Statliga arbetsgivarfrågor
Betänkande 1997/98:AU7
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1997/98:AU07
Statliga arbetsgivarfrågor
Innehåll
1997/98 AU7
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas åtta motioner som rör den statliga personalpolitiken från den allmänna motionstiden hösten 1997. Motionerna gäller bl.a. löner och andra förmåner till chefer inom statlig sektor, rekrytering av anställda med utländsk bakgrund samt vissa frågor med anknytning till jämställdheten mellan kvinnor och män. Samtliga motioner avstyrks. Reservationer har avgetts av företrädare för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet de gröna och Kristdemokraterna.
Motionerna
1997/98:A310 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att motverka löneskillnader på grund av kön inom den statliga verksamheten, 35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om chefslöner, 36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgångsvederlag, 1997/98:A428 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgångsvederlag, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omförhandling av orimliga löner med mera, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samtal med privata näringslivet om etiskt hållbara förmåner, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda problem med jävsliknande förhållanden vid utformandet av belöningssystem, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överläggningar med privata näringslivet om jävsliknande förhållande vid utformandet av belöningssystem, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya riktlinjer för sidoinkomster, 1997/98:A601 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om löneavdrag som disci- plinpåföljd, 1997/98:A602 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslaget om en personalpolitik inom statens arbetsplatser som motsvarar landets befolkningssammansättning, 1997/98:A603 av Per Sundgren (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i staten införa en helt ny lönepolitik syftande till minskade löneskillnader, 1997/98:A804 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att statliga verk och myndigheter tillämpar en positiv särbehandling av underrepresenterat kön vid tillsättning av tjänster med målet en jämn könsfördelning, 1997/98:A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om offentliga arbetsgivares ansvar att uppmuntra manliga anställda att ta föräldraledigt, 1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens roll som arbetsgivare vad gäller orättvisa löneskillnader.
Utskottet
Inledning I detta betänkande behandlas åtta motioner som väckts under den allmänna motionstiden hösten 1997. Motionerna behandlar frågor om löner och förmåner till höga chefer inom den statliga sektorn, löneavdrag som disciplinpåföljd för offentligt anställda, rekrytering av personal m.m. I detta betänkande behandlas också motionsyrkanden som gäller jämställdhet mellan kvinnor och män i den mån de särskilt inriktar sig på statlig personalpolitik. Arbetsmarknadsutskottet kommer senare i vår att ta upp andra jämställdhetsfrågor i ett särskilt betänkande.
Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag
Motioner Vänsterpartiet anser i motion A310 att lönerna till myndighetschefer och chefer i statliga bolag bör begränsas. Ett lönetak bör införas som motsvarar lönen för statsministern. Partiet anser att det inte finns någon anledning att i statlig verksamhet hänga med i näringslivets ?fantasilöner?. Det kan heller inte hävdas att statliga chefer har ett mer ansvarsfullt arbete eller en mer krävande uppgift än landets statsminister (yrk. 35). Partiet tar vidare upp frågor om avgångsvederlag i motionerna A310 och A428. Partiet menar att det bör införas striktare och tydligare regler för de pensionsavtal och avtal om avgångsvederlag som träffas med chefer i statlig verksamhet. Påståenden om toppchefers otrygga anställningsförhållanden är starkt överdrivna. Avgångsvederlaget skall vara en rimlig omställningsersättning, inte en garanterad hög levnadsstandard livet ut (A428 yrk. 1). En statlig chef som inte erbjuds nytt förordnande skall ha rätt till ersättning som motsvarar lönen i anställningen under högst tolv månader efter det att förordnandet har gått ut. Ersättningen skall vara avräkningsbar mot inkomster av anställning eller annat förvärvsarbete. Samma riktlinjer bör gälla för myndighetschefer och för chefer i statliga bolag (A310 yrk. 36). Orimliga löner och andra ersättningar bör omförhandlas inom den statliga sektorn (A428 yrk. 3). Regeringen bör också ges i uppdrag att föra samtal med företrädare för det privata näringslivet om åtgärder för mer ?etiskt hållbara? förmåner bland toppchefer och andra höga befattningshavare (A428 yrk. 4). Eftersom det är en liten krets av människor som får de högsta ersättningarna finns det en risk för att jävsförhållanden och brödraskap påverkar ersättningarna, sägs det i motionen. Regeringen bör ta initiativ för att utreda detta (A428 yrk. 5). Regeringen bör också överlägga med det privata näringslivet i dessa frågor (A428 yrk. 6). Partiet pekar också på det förhållandet att höga befattningshavare i offentlig sektor kan ges i uppdrag att sitta i styrelser, som en del i det ordinarie arbetet. Enligt partiet bör inte regeringstjänstemän eller andra statliga befattningshavare få ersättning för uppdrag som de utför i sin ordinarie tjänst. Vidare måste olika former av riktade vinstdelningssystem till styrelse och företagsledning motverkas. Regeringen bör därför ges i uppdrag att ta fram nya riktlinjer för sidoinkomster i enlighet med vad som anförts (A428 yrk 7).
Per Sundgren (v) anser i motion A603 att ingen statstjänsteman bör tjäna mer än statsministern. Vidare bör inte lönerna för chefer få öka mer än genomsnittet för statsanställda. En nedtrappning av befintliga höga löner skall ske under tre år (yrk 1).
Utskottets ställningstagande Förslag om begränsningar vad gäller löner m.m. till chefer inom statlig sektor har varit föremål för utskottets bedömning tidigare. I 1996/97 års personalpolitiska betänkande (bet. 1996/97:AU11) lämnade utskottet en redogörelse för statliga chefers anställningsvillkor. Vissa grundläggande principer för myndighetschefernas anställningsförhållanden har lagts fast i riksdagens s.k. verksledningsbeslut (prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:KU29, rskr. 1986/87:226). Frågan om anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning har behandlats av riksdagen i samband med att en ny lag om offentlig anställning, LOA, (prop. 1993/94:65, bet. 1993/94:AU16, rskr. 1993/94:257) antogs. Regeringen bestämmer ensidigt lönen för de tjänstemän som ingår i regeringens frikrets enligt chefslöneavtalet (Arbetsgivarverkets cirkulär 1996:A5), bl.a. generaldirektörer. Dessa personer är alltså inte garanterade sådana lönehöjningar som avtalats i de olika s.k. RALS-avtalen. Lönen för myndighetscheferna är - med vissa undantag - individuell och bestäms utifrån de krav som ställs på innehavaren, dennes kvalifikationer och erfarenhet. Enligt förordningen (1995:1038) om statliga chefspensioner m.m. skall en arbetstagare som haft chefsanställning ha rätt till avgångsvederlag om denne inte får förnyad anställning efter det att anställningstiden löpt ut. Avgångsvederlaget betalas i högst 24 månader om arbetstagaren har haft chefsanställning i minst sex år. Avgångsvederlaget utgörs av den pensionsgrundande lönen i chefs- anställningen och betalas ut månadsvis. Det skall minskas med inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete. Beträffande chefer i statliga bolag gäller följande. Regeringen har i december 1996 beslutat om nya riktlinjer för anställningsvillkoren rörande personer i företagsledande och därmed jämförlig ställning. Enligt riktlinjerna skall lönen för dessa personer vara konkurrenskraftig men inte ledande i jämförelse med motsvarande privatägda företag. För företagsledare som verkar inom ett monopolföretag och inom företag vars verksamhet finansieras i hög grad av medel över statsbudgeten bör enligt riktlinjerna lönen sättas efter en jämförelse med löner inom icke konkurrensutsatta marknader och statliga verk. En företagsledande person skall i normalfallet inte uppbära ytterligare ersättning om denne har styrelseuppdrag i andra bolag inom samma koncern. Vid uppsägning från bolagets sida kan en avgångsersättning utges. Den får motsvara högst 24 månadslöner och skall betalas ut månadsvis. Vid ny anställning eller inkomst från annan förvärvsverksamhet skall avgångsersättningen reduceras med belopp som motsvarar den nya inkomsten. Vänsterpartiet har föreslagit att statsministerns lön skall utgöra tak för löner inom statlig sektor. Utskottet har inhämtat från Regeringskansliet att statsministerns lön för närvarande är 80 000 kr i månaden. Generaldirektörerna har, med något undantag, löner som varierar mellan 40 000 och 94 500 kr. Enligt SCB låg medianlönen för dessa chefer på ca 50 000 kr år 1996. Med några undantag gäller för landshövdingarna enhetslönen 50 000 kr i månaden. Utskottet konstaterar som tidigare att de flesta myndighetscheferna har löner som ligger en bra bit under statsministerns. Vad gäller chefer i statliga bolag ansluter sig utskottet till de riktlinjer som regeringen har beslutat om. Utskottet kan emellertid hålla med motionärerna om att det finns skäl att reagera mot överdrifter i vissa anställningsavtal. Utskottet vidhåller dock att det inte kan uteslutas att det finns fall då det finns skäl att avtala om bättre förmåner än vad som gäller för en majoritet av chefer på en viss nivå. Det är inte riksdagens sak att i ett enskilt fall ange vad som är en rimlig nivå för dessa avtal. Motionerna A310 yrkande 35 och A603 yrkande 1 avstyrks därför. Enligt uppgift som utskottet inhämtat från Finansdepartementet pågår för närvarande försök till omförhandling av löner och andra förmåner som är mer generösa än vad regeringens riktlinjer anger. Vidare pågår en uppföljning av de riktlinjer som regeringen beslutade om år 1996. Uppföljningen inriktar sig huvudsakligen på avgångsvederlagen. Något tillkännagivande till regeringen om omförhandling av löner eller ändrade regler för avgångsvederlag förefaller därför inte behövas. Motionerna A310 yrkande 36 och A428 yrkande 1 och 3 avstyrks. Vänsterpartiet föreslår som nämnts också att regeringen skall föra samtal med det privata näringslivet i dessa frågor. Utskottet kan konstatera att anställningsvillkor och andra förmåner för de höga cheferna i dagarna återigen kommit upp i den allmänna debatten med anledning av vissa uppmärksammade enskilda fall i det privata näringslivet. Det ger anledning att betona att även näringslivet har ett samhällsansvar på detta område. Statsmakternas förväntningar om måttfullhet i lönebildningen måste självfallet avspeglas även i fråga om de högsta chefernas förmåner. Något särskilt uttalande från riksdagens sida om hur regeringen skall hantera denna sak i förhållande till näringslivet kan dock inte anses påkallat. Vad sedan gäller påståendet om jävsförhållanden anför utskottet följande. De riktlinjer som regeringen beslutat om vad gäller ersättningar till chefer i statliga bolag och de bestämmelser som finns intagna i chefspensionsförordningen får anses vara en tillräcklig garanti för att jävsförhållanden inte påverkar storleken av ersättningar och andra anställningsvillkor. Utskottet avstyrker även motion A428 i dessa delar (yrk. 4-6). Utskottet övergår nu till frågan om ersättning för uppdrag i statliga styrelser, nämnden och råd m.m. Vänsterpartiet anser som nämnts att regeringstjänstemän och statliga befattningshavare inte bör få ersättning för uppdrag som ingår i deras ordinarie arbetsuppgifter. Följande gäller enligt förordningen (1992:1299) om ersättning för uppdrag i statliga styrelser, nämnder och råd m.m. Regeringen beslutar särskilt om ersättning till ordförande och vice ordförande. Till övriga ledamöter och ersättare betalas ersättning per sammanträdesdag med mellan 400 och 1 800 kr beroende på uppdragets art. Ersättning betalas inte till den som är anställd vid myndigheten. Inte heller betalas ersättning till en anställd för uppdrag som ledamot eller ersättare i nämnd, råd, delegation eller motsvarande som är knuten till den myndighet där han är anställd. För uppdrag som ledamot i kommitté som tillkallats eller inrättats av regeringen gäller enligt förordningen (1996:1529) om ersättning för kommittéuppdrag att regeringen bestämmer ersättningen till ordföranden särskilt. Till övriga ledamöter, sakkunniga och experter betalas ersättning med 350 kr per sammanträdesdag. Sett från arbetstagarens eller uppdragstagarens synvinkel innebär uppdrag av detta slag ett särskilt ansvar och i allmänhet även merarbete. I de fall någon särskild ersättning inte utges kan man anta att uppdraget ändå beaktas när lönen i anställningen bestäms. Den ordning som Vänsterpartiet förordar förutsätter att man kan konstatera att uppdraget ingår i de ordinarie arbetsuppgifterna. Enligt utskottets mening kan det säkert i vissa fall vara svårt att dra en gräns mellan vad som är arbete i anställningen och arbete i sidouppdraget. Till detta kommer att systemet skulle kunna leda till lönediskussioner allteftersom sidouppdrag tillkommer eller avslutas. Det väsentliga måste enligt utskottets mening vara att löner och andra ersättningar inom den statliga sektorn ligger på en rimlig nivå. Därtill kommer att det inom Regeringskansliet har tillsatts en särskild arbetsgrupp som skall göra en översyn av ersättningen till styrelseledamöter i statliga bolag. Med hänvisning till vad som nu sagts avstyrker utskottet motion A428 (yrk. 7).
Disciplinpåföljd
Motion Carina Hägg (s) anser i motion A601 att löneavdrag som bestraffning för offentligt anställda inom det statliga området bör avskaffas. Motionären menar att denna disciplinpåföljd för närvarande endast tillämpas för dem som har de lägst betalda tjänsterna och som har minst inflytande över sin arbetssituation. Högre tjänstemän däremot kommer inte i fråga för sådan disciplinpåföljd. Detta är enligt motionären en oacceptabel kvardröjande klasslagstiftning.
Utskottets ställningstagande Enligt lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) får en arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Disciplinpåföljderna är varning eller löneavdrag. Valet av påföljd är beroende av allvaret i tjänsteförseelsen. Varning brukar anses vara en mildare påföljd än löneavdrag. Löneavdraget får göras för högst 30 dagar och per dag uppgå till högst 25 % av daglönen. Parterna kan i kollektivavtal komma överens om avvikelser från LOA:s regler om disciplinpåföljd. LOA:s regler om tjänsteförseelse gäller flertalet arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter, myndigheter under regeringen, kyrkomötet och dess myndigheter samt de allmänna försäkringskassorna. Undantagna från bestämmelserna är bl.a. hälso- och sjukvårdspersonal som i sin yrkesutövning står under Socialstyrelsens tillsyn för sådana förseelser i denna yrkesutövning som skall prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och veterinärer för sådana förseelser som skall prövas av Veterinära ansvarsnämnden. Undantagna från disciplinansvarsreglerina, liksom från flertalet av LOA:s bestämmelser, är även justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden. Arbetstagare i verksledande befattningar eller domare är däremot inte undantagna. Beslut om disciplinär åtgärd fattas av den arbetsgivare hos vilken arbetstagaren är anställd. Enligt verksförordningen (1995:1322) skall det vid varje myndighet finnas en personalansvarsnämnd. Bl.a. myndighetschefen och personalföreträdare skall vara med i sådan nämnd. Statens ansvarsnämnd prövar ärenden om disciplinär åtgärd om det gäller en arbetstagare som anställs av regeringen, d.v.s bl.a. myndighetscheferna. Anledningen till att Statens ansvarsnämnd skall pröva ärenden som gäller denna grupp är att det har ansetts vara olämpligt att kolleger till högre tjänstemän prövar frågor om t.ex. disciplinansvar och att det är mer ändamålsenligt att frågorna handläggs av ett opartiskt, domstolsliknande organ. Med ett fåtal undantag gäller alltså rent formellt samma regler vid tjänsteförseelse oavsett vilken befattning arbetstagaren har. Såvitt utskottet kunnat utröna finns det i varje fall inte från senare år någon sammanställning eller kartläggning av avgöranden i disciplinär ordning. Utskottet kan därför inte bedöma om personer som tillhör någon särskild yrkeskategori oftare än andra varit föremål för disciplinär åtgärd. Med hänsyn till de begränsningar som gäller löneavdragets storlek anser utskottet att löneavdrag inte drabbar personer med låga löner orimligt hårt. Utskottet vill som en jämförelse peka på de straffrättsliga regler som gäller vid tjänstefel. Påföljden för mindre allvarliga fall är dagsböter, vilkas belopp bl.a. är beroende av arbetstagarens inkomstförhållanden. Även tjänstefel som avser förhållandevis små fel i tjänsteutövningen kan rendera mycket kännbara bötesbelopp. Utskottet finner inte anledning att ansluta sig till förslaget att löneavdrag slopas som disciplinär påföljd. Motion A601 avstyrks.
Rekrytering av personal m.m.
Motioner Juan Fonseca (s) anför i motion A602 att staten som arbetsgivare måste utforma en personalpolitik som syftar till att främja en fördelning av arbetsplatserna som motsvarar befolkningssammansättningen. Staten bör ge myndigheter och organisationer i uppgift att utarbeta handlingsprogram som syftar till att främja att människor med olika ursprung anställs på arbetsplatserna. Särskilt bör detta gälla höga tjänstemannabefattningar. Vidare bör statliga arbetsgivare utarbeta en offensiv kompetensutvecklingspolitik riktad till de anställda som har invandrarbakgrund. Språk- och kulturkompetensen bland de anställda bör också tas till vara. En sådan kompetens bör även betraktas som en särskild merit. I kommittémotion A804 anför Barbro Johansson m.fl. (mp) att statliga verk och myndigheter bör fungera som goda exempel för det övriga samhället och gå före i jämställdhetsarbetet. Vid tillsättning av tjänster inom dessa verksamheter bör en positiv särbehandling göras av underrepresenterat kön vid lika meriter. Målet bör vara en könsfördelning på 50 % på samtliga nivåer inom organisationerna (yrk.8).
Utskottets ställningstagande Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att staten på olika sätt bör vara ett föredöme som arbetsgivare. Mångfalden i sig kan leda till en högre kvalitet och kompetens på arbetsplatserna. Med ökad internationalisering ökar också värdet av att på arbetsplatserna ha tillgång till kunskaper i språk och erfarenhet av andra kulturer. Trots detta är svårigheterna för personer med utländsk bakgrund att få arbete omvittnat stora. Utskottet har vid flera tillfällen tidigare uttalat oro över den höga arbetslöshet som råder bland t.ex. utomeuropeiska invandrare. Utskottet menar därför att det är önskvärt att antalet anställda med utländsk bakgrund ökar inom statlig sektor. Riksdagen har även tidigare uttalat sig positivt kring tankegångar om att staten bör eftersträva en ökad etnisk mångfald i statsförvaltningen. Regeringen lade i höstas fram en proposition (prop. 1997/98:16, bet. 1997/98:SfU6), Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik. Regeringen ansåg i propositionen att statliga myndigheter har ett stort ansvar som normgivare, och genom tydliga signaler och budskap bör stereotypa uppfattningar och generaliseringar om olika grupper i samhället motverkas. Ett sådant sätt skulle enligt regeringen vara att inom statsförvaltning i ökad utsträckning sträva efter att den arbetsföra befolkningens etniska sammansättning avspeglas, t.ex. vid rekrytering av anställda. Utskottet har med stor tillfredsställelse inhämtat att det också på olika håll pågår verksamhet för att stimulera statliga arbetsgivare till att anställa personer med olika etnisk bakgrund. Inrikesdepartementet har t.ex. påbörjat en serie konferenser, seminarier och temadagar för ökad mångfald inom statsförvaltningen. Målgruppen för dessa seminarier och konferenser är generaldirektörer, landshövdingar, personalchefer och fackliga företrädare. Aktiviteterna skall utgöra en inledning till en diskussion om de statliga myndigheternas rekryteringspolitik och hur staten kan bli en förebild när det gäller rekrytering av personal som speglar befolkningens sammansättning. Vidare har arbetsmarknadens parter på central nivå på det statliga området under hösten 1997 träffat avtal om samverkan för utveckling. Syftet med avtalet är att stödja myndigheternas effektiviseringsarbete och anpassning till förändrade förhållanden. Som en av parterna gemensam värdering har i avtalet angetts bl.a. att det är av värde för svensk statsförvaltning att ha medarbetare med kunskaper, erfarenheter och perspektiv från andra länder och att en organisation som drar nytta av en sådan kulturell mångfald ökar sina förutsättningar för framgång och effektivitet. Arbetsgivarverket har också gett ut en policyskrift som bl.a. innehåller råd för arbetsgivare som vill öka den etniska mångfalden på arbetsplatsen. Regeringen har i november 1997 beslutat att myndigheter som lyder omedelbart under regeringen för budgetåret 1997 skall redovisa sin kompetensförsörjning samt målen för denna. I beslutet har särskilt anmärkts att myndigheterna i denna redovisning skall beakta regeringens uttalanden i den nyss nämnda propositionen Sverige, framtiden och mångfalden. Utskottet vill slutligen erinra om att utredningen om översyn av lagen mot etnisk diskriminering nyligen har lämnat sitt betänkande Räkna med mångfald - förslag till lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet m.m. (SOU 1997:174). I utredningen lämnas förslag om att arbetsgivare - såväl statliga som enskilda - skall åläggas att främja den etniska mångfalden på arbetsplatsen. Regeringen har aviserat att den mot bakgrund av utredningen kommer att lägga fram en proposition med en ny lagstiftning mot etnisk diskriminering senare i vår. Utskottet anser i avvaktan på regeringens förslag och mot bakgrund av vad som i övrigt har anförts att det inte är behövligt med något sådant tillkännagivande som begärts i motion A602. Utskottet avstyrker därför motionen. Vad gäller den av Miljöpartiet väckta kommittémotionen vill utskottet anföra följande. Jämställdhetslagen (1991:433) föreskriver att arbetsgivare skall verka för att lediga anställningar söks av både kvinnor och män. Om det på en arbetsplats inte råder en i huvudsak jämn fördelning mellan kvinnor och män vad gäller en viss typ av arbete skall arbetsgivaren vid nyanställningar särskilt anstränga sig för att få sökande av det underrepresenterade könet och försöka se till att andelen arbetstagare av det könet efter hand ökar. Så kallad positiv särbehandling, är tillåten om det sker som ett led i strävandena att främja jämställdheten i arbetslivet. En i huvudsak jämn könsfördelning anses enligt förarbetena till den förutvarande jämställdhetslagen (prop. 1978/79:175), som i denna del alltjämt har giltighet, föreligga om vartdera könet är representerat med minst 40 % av arbetstagarna. Enligt jämställdhetslagen skall arbetsgivaren varje år upprätta en jämställdhetsplan för sitt jämställdhetsarbete. Utskottet återkommer till vad som sagts inledningsvis i detta avsnitt att staten bör vara ett föredöme som arbetsgivare. Det bör självfallet gälla även på detta område. I verksförordningen stadgas att myndighetscheferna skall se till att verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt samt att chefen skall beakta de krav som ställs på verksamheten bl.a. när det gäller jämställdheten mellan kvinnor och män. Vidare har parterna i det avtal om samverkan för utveckling som utskottet tidigare berört uttalat att kvinnors och mäns skilda erfarenheter och intressen ger dem möjligheter att se verksamheten ur olika perspektiv liksom att kvinnors och mäns samlade kompetens bör tas till vara. I chefsavtalet (bilaga 3 till RALS) erinras parterna om regeringens uttalande i 1995 års budgetproposition att den utgick ifrån att myndighetscheferna satte upp mål för sina myndigheter med innebörd att häften av myndigheternas chefer borde vara kvinnor. Ansträngningar pågår alltså även på detta område för att öka rekryteringen av underrepresenterat kön till olika befattningar inom statlig sektor. Motion A804 (yrk. 8) avstyrks i den mån den inte tillgodosetts med vad utskottet anfört.
Föräldraledighet
Motion I kommittémotion A805 anför Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) att den offentliga sektorn som arbetsgivare bör vara ett gott föredöme och på olika sätt uppmuntra manliga anställda att ta föräldraledigt (yrk. 3). En jämnare fördelning mellan föräldrarna av förvärvsarbete och vård av barn skulle säkerligen medföra många positiva effekter när det gäller ökad familjestabilitet och förbättrad kontakt mellan pappor och barn. Fäder bör ta ut minst den s.k. pappamånaden och uppmuntras till att utnyttja mer tid i föräldraförsäkringen.
Utskottets ställningstagande Ett delat ansvar i hemmet och för barnen leder också till ökade möjligheter till jämställdhet i arbetslivet. Utskottet delar även motionärernas uppfattning att en jämnare fördelning mellan föräldrarna av förvärvsarbete och vård av barn kan leda till en förbättrad kontakt mellan pappor och deras barn. Enligt Kvinnomaktutredningens betänkande Ty makten är din... (SOU 1998:6) som presenterades nyligen tog pappor år 1996 ut 10,6 % av antalet dagar i föräldraförsäkringen. Mindre än en tredjedel av papporna fick ut föräldrapenning samma år och i genomsnitt tog fäderna ut 30-31 dagar i föräldraförsäkringen. Det är enligt utskottet angeläget att pappor tar del av föräldraledigheten i större utsträckning. Manliga anställda bör därför uppmuntras att ta föräldraledigt. Enligt regeringens skrivelse 1996/97:41 om jämställdhetspolitiken har en rad åtgärder vidtagits för att stimulera fäder att ta ut föräldraledigt. Bl.a. har medel avsatts för information om pappaledighet vid försäkringskassorna. Enligt jämställdhetslagen skall arbetsgivaren underlätta för både kvinnliga och manliga arbetstagare att förena förvärvsarbete och föräldraskap. I det avtal som träffats mellan parterna och som utskottet tidigare hänvisat till (avtal om samverkan för utveckling) har parterna tagit fasta på jämställdhetslagens bestämmelser om detta. Utskottet kan med tillfredsställelse konstatera att frågan är uppmärksammad på flera håll, inte minst av parterna. Något tillkännagivande i denna fråga kan inte anses nödvändigt. Motion A805 (yrk. 3) avstyrks därför.
Löneskillnader
Motion Folkpartiet framhåller i sin jämställdhetspolitiska motion A806 att staten som arbetsgivare bör agera ledande för att få bort orättvisa löneskillnader mellan kvinnor och män (yrk. 6). I dag är det oomtvistat att det råder orättvisa skillnader mellan kvinnor och män i lönehänseende. Mycket tyder enligt partiet på att löneskillnaderna ökat under de senaste åren. Att få bort dessa orättvisa löneskillnader är en av de viktigaste uppgifterna inom jämställdhetspolitiken.
Vänsterpartiet tar också upp frågan om lönediskriminering i motion A310. Partiet menar att det är oacceptabelt att kvinnor tjänar mindre än män i likvärdiga arbeten. Det måste, menar partiet vidare, åligga Statens arbetsgivarverk att i sin lönepolitik motverka löneskillnader på grund av kön och att ange en tidsplan för när dessa skall avskaffas. Arbetet med att motverka lönediskriminering bör också utvärderas årligen (yrk. 34).
Utskottets ställningstagande Jämställdhetslagen föreskriver att arbetsgivare årligen skall kartlägga förekomsten av löneskillnader mellan kvinnor och män. Arbetsgivare skall också i jämställdhetsplanen redovisa de åtgärder som motiveras av kartläggningen. Arbetsgivarverket har gett ut en policyskrift, Att kartlägga löneskillnader - Att förebygga lönediskriminering, i syfte att motverka löneskillnader. Verket har också gett ut en handbok - Konsten att sätta lön - och tillhandahåller datorprogram för lönejämförelser. Enligt vad som framgår av ramavtalet mellan Arbetsgivarverket och SEKO för 1995-1998 har de lokala parterna analyserat kvinnors löner i förhållande till män. Om parterna enas om att dessa analyser visar att det finns osakliga löneskillnader på myndigheten skall dessa regleras i de lokala förhandlingarna. Med detta kan konstateras att det bedrivs ett partssammansatt arbete för att få bort osakliga löneskillnader. Motionerna A806 och A310 avstyrks i berörda delar i den mån de inte tillgodosetts med vad utskottet anfört.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A310 yrkandena 35 och 36, 1997/98:A428 yrkandena 1 och 3-7 samt 1997/98:A603 yrkande 1, res. 1 (m) - motiv. res. 2 (v)
2. beträffande disciplinpåföljd att riksdagen avslår motion 1997/98:A601,
3. beträffande rekrytering av personal m.m. att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A602 och 1997/98:A804 yrkande 8, res. 3 (v, mp)
4. beträffande föräldraledighet att riksdagen avslår motion 1997/98:A805 yrkande 3, res. 4 (kd)
5. beträffande löneskillnader att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A806 yrkande 6 och 1997/98:A310 yrkande 34. res. 5 (fp, kd) res. 6 (v, mp)
Stockholm den 5 februari 1998
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Johnny Ahlqvist
I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Elver Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Ingvar Johnsson (s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson (s), Elving Andersson (c), Laila Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Hans Andersson (v), Kristina Zakrisson (s), Christel Anderberg (m), Barbro Johansson (mp), Dan Ericsson (kd), Paavo Vallius (s) och Anna Åkerhielm (m).
Reservationer
1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag (mom. 1, motiveringen) Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m) anser att den del av utskottets ställningstagande under avsnittet Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag som börjar med ?Utskottet kan konstatera? och slutar med ?inte anses påkallat.? bort ha följande lydelse: Eventuella avgångsvederlag vid chefsavgångar kan ses som en kompensation för den utsatthet som det yttersta chefsskapet ofta är förknippat med. Hur sådana vederlag bör utformas går det av självklara skäl inte att avgöra isolerat från de i varje situation rådande förhållandena. Riksdagens och regeringens uppgift är att fastställa ändamålsenliga regler för det statliga arbetsgivarområdet. Under den borgerliga regeringsperioden 1991-1994 skedde en betydande uppstramning av de villkor som den tidigare regeringen tillämpat. Hur löne- och andra förmåner bestäms inom den privata sektorn ligger utanför riksdagens och regeringens ansvarsområde. Vad motionärerna säger i denna del är ett uttryck för den önskan om politikens utbredning som alltför länge präglat Sverige. Utskottet är övertygat om att det offentliga samtalet är bättre ägnat att leda frågan om sådana löne- och pensionsvillkor, som nu saknar legitimitet i vårt land, till en lösning som både kan vinna allmän acceptans och göra Sverige till ett attraktivt land för ett allt mer internationaliserat företagande.
2. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag (mom. 1) Hans Andersson (v) anser dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Löner och förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag som börjar med ?Vänsterpartiet har föreslagit? och slutar med ?motion A428 (yrk. 7)? bort ha följande lydelse: Utskottet har tidigare uttalat att det finns all anledning av vara upprörd över de orimliga belopp som vissa personer på ledande befattningar kan göra anspråk på. Staten bör vara pådrivande som arbetsgivare genom att föra en lönepolitik som skapar legitimitet åt viktiga verksamheter och ett bra samhällsklimat. Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning att det inte med fog kan hävdas att statliga chefer har ett mer ansvarsfullt arbete eller mer krävande arbetsuppgifter än statsministern. Dennes lön, som för närvarande är 80 000 kr, bör därför vara ett tak för löner inom statliga myndigheter. Utskottet anser vidare att det inte finns anledning till att de omotiverat höga lönerna inom det privata näringslivet skall utgöra en utgångspunkt vid löneförhandlingarna med chefer i statliga bolag. Tvärtom undergräver en sådan ordning förtroendet för dessa chefer och de företrädare för den statliga sektorn som beviljar lönerna. Det lönetak som utskottet förordar för chefer i myndigheter bör därför gälla även chefer i statliga bolag. Vad gäller avgångsvederlagen anser utskottet att det bör införas tydligare och striktare regler för de avtal om pensioner och avgångsvederlag som träffas med chefer i statlig verksamhet. Påståenden om toppchefers otrygga anställningsförhållanden är starkt överdrivna. Ett avgångsvederlag skall vara en rimlig omställningsersättning och inte utgöra en garanterad hög levnadsstandard livet ut. En del har gjorts på senare tid för att strama upp de s.k. fallskärmsavtalen. Staten som arbetsgivare bör dock ha som målsättning att gå vidare i det arbetet. Utskottet anser, liksom Vänsterpartiet, att en statlig chef som inte erbjuds nytt förordnande skall ha rätt till en ersättning som motsvarar lönen i anställningen under högst tolv månader efter det att förordnandet gått ut. Ersättningen skall vara avräkningsbar mot inkomster av anställning eller annat förvärvsarbete. Samma riktlinjer bör gälla såväl chefer i statliga myndigheter som chefer i statliga bolag. Orimliga löner och andra ersättningar inom den statliga sektorn bör omförhandlas. Det är en liten krets av människor som får de bästa anställningsförmånerna. Risken är stor att det uppstår jävsförhållanden på så sätt att de som tillhör denna lilla krets förhandlar och beviljar löner och förmåner för varandra. Det sätt på vilket förmånerna bestäms har stor betydelse för möjligheten att upprätthålla moral och solidaritet i samhället. Om människor i allmänhet upplever att ett litet brödraskap belönar varandra med olika förmåner kan det bli svårt att hålla samman samhället. Detta gäller speciellt i tider med svåra ekonomiska problem. Regeringen bör därför ta initiativ till att utreda eventuella jävsförhållanden i dessa kretsar. Regeringen bör också föra samtal med företrädare för det privata näringslivet om hur förmåner till toppchefer och andra höga befattningshavare kan läggas på en mer rimlig nivå än i dag och hur eventuella jävsförhållanden kan motverkas. Höga befattningshavare i offentlig sektor kan ges i uppdrag att sitta i olika styrelser som en del i det ordinarie arbetet. Vissa av dem blir då belönade med arvoden eller med andra ersättningar. Enligt utskottet bör inte regeringstjänstemän och andra statliga befattningshavare få ersättning för uppdrag som ingår i deras ordinarie arbetsuppgifter. Utskottet anser därför att regeringen bör ta fram riktlinjer för sidoinkomster i enlighet med vad utskottet anfört. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker motionerna A310 och A428 i berörda delar. Motion A603 (yrk. 1) får därmed anses vara tillgodosedd. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A310 yrkandena 35 och 36, 1997/98:A428 yrkandena 1 och 3-7 samt 1997/98:A603 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Rekrytering av personal m.m. (mom. 3) Hans Andersson (v) och Barbro Johansson (mp) anser dels att den del av utskottets ställningstagande under avsnittet Rekrytering av personal m.m. bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att staten bör vara ett föredöme som arbetsgivare. Utskottet har tidigare behandlat frågor om rekrytering av personal med invandrarbakgrund, senast i det personalpolitiska betänkandet 1996/97:AU11. Liksom då är utskottet oroat över arbetsmarknadssituationen för invandrarna. Tyvärr är invandrarnas deltagande i arbetslivet fortfarande mycket lågt, och det gäller även inom den statliga sektorn. Genom att inte anställda personal med olika etnisk bakgrund förlorar arbetsgivarna viktig och värdefull kompetens som finns hos många invandrare. De åtgärder som hittills vidtagits för att förbättra situationen i detta avseende har inte varit tillräckliga. Staten bör därför ges i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram som syftar till att främja mångfalden på arbetsplatserna. Detta bör särskilt gälla högre befattningar. Staten bör också arbeta med kompetensutveckling av denna grupp, bl.a. genom att aktivt ta till vara de språk- och kulturkunskaper som finns. Staten bör också fungera som ett gott föredöme i jämställdhetsarbetet. Jämställdhetslagen tillåter s. k. positiv särbehandling om det sker som ett led i strävan att främja jämställdheten på arbetsplatserna. Utskottet anser att staten som arbetsgivare bör tillämpa positiv särbehandling av underrepresenterat kön vid lika meriter. Målet bör vara en jämn könsfördelning på samtliga nivåer hos statliga arbetsgivare. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna A602 och A804 (yrk. 8). dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande rekrytering av personal m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A602 och 1997/98:A804 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Föräldraledighet (mom. 4) Dan Ericsson (kd) anser dels att utskottets ställningstagande under avsnittet Föräldraledighet bort ha följande lydelse: Fädernas betydelse när det gäller barns uppväxt och fostran har länge undervärderats. Många undersökningar visar att både mammor och pappor skulle vilja ägna mer tid åt barnen när de är små. Som motionärerna påpekat skulle säkert en jämnare fördelning mellan föräldrarna av förvärvsarbete och vård av barn medföra många positiva effekter när det gäller ökad familjestabilitet och förbättrad kontakt mellan pappor och barn. Som arbetsgivare bör därför staten vara ett gott föredöme genom att på olika sätt medverka till att manliga anställda tar föräldraledigt. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker därför motion A805 (yrk. 3). dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande föräldraledighet att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A805 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Löneskillnader (mom. 5) Elver Jonsson (fp) och Dan Ericsson (kd) anser dels att utskottets ställningstagande under rubriken Löneskillnader bort ha följande lydelse: I dag råder orättvisa löneskillnader mellan kvinnor och män. Kvinnors löneinkomster är bara omkring två tredjedelar av männens. Löneskillnaderna kan bl.a. förklaras med att männen arbetar längre tid och att de ofta har högre positioner i arbetslivet än kvinnorna. Men även om man bortser ifrån dessa faktorer förefaller kvinnor ha lägre löner än män. Mycket tyder tyvärr på att löneskillnaderna har ökat de senaste åren. Utskottet anser att lönesättningen i grunden skall vara fri och individuell. Denna princip måste dock tillämpas könsneutralt. Att få bort orättvisa löneskillnader är en av de viktigaste uppgifterna inom jämställdhetspolitiken. Staten bör som arbetsgivare ges ett särskilt ansvar för detta. Staten kan nämligen i sin arbetsgivarroll agera ledande och stilbildande i lönefrågor på ett sådant sätt att en utjämning kan påskyndas. Utskottet tillstyrker mot bakgrund av vad som nu sagts motion A806 i berörd del. Motion A310 (yrk. 34) avstyrks i den mån den inte tillgodosetts med vad som anförts. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande löneskillnader att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A806 yrkande 6 och med avslag på motion 1997/98:A310 yrkande 34 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Löneskillnader (mom. 5) Hans Andersson (v) och Barbro Johansson (mp) anser dels att utskottets ställningstagande under rubriken Löneskillnader bort ha följande lydelse: Under flera års tid har det pågått arbete med att motverka orättvisa löneskillnader mellan kvinnor och män. Trots det förekommer det fortfarande i statlig sektor sådana skillnader som inte kan förklaras på något annat sätt än att det är fråga om könsdiskriminering. Detta är helt oacceptabelt. Enligt utskottet åligger det Arbetsgivarverket att i sin lönepolitik aktivt motverka löneskillnader på grund av kön och att ange en tidsplan för när dessa skall avskaffas. Arbetet skall utvärderas varje år. Detta bör ges regeringen till känna. Med det anförda tillstyrker utskottet motion A310 i berörd del. Motion A806 (yrk. 6) avstyrks i den mån den inte kan anses tillgodosedd med vad utskottet anfört. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande löneskillnader att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A310 yrkande 34 och med avslag på motion 1997/98:A806 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. Särskilda yttranden
1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag Barbro Johansson (mp) och Dan Ericsson (kd) anför: Utskottet har i det av riksdagen godkända betänkandet bet. 1995/96:AU10 uttalat att staten som arbetsgivare skall föregå med gott exempel genom att verka för att avtal om löner och andra förmåner som träffas med ledande befattningshavare hos statliga myndigheter och i statliga bolag ligger på en rimlig nivå. Trots detta uttalande har regeringen i flera fall godkänt anställningsvillkor som får anses ligga över denna nivå.
2. Disciplinpåföljd Hans Andersson (v) anför: Som framgår av utskottsmajoritetens ställningstagande är de formella reglerna i LOA i stort sett desamma för statligt anställda oavsett vilken befattning arbetstagaren har. Det är emellertid oklart hur bestämmelserna i LOA tillämpas i praktiken. Jag anser därför att det bör klargöras i vilka fall disciplinär åtgärd vidtas, vilka yrkeskategorier som blir föremål för disciplinär åtgärd, vilka påföljder som används och i förekommande fall hur stora löneavdrag som kommer i fråga. Jag menar att regeringen bör ta initiativ för att utreda detta så att LOA:s ändamålsenlighet kan bedömas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................2 Inledning 2 Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag 3 Disciplinpåföljd 6 Rekrytering av personal m.m. 7 Föräldraledighet 9 Löneskillnader 10 Hemställan 11 Reservationer........................................12 1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag (mom. 1, motiveringen) 12 2. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag (mom. 1) 12 3. Rekrytering av personal m.m. (mom. 3) 14 4. Föräldraledighet (mom. 4) 14 5. Löneskillnader (mom. 5) 15 6. Löneskillnader (mom. 5) 15 Särskilda yttranden..................................17 1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag 17 2. Disciplinpåföljd 17