Statlig förvaltning
Betänkande 1996/97:KU24
Konstitutionsutskottets betänkande
1996/97:KU24
Statlig förvaltning
Innehåll
1996/97 KU24
Sammanfattning
I betänkandet behandlas motioner från den allmänna motionstiden 1996 som gäller området statlig förvaltning, t.ex. ombudsmannaorganisationen, alkoholfri representation, riksdagspartiernas representation i statliga styrelser och nämnder etc. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Tre reservationer har avgivits.
Motionerna
1996/97:K205 av Annika Nordgren (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att byta namn på Försvarsdepartementet till Totalförsvarsdepartementet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att namnet på chefen på Försvarsdepartementet ändras till totalförsvarsminister. 1996/97:K207 av Marie Wilén (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att eftersträva en ökad representation av unga människor i statliga utredningar och kommittéer. 1996/97:K210 av andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om myndighetsroll, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om myndighetsutövande och människosyn, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om myndighetsbrott mot riksdagens beslut och lagstiftning, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens verkställighetsansvar och riksdagens beslut, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om effekter av myndigheters sparande, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ministerstyre. 1996/97:K301 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad rättighetsombudsmannaorganisation, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en partiell reform av ombudsmannaorganisationen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riksdagens ansvar över samtliga ombudsmän, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokal förankring av ombudsmannaverksamheten. 1996/97:K302 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lobbyverksamhet. 1996/97:K401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i berörd lagstiftning att rätten till fri tolkhjälp för den enskilde begränsas till ett visst antal år efter ankomst till Sverige i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:K407 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en gemensam ombudsman för mänskliga rättigheter. 1996/97:K506 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser som innebär att samtliga riksdagspartier blir representerade i alla nämnder och liknande organ där regeringen utser ledamöter, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser att det klart framgår att ledamöter från samtliga rikdagspartier skall finnas representerade i Försvarets underrättelsenämnd, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser att det klart framgår att ledamöter från samtliga riksdagspartier skall finnas representerade i Rikspolisstyrelsen, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser att det klart framgår att ledamöter från samtliga riksdagspartier skall finnas representerade i Registernämnden, 1996/97:K515 av Fanny Rizell m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en policy för spritfri representation för statlig förvaltning och riksdagen. 1996/97:K519 av Lennart Fremling (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av riktlinjer för sponsring av offentlig verksamhet. 1996/97:K521 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommersialisering av offentlig information. 1996/97:K524 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Palmekommissionen. 1996/97:K528 av Karl-Erik Persson (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla statliga myndigheter inför ett 020-nummer. 1996/97:K538 av Eva Zetterberg m.fl. (v,mp,kd) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar uppdra åt talmanskonferensen att utreda möjligheten att införa alkoholfri representation när riksdagen är värd, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rekommendation till statliga och kommunala bolag/myndig- heter/förvaltningar att helt avstå från eller kraftigt minska tillgången på alkohol vid representationstillfällen. 1996/97:K901 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhet mellan olika informationsbärande medier. 1996/97:So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkoholfri representation i statlig förvaltning och riksdagen. 1996/97:Fö203 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen vid avslag av yrkande 1 ger regeringen i uppdrag att utöka underrättelsenämnden så att samtliga riksdagspartier får representation.
Utskottet
Ombudsmannaverksamheten
Motionerna I motion 1996/97:K407 av Juan Fonseca (s) begärs ett tillkännagivande om en gemensam ombudsman för mänskliga rättigheter. Motionären föreslår en enda ombudsman med tillräckliga resurser för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Någon ny ombudsmannainstitution behöver ej inrättas utan uppdraget bör ges till någon redan existerande ombudsman. Lämpligast vore att JO, JämO, DO, BO och Handikappombudsmannen lades samman till en institution under riksdagen. I andra hand borde de fyra sistnämnda läggas samman till en institution under riksdagen. En sådan institution borde omfatta ett antal ombudsmän som sinsemellan fördelar arbetsuppgifterna ungefär så som Justitieombudsmannen nu gör. I motion 1996/97:K301 av Bengt Harding Olson (fp) begärs tillkännagivanden om en samlad rättighetsombudsmannaorganisation (yrkande 1), om en partiell reform av ombudsmannaorganisationen (yrkande 2), om riksdagens ansvar över samtliga ombudsmän (yrkande 3) och om lokal förankring av ombudsmannaverksamheten (yrkande 4). I ett rättssamhälle föreligger, enligt motionären, ett behov av en fristående instans med uppgift att garantera att medborgarna får del av gällande fri- och rättigheter. Flera medborgargrupper som inte fått en ?egen? ombudsman känner sig diskriminerade. Små ombudsmannaorgan löper en risk att bli ineffektiva. Många menar att JO har för liten kapacitet. Redan från början anses DO ha haft svårigheter att genomföra sitt uppdrag. JämO har anklagats för passivitet beträffande prövning i domstol av jämställdhetsfall. För samtliga organ gäller att medborgarna saknar företrädare på lokal nivå. Det är dags att se över organisationsbilden. Ett alternativ är, enligt motionären, att tillskapa en samlad organisation för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Detta organ skulle då ersätta samtliga ombudsmannaorgan och omfatta även planerade sådana organ. Ett annat alternativ är att göra en partiell reform genom att JämO, DO, BO och HO samt kommande ombudsmannauppgifter sammanförs till en myndighet. Inom denna myndighet får arbetsuppgifterna fördelas mellan tillgängliga ombudsmän ungefär som nu sker hos JO. Det borde vara en konstitutionell självklarhet att samtliga ombudsmän utses av riksdagen och står under riksdagens ansvar men så är för närvarande bara fallet med JO. Vår ombudsmannaorganisation måste bedriva en bred och även lokalt förankrad verksamhet. På lokal nivå borde samverkan ske med kommunerna men under centralt ansvar. Så kan ske genom lokal ombudsmannafunktion som lämpligen kan ingå som en del i kommunala medborgarkontor.
Bakgrund Bland de offentliga ombudsmännen intar Riksdagens ombudsmän (JO) en särställning. JO-institutionen tillkom redan år 1809 och har blivit en förebild för liknande granskningsorgan i andra länder. JO kontrollerar enligt 12 kap. 6 § regeringsformen tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar. Tillsynsverksamheten utövas av fyra av riksdagen för fyra år i sänder valda ombudsmän: en chefsjustitieombudsman och tre justitieombudsmän. Verksamheten regleras i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän. Det åligger ombudsmännen särskilt att övervaka efterlevnaden av regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och om iakttagande av medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. JO:s tillsyn omfattar bl.a. statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter samt annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna myndighet. Ärenden kommer under prövning hos JO främst genom klagomål från allmänheten men även genom JO:s egna iakttagelser vid inspektioner hos domstolar och myndigheter eller i andra sammanhang. Ombudsmännen har närvarorätt vid domstols eller förvaltningsmyndighets överläggningar och tillgång till myndighets protokoll och handlingar och rätt att vid misstanke om brott i tjänsten själv eller genom annan föra talan mot den som misstänks för sådant brott. Domstolar och förvaltningsmyndigheter samt tjänstemän hos staten eller en kommun skall bistå ombudsmännen med begärda upplysningar och yttranden. Utöver Riksdagens ombudsmän finns andra organ som fått beteckningen ombudsman, såsom Konsumentombudsmannen (KO), Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Barnombudsmannen (BO) och Handikappombudsmannen (HO). Dessa organ lyder under regeringen. Konsumentombudsmannens (KO) uppgifter avser enligt lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. frågor om marknadsföring, frågor om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och frågor om produktsäkerhet. Det är Konsumentverkets generaldirektör som är Konsumentombudsman, och ett KO-sekretariat skall finnas inom verket för att biträda KO. Jämställdhetsombudsmannen inrättades år 1979. JämO:s verksamhet regleras av jämställdhetslagen (1991:433) och förordningen (1991:1438) med instruktion för jämställdhetsombudsmannen. JämO:s uppgift är att se till att jämställdhetslagen efterlevs. JämO får föra talan vid Arbetsdomstolen i tvister om könsdiskriminering i arbetslivet. JämO kan också i vissa fall förelägga en arbetsgivare vite. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering inrättades år 1986. DO:s verksamhet regleras i lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering och förordningen (1988:895) med instruktion för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. DO har till uppgift att verka för att etnisk diskriminering inte förekommer i arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet. DO skall medverka till att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta till vara sina rättigheter. DO skall vidare ta initiativ till åtgärder mot etnisk diskriminering. DO skall särskilt motverka att arbetssökande utsätts för etnisk diskriminering samt främja ett gott förhållande mellan olika etniska grupper i arbetslivet. DO får också föra talan i Arbetsdomstolen i tvister om otillbörlig särbehandling av arbetssökande och arbetstagare. En förutsättning för en sådan talan är att ombudsmannen finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen eller att det annars finns särskilda skäl för det. Barnombudsmannen (BO) inrättades år 1993 och har till uppgift att bevaka frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och intressen. BO skall särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om barnets rättigheter. En bakgrund till BO:s tillkomst var att riksdagen i april 1990 hade beslutat ge regeringen till känna att frågan om inrättande av en tjänst som barnombudsman borde utredas (1989/90:SoU17). BO:s verksamhet regleras i lagen (1993:335) om Barnombudsman och förordningen (1993:710) med instruktion för Barnombudsmannen. Handikappombudsmannen (HO) inrättades den 1 juli år 1994. HO ersatte i viss mån Statens handikappråd och har till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Verksamheten skall i första hand avse uppföljning och utvärdering i dessa frågor. HO skall verka för att brister i lagar och andra författningar i fråga om personer med funktionshinder avhjälps. HO skall vidare när det behövs ta initiativ till överläggningar med myndigheter, företag, organisationer och andra i syfte att motverka att personer missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder samt genom informationsverksamhet och på annat liknande sätt verka för att ingen missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder. HO:s verksamhet regleras i lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen och i förordningen (1994:949) med instruktion för Handikappombudsmannen. Varken Barnombudsmannen eller Handikappombudsmannen har rätt att ingripa i enskilda fall. I regeringsförslaget om Handikappombudsmannen uttalades att ombudsmannens verksamhet bör ses över och utvärderas efter en treårsperiod och att det i det sammanhanget får prövas vilken betydelse ombudsmannen haft och om funktionen bör förändras i ett eller flera avseenden. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget uttalade riksdagen att regeringen borde belysa förutsättningarna för att ge ombudsmannen en processförande roll och ange de lagändringar ett sådant beslut skulle föranleda samt återkomma till riksdagen (prop. 1993/94:219, bet. 1993/94:SoU27). I propositionen om Barnombudsmannen redovisade regeringen att det i diskussionen framförts farhågor för att ombudsmannafunktionen tunnas ut om allt fler medborgargrupper får sin egen ombudsman. I syfte att bl.a. diskutera denna fråga hade föredragande statsrådet låtit kalla till en hearing i Socialdepartementet hösten 1991 med JO, JämO och tidigare diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel, företrädare för de större barn- och ungdomsorganisationerna m.fl. Att man bör vara återhållsam med att inrätta ombudsmän var de flesta eniga om. Dock ansågs i allmänhet barnen vara den grupp i samhället som genom sin utsatthet och sårbarhet i första hand borde få en egen ombudsman. Om detta rådde också enligt remissvaren stor enighet. Frågan om uttunning av ombudsmannafunktionen togs också upp vid inrättandet av Handikappombudsmannen. I propositionen diskuterade regeringen med anledning av remissynpunkter frågan om inrättandet av en handikappombudsman skulle kunna göra att ombudsmannafunktionen kunde tunnas ut och bli mindre verkningsfull om allt fler medborgargrupper får sin egen ombudsman. Regeringen betonade att Handikappombudsmannen främst skulle arbeta med generella åtgärder för att främja funktionshindrade personers möjligheter att utnyttja allmän och enskild verksamhet på bästa sätt. Ombudsmannen skulle alltså inte arbeta med enskilda ärenden på annat sätt än genom allmän rådgivning och vägledning. I motsats till JämO, som riktar sin verksamhet i huvudsak till arbetsgivare, skulle Handikappombudsmannen arbeta över alla samhällsområden. Handikappombudsmannen skulle inte ha tillsyn över eller granska myndigheters arbete. Handikappombudsmannen skulle inte heller inkräkta på myndigheters reguljära ansvar för tillsyn, bevakning, utvärdering m.m. av insatserna för funktionshindrade inom det egna ansvarsområdet eller överta uppgifter som åvilar landsting och kommuner.
Tidigare riksdagsbehandling Konstitutionsutskottet behandlade frågan om tillskapandet av en rättighetsombudsman i sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:KU2. Utskottet redogjorde för en skrivelse till regeringen från den första diskrimineringsombudsmannen, Peter Nobel, i samband med att han 1991 lämnade ämbetet. Han föreslog att det skulle inrättas en ombudsman för mänskliga rättigheter (RO) för att bl.a. ersätta DO och JämO samt bevaka barnens rätt enligt FN:s barnkonvention. Enligt skrivelsen borde man föredra en förstärkt ombudsmannafunktion framför ett stort antal försvagade sådana. I sitt remissvar över betänkandet Tio år med jämställdhetslagen (SOU 1990:41) hade han tidigare förordat att JämO:s och DO:s funktioner skulle slås samman. Utskottet förutsatte i sitt betänkande att frågorna om samordning av regelsystem och ombudsmannafunktioner blev föremål för övervägande i samband med beredningen av de betänkanden som lagts fram av bl.a. Utredningen om barnombudsman och Handikapputredningen. Utskottet ansåg att det mot denna bakgrund saknades anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av bl.a. en motion om inrättande av en rättighetsombudsman. I betänkande 1995/96:KU5 behandlade utskottet två motioner som rörde de offentliga ombudsmännen. I den ena motionen framfördes att en översyn av ombudsmannaverksamheten borde göras samt att ett alternativ var att Justitieombudsmannen kvarstår som självständig ombudsmannainstitution men att övriga ombudsmäns uppgifter införlivas med de statliga verk som ligger närmast till vad gäller ansvarsområde. I den andra motionen begärdes bl.a. inrättandet av en rättighetsombudsman. Organet skulle ersätta samtliga exi-sterande ombudsmannaorgan. I sin bedömning ville utskottet framhålla den särställning som Riksdagens ombudsmän har. Någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet ansåg utskottet inte att det fanns. Däremot kunde det finnas anledning att diskutera de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen. Utskottet uttalade att det hade förståelse för de farhågor som framförts om att ombudsmannafunktionen kan tunnas ut, om alltför många olika ombudsmän inrättas, och att alltför många specialiserade ombudsmän medför risk att vissa grupper kan falla mellan de olika ombudsmännens verksamheter. Utskottet utgick från att regeringen är medveten om dessa synpunkter och fortlöpande prövar organisationen av den verksamhet som de regeringen underställda ombudsmännen bedriver. Utskottet utgick också från att regeringen vid denna prövning beaktar Barnombudsmannens särskilda ställning och risken för att frågor om barns ställning och om FN:s barnkonvention försummas om de inte bevakas av ett särskilt organ. Vid beslutet att inrätta Handikappombudsmannen uttalades avsikten att utvärdera verksamheten efter en viss tid. Samtidigt ansåg riksdagen att regeringen borde belysa förutsättningarna för att ge Handikappombudsmannen också en processförande roll. Utskottet utgick från att regeringen vid denna belysning också beaktar vad utskottet anfört. Utskottet avstyrkte motionerna. Regeringen beslutade i februari i år att tillkalla en särskild utredare (dir. 1997:7) med uppgift att bl.a. kartlägga och analysera behovet av en lagstiftning till skydd mot diskriminering i arbetslivet på grund av homosexualitet eller sexuell läggning samt att analysera om det finns behov av att inrätta en myndighet som har till uppgift att tillvarata bl.a. de homosexuellas intressen eller om en sådan uppgift skall handhas av redan i dag befintliga myndigheter, ombudsmannafunktioner och nämnder. Utredarens arbete skall vara redovisat senast den 1 oktober 1997.
Utskottets bedömning Utskottet vill åter framhålla den särställning som Riksdagens ombudsmän har. Någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet anser utskottet inte att det finns. När det gäller de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen har utskottet förståelse för de farhågor som framförts om att ombudsmannafunktionen kan tunnas ut, om alltför många olika ombudsmän inrättas, och alltför många specialiserade ombudsmän medför risk att vissa grupper kan falla mellan de olika ombudsmännens verksamheter. Utskottet utgår, liksom tidigare, från att regeringen är medveten om dessa synpunkter och fortlöpande prövar organisationen av den verksamhet som de regeringen underställda ombudsmännen bedriver. Den utvärdering som skall ske av bl.a. Handikappombudsmannens verksamhet bör enligt vad utskottet tidigare framfört även beakta vad utskottet anfört om de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen. Utskottet avstyrker motionerna.
Lobbyverksamhet, sponsring m.m.
Motionerna I motion 1996/97:K302 av Bertil Persson (m) begärs ett tillkännagivande om lobbyverksamhet. Lobbyismen har enligt motionären kommit för att stanna. Den är en etablerad del av det svenska samhället och det svenska politiska spelet. Antalet lobbyföretag ökar snabbt, och olika intressenters önskemål om att ?få det egna särintresset att framstå som en allmän nationell angelägenhet? växer i takt med samhällets krympande resurser. Det är dags att skapa ett normsystem för spelet mellan beslutsfattare och lobbyister. I USA, där man har lång erfarenhet av lobbyverksamhet, har man byggt upp ett väl fungerande system för detta utbyte mellan beslutsfattare och lobbyister. Man granskar och registrerar godkända lobbyister som får verka inom kongressen och dessa övervakas sedan. En lobbyist som desinformerar eller lämnar gravt felaktiga uppgifter blir avstängd från fortsatt verksamhet. Det finns enligt motionären all anledning att främja en positiv utveckling av lobbyverksamheten genom att dra nytta av väl fungerande modeller utomlands. Därför bör regler för den svenska lobbyverksamheten utredas. I motion 1996/97:K519 av Lennart Fremling (fp) begärs ett tillkännagivande om behovet av riktlinjer för sponsring av offentlig verksamhet. Enligt tidningsuppgifter försöker ett cigarettföretag få goodwill för sina tobaksprodukter genom sponsring av skötseln av Padjelantaleden. Det råder stor osäkerhet hos statliga myndigheter och verk om vilka principer som bör tillämpas vid sponsring. Å ena sidan finns det risk att vissa myndigheter avvisar erbjudna sponsorspengar så att statskassan därigenom belastas i onödan. Å andra sidan finns det risk att man i sin ambition att spara budgetmedel tar emot bidrag eller annan medverkan på ett sådant sätt att konkurrensen mellan olika leverantörer påverkas eller rent av att det kan uppfattas som en muta. Regeringen bör medverka till att det klargörs dels till vilka slags verksamheter det är tänkbart att ta emot bidrag, dels från vilka givare det är tänkbart att ta emot bidrag. Dessutom bör vissa riktlinjer finnas för formerna för mottagandet så att det exempelvis klargörs om man i enklare fall kan nöja sig med en muntlig överenskommelse.
Bakgrund Regeringen beslutade i juni 1995 att tillkalla en kommission, Förvaltningspolitiska kommissionen (dir. 1995:93), med uppdrag att, med utgångspunkt i nuvarande statliga åtaganden och därav följande uppgifter för statliga myndigheter eller andra organ, göra en analys av om nuvarande former för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter och mål som fastlagts av regering och riksdag samt lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med strukturförändringar i den statliga förvaltningen bör bedrivas. Syftet med kommissionens arbete är, enligt direktiven, att ge underlag för den fortsatta utformningen av regeringens förvaltningspolitik. Utgångspunkten för kommissionens arbete skall vara de grundläggande krav på demokratisk styrning, insyn och kontroll, rättssäkerhet. effektivitet och tillgänglighet som måste ställas på och tillgodoses av den statliga förvaltningen. Kommissionen bör översiktligt redovisa hur statsförvaltningen har utvecklats och organiserats under efterkrigstiden. På grundval av denna redovisning bör kommissionen göra en analys av vilka kriterier som varit styrande för hur statliga åtaganden organiserats och genomförts, och i den utsträckning dessa kriterier förändrats över tiden skall detta belysas. Kommissionen bör därvid särskilt kartlägga och analysera vilka huvudprinciper som legat till grund för eller haft ett dominerande inflytande på hur den statliga verksamheten utvecklats och organiserats med avseende på frågor som - val av verksamhetsform, - ansvars- och uppgiftsfördelning mellan centrala statliga förvaltnings- myndigheter och mellan central, regional och lokal statlig nivå, - principer för styrning, ledning, verkställighet, uppföljning och kontroll och - val av produktionsformer för offentliga tjänster. Kommissionen bör enligt direktiven också analysera de olika relationer som medborgare och företag har till den statliga förvaltningen. Analysen bör inriktas på hur dessa relationer har utvecklats och hur kraven på den statliga förvaltningen i förhållande till medborgare respektive företag skiljer sig i olika typer av offentlig verksamhet. En belysning bör också göras av hur de nya styrformerna påverkar samspelet mellan riksdag, regering och förvaltningsmyndigheter. En viktig fråga är därvid hur riksdagens intentioner slår igenom i de olika former av styrning, uppföljning och utvärdering som regeringen utövar gentemot myndigheterna. Kommissionen skall vidare lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med strukturfrågor bör bedrivas. Kommissionen kan därvid i den utsträckning den finner lämpligt lämna rekommendationer eller förslag till riktlinjer i förvaltningspolitiska frågor för olika typer av statlig verksamhet. Utskottet har inhämtat att kommissionens arbete planeras vara avslutat till den 1 april 1997. Utskottet behandlade en motion om bl.a. utredning av formerna för lobbyism i betänkande 1991/92:KU12. Konstitutionsutskottet redogjorde för sin behandling under 1982/83 års riksmöte av motioner om granskning och begränsning av eller förbud mot lobbyföretag. Vid den behandlingen erinrade utskottet om det omfattande arbete som i etapper bedrivits för att reformera och stärka de demokratiska fri- och rättigheterna samt tryckfrihetsförordningens regler om rätt för enskild att ta del av allmänna handlingar hos myndighet. Ytterligare erfarenheter av dessa reformer borde avvaktas. Särskilt framhölls beträffande tanken på förbud mot lobbyföretag att i ett samhälle som det svenska - med dess tradition av en fri och öppen debatt - borde risken med ett lobbysystem inte överdrivas. De dittillsvarande erfarenheterna gav inte anledning att överväga åtgärder från statsmakternas sida. Utskottet redogjorde i 1991/92 års betänkande vidare för Maktutredningens diskussion om lobbyfrågor i sin huvudrapport Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44). Utskottet fann inte skäl till någon riksdagens åtgärd beträffande lobbyism. I betänkande 1995/96:KU5 behandlades en motion där frågor om statliga myndigheter och lobbyism togs upp. Utskottet gjorde följande bedömning. Förvaltningspolitiska kommissionen har till uppgift att göra en analys av om nuvarande former för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter och mål som lagts fast av regering och riksdag samt lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med strukturförändringar i den statliga förvaltningen bör bedrivas. En avgörande utgångspunkt bör enligt kommissionens direktiv vara de grundläggande kraven på bl.a. demokratisk styrning, insyn och kontroll. Kommissionen bör också analysera de olika relationer som medborgare och företag har till den statliga förvaltningen. Analysen bör inriktas på hur dessa relationer har utvecklats och hur kraven på den statliga förvaltningen i förhållande till medborgare respektive företag skiljer sig i olika typer av offentlig verksamhet. Enligt utskottets uppfattning ligger en belysning av och överväganden om statliga myndigheters samverkan med näringslivs- och intresseorganisationer väl i linje med kommissionens uppdrag. Utskottet anser det värdefullt att en sådan belysning och sådana överväganden kommer till stånd och föreslår att riksdagen med anledning av motionen som sin mening ger regeringen detta till känna.
Utskottets bedömning Utskottet gjorde i betänkande 1995/96:KU5 den bedömningen att en belysning av och överväganden om statliga myndigheters samverkan med näringslivs- och intresseorganisationer ligger väl i linje med Förvaltningspolitiska kommissionens uppdrag. Utskottet ansåg det värdefullt att en sådan belysning och sådana överväganden kommer till stånd och föreslog att riksdagen som sin mening gav regeringen detta till känna. Riksdagen följde utskottet. Förvaltningspolitiska kommissionens arbete skall enligt vad som planeras vara avslutat i april 1997. Utskottet anser att resultatet av detta arbete bör avvaktas och avstyrker därför motionerna.
Alkoholfri representation
Motionerna I motion 1996/97:K515 av Fanny Rizell m.fl. (kd) hemställs om ett tillkännagivande om en policy för spritfri representation för statlig förvaltning och riksdagen. Bruket av offentliga medel i form av statlig och kommunal representation med sprit har enligt motionärerna med rätta kritiserats. Alkoholkonsumtion är i dag inte accepterad på någon svensk arbetsplats och bör naturligtvis inte vara det i stat och kommun heller. I motion 1996/97:K538 av Eva Zetterberg m.fl. (v, mp, kd) hemställs dels att riksdagen beslutar uppdra åt talmanskonferensen att utreda möjligheten att införa alkoholfri representation när riksdagen är värd (yrkande 1), dels om ett tillkännagivande om rekommendation till statliga och kommunala bolag/myndigheter/förvaltningar att helt avstå från eller kraftigt minska tillgången på alkohol vid representationstillfällen (yrkande 2). Enligt motionärerna är missbruk av alkohol ett av de största samhällsproblemen i Sverige. I den offentliga och privata representationen anses av tradition alkoholservering ingå. Riksdagen skulle kunna vara föregångare i det offentliga livet med att införa alkoholfri representation i alla de sammanhang där riksdagen står som värd. I motion 1996/97:So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om alkoholfri representation i statlig förvaltning och riksdagen (yrkande 8). Som ett första steg och som föredöme för övrig offentlig förvaltning bör all representation i riksdagen och den statliga förvaltningen vara alkoholfri.
Bakgrund Socialutskottet har tidigare avstyrkt motioner med krav på att all offentlig representation skall vara alkoholfri (bet. 1990/91:SoU23). Socialutskottets uppfattning var att stat och kommun bör visa återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig representation. Utskottet utgick från att så skedde utan att riksdagen tog något initiativ i saken, varför motionerna avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. I betänkande 1995/96:SoU3 behandlade utskottet liknande yrkande men fann inte anledning att frångå riksdagens tidigare ställningstagande i denna fråga varför motionsyrkandet avstyrktes. Även konstitutionsutskottet har tidigare behandlat motioner med yrkanden om alkoholfri representation. Utskottet har inte heller funnit anledning att frångå riksdagens tidigare ställningstagande (bet. 1992/93:KU3, 1992/93: KU18, bet. 1994/95:KU12 och bet. 1995/96:KU5).
Utskottets bedömning Utskottet finner inte anledning för riksdagen att frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan. Motionerna avstyrks därför.
Rätten till tolkhjälp
Motionen I motion 1996/97:K401 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs ett förslag till sådana ändringar i berörd lagstiftning att rätten till fri tolkhjälp för den enskilde begränsas till ett visst antal år efter ankomst till Sverige i enlighet med vad som anförts i motionen. Människor med utländsk bakgrund har i dag, när de är i kontakt med offentliga organ och myndigheter, rätt till fri tolkhjälp. Det måste finnas en rimlig tidsmässig begränsning i denna rättighet. Det kan enligt motionären inte anses självklart att med skattemedel bekosta tolkhjälp till personer som har vistats i Sverige 10-15 år eller rent av är födda här.
Bakgrund När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska språket eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad, bör myndigheten enligt 8 § förvaltningslagen (1986:223) vid behov anlita tolk. Innehållet i bestämmelsen överensstämmer i sak med 9 § i den gamla förvaltningslagen (1971:291). I förarbetena till denna bestämmelse (prop. 1971:30) uttalade departementschefen bl.a. att med en sådan bestämmelse behövde myndighet inte hysa någon tvekan om huruvida den hade rätt att tillkalla tolk i mellanhavande med en icke svenskspråkig person. Bestämmelsen fick enligt hans mening ses som en rekommendation till myndigheterna att anlita tolk, när det behövdes. Något behov av att i lagen ta med särskilda regler om ersättning till tolk föreligger enligt hans mening inte. Det får anses ligga i sakens natur att den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten skall få skälig ersättning härför. Att ersättningen till tolk skall utgå av statsmedel hos statlig myndighet och av kommunala medel hos kommunal myndighet behöver inte heller utsägas i lagen. Tolkregeln skärptes år 1979 från att vara en regel enligt vilken myndigheterna ?får? anlita tolk till att vara en regel enligt vilken myndigheterna ?bör? anlita tolk. Skärpningen motiverades med att det inte var tillfredsställande att lagen gav utrymme för myndigheterna att låta bli att använda tolk när sådan behövdes och fanns att tillgå (prop. 1978/79:111 bil.1 s. 3). Förvaltningsrättsutredningen föreslog att i den nya förvaltningslagen skulle införas bestämmelser om att i alla ärenden som gällde myndighetsutövning mot enskilda skulle skyldighet föreligga för myndighet att anlita och bekosta tolkar, om det behövdes för att den enskilde skulle kunna ta till vara sin rätt.
I proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag delade departementschefen inte utredningens åsikt och uttalade därvid bl.a. följande (s. 27).
För egen del anser jag att den som behöver tolk vid sina kontakter med myndigheterna bör få sådant bistånd i all rimlig utsträckning. Vilken utsträckning som är rimlig beror bl.a. på tillgången på tolkar. Tillgången kan - framför allt när det gäller sådana språk som få i vårt land behärskar - variera från en ort till en annan och även växla med tiden. Kostnaden för samhällets tolkservice måste stå i rimlig proportion till den betydelse som ärendet har för den enskilde. Med hänsyn till detta anser jag att något absolut krav på tolkning och översättning inte bör föreskrivas i förvaltningslagen. Den nuvarande regeln är en ändamålsenlig basregel och bör behållas. Konstitutionsutskottet tillstyrkte propositionens förslag om tolkregel och avslog en motion med yrkande om en utformning av bestämmelsen i enlighet med utredningens förslag. Utskottet framhöll att det självfallet är viktigt att myndigheterna regelmässigt anlitar tolk i ärenden som gäller myndighetsutövning, när det behövs för att en enskild skall kunna ta till vara sin rätt. Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande 1992/93:KU3 en motion enligt vilken fri tolkservice inte skall utgå när människor som varit i Sverige under en längre tid inte lärt sig det svenska språket hjälpligt. Utskottet som konstaterade att det vid utformningen av förvaltningslagens tolkregel ansetts att kostnaden för användande av tolk skall betalas av allmänna medel fann inte skäl till annan bedömning och avstyrkte motionen.
Utskottets bedömning Utskottet finner inte anledning för riksdagen att frångå tidigare ställningstagande varför motionen avstyrks.
Myndigheters roll, m.m.
Motionen I motion 1996/97:K210 av Görel Thurdin (c) begärs tillkännagivanden om vad som i motionen anförts om myndighetsroll (yrkande 1), myndighetsutövande och människosyn (yrkande 2), myndighetsbrott mot riksdagens beslut och lagstiftning (yrkande 3), regeringens verkställighetsansvar och riksdagens beslut (yrkande 4), effekter av myndigheters sparande (yrkande 5) och ministerstyre (yrkande 6). Motionären anför bl.a.
Det pågår ett myndighetsförtryck av människor i vårt land som växer därför att politiker inte tar ansvar för att styra myndigheterna och rätta till deras felaktiga beteende. Myndigheter är redskap inte maktapparater. De ska följa av riksdag och regering fattade beslut och de ska också tolka de politiska beslut utifrån de värderingar som presenteras i betänkanden, propositioner m.m. Myndigheterna ska framförallt möta människor med respekt, inte förakt eller nedlåtenhet eller nonchalans. Sjuka personer är naturligtvis mer utsatta än friska. De har inte samma ork och kapacitet att slåss för sina rättigheter. Särskilda krav måste därför ställas på sådana myndigheter som har att möta sjuka människor. Det är oroande att se effekter av nödvändiga besparingar i samhället mot den här bakgrunden. Fortsätter detta myndighetsförtryck kommer en social misär att breda ut sig som vi inte vill ha i vårt samhälle. Regeringen med de olika ministrarna har ett huvudansvar för genomförandet av besluten och måste utöva ministerstyre för att riksdagens intentioner ska genomsyra myndigheternas handlingssätt. Det finns inget i grundlagen som förhindrar ett ministerstyre. Det enda en minister inte får göra är att ingripa i enskilda förvaltningsärenden.
Bakgrund Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) skall den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 8 § RF finns det för rättskipningen domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter. Domstolar och förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall enligt 1 kap. 9 § RF i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Enligt 11 kap. 7 § RF får ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Enligt 4 § förvaltningslagen (1986:223) skall varje myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Riksdagen väljer, enligt 12 kap. 6 § RF, en eller flera ombudsmän att i enlighet med sin instruktion som riksdagen beslutar utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar. Ombudsman får närvara vid domstols eller förvaltningsmyndighets överläggningar och har tillgång till myndighets protokoll och handlingar. Enligt 12 kap. 7 § väljer riksdagen revisorer att granska den statliga verksamheten. Under Riksdagens ombudsmäns tillsyn står, enligt 2 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän, statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter, annan som innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning såvitt avser denna verksamhet, tjänstemän och uppdragstagare i statliga affärsverk när de för verkens räkning fullgör uppdrag i sådana aktiebolag där staten genom verken utövar ett bestämmande inflytande. Ombudsmännen skall, enligt 3 §, särskilt tillse att domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttar regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter ej träds för när i den offentliga verksamheten. Vid tillsyn över kommunala myndigheter skall ombudsman beakta de former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas. Ombudsmännens tillsyn bedrivs, enligt 5 §, genom prövning av klagomål från allmänheten samt genom inspektioner och andra undersökningar som ombudsmännen finner påkallade. Vissa myndigheter har tillsyn över ett bestämt område. Socialstyrelsen t.ex. är enligt förordningen (1996:570) med instruktion för Socialstyrelsen central förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör socialtjänst, hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet, tandvård, hälsoskydd, smittskydd, stöd och service till vissa funktionshindrade samt frågor om alkohol och missbruksmedel. Socialstyrelsen skall enligt instruktionen särskilt följa utvecklingen inom och utvärdera verksamheterna samt därvid samverka med andra samhällsorgan i den utsträckning det behövs samt vaka över verksamheterna vad gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter. På grundval av förslag från Riksdagsutredningen beslöt riksdagen 1993 att utskotten själva borde följa upp och utvärdera resultat i verksamheter inom respektive utskotts beredningsområde. Utgångspunkterna för förslaget var att frågor om uppföljning, utvärdering och resultatstyrning blivit allt vanligare inom den offentliga sektorn. Utredningen konstaterade att bortsett från KU:s särskilda granskningsuppgifter har arbetet i riksdagsutskotten endast i ringa grad varit inriktat på uppföljning och kontroll. Möjligheterna att bedriva sådan verksamhet hade enligt utredningen varit otillfredsställande. Utredningen lämnade förslag till olika åtgärder som skulle stödja en utveckling av utskottens arbete i den önskade riktningen. Konstitutionsutskottet tillstyrkte vad utredningen framfört (bet. 1993/94:KU18). Utskottet ansåg inte att någon reglering i riksdagsordningen av uppföljnings- och utvärderingsverksamheten för närvarande var nödvändig. Regeringen beslutade den 21 juni 1995 att tillkalla en kommission, Förvaltningspolitiska kommissionen (dir. 1995:93). Kommissionen skall med utgångspunkt i nuvarande statliga åtaganden och därav följande uppgifter för statliga myndigheter eller andra organ göra en analys av om nuvarande former för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är ändamålsenlig i förhållande till de uppgifter och mål som fastlagts av regering och riksdag. Kommissionen skall också analysera de olika relationer som medborgarna och företag har till den statliga förvaltningen. En samlad analys bör enligt direktiven göras av effektiviteten i de olika styrmedel som regeringen har för den statliga verksamheten och hur samspelet mellan dessa fungerar. En belysning skall också göras av hur de nya styrformerna påverkar samspelet mellan riksdag, regering och förvaltningsmyndigheter. En viktig fråga är därvid hur riksdagens intentioner slår igenom i de olika former av styrning, uppföljning och utvärdering som regeringen utövar gentmot myndigheterna. Syftet med kommissionens arbete är att ge underlag för den fortsatta utformningen av regeringens förvaltningspolitik. I förvaltningspolitiken ingår att ge riktlinjer för utformningen av den statliga förvaltningens organisation och struktur, lednings- och verksamhetsformer samt styrningen av statliga verksamheter. Förvaltningspolitiken skall ge vägledning såväl för dem som arbetar i den löpande verksamheten som för dem som har till uppgift att utveckla och förändra verksamheten i den statliga förvaltningen. Utgångspunkten för kommissionens arbete skall vara de grundläggande krav på demokratisk styrning, insyn och kontroll, rättssäkerhet, effektivitet och tillgänglighet som måste ställas på och tillgodoses av den statliga förvaltningen. De krav som demokratin ställer innebär att förvaltningen skall fullfölja sina uppgifter i enlighet med de beslut som har fattats av riksdagen. Kraven på rättssäkerhet innebär att den enskilde skall kunna åberopa gällande lag och förordning och kunna utgå från att förvaltningen är professionell och garanterar en korrekt handläggning av ärenden som rör medborgarnas rättigheter och skyldigheter. Kravet på effektivitet innebär dels att förvaltningen skall åstadkomma avsedda resultat och uppnå de mål som satts, dels att det sker med en rimlig resursåtgång. Kravet på tillgänglighet innebär att medborgarna skall ha rimliga möjligheter till kontakt med den statliga förvaltningen oavsett var de bor i landet. Regeringens förvaltningspolitik skall syfta till att skapa organisations- och styrformer i statsförvaltningen som på ett väl avvägt sätt svarar mot dessa krav. Utskottet har inhämtat att kommissionens arbete planeras att vara avslutat till den 1 april 1997.
Utskottets bedömning Enligt regeringsformen (RF) skall den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Domstolar och förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Det är enligt utskottet synnerligen viktigt att dessa grundlagsbestämmelser följs. Utskottet har ovan redogjort för olika möjligheter till kontroll av myndigheters verksamhet. Riksdagens ombudsmän (JO) och olika tillsynsmyndigheter har därvid viktiga funktioner. Enligt utskottets mening är en fungerande statlig tillsyn och kontroll ett viktigt instrument för att uppnå att lagar och andra föreskrifter efterlevs. Även regering och riksdag har här en viktig uppgift genom olika former av uppföljning och utvärdering av myndigheterna och dess verksamheter. Samtidigt är det av betydelse att tillsynen och kontrollen sker med beaktande av myndigheternas självständighet. Enligt 11 kap. 7 § RF får ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Utskottet vill liksom motionären understryka betydelsen av att förvaltningen fullföljer sina uppgifter i enlighet med de beslut som har fattats av regeringen och riksdagen. Det är också av stor vikt att styrningen och kontrollen av myndigheternas verksamhet är effektiv. Därvid måste dock iakttas de regler som ställs upp i regeringsformen till skydd för myndigheternas självständighet. Utskottet vill också erinra om att motionens frågeställningar behandlas av Förvaltningspolitiska kommissionen vars arbete beräknas vara avslutat i april 1997. Utskottet avstyrker motionen.
Myndigheters telefonservice till allmänheten
Motionen I motion 1996/97:K528 av Karl-Erik Persson (v) begärs ett tillkännagivande om att alla statliga myndigheter bör införa ett 020-nummer. När man ringer till statliga myndigheter möts man oftast av svaret ?Var god dröj?. Statliga myndigheter är servicemyndigheter. Människor som vill komma till tals med dessa eller få upplysningar från dessa skall inte drabbas privatekonomiskt av att inte komma fram. Det finns ett sätt att komma till rätta med detta problem. Det är att alla statliga myndigheter inför ett 020-nummer, så behöver den som väntar bara betala en markering.
Bakgrund Regeringen tillsatte i april 1991 STATTEL-delegationen (dir. 1991:29) med uppdrag att genomföra åtgärder för att effektivisera statliga myndigheters telekommunikationer. Arbetet skulle leda till att statliga myndigheter ges möjlighet att köpa gemensamma telekommunikationstjänster. Tjänsterna skulle vara grundade på standarder och kosta väsentligt mindre än dåvarande tjänster. I direktiven uppmärksammas 020-tjänsten, som innebär att den som abonnerar på denna står för trafikavgifterna för inkommande samtal med undantag för avgiften för den första markeringen, vilken den uppringande står för. Det betonas i direktiven att ett införande av en sådan tjänst bedöms kraftigt öka statens kostnader, varför även andra lösningar måste utredas. Enligt direktiven skall STATTEL-delegationen i arbetet eftersträva att successivt erbjuda statliga myndigheter delresultat som förbilligar och förbättrar deras telekommunikationer och telefonservice åt allmänheten. Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande 1993/94:KU35 två motioner där det begärdes att riksdagen skulle inrätta en 020-linje. Utskottet redogjorde för STATTEL-delegationens uppdrag samt för de upplysningar det inhämtat från Riksdagens förvaltningskontor. Enligt förvaltningskontoret var kostnaderna för teletrafiken med ett 020-nummer svåra att ange men beräknades uppgå till 1,45 miljoner kronor. De sammanlagda engångskostnaderna för ett 020-nummer kopplat till växeln beräknades till 0,11 miljoner kronor och de årliga kostnaderna för abonnent- och trafikkostnader m.m. till 1,66 miljoner kronor. En beräkning hade även gjorts för alternativet att förse varje riksdagsledamot med ett eget 020-nummer, som komplement till ordinarie nummer i riksdagens växel. De sammanlagda engångsavgifterna för ett individuellt 020-nummer för varje ledamot beräknades till 1,1 miljoner kronor. De årliga kostnaderna för abonnent- och trafikkostnader m.m. skulle utgöra 8,5 miljoner kronor. Utskottet hänvisade i sin bedömning till förvaltningskontorets kostnadsberäkningar samt till att STATTEL-delegationens arbete med frågan om användning av 020-linjer inom statlig verksamhet fortfarande pågick. Utskottet ansåg att detta arbete borde avvaktas och avstyrkte motionerna. I betänkande 1994/95:KU41 behandlade utskottet ånyo en motion med yrkande att riksdagen skulle inrätta en 020-linje. Utskottet konstaterade att inget hade ändrats i sakfrågan sedan behandlingen i ovannämnda betänkande samt att STATTEL-delegationen beräknade avsluta sitt arbete först före utgången av år 1996. Med hänvisning till detta och den tidigare redovisade kostnadsberäkningen avstyrkte utskottet motionen. STATTEL-delegationen avslutade sitt arbete under år 1996. Delegationen har genom upphandling i konkurrens, som var slutförd den 28 februari 1996, träffat avtal om olika tjänster, bl.a. telefonitjänster och interaktiva tal- svarstjänster. Statliga myndigheter, kommuner och landsting har genom STATTEL- delegationens upphandling möjlighet att erhålla dessa tjänster. Statskontoret har sedan STATTEL-delegationens arbete slutförts i uppdrag att följa upp avtalen. Statskontoret anordnar också seminarier m.m. för att myndigheter skall få information om de upphandlade tjänsterna.
Utskottets bedömning Myndigheterna har en långtgående serviceskyldighet gentemot enskilda i samhället. Det är därför viktigt att de som vill komma i kontakt med myndigheter inte stöter på hinder av något slag. Det skall enligt utskottet vara enkelt för enskilda att ta kontakt med myndigheter. Genom STATTEL-delegationens upphandling av teletjänster kan numera statliga myndigheter, kommuner och landsting erhålla olika teletjänster anpassade efter myndigheternas skiftande behov. Med hänsyn härtill anser utskottet att motionen får anses tillgodosedd varför den avstyrks.
Totalförsvarsdepartement m.m.
Motionen I motion 1996/97:K205 av Annika Nordgren (mp) begärs tillkännagivanden dels om att byta namn på Försvarsdepartementet till Totalförsvarsdepartementet (yrkande 1), dels om att namnet på chefen på Försvarsdepartementet ändras till totalförsvarsminister (yrkande 2). I den politiska debatten betonas att totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen och att det skall vara en helhetssyn med både de civila och militära delarna som skall råda. Tyvärr antyder inte namnet på det departement som handhar totalförsvaret, Försvarsdepartementet, att det rör sig om ett totalförsvar. Myndigheten Värnpliktsverket bytte redan samma dag som lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt trädde i kraft namn till Totalförsvarets pliktverk. Det är enligt motionären dags, för att ytterligare betona denna helhetssyn, att byta namn på Försvarsdepartementet till Totalförsvarsdepartementet. Således bör också chefen för departementet kallas totalförsvarsminister.
Bakgrund Enligt 7 kap. 1 § regeringsformen (RF) skall för beredning av regeringsärenden finnas ett regeringskansli. I detta ingår departement för skilda verksamhetsgrenar. Regeringen fördelar ärendena mellan departementen. Statsministern utser bland statsråden chefer för departementen. Regeringen beslutade den 17 december 1996 förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet. I Regeringskansliet ingår enligt 2 § förordningen bl.a. Statsrådsberedningen och de tretton departementen. Enligt förordningens 6 § är det statsråd som statsministern utser enligt 7 kap. 1 § RF chef för ett departement.
Utskottets bedömning Vilka departement som skall finnas och vad de skall benämnas avgörs i dag av regeringen. Någon ändring härvidlag vill utskottet inte föreslå. Utskottet avstyrker motionen.
Tillgång till myndigheters information
Motionerna I motion 1996/97:K901 av Bertil Persson (m) begärs ett tillkännagivande om jämställdhet mellan olika informationsbärande medier. I informationssamhället blir tillgången till informationskällorna en nyckelfråga. Riksrevisionsverket hävdar att digitala informationskällor skall ta ut full kostnadstäckning för tillhandahållande av information. Samtidigt har riksdagen beslutat att kostnadsfritt tillhandhålla Rixlex. Arkivet för ljud och bild är huvudsakligen åtkomligt endast för forskare. Biblioteksutredningen vill skapa fri tillgång till information, under förutsättning att den är tryckt på papper. Självfallet är det enligt motionären tillgången till information som är det viktiga - inte om bäraren av informationen är papper, tejp, disk, film eller annat. All offentlig information bör hanteras lika, och mycket talar för att det ur samhällssynpunkt är fördelaktigt om den i rimlig omfattning tillhandahålls kostnadsfritt. I motion 1996/97:K521 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande som rör kommersialisering av offentlig information. Riksrevisionsverket har på regeringens uppdrag utrett hur prissättning skall ske vid kommersialisering av offentlig information, dvs. då statliga myndigheter skall kunna ?sälja? sin information. Många har enligt motionären vänt sig mot detta, bl.a. journalister och jurister som menar att offentlighetsprincipen ger alla rätt att ta del (erhålla dokument m.m.) gratis och att en kommersialisering av den information som finns hos statliga och kommunala myndigheter är mycket tveksam. Myndigheterna bör ej ägna sig åt affärsverksamhet av detta slag. De bör i stället låta andra svara för den kommersialiseringen, dvs. sådan verksamhet bör privatiseras.
Bakgrund Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) skall varje svensk medborgare till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning ha rätt att ta del av allmänna handlingar. Den som önskar ta del av allmän handling har, enligt 2 kap. 13 § TF, även rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. Myndighet är dock ej skyldig att lämna ut upptagning för automatisk databehandling i annan form än utskrift. I proposition 1995/96:125 redovisade regeringen förslag till mål för en övergripande nationell IT-strategi som pekar ut Sveriges fortsatta väg in i informations- och kunskapssamhället. Regeringen lämnade förslag till prioriterade statliga uppgifter - rättsordningen, utbildningen och samhällets informationsförsörjning - samt redovisade ett handlingsprogram för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik. Regeringen ville värna grundläggande samhällsmål som demokrati och rättvisa genom målsättningen att alla medborgare skall kunna dra nytta av informationsteknikens möjligheter. Propositionen innehöll inga lagförslag. Staten har enligt propositionen bl.a. ansvaret för att det utvecklas grundläggande principer för hur offentlig information skall tillhandahållas medborgare och näringsliv. Viktiga frågor som enligt regeringen behöver övervägas är ansvar och ägarformer, pris- och avtalsfrågor, ansvarsfördelningen mellan det offentliga och marknaden när det gäller informationsförsörjningen samt ansvarsfördelningen mellan olika aktörer inom den offentliga sektorn. Enligt regeringens handlingsprogram är målet för informationsförsörjningen att utforma en infrastruktur som ger en hög tillgänglighet till basinformation och som är tillväxtbefrämjande. Enligt regeringens mening bör offentliga rättsdatabaser med grundläggande information om den svenska lagstiftningsprocessen och svenska rättskällor på sikt tillhandahållas utan särskilda avgifter. Åtminstone bör dessa databaser kunna omfattas av de riktlinjer för prissättning av informationstjänster som regeringen angivit för andra centrala grunddatabaser. Det gäller t.ex. register om fastigheter, byggnader m.m. och olika geografiska databaser, där regeringen anser att det bör utformas enhetliga principer för prissättningen på informationstjänsterna. Regeringen hade gett RRV i uppdrag att lämna förslag till sådana principer. RRV:s rapport var då föremål för remissbehandling. I rapporten föreslås att en enhetlig princip för prissättning av uttag av information ur databaser tillämpas inom den offentliga sektorn, såvida inget annat beslutas. Den föreslagna prissättningsprincipen innebär att avgifterna för uttagen skall beräknas så att samtliga kostnader för att framställa och distribuera uttagen täcks. Denna princip för prissättning kan tillämpas oberoende av vilken teknik som används för överföring av information, vilken typ av information uttagen avser eller vilken kundkategori det är tal om. Konstitutionsutskottet yttrade sig, 1995/96:KU7y, till trafikutskottet över propositionen. Utskottet delade regeringens uppfattning att offentliga rättsdatabaser och grundläggande information om lagstiftningsprocessen och rättskällor i Sverige på sikt bör tillhandahållas utan särskild avgift. De borde mot denna bakgrund, enligt utskottet, inte omfattas av någon prissättning i likhet med de s.k. centrala databaserna, såsom centrala register över personer, företag och fastigheter/byggnader. Trafikutskottet, som i betänkande 1995/96:TU19 ställde sig bakom konstitutionsutskottets uppfattning, föreslog riksdagen att anta regeringens förslag till mål för en nationell IT-strategi samt att godkänna regeringens förslag till prioriterade statliga uppgifter när det gäller att främja IT- utvecklingen. Tra- fikutskottet ansåg att regeringen i en skrivelse årligen bör återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av utvecklingen på IT- området. Detta borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet. Datalagskommittén (dir. 1995:91) har bl.a. haft i uppdrag att föreslå de ändringar i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet som är motiverade för att grundlagsregleringen skall vara anpassad till den nya tekniken och terminologin på området. Kommittén kommer att presenterera sitt slutbetänkande den 2 april 1997. Regeringen beslutade i maj 1996 att tillkalla en särskild utredare, Grunddatabasutredningen (dir. 1996:43), med uppdrag att överväga hur vissa centrala databasers tillgänglighet, service och kvalitet kan förbättras, samtidigt som uppgiftslämnandet effektiviseras, samhällets kostnader minskar och integritets- och säkerhetsaspekter beaktas. Utredningen skall i första hand inriktas på de centrala person-, företags- och fastighetsdataregistren. Utredaren skall bl.a. ta fram underlag som underlättar ställningstaganden till frågor om ansvarsfördelning, finansiering och prissättning samt kvalitets- och servicekrav. Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 1 maj 1997. Riksdagens databaser, Rixlex, finns sedan den 1 juli 1996 tillgängliga gratis. Rixlex innehåller bl.a. propositioner i fulltext fr.o.m. riksmötet 1993/94, texterna i motioner, utskottsbetänkanden och protokoll fr.o.m. riksmötet 1989/90, planeringsinformation om arbetet i kammaren, föredragningslistor och talarlistor, frågor och svar om EU och Europafrågor, svensk författningssamling (SFS) i fulltext med register, regeringens utredningsdirektiv till pågående utredningar samt sammanfattningar av domar från Domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Riksdagen har numera också en s.k. hemsida på Internet. På denna finns information under bl.a. följande rubriker: Debatt & beslut, De folkvalda, Så arbetar riksdagen, Riksdagen informerar, EU och Rixlex.
Utskottets bedömning Enligt utskottet bör det givetvis eftersträvas att samhällsinformationen görs tillgänglig för alla. Utskottet har tidigare förespråkat möjligheten att använda Internet för spridning av information från bl.a. riksdag, regering, myndigheter och EU samt att offentliga rättsdatabaser och grundläggande information om lagstiftningsprocessen och rättskällor i Sverige på sikt bör tillhandahållas utan särskild avgift. I enlighet med detta har dels avgifterna på Rixlex tagits bort, dels har Rixlex gjorts tillgängligt på Internet. Samhällets informationsförsörjning är ett område som är föremål för ett pågående berednings- och utvecklingsarbete. Utskottet vill framhålla vikten av att informationstekniken används i sådana former att en positiv samhällsutveckling främjas och att risker för t.ex. ett försämrat integritetsskydd och kunskapsmässiga skillnader mellan olika grupper i samhället motverkas. Med hänsyn till pågående utredningsarbete samt till utvecklingen på området anser utskottet att motionerna får anses tillgodosedda och avstyrker därför dessa.
Representation i styrelser och nämnder m.m.
Motionerna I motion 1996/97:K207 av Marie Wilén (c) begärs ett tillkännagivande om att eftersträva en ökad representation av unga människor i statliga utredningar och kommittéer (yrkande 2). Det är enligt motionären viktigt att samhället bättre tar till vara unga människors engagemang och vilja till inflytande i den demokratiska processen. Detta kan ske genom ökad representation av unga människor i statliga utredningar och kommittéer. I motion 1996/97:K506 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i gällande bestämmelser så att samtliga riksdagspartier blir representerade i alla nämnder och liknande organ där regeringen utser ledamöter (yrkande 1), i Försvarets underrättelsenämnd (yrkande 2), i Rikspolisstyrelsen (yrkande 3) samt i Registernämnden (yrkande 4). I motion 1996/97:Fö203 av Eva Zetterberg m.fl. (v) begärs att riksdagen ger regeringen i uppdrag utöka underrättelsenämnden så att samtliga riksdagspartier får representation (yrkande 2). I motion 1996/97:K524 av Kia Andreasson m.fl. (mp) hemställs om ett tillkännagivande om Palmekommissionen. Motionärerna anser att ordföranden bör vara opolitisk, liksom den övriga kommissionen. Om Palmekommissionens ordförande skall vara politiskt tillsatt anser motionärerna att alla partier som är företrädda i riksdagen bör ha tillträde till kommissionen eventuellt som adjungerande ledamöter.
Bakgrund I betänkande 1995/96:KU1 behandlade konstitutionsutskottet ett avsnitt ur 1995 års kompletteringsproposition som avsåg riktlinjer för förvaltnings- myndigheternas ledningsformer. Riktlinjerna innebar att regeringen som ledningsform för centrala förvaltningsmyndigheter skall välja enrådighetsverk eller styrelse. Utskottet ansåg att intresset av samhällelig insyn och medborgerligt inflytande inte tillgodosågs tillräckligt genom de av regeringen föreslagna riktlinjerna. Utskottet förordade att huvudregeln enligt det s.k. verkledningsbeslutet skulle återinföras, dvs. att statliga myndigheter normalt skall ha en lekmannastyrelse vid sidan av myndighetschefen. I betänkande 1995/96:KU7 behandlade utskottet en motion där det bl.a. yrkades att man borde efterfråga både invandrare, unga och kvinnor till de olika utredningar och kommittéer som tillsätts. Utskottet redogjorde för Civildepartementets promemoria Ålderssammansättningen i centrala myndigheters styrelser och i det statliga kommittéväsendet (Ds 1995:58). I promemorian redovisas en kartläggning av ålderssammansättningen i centrala myndigheters styrelser och i statliga kommittéer vid årsskiftet 1994/95. Utskottet framhöll i sin bedömning att det är betydelsefullt att statliga kommittéer och utredningar ges en så allsidig och kompetent sammansättning som möjligt. För att erhålla en bred förankring är det således av vikt att även invandrare och unga deltar i dessa sammanhang. Utskottet utgick från att det från de politiska partiernas och andra nominerande instansers sida finns ett intresse av att nominera kandidater till kommittéer och utredningar så att dessa ges en så allsidig och kompetent sammansättning som möjligt. Vidare förutsatte utskottet att regeringen strävar efter att efterfråga en bred förankring och ur jämställdhetssynpunkt acceptabel sammansättning. Utskottet avstyrkte motionen. Konstitutionsutskottet uttalade bl.a. följande med anledning av en granskningsanmälan som gällde tillsättande av ledamöter i Exportkontrollrådet (bet. 1995/96:KU30 s. 64 f.).
Principiellt vill utskottet anföra följande beträffande regeringens utnämnningsmakt. Regeringens utseende av ledamöter i myndigheternas styrelser är väsentligen ett oreglerat område, vilket innebär att regeringen utan inskränkningar har rätt att utse vem eller vilka den vill som ledamot eller ledamöter i myndigheternas styrelser och liknande. Denna rätt faller tillbaka på att regeringen har det grundläggande ansvaret för hur myndigheterna sköter sina uppgifter och därmed också vilka som ingår i dess ledning. Mot denna bakgrund är det naturligt att regeringen sakligt bedömer förmågan att i olika hänseenden kunna sköta ett visst uppdrag hos en person som föreslagits till detta uppdrag. Till detta skall läggas att regeringen enligt en praxis för en dialog med de politiska partierna i de fall där politiska företrädare skall utses. Innebörden av denna praxis är att partierna lämnar förslag, att regeringen ibland kan återförvisa enskilda förslag till partierna och att regeringen till slut utser den eller de personer som bäst svarar mot de krav som ställts upp. Utskottet finner emellertid skäl att betona att regeringens frihet inte får innebära att regeringen vänder sig direkt till enskilda personer, med förbigående av partiorganisationerna, i samband med rekryteringar av partiföreträdarna till olika uppdrag. Enligt utskottet förväntas regeringen i sin utnämningspolitik undvika en likriktning av sammansättningen av en styrelse eller ett råd. Sättet på vilket ledamöterna utses utgör i sig en viss garanti för mångfald. Av 4 § förordningen (1988:552) med instruktion för Försvarets underrättelsenämnd framgår att Försvarets underrättelsenämnd består av sex personer samt att en av ledamöterna är ordförande. Enligt 12 § utses ledamöterna av regeringen för en bestämd tid. Regeringen utser ordförande. Förordnandet ges för en bestämd tid. Regeringen beslutade den 19 december 1996 att tillkalla en kommitté som skall se över underrättelsetjänstens uppgifter, ledning och utformning. Kommittén skall också belysa Försvarets underrättelsenämnds verksamhet, nämndens roll och dess förhållande till regeringen. Vidare skall kommittén överväga nämndens sammansättning och om ytterligare specialistkompetens bör knytas till nämnden. Uppdraget skall redovisas senast den 30 december 1998. Rikspolisstyrelsens styrelse består enligt 19 § förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen av högst åtta personer, rikspolischefen medräknad. Regeringen utser enligt 31 § dessa för en bestämd tid. Registernämnden består enligt 2 § förordningen (1996:730) med instruktion för Registernämnden av högst åtta ledamöter. En av ledamöterna är ordförande och en är vice ordförande. Ledamöterna utses enligt 13 § av regeringen för en bestämd tid. Regeringen utser ordförande och vice ordförande för en bestämd tid. Regeringen beslutade den 29 september 1994 att tillkalla en kommission med uppgift att gå igenom brottsutredningen av mordet på statsminister Olof Palme och göra en på denna genomgång grundad redovisning. Regeringen beslutade samma dag att ordförande i kommissionen skulle vara landshövding Sigvard Marjasin. Regeringen beslutade den 20 december 1994 att utse generaldirektören Inga- Britt Ahlenius, docenten Hans-Gunnar Axberger, kommunalrådet Gun-Britt Mårtensson samt hovrättspresidenten Håkan Winberg till ledamöter i kommissionen. Sigvard Marjasin entledigades från uppdraget som ordförande den 6 juni 1996. Landshövding Lars Eric Ericsson förordnades att fr.o.m. den 15 augusti 1996 vara kommissionens ordförande. Kommissionen beräknas avsluta sitt arbete andra halvåret 1997.
Utskottets bedömning Utskottet har tidigare uttalat att regeringens utseende av ledamöter i myndigheternas styrelser väsentligen är ett oreglerat område, vilket innebär att regeringen utan inskränkningar har rätt att utse vem eller vilka den vill som ledamöter i myndigheternas styrelser och liknande. Denna rätt faller tillbaka på att regeringen har det grundläggande ansvaret för hur myndigheterna sköter sina uppgifter och därmed också för vilka som ingår i deras ledning. Enligt praxis för regeringen en dialog med de politiska partierna i de fall där politiska företrädare skall utses. När det gäller representationen i statliga utredningar och kommittéer anser utskottet att det är betydelsefullt att dessa ges en så allsidig och kompetent sammansättning som möjligt. Utskottet utgår, liksom tidigare, från att de politiska partierna är intresserade av att nominera kandidater så att denna målsättning uppnås. Utskottet vill inte föreslå några ändringar med anledning av motionerna utan avstyrker dessa.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande ombudsmannaverksamheten att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K301 och 1996/97:K407, res. 1 (mp) 2. beträffande lobbyverksamhet m.m. att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K302 och 1996/97:K519, 3. beträffande alkoholfri representation att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K515, 1996/97:K538 och 1996/97:So655 yrkande 8, res. 2 (mp) 4. beträffande rätten till tolkhjälp att riksdagen avslår motion 1996/97:K401, 5. beträffande myndigheters roll m.m. att riksdagen avslår motion 1996/97:K210,
6. beträffande myndigheters telefonservice att riksdagen avslår motion 1996/97:K528, 7. beträffande totalförsvarsdepartement m.m. att riksdagen avslår motion 1996/97:K205, 8. beträffande myndigheters information att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K521och 1996/97:K901, 9. beträffande representation i styrelser och nämnder m.m. att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K207 yrkande 2, 1996/97: K506, 1996/97:K524 och 1996/97:Fö203 yrkande 2. res. 3 (v, mp)
Stockholm den 18 mars 1997
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Widar Andersson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp), Nikos Papadopoulos (s) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Reservationer
1. Ombudsmannaverksamheten (mom. 1) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Utskottet vill åter? och slutar med ?avstyrker motionerna.? bort ha följande lydelse: Utskottet vill åter framhålla den särställning som Riksdagens ombudsmän (JO) har. Någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet anser inte utskottet att det finns. När det gäller de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen anser utskottet att dessa bör läggas samman till en gemensam ombudsman underställd riksdagen. Denne ombudsman skulle kunna bli en ombudsman för mänskliga rättigheter. Uppgifterna skulle, förutom de uppgifter som i dag tillkommer JämO, DO, BO och Handikappombudsmannen, även kunna omfatta frågor som gäller grupper som är utsatta för kränkningar och vilkas intressen i dag inte tillvaratas av något ombudsmannaorgan, t.ex. invandrare, flyktingar, misshandlade kvinnor, homosexuella m.fl. Det bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande ombudsmannaverksamheten att riksdagen med avslag på motion 1996/97:K301 och med anledning av motion 1996/97:K407 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Alkoholfri representation (mom. 3) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet finner inte? och slutar med ?avstyrks därför.? bort ha följande lydelse: Enligt utskottet bör riksdagen vara föregångare i det offentliga livet genom att införa alkoholfri representation i alla de sammanhang där riksdagen är värd. Alkoholmissbruk är ett av de största samhällsproblemen i Sverige. Konsekvenserna av detta missbruk är omfattande inte bara vad gäller resursanvändningen inom sjukvården, utan också för produktion och arbetskapacitet. Av tradition anses alkoholservering ingå i den offentliga och privata representationen i Sverige. Talmanskonferensen bör, enligt utskottet, få i uppdrag att utreda formerna för att införa alkoholfri representation när riksdagen är värd. Detta bör ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande alkoholfri representation att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:K515, 1996/97: K538 och 1996/97:So655 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Representation i styrelser och nämnder m.m. (mom. 9) Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet har tidigare? och slutar med ?avstyrker dessa.? bort ha följande lydelse: Enligt utskottet bör samtliga riksdagspartier vara representerade i alla nämnder och liknande organ där regeringen utser ledamöter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse: 9. beträffande representation i styrelser och nämnder m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K207 yrkande 2 och 1996/97:K524 samt med anledning av motionerna 1996/97:K506 och 1996/97:Fö203 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................3 Ombudsmannaverksamheten 3 Motionerna 3 Bakgrund 4 Tidigare riksdagsbehandling 6 Utskottets bedömning 8 Lobbyverksamhet, sponsring m.m. 8 Motionerna 8 Bakgrund 9 Utskottets bedömning 10 Alkoholfri representation 11 Motionerna 11 Bakgrund 11 Utskottets bedömning 12 Rätten till tolkhjälp 12 Motionen 12 Bakgrund 12 Utskottets bedömning 13 Myndigheters roll, m.m. 13 Motionen 13 Bakgrund 14 Utskottets bedömning 16 Myndigheters telefonservice till allmänheten 16 Motionen 16 Bakgrund 17 Utskottets bedömning 18 Totalförsvarsdepartement m.m. 18 Motionen 18 Bakgrund 18 Utskottets bedömning 19 Tillgång till myndigheters information 19 Motionerna 19 Bakgrund 19 Utskottets bedömning 21 Representation i styrelser och nämnder m.m. 22 Motionerna 22 Bakgrund 22 Utskottets bedömning 24 Hemställan 24 Reservationer........................................25 1. Ombudsmannaverksamheten (mom. 1) 25 2. Alkoholfri representation (mom. 3) 26 3. Representation i styrelser och nämnder m.m. (mom. 9) 26