Statsutskottets memorial Nr 36 (Betänkande 1923:Su36 su)

Statsutskottets memorial Nr 36.

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 22 mars 1923 kl. 9 f. m.

Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
viss ändring i reglerna om avstängning från arbetslöshetshjälp
i fall av arbetskonflikt.

I en till riksdagen den 13 februari 1923 avlåten proposition, nr 52,
vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att medgiva sådan ändring i de för meddelande av arbetslöshetshjälp
med tillhjälp av statsmedel gällande direktiven, att vid konflikt inom ett
fack den, som vid konfliktens utbrott var och under de sex närmast föregående
månaderna oavbrutet varit arbetslös, icke behöver avstängas från
arbetslöshetshjälp, ändå att han haft sin sista mera stadigvarande anställning
inom detta fack.

I anledning av förevarande proposition hade inom riksdagens andra
kammare väckts följande motioner, nämligen

nr 211, av herr E. Olovson i Västerås m. fl., som hemställt, att
riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 52 med sådan ändring
av den föreslagna bestämmelsen, att vid konflikt inom ett fack den,
som vid konfliktens utbrott var och under de tre närmast föregående
månaderna varit arbetslös, icke behöver avstängas från arbetslöshetshjälp,
ändå att han haft sin sista mera stadigvarande anställning inom
detta fack;

nr 212, av herr H. Molander m. fl., som hemställt, att riksdagen
måtte upphäva nu gällande direktiv angående understöds- och nödhjälpsBihang
till riksdagens protokoll 1923. 6 samt. 27 käft. (Nr 36.) 1

Statsutskottets memorial Nr 36.

verksamheten bland de arbetslösa samt att riksdagen måtte besluta, att
envar, som varit arbetslös i åtta dagar, är berättigad till arbetslöshetsunderstöd
eller anställning vid nödhjälpsarbeten;

nr 216, av herr M. C. Jensen m. fl., som hemställt, att de ändrade
grunder för meddelande av arbetslöshetshjälp, som riksdagen må komma
att besluta i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 52, må med
retroaktiv verkan tillämpas från och med den 1 februari innevarande år.

I sitt utlåtande nr 30 hade statsutskottet i anledning av dessa förslag
anfört och hemställt följande:

»För egen del vill utskottet till en början erinra om att riksdagen vid
upprepade tillfällen uttalat, att den pågående hjälpverksamheten för de
arbetslösa icke grundar sig på någon rätt som dessa gentemot staten
äga åberopa, utan allenast är en provisorisk, av kristiden och därav
följande nödläge framkallad åtgärd att efter fri behovsprövning och
i mån av tillgängliga medel i särskilda fall söka lindra de för de arbetslösa
uppkomna svårigheterna. Härav följer, att när nu en situation uppstått,
i vilken med tillämpning av hittillsvarande metoder för hjälpverksamheten
vissa grupper av arbetslösa blivit undandragna denna verksamhet, dessa
grupper ej heller kunna göra gällande någon skyldighet för staten att under
alla omständigheter och oaktat det förändrade läget inom vederbörande
arbetsområden tillgodose dem på sätt förut ägt rum. Huruvida och i
vilken omfattning så bör ske, är, såsom ovan antytts, icke en rätts- utan
en lämplighetsfråga, beroende i första hand på en sådan åtgärds överensstämmelse
med den av Kungl. Maj:t och riksdagen hittills hävdade, för
hjälpverksamheten grundläggande principen om statens neutralitet vid
öppna arbetskonflikter. Denna princip har senast av 1922 års riksdag i
de direktiv, som då lämnades för hjälpverksamhetens bedrivande, uttryckts
sålunda att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande arbetare
på orten, respektive i landet avstängas från såväl understöd som nödhjälpsarbete
samt att enahanda åtgärder vidtagas för vederbörande ort vid
partiell konflikt, i senare fallet dock med visst närmare angivet undantag.

Vad då den föreliggande propositionen beträffar, är denna föranledd
därav att berörda direktiv, tillämpade vid de under senaste tiden inträffade
omfattande arbetsinställelserna inom vissa industrier, ansetts medföra
synnerligen hårda följder genom att jämväl störa grupper arbetare inom
vederbörande fack, vilka redan vid konfliktens början varit en längre tid arbetslösa,
blivit avstängda från understöd och nödhjälpsarbete och man
har ansett detta missförhållande kunna avhjälpas genom stadgande att
viss tids — 6 månaders — oavbruten arbetslöshet vid konfliktens utbrott

Statsutskottets memorial Nr 36.

skulle medföra att vederbörande ej avstängdes från arbetslöshetshjälp.
Utgångspunkten för detta förslag är, att en dylik anordning icke rimligen
kan betraktas såsom ett ingrepp i konflikten till arbetarepartens
förmån, d. v. s. att den icke innebär något verkligt intrång å principen
om statens neutralitet vid arbetskonflikter. Denna uppfattning kan
utskottot icke dela. Att en bestämmelse sådan som den föreslagna
innebär en formell ändring i ovanberörda av 1922 års riksdag givna
direktiv, vilka i sin ordning voro avsedda att giva uttryck åt just neutralitetsprincipen,
är tydligt. Men även ur saklig synpunkt måste enligt
utskottets förmenande bestämmelsen anses innebära ett avsteg från denna
princip. De skäl, som tala för en sådan uppfattning, äro av arbetslöshetskommissionen
i dess ovanberörda utlåtande utförligt utvecklade och
utskottet kan i huvudsak ansluta sig till vad kommissionen härutinnan anfört.
Särskilt vill utskottet framhålla två betydelsefulla omständigheter,
nämligen dels att även de långvarigt arbetslösa kunna antagas i vissa
fall fortfarande äga möjlighet att utöva inflytande på vederbörande fackorganisations
åtgöranden i avseende å arbetskonflikter, dels ock det förhållandet,
att medvetandet om att fackorganisationen under en konflikt
icke behöver sörja för understöd åt vissa medlemsgrupper givetvis medför
en lättnad för denna part och således ökad möjlighet för densamma
att fullfölja striden.

Även om man emellertid skulle vilja frånse dessa principiella invändningar
mot förslaget, synes detsamma dock, med hänsyn till svårigheten
att erhålla en tillfredsställande tillämpning av den ifrågasatta bestämmelsen,
icke kunna antagas. Kommissionen har påpekat, hurusom
redan frågan om från vilken tidpunkt arbetslösheten skall räknas vållar
svårighet samt att i varje fall tillämpningen av den s. k. »regeln bakåt»
kommer att för olika yrken, vid olika tider och konjunkturer samt för
olika individuella arbetare medföra skiljaktiga samt ofta orättvist verkande
resultat. Dessa olägenheter har kommissionen ansett så stora, att
kommissionen ifrågasatt, om det icke rent av vore lämpligare att, därest
man över huvud vill vidtaga åtgärder i detta avseende, helt upphäva
avstängningsdirektiven beträffande de nu ifrågavarande arbetaregrupperna,
en åtgärd för övrigt som enligt kommissionens mening icke skulle i
realiteten erhålla väsentligt större betydelse än tillämpning av »regeln
bakåt» eller avsevärt öka anspråken på det allmännas medel. Vad av
kommissionen sålunda framhållits anser riksdagen ådagalägga, att även
ur den synpunkt, varom nu är fråga, förslaget måste anses såsom otillfredsställande.
På grund av vad riksdagen här ovan anfört angående
dels de principiella betänkligheterna mot förslaget dels ock de praktiska

Statsutskottet* memorial Nr 36.

tillämpningssvårigheterna vid den ifrågasatta bestämmelsen, kan utskottet
icke tillstyrka propositionen i dess föreliggande form.

Emellertid torde det icke kunna förnekas att en tillämpning på
de nuvarande arbetskonflikterna av gällande direktiv utan kompletterande
bestämmelser i visst fall giva ett resultat, som ur humanitär synpunkt
måste betraktas såsom hårt. Med anledning härav har utskottet sökt utfinna
erforderliga ytterligare direktivbestämmelser, vilka utan intrång å
neutralitetsprincipen verka till mildring eller undanröjande av de särskilda
svårigheter som avstängningsregelns tillämpning visat sig i detta
fall vålla under nuvarande strider å arbetsmarknaden och jämväl öppna
möjligheter till ett i detta fall mindre hårt verkande avstängningsförfarande
vid hädanefter under kristidens avveckling möjligen uppkommande
konflikter. I sådant avseende vill riksdagen anföra följande.

Då den nuvarande hjälpverksamheten för arbetslösa allenast avser
kristidsförhållandena har arbetslöshetskommissionen i konsekvens härmed
under det sista året i stort sett begränsat den statliga hjälpen till
arbetslösa från sådana industrier och yrken, inom vilka med avseende å
arbetstillgången den svåra depressionens verkningar ännu icke äro övervunna.
I den mån en näringsgren återhämtat sig har arbetslösheten
inom densamma hastigt nedgått, och återstoden av arbetslösa har icke
längre ansetts i första hand kvalificerad för statlig hjälp.

För närvarande kan sågverksindustrien liksom pappersmasseindustrien
blicka tillbaka på ett år med i genomsnitt god arbetstillgång. Järnbruksindustrien
har däremot under det gångna året endast i ringa grad
kunnat öka sin produktion utöver 1921 och 1922 års bottennivå och har
därför av arbetslöshetskommissionen ansetts såsom fortfarande drabbad av
kristidsarbetslöshet. Enär förhållandet är enahanda beträffande de mellansvenska
gruvorna och de mekaniska verkstäderna, hava de arbetslösa från
dessa industrier, jämte arbetslösa f. d. affärsanställda, alltsedan sommaren
1922 i främsta rummet kvalificerats för statlig hjälp. Kontant understöd har
som regel endast utgått till arbetslösa familjeförsörjare tillhörande nämnda
yrkesgrupper. Kommissionen har också vidhållit denna restriktiva ståndpunkt
vad beträffar den kontanta understödsverksamheten, och, enligt uppgift,
endast modifierat densamma under vintern genom att, efter ansökan
från vederbörande kommun och efter undersökning på platsen av kommissionens
sociala ombud, intill den 1 nästkommande april bevilja ett fixerat
antal s. k. friplatser för arbetslösa från andra yrken, säsongarbetare såsom
byggnadsarbetare och skogsarbetare dock undantagna. Till de statliga
nödhjälpsarbetena åter har kommissionen, i mån av tillgång på platser,
hela tiden anvisat enligt gällande författning kvalificerade arbetslösa,

Statsutskottets memorial Nr 36.

med företrädesrätt för sådana arbetslösa gruv-, järnbruks-, verkstadsarbetare
och affärsanställda, som icke kunnat erhålla kontant understöd,
d. v. s. i allmänhet ungkarlarna. Även från denna hjälp hava säsongarbetare
som regel undantagits.

Genom denna anvisning till statliga nödhjälpsarbeten harman kunnat
förebygga, att oförvitliga och dugliga arbetare behövt lida nöd och bliva
hänvisade till fattigvården, och de kommunala hjälporganen hava å sin
sida vid anvisning till dessa ransonerade arbetsplatser kunnat anlägga
försörjnings- och andra billighetsprinciper. Visserligen synes, av nu tillgängliga
siffror angående antalet ai''betslösa att döma, en betydande del
av överskottet av arbetskraft inom järnbruks- och verkstadsindustrierna
redan hava absorberats av den allmänna arbetsmarknaden. På många
orter torde dock, på grund av vissa företags nedläggande tills vidare
eller för alltid, finnas ett lokalt överskott med ringa eller inga utsikter
att under den närmaste framtiden återfå sina förutvarande platser.
För dessa arbetare gäller det sålunda att vinna tid för successiv antagning
vid andra företag inom yrket eller övergång till nytt verksamhetsområde.
Genom nyss skildrade anvisningsförfarande till statliga nödhjälpsarbeten
hava just dessa lokala överskott av arbetskraft beretts försörjning
och samtidig träning i utearbete, vilket för dem kan öppna nya
levnadsbanor, för den händelse de icke skulle kunna återkomma till sitt
gamla yrke.

Utskottet finner för sin del, att dessa kommissionens åtgöranden
grunda sig på principer, som skulle vara ägnade att mildra verkningarna
av gällande direktiv beträffande hjälpverksamheten vid konflikter, utan
att därmed dessa direktiv och den princip, på vilka de vila, nämligen
statens neutralitet vid arbetskonflikter, behövde förändx-as eller överträdas.
I likhet med Kungl. Maj:t håller nämligen utskottet före, att för de
arbetslösa från de industrier, inom vilka depressionen verkat särskilt förlamande
och arbetslösheten på den grund varit mycket långvarig, den
generella avstängningen vid allmän konflikt i individuella fall kan verka
obilligt. Utskottet anser sig också böra, inom ramen av gällande bestämmelser,
medverka till av rättvisa och humanitet förestavade modifikationer
av det generella avstängningsförfarandet vid allmän konflikt
inom ett fack, där ännu kristidsarbetslöshet i avsevärd omfattning av
arbetslöshetskommissionen konstaterats vara för handen.

Statsutskottets memorial Nr 36.

hetskommissionen bemyndigades att i förekommande fall medgiva sådana
undantag från avstängning, som kunde anses skäliga. Med hänsyn till
det sätt, varpå kommissionen hittills fyllt sin uppgift, och den erfarenhet,
som kommissionens nuvarande medlemmar därvid förvärvat, tvekar utskottet
ej heller tillstyrka att åt kommissionen anförtro en sådan uppgift.
Vid utövandet av denna befogenhet beträffande ifrågasatta undantag från
avstängning vid konflikt torde dock kommissionen behöva stödet av vissa
objektiva normer, vilka det i förevarande fall bör ankomma på riksdagen
att, till fullständigande av de under fjolåret meddelade direktiven, anvisa.

Enligt utskottets uppfattning borde sålunda för varje arbetslös,
som omhändertagits av arbetslöshetsorgan, viss tid efter det han anmält
sig för erhållande av arbetslöshetshjälp, anställas en undersökning för
fastställande av, huruvida den av honom vid anmälningen lämnade yrkesuppgiften
fortfarande kan anses riktig. Skulle därvid konstateras, att
hans sista mera stadigvarande anställning varit vid arbetsställe, där
driften definitivt eller åtminstone för längre tid nedlagts av annan anledning
än arbetskonflikt, bör det lokala arbetslöshetsorganet betrakta
honom såsom icke längre tillhörande yrket och beteckna honom såsom,
exempelvis, f. d. järnbruksarbetare. Med arbetsställe likställes i förevarande
avseende avdelning av fabriksanläggning eller annat industriellt
företag.

I brist på sådan mera fast utgångspunkt bör arbetslöshetsorganet i
regel godtaga den arbetslöses egen förklaring, rörande huruvida han anser
sig tillhöra yrket eller icke. Dock bör förklaring om avgång från
yrket icke godtagas i fall, där arbetaren vid de tillfällen, då företaget
tidvis uppehållit driften (intermittent eller i skift), plägat få sysselsättning
eller där på annat sätt konstaterats att arbetaren ifråga kan mera
säkert räkna på att vid driftens igångsättande eller utvidgande återfå
arbete. När nu angivna förutsättningar föreligga, har arbetslöshetsorganet
att fortfarande upptaga honom såsom tillhörande sitt förutvarande
yrke.

Den yrkesbeteckning, som på detta sätt fastställts för den arbetslöse,
blir därefter avgörande för hans förhållande till arbetslöshetshjälpen.
De inom yrket kvarstående få, om yrket prövas lida av
kristidsarbetslöshet, fortfarande förmånsställning till erhållande av arbetslöshetshjälp,
så länge arbetsfred varar. Inträder åter inom yrket arbetskonflikt,
som påkallar avstängning, drabbas de av denna.

För de från yrket avskilda upphör givetvis den av yrkets krisläge
motiverade, ovan skildrade förmånsställningen, men då de representera ett
lokalt överskott på arbetskraft, kunna de få tillträde till friplatser, i regel vid

Statsutskottets memorial Nr 36.

statliga nödhjälpsarbeten. De bliva naturligen oberoende av de avstängningsåtgärder
som komma att vidtagas i anledning av arbetskonflikt inom
deras dittillsvarande yrke.

Något hinder synes ej möta för att tillämpa det nu angivna tillvägagångssättet
beträffande olika yrken, som av arbetslöshetskommissionen
prövas lida av kristidsarbetslöshet och för vilka sålunda hjälpverksamhet
kan ifrågakomma. Det torde i allmänhet vara lämpligt att i denna tid
av stark omkastning i de ekonomiska förhållandena utgå ifrån, att yrkesrörligheten
måste vara större än vanligt och att sålunda de av långvarig
arbetslöshet drabbade ställas inför spörsmålet om kvarhållande vid förutvarande
eller övergång till nytt verksamhetsområde. Då sådan omprövning
lika för alla automatiskt genomföres efter viss tids förlopp, utan
samband med eventuella arbetskonflikter, lärer resultatet av omprövningen
bliva i huvudsak rättvisande.

I detta sammanhang finner sig utskottet böra ännu en gång understryka,
att den nu utövade arbetslöshetshjälpverksamheten måste betraktas
såsom en kristidsföreteelse, vilken får förutsättas snarast möjligt bliva helt
avvecklad.

Beträffande den arbetarkår, vars ställning till hjälpverksamheten
är aktuell, nämligen järnbruksarbetarna, synes emellertid ett särskilt tillvägagångssätt
böra, dels för undvikande av dröjsmål dels med hänsyn
till under kristiden hårdt betryckta kommuner, nu komma till användning.
Det bör sålunda stå arbetslöshetskommissionen fritt att med ledning
av till buds stående uppgifter omedelbart ställa friplatser i erforderligt
antal till de lokala arbetslöshetskommittéernas förfogande för att
provisoriskt användas för de arbetslösa, vilka i enlighet med nyss angivna
grunder prövas tillhöra det lokala arbetskraftsöverskottet. Det
definitiva bestämmandet får sedermera verkställas på grundval av de utredningar,
som kommittéerna efter närmare undersökning och samråd
med vederbörande företagsledare och fackorganisationer samt efter inhämtande
av de berörda arbetslösas förklaring om viss yrkestillhörighet
ingiva till kommissionen samt med hänsyn till de övriga upplysningar,
som kommissionen genom sina konsulenter eller på annat sätt
inhämtar.

Av den ståndpunkt till det i Kungl. Maj:ts proposition behandlade
spörsmålet, som utskottet sålunda intager, följer, att herrar Olovsons i
Västerås m. fl. och Molanders m. fl. ovanberörda motioner icke kunna
föranleda någon åtgärd.

I enlighet med samma ståndpunkt anser sig utskottet jämväl böra
avstyrka den av herr Jensen m. fl. i ärendet väckta motionen.

Statsutskottets memorial Nr 36.

Utskottet hemställer alltså,

a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och med avslag å herrar Olovsons i Västerås m. fl. och Molanders
m. fl. ovanberörda motioner, må besluta, att vid utövandet av den statliga
ar betslöshetshjälp verksamheten skola, utöver nu gällande direktiv,
tillämpas de regler för yrkesbestämningen, som ovan angivits;

b) att herr Jensens m. fl. ovanberörda motion icke må vinna riksdagens
bifall.»

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr A. C. Lindblad m. fl.
anfört och hemställt följande:

»Det vidlyftiga material till den föreliggande frågans belysning,
som statens arbetslöshetskommission sammanbragt, har på alla väsentliga
punkter bestyrkt de förutsättningar, på vilka propositionen vilar.
Inom de fack, där allmän konflikt nu råder, har arbetslösheten varat
mycket länge, i fråga om cirka 90 procent av de arbetslösa över 6 månader
och beträffande mera än 80 procent av dem över 1 år. Det säger
sig självt, att dessa arbetslösa i många fall förlorat sambandet med sitt
förra yrke och intressegemenskapen med sina yrkeskamrater på samma gång
de blivit i allt högre grad ekonomiskt utblottade och urståndsätta att själva
förskaffa sig och de sina ens det nödvändigaste. Inom fackförbunden
råder en allmän regel — som med avseende å de fack, inom vilka allmän
konflikt nu härskar, är undantagslös — att konfliktsunderstöd icke
utgår till arbetslösa medlemmar, och arbetslöshetsunderstöd från förbunden
utgår endast under en kortare tid årligen, och torde detta understöd
för här ifrågakommande grupper redan vara förbrukat. I allmänhet äro ock
de arbetslösa medlemmarna utestängda från alla avgöranden av förbundets
angelägenheter; detta gäller utan undantag beträffande den i nu förevarande
fall ojämförligt viktigaste gruppen, nämligen metallindustriarbetarna.

Även om arbetslöshetskommissionen som sådan icke uttalat någon
uppfattning i frågan, huruvida nu föreliggande förhållanden tala för
något avsteg från de enligt direktiven gällande piinciperna, synas av de
skilda medlemmarnas särskilda yttranden otvetydigt framgå, att dessa
med undantag för de två arbetsgivarerepresentanterna anse skäl för en
sådan modifikation av större eller mindre omfattning nu föreligga. Direktiven
såsom uttryck för statens neutralitet i arbetstvister torde icke rimligen
kunna från ensidigt teoretiserande utgångspunkter en gång för alla
fixeras till undantagslösa, linjeraka satser; såsom praktiska regler måste
de kunna modifieras efter förekommande lämplighetsskäl och humanitära
krav. Detta har även av arbetslöshetskommissionen indirekt erkänts på

Statsutskottets memorial Nr 36.

fyrfaldiga sätt. Här må endast erinras därom, att kommissionen i sitt
till utskottet avgivna utlåtande talar om en vid föregående års riksdag
gjord ändring i direktiven såsom »en skärpning av statens neutralitet»
samt att kommissionen vid den nu ifrågavarande avstängningen från arbetslöshetshjälp,
i trots av direktiven, gjort undantag för de från Södra
Sveriges statsarbeten till Norrlands statsarbetens arbetsplatser, bortsett
från Gävleborgs län, översända arbetslösa. Ett starkt stöd för uppfattningen,
att en modifikation av direktiven icke behöver av principiella
skäl anses utesluten, synes ock ligga däri, att motsvarande regler i andra
europeiska länder äro, såvitt den för utskottet på denna punkt tillgängliga
utredningen givit vid handen, gent emot de arbetslösa mildare än
de svenska direktiven, även med den genom propositionen föreslagna
ändringen av desamma.

Utskottet, som således i likhet med departementschefen anser ett
omedelbart ingripande från statsmakternas sida till vinnande av rättelse
på nu ifrågavarande punkt vara av nöden, vill också uttala sin anslutning
till det förslag, som i detta hänseende i propositionen framlagts. I kommissionens
utlåtande har anmärkts, att den i propositionen föreslagna ändringen
i direktiven skulle medföra svårigheter vid tillämpningen. Det
ligger dock för utskottet i öppen dag, vilket företräde i dylikt avseende
det i propositionen framlagda förslaget äger framför den i herrar Huss’,
Järtes och von Kochs särskilda yttrande senast antydda utvägen. Den
i propositionen föreslagna linjen torde enligt utskottets mening kunna
förväntas komma att i allmänhet väl fylla sin uppgift att, utan uppgivande
av principen om statens neutralitet vid arbetstvister, bereda
skälig plats för den naturliga billigheten och oavvisliga humanitära krav.
Vad beträffar lättheten att tillämpa denna regel, synes den — särskilt
om de sex månaderna, såsom utskottet förutsätter, räknas från den arbetslöses
första anmälan hos vederbörande arbetslöshetskommitté — i
enkelhet vara närmast jämförlig med den i herr Pegelows särskilda yttrande
antydda utvägen att beträffande vissa fack för tiden intill den
1 maj 1924 helt suspendera principen om avstängning från arbetslöshetshjälp
vid fall av allmän konflikt.

Den av herrar Huss, Järte och von Koch antydda utvägen är för
det första mycket svartillämplig och omständlig. Den lämnar vidare ej
erforderliga garantier för att ens de mest trängande humanitära kraven
bliva tillgodosedda. Den är till sin verkan alltför mycket beroende av
den personliga uppfattningen hos dem, som för tillfället handhava tilllämpningen,
och leder sålunda till godtycke. Det torde slutligen kunna
ifrågasättas, om icke införandet av en anordning för meddelande av arbetsBihang
till riksdagens protokoll 1923. 6 samt. 21 Käft. (Nr 36.) 2

Statsutskottets memorial Nr 36.

löshetshjälp helt vid sidan av de nu gällande direktiven innebär ett
principiellt frångående av dessa.

Vid tillämpning av den i propositionen föreslagna regeln bör, enligt
utskottets mening, uttrycket »oavbrutet varit arbetslös» icke medföra, att
den, som under de sex månaderna baft något mera tillfälligt arbete,
vilket icke kunnat anses innebära en verklig återgång till anställning
inom facket, av sådan anledning måste avstängas från arbetslöshetshjälp.

Vad till sist beträffar de ekonomiska verkningarna av det i propositionen
framlagda förslaget behöver endast framhållas, att dessa ur statsfinansiell
synpunkt icke äro av större betydelse; å andra sidan skulle
den nu föreslagna kompletterande regeln medföra en välbehövlig lättnad
för vissa genom den långvariga arbetslösheten, särskilt inom järnbruksindustrien,
nu mycket hårt betungade kommuner.

Gent emot det av herr Olovson m. fl. i den inom andra kammaren
väckta motionen nr 211 framställda förslaget, att den i propositionen
föreslagna tidsbegränsningen av sex månader skulle utbytas mot tre månader,
kan erinras, att sistnämnda tid i allt fall synes för kort i fråga om
fack, där säsongarbetslösbet plägar råda. Då vidare enligt arbetslöshetskommissionens
utredning propositionens regel med avseende å de nu
aktuella konflikterna skulle leda till i det närmaste samma resultat som
motionens regel samt den i motionen jämväl föreslagna uteslutningen av
ordet »oavbrutet» med hänsyn till vad utskottet ovan anfört icke torde
vara påkallad, finner sig utskottet sakna tillräcklig anledning att tillstyrka
bifall till de av motionärerna föreslagna ändringarna.

Vad beträffar den av herr Molander m. fl. i andra kammaren väckta
motionen nr 212 vill utskottet framhålla, hurusom detta motionsvis gjorda
förslag till sitt syfte och sina verkningar torde sträcka sig vida utöver
den föreliggande propositionens ram. Redan på grund härav kan utskottet
ej tillstyrka motionen.

Yad slutligen angår det i den av herr Jensen m. fl. i andra kammaren
väckta motionen nr 216 gjorda yrkandet, att de ändrade grunderna
skola tillämpas med retroaktiv verkan från och med den 1 februari 1923,
vill utskottet tillstyrka bifall till samma yrkande. I betraktande av det
inträdda dröjsmålet med ärendets avgörande och den skärpning av de i
och för sig hårda verkningarna för de avstängda arbetslösa, som detta
medfört, torde det nämligen få anses med billighet överensstämmande att
gottgörelse i möjligaste mån nu i stället lämnas. Vid den retroaktiva
tillämpningen torde den, som avstängts från arbetslöshetshjälp — vare
sig det gäller kontant understöd eller nödhjårsarbete — böra beredas
möjlighet att för den tid, under vilken avstängningen räckt, erhålla kontant

Statsutskottets memorial Nr 36. 11

understöd, såsom om den i propositionen föreslagna regeln varit i tillämpning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må, i enlighet med förevarande proposition och
med avslag å de av herr Olovson m. fl. och herr Molander m. fl. i ämnet
väckta motionerna, medgiva sådan ändring i de för meddelande av arbetslöshetshjälp
med tillhjälp av statsmedel gällande direktiven, att vid konflikt
inom ett fack den, som vid konfliktens utbrott var och under de sex
närmast föregående månaderna oavbrutet varit arbetslös, icke behöver
avstängas från arbetslöshetshjälp, ändå att han haft sin sista mera stadigvarande
anställning inom detta fack;

b) i anledning av herr Jensens m. fl. ovanberörda motion medgiva,
att de sålunda beslutade ändrade grunderna för meddelande av arbetslöshetshjälp
må tillämpas retroaktivt, räknat från och med den 1 februari
1923.»

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har första kamkammaren
bifallit utskottets hemställan, varemot andra kammaren med
avslag å samma hemställen bifallit den av herr A. C. Lindblad m. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen.

Då kamrarna således stannat i skiljaktiga beslut, har det ålegat
utskottet att söka åstadkomma en sammanjämkning mellan dessa beslut.
Med hänsyn till de väsentliga olikheter som förefinnas i de av kamrarna
intagna olika ståndpunkterna till det föreliggande spörsmålet, har detta
givetvis mött stora svårigheter, men har utskottet emellertid trott sig
finna att en lämplig lösning av frågan skulle vinnas genom antagande
av nedan framställda förslag. Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen må, båda kamrarna med frånträdande
av sina förut i ärendet fattade beslut, godkänna
följande yttrande och förslag i förevarande
fråga:

Utskottet har visserligen, i likhet med vad i propositionen framhålles,
funnit att åtgärder äro erforderliga för vinnande i vissa fall av
ett ur humanitär synpunkt mera tillfredsställande resultat av statens
hjälpverksamhet än vad hittillsvarande tillämpning av gällande direktiv
lämna. Ett sådant resultat har emellertid utskottet, efter prövning av

Statsutskottets memorial Nr 36.

1 °

-L«

alla på saken inverkande omständigheter, ansett kunna vinnas på ett
annat och lämpligare sätt än det i propositionen angivna.

Vissa regler för det nu vid allmän konflikt tillämpade schematiska
avstängningsförfarandet med ledning av vederbörande senaste, mera
varaktiga anställning synas sålunda utskottet tillrådliga. För ernåendet
härav skulle otvivelaktigt den utvägen vara enklast, att arbetslöshetskommissionen
bemyndigades att i förekommande fall medgiva sådana
undantag från avstängning, som kunde anses skäliga. Med hänsyn till
det sätt, varpå kommissionen hittills fyllt sin uppgift, och den erfarenhet,
som kommissionens nuvarande medlemmar därvid förvärvat, tvekar utskottet
ej heller tillstyrka att åt kommissionen anförtros en sådan uppgift.
Vid utövandet av denna befogenhet beträffande ifrågasatta undantag från
avstängning vid konflikt torde dock kommissionen behöva stödet av vissa
objektiva normer, vilka det i förevarande fall bör ankomma på riksdagen
att, till fullständigande av de under fjolåret meddelade direktiven, anvisa.

Enligt utskottets uppfattning borde sålunda för varje arbetslös,
som omhändertagits av arbetslöshetsorgan, viss tid efter det han anmält
sig för erhållande av arbetslöshetshjälp, anställas en undersökning för
fastställande av, huruvida den av honom vid anmälningen lämnade yrkesuppgiften
fortfarande kan anses riktig. Skulle därvid konstateras, att
hans sista mera stadigvarande anställning varit vid arbetsställe, där
driften definitivt eller åtminstone för längre tid nedlagts av annan anledning
än arbetskonflikt, bör det lokala arbetslöshetsorganet betrakta
honom såsom icke aktivt tillhörande yrket och beteckna honom såsom,
exempelvis, allmän arbetssökande från järnbruksindustrien. Med arbetsställe
likställes i förevarande avseende avdelning av fabriksanläggning
eller annat industriellt företag.

I brist på sådan mera fast utgångspunkt bör arbetslöshetsorganet i
regel godtaga den arbetslöses egen förklaring rörande, huruvida han kan
anses äga anställning inom yrket eller inom närmaste tiden förväntas
erhålla sådan anställning. Dock bör förklaring om avgång från yrket
icke godtagas i fall, där arbetaren vid de tillfällen, då företaget tidvis
uppehållit driften (intermittent eller i skift), plägat få sysselsättning eller
där på annat sätt konstateras att arbetaren ifråga kan mera säkert räkna
på att vid driftens igångsättande eller utvidgande återfå arbete. När nu
angivna förutsättningar föreligga, har arbetslöshetsorganet att fortfarande
upptaga honom såsom tillhörande sitt förutvarande yrke.

Den beteckning, som på detta sätt fastställts för de arbetslösa, blir
därefter avgörande för deras förhållande till arbetslöshetshjälpen. De
till den nya gruppen »arbetssökande från etc.» överförda arbetslösa bliva

Statsutakotteta memorial Nr 36.

oberoende av de avstängningsåtgärder, som kunna komma att vidtagas
i anledning av arbetskonflikt inom deras dittillsvarande yrke, men bibehållas
beträffande förmånsrätten till arbetslöshetshjälp i samma ställning
som i sin tidigare yrkesgrupp.

Beträffande den arbetarkår, vars ställning till hjälpverksamheten är
aktuell, nämligen järnbruksarbetarna, synes emellertid ett särskilt tillvägagångssätt
böra, dels för undvikande av dröjsmål, dels med hänsyn
till under kristiden hårt betryckta kommuner, nu komma till användning.
Utskottet förutsätter sålunda att arbetslöshetskommissionen med
ledning av till buds stående uppgifter omedelbart ställer friplatser i erforderligt
antal till de lokala arbetslöshetskommittéernas förfogande för att
provisoriskt användas för de arbetslösa, vilka i enlighet med nyss angivna
grunder äro därtill berättigade. Det definitiva bestämmandet
får sedermera verkställas på grundval av de utredningar, som kommittéerna
efter närmare undersökning och samråd med vederbörande
företagsledare och fackorganisationer samt efter inhämtande av de berörda
arbetslösas förklaring om viss yrkestillhörighet ingiva till kommissionen
samt med hänsyn till de övriga upplysningar, som kommissionen
genom sina konsulenter eller på annat sätt inhämtar. Härigenom torde
för ifrågavarande arbetargrupp i allt väsentligt vinnas vad som på annan
väg skulle hava ernåtts genom bifall till propositionen.

Slutligen finner sig utskottet böra understryka, att den nu utövade
arbetslöshetshjälpverksamheten måste betraktas såsom en kristidsföreteelse,
vilken får förutsättas snarast möjligt bliva helt avvecklad.

Vad till sist angår det i den av herr Jensen m. fl. i andra kammaren
väckta motionen nr 216 gjorda yrkandet, vill utskottet i så måtto
tillstyrka detsamma, att den föreslagna retroaktiviteten räknas från den
1 mars 1923. Därvid torde den som enligt ovannämnda grunder skulle
ifrågakommit till nödhjälpsarbete i stället böra beredas kontant understöd.

Utskottet hemställer alltså,

a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande propo -

Statsutskottets memorial Nr 36.

sition och med avslag å herrar Olovsons i Västerås m. fl. och Molanders
m. fl. ovanberörda motioner, må besluta, att vid utövandet av den
statliga arbetslöshetshjälpverksamheten skola, utöver nu gällande direktiv,
tillämpas de regler för yrkesbestämningen, som ovan angivits;

b) att herr Jensens m. fl. ovanberörda motion må anses besvarad
genom vad utskottet här ovan anfört.

Stockholm den 22 mars 1923.

På statsutskottets vägnar:
S. H. KVAENZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, C. J. G. Swartz, N. A. Nilsson
i Kabbarp, J. Nilsson i Skottlandshus, C. P. V. Nilsson i Gränebo, O. U. B. Olsson,
J. L. Widell, C. G. Ekman, O. Bergqvist, C. I. Asplund, F. O. Strutz och C. Johansson
i Hälsingborg, samt

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, J. Jönsson i
Revinge, O. H:son Waldén, P. Nilsson i Bonarp, C. R. Jansson i Falun, O. Olsson i Kullenbergstorp,
S. Bengtsson i Norup, J. D. Norman, L. J. Carlsson-Frosterud, A. Å. Törnkvist
i Karlskrona och P. M. Olsson i Blädinge.

Reservation

av herrar C. J. G. Swartz, J. Nilsson i Skottlandshus, C. P. V. Nilsson
i Gränebo J. L. Widell, O. Bergqvist, P. Nilsson i Bonarp, O. Olsson i
Kullenbergstorp, J. D. Norman och P. M. Olsson i Blädinge, vilka ansett,
att sammanjämkning i frågan icke kunnat äga rum samt att utskottet
bort framlägga förslag till proposition för ärendets avgörande medels
gemensam omröstning.

Stockholm 1923. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

231050