Statlig förvaltning m.m.
Betänkande 1992/93:KU3
Konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU03
Statlig förvaltning m.m.
Innehåll
1992/93 KU3
Sammanfattning
I betänkandet behandlas 14 motioner från den allmänna motionstiden 1992. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till betänkandet har fogats två reservationer och en meningsyttring.
Motionerna
1991/92:K223 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som grund för svensk nationell rätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen och dess koppling till de små gemenskapernas koncept som utgångspunkt för det offentligas förvaltning och arbetsorganisation.
1991/92:K317 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkoholfri representation för statlig förvaltning och riksdagen.
1991/92:K414 av Christer Lindblom och Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förväxlingsrisk vid personnummeranvändning.
1991/92:K415 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olika betalningsperioder.
1991/92:K503 av Håkan Strömberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att allmänna intressen skall vara representerade i statliga verk och styrelser.
1991/92:K505 av Ulla-Britt Åbark och Owe Andréasson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lekmannainflytande i statliga myndigheter och verk.
1991/92:K506 av Lars Moquist m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upphävande av förordningen SFS 1975:592 om arvode åt personalföreträdare i statlig myndighet med lekmannastyrelse.
1991/92:K507 av Pehr Löfgreen (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fri tolkservice.
1991/92:K509 av Lisbeth Staaf-Igelström och Sinikka Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning till ledamöter i statliga utredningar.
1991/92:K511 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av de statliga verksstyrelserna.
1991/92:K512 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att myndigheter ej bör äga rätt att ta ut avgifter för rutinmässig kontroll och inspektion av icke offentlig verksamhet.
1991/92:K514 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att åtgärder bör vidtas för att underlätta för landets medborgare att nå fram till olika befattningshavare i olika myndigheter.
1991/92:K515 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rättssäkerheten kräver en starkare ställning för medborgaren gentemot myndigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en myndighet som inkräver en uppgift från en medborgare klart måste ange anledningen till att uppgiften behövs inom en viss tid,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en myndighet bör vara skyldig att ange den senaste tidpunkt då ett beslut eller svar kan vara att förvänta från myndigheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en skyldighet bör införas för myndighet att inte låta ett ärende ligga obehandlat över 6 månader,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att myndighet inte skall äga rätt att avkräva uppgift från medborgare på kortare tid än tre månader men att önskemål från myndighetens sida får framföras om snabbare svar.
1991/92:K519 av Harriet Colliander (nyd) vari yrkas att riksdagen, i enlighet med vad som anförts i motionen, beslutar om sådan ändring i rättsprövningslagen att regeringsrätten skall ha skyldighet att tillse att saken är tillräckligt utredd så att enskildas rättssäkerhet stärks.
Utskottet
1. Subsidiaritetsprincipen
Motionen
I motion 1991/92:K223 av Ingvar Svensson (kds) yrkas tillkännagivande till regeringen dels, yrkande 1, av vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som grund för svensk nationell rätt, dels, yrkande 2, av vad i motionen anförts om denna princips koppling till de små gemenskapernas koncept som utgångspunkt för det offentligas förvaltning och arbetsorganisation.
Enligt motionen bör subsidiaritetsprincipen vara en viktig utgångspunkt för all lagstiftning och principen borde införlivas som en viktig grund för den nationella rätten. Vidare borde denna princip kopplad till de små gemenskapernas koncept kunna ge en helt ny arbetsorganisation och beslutsstruktur inom de offentliga förvaltningarna och verksamheterna. Motionären anser att synen på de små gemenskapernas koncept bör vara vägledande för hela den offentliga förvaltningens organisationssätt.
Bakgrund
Inom EG är subsidiaritetsprincipen en viktig princip av innebörd att politiska beslut bör fattas på lägsta effektiva nivå. Avgöranden som inte behöver träffas övernationellt skall således i stället äga rum på nationell eller lägre nivå.
Principen benämns även närhetsprincipen och i unionsfördraget från Maastricht finns den uttryckt i artikel 3 b. Enligt denna artikel skall Gemenskapen agera inom ramarna för sina befogenheter enligt unionsfördraget. På områden som inte faller inom dess exklusiva jurisdiktion, skall Gemenskapen agera, i enlighet med närhetsprincipen, endast om de eftersträvade syftena inte kan uppnås av medlemsländerna.
I konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU12 om normgivningsfrågor m.m. behandlades bl.a. motioner om principer för lagstiftning m.m. I en motion av Carl Bildt m.fl. (m) ansågs att subsidiaritetssynsättet måste prägla omfattningen av politiska beslut. Motionärerna ansåg att individer, familjer och andra institutioner i samhället själva skall avgöra alla de frågor som bäst sköts utanför den politiska sfären. Utskottet behandlade även en motion (m) med begäran om en svensk EG-anpassning på så sätt att fler beslut tas på en lägre nivå än för närvarande, varvid hänvisades till EG:s subsidiaritetsprincip.
Utskottet erinrade om att det i regeringskansliet fortlöpande pågår arbete med att begränsa och förenkla regelsystemet. Den internationella aspekten borde i detta sammanhang hållas i minnet. Utskottet pekade på att redan EES-avtalet leder till förändringar av svenska regler och reser delvis nya krav i samband med regelgivning. Som sin mening uttalade utskottet att det är angeläget att strävandena att begränsa och förenkla regelsystemet fortsätter och intensifieras. Utskottet förutsatte att därvid också beaktas att de enskildas villkor bör regleras av det allmänna i minsta möjliga utsträckning. Det var enligt utskottet självfallet också av största betydelse att kraven på rättssäkerhet och integritet iakttas i samband med samhällets regelgivning. Motionsyrkandena avstyrktes, då något särskilt initiativ från riksdagens sida inte ansågs erforderligt.
Utrikesutskottet har behandlat (1991/92:UU24) ett motionsyrkande om en svensk EG-anpassning vad gäller närhetsprincipen. Enligt motionen fattas beslut i Sverige ofta på kollektiv nivå utan att individuella hänsyn tas. Utskottet delade den positiva syn på närhetsprincipen som uttrycktes i motionen och bedömde att en tillämpning av denna princip i samband med ett svenskt medlemskap i EG inte kommer att möta några särskilda svårigheter. Vidare anfördes att principens tillämpning självfallet får avgöras från fall till fall. Utskottet såg inte anledning att nu göra några ytterligare uttalanden angående närhetsprincipen och motionen ansågs med det anförda besvarad. Utrikesutskottet har vidare vad gäller frågan om bistånd och EG (1991/92:UU15), med bifall till ett motionsyrkande, uttalat att det anser att Sverige bör verka för att subsidiaritetsprincipen skall gälla inom biståndsområdet. Detta gav riksdagen regeringen till känna.
Utskottets bedömning
Utskottet vill till en början erinra om den av regeringen i augusti 1992 tillkallade Regionberedningen som har till uppgift att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Enligt kommittédirektiven (dir. 1992:86) bör vissa grundläggande utgångspunkter gälla för beredningens arbete.
En första utgångspunkt skall vara subsidiaritetsprincipen. Enligt direktiven innebär principen att besluten inte skall fattas på en högre nivå än vad som är nödvändigt för att verksamheten skall kunna skötas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. De högre nivåernas roll är i första hand att verka stödjande och samordnande. I största möjliga mån bör följaktligen en decentralisering av beslutsfattandet eftersträvas. Ingen funktion bör flyttas till en högre nivå med mindre än att det kan styrkas att den lägre nivån är ur stånd att fullgöra funktionen på ett tillfredsställande och kostnadseffektivt sätt. Med denna utgångspunkt bör enligt direktiven förslagen inriktas på att skapa en effektiv offentlig förvaltning med förutsättningar för ökad produktivitet och med en god rättssäkerhet och en fast demokratisk förankring. Om politiska uppgifter förs över till en annan nivå än i dag, skall det ske till organ som står under demokratisk styrning och kontroll. Detta påverkar dock inte beredningens möjligheter att föreslå förändrad ansvarsfördelning mellan staten, eventuella regionala organ, landstingen och kommunerna eller det förhållandet att vissa i dag förekommande verksamheter kan överflyttas från offentligt huvudmannaskap. I detta sammanhang bör enligt direktiven förutsättningarna att låta andra aktörer i samhället ta ett större ansvar beaktas.
Utskottet noterar att beredningens arbete enligt dess direktiv bör bedrivas i nära kontakt med andra utredningar som har betydelse för bedömningen av den offentliga verksamheten på regional nivå, bl.a. Lokaldemokratikommittén (C 1992:01) och Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation.
Enligt Lokaldemokratikommitténs direktiv (dir. 1992:12) finns det ett starkt behov av fördjupade studier kring frågan hur den kommunala självstyrelsen påverkas både av ett EES-avtal och av ett svenskt medlemskap i EG. En av de frågor som kräver särskild uppmärksamhet gäller den författningsmässiga grunden för den kommunala självstyrelsen, som t.ex. kan få formen av en reglering inom ramen för EG:s regelverk. Här spelar enligt direktiven subsidiaritetsprincipen en viktig roll. I kommitténs uppdrag bör enligt direktiven ingå att beskriva och analysera bl.a. denna fråga.
Enligt utskottet visar det förhållandet att subsidiaritetsprincipen i Regionberedningens direktiv angivits såsom en utgångspunkt för beredningens arbete att principen kan komma att få betydelse vad gäller den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Frågan om vilka konsekvenser principen skulle kunna få för den kommunala självstyrelsen och dess författningsmässiga grund kommer att analyseras och bedömas av Lokaldemokratikommittén. Eftersom begreppet subsidiaritet är oklart är det viktigt att det analyseras och att de praktiska konsekvenserna av en generell tillämpning på svensk rätt klarläggs innan något uttalande om detta görs. Utskottet utgår ifrån att det utredningsarbete som nu påbörjats kommer att ge ett bättre underlag för ställningstagande i denna fråga. Motion K223, yrkande 1, avstyrks därför.
Under de senaste årtiondena har uppgiftsfördelningen mellan central, regional och lokal nivå genomgått stora förändringar. Offentliga uppgifter har alltmer decentraliserats. Länsstyrelsernas samordningsroll har stärkts genom reformen om samordnad länsförvaltning, och till kommunerna har förts över uppgifter från staten och landstingen. Beslutsfattandet har således i allt större omfattning förts ned på lägre förvaltningsnivå. Denna utveckling fortsätter och omfattar såväl regional som lokal nivå, vilket bl.a. framgår av Regionberedningens direktiv. Även inom andra samhällsområden övervägs vanligen vilka beslutsnivåer som skall tillämpas. Utskottet ser positivt på den utveckling som har skett och noterar med tillfredsställelse att arbetet med dessa frågor fortgår.
Mot bakgrund av det anförda anser inte utskottet att det finns anledning för riksdagen att göra något uttalande med anledning av motion K223, yrkande 2, som därför avstyrks.
2. Alkoholfri representation
Motionen
I motion 1991/92:K317 av Tuve Skånberg (kds) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkoholfri representation för statlig förvaltning och riksdagen.
Motionären framhåller bl.a. att det skulle öka Sveriges trovärdighet vad beträffar de hälsopolitiska målen för vår alkoholpolitik om vi också i praktiken handlade så, att vi i offentliga sammanhang hade alkoholfria drycker vid representation.
Utskottets bedömning
Socialutskottet har tidigare avstyrkt motioner (mp) med krav på att all offentlig representation skall vara alkoholfri (1990/91:SoU23). Socialutskottets uppfattning var att stat och kommun bör visa återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig representation. Utskottet utgick från att så sker utan att riksdagen tar något initiativ i saken, varför motionerna avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. Konstitutionsutskottet finner nu inte anledning till någon annan bedömning, varför motion K317 avstyrks.
3. Förväxlingsrisk vid personnummeranvändning
Motionen
I motion 1991/92:K414 yrkar Christer Lindblom och Bengt Harding Olson (fp) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förväxlingsrisk vid personnummeranvändning.
Motionärerna menar att risken för förväxlingar av individer med olika nationalitet ökar genom att fler och fler länder tillämpar personnummerregistrering i någon form. Enligt motionen är det dags att överväga åtgärder för att minimera förväxlingsrisken vid användning av våra svenska personnummer, exempelvis genom att förse dessa med ett S-prefix i likhet med postnumren.
Bakgrund
Enligt 18 § folkbokföringslagen (1991:481) skall för varje folkbokförd person fastställas ett personnummer som identitetsbeteckning. Personnummer fastställs vidare för de personer som inte är folkbokförda i de fall som anges i lag eller annan författning. Personnumret skall enligt paragrafen innehålla födelsetid med sex siffror, födelsenummer med tre siffror samt en kontrollsiffra. Den sista kontrollsiffran tillkom år 1968 för att förebygga fel som beror på felaktigt eller otydligt angivet personnummer.
Personnummer används framför allt som identifieringshjälpmedel. Det är också vanligt att personnumret används som sökbegrepp i ADB-stödda personregister och som koppling när man genom s.k. samkörning skall sambearbeta flera personregister. Personnummer används i stor omfattning inom såväl den offentliga som den enskilda sektorn.
Lagstiftning innebärande en uppstramning av regleringen av användningen av personnummer antogs av riksdagen under riksmötet 1990/91 (prop. 1990/91:60, KU11, rskr. 160). Utformningen av personnumret var inte föremål för behandling. I propositionen (s. 63 ff.) anförde departementschefen beträffande användningen av personnummer bl.a. att den största fördelen består i att det är ett enhetligt och för varje person unikt identifikationsbegrepp. Personnumret är alltså ett effektivt hjälpmedel när det gäller att förebygga personförväxlingar, vilket är av betydelse bl.a. från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt departementschefen innebär personnumret i den meningen ett skydd för den personliga integriteten. Hon pekade dock på att användningen av personnummer också innebär vissa nackdelar. Hon anförde bl.a. att personnumret kan inbjuda till övertro på dess tillförlitlighet som enda identifikationsbegrepp. Man kan felaktigt tro att en kontroll av identiteten inte behöver göras också med t.ex. namn, adress och födelseort. Hon ansåg att man i detta sammanhang bör hålla i minnet att det trots kontrollsiffran i personnumret inte alltid är möjligt att vid databehandling upptäcka felaktiga, men formellt rimliga personnummer.
I sammanhanget kan nämnas att beträffande integritetsskyddet i samband med personregistrering och automatisk databehandling inom olika områden har Datalagsutredningen (Ju 1989:02) redovisat sådana frågor i betänkande (SOU 1991:21). Utredningen har bl.a. redogjort för de förslag till EG-direktiv som föreligger när det gäller integritetsskyddet av personuppgifter och betydelsen av dessa för svensk del. Vidare kan nämnas att en särskild utredare (Fi 1992:12, dir. 1992:52) har tillkallats för att utreda frågan om den framtida aviseringen av folkbokföringsuppgifter. Utredarens uppdrag är att lämna förslag till vilka uppgifter från folkbokföringen som skall tillhandahållas myndigheter, företag och enskilda och hur ett sådant tillhandahållande skall ske. Utredaren skall göra en noggrann avvägning mellan behovet av uppgifter och skyddet för den enskildes personliga integritet samt beakta direktiv från EG-kommissionen angående skydd för enskilda vid behandling av personuppgifter.
Utskottets bedömning
Med hänvisning till det anförda finner utskottet att det för närvarande inte finns behov av ytterligare åtgärder av det slag motionärerna anför. Motion K414 avstyrks därför.
4. Spridning av betalningsperioder
Motionen
I motion 1991/92:K415 yrkar Wiggo Komstedt (m) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olika betalningsperioder. Motionären anser att det borde gå att åstadkomma en bättre spridning av betalningarna på de områden som riksdag och regering kan påverka. Det som närmast åsyftas är telefonräkningar och TV-avgifter, vilka båda kommer på samma månad.
Bakgrund
Enligt lag (1989:41) om TV-avgift skall den som innehar en TV-mottagare betala TV-avgift för mottagaren till Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag (nedan kallat RIKAB). Avgiften skall betalas i fyra poster. Varje post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall betalas senast sista vardagen före avgiftsperiodens början. En bestämmelse i 24 § ger bolaget en möjlighet att bedriva en försöksverksamhet som innebär dels att TV-avgift skall betalas i andra poster och vid andra tidpunkter än som anges i lagens övriga bestämmelser, dels att avisering inte skall ske. Bolaget får besluta om detta efter avtal med den avgiftsskyldige.
Beträffande betalningssystemets utformning påpekade föredragande departementschefen i proposition 1988/89:18 om TV-avgift (s. 58 ff.) att den föreslagna utformningen innebar att den avgiftsskyldige fick fyra under året fördelade tremånadersperioder att hålla sig till och kunde planera sin privatekonomi därefter. Han framhöll vidare (s. 68 ff.) att med hänsyn till att det rör sig om en obligatorisk avgift som berör ett stort antal människor och till att uppbörden av avgiften skall skötas av ett enskilt organ bör lagens regler om hur betalningsskyldigheten skall fullgöras vara precisa. Det framstår som ett rättssäkerhetskrav att den enskilde av lagen kan läsa ut sina skyldigheter när det gäller betalningen.
Denna inställning borde dock inte enligt departementschefen hindra att det lämnades ett visst utrymme för RIKAB att pröva andra former för betalning av TV-avgiften. Som exempel nämndes månadsvisa automatiska överföringar från lönekonton eller andra bankkonton. Kulturutskottet (1988/89:KrU9) tillstyrkte propositionens förslag i denna del och riksdagen följde utskottet.
RIKAB har till Kulturdepartementet överlämnat en utvärdering av försöksverksamheten med särskilt betalningssätt, och ärendet bereds för närvarande inom departementet.
I prop. 1991/92:140 om den avgiftsfinansierade radio- och TV- verksamheten 1993--1996 m.m. behandlades bl.a. uppbörd av TV-avgifter m.m. (s. 94). Departementschefen gjorde här den bedömningen att några förändringar inte behövdes i fråga om dessa bestämmelser. Vidare angavs att hennes överväganden med anledning av den nyligen gjorda utvärderingen av de första årens verksamhet kommer att redovisas i ett senare sammanhang och således kan komma att innebära vissa justeringar av RIKAB:s förutsättningar under förestående avtalsperiod. Kulturutskottet (1991/92:KrU28) hade ingen erinran mot vad som i denna del anförts i propositionen.
Enligt teleförordningen (1985:765, omtryckt 1989:599) fastställer regeringen hushållens abonnemangsavgift och bestämmelser om samtalsmarkeringar samt markeringsintervallens längd för lokalsamtal. Televerket fastställer övriga villkor och avgifter för att utnyttja det allmänna telenätet samt även övriga villkor och avgifter inom olika verksamhetsområden.
Televerket har sedan senare delen av 1990 kunnat erbjuda sina privatkunder anpassad förfallodag för teleräkningar. Enligt uppgift från Televerket innebär detta att privatkund genom en speciell överenskommelse med Televerket kan flytta förfallodagen för kvartalsräkningen till den sista i månaden. Räkningar som förfaller den 13 och senare kan få betalningsperioden förlängd till den sista i samma månad, medan räkningar som förfaller den 1--12 har möjlighet att anpassa förfallodagen till den sista i föregående kalendermånad.
Våren 1991 beslutade riksdagen om införande av ett pristak för telefoni (prop. 1990/91:87, TU28, rskr. 369). Taxebesluten bedömdes i samband härmed kunna fullt ut delegeras till Televerket. I december år 1991 omprövade riksdagen sitt beslut och fann att pristaket för telefontaxorna borde omformuleras (1991/92:FiU10, rskr. 108). I avvaktan på en sådan förnyad prövning borde delegeringen av taxebesluten senareläggas till den 1 juli 1992. I budgetpropositionen (prop. 1991/92:100 bil. 7, TU20) aviserade regeringen sin avsikt att låta bolagisera Televerket den 1 januari 1993 och att dessförinnan återkomma till riksdagen med en samlad redovisning av åtgärder och förslag, däribland ett förslag till en telelag. Riksdagen godkände vad i propositionen anförts om bolagsbildning av Televerket. I kompletteringspropositionen gav regeringen förslag om att delegeringen av taxebesluten borde kunna träda i kraft den 1 juli 1992. Mot bakgrund av riksdagens beslut i december 1991 och pågående utredningsarbete motsatte sig trafikutskottet (1991/92:TU23) regeringens förslag och ansåg det naturligt att tidpunkten borde fastställas i samband med riksdagens ställningstagande till de förslag om principer för taxesättning och pristak som regeringen skall förelägga riksdagen. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Av vad som ovan anförts framgår att det inom de av motionären berörda områdena finns vissa möjligheter till betalning vid olika tidpunkter. Motionärens önskemål får härigenom anses tillgodosett, varför motion K415 avstyrks.
5. Statliga verks- och myndighetsstyrelser
Motionerna
Bertil Persson (m) yrkar i motion 1991/92:K511 tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om översyn av de statliga verksstyrelserna.
Motionären pekar på att de statligt utsedda representanterna i de statliga verksstyrelserna i realiteten inte har någon beslutanderätt och att de enligt den handledning som föreligger har en oklar roll. Enligt motionen borde det föreligga ett klart ägarintresse av att ha kontroll över verksamheten. Om detta skall ske genom ansvariga och beslutande styrelser eller genom återgång till rent generaldirektörsansvar bör övervägas. I det senare fallet torde enligt motionen departementets resurser härför behöva granskas närmare.
I motion 1991/92:K503 av Håkan Strömberg m.fl. (s) yrkas tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om att allmänna intressen skall vara representerade i statliga verk och styrelser.
Motionärerna anser att genom en försäljning av många och viktiga statliga verk försvinner möjligheten till insyn i verksamheten som i dag finns i de flesta styrelser genom lekmannaledamöter. Enligt motionen bör möjligheten till lekmannainflytande öka i de verksstyrelser som i dag har en annan sammansättning. Även om tillsättande av representanter i verksstyrelser inte i detalj skall regleras, så bör den principen gälla, att representanter för allmänna intressen skall finnas i statliga verk och myndigheters styrelser.
I motion 1991/92:K505 av Ulla-Britt Åbark och Owe Andréasson (s) yrkas tillkännagivande av vad i motionen anförts om lekmannainflytande i statliga myndigheter och verk. Genom utförsäljning och privatisering av statliga myndigheter och verk försvinner enligt motionen möjligheten till insyn från allmänhetens sida.
Bakgrund
För ledningen av andra statliga myndigheter än affärsverk och nämnder finns i princip tre grundmodeller. En innebär att verkschefen ensam har den yttersta beslutanderätten, en annan att det vid sidan av verkschefen också finns ett rådgivande organ. Den tredje och vanligaste modellen vid medelstora och större myndigheter är en verksstyrelse med verkschefen som ordförande.
Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, KU 29, rskr. 226) fastställdes även riktlinjer för hur myndigheternas ledning borde utformas. Vad gäller styrelsernas sammansättning låg det enligt propositionen inte något allmänt intresse i att eftersträva representativitet i styrelsen för olika grupper i samhället. I vissa speciella undantagsfall, där det föreligger stora fördelar i att intresseavvägningar och samförstånd kan uppnås på myndighetsnivån, fanns emellertid skäl att sätta samman styrelserna så att intressena balanserades. Därvid nämndes Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen och AMU-styrelsen; även i Statens jordbruksnämnd borde liksom tidigare olika berörda intressen bli representerade.
Konstitutionsutskottet framhöll i sitt betänkande att lekmannastyrelsens sammansättning måste bestämmas från fall till fall med beaktande av de uppgifter som myndigheten i fråga har. Beträffande vissa styrelser på arbetsmarknads- och jordbruksområdet borde, som föreslagits i propositionen, dittillsvarande form för intresserepresentation finnas kvar. Även i andra styrelser kunde det enligt utskottet bli aktuellt att hämta styrelseledamöter från intresseorganisationer på grund av den sakkunskap som är representerad där. Utskottet förutsatte emellertid att det allmänna medborgerliga omdöme som företräds av personer i de folkvalda församlingarna skulle få en stark representation i lekmannastyrelserna.
I en vpk-motion stöddes den parlamentariska lekmannastyrelsens princip, medan tanken på intresseföreträdare avvisades. M-motionärer, vilka förordat att lekmannastyrelserna endast skulle ha en rådgivande roll, såg inte skäl för någon särlösning på arbetsmarknads- och jordbruksområdet. På dessa punkter förelåg reservationer. Riksdagen följde utskottet.
Myndighetschefens och styrelsens ansvar och uppgifter har sedermera preciserats i verksförordningen (1987:1100) och i instruktionerna för myndigheterna.
Riksdagen beslutade våren 1992 (prop. 1991/92:123, KU36, rskr. 305) att slopa intresserepresentationen i vissa statliga myndigheters styrelser inom arbetsmarknadsområdet. I stället skall för ledningen av dessa myndigheter gälla de allmänna riktlinjer för styrelsernas sammansättning i myndigheterna under regeringen som riksdagen har godkänt genom verksledningsbeslutet. Vidare beslutades om vissa ändringar i fråga om förfarandet vid utseende av ledamöter i socialförsäkringsnämnderna.
Konstitutionsutskottet erinrade vid sin behandling av propositionen om att förvaltningsmyndigheternas ledningsformer m.m. på lång sikt ses över av en särskild utredning (se nedan). Utskottet delade dock propositionens åsikt om att den uppkomna situationen krävde åtgärder på kort sikt, eftersom den enligt verksledningsbeslutet för vissa fall eftersträvade balansen mellan olika intressegrupper inte kunde upprätthållas.
Utskottet framhöll vidare att med intresserepresentation förstods i det aktuella sammanhanget att representanter för arbetsmarknadens parter utses som ledamöter m.m. i styrelser efter att ha nominerats av respektive organisation. De föreslagna förändringarna i fråga om intresserepresentationen i vissa statliga myndigheters styrelser -- samtliga på arbetsmarknadsområdet -- ansågs mot den angivna bakgrunden befogade. Vad gällde socialförsäkringsnämndernas sammansättning gjorde utskottet en motsvarande bedömning. I reservation ansåg de socialdemokratiska ledamöterna att propositionens förslag skulle avslås. Riksdagen följde utskottet.
Pågående utredning
Den 6 februari 1992 beslöt regeringen tillkalla en kommitté (Fi 1992:03) med uppgift att se över förvaltningsmyndigheternas ledningsformer m.m. Enligt kommitténs direktiv (dir. 1992:10) skall översynen i första hand omfatta ledningarna i de statliga centrala förvaltningsmyndigheterna och bör enligt direktiven dessutom i tillämpliga delar avse ledningen av affärsverken. Härvid bör beaktas de skilda förutsättningar som finns för verksamhet i förvaltningsmyndigheter och i affärsverk. Enligt direktiven är det av särskild vikt att belysa behovet av förändring av styrelsens kompetens med hänsyn till den pågående utvecklingen inom affärsverksområdet samt rollfördelningen mellan verksstyrelsen och generaldirektören.
En allmän utgångspunkt för utredningens arbete skall vara att myndighetsledningarnas befogenheter och ansvar anpassas till de nya förutsättningar som följer av bl.a. den fortlöpande delegering av verksamhetsansvar och ekonomiskt ansvar som skett de senaste åren. Härvid bör kommittén även förutsättningslöst pröva behovet av lekmannainflytandet i verksamheten. En annan utgångspunkt för utredningen skall vara att intresserepresentation inte bör förekomma på ledningsnivå utan i förekommande fall i rådgivande organ. Kommittén bör även överväga om en återgång till att behålla kollegium som ledningsform i vissa myndigheter kan vara ändamålsenligt.
Som ett led i översynen bör en utvärdering göras av verksledningsbeslutet i den del som avser myndighetsledningens befogenheter och ansvar m.m. Utvärderingen bör kunna ligga till grund för kommitténs fortsatta överväganden.
Kommitténs arbete skall enligt direktiven vara slutfört före utgången av år 1992.
Utskottets bedömning
Förvaltningsmyndigheternas ledningsformer m.m. på lång sikt ses för närvarande över av en särskild utredning. En sådan genomlysning kommer även att omfatta behovet av lekmannastyrelser och frågor om intresserepresentation.
Genom utredningen får motion K511 anses tillgodosedd, varför denna motion avstyrks.
De frågor som tas upp i de två andra motionerna omfattas av utredningens arbete. Utskottet anser att utredningsarbetet inte bör föregripas och avstyrker därför motionerna K503 och K505.
6. Arvode till personalföreträdare i statlig myndighets styrelse
Motionen
I motion 1991/92:K506 begär Lars Moquist m.fl. (nyd) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upphävande av förordningen SFS 1975:592 om arvode åt personalföreträdare i statlig myndighet med lekmannastyrelse.
Enligt motionen finns inget skäl att utbetala särskilt dagsarvode till personalföreträdare eftersom denne inte får vidkännas något löneavdrag när han/hon är frånvarande från sitt arbete för att fullgöra sitt uppdrag. Förordningen SFS 1975:592 föreslås upphävd fr.o.m. den 1 juli 1992.
Bakgrund
Enligt personalföreträdarförordningen (1987:1101, omtryckt 1989:399) avses med personalföreträdare den som särskilt har utsetts att i myndighetens ledning företräda dem som är anställda hos myndigheten. Vid affärsverken är personalföreträdarna ledamöter i styrelserna, medan de vid andra myndigheter med lekmannastyrelse eller råd har rätt att närvara och yttra sig vid all handläggning i styrelsen eller rådet.
Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1988, och kungörelsen (1974:224) om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse m.m. upphörde att gälla vid utgången av år 1988.
Förordningen (1975:592) om arvode åt personalföreträdare i statlig myndighet med lekmannastyrelse stadgar att den som enligt ovan nämnd kungörelse om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse m.m. har utsetts att i myndighet med lekmannastyrelse vara personalföreträdare eller ersättare för sådan, skall erhålla arvode enligt de grunder som gäller för arvode åt sådan ledamot eller ersättare i myndighetens styrelse som inte är anställd hos myndigheten. Dessa arvoden fastställs av regeringen.
Enligt uppgift från Finansdepartementet tolkar myndigheterna förordningen (1975:592) om arvode åt personalföreträdare i statlig myndighet med lekmannastyrelse på olika sätt. Vissa myndigheter anser att förordningen gäller även de personalföreträdare som utsetts enligt personalföreträdarförordningen och i enlighet härmed utbetalas arvode till dem. Andra myndigheter anser att personalföreträdarna inte längre är berättigade till något arvode, eftersom förordningen hänvisar till en upphävd kungörelse.
Finansdepartementet har under våren 1992 genomfört en översyn av arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder. Resultatet av denna översyn bereds för närvarande inom departementet. Översynen omfattar även frågan om arvode åt personalföreträdare i statlig myndighet med lekmannastyrelse.
Utskottets bedömning
Finansdepartementets översyn av arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder omfattar den fråga som tas upp i motionen. I avvaktan på att detta arbete slutförs, finns inte anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionen. Motion K506 avstyrks således.
7. Ersättning till ledamöter i statliga utredningar
Motionen
I motion 1991/92:K509 anser Lisbeth Staaf-Igelström och Sinikka Bohlin (s) att en översyn bör ske av ersättningen till ledamöter i statliga utredningar. Enligt motionen täcker den nuvarande låga ersättningen inte förlorad arbetsförtjänst och på grund av detta finns det personer som inte har möjlighet att delta i statligt utredningsarbete.
Bakgrund
Ersättning vid kommittéuppdrag utgår enligt förordning (1978:45) om ersättning vid sådana uppdrag.
Ersättningen utgår i form av dagarvode, för dag under vilken arbete utförs. Dagarvodet är för närvarande 120 kr för ordförande och för andra uppdragstagare 75 kr. Enligt praxis utgår även dagarvode för tre s.k. inläsningsdagar. De nuvarande ersättningsbeloppen fastställdes 1988.
I regeringens beslut om arvoden m.m. för vissa uppdrag inom departementens verksamhetsområden, såsom uppdrag i vissa styrelser och nämnder, anges ibland att dagarvode utgår med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i förordningen om ersättning vid kommittéuppdrag. Såsom ovan nämnts under punkt 6 pågår för närvarande inom Finansdepartementet en översyn av arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder.
Utskottets bedömning
Resultatet av Finansdepartementets pågående översyn av arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder torde kunna få betydelse även för ersättningen vid kommittéuppdrag. Arbetet med denna översyn bör avvaktas och motion K509 avstyrks därför.
8. Den fria tolkservicen
Motionen
I motion 1991/92:K507 (m) yrkar Pehr Löfgren att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fri tolkservice.
Enligt motionen skall fri tolkservice inte utgå när människor som varit i Sverige under en längre tid inte lärt sig det svenska språket hjälpligt. För invandrare med mindre god ekonomi bör bidrag till tolkservice kunna utgå, men i övrigt bör den vara avgiftsbelagd.
Bakgrund
Enligt 8 § förvaltningslagen gäller att när en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad, bör myndigheten vid behov anlita tolk.
Innehållet i bestämmelsen överensstämmer i sak med 9 § i den gamla förvaltningslagen (1971:291). I förarbetena till denna bestämmelse (prop. 1971:30) uttalade föredragande departementschefen bl.a att med en sådan bestämmelse behövde myndighet inte hysa någon tvekan om huruvida den hade rätt att tillkalla tolk i mellanhavande med en icke svenskspråkig person. Bestämmelsen fick enligt hans mening ses som en rekommendation till myndigheterna att anlita tolk, när det behövdes.
Departementschefen anförde vidare bl.a. följande (s. 382).
Något behov av att i lagen ta med särskilda regler om ersättning till tolk föreligger enligt min mening inte (jfr 14 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag). Det får anses ligga i sakens natur att den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten skall få skälig ersättning härför. Att ersättningen till tolk skall utgå av statsmedel hos statlig myndighet och av kommunala medel hos kommunal myndighet behöver inte heller uttryckligen utsägas i lagen.
Tolkregeln skärptes år 1979 från att vara en får-regel till att bli en bör-regel. Skärpningen motiverades med att det inte var tillfredsställande att lagen gav utrymme för myndigheterna att låta bli att använda tolk när sådan behövdes och fanns att tillgå (prop. 1978/79:111, bil. 1 s. 3).
Förvaltningsrättsutredningen föreslog att i den nya förvaltningslagen skulle införas bestämmelser om att i alla ärenden som gällde myndighetsutövning mot enskilda skulle skyldighet föreligga för myndighet att anlita och bekosta tolkar, om det behövdes för att den enskilde skulle kunna ta till vara sin rätt.
I proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag delade departementschefen inte utredningens åsikt och uttalade därvid bl.a. följande (s. 27).
För egen del anser jag att den som behöver tolk vid sina kontakter med myndigheterna bör få sådant bistånd i all rimlig utsträckning. Vilken utsträckning som är rimlig beror bl.a. på tillgången på tolkar. Tillgången kan -- framför allt när det gäller sådana språk som få i vårt land behärskar -- variera från en ort till en annan och även växla med tiden. Kostnaden för samhällets tolkservice måste också stå i rimlig proportion till den betydelse som ärendet har för den enskilde.
Med hänsyn till detta anser jag att något absolut krav på tolkning och översättning inte bör föreskrivas i förvaltningslagen. Den nuvarande regeln är en ändamålsenlig basregel och bör behållas.
Utskottet tillstyrkte (KU 1985/86:21) propositionens förslag om tolkregel i 8 § och avslog motion (m) med yrkande om en utformning av bestämmelsen i enlighet med utredningens förslag. Utskottet framhöll att det självfallet är viktigt att myndigheterna regelmässigt anlitar tolk i ärenden som gäller myndighetsutövning, när detta behövs för att en enskild skall kunna ta till vara sin rätt.
Vad gäller anlitande av tolk vid domstol, finns bestämmelser i lag om att kostnaden härför skall betalas av allmänna medel.
Utskottets bedömning
Som ovan framgått har det vid utformningen av förvaltningslagens tolkregel ansetts att kostnaden för användande av tolk skall betalas av allmänna medel. Utskottet finner inte skäl till annan bedömning, varför motion K507 avstyrks.
9. Avgifter för myndigheters kontroll och inspektion av icke offentlig verksamhet
Motionen
I motion 1991/92:K512 yrkar Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att myndigheter ej bör äga rätt att ta ut avgifter för rutinmässig kontroll och inspektion av icke offentlig verksamhet.
Enligt motionen är det ett självklart rättvisekrav att företag inte skall kunna åläggas att betala avgifter till myndigheter som genomför rutinmässiga kontroller eller inspektioner av företagens verksamhet. Lagstiftningen måste enligt motionen ändras så att myndigheterna endast har rätt att ta ut avgift för sådan kontroll eller inspektion som måste företas på företagets egen förskyllan.
Bakgrund
Avgift i regeringsformens mening är en betalning av offentligrättslig karaktär. Vanligen är det en betalning till staten eller en kommun.
Föreskrift om avgift som utgör bidrag till kostnaderna för en myndighets tillsynsverksamhet synes utgöra sådan föreskrift som skall bestämmas genom lag enligt 8 kap. 3 § regeringsformen. Riksdagen kan bemyndiga regeringen eller kommun att meddela sådana föreskrifter om avgifter, som på grund av 8 kap. 3 § annars skall meddelas av riksdagen.
En myndighets verksamhetsområde omfattar ibland även tillsyn. Detta kan gälla t.ex. livsmedelskontroll enligt livsmedelslagen, kontroll av miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen och kontroll av efterlevnaden av hälsoskyddslagens bestämmelser. I lagen anges att en eller flera myndigheter skall utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av denna.
Riksdagen har då i lagen bemyndigat regeringen att föreskriva om avgifter för myndigheternas verksamhet enligt lagen. Denna uppgift kan även överlåtas av regeringen åt annan myndighet. Avgiftsföreskrifterna kan även omfatta någon annan del av myndighetens verksamhet, t.ex. tillståndsgivning. Den närmare utformningen av tillsynen är inte reglerad i lagen.
Som exempel på ovanstående ges en sammanfattning av bestämmelserna gällande livmedelskontroll.
Livsmedelslagen (1971:511) behandlar hantering av livsmedel, vilket bl.a. omfattar servering av livsmedel. Den centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, utövas av Statens livsmedelsverk och den närmare tillsynen i länet utövas av länsstyrelsen. Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar tillsynen inom kommunen, om inte regeringen föreskrivit att tillsynen skall utövas av Livsmedelsverket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om avgifter för en myndighets verksamhet enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Regeringen får även föreskriva att kommun skall ombesörja uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen.
Vidare får regeringen meddela föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas och om undersökning och annan kontroll som behövs för att lagen skall följas. Även denna uppgift får regeringen delegera till annan myndighet.
Enligt förordningen (1989:1110) om avgift för livsmedelstillsyn m.m. skall den som i en livsmedelslokal driver verksamhet genom att bl.a. bereda eller servera livsmedel betala en årlig avgift för den tillsyn som enligt livsmedelslagen utövas av Statens livsmedelsverk eller en kommunal nämnd. Avgiften för nämndens tillsyn skall enligt förordningen användas för att bekosta nämndens provtagning och undersökning.
Avgift skall därutöver betalas när en tillsynsmyndighet prövar frågor om tillstånd, godkännande eller liknande samt för uppföljning av prov som har lett till anmärkning samt vidare för att bekosta kontroll av rester av bekämpningsmedel och veterinärmedicinska preparat i vissa inom landet producerade livsmedel.
Livsmedelsverket bestämmer den årliga tillsynsavgiftens storlek genom att meddela föreskrifter om hur de olika verksamheterna skall delas in i avgiftsgrupper och avgiftsklasser med hänsyn till kontrollbehov och omsättning eller årsarbetskraft. Verket meddelar även föreskrifter om avvikelse från bestämmelserna om avgiftsklass. Tillsynsmyndigheten bestämmer vilken avgift som enligt verkets föreskrifter skall betalas för varje avgiftspliktig verksamhet. Vad gäller andra avgifter enligt livsmedelslagen i ärenden om tillstånd, godkännande eller liknande samt för uppföljning av prov som har lett till anmärkning meddelas föreskrifter av Livsmedelsverket.
Den kommunala nämndens beslut enligt förordningen får överklagas hos länsstyrelsen, vars beslut i sin tur får överklagas hos kammarrätten.
Utskottets bedömning
Kontroll och inspektion av vissa verksamheter ingår ibland som ett led i en myndighets tillsyn. I princip skall denna verksamhet bekostas av de avgifter som tas ut i samband med denna. Mot denna bakgrund kan utskottet inte ställa sig bakom ett sådant uttalande som motionärerna yrkar. Motion K512 avstyrks därför.
10. Tidsfrister vid myndigheters inkrävande av uppgifter m.m.
Motionen
I motion 1991/92:K515 yrkar Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) riksdagens tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts dels, yrkande 1, om att rättssäkerheten kräver en starkare ställning för medborgaren gentemot myndigheter, dels, yrkande 2, om att en myndighet som inkräver en uppgift från en medborgare klart måste ange anledningen till att uppgiften behövs inom en viss tid och dels, yrkande 3, om att en myndighet bör vara skyldig att ange den senaste tidpunkt då ett beslut eller svar kan vara att förvänta från myndigheten.
Vidare yrkas tillkännagivanden av vad i motionen anförts dels, yrkande 4, om att en skyldighet bör införas för myndighet att inte låta ett ärende ligga obehandlat över sex månader, dels, och yrkande 5, om att en myndighet inte skall äga rätt att avkräva uppgift från medborgare på kortare tid än tre månader men att önskemål från myndighetens sida får framföras om snabbare svar.
Bakgrund
Förvaltningslagen (1986:223), som 1987 ersatte den äldre förvaltningslagen, bygger på den gamla men innebar också flera nyheter. Nya regler gavs om bl.a. myndigheternas serviceskyldighet, samverkan mellan myndigheter och en snabb och enkel handläggning.
I 7 § förvaltningslagen stadgas numera att varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Vid handläggningen skall myndigheten beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs. Myndigheten skall vidare eftersträva att uttrycka sig lättbegripligt och även på andra sätt underlätta för den enskilde att ha med den att göra.
Enligt förarbetena till den nya förvaltningslagen (prop. 1985/86:80) uttrycker bestämmelsen en bärande tanke bakom den nya lagen: att ärendehandläggningen skall vara så enkel, snabb och billig som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Samtidigt klargörs att det är den enskildes intresse av enkelhet som skall stå i centrum och att förenklingssträvandena måste sträcka sig över myndighetsgränserna och också omfatta myndigheternas språk.
Bestämmelser om myndigheternas kommunikationsplikt finns i 17 § förvaltningslagen. Ett ärende får inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och han har fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Kommunikationsplikten får underlåtas då kommunikationsåtgärder är uppenbart obehövliga, om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet eller om avgörandet inte kan uppskjutas. Vidare får kommunikation underlåtas vid tjänstetillsättning m.m., under förutsättning att det inte är fråga om prövning i högre instans efter överklagande.
I det förslag till förvaltningslag som presenterades i en utredning 1968 (SOU 1968:27) sades bl.a. följande avseende tidsfrist för part vid kommunikation (s. 163).
Fristen för avgivande av yttrande bör givetvis bestämmas så att skäligt rådrum ställs till förfogande. Vad detta betyder i dagar räknat blir beroende av materialets omfattning och innehåll, sakens beskaffenhet samt tidstillgången.
JO har (1988/89 s. 333) vid behandling av ett ärende gällande bl.a. svarsfrist gjort ett liknande uttalande och då även påpekat att en inverkande faktor naturligtvis är ärendets brådskande karaktär.
I samband med behandlingen av regeringens förslag till ny förvaltningslag behandlade konstitutionsutskottet (KU 1985/86:21) bl.a. motioner som gällde tidsfrister i ärendehandläggningen m.m. (s. 8). Motionsyrkandena omfattade bl.a krav på att den enskilde skulle få underrättelse om planerad handläggningstid och handläggare inom myndigheten, att bestämda tidsgränser inom vilka ärenden skall behandlas och beslutas skulle utsättas samt att myndighet alltid skall ange en dag då beslut i ett färdigberett ärende senast kommer att lämnas. Vidare framställdes yrkande om att regeringen borde få i uppdrag att göra en översyn av de tidsgränser som myndigheterna kan ålägga den enskilde för infordrande av uppgifter etc. i syfte att öka den enskildes möjligheter att hävda sin rätt mot det allmänna.
Utskottet redogjorde för den uppmärksamhet som problemet med långa handläggningstider tidigare fått (s. 10) och pekade på att förvaltningsrättsutredningen i sitt förslag till ny förvaltningslag (SOU 1983:73) inte tagit in någon regel om särskilda tidsfrister utan att förslaget i stället byggde på att ärendebehandlingen skall ske så enkelt och snabbt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. De frågor om särskilda underrättelser och tidsgränser som aktualiserades i motionerna syntes inte ha närmare övervägts i förvaltningsrättsutredningen eller vid beredningen av utredningens förslag i regeringskansliet.
Utskottet ansåg att det med hänsyn till de skiftande förhållanden som råder inom förvaltningen torde vara vanskligt att i förvaltningslagen införa några mera preciserade bestämmelser om underrättelseskyldighet rörande handläggningstider eller tidsfrister i handläggningen. I vissa typer av ärenden, t.ex massärenden, kan det t.o.m. tänkas att en extra hantering med att sända ut underrättelser i ett stort antal fall skulle kunna bli en belastning i verksamheten som skulle kunna ge upphov till ytterligare fördröjningar och dessutom föranleda ökade kostnader. När det gällde fasta tidsgränser för handläggningen på utredningsstadiet kunde det enligt utskottet inte uteslutas att sådana skulle kunna innebära risker för rättssäkerheten, om myndigheterna skulle avstå från att företa utredning för att kunna iaktta uppställda tidsfrister.
Utskottet framhöll att 7 § sista meningen i nuvarande förvaltningslagen innehåller en bestämmelse av innebörd att myndigheterna på olika sätt skall underlätta för den enskilde att ha med dem att göra. Många gånger torde det enligt utskottet inte vara förenat med större olägenheter att sända underrättelser om beräknad handläggningstid och att ange någon eller några personer inom myndigheten till vilken den enskilde kan vända sig med sina förfrågningar i ett pågående ärende. Enligt utskottets mening var det då naturligt att den enskilde fick en underrättelse. Om en mera fixerad tid för handläggningen kunde anges var det enligt utskottets mening naturligt att även denna uppgift togs in i en underrättelse.
Utskottet ansåg slutligen att frågan om handläggningstiderna noggrant borde följas av regeringen mot bakgrund av erfarenheterna av den nya förvaltningslagen. Inom ramen för en sådan granskning borde beaktas de synpunkter om underrättelser och tidsgränser som framförts i motionerna. Utskottet ansåg att riksdagen som sin mening borde ge regeringen detta till känna. Riksdagen följde utskottet.
I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil. 4, s. 18) anges att flera åtgärder har vidtagits med anledning av riksdagens tillkännagivande. Bl.a. anordnade Justitiedepartementet år 1988 en hearing, vilken dokumenterats i promemorian (Ds 1988:64) Tillämpningen av den nya förvaltningslagen. Av andra åtgärder nämns att de statliga förnyelsefonderna har lämnat stöd till bl.a. åtgärder för ökad effektivitet hos myndigheterna och till projektet "Det snabba länet", ett projekt för serviceutveckling och kortare handläggningstider vid de statliga myndigheterna i Västmanlands län i samarbete med länsstyrelsen där (se prop. 1988/89:100 bil. 2 s. 12--13). Regeringen har vidare i oktober 1990 uppdragit åt länsstyrelsernas organisationsnämnd att, med utnyttjande av erfarenheterna från projektet "Det snabba länet", vidareutveckla metoder för att förkorta handläggningstiderna hos alla länsstyrelser.
Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) har enligt riksdagsbeslut lagts ned vid utgången av juni 1992. Enligt uppgift skall dock den tjänsteman hos LON som arbetat med regeringens uppdrag avseende förkortade handläggningstider slutföra arbetet. Projektet beräknas vara helt färdigt under våren 1993.
Det kan i sammanhanget nämnas att enligt 18 § verksförordningen (1987:1100) skall myndighet varje år senast den 1 mars lämna Justitiekanslern en förteckning över de ärenden som kommit in till myndigheten före utgången av juni föregående år men som inte blivit slutligt handlagda vid årets utgång. Justitiekanslern får för en enskild myndighet besluta något annat. Verksförordningen tillämpas på myndigheter under regeringen i den omfattning som regeringen föreskriver i myndighetens instruktion eller i någon annan förordning. Granskning av dessa ärendeförteckningar är en av Justitiekanslerns uppgifter enligt ämbetets instruktion.
Utskottets bedömning
Som ovan framgått har utskottets tidigare behandling av motioner, med liknande innehåll som den nu aktuella, föranlett ett riksdagens tillkännagivande till regeringen. Regeringen har senast i 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil. 4) redovisat åtgärder som vidtagits med anledning härav. Det har även framgått att arbetet med dessa frågor fortfarande pågår. Mot denna bakgrund finner utskottet inte skäl för riksdagen att nu vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandena. Motion K515 avstyrks således.
11. Åtgärder för att underlätta allmänhetens kontakt med myndigheter
Motionen
Göthe Knutson (m) yrkar i motion 1991/92:K514 att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att åtgärder bör vidtas för att underlätta för landets medborgare att nå fram till olika befattningshavare i olika myndigheter.
I motionen pekas på de svårigheter som medborgarna kan ha att få kontakt med tjänstemän hos myndigheter per telefon eller genom personliga besök. Vad gäller telefonkontakter är det nödvändigt att ansträngningar för en bättre ordning vidtas i praktiskt taget alla myndigheter. I motionen pekas på att regeringskansliets växel uppenbarligen är underdimensionerad och/eller svagt bemannad och att detta bör ges regeringen till känna. Motionären anser att det bör vara tjänstemannens plikt att ringa upp den medborgare som misslyckats med att nå honom/henne per telefon, om medborgaren bett om den tjänsten. Även detta bör ges regeringen till känna.
Bakgrund m.m.
Enligt 5 § förvaltningslagen har myndighet skyldighet att ta emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda, skall allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt. Förvaltningsrättsutredningen hade i sitt förslag till ny förvaltningslag (SOU 1983:73) ansett att myndigheterna skulle ha bestämda tider för att ta emot besök och telefonsamtal. I proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag m.m. anslöt sig föredragande departementschefen till grundtankarna bakom förslaget, men framhöll bl.a. (s. 21) att ett krav på besöks- och telefontider inte bör uttryckas så, att det kan ge underlag för uppfattningen att begränsad tillgänglighet bör vara det normala. I stället borde det enligt departementschefen självfallet vara en strävan att myndigheterna -- med beaktande av tillgängliga resurser och av de serviceanspråk som följer av verksamhetens art -- skall vara tillgängliga för allmänheten i så stor utsträckning som möjligt.
Statliga myndigheters telefonservice åt allmänheten har behandlats i finansutskottets betänkande om den ekonomiska politiken (1988/89:FiU30). Utskottet betonade behovet av förbättrad telefonservice gentemot allmänheten från de statliga myndigheternas sida. En höjd servicenivå -- som ett led i förnyelsearbetet -- måste enligt utskottet också innebära förbättringar för allmänhetens telefoni till myndigheterna. Utskottet ansåg att olika åtgärder borde vidtas i syfte att förbättra myndigheternas telefonservice. Det kunde exempelvis gälla utökade telefontider och andra åtgärder som kan förkorta väntetider. 020-anknytning borde övervägas, bl.a. för att stimulera myndigheterna till att minska olägenheterna för allmänheten. 020-systemet borde användas i ökad utsträckning inom den statliga förvaltningen, men den närmare omfattningen av denna service fick enligt utskottet övervägas av regeringen. Vad utskottet föreslagit gav riksdagen regeringen till känna.
Regeringen tillsatte i april 1991 en delegation, benämnd STATTEL-delegationen, som enligt sina direktiv (dir. 1991:29) har i uppdrag att genomföra åtgärder för att effektivisera statliga myndigheters telekommunikationer. Arbetet skall bl.a. omfatta statliga myndigheters telefonservice åt allmänheten. I direktiven uppmärksammas den s.k. 020-tjänsten, som innebär att den som abonnerar på denna står för trafikavgifterna för inkommande samtal med undantag för avgiften för den första markeringen, vilken den uppringande står för. Det betonas i direktiven att ett införande av en sådan tjänst bedöms kraftigt öka statens kostnader, varför även andra lösningar måste utredas. Delegationen skall ha slutfört sitt arbete före utgången av år 1994.
Trafikutskottet avstyrkte vid förra riksmötet (1991/92:TU20) en motion avseende en inom länen gemensam teletaxa till länens myndigheter och serviceorgan. Motionären yrkade att STATTEL-delegationens uppdrag skulle vidgas till att även omfatta samtal till länsmyndigheter eller att en ny utredning skulle tillsättas i frågan. I avvaktan på resultatet av utredningsarbetet var utskottet inte berett att förorda någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen.
Utskottets bedömning
Av redovisningen framgår att STATTEL-delegationens utredningsarbete omfattar sådana frågor som tas upp i motionen. I avvaktan på att utredningen slutfört sitt arbete, finns enligt utskottet inte skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionen. Motion K514 avstyrks således.
12. Ändring i rättsprövningslagen
Motionen
I motion 1991/92:K519 yrkar Harriet Colliander (nyd) att riksdagen skall besluta om sådan ändring i rättsprövningslagen att Regeringsrätten skall ha skyldighet att tillse att saken är tillräckligt utredd så att enskildas rättssäkerhet stärks.
Enligt motionen är syftet med ändringen att tvinga Regeringsrätten att ta ställning till vilken väglednings- och utredningsskyldighet den myndighet haft som handlagt ärendet och huruvida bevisbördan får placeras på den enskilde om saken inte går att utreda tillräckligt samt hur bevisvärderingen skall gå till inom förvaltningen. Sådana ställningstaganden kan enligt motionen vara värdefulla genom att de är prejudicerande och därmed kan komma att påverka förvaltningsmyndigheternas framtida ställningstaganden.
Bakgrund m.m.
Enligt artikel 6 i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) skall envar, bl.a. när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som har upprättats enligt lag. I avsikt att anpassa den svenska lagstiftningen till Europadomstolens praxis i fråga om artikel 6 antogs lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (prop. 1987/88:69, KU38, rskr. 189). Lagen trädde i kraft den 1 juni 1988 och var då tidsbegränsad och skulle tillämpas på beslut som meddelats under tiden från ikraftträdandet till utgången av år 1991. Riksdagen har senare beslutat att förlänga rättsprövningslagens giltighetstid med tre år (prop. 1990/91:176, 1991/92:KU12, rskr. 51).
Regeringsrätten skall, på ansökan av enskild part i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen eller en förvaltningsmyndighet som rör något förhållande som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen, pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövning kan gälla endast sådana beslut som innebär myndighetsutövning mot den enskilde. Dessutom krävs att beslutet annars kan prövas av domstol endast efter ansökan om resning och inte skulle ha kunnat överprövas i annan ordning. Beslut av vissa nämnder är dock undantagna från rättsprövning, liksom beslut i vissa typer av ärenden.
Av förarbetena till lagen framgår att Regeringsrättens prövning skall omfatta inte bara lagtolkning utan också faktabedömning och bevisvärdering. Även kraven i 1 kap. 9 § regeringsformen om allas likhet inför lagen samt om saklighet och opartiskhet bör kunna prövas.
I proposition 1987/88:69 anförde föredragande departementschefen vad gäller domstolsprövningens omfattning även följande (s. 23).
Vidare bör Regeringsrätten kunna pröva om det förekommit något sådant fel i själva förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet, t.ex. när beslutet påstås ha tillkommit i strid mot förvaltningslagens regler om parters rätt att få ta del av uppgifter eller när beslutsmyndigheten har åsidosatt någon bestämmelse om att den skall inhämta yttrande från en annan myndighet innan den avgör ärendet.
I proposition 1990/91:176 föreslogs bl.a. en förlängning av giltighetstiden för rättsprövningslagen. Föredragande departementschefen framhöll i detta sammanhang bl.a. att arbetet med den översyn av olika författningar som bl.a. syftar till att svensk rätt skall tillgodose Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning ännu inte var avslutat. Vidare anförde departementschefen bl.a. följande (s. 8).
Det kan dessutom inte uteslutas att det finns fog för det av somliga framförda påståendet att lagens tillämpningsområde, som ju vid rättsprövningslagens tillkomst medvetet gjordes mer omfattande än vad Europakonventionen kräver, blivit alltför stort. Det går dock inte i dag att med ledning av erfarenheterna från tillämpningen få några säkra hållpunkter därvidlag. Det kan vara värdefullt att i stället avvakta de erfarenheter som en ytterligare tids tillämpning av lagen kan ge.
Fri- och rättighetskommittén (Ju 1992:01) skall enligt sina direktiv (dir. 1991:119) bl.a. överväga frågan om vidgade möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut. En uppgift för kommittén bör enligt direktiven vara att överväga och lägga fram förslag som gör svensk lagstiftning anpassad till våra internationella åtaganden i fråga om rätt till domstolsprövning. Kommittén bör vidare ta ställning till om den svenska domstolskontrollen av förvaltningsbeslut bör förbättras så att en generell möjlighet till domstolsprövning införs. Enligt direktiven är det osäkert om regleringen genom rättsprövningslagen är tillräcklig för att anpassa vår lagstiftning till Europakonventionen i detta hänseende. Kommittén bör överväga om det är lämpligare med ett helt nytt institut.
Utskottets bedömning
Frågan om domstolsprövning av förvaltningsbeslut m.m. omfattas av Fri- och rättighetskommitténs utredningsarbete. Mot bakgrund härav finns enligt utskottet inte anledning för riksdagen att nu ta ställning till sådan ändring i rättsprövningslagen som motionären yrkar. Motion K519 avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande subsidiaritetsprincipen som grund för nationell rätt att riksdagen avslår motion 1991/92:K223 yrkande 1, res. 1 (m, kds, nyd) 2. beträffande subsidiaritetsprincipen i övrigt att riksdagen avslår motion 1991/92:K223 yrkande 2, 3. beträffande alkoholfri representation att riksdagen avslår motion 1991/92:K317, 4. beträffande förväxlingsrisk vid personnummeranvändning att riksdagen avslår motion 1991/92:K414, 5. beträffande spridning av betalningsperioder att riksdagen avslår motion 1991/92:K415, 6. beträffande översyn av statliga verksstyrelser att riksdagen avslår motion 1991/92:K511, 7. beträffande sammansättningen av statliga myndighetsstyrelser att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K503 och 1991/92:K505, res. 2 (s) men. (v) 8. beträffande arvode till personalföreträdare i statlig myndighetsstyrelse att riksdagen avslår motion 1991/92:K506, 9. beträffande ersättning till ledamöter i statliga utredningar att riksdagen avslår motion 1991/92:K509, 10. beträffande den fria tolkservicen att riksdagen avslår motion 1991/92:K507, 11. beträffande avgifter för myndigheters kontroll och inspektion av icke offentlig verksamhet att riksdagen avslår motion 1991/92:K512, 12. beträffande tidsfrister vid myndighets inkrävande av uppgifter m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:K515 yrkandena1--5, 13. beträffande åtgärder för att underlätta allmänhetens kontakt med myndigheter att riksdagen avslår motion 1991/92:K514, 14. beträffande ändring i rättsprövningslagen att riksdagen avslår motion 1991/92:K519.
Stockholm den 5 november 1992
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit:
Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård* (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Ulla Petterson (s), Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Elvy Söderström (s), Björn von der Esch (m) och Henrik Landerholm* (m).
*Ej närvarande vid justeringen av avsnitt 1 i betänkandet.
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Subsidiaritetsprincipen som grund för nationell rätt (mom.1)
Birger Hagård, Inger René, Björn von der Esch och Henrik Landerholm (alla m), Ingvar Svensson (kds) och Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Enligt utskottet" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Subsidiaritetsprincipen är en del av EG:s gemenskapsrätt. Vid ett svenskt medlemskap kommer principen alltså att gälla inom de delar av svensk rätt som är att hänföra till gemenskapsrätten. För den del av den nationella rätten som faller utanför gemenskapsrätten kommer den inte att ha någon automatisk betydelse. Utrikesutskottet har (1991/92:UU15) uttalat att Sverige bör verka för att subsidiaritetsprincipen skall gälla inom biståndsområdet. Detta har riksdagen givit regeringen till känna.
Direktiven till Regionberedningen och Lokaldemokratikommittén har likaså pekat på betydelsen av subsidiaritetsprincipen som grund för utredningsarbetet.
Subsidiaritetsprincipen är en betydande maktfördelningsprincip. Denna princip har etablerats som grund för viktiga svenska delområden inom beslutsfunktioner och förvaltning. Enligt utskottet är det av vikt att det klargörs att den bör vara generellt vägledande för hela den nationella rätten. Det bör ankomma på regeringen att bereda på vilket sätt principen bör komma till uttryck i lagstiftningen. Med bifall till motion K223 yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande subsidiaritetsprincipen som grund för nationell rätt att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K223 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Sammansättningen av statliga myndighetsstyrelser (mom. 7)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Torgny Larsson, Ulla Pettersson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "De frågor som" och slutar med "och K505" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den i motionerna K503 och K505 framförda uppfattningen om betydelsen av lekmannainflytandet i statliga verk och myndigheter.
Den princip om intresserepresentation i vissa styrelser på arbetsmarknadsområdet som kom till uttryck i riksdagens verksledningsbeslut bör återinföras. Det är av stort värde att arbetsmarknadens parter kan nominera ledamöter i styrelserna. Detsamma gäller beträffande socialförsäkringsnämndernas sammansättning. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna K503 och K505 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande sammansättningen av statliga myndighetsstyrelser att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:K503 och 1991/92:K505 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
Sammansättningen av statliga myndighetsstyrelser (mom.7)
För statliga myndigheter är enligt min mening den parlamentariska lekmannastyrelsen bäst skickad som form för politisk insyn samt för att garantera uppföljningen av riksdagens och regeringars beslut. Intresserepresentation är mindre lämplig. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 7 borde ha hemställt:
7. beträffande sammansättningen av statliga myndighetsstyrelser att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:K503 och 1991/92:K505 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.