap.) innebär att alla stiftelser skall ha minst en revisor.
Stiftelser som är årsredovisningsskyldiga skall ha minst en
auktoriserad eller i vart fall godkänd revisor (kvalificerad
revision). I stiftelser med mycket stora förmögenheter skall
minst en revisor vara auktoriserad. Detta gäller bl.a. om
stiftelsen vid utgången av de två senaste räkenskapsåren har
haft tillgångar till ett värde överstigande 1 000 basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Enligt förslaget skall vidare, om inte annat föreskrivs i
stiftelseförordnandet, revisorn i en stiftelse med egen
förvaltning utses och entledigas av styrelsen. I en stiftelse
med anknuten förvaltning utses och entledigas revisorn, om inte
annat föreskrivs i stiftelseförordnandet, i regel av
förvaltarens högsta beslutande organ, t.ex. årsmötet i en ideell
förening.

Uppgiften för en stiftelserevisor är att löpande granska
styrelsens eller förvaltarens förvaltning av stiftelsen samt
stiftelsens räkenskaper och sammanställning eller
årsredovisning.

8.2 Revision i kommunala stiftelser

I 4 kap. 6 § föreslås regler om vilka som inte får vara
revisorer. Dessa jävsregler bygger på den allmänna
associationsrättsliga principen att den som kan antas ha svårt
att objektivt bedöma ett företags skötsel inte får vara revisor
i företaget. Personkretsen motsvarar i väsentliga delar den som
träffas av låneförbudet. Exempelvis kan inte stiftaren,
förvaltaren eller den som företräder stiftelsen eller
förvaltaren vara revisor i stiftelsen. Inte heller den som är
anställd hos eller på annat sätt intar en underordnad eller
beroende ställning till stiftelsen eller förvaltaren kan vara
revisor.

Enligt motion L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) befaras, med
den föreslagna jävsbestämmelsen, att det inte blir möjligt att i
kommunala stiftelser utse en av kommunen vald revisor vid sidan
av en kvalificerad revisor enligt stiftelselagstiftningen
(yrkande 3). Några beaktansvärda skäl för ett sådant hinder
föreligger inte. Jävsregeln bör därför ändras så att
förtroendevalda revisorer skall kunna utses i kommunala
stiftelser. Härigenom skulle också vid revisionen kontakt mellan
stiftelsen och de politiska organen i kommunen uppnås.

Även Svenska Kommunförbundet intar samma ståndpunkt i sin
skrivelse och hänvisar till att kommunallagen förutsätter att
kommunfullmäktige skall utse minst en revisor på partipolitisk
grund.

Utskottet vill till en början erinra om att enligt 8 kap. 5 §
regeringsformen grunderna för kommunernas organisation och
verksamhetsformer skall bestämmas i lag. Den regleringen finns
huvudsakligen i kommunallagen (1991:900), KL. Regleringen
innefattar även vissa grundläggande bestämmelser om den
privaträttsligt bedrivna kommunala verksamheten. I 3 kap. 16 §
KL stadgas sålunda att kommuner och landsting genom beslut av
fullmäktige får lämna över vården av en kommunal angelägenhet
för vars handhavande särskild ordning inte föreskrivits, till
ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en
ideell förening eller en stiftelse (kommunala företag).

Enligt 3 kap. 17 och 18 §§ KL ställs emellertid vissa krav på
kommunerna och landstingen i fråga om insyn i samt inflytande
och kontroll över de kommunala företagen. Ett sådant
grundläggande krav är att det kommunala ändamålet med
verksamheten fastställs. Ändamålet kan t.ex. preciseras så att
det blir klart att de olika grundsatser som gäller för kommunal
verksamhet enligt KL, exempelvis likställighetsprincipen, skall
gälla för ett bolags verksamhet. Gäller det en stiftelse tas
ändamålsbestämningen in i stiftelseurkunden i samband med att
kommunen eller landstinget bildar stiftelsen. Ett annat krav som
är väsentligt ur kontrollsynpunkt är att kommunen eller
landstinget utser styrelseledamöter. För en stiftelses
vidkommande kan sålunda en kommun föreskriva i
stiftelseförordnandet att den skall utse styrelseledamöter.

Ett tredje krav gäller revisionens roll. I förarbetena till KL
uttalas (prop. 1990/91:117 s. 54) att revisionen är ett viktigt
instrument för kontroll av den kommunala verksamheten. När det
gäller kommunala företag står inte vinstintressen i förgrunden
utan lokala samhällsintressen. Med hänsyn härtill kan det enligt
vad som uttalas vara viktigt att yrkesrevisionen kompletteras
med en förtroendemannarevision. Det ställs därför i 3 kap. 17 §
också krav på att kommunen eller landstinget utser minst en
revisor i företaget. Även här kan det i stiftelseförordnandet
föreskrivas att kommunen skall utse revisor.

I fråga om revision föreskriver KL vidare att
kommunfullmäktige skall utse revisor (förtroendevald revisor)
för granskning av all den verksamhet som bedrivs inom nämndernas
verksamhetsområden (9 kap. 1 och 7 §§). Sådan revisor prövar
bl.a. om verksamheten sköts på ett ändamålsenligt sätt.

Enligt vad som uttalas i förarbetena till den nya KL hör det
inte till de förtroendevalda revisorernas skyldigheter att
granska de kommunala företagens förvaltning (prop. 1990/91:117
s. 127 och 219 f.). Dessa har, anförs det, sina egna revisorer
och sin egen ordning för att utkräva ansvar för förvaltningen.
En utvidgning av de förtroendevalda revisorernas uppgifter till
att omfatta även en granskning av de kommunala företagen skulle
därför i praktiken kunna leda till en dubbelgranskning, som
kan medföra att den kommunala revisionen uppfattas som någon
form av överrevision i förhållande till företagsrevisionen.

För att fullmäktige skall tillförsäkras den information om de
kommunala företagen som från kommunal synpunkt är relevant är
enligt nyssnämnda proposition en bättre väg att gå att försöka
få företagsrevisionen utförd så att detta informationsbehov
tillgodoses. Det kan uppnås genom att det kommunala ändamålet
med verksamheten anges på ett tydligt sätt i företagets
bolagsordning eller motsvarande. Företagets
förvaltningsberättelse och därmed också företagsrevisorernas
prövning kommer då att ta sikte på hur företaget har skött en
anförtrodd lokal samhällsuppgift och om det kommunala ändamålet
har uppnåtts.

Som framgått av den lämnade redogörelsen regleras spörsmålet
om den offentliga insynen i och kontrollen av de kommunala
företagen utförligt i KL. Till denna insyn och kontroll hör
bl.a. att kommunen skall utse revisor i en kommunal stiftelse.
Det har vidare framgått att förhållandet mellan den
offentligrättsliga revisionen och de kommunala stiftelsernas
egen, i särskild ordning reglerade, revision övervägts närmare i
samband med tillkomsten av KL. Innebörden härav är att den
kommunala, offentligrättsliga revisionen har andra syften än den
revision som skall bedrivas enligt stiftelselagen. Några
gränsdragningsproblem mellan de båda revisionsformerna torde
inte uppstå.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motion L1
yrkande 3 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet
tillstyrker således propositionens förslag i nu behandlad del
och avstyrker bifall till motionsyrkandet.

8.3 Revisionens omfattning

Enligt 4 kap. 11 § förslaget till stiftelselag skall
revisorerna avge en revisionsberättelse för varje räkenskapsår.
Bestämmelserna om revisionsberättelsen överensstämmer i huvudsak
med dem som gäller om innehållet i en sådan beträffande ett
aktiebolag eller en ekonomisk förening. Sålunda skall i fråga om
stiftelser som är skyldiga att upprätta årsredovisning
revisionsberättelsen innehålla ett uttalande om huruvida
årsredovisningen har gjorts upp enligt lagen. I
revisionsberättelsen skall det också anmärkas om revisorerna vid
sin granskning har funnit bl.a. att stiftelsens tillgångar har
använts i strid med stiftelsens ändamål eller att dess
förmögenhet är placerad i strid med stiftelseförordnandet eller
att någon annan åtgärd vidtagits som innebär att
stiftelseförordnandet inte följts. Vidare skall anmärkas att det
som sålunda ligger en styrelseledamot eller förvaltaren till
last eller annan åtgärd eller försummelse kan föranleda
ersättningsskyldighet eller entledigande.

Till skillnad från vad som gäller i t.ex. ett aktiebolag finns
det inte någon regel i förslaget till stiftelselag om att
revisorerna i revisionsberättelsen skall uttala sig i frågan om
ansvarsfrihet för styrelseledamöterna eller förvaltaren i
stiftelsen.

Enligt motion L5 av Alf Wennerfors (m) bör 4 kap. 11 §
stiftelselagen ange att revisionsberättelsen skall innehålla
uttalande angående ansvarsfrihet för styrelseledamöter i
stiftelsen (yrkande 4).

Utskottet vill framhålla att ett särdrag för stiftelser är att
varken den som tillskjutit egendomen eller någon annan har någon
rätt till stiftelsens förmögenhet; en stiftelse har inga ägare.
Man talar om att stiftelsen inte bara, såsom aktiebolaget, utgör
en självständig förmögenhet utan även en självägande sådan. En
följd av detta är att det i en stiftelse i princip inte finns
någon som, på motsvarande sätt som bolagsstämman i ett
aktiebolag eller föreningsstämman i en ekonomisk förening, kan
besluta om ansvarsfrihet för styrelseledamöter eller förvaltare.
Det saknas därför normalt anledning för revisorer i en
stiftelse att uttala sig i frågan om ansvarsfrihet. Enligt
förslaget till stiftelselag finns det dock en möjlighet att i
stiftelseförordnandet föreskriva att revisorerna skall uttala
sig i denna fråga.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon
reglering av innebörd att revisionsberättelsen skall innehålla
uttalande angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna inte är
erforderlig. Utskottet tillstyrker därmed propositionen också i
denna del och avstyrker följaktligen bifall till motion L5
yrkande 4.

9 Permutation m.m.

I lagförslaget finns bestämmelser (6 kap.) om ändring m.m. av
föreskrifter i ett stiftelseförordnande som i sak motsvarar vad
som i dag gäller enligt permutationslagen (1972:205) för
stiftelser. Som en följd härav innebär förslaget att
permutationslagen efter ikraftträdandet av stiftelselagen kommer
att bli tillämplig beträffande stiftelser i mycket begränsad
utsträckning, nämligen endast i fråga om stiftelser till förmån
för bestämda fysiska personer och s.k. kyrkostiftelser.

De föreslagna bestämmelserna om permutation innebär att
styrelsen eller förvaltaren får ändra, upphäva eller i särskilt
fall åsidosätta en föreskrift i stiftelseförordnandet om
föreskriften på grund av ändrade förhållanden inte längre kan
följas eller har blivit uppenbart onyttig eller uppenbart
stridande mot stiftarens avsikter eller om det finns andra
särskilda skäl.

Permutationsåtgärden får enligt förslaget som huvudregel inte
vidtas innan Kammarkollegiet gett sitt tillstånd till det.
Kollegiet är prövningsmyndighet även enligt gällande
lagstiftning.

Om stiftaren i stiftelseförordnandet uttryckligen har
föreskrivit att styrelsen eller förvaltaren utan tillstånd av
myndighet skall få ändra, upphäva eller åsidosätta särskilt
angivna föreskrifter i stiftelseförordnandet som angår annan
fråga än stiftelsens ändamål, är styrelsen eller förvaltaren
oförhindrad att fatta beslut om ändring m.m. Ett beslut som
fattats med stöd av ett sådant ändringsförbehåll får dock inte
tillämpas innan tillsynsmyndigheten haft tillfälle att
kontrollera att det rör en föreskrift som omfattas av
förbehållet och att -- om beslutet avser ändring eller
åsidosättande i särskilt fall -- det inte står i strid med någon
tvingande bestämmelse i stiftelselagen.

Vidare föreslås regler om att styrelsen eller förvaltaren
under vissa förutsättningar får besluta om att förbruka
stiftelsens tillgångar för det ändamål vartill de är bestämda
eller för ett ändamål som så nära som möjligt motsvarar detta.

Enligt motion L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) bör, mot
bakgrund av att kommunala stiftelser företrädesvis bildas genom
politiska beslut av kommunfullmäktige, stiftelserna också kunna
ändras eller upphävas genom sådana beslut. Kommunala stiftelser
bör därför undantas från permutationsreglerna (yrkande 4).
Kommunförbundet intar i sin skrivelse en liknande
ståndpunkt.
Utskottet vill framhålla att bestämmelserna om permutation
motiveras inte minst med respekten för stiftarens vilja och att
garantier bör ges för att stiftelsen skall kunna bestå och
fullgöra det i stiftelseförordnandet uttryckta ändamålet. Detta
synsätt torde typiskt sett vara mest relevant i fråga om sådana
stiftelser som tillkommer genom en förmögenhetsdisposition i
enlighet med ett stiftelseförordnande. Men även i fråga om
stiftelser där någon förmögenhetsdisposition inte äger rum vid
bildandet -- t.ex. insamlingsstiftelser och
kollektivavtalsstiftelser -- bör det finnas garantier mot
godtyckliga ändringar m.m. av stiftelseförordnandena. Något
principiellt skäl för att möjligheterna att ändra i ett
stiftelseförordnande bör vara mindre restriktiva i fråga om
stiftelser bildade av kommuner kan utskottet inte finna.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion L1
yrkande 4 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet
tillstyrker de i propositionen föreslagna reglerna i 6 kap. om
permutation m.m., och avstyrker således bifall till
motionsyrkandet.

10 Tillsyn och registrering

Tillsynsbestämmelserna i förslaget till stiftelselag (9 kap.)
bygger på nuvarande tillsynslags regler i ämnet. Förslaget
innebär i stora drag att alla stiftelser skall stå under tillsyn
av en tillsynsmyndighet. I regel är det länsstyrelsen i det län
där stiftelsens styrelse eller förvaltare har sitt säte som är
tillsynsmyndighet. Myndigheten har rätt och skyldighet att
ingripa, om det kan antas att stiftelsens förvaltning eller
revisionen av stiftelsen inte utövas i enlighet med
stiftelseförordnandet eller bestämmelserna i stiftelselagen
eller att en styrelseledamot eller förvaltaren annars missköter
sitt uppdrag. Tillsynsmyndigheten skall också ge stiftelserna
råd och upplysningar. Utöver ingripande och service är kontroll
en av de tre huvuduppgifter som åvilar tillsynsmyndigheterna.
Myndigheten har sålunda rätt att begära in handlingar eller
upplysningar från stiftelsen. Stiftelser som är
årsredovisningsskyldiga skall vidare enligt förslaget vara
föremål för återkommande kontroll av årsredovisningarna. Vissa
stiftelser är enligt förslaget undantagna från flertalet av
lagens tillsynsregler, bl.a. stiftelser som bildats av staten
eller en kommun eller som förvaltas av statlig myndighet.

Förslaget till stiftelselag innebär vidare (10 kap.) att
stiftelser som är skyldiga att upprätta årsredovisning skall
vara registrerade i länsvis förda stiftelseregister.
Registreringsmyndighet för en stiftelse är alltid en
länsstyrelse och i princip är det den länsstyrelse som utövar
tillsyn över stiftelsen som är registreringsmyndighet.

Enligt propositionen är det rimligt att staten i framtiden får
full kostnadstäckning för arbetet med den återkommande
kontrollen av stiftelserna. Föredragande statsrådet förordar
därför att de stiftelser som är föremål för sådan kontroll, dvs.
årsredovisningsskyldiga stiftelser, skall erlägga en årlig
tillsynsavgift. Vidare förordar statsrådet att de stiftelser
som är registrerade i stiftelseregistret skall åläggas att
erlägga en årlig registerhållningsavgift. Den bör enligt
förslaget vara beräknad så att den täcker kostnaderna för
registrens uppläggning och drift. Enligt propositionen saknas
för närvarande underlag för att bedöma storleken på avgifterna
och frågan föreslås bli föremål för utredning i särskild
ordning.

Enligt motion L1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) finns det på
arbetsmarknaden kollektivavtalsstiftelser som är av stor
betydelse för arbetslösa; trygghetsfonder som tryggar ekonomin
för dem som förlorat sitt arbete. Motionärerna anser att dessa
stiftelser har en sådan speciell betydelse och karaktär att de
inte bör åläggas någon avgiftsskyldighet för tillsyn och
registrering. Vad sålunda anförts i motionen bör riksdagen ge
regeringen till känna (yrkande 5).

Utskottet vill erinra om att enligt förslaget endast
stiftelser som är föremål för återkommande kontroll bör vara
skyldiga att erlägga en årlig tillsynsavgift.
Kollektivavtalsstiftelser är visserligen årsredovisningsskyldiga
men avsikten är inte att de skall vara föremål för någon sådan
återkommande kontroll; dessa stiftelser är nämligen inte enligt
förslaget skyldiga att sända in årsredovisning och
revisionsberättelse till tillsynsmyndigheten. Det räcker med att
dessa handlingar hålls tillgängliga (se 11 kap. 4 § jämfört med
3 kap. 12 §).

Utskottet har inget att erinra mot en sådan inriktning av
tillsynen över kollektivavtalsstiftelserna eller mot att dessa
stiftelser i enlighet härmed inte skall behöva betala någon
tillsynsavgift.

Kollektivavtalsstiftelserna är däremot enligt regeringens
förslag registreringsskyldiga. De jämställs härvidlag med bl.a.
stiftelser som bedriver näringsverksamhet och
avkastningsstiftelser som bildats av offentliga rättssubjekt
eller som annars är årsredovisningsskyldiga. Utskottet anser
inte att det finns någon anledning att särbehandla
kollektivavtalsstiftelserna i avgiftshänseende. Som regeringen
förordat bör i stället avgiftsskyldigheten omfatta alla
registreringsskyldiga stiftelser och avgiften vara i princip
lika stor för samtliga.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion L1 yrkande 5.

Enligt lagen (1982:315) om styrelserepresentation för
samhället i vissa stiftelser har staten rätt att utse en
ledamot och en ersättare i styrelsen för sådana allmännyttiga
stiftelser som har mer än fem miljoner kronor i tillgångar.
Syftet med lagen är att möjliggöra insyn för samhället i sådana
större stiftelser som till följd av att de har allmännyttiga
ändamål intar en gynnad ställning skattemässigt sett. En
offentlig styrelseledamot skall särskilt verka för att
samhällets intressen beaktas i verksamheten. Lagen gäller till
utgången av juni 1994.

Den av regeringen föreslagna stiftelselagen innebär att alla
stiftelser som berörs av styrelserepresentationslagens
tillämpningsområde utan undantag blir bokföringsskyldiga och
skyldiga att upprätta en på bokslutet grundad årsredovisning. De
blir också skyldiga att ha kvalificerad revisor, och såväl
årsredovisningen som revisionsberättelsen blir offentlig. Det
sagda innebär enligt propositionen att vem som helst har goda
möjligheter att skaffa sig inblick i hur nu ifrågavarande
stiftelser sköts. Mot bakgrund av det anförda anser föredragande
statsrådet att systemet med offentlig styrelserepresentation bör
upphöra. I propositionen föreslås sålunda att giltigheten för
lagen om offentlig styrelserepresentation inte förlängs efter
den 30 juni 1994.

Enligt motion LU1 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) kvarstår även
med stiftelselagen behovet av att samhällets intressen beaktas i
ifrågavarande stiftelser. Den offentliga
styrelserepresentationen bör därför fortsätta tills vidare även
efter den 30 juni 1994. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna (yrkande 6).

Utskottet vill peka på att nu ifrågavarande stiftelser kommer
att vara föremål för återkommande kontroll från
tillsynsmyndighetens sida och med möjlighet för denna att
ingripa under vissa förutsättningar. Utskottet delar regeringens
bedömning att behovet av ett system med offentlig
styrelserepresentation i vissa allmännyttiga stiftelser inte
kvarstår när huvudsakligen samma syfte som uppburit systemet
uppnås genom de offentligrättsliga tillsynsreglerna i
stiftelselagen.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L1 yrkande 6.

11 Övriga frågor

Enligt 2 kap. 15 § i förslaget till stiftelselag har en
styrelseledamot i en stiftelse rätt till skäligt arvode i
efterskott för kalenderår.

I motion L5 av Alf Wennerfors (m) ifrågasätts en sådan
detaljreglering som föreslås i nyssnämnda lagrum. Bestämmelsen
bör enligt motionären endast lyda att "En styrelseledamot har
rätt till skäligt arvode" (yrkande 1).

I KFUK-KFUM:s skrivelse ses nyssberörda reglering som
exempel på en överlag alltför stor detaljreglering i förslaget
till stiftelselag.

Utskottet delar motionärens uppfattning att den föreslagna
detaljregleringen är onödig, särskilt med beaktande av att
regeln endast gäller för det fall att inte annat har
föreskrivits i stiftelseförordnandet. Även med bortseende
härifrån anser utskottet att det inte är nödvändigt med en sådan
detaljreglering. Utskottet tillstyrker därför bifall till motion
L5 yrkande 1.

Utskottet har uppmärksammat att det i lagtexten till den
föreslagna stiftelselagen förekommer ett skrivfel. 4 kap. 15 §
innehåller i tredje stycket en hänvisning till första stycket.
Det är emellertid av paragrafens ordalag uppenbart att
hänvisningen i stället skall avse andra stycket. Denna uppenbara
misskrivning bör rättas till.

Vidare föranleder det av utskottet förordade uppskjutna
ikraftträdandet av lagstiftningen vissa smärre lagtekniska
justeringar av övergångsbestämmelser. I den mån det uppskjutna
ikraftträdandet bör föranleda att giltighetstiden av annan
lagstiftning förlängs eller att andra lagstiftningsåtgärder
vidtas utgår utskottet från att regeringen tar initiativ
härtill. Utskottet vill avslutningsvis framhålla att genom det
uppskjutna ikraftträdandet skapas också ytterligare tid för
erforderliga anpassningsåtgärder med anledning av den nya
regleringen.

Mot de delar av propositionen som inte berörts särskilt har
utskottet ingen erinran.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande låneförbud
att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:L1 yrkande 2,
1993/94:L2 och 1993/94:L5 yrkande 2 antar regeringens förslag
till stiftelselag såvitt avser 2 kap. 6 §,
res. 1 (s)

2. beträffande brutet räkenskapsår
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L5 yrkande 3
antar 3 kap. 5 § i regeringens förslag till stiftelselag med den
ändringen att sista stycket utgår ur lagrummet,

3. beträffande förtroendevald revisor
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L1 yrkande 3 antar
4 kap. 6 § i regeringens förslag till stiftelselag,

4. beträffande revisionsberättelse
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L5 yrkande 4 antar
4 kap. 11 § i regeringens förslag till stiftelselag,

5. beträffande permutation m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:L1 yrkande 4 antar
6 kap. i regeringens förslag till stiftelselag,
res. 2 (s)

6. beträffande styrelsearvode
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L5 yrkande 1
antar 2 kap. 15 § i regeringens förslag till stiftelselag med
den ändringen att orden "i efterskott per kalenderår" utgår ur
lagrummet,

7. beträffande anslagsberoende verksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L3 och med
anledning av motionerna 1993/94:L1 yrkande 1 och 1993/94:L4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande avgifter för kollektivavtalsstiftelser
att riksdagen avslår motion 1993/94:L1 yrkande 5,
res. 3 (s)-motiv.

9. beträffande offentlig styrelserepresentation
att riksdagen avslår motion 1993/94:L1 yrkande 6,
res. 4 (s)

10. beträffande stiftelselagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till stiftelselag, i
den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,
med den ändringen i 4 kap. 15 § att hänvisningen i lagrummets
tredje stycke skall avse andra stycket 1,

11. beträffande lag om införande av stiftelselagen
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om införande
av stiftelselagen, med
dels den ändringen att 1 § erhåller följande lydelse.
Stiftelselagen (1994:000) och denna lag träder i kraft den 1
januari 1996.
dels den ändringen att orden "efter utgången av år 1994" i
8 § första och andra styckena ändras till "efter utgången av år
1995",
dels ock den ändringen att orden "ansökan som gjorts före
den 1 juli 1995" i 15 § första stycket ändras till "ansökan som
gjorts före den 1 juli 1996",
12. beträffande lagen om tryggande av pensionsutfästelse
m.m.
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. med
dels den ändringen att tidpunkten för lagens
ikraftträdande bestäms till den 1 januari 1996,
dels ock den ändringen att orden "efter utgången av år
1994" i 2. och 4. övergångsbestämmelserna ändras till "efter
utgången av år 1995",

13. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i brottsbalken,
dels lag om ändring i permutationslagen (1972:205),
dels lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157),
dels ock lag om ändring i bokföringslagen (1976:125),
med den ändringen att tidpunkten för lagarnas ikraftträdande
bestäms till den 1 januari 1996.

Stockholm den 22 mars 1994

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp),
Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil
Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans
Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart
Fridén (m) och Per Erik Granström (s).

Reservationer

1. Låneförbud (mom. 1)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström
(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "En möjlighet" och på s. 11 slutar med "yrkande 2"
bort ha följande lydelse:

En generell möjlighet för stiftaren att kunna disponera över
låneförbudet genom att sätta det åt sidan genom en föreskrift i
stiftelseförordnandet skulle enligt utskottet i alltför hög grad
urholka det allmänna stiftelsebegreppet och dess grundläggande
princip att stiftelseförmögenheten skall vara avskild. Utskottet
anser emellertid i linje med vad som anförs i motion L1 att det
finns skäl som talar för att en kommun skall kunna tillgodose
tillfälliga behov av likvida medel genom lån från en stiftelse
som kommunen bildat. Sådana placeringar torde allmänt sett kunna
göras med god säkerhet utan att stiftelsens förmögenhet behöver
riskeras. Enligt utskottets mening bör därför stiftelser som
bildats av en kommun eller en landstingskommun kunna låna ut
medel till eller ställa säkerhet till förmån för stiftaren utan
hinder av bestämmelserna om låneförbud i 2 kap. 6 § förslaget
till stiftelselag. Utskottet anser att regeringen bör utforma
förslag till sådan undantagsreglering och därefter förelägga
riksdagen ett lagförslag i god tid innan stiftelselagen träder i
kraft. I avvaktan härpå tillstyrker utskottet regeringens
förslag till utformning av låneförbudsbestämmelserna i
stiftelselagen. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
anledning av motion L1 yrkande 2 som sin mening ge regeringen
till känna. Utskottets ställningstagande innebär också att
utskottet avstyrker motionerna L2 och L5 yrkande 2.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande låneförbud

att riksdagen dels med avslag på motionerna 1993/94:L2 och
1993/94:L5 yrkande 2 antar regeringens förslag till stiftelselag
såvitt avser 2 kap. 6 §, dels med anledning av motion
1993/94:L1 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

2. Permutation m.m. (mom. 5)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström
(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Något principiellt" och slutar med "till
motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:

För stiftelser bildade av kommuner är emellertid förhållandet
enligt utskottets mening något annorlunda. Till grund för
stiftelsebildningen ligger här ett beslut av kommunen att
inrätta stiftelsen. Kommunen har också bestämt de villkor och
föreskrifter som skall gälla för stiftelsen. Enligt utskottets
mening finns det skäl som talar för att kommunen då också i
samma ordning bör kunna ändra och upphäva föreskrifter för
stiftelsen samt upplösa densamma. Stiftelser som bildats av
kommun bör sålunda inte omfattas av bestämmelserna om
permutation i 6 kap. förslaget till stiftelselag. Regeringen bör
utforma en lämplig reglering av ett sådant avsteg från
bestämmelsernas tillämpningsområde och förelägga riksdagen ett
lagförslag i god tid innan stiftelselagen träder i kraft. I
avvaktan härpå tillstyrker utskottet regeringens förslag till
utformning av regler om permutation i stiftelselagen. Vad
utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion
L1 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha
följande lydelse:

5. beträffande permutation m.m.
att riksdagen dels antar 6 kap. i regeringens förslag till
stiftelselag, dels med anledning av motion 1993/94:L1
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

3. Avgifter för kollektivavtalsstiftelser (mom. 8,
motiveringen)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström
(alla s) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "för samtliga" bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser emellertid att det, med hänsyn till
kollektivavtalsstiftelsernas särskilda betydelse och karaktär,
finns anledning att särbehandla dessa i fråga om skyldighet att
betala avgift för registerhållningen. Med hänsyn till att
avgiftsfrågorna skall bli föremål för utredning i särskild
ordning utgår dock utskottet från att också detta spörsmål
beaktas. Något särskilt tillkännagivande är därför inte
erforderligt.

4. Offentlig styrelserepresentation (mom. 9)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg, Carin Lundberg och Per Erik Granström
(alla s) anser

dels att utskottets yttrande på s. 24 som börjar med
"Utskottet vill" och slutar med "i stiftelselagen" bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att behovet av ett
system med offentlig styrelserepresentation i vissa stiftelser
kvarstår även med den offentligrättsliga reglering som föreslås
i stiftelselagen. Lagen om styrelserepresentation för samhället
i vissa stiftelser trädde i kraft den 1 juli 1982 och gällde
till utgången av juni månad 1985. Giltigheten av lagen har
därefter förlängts med tre år i taget, och lagen gäller nu till
utgången av juni 1994. Mot bakgrund av det anförda förordar
utskottet att riksdagen beslutar att lagen skall fortsätta att
gälla till utgången av juni månad 1997.

dels att utskottes hemställan under moment 9 bort ha
följande lydelse:

9. beträffande offentlig styrelserepresentation
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L1 yrkande 6
antar följande

Förslag till
Lag om fortsatt giltighet av lagen (1982:315) om
styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser

Härigenom föreskrivs att lagen (1982:315) om
styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser, som
gäller till utgången av juni månad år 1994, skall fortsätta att
gälla till utgången av juni månad år 1997.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Kulturutskottets yttrande

1993/94:KrU2y
Bilaga 2
Stiftelser

Till lagutskottet

Lagutskottet har den 30 november 1993 beslutat bereda
kulturutskottet tillfälle att i de delar som berör
kulturutskottets beredningsområde yttra sig över proposition
1993/94:9 om stiftelser jämte motioner.

Med anledning av propositionen har väckts motionerna
1993/94:L1--L5.

Innehållet i propositionsförslaget och vissa av de motionskrav
som framställts med anledning av propositionen ger
kulturutskottet anledning att såvitt avser utskottets
beredningsområde yttra sig i frågan om huruvida anslagsberoende
stiftelser -- i propositionen används begreppet
anslagsstiftelser -- bör omfattas av den föreslagna
stiftelselagen. Det finns också skäl för utskottet att överväga
huruvida det är påkallat med något riksdagens initiativ för att
lösa de problem som kan finnas då det gäller lämplig
organisationsform för verksamheter som är beroende av offentliga
anslag och som inte bör bedrivas i myndighetsform.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en stiftelselag. Lagförslaget
innehåller en civilrättslig reglering av stiftelseinstitutet
samt bestämmelser om tillsyn.

Den allmänna definition av stiftelsebegreppet som finns i
lagförslaget är i huvudsak utformad efter mönster av det
stiftelsebegrepp som finns i lagen (1929:116) om tillsyn över
stiftelser (tillsynslagen). Stiftelselagen föreslås också
reglera två former av stiftelser som inte faller in under den
allmänna definitionen av stiftelsebegreppet, nämligen
insamlingsstiftelser och kollektivavtalsstiftelser. S.k.
tryggandestiftelser faller inte in under lagförslaget.

Enligt förslaget kan förvaltningen av en stiftelse ske i form
av egen förvaltning eller anknuten förvaltning. Vid egen
förvaltning vilar det huvudsakliga ansvaret för förvaltningen på
stiftelsens styrelse och vid anknuten förvaltning på den
juridiska person eller myndighet som är stiftelsens förvaltare.
Förslaget innehåller åtskilliga andra bestämmelser om
förvaltningen av en stiftelse.

Stiftelser som har tillgångar till ett värde överstigande tio
basbelopp är enligt lagförslaget bokföringsskyldiga och skyldiga
att upprätta offentlig årsredovisning. De skall också ha
kvalificerad revisor.

I lagförslaget finns det vidare bestämmelser om
skadeståndsskyldighet för och entledigande av ledamöter i en
stiftelsestyrelse eller stiftelsens förvaltare. I fråga om
ändring m.m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande
innehåller den föreslagna lagen bestämmelser som i huvudsak
motsvarar de bestämmelser som för närvarande finns i
permutationslagen (1972:205).

Enligt förslaget skall i princip alla stiftelser stå under
tillsyn. I fråga om bl.a. stiftelser som har bildats av ett
offentligt rättssubjekt eller som förvaltas av en statlig
myndighet är tillsynsmyndighets möjlighet att ingripa enligt
stiftelselagen begränsad.

Det föreslås att stiftelselagen skall träda i kraft den 1
januari 1995.

I propositionen föreslås att stiftelselagen med vissa undantag
skall tillämpas även i fråga om nu befintliga stiftelser.

Överväganden i propositionen rörande s.k. anslagsstiftelser,
m.m.

Den allmänna definitionen av stiftelse finns i 1 kap. 2 §
första stycket i förslaget till stiftelselag i propositionen.
Enligt denna bestämmelse bildas en stiftelse genom att egendom
enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att
varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett
bestämt ändamål. I andra stycket anges vad som krävs för att
egendomen skall anses vara avskild.

I propositionen framhålls (s. 52) att bedömningen av om
varaktighetsrekvisitet är uppfyllt bör ske med utgångspunkt i
den egendom som avskilts för stiftelsen och således utan
hänsynstagande till eventuella utfästelser i förordnadet om
ytterligare tillskott. Med en sådan lösning, anförs det vidare,
kommer den allmänna definitionen av stiftelsebegreppet sällan
att omfatta anslagsberoende stiftelser, eftersom man i sådana
fall knappast kan tala om att den avskilda egendomen varaktigt
skall förvaltas i stiftelsen.

Utskottet vill här erinra om att ett stort antal
kulturinstitutioner numera drivs i stiftelseform. Många av dessa
institutioner har en eller flera kommuner, ett landsting eller
kommuner och landsting tillsammans som stiftare. I vissa men
relativt få fall är staten ensam huvudman för en
kulturinstitution som är en stiftelse. Det finns inte heller
särskilt många stiftelser på kulturområdet där staten och andra
intressenter samverkar genom att gemensamt svara för en
stiftelse.

När stat, kommun eller landsting -- i enlighet med det sagda
ofta i samverkan med andra sådana huvudmän -- inrättat en
stiftelse, har denna ofta gjorts beroende av fortlöpande
resurstillskott från huvudmännen för att kunna främja sitt
ändamål under mer än en kortare tid. Stiftelsen har blivit
anslagsstiftelse.

I enlighet med vad som ovan angetts kommer en tillämpning av
stiftelselagen grundad på den allmänna definitionen i regel att
vara utesluten beträffande nya sådana anslagsberoende
stiftelser. I propositionen avvisas tanken att det allmänna
stiftelsebegreppet skulle kompletteras med en särskild
stiftelseform under benämningen anslagsstiftelse. Nya
anslagsstiftelser får således inte bildas. Detta gäller såväl då
staten som då kommun eller landsting är huvudman. Utskottet vill
här hänvisa till redovisningen i propositionen för tidigare
överväganden rörande frågan om lämplig organisationsform för
statlig verksamhet (s. 55).

Motionskrav rörande anslagsstiftelser

I tre motioner, som väckts med anledning av propositionen,
framställs yrkanden som syftar till lagstiftning som tillåter
att anslagsstiftelser får bildas även i framtiden eller till
lagstiftning som ger möjlighet till att verksamhet på
kulturområdet kan drivas i annan lämplig organisationsform.

Motionärerna bakom motion LU1 (s) anser att den allmänna
definitionen av stiftelser i 1 kap. 2 § i förslaget till
stiftelselag bör ändras så att det blir möjligt för kommunerna
att bilda anslagsstiftelser (yrkande 1). Motionärerna anser att
regeringen inte redovisat några sakliga skäl för att kommunerna
skulle hindras från att bilda stiftelser för att driva kommunal
verksamhet.

I motion LU3 (c) framhålls att stiftelseformen är en lämplig
organisationsform för kulturinstitutioner även om reglerna i det
nu framlagda förslaget till stiftelselag inte i alla avseenden
är önskvärda för stiftelsebildarna. Motionärerna erinrar om att
det under lagstiftningsarbetets gång diskuterats frågan om
skapandet av en särskild organisationsform för bl.a.
kulturinstitutioner. I vissa sammanhang har non profit
corporation använts som beteckning för en sådan
organisationsform. Motionen synes -- trots det formella
innehållet i yrkandet -- syfta till att riksdagen hos regeringen
skall anhålla att regeringen snabbt lägger fram förslag till
lagstiftning om en organisationsform av detta slag.

I motion LU4 (v) understryks att anslagsstiftelserna är en
beprövad och bra form för driften av teatrar, konserthus och
andra kulturinstitutioner. Stiftelseformen har många fördelar,
anför motionärerna, särskilt då huvudmannaskapet är delat mellan
flera intressenter. Motionärerna vill att stiftelselagen skall
omfatta även anslagsstiftelser.

Kulturutskottets bedömning

Utskottet gör bedömningen att det även i fortsättningen kommer
att finnas ett betydande behov av att ha en organisationsform
för kulturverksamheter som är beroende av anslag från stat,
kommun eller landsting och som inte bör bedrivas i
myndighetsform. Utskottet grundar sin bedömning i detta
hänseende på de goda erfarenheter som finns från de senaste
årtiondena av verksamheter på kulturområdet som bedrivs i
stiftelseform. Belägg härför har utskottet fått inte minst i
samband med sina studiebesök i olika delar av landet. Utskottet
vill emellertid i detta sammanhang också hänvisa till att det av
bakgrundsmaterial som åberopas i propositionen (s. 54 f.)
framgår att stiftelseformen också har nackdelar då det gäller
att driva offentlig verksamhet. Utskottet hänvisar härvidlag i
första hand till den rapport som Riksrevisionsverket redovisade
år 1990 och som ingick i ett arbete som den förra regeringen
inledde i syfte att renodla formerna för bedrivande av statlig
verksamhet. I rapporten framhålls bl.a. att stiftelseformen inte
är något lämpligt alternativ i de fall verksamheten är av så
pass central betydelse för staten att man inte vill släppa ifrån
sig avgörande inflytande och ansvar till andra parter.
Motsvarande gäller uppenbarligen då kommun eller landsting är
stiftare.

Mot den ovan angivna bakgrunden delar kulturutskottet den
uppfattning som redovisas i propositionen, nämligen att frågan
om en lämplig organisationsform för verksamheter som är beroende
av statliga anslag och som inte bör bedrivas i myndighetsform
bör övervägas utifrån helt andra utgångspunkter än som kan ske
inom ramen för det nu föreliggande lagstiftningsärendet.

I propositionen anförs att detta får ske i annat sammanhang
och att regeringen avser att senare ta initiativ till sådana
överväganden.

Som en följd av bl.a. ett riksdagsinitiativ på förslag av
lagutskottet (bet. LU 1973:32, rskr. 1973:320) tillsatte
regeringen år 1975 Stiftelseutredningen. Kulturutskottet vill
med anledning av vad som anförts i propositionen erinra om att
redan i denna utrednings direktiv togs frågan upp om hur
statligt och kommunalt stödda kulturinstitutioner bör utformas i
organisatoriskt avseende. I direktiven hänvisades till önskemål
som framförts från Kulturrådet under det arbete som föregick
tillkomsten av 1974 års kulturproposition (prop. 1974:28). I
direktiven uttalades också att skilda organisationsformer kan
behöva utarbetas alltefter de behov som olika
kulturinstitutioner har. Stiftelseformen torde inte genomgående
vara att föredra och, anfördes det vidare, i de fall
stiftelseformen är lämpligast kan det dessutom finnas behov av
särskilda regler.

Som närmare framgår av den nu aktuella propositionen (se
främst s. 39) upphörde Stiftelseutredningen utan att ha
slutfört sitt arbete. I den promemoria som Justitiedepartementet
sedermera, i oktober 1987, redovisade med förslag till en allmän
lag om stiftelser behandlades inte den ovan angivna frågan i
vidare mån än att det föreslogs att stiftelselagens allmänna
stiftelsebegrepp skulle kompletteras med en särskild
stiftelseform under benämningen anslagsstiftelse. Därmed skulle
av staten i framtiden bildade anslagsberoende och självägande
organ komma att omfattas av lagen. I enlighet med vad ovan
angetts förs detta förslag inte fram i förevarande
lagstiftningsärende. Utskottet vill i sammanhanget påpeka att
frågan om kommunala och landstingskommunala stiftelser inte
närmare berördes i Justitiedepartementets promemoria.

Kulturutskottet konstaterar att det i propositionen saknas ett
klart ställningstagande från regeringens sida som ger stöd för
att det inom en nära framtid kommer till stånd konkreta
överväganden om lämplig organisationsform för kulturverksamheter
som är beroende av anslag från stat, kommun eller landsting och
som inte bör bedrivas i myndighetsform. Utskottet anser därför
-- med beaktande av att det påtagliga behov av sådana
överväganden som konstaterats föreligga redan för 20 år sedan
-- att lagutskottet bör föreslå riksdagen att som sin mening ge
regeringen till känna att regeringen snarast bör förelägga
riksdagen förslag till lämplig organisationsform för
anslagsberoende kulturverksamheter.

Utskottet anser med hänsyn till detta ställningstagande att
det inte är lämpligt att nu komplettera det allmänna
stiftelsebegreppet med en särskild stiftelseform för självägande
organ som är beroende av anslag från stat, kommun eller
landsting.

Stockholm den 13 januari 1994

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte
Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Maja Bäckström (s),
Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s),
Göran Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds),
Ingegerd Sahlström (s), Carl-Johan Wilson (fp), Björn Kaaling
(s), Jan Backman (m) och Elisabeth Persson (v).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 3
Utskottet 4
1 Inledning 4
2 Gällande rätt4
3 Tidigare utredningsarbete m.m. 6
4 Propositionen i huvuddrag 6
5 Behovet av lagstiftning 7
6 Stiftelsebegreppet 8
6.1 Allmänt 8
6.2 Stiftelsebegreppet och låneförbudet 9
6.3 Formerna för anslagsberoende verksamhet 11
7 Bokföring och årsredovisning m.m. 16
8 Revision 18
8.1 Allmänt 18
8.2 Revision i kommunala stiftelser 18
8.3 Revisionens omfattning 20
9 Permutation m.m. 21
10 Tillsyn och registrering 22
11 Övriga frågor 24
Hemställan 25
Reservationer 27
1. Låneförbud (s) 27
2. Permutation m.m. (s) 27
3. Avgifter för kollektivavtalsstiftelser (s) 28
4. Offentlig styrelserepresentation (s) 28
Bilaga 1 Propositionens lagförslag 30
Bilaga 2 Kulturutskottets yttrande 1993/94:KrU2y 65