Statliga företag

Herr talman! I går kom resultatet för förra året för de statliga företagen. Det var rekord igen. Det passar väl ganska bra att vi i dag har en debatt om just de statliga företagen. Den här debatten handlar om utskottets behandling av den förra regeringens skrivelse om förvaltningen av de statliga företagen. Den handlar om Riksrevisionens granskning som heter Vad och vem styr de statliga bolagen? Det finns ett antal motioner, både följdmotioner till det jag först nämnde och motioner från den allmänna motionstiden. Skrivelsen från den förra socialdemokratiska regeringen visar att vi har välskötta statliga företag som utvecklas väl och som fyller viktiga funktioner för samhällsmedborgarna med ca 190 000 anställda i 55 företag eller koncerner. De ligger sammantaget i frontlinjen när det gäller öppenhet och redovisning av sin verksamhet. Det är inte av en tillfällighet som vi socialdemokrater anser att staten ska vara en aktiv ägare av företag i motsats till den nuvarande regeringen som har aviserat en massiv utförsäljning av statliga företag av ideologiska skäl. Detta har vi utvecklat i reservation nr 1 till utskottets betänkande. De flesta statliga företag är uppbyggda med offentliga medel. De har utvecklats genom att samhället har haft behov som marknaden inte har kunnat eller velat tillfredsställa. Många har utvecklats från statliga verk eller myndigheter till konkurrensutsatta företag på den internationella marknaden. Det är alltså svenska folkets egendom. Den är inte till salu för kortsiktiga vinstintressen. Frågan är hur ni borgerliga regeringspartier tänker när ni säger att ni vill ha ut ett maximalt pris för skattebetalarnas företag och samtidigt få ägare som långsiktigt vill fortsätta att utveckla företagen. Hur kan ni garantera att en privat ägare vill fortsätta med forskning och utveckling i Sverige? För några år sedan drev ni en intensiv debatt - inte minst här i kammaren - om privatföretagens huvudkontors placering. Hur kan ni garantera att privata ägare inte flyttar huvudkontoren för de privatiserade statliga företagen utomlands? Herr talman! Utdelningen från de statliga företagen stiger och ser ut att bli större än de drygt 26 miljarder som delades ut 2005. Uppgifter från gårdagen pekar på att det blir ytterligare 10 miljarder, alltså 36 miljarder. När ni i högeralliansen har sålt företag som ni har aviserat och amorterat statsskulden med intäkterna innebär det en räntelättnad för staten med endast ca 5 miljarder. Det är alltså ett betydligt mindre belopp än de utdelningar som staten får från det statliga ägandet. Man behöver inte vara ekonom för att räkna ut att det är rena förlusten. Det tycker tydligen också den moderata ledamoten i utskottet, Anne-Marie Pålsson, som i en artikel i går uttryckte att det här är för magert för skattebetalarna. Det är ungefär som om målaren skulle sälja penseln och amortera bostadslånet med intäkterna. Var ligger logiken i detta? Ett statligt företag som nu står på försäljningslistan är bolåneinstitutet SBAB. Statliga SBAB har varit ett värdefullt tillskott på bolånemarknaden för att öka konkurrensen och därmed pressa ned boendekostnaderna. Enligt riksdagens utredningstjänsts beräkningar har SBAB:s agerande medverkat till att en familj med ett tvåmiljonerslån på sin bostad sparat omkring 14 000 kronor årligen på ökad konkurrens och sänkta räntemarginaler. Det är en årlig vinst som ligger i närheten av kostnaden för fastighetsskatten. Det ni nu är på väg att göra är inte att sänka några boendekostnader. Ni är på väg att fördubbla en kostnad motsvarande fastighetsskatten, och pengarna kommer inte staten till del. De lär väl hamna i finansbolagens fickor. Var finns logiken i detta? Herr talman! Jag har inte bara ris; jag har lite ros också. Ett enigt utskott har ställt sig bakom förslaget i en socialdemokratisk motion om att rädda kvar i statlig ägo den konst som nu finns i de statliga företagen, om regeringen fullföljer sina planer på försäljningar. Det gäller framför allt de konstsamlingar som ägs av Vin & Sprit. Där finns en av de mest betydande samlingar av den senare 1900-talskonsten som finns i svensk ägo. Den är unik också ur ett internationellt perspektiv. Det är bra att vi har nått enighet på den punkten och att vi får behålla de värdefulla konstsamlingarna i samhällets ägo. Just nu pågår en mycket intensiv avtalsförhandling mellan arbetsmarknadens parter. Näringslivets företrädare har varnat för att framtida konkurrensproblem kan uppstå, och man har uppmanat till stor återhållsamhet utan större lönelyft. Samtidigt ser vi hur lönerna för ledningarna skenar i väg. Det är bäddat för stora spänningar på arbetsmarknaden. Ledningarna har en svår pedagogisk utmaning när de ska förklara för löntagarkollektiven varför de som har mycket ska ha mer och de som har lite inte ska få så mycket mer. Detta är en fråga för arbetsmarknadens parter. Men när näringsministern går ut och meddelar att det så ökända fenomenet med vd-bonusar skulle kunna återinföras för ledningarna i de statliga bolagen blir detta ett politiskt inhopp i avtalsrörelsen. Varför ska de anställda i den nu så vinstrika industrin begränsa sina lönekrav när ministern för de statliga företagen anser att ledningarna kan få bonus när företagen går bra? Det är väl inte helt obekant att sådana bonussystem kan spåra ur? I reservation 4 framgår vad vi socialdemokrater anser att riksdagen bör besluta. Det är de riktlinjer som den socialdemokratiska regeringen införde 2003 för att de avarter som då fanns i det privata näringslivet inte skulle smitta av sig på de statliga företagen. Det innebär i korthet att de statliga företagen ska ha konkurrenskraftiga löner och anställningsvillkor men inte vara löneledande jämfört med andra likvärdiga företag. Bonussystem ska undvikas, men om styrelsen trots allt skulle bevilja sådana ska bonusprogrammet omfatta alla anställda men inte vd och uppgå till maximalt två månadslöner. I årsredovisningarna ska ersättningar till koncernchef, vd och ledningsgrupp redovisas per person. Min fråga är: Står de borgerliga regeringspartierna bakom näringsministerns uttalande om att införa bonussystem till de statliga företagsledningarna? Om ni inte gör det har ni möjlighet att tillsammans med oss rösta bifall till reservation 4. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 4, och i övrigt står jag bakom utskottets betänkande. I detta anförande instämde Berit Högman, Eva-Lena Jansson, Börje Vestlund och Thomas Östros (alla s).

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservationer 2 och 5. I övrigt instämmer jag till väldigt stor del i det som Alf Eriksson sade i sitt inlägg. Statliga företag har historiskt spelat och spelar fortfarande en viktig roll som välståndsskapare och motor för utvecklingen av Sveriges näringsliv. Utan denna aktiva samverkan mellan stat och näringsliv hade vi inte haft så många och så kunniga företag i dag. För att säkra en fungerande konkurrens på olika marknader och klara långsiktiga uppgifter, som att bygga upp ett hållbart energisystem, minska utsläppen av växthusgaser och bygga en effektiv infrastruktur för IT, behöver vi fortsatt statliga företag och myndigheter. Marknaden ensam klarar inte denna enorma utmaning. För att kunna garantera en bra sjukvård till alla och utbildning i världsklass till rimliga kostnader har vi inte råd att sälja ut vår gemensamma egendom. Regeringen har nyligen lämnat sin utförsäljningsproposition till riksdagen, alltså innan vi har behandlat det betänkande som vi diskuterar i dag och innan kammaren har beslutat om de motioner som föreligger med anledning av budgetpropositionen. I en kommun hade det aldrig kunnat gå till på detta sätt. Sex statliga företag till ett värde av mer än 250 miljarder kronor står först i kön, men regeringen har redan förklarat att detta bara är början. På sikt ska de flesta av statens företag, däribland Vattenfall och Sveaskog, säljas ut. Vänsterpartiet avvisar bestämt regeringens utförsäljningsplaner. Det faktum att de statliga företagen är mycket välskötta och varje år ger viktiga bidrag till välfärden ger därmed inte några hållbara skäl till att regeringens omfattande utförsäljningar måste genomföras med sådan brådska. Vi reagerar särskilt mot att regeringen trots sina massiva utförsäljningsplaner inte har gjort någon som helst analys av hur berörda branscher och marknader kan komma att påverkas. Telia Sonera och SBAB är två goda exempel på hur långsiktigt statligt ägande kan bidra till att skapa mycket större värden, såväl ekonomiska som samhälleliga, än vad utförsäljningens engångsintäkter gör. Om en kommun hade tänkt sälja ut sin egendom på det sätt som regeringen föreslår så hade det inte gått att genomföra. Det minsta man borde kunna kräva är att det finns en analys. Och i en kommun hade det föregåtts av en miljökonsekvensanalys innan det ens hade kommit upp på fullmäktiges bord. Detta är ett hafsverk. I propositionen nämns att motivet för detta är att minska statens räntebörda genom att minska upplåningsbehovet. Tanken är att minskningen av räntekostnaderna möjliggör satsningar på mer angelägna ändamål. Då finns det anledning att reflektera lite grann över det och titta på hur det egentligen ser ut med den svenska räntebördan. Inom OECD är Sverige ett av få länder som har offentliga nettotillgångar i stället för skulder. Detta gynnsamma ekonomiska skuldläge samt de starka offentliga finanserna kan inte på något sätt motivera att statliga företag ska säljas. Detta handlar om ett ideologiskt återtåg till ett gammaldags tänkande från 70-talet, som någon tidigare har sagt. Detta framstår som en mycket dålig affär för ägarna, alltså skattebetalarna. Statens intäkter från de företag som föreslås säljas ut beräknas till 16 miljarder 2006. Och besparingen i fråga om räntor av utförsäljningen ger endast omkring 5 miljarder kronor. Det blir alltså en årlig förlust i storleksordningen 10 miljarder kronor. Vänsterpartiet menar att en viktig del i synen på att hela Sverige ska leva är att viktig infrastruktur och naturtillgångar ska vara ett ansvar för hela samhället. Statliga företag spelar en viktig samhällsekonomisk roll och skapar jobb i landets alla regioner. Vi tycker att det är bra att företagen är vinstskapande. Det ger ett tillskott till statskassan i år på över 30 miljarder. Det är med andra ord ekonomiskt vansinne att sälja lönsamma och väl fungerande statliga företag. Statens ägande i Telia Sonera ska säljas. Där ingår det fasta telenätet. Det är en strategisk fråga och handlar om framtidens infrastruktur. En privatisering av kopparnätet innebär sannolikt högre priser för konsumenterna och en sämre konkurrens. Jag anser att planerna på att sälja ut Vin & Sprit står i strid med de folkhälsopolitiska mål som riksdagen har ställt sig bakom. Genom att sälja ut företaget minskar kontrollen. Och det finns kanske anledning att vara lite självkritisk till hur staten tidigare har utövat sin ägarstyrning inom Vin & Sprit. Men med en utförsäljning kommer vi att tappa all kontroll över alkoholmarknaden. Herr talman! Avslutningsvis: Det som regeringen gör är att privatisera våra gemensamma tillgångar och socialisera förlusterna. Detta är ingenting annat än en gigantisk förlustaffär för svenska folket.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets reservationer 3 och 6. Jag kan konstatera att det statliga ägandet som det bedrivs i dag är mycket problemfyllt. Det finns flera studier, bland annat från offentliga organisationer och från Riksrevisionen, där det påpekas att de statliga bolagen i dag drivs på ett sätt som inte är förenligt med principer som har slagits fast av Sveriges riksdag och i andra sammanhang. Riksrevisionen har till exempel i flera studier påpekat att statliga bolag drivs på ett sådant sätt att styrningen ofta är mycket otydlig och att det därför blir oklart vilka krav bolagen egentligen ska uppfylla genom sin verksamhet. Det gäller framför allt de samhällspolitiska kraven som man kan förvänta sig att statliga bolag uppfyller. Det konstateras också att de statliga bolagens årsredovisningar är spretiga och att de saknar en redogörelse för hur bolagen har uppfyllt sina samhällsuppdrag. Det tycker vi är djupt problematiskt och någonting som måste åtgärdas för att statens ägande ska vara berättigat. Det är också så att det finns många olika rangordningar av företagens etiska arbete. Statliga företag har tyvärr ofta hamnat långt ner på de här listorna. Många privata företag inom samma branscher har i stället hamnat långt upp i rangordningarna av hur man tar etiska hänsyn till exempel i sin affärsverksamhet. Vi i Miljöpartiet anser att de statliga företagen borde vara föregångare när det gäller värnandet av mänskliga rättigheter och omställningen till ett hållbart samhälle, men i dag är det ofta tvärtom. Nordea, delvis ägt av svenska staten, är ett exempel. De hamnar alltid långt under många av de privata bankerna på listor över hur väl man bedriver etikarbete och det som brukar kallas för corporate social responsibility . Ett annat bolag som bedriver en verksamhet som är mycket tveksam ur etisk synvinkel är Vin & Sprit. Också det bolaget ägs av staten. Man driver i dag storskaliga och kostsamma reklamkampanjer runt om i världen, även i många u-länder, för en ökad alkoholkonsumtion. Det tycker vi är väldigt tveksamt. De här kampanjerna strider till exempel fullständigt mot de regler som riksdagen har satt upp för marknadsföring av alkohol i Sverige. Vi tycker därför att det är väldigt underligt att man i andra länder kan föra reklamkampanjer som strider mot svensk alkoholpolitik. Amnesty Business Group har också starkt kritiserat statliga bolag för att antingen sakna en global etikpolicy eller för att inte följa upp den policy man har. Det gör att företagens representanter riskerar att bryta mot mänskliga rättigheter i andra länder runt om i världen. Vi ser också att det finns stora problem med hur statliga bolag agerar i miljöfrågor. Där vill vi lyfta fram Vattenfall som ju är helt ägt av staten men som ändå agerar på ett sådant sätt att riksdagens klimat- och miljömål totalt motverkas. I flera länder runt om i Europa investerar man i tysk och polsk kolkraft. Man bedriver också lobbykampanjer i bland annat Tyskland och Polen för ökad kolkraft och för ökade utsläppsrätter, vilket medför mer utsläpp av klimatpåverkande gaser. Man agerar för mer kärnkraft. Man agerar också för åtgärder som försvårar vindskraftsutbyggnaden. För oss i Miljöpartiet är det självklart att statligt ägda företag ska verka i linje med de mål och principer som riksdag och regering har antagit. Vi tycker att det ofta är tvärtom man driver sina företag. Därför tycker vi att riksdagen ska göra uttalanden om att de samhällspolitiska målsättningarna för statliga bolag ska tydliggöras och att de måste vara utvärderingsbara och mätbara. Det måste tydliggöras hur de samhällspolitiska målen för de statliga bolagen förhåller sig till de ekonomiska målen och hur de statliga bolagen vid intressekonflikter ska prioritera mellan samhällspolitiska mål och ekonomiska mål. De statliga bolagens samhällspolitiska mål måste göras aktiebolagsrättsligt bindande. Det här är synpunkter som också framförs i Riksrevisionens skrivelse. För att åstadkomma en uppstramning av statligt ägda företags agerande när det gäller miljön bör riksdagen be regeringen att ge samtliga statliga bolag i uppdrag att utreda hur de kan agera på sina respektive marknader för att vara ledande i omställningen till hållbar utveckling och därmed aktivt bidra till de svenska miljömålen och genomförandet av Sveriges politik för global utveckling. Riksdagen bör också uppmana regeringen att göra en utvärdering av de statliga bolagens position när det gäller arbete med socialt och miljömässigt ansvarstagande. Sedan några år bedriver Utrikesdepartementet verksamheten Globalt ansvar. Syftet är att främja svenska företags arbete med socialt ansvar. Under senare år har ett antal statliga företag anslutit sig till det här arbetet, men det saknas en aktiv uppföljning av hur de medverkande företagen bedriver hållbarhetsarbetet. Det skulle därför kunna bli ett mycket effektivare arbete om man införde krav på företagen att redovisa sitt hållbarhetsarbete på ett transparent sätt så att det blir mer uppföljningsbart. Vidare tycker vi att staten ska ställa tydligare krav på flera av sina bolag. Det gäller då till exempel SJ. Där tycker vi att man ska ändra på statens utdelningskrav och i stället ställa trafikpolitiska krav på bolaget så att det bättre bidrar till att uppfylla till exempel de klimatmål som riksdagen satt upp. Vi vill också beträffande Vattenfall att man har en diskussion med regeringen om hur ledamöter nomineras till Vattenfalls styrelse. Syftet är att få en styrelse som består av personer som har integritet och relevanta kunskaper bland annat när det gäller miljön. Slutligen: När det gäller försäljningen av statliga bolag har vi i en aktuell debatt tidigare lämnat en redogörelse. Miljöpartiet anser att det är tveksamt att bolag som verkar på fullt konkurrensutsatta och väl fungerande marknader och som helt saknar samhällspolitiska målsättningar ska vara statligt ägda. Vi tycker därför att det finns starka skäl att se över statens ägande. Vi tycker också att det ofta är så att det statliga ägandet har historiska skäl och inte så mycket beror på en aktuell analys av vilka behov som i dag faktiskt finns avseende statligt ägande. Däremot vill vi varna för att en försäljning av SBAB kan leda till höjda räntor generellt på bolånemarknaden. Vi är därför tveksamma till en sådan försäljning. När det gäller Vin & Sprit tycker vi att det av alkoholpolitiska skäl finns betänkligheter som talar mot en försäljning.

Herr talman! Per Bolund, det blir lite problem. Det tycker jag efter att ha lyssnat på dig. Du tar upp alla de problem som jag håller med om när man rent historiskt tittar på hur det har fungerat med ägarstyrningen från statens sida. Men vad jag inte förstår är hur det ska bli bättre om vi privatiserar Vin & Sprit, Nordea och SBAB. Här har vi ju ett paket. Det handlar om att samtliga sex bolag ska säljas ut. Det är inte så att man kan behålla ett och annat företag. Demokratiskt sett hade det varit betydligt enklare och bättre om vi hade kunnat behandla bolag för bolag här i kammaren. Då hade vi kunnat diskutera utifrån de principer som gäller, men nu är det fråga om ett helt paket. Antingen är man för det här paketet, eller också är man mot det. Frågan är: Var står Miljöpartiet här? Blir det en bättre ägarstyrning och kommer vi att uppnå de alkoholpolitiska målen genom att sälja ut Vin & Sprit? Det är en konkret fråga till dig, Per Bolund.

Herr talman! Jag delar inte riktigt uppfattningen att man måste säga ja eller nej till hela paketet. Självklart kan de enskilda partierna lägga fram motioner med förslag om vilka bolag man vill sälja och vilka man inte vill sälja. Miljöpartiet tänker agera på precis det sättet. Vi tänker säga nej till några av de försäljningar som den borgerliga regeringen har föreslagit. I stället kommer vi att föreslå andra bolag som kan säljas och som vi tycker ska gå före. Frågan om hur ägarstyrningen ska bli bättre är en intressant fråga. Det framstår ibland lite grann från Vänsterpartiet som att Miljöpartiet vill sälja ut alla statliga bolag. Men jag tycker att jag klart har redogjort för att det inte alls är vår ambition. Tvärtom finns det väldigt många statliga företag som spelar en väldigt viktig samhällspolitisk roll. De företagen ska vi självklart inte sälja ut. Däremot finns det bolag som, tycker jag och Miljöpartiet, det är väldigt svårt att se hur man kan använda för att uppnå samhällspolitiska mål. Det gäller då till exempel de små ägarandelar som staten har i Nordea eller OMX. Hur ska man använda dem för att uppnå samhällspolitiska mål? Vi kan inte se att det finns några bra sätt att göra det på. Därför tycker vi att det finns starka skäl att sälja ut de bolagen. Det är också så, vilket Vänsterpartiet tyvärr ofta har en tendens att missa, att det när staten äger bolag också finns problem. Det blir svårare för staten att ha en bra styrning av marknaden. Jag har själv tidigare arbetat på Näringsdepartementet så jag har väldigt starkt sett hur det statliga ägandet faktiskt motverkar möjligheterna att ta relevanta beslut och genomföra en sådan styrning av marknaden att man får till en omställning mot ökad hänsyn till mänskliga rättigheter och en omställning i hållbar riktning. Statligt ägande medför alltså också restriktioner för statens handlingsfrihet. Det ser vi som ett stort problem. När det gäller den här omställningen kan det därför finnas fördelar med att i vissa fall minska det statliga ägandet.

Herr talman! Jag noterar Miljöpartiets syn här. Genom en privatisering uppnås fördelar som gör att vi på ett bättre sätt kan styra när det gäller mänskliga rättigheter. Jag är djupt tveksam till att vi på det sättet kan gå in och styra privata företag. Vad är er syn på Vin & Sprit och det förslaget till utförsäljning? Anser du att vi genom en privatisering av företaget kommer att uppnå de alkoholpolitiska mål som Sveriges riksdag har slagit fast? Avslutningsvis: Det finns anledning att på många sätt rikta kritik mot hur staten som ägare styr sina företag. Det har Vänsterpartiet vid flera tillfällen tidigare påpekat, och det har vi också påpekat i vår motion.

Herr talman! Man kan säga, tycker jag, att Kent Persson och Vänsterpartiet i allmänhet utgår från att statliga bolag alltid är bättre styrda än privata bolag och att de alltid tar bättre hänsyn exempelvis till etiska principer eller omställningen till en hållbarare utveckling. Så är dock tyvärr inte fallet. I exempel efter exempel ser man att de snarare är bakåtsträvande. De har också fått hård kritik från till exempel Amnesty Business Group för att inte gå tillräckligt långt fram. I de fallen är det alltså svårt att säga att en privatisering skulle få negativa effekter vad gäller etiska hänsyn. Att staten har ägt dessa bolag - till exempel Nordea - har tydligen inte fått några positiva effekter så här långt i alla fall. Vi tycker, som jag också sade, att de företag som staten äger och som vi tycker att staten ska fortsätta att äga självklart ska styras mycket striktare och hårdare än i dag. Där ska vi ställa väldigt hårda krav från staten på att de etiska regelverk och de principer som man har tagit ställning för här i riksdagen uppfylls. Man ska se till att de företag som staten äger också medverkar till att till exempel de klimatpolitiska målen som riksdagen har tagit ställning till också uppfylls. När det gäller Vin & Sprit, som du ställde en fråga om, är vi från Miljöpartiet tveksamma till att medverka till en utförsäljning av Vin & Sprit. Det är just de alkoholpolitiska skälen som ligger bakom. Vi ser att det kan finnas negativa effekter av att man inte har ett styrmedel för att verka för minskad alkoholkonsumtion i Sverige och i resten av världen. Till detta är vi alltså mycket tveksamma.

Herr talman! Det som vi debatterar i dag är inte frågan om propositionen om försäljning av statliga bolag, utan redogörelsen för statens bolag för 2006. Den kom faktiskt till riksdagen i juni förra året, men vi är inte framme vid slutbehandling förrän i dag. Det var ju en händelse som såg ut som en tanke att det kom en rapport i går om året efter. Men det är inte heller den som vi ska diskutera! Även om det sägs att upprepning är inlärningens moder tänker jag inte upprepa riktigt allt som har sagts i tidigare debatter och inte heller en hel del av det jag hade tänkt säga eftersom Per Bolund på ett föredömligt sätt framförde många bra argument och fakta. Jag hoppas därför verkligen att ni andra lyssnade noga på vad han sade. På den första textsidan i redogörelsen står det att statens mål med företagandet är att skapa värde och i andra hand att i förekommande fall se till att de uttryckta samhällsintressena infrias. Den första tanken som slår en är: Jaha, finns det företag med statligt ägande som inte har uttryckta samhällsintressen? Varför då? Det är den första fråga man måste ställa sig. Vad finns det då för intresse av att driva dem? Vi hörde här tidigare att det till exempel ska vara för att garantera sjukvård och barnomsorg och för att garantera statens finanser. Men då måste man ändå ställa sig frågan om det är rimligt att sjukvård, barnomsorg och barnbidrag är avhängiga av att staten lyckas locka svenska folket att spela mer, eller att man lyckas locka människor i andra länder att köpa mer svensk sprit. Är det rimligt? Mitt svar på den frågan är nej. Den andra frågan är om det är rimligt att man garanterar sjukvård och äldreomsorg genom att de är beroende av resultatutvecklingen i konjunkturberoende verksamheter ute på konkurrensutsatta marknader i Sverige och i många andra länder ute i världen. Ska sjukvård bli en konjunkturfråga? Ska skickliga vd-rekryteringar och ledningsgruppsrekryteringar vara grunden för om vi ska få barnbidrag som är högre eller lägre? Svaret på den frågan måste naturligtvis vara nej. Sanningen är att man av denna redogörelse för statligt ägande kan konstatera att av dessa viktiga värden som vi finansierar den offentliga sektorn med är faktiskt 4 miljarder pengar som man har spelat av svenska folket. 4 000 miljoner kronor har staten spelat av svenska folket! Är det rätt och riktigt, och är det vad vi ska bygga den offentliga verksamheten på? Från Vin & Sprit har vi fått över ½ miljard - ungefär 600 miljoner kronor - i inkomster till staten av att sälja sprit i andra länder. Den häftiga utdelningen från Telia Sonera kom ju till fem sjättedelar från tidigare gjorda vinster som man nu lämnar tillbaka till aktieägarna för att man har tagit ut mer pengar än bolaget kan använda. Ändå har avkastningen i de statliga bolagen på senare år faktiskt varit sämre än börsgenomsnittet. Värdetillväxten i bolagen har också varit sämre än genomsnittet. Även om den har varit mycket kraftig har den alltså varit sämre än hur det varit ute på den privata marknaden. Som nämndes här tidigare kan man på punkt efter punkt se att de statliga bolagen inte heller är något föredöme när det gäller vare sig socialt ansvar eller miljöengagemang. De agerar inte heller på något annat sätt för att leva upp till de statliga mål som vi sätter upp på olika områden. Det är lustigt att det blir väldigt mycket debatt om att sälja vissa statliga aktieinnehav. Jag har inte under mina år i denna verksamhet hört någon som har haft invändningar mot att statliga bolag avyttrar egendom. Vi har ju till exempel Venantius - ett statligt bolag som bidrar med mycket pengar till statskassan just nu. Deras uppdrag är att avveckla sig självt - att avveckla sina tillgångar. Nordeainnehavet är en rest från bankkrisen. Det finns inte något genomtänkt ägande eller något samhällsintresse där. Man kokar alltså ned det hela till att om ett bolag är delägt av staten kan man inte agera för att särskilt uppfylla vissa samhällspolitiska mål och bedriva bolagsverksamheten på ett sådant sätt att målen uppnås. Om bolaget är helägt och agerar på en konkurrensutsatt marknad kan man inte heller göra det. Framför allt kan man inte göra det annat än på vissa specifika områden, för gör man det på andra områden räknas det snarast som statsstöd och snedvridning av konkurrensen. För ett helägt bolag som inte är konkurrensutsatt finns det stora möjligheter att agera utifrån de samhällspolitiska mål som gäller. Där finns det ett tydligt befogat statligt ägande. Sex speciella företag är utpekade i den proposition som vi sedan ska behandla, men det finns ett 50-tal kvar. Det är dem denna debatt borde handla om. En viktig del i det hela är ägarstyrningen. Där har vi också i dag att fatta beslut kring Riksrevisionens granskning av den framställning som har gjorts. Granskningen visar att det minst sagt finns en hel del övrigt att önska. Nu har den nya regeringen satt i gång ett arbete med genomlysning av dessa statliga bolag, en översyn av vad som är samhällsintressen och inte, av hur man ska förtydliga ägarstyrningen, se över kapitalstrukturer och så vidare. Det gör man med utgångspunkt i den kritik och de förslag som Riksrevisionen har givit. Därmed blir det alltså inte så att vi formellt tillstyrker Riksrevisionens rapport, utan vi konstaterar att den redan ligger som underlag för regeringens arbete och att man redan i förväg har tagit till sig detta. Nu handlar som sagt inte detta betänkande om själva försäljningen utan om driften under tidigare år, men eftersom det finns förslag i vissa motioner behandlar vi detta också. Utskottet har enigt - vilket ju är bra - sett anledning att påtala att när man framöver säljer hela eller delar av innehav ska man göra en tydlig genomgång och se över vilka av bolagens tillgångar som det kan finnas anledning att flytta över så att de kvarstår i någon form av statligt ägande. Det kan exempelvis handla om en konstsamling som bör hängas upp på ett museum eller andra värdefulla typer av innehav som inte passar att sälja med själva bolaget. Till sist, herr talman vill jag säga att en viktig del i den ägarstyrning som staten bör utöva är ersättningssystem. Jag tycker att det är viktigt att man inte låter det bästa bli det godas fiende - framför allt att man inte låter sig ryckas med av moralpanik. Bonusar kan faktiskt vara ett bättre alternativ än fast lön om det innebär att man inte i dåliga år och vid dåliga prestationer behöver betala ut samma lön som var framförhandlad vid de goda prestationerna. Jag tycker att det är ett bra förslag att man ytterligare ska se över riktlinjerna för att komma bort från sådant som kanske kan sticka i ögonen om det står på en Expressenlöpsedel och från att långsiktigt behöva betala mer eller inte ha möjlighet att rekrytera rätt personal för att kunna sköta bolagen på bästa sätt. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Först har jag en kommentar till Karin Pilsäters anförande. Jag undrar om svenska folket mår bättre av att avkastningen från Svenska Spel hamnar i privata spelbolags fickor. Är det bättre än att det är kvar i statlig ägo och avkastningen kommer idrotten till del? Jag tycker i varje fall att det sista är betydligt smakligare. Så kommer jag till min fråga. År 2003 införde den socialdemokratiska regeringen riktlinjer för anställningsvillkor för ledningarna i de statliga företagen. Det var då som debatten rasade som allra värst om vd-bonusarna. Det är väl inte helt utrett än hur det ska gå. Det var i varje fall då inte någon i den här kammaren som försvarade bonussystemet. Tvärtom var det nästan så att det riktades kritik från dåvarande oppositionen att det var den socialdemokratiska regeringens fel att det fanns bonusar som spårade ur i det privata näringslivet. Det uttalande som näringsministern gjorde är därför ganska uppseendeväckande. Hon säger att hon tycker att riktlinjerna för de statliga företagen är alldeles för detaljerade. Sedan nämner hon att bonusar är en sådan del som inte bör höra hemma i riktlinjerna. De vill hon föra över till beslut av bolagsstyrelserna. Ställer sig Karin Pilsäter bakom det uttalande som näringsministern gjorde före jul och är beredd att släppa fram bonusar till ledningarna i de statliga bolagen?

Herr talman! Det är väl känt att Svenska Spel behåller väldigt mycket mer av spelarnas insatser än vad som sker i andra bolag. Poängen är att det tjänar sina pengar genom att spela av svenska folket dem. Det ägnar sig åt en ganska påträngande marknadsföring hem i vardagsrumssoffan. När man står i kassakön på Ica är det inte längre godiset som ungarna skriker efter som är det stora problemet. Det är den påträngande spelreklamen medan man står i kön. Där sägs: Spela, spela och spela. Du behöver inte kunna någonting. Staten har i praktiken dessutom inget monopol. Vad jag vill ha sagt med detta är att det är ganska uppenbart att det inte är samhällsintresset som ligger i fokus. Man kan sätta upp betydligt tydligare riktlinjer och spelregler för spelverksamheten om man inte själv har ett överordnat vinstintresse, vilket i dag uppenbarligen är fallet. Det handlar just om ägarstyrning. Att bonusar spårar ur beror på bristande ägarstyrning. Att ha ett resultatorienterat ersättningssystem är i grunden inte någonting som i alla givna lägen är fel. Det kan vara en fördel i vissa fall. Därför är jag glad att man ska se över riktlinjerna för ersättningssystemen så att ägarna och styrelsen måste ta ett betydligt större ansvar för respektive verksamhet och för vad som är vettigt i respektive läge. Det gäller att inte bara springa som lämlar från den ena sidan till den andra och aldrig ta något ansvar.

Herr talman! Det finns ingen forskning och inga undersökningar som på något sätt visar att bonussystem för bolagsledningar skulle vara något positivt för företagen. Det är tvärtom. Det ger spänningar. Bonusarna drar i väg när vinsterna är höga. Det ger med all rätt de anställda en känsla av att de också vill vara med när det går bra och plocka ut så höga andelar som möjligt av vinsten. Frågan kvarstår. Är Karin Pilsäter beredd att släppa in bonusar för bolagsledningarna i de statliga företagen? Jag har en annan fråga. Jag har haft diskussion med en vän hemma i Varberg i stort sett varje år. Det har handlat om fastighetsskatten. Han har inte haft någon fastighetsskatt på huset eftersom det varit så nytt. Men den kommer snart. All debatt som har varit har gjort att han har blivit orolig. Vi har börjat resonera om hur det ser ut, vad han har för lån, och så vidare. Varje gång har vi kommit fram till att 2 procent på räntan på hans bostadslån ger mer än vad hela fastighetsskatten skulle innebära. Det är just den debatten som frågan om SBAB handlar om. Ska han få betala någon eventuell fastighetsskattesänkning genom högre räntor till bankerna? Eller hur ska ni ordna till det med konkurrensen på bolånemarknaden om ni vill sälja ut SBAB?

Herr talman! Jag ska med nöje gå igenom den genomgång av forskningen som jag förutsätter att jag kan få av Alf Eriksson. Det ska vara en fullständig genomgång av tillgänglig forskning om alla olika ersättningssystem som visar att det i alla lägen är dåligt. Jag är fullt beredd att ta tillbaka allting och hävda motsatsen när jag har fått den genomgången av forskningen som visar just det som du nu sade. Annars har de genomgångar som jag har sett snarast visat att det handlar om hur konstruktionen är, vilka belopp det är och vilka verksamheter det gäller. Det finns också forskning som visar att det exempelvis kan vara mycket lyckosamt och bra att också ha vinstandelssystem för de anställda. Men det är en helt annan debatt. Det brukar vi också ha lite delade meningar om i Socialdemokraterna och bland annat Folkpartiet. Det handlar om huruvida man ska underlätta för olika typer av vinstdelningssystem, personaloptioner och annat som gör att personalen får del av en bra utveckling. Bonusar som spårar ur är felkonstruerade. Därför är det viktigt att ta ett ägaransvar. De excesser som har pågått har i hög grad berott på att företagen inte har varit tydligt ägarstyrda. Den statliga ägarstyrningen har blivit bättre. Men det finns fortfarande mycket kvar att önska. Det kommer vi att arbeta vidare med.

Herr talman! Det var intressant att lyssna till Karin Pilsäter när hon tog upp problemen med Svenska Spel och Vin & Sprit. Jag håller med om att det är påträngande när man står i affären med all reklam för att vi ska spela mer. Frågan är: Blir det verkligen bättre om vi frånhänder oss den möjlighet att kunna styra Svenska Spel som vi faktiskt har i dag genom att privatisera? Samma sak är det med Vin & Sprit. Kan vi uppfylla de alkoholpolitiska målsättningar som riksdagen har fastställt genom att vi säljer ut det? Super svenska folket verkligen mindre om vi privatiserar det? Mycket tyder på att det försvinner ut till något stort utländskt bolag. Blir det inte en än mer aggressiv marknadsföring internationellt? Det verkar åtminstone så om man tittar på ett av de större bolagen som har anmält sitt intresse. Den internationella marknadsföringen är betydligt mycket mer hårdhänt än vad Vin & Sprit står för. Karin Pilsäter tar upp frågan om intäkterna. Vi frånhänder oss faktiskt dem. Intäkterna från de företag som man föreslår ska säljas ut är betydligt mycket större än vad räntekostnadsminskningen innebär. Det betyder att det blir ett glapp i statskassan på ungefär 10 miljarder. Så har det sett ut under fem år på 2000-talet. Är det en bra ekonomisk affär om vi nu också ska klara av att öka insatserna för forskning och utveckling, skola och sjukvård?

Herr talman! Man får se affärerna över lite längre sikt. Man måste titta ett antal år tillbaka i tiden, och inte bara på det senaste året. Då ser man att värdetillväxten och resultatet hos de statliga bolagen har varit sämre än genomsnittet. För ytterligare några år sedan var det mycket pengar som fick skickas in i de statliga bolagen. Man kan inte räkna med att Telia ska fortsätta med att göra gamla engångsutdelningar år ut och år in. Det är en engångspost, som är en mycket stor andel av pengarna. Om man ser framåt över tid måste man i så fall göra bedömningen att svenska staten är så oerhört mycket skickligare än det privata näringslivet på att driva företag att man kan tjäna mycket mer pengar genom att staten driver bolag. Men om man gör den bedömningen måste man också ställa sig frågan: Varför nöja sig med att bara äga en bit av en bank? Varför inte köpa fler? Varför nöja sig med bara ett bolåneinstitut när man kan köpa fler? Varför nöja sig med Svenska Spel? Varför inte starta statliga bordeller? Det går säkert att tjäna oerhört mycket pengar på det också. Det är jag helt övertygad om. Jag inser att ni tänker: Nu är hon inte klok! Men om det inte var så att vi redan ägde ett bolag som kränger vodka i Kina och i u-världen med stora braskande annonser så skulle det vara ett lika bisarrt förslag som förslaget om att starta statliga bordeller. Vin & Sprit är inte en del av den svenska alkoholpolitiken. Tvärtom är det enda som Vin & Sprit har bidragit med på senare år att försöka muta Systembolagets personal - och man har inte bara försökt, utan uppenbarligen också lyckats. Det är Vin & Sprits bidrag till den svenska alkoholpolitiken. Det har inte varit någon pluspost, i alla fall. När det gäller Svenska Spel, spelmonopolet och så vidare kan vi ju sätta upp tydliga restriktioner för hur marknadsföring och ålderskontroll ska gå till. Det kan vi också se till att följa upp, om vi nu själva - inte jag - inte har ett överordnat vinstintresse och vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Man kan reglera reklamen på lika villkor för alla aktörer. Det finns en massa andra saker som man också kan sätta upp regelverk för, där det inte görs i dag.

Herr talman! Jag anser nog att Karin Pilsäter många gånger är en klok person. Du ska inte nedvärdera dig själv på det sätt som du gjorde nu. Det finns nog ingen tanke på att starta några statliga bordeller; den diskussionen hoppas jag aldrig kommer upp i den här kammaren åtminstone. Jag noterar att det finns planer på att sälja ut ytterligare företag. Då ska man begränsa marknaden genom ny lagstiftning och nya regler för hur det här ska gå till. Det innebär med andra ord att utredningen och arbetet med att minska regelverket kommer att få ses över ytterligare med nya regler och lagar framöver. Min fråga är: Blir det verkligen bättre om vi frånhänder oss möjligheterna att styra företag genom att sälja ut dem? Jag är principiellt inte för att vi ska äga allting. Det är inte heller Vänsterpartiet. Vi har varit med och sålt av företag och delar av företag tidigare. Det är ingenting som vi tänker ta tillbaka. Men vi är medvetna om att den dagen vi säljer det vi äger kommer vi aldrig att ha möjlighet att ta tillbaka det. Det är praktiskt och ekonomiskt omöjligt att göra det. Det här är definitivt. Min fråga är: Hur ska vi finansiera vår fortsatta välfärd om vi nu gör oss av med de tillgångar som vi har byggt upp tillsammans med skattemedel?

Herr talman! Vi har byggt upp tillgångarna, säger Kent Persson. Många av tillgångarna har vi ju tagit över därför att man stod på ruinens brant. Det har varit industriproblematik och så vidare. Efter många års - olika många års - mödosamt arbete, förändrade strukturer och så vidare står man nu med ett antal bolag som verkar på en konkurrensutsatt marknad. Då knoppar man av allteftersom; det är en naturlig del. Det har skett under 90-talet och tidigare under 2000-talet utan att det har varit några stora konventioner kring det. Nu blir det helt plötsligt någon sorts ideologisk fråga, och man tror att det bara är staten som kan driva företag som pressar ned boräntorna. Jag satt hemma nu i helgen och gick igenom olika erbjudanden från ett antal olika ställen som hade bättre räntor att erbjuda, om jag ville lägga om mina bolån, än vad SBAB har. SBAB gick in och gjorde ett bra jobb, men det var ju inte på statens uppdrag! Man gick in och gjorde ett bra jobb, sålde en produkt och satsade stenhårt på den. Det var ledningen som gjorde det, och det var inte staten som hade bestämt att man skulle göra det. Det fanns inga ägardirektiv om det. Det är inte relaterat till det statliga ägandet att man har lyckats göra en bra grej i det sammanhanget. Om det vore så så vore logiken att man på varje marknad där man tycker att priserna är lite för höga och konkurrensen för dålig gick in och startade statliga företag, till exempel matvarubutiker och byggindustrier. Men det är ingen som föreslår det eftersom tanken är så absurd. Vi måste sätta upp regelverk på marknaderna och skärpa konkurrensen och konkurrensövervakningen. När det gäller samhällsintressena, exempelvis spel, måste vi se till att vi i stället har regelverk som faktiskt skyddar och ser till att upprätthålla ålderskontrollen. Jag har en 16-åring hemma. När han än sitter och tittar på tv blir han matad med spelreklam. En del är helt förbjudet - Unibet och andra - men finns ändå. Men Svenska Spel är fullständigt tillåtet.

Herr talman! Statligt företagande är stort i Sverige. År 2005 omsatte statliga företag tillsammans 311 miljarder kronor och hade 188 000 anställda. De har vuxit även under 2006. Det är en gigantisk företagsgrupp där svenska staten helt eller delvis äger 54 företag, varav fyra är börsnoterade. Den goda konjunkturen under 2006 har förstärkt lönsamheten i många företag. Uppbyggnaden av denna företagsgrupp är historisk. Vårt gamla telemonopol, järnvägen och vattenkraften är grunderna för statens företagsgrupp. Statens ägande ökade under kriserna på 70-, 80- och 90-talen - framför allt i banksektorn och även i andra sektorer. Staten var tvungen att ta över företag för att rädda sysselsättningen. Under många år var resultaten för de statsägda företagen mycket dåliga. Staten behöver endast äga de företag där det föreligger särskilda nationella intressen eller samhällsuppdrag som svårligen kan hanteras utan ett statligt inflytande. Målet för regeringen är att skapa förutsättningar för fler växande företag, nya företag och fler arbeten i mycket tuff internationell konkurrens för många av våra exportberoende företag. Herr talman! Det bör vara en tydlig rollfördelning mellan privat och offentligt ägande. De resurser som i dag är bundna i statligt ägande kan göra mer nytta i offentlig sektor. De företag som är till försäljning - Telia Sonera, Nordea, SBAB, Vasakronan, Vin & Sprit och OMX - verkar på marknader som kommersiella företag. På dessa marknader är fritt tillträde möjligt för nya företag, och man är konkurrensutsatt. Det är viktigt att komma ihåg detta. En privatisering av statliga företag kommer att leda till renodling av statens roll som lagstiftare och den som sätter upp regler för näringslivet. Det är också viktigt. En försäljning av de statliga bolag som jag har nämnt ska ske med stor omsorg om skattebetalarnas intressen och på ett mycket ansvarsfullt sätt med en noggrann analys av de marknader som företagen arbetar på. Det gäller konkurrenssituation, marknadsandelar, forsknings- och utvecklingsläge, möjligheter till exportökning och naturligtvis, kanske det viktigaste, synergieffekter med andra företag med mera. Det handlar helt enkelt om att se till att en försäljning är bra också för de sålda företagen och att de passar väl in i sin nya struktur. Försäljningen av företagen får ta den tid det tar så att vi får en bra affär för staten. Vi talar om affärer i storleksordningen 200-250 miljarder kronor. Vi räknar med en försäljning på minst 50 miljarder kronor varje år under 2007-2009. Alliansen lovade i valrörelsen att se över det statliga ägandet om man vann valet. Det är det man gör nu. Staten ska helst stå över marknaden och inte eftersträva att själv vara en av dessa aktörer. Den goda konjunktur som vi nu har ger ett gynnsamt tillfälle att sälja. Det är en fantastisk konjunktur, tro mig! Jag har aldrig sett en sådan konjunktur och ändå har jag arbetat hela mitt liv i näringslivet. Nu kan man få mycket bra betalt när man säljer. Detta är ett guldläge. Med detta undviker vi också mer av statskapitalism. Staten bör inte vara stor ägare av diverse företag som arbetar på marknadens villkor och lika gärna kunde vara privata. Ett exempel är det tidigare statligt ägda Vin & Sprit. Det hade självfallet länge en naturlig plats i den svenska alkoholpolitikens monopoltänkande. Företaget har vuxit sig starkt och för länge sedan sprängt den gamla ramen. I dag fungerar Vin & Sprit på samma villkor som andra producenter på en fri marknad. Det finns inga alkoholpolitiska skäl att behålla ett sådant företag i statlig ägo. Det överskott vi nu får i statsbudgeten på grund av försäljningen kommer att behövas i framtiden. Vi har ett ökat antal åldringar som vi måste ta hand om med väsentligt ökande kostnader. Vi har behov av stora infrastrukturella investeringar, inte minst i Stockholm och Mälardalen men även i Sydsverige och Västsverige. Vi är på en för varje år mer globaliserad världsmarknad, vilket leder till möjligheter men också stora strukturförändringar i det svenska näringslivet och för invånarna i Sverige. Vi går från att vara ett industrisamhälle till att mer vara ett tjänstesamhälle. Det kommer att behövas stora resurser för att klara ett bra liv för dem som bor i Sverige. Herr talman! En koncentration av statens resurser är nödvändig, och den startar med försäljningen av dessa sex företag. Jag yrkar bifall till förslaget i näringsutskottets betänkande nr 4.

Herr talman! I pressen i dag finns det uppgifter om att någon rysk oligark är intresserad av att köpa Telia. Staffan Anger säger att försäljningen ska ske på ett förnuftigt sätt. Hur kan Staffan Anger se till att forskning och utveckling på IT-marknaden knuten till Telia stannar i Sverige? Hur kan Staffan Anger se till att Telias huvudkontor fortfarande är kvar i Sverige om sådana intressenter går in och vill köpa Telia? Jag har en annan fråga också. När vi diskuterade vd-bonusar för en stund sedan nickade Staffan väldigt. Ska jag tolka de nickningarna så att även Staffan Anger är för vd-bonussystem? Jag och svenska folket tycker att vi har haft tillräckligt av det i det här landet. Sedan har jag en tredje kort fråga. När staten börsnoterade Telia kunde man konstatera att någonstans mellan 1 ½ och 2 procent av transaktionens storlek gick åt i konsultkostnader. Nu är det helt andra belopp som vi talar om. En försiktig bedömning skulle innebära att det går åt 3-4 miljarder för att sälja de företag som ni har säger att ni har gått till val på att sälja. Nu var det väl efter valet som ni specificerade de här 150 miljarderna. Det finns ju en konsultmarknad. Vilka konsulter kan komma i fråga som inte har eget intresse av att få del av de här statliga guldäggen?

Herr talman! Det är bra frågor som Alf Eriksson ställer. De är helt väsentliga. Låt mig börja med konsultmarknaden. Jag beskrev att när man säljer en så här stor grupp av värdefulla företag är det viktigt att man vet alla parametrar som finns på marknaden, konkurrenter, utveckling och så vidare, och verkligen fattar rätt beslut. Det är inte alltid säkert att det högsta priset vinner. Det här företaget måste placeras i rätt miljö så att man ser till att det fungerar i framtiden också. Då måste man ha resurser, experter, för det som i detalj går igenom detta. Tro mig, jag har varit med och både sålt och köpt företag. Det är ett jättejobb att med due diligence gå igenom detta. Har man inte det så går det inte. Då ska man inte göra affärerna. Låt mig gå baklänges till bonussystemen. Jag har varit vd i 25 år i olika företag. Jag använt bonussystem de sista 15 åren, och det har fungerat väldigt bra. Det viktigaste är att man styr de här systemen. Man får inte låta dem sticka i väg. De ska vara preciserade. För mina medarbetare innebär det exempelvis att de ska tala om exakt vad de gör och vilket resultat vi får. Det har hänt många gånger att mina medarbetare inte har fått en krona för de har inte fullföljt detta enligt den diskussion man fört. Det är det som företagen, ledningen och styrelsen måste styra, och då är det en väldig tillgång. Man kan få bra folk, och man kan få helt annat folk i företaget. Tro mig, jag har gjort det här i 15 år. Sedan har vi detta med Telia, vem som ska köpa Telia och var huvudkontoret kommer att ligga. Det handlar naturligtvis om den här analysen som ska göras. Jag kan hålla med om att det är väsentligt var huvudkontoret ligger. Det måste man naturligtvis titta på. Det kanske inte är avgörande, men det är väsentligt. Jag har själv varit i den sitsen att någon har köpt mitt företag och huvudkontoret har hamnat utomlands. Det får göras en hel analys av det hela. Men det viktigaste är att detta görs seriöst och tar tid.

Herr talman! Placeringen av huvudkontoret är oerhört viktig. Min fråga var: Kan ni garantera att det inte lämnar landet? Det här hör naturligtvis ihop med var forskning och utveckling kommer att äga rum. Ni har väl inte tänkt er att forskning och utveckling på IT-området, där vi är världsledande, ska säljas ut? Det bör väl ändå även hos er finnas i tankesfären att vi ska ha kvar den i Sverige. Det vill vi. Vi vill inte sälja den delen. Då blir bekymren mindre. När det gäller bonusarna vill jag upprepa vad jag har sagt tidigare. Det finns ingen som helst forskning som pekar på att bonussystem är positivt för företagen. Visa var de positiva effekterna finns! Det är tvärtom så att börschefen Bengt Rydén har varnat för att det kan underminera för företagen om man släpper loss bonussystem, och det gäller inte minst förtroendet för företagen. Det är naturligtvis viktigt att utreda och skaffa sig kunskap, men detta ska ju verkställas också. Det hjälper inte om man säger att man vet att det finns risker. Hur kan ni garantera att vi får ut högsta pris, som ni säger, och samtidigt inte råkar in i de intressekonflikterna som kan finnas med aktörer på marknaden, inte minst på banksidan?

Herr talman! Den erfarenhet jag har av bonusar kommer från praktiskt företagande i ett ganska stort företag. Det har fungerat perfekt. Jag har fått fram resurser från mina medarbetare som jag inte kunde drömma om. Men man måste se till att göra ett bra system som fungerar. Jag är personligen för bonusar i statliga företag. Jag tror att vi kommer att behöva det. Sedan är jag också för vinstandelssystem. Jag tror att det är väldigt viktigt att de övriga anställda får del av vinsten. Jag tror att det kommer bli mer så i Sverige i framtiden. Nu är det många stora företag som har det. Det är helt rätt vad du säger, Alf Eriksson, om forskning, utveckling och huvudkontor. När huvudkontoret flyttar i väg flyttar forskning och utveckling också ofta i väg. Men man kan aldrig ge någon garanti i affärer för vad som kommer att ske. Jag är övertygad om - vi är så pass seriösa när vi ska sälja de här bolagen - att vi gör den analysen väldigt väl. Risken är, som du säger, att flyttar huvudkontoret ut flyttar forskning och utveckling också ut. Den analysen måste göras med den bästa kunskap som finns att få på marknaden, och det kostar pengar.

Herr talman! Låt mig först yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och också yrka avslag på samtliga reservationer. Herr talman! Statens främsta näringspolitiska uppgift är att ange ramar och regelsystem för näringslivets verksamhet och bidra till att skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt. Staten ska ge näringslivet goda förutsättningar, sätta reglerna och se till att de följs. Men det är precis som i fotboll: Domaren bör sköta sitt och inte dubblera som spelare på planen. Om staten samtidigt uppträder som ägare och som utformare av de regler som gäller för näringslivets verksamhet uppstår problem som till exempel risk för konkurrenssnedvridning. Grundprincipen måste enligt Kristdemokraternas och alliansens mening vara att konkurrensutsatt verksamhet ska bedrivas i privat regi. En privatisering av statliga företag kommer att leda till renodling av statens roll som lagstiftare och normgivare, stärkande av de privatiserade företagen, spridning av intresset för sparande i aktier till nya grupper och breddning av riskkapitalmarknaden. Fru talman! Vi kan konstatera att svenska staten är ägare till en fjärdedel av det inhemska näringslivet. Vi menar att det är en alltför stor andel. Staten äger alltifrån monopolbolag till företag som verkar på en konkurrensutsatt marknad. Kristdemokraterna anser att det alltid måste finnas ett tydligt formulerat skäl till att staten ska äga ett visst bolag. Regeringens styrning av bolaget ska utgå från anledningen till ägandet, och bolaget ska fokusera på sin kärnverksamhet. Regeringskansliet förvaltar 54 företag eller koncerner av vilka 40 ägs helt och 14 ägs tillsammans med andra. Omkring 190 000 är anställda i dessa företag, som omsatte 311 miljarder kronor år 2005. Värdet uppskattades till ca 675 miljarder våren 2006. De företag där vi genom alliansregeringen avser att minska statens ägande är bankkoncernen Nordea, där staten äger 19,9 procent, i börsföretaget OMX, där staten äger 6,6 procent, teleoperatören Telia Sonera, där staten äger 45,3 procent samt bolåneinstitutet SBAB, fastighetsbolaget Vasakronan och sprittillverkaren Vin & Sprit, där staten äger 100 procent. Dessa sex företag verkar i dag på marknader som är helt kommersiella och därmed präglas av fritt tillträde och fri konkurrens. Företagen skulle få bättre förutsättningar att utvecklas med en annan ägare än staten. Att minska statens ägande kan därmed skapa bättre förutsättningar för tillväxt och bidra till att stärka svensk konkurrenskraft och sysselsättning. Intäkterna från försäljningen kommer att användas till att betala av statsskulden för att minska skuldbördan för kommande generationer. Socialdemokraterna har kritiserat försäljningen, men jag ber att få påminna om att den dåvarande, socialdemokratiska regeringen sålde statliga företag till ett värde av 120 miljarder kronor kring millennieskiftet. Den nuvarande alliansregeringens ambition är att under de tre kommande åren sälja företag till ett värde av 150 miljarder. Till sist välkomnar jag att regeringen nu gör en översyn av styrningen av statliga bolag. Riksrevisionen har ju under ett flertal år kommit med stark kritik om bristerna i ägarstyrningen av de statliga bolagen. Det var en bra redogörelse som Per Bolund gjorde förut, och som jag håller med om.

Fru talman! Ja, då har vi fått besked om att Folkpartiet är för bonusar. Moderaterna tycker att det fungerar perfekt. Vi vet att svenska folket är emot detta. Under förra mandatperioden var Kristdemokraterna starkt profilerade, inte minst här i riksdagen, mot bonusar i de statliga företagen. Min fråga till Mikael Oscarsson är: Hur är det i Kristdemokraterna i dag? Ställer ni upp i den tidigare kören, eller står ni fast vid er uppfattning att det inte ska vara några vd-bonusar i de statliga företagen? Under våren 2006 motionerade ni kristdemokrater i riksdagen om styrningen av de statliga företagen. Ni skrev i motionen bland annat att regeringen bör utveckla dialogen om de statliga bolagens samhällsuppdrag, mål, strategier och förväntade resultat. Formuleringen var "utveckla dialogen". Det är just den typen av dialog som den dåvarande socialdemokratiska regeringen förde med bland annat Vattenfall för att få fram rimliga avtal om elpriser för vår elintensiva industri. Enligt uppgift har den typen av påtryckningar på Vattenfall upphört efter regeringsskiftet. Alltså är nu den kristdemokratiska motionen i högsta grad aktuell. Nu i regeringsställning följer ni inte upp den i det betänkande som vi nu debatterar, utan ni yrkar avslag på detta. Vad är det som har gjort att ni så radikalt har ändrat er inställning till styrning av de statliga företagen?

Fru talman! Frågan om bonusar är föremål för utredning och översyn av regeringen. Näringsministern kommer att komma tillbaka med det man kommer fram till. Det finns fördelar med bonusar, men det finns också nackdelar. Vi kristdemokrater anser att det finns allra mest nackdelar med dem. Det finns också tillfällen där det kan vara motiverat, och vi välkomnar den översyn som Maud Olofsson nu håller på med. När det gäller en översyn av de statliga företagens styrning har vi mycket riktigt kritiserat bristfälligheten. Vi är övertygade om att regeringen nu ser till detta och också kommer att utveckla det så att vi får en bättre styrning av de kvarvarande statliga företagen.

Fru talman! Nu är det så, Mikael Oscarsson, att man inte kan tycka både-och. När vi trycker på knappen i kammaren så måste man vara antingen för eller emot eller avstå. Min fråga när det gäller bonusarna är: Vilken knapp trycker Kristdemokraterna på? Vi ska trycka på våra knappar i eftermiddag. Kl. 16 ska vi behandla bland annat vår reservation nr 4. Då har man att ta ställning för eller emot eller avstå. Vilken knapp trycker Mikael Oscarsson på? När det gäller frågan om dialogen med de statliga bolagen hade vi faktiskt en dialog. Det framgår också av handlingar. Det var 2005 som Riksrevisionens rapport kom, och det hann göras en hel del under den tiden. Då utvecklades dialogen mellan regeringen och de statliga företagen för att nu efter regeringsskiftet ha upphört igen. Då menar jag att det väl nu är i allra högsta grad aktuellt att lyfta upp den där motionen som ni skrev. Det är ju nu som problemen finns. De fanns inte vid regeringsskiftet förra året.

Fru talman! Alf Eriksson undrar vilken knapp jag och Kristdemokraterna kommer att trycka på i eftermiddag. Vi kommer att trycka på ja-knappen. Vi har ingen anledning att föregå den översyn som regeringen håller på med, utan vi motser den och den balanserade samvägning som vi förväntar oss ska finnas där. Vi förväntar oss också ett förslag till en förbättrad styrning av de kvarvarande statliga bolagen. Jag glömde att ställa en fråga till Alf Eriksson. Jag kan väl ändå ställa den trots att han inte har möjlighet till ytterligare replik. Nu ägs 25 procent av företagen av staten. Är det en rimlig nivå, eller tycker han att den borde höjas i framtiden?

Fru talman! När det gäller motion 2006/07:N352, och det förslag om riktlinjer för statliga bolagsledningars löner och ersättningar som läggs fram, vill jag uttala Socialdemokraternas fulla stöd. Näringsminister Maud Olofssons tidigare uttalande, och nu instämmanden från flera borgerliga ledamöter om att öppna för bonusavtalen, gör oss mycket oroliga. Bonusavtal med ledande företrädare i statliga bolag kommer inte att leda till mer välskötta bolag. Däremot kommer man förmodligen att försämra de statliga bolagens rykte, vilket är allvarligt i sig. Som min partikamrat Alf Eriksson påpekade har forskare inte kunnat hitta några tydliga samband mellan förekomsten av bonusavtal och företagens resultatutveckling. När man nu öppnar för de nya bonusfästena i statliga bolag kommer det att innebära att bonusar utdelas till sådana som redan i dag har bra betalt. Vd:ar och chefer ska alltså få ännu bättre betalt. Den som har, åt honom skall varda givet. Med min bakgrund som anställd sedan tjugo år i ett statligt bolag, Posten, vet jag vilken vrede dessa bonusar kommer att väcka, och också har väckt tidigare. Därför blir jag jättebekymrad och tycker att det är allvarligt att man inte förstått den kritik som funnits i samhället kring bonusarna. Jag yrkar bifall till reservation 4 av Socialdemokraterna.

Fru talman! Så har vi då ytterligare ett tillfälle att diskutera pensionsfrågor. Rubriken på dagens betänkande är Vissa pensionsfrågor . Ibland kan det vara betydelsefullt hur man betonar olika ord - här är det fråga om vissa pensionsfrågor, alltså inte alla. Jag vill fästa uppmärksamheten på att vi för Vänsterpartiets del i anslutning till betänkandet presenterat grunderna för hur ett reformerat, i grunden förändrat, pensionssystem skulle kunna och borde se ut. Jag återkommer till det som en del av detta anförande, men jag vill redan nu, trots att jag står bakom samtliga reservationer, yrka bifall till reservation 2 under punkt 3. Vissa pensions frågor är ett annat sätt att betona. Det är klart att det i första hand rör pensionsfrågor, men det rör också grundläggande principer för hur välfärden är organiserad. Ta exempelvis det faktum att pensionspengar i dag används för börsspekulation. Är det ett vettigt sätt att hantera människors pengar, att utan att de själva kan ta ställning till det låta dem vara föremål för spekulation på börsen? Att växa eller minska beror på hur riskkapitalister och andra placerar pengar i svenska eller utländska fonder och företag. Det är en grundläggande inställning från vår sida att social trygghet och möjlighet till en värdig ålderdom inte ska vara föremål för den typen av spekulation. Vissa pensions frågor - om man betonar på det sättet finns det förstås en mängd frågor som uppstår till den samlade alliansen. I det här fallet består den faktiskt av samtliga andra partier. En sådan fråga är varför de inte ställer upp bakom det förslag till pensionssystem som Vänsterpartiet presenterar. Här finns grunderna till ett system som inte skulle vara det gamla ATP-systemet, vilket vi ibland kritiseras för - det höll inte, det gick inte, det behövde förändras. Självfallet var det så, men det behövde inte förändras till det system vi har i dag, som åstadkommer stora problem för breda folklager. Det finns ett annat alternativ, och då uppstår frågan: Med vilka argument motverkar man i dag förslaget om ett reformerat ATP-system? En annan fråga som uppstår är: Vem bestämmer egentligen över pensionssystemet? Formellt sett är det alltid kammarbeslut på allt, vilket varenda en i denna kammare vet. Formellt sett ligger alltid ett utskottsbetänkande till grund för ett kammarbeslut, så även där är allt i sin formellt korrekta ordning. Men det som tidigare kallades Genomförandegruppen, och som nu säkert fått något annat och fullständigt intetsägande namn, är i praktiken de fem partier som stod bakom pensionsöverenskommelsens sätt att undanhålla information och att föregripa den diskussion som sker i demokratisk ordning i riksdagens valda organ. Därför uppstår frågorna: Varför hemlighålla? Varför undanhålla? Varför inte i samma demokratiska ordning som i andra politiska frågor låta alla partier ha inflytande över processen när det gäller pensionsfrågor? Fru talman! Låt mig sedan säga något om det förslag som vi lämnat. Jag väljer att fokusera på det, och även om vi också lämnat andra reservationer som rör viktiga delar är de trots allt mindre än den systemförändring som vi föreslår. Vi vill till att börja med finansiera pensionssystemet via skatter och sociala avgifter. Hela pensionsavgiften ska gå till inkomstpensionen och in i fördelningssystemet. De procentandelar som i dag används för spekulation ska inte längre användas för det. Det innebär att premiepensionen avskaffas, och jag har redan tidigare argumenterat för varför pengar inte ska spekuleras bort på börsen. Vi tycker att de pengar som då finns kvar i premiepensionen i stället kan överföras till Sjunde AP-fonden. När det gäller Sjunde AP-fondens verksamhet, förutom det som sägs i betänkandet om regelförändringar och möjligheter att utveckla verksamheten, tycker vi att det också vore vettigt och nyttigt om AP-fonden använde sina pengar för mer samhällsnyttiga investeringar, kanske också för bostadsbyggande samt miljö- och infrastruktursatsningar, alltså inte bara till att satsa på det som ger största möjliga avkastning nästa vecka utan också göra det möjligt att investera på annat sätt. Låt det vara sagt: Poängen från vår sida är att vi inte ska fortsätta att ha ett system där premiepensionen växer. Nu talar jag om de pengar som trots allt redan finns hos Sjunde AP-fonden. Vi vill både höja och värdesäkra garantipensionen. Många människor i det här landet har i dag en berättigad rädsla för hur de har det eller hur de kommer att få det på gamla dar. Det är ett jättebekymmer eftersom man skapar en otrygghet vid en tid som borde vara den tid i livet då man ska leva och må bra. Därför behövs en höjning, en värdesäkring av garantipensionen. Detta har tidigare förekommit i de budgetdiskussioner som vi fört, och det nämns också i dagens betänkande just vad gäller vår systemförändring. Två delar till vill jag hinna med att nämna. Vi vill återinföra den modell som gällde tidigare. De 15 bästa åren av de totalt 30 årens intjänandetid ska räknas som grund för pensionen. Enkelt uttryckt ger det en högre pension än dagens system. I linje med det kopplas inkomstpensionen till de arbetandes löner, inte till de pengar man själv satt in. Det här är en kollektiv, gemensam lösning. Vi vill bevara det kollektiva i pensionssystemet, eller snarare återinföra det. Individualiseringen, där den pension man får alltmer avgörs av ens egen möjlighet att arbeta, ens egen möjlighet att individuellt löneförhandla och ens egen tur eller otur att hamna på den ena eller den andra anställningen, ger ett system som dels ökar klyftorna mellan människor, dels minskar den sociala sammanhållningen i samhället. Av det skälet vill vi ha en aktiv balansering som innebär att man inte automatiskt balanserar systemet. Ska man behöva vidta åtgärder för att klara av finansieringen av det system vi företräder ska det inte ske genom automatik, utan genom politiska beslut. Utskottsmajoriteten skriver att det kan vara svårt att genomföra sådana politiska beslut. Det är politisk feghet, menar jag. Man kan inte lösa detta på ett rimligt demokratiskt sätt genom att bara säga: Det löser sig om vi inför automatik. Det är inte vårt fel, det är systemets fel. Fru talman! Det är många frågor man hade kunnat ta upp. Jag har valt att fokusera inlägget på de systemförändringar som vi vill genomföra. Jag tror att det är viktigt att ha det sagt. Det finns ett alternativ till dagens pensionssystem och till den ovärdighet som många upplever. Det förslaget har Vänsterpartiet i dag presenterat.

Fru talman! Miljöpartiet tar i motionen upp en av de frågor som rör pensionsrätt för människor som får retroaktiv utbetalning från Försäkringskassan. Där har vi en annan uppfattning i frågan än majoriteten i utskottet. Regeringen redovisar i propositionen sin bedömning att beräkningen av pensionsgrundande inkomst även fortsättningsvis ska göras enligt kontantprincipen utifrån den inkomst som utbetalats ett visst år. Vi delar inte denna uppfattning. En person som får retroaktiv ersättning av något slag från Försäkringskassan riskerar med dagens system att få lägre ålderspension. Enligt reglerna ger inkomster upp till sju och ett halvt basbelopp under ett år pensionsrätt. Inkomster därutöver höjer inte pensionsrätten. Det kan betyda att en ersättning som utbetalas retroaktivt från Försäkringskassan och avser ett visst år inte kommer att kunna räknas in när den framtida pensionsrätten räknas ut. Man kan säga att individen blir lidande för att systemet är sådant att rätt ersättning betalas ut fördröjt, vilket den enskilde inte har någon möjlighet att påverka. Från 2007 har den moderatledda regeringen sänkt pensionsrätten för dem som har sjuk- och aktivitetsersättning. Att som majoriteten gör i betänkandet hänvisa till informella överläggningar är demokratiskt mycket anmärkningsvärt. Eller om man så vill: De fem partier som står bakom pensionsuppgörelsen ska nu göra upp om det var ett brott mot deras uppgörelse eller ej. Beslutet i frågan har fattats i riksdagen. Borde inte därmed frågan debatteras i denna kammare? Eller är tolkning av riksdagsbeslut något som kan ske vid sidan av? Man skriver i betänkandet att det finns skäl att studera de sammantagna effekterna av ålderspensionsrätten, hur det blir för dem som har sjuk- och aktivitetsersättning, det vill säga människor som redan har en låg ersättning, och hur det blir när retroaktiva utbetalningar av arbetsskadelivränta inte heller får räknas in i underlaget för pension. Om man tycker så, varför ger man då inte regeringen uppdraget att titta över det? Vi tycker att det är fel tänkt och mycket anmärkningsvärt demokratiskt sett. Vi anser att de människor som är beroende av utbetalningar från Försäkringskassan är i ett utsatt läge. Regeringen har på olika sätt dragit åt svångremmen för gruppen i sin iver att markera att arbete ska löna sig. Självklart ska människor kunna arbeta i större utsträckning än vad som i dag är möjligt. Många som är sjukskrivna eller har sjukersättning vill inget hellre. Men det krävs också att arbetslivet öppnar sig för människors olikhet i betydligt högre grad än vad som sker i dag. Ett feltänk är dock att regeringen vill göra denna förändring med piska mot enskilda, som om det vore en lösning. I själva verket kommer de människor som är sjuka och saknar möjlighet att återgå till arbetsmarknaden att drabbas extra hårt. Vi är därför starkt kritiska mot att man sänkt pensionsrätten för människor med sjukersättning, mot försämringar i a-kassan med mera. Det är därför vi i denna motion föreslår att det ska införas ett system med retroaktiva utbetalningar och att det också ska kunna ge pensionsrätt. Vi anser också att detta ska gälla oavsett om man tidigare har fått ersättning från Försäkringskassan eller inte, och menar därför att regeln i 2 kap. 17 § lagen om inkomstpension också behöver ändras. Att till exempel få 100 kronor mer i månaden som pensionär är inte av marginell betydelse om man har låg pension, vilket också personer som tidvis eller under längre tid stått utanför arbetslivet riskerar att få. Ekonomisk och social trygghet är det andra målområdet i de nationella folkhälsomål som riksdagen har beslutat om. Menar man allvar med det övergripande målet att skapa samhälleliga förutsättningar för folkhälsa så ska man se till att ge förutsättningar även för ekonomisk och social trygghet. Det gör inte detta förslag, då det slår mot de sämst ställda. Detta förslag står i strid med folkhälsomålen. Miljöpartiet är kritiskt till det nuvarande pensionssystemet bland annat för dess oöverblickbarhet. Och ännu värre är det för den som inte kan ta sig in på arbetsmarknaden. Människor känner sig allt annat än trygga i systemet. Vi anser dock att så länge vi har det pensionssystem vi har är det viktigt att med ett underifrånperspektiv värna om dem som har lägst pension och ändra de villkor som slår särskilt illa, vilket vi anser att detta förslag gör. Jag yrkar bifall till reservation 1.