Statens stöd för bostadsfinansieringen
Betänkande 1991/92:BoU23
Bostadsutskottets betänkande
1991/92:BOU23
Statens stöd för bostadsfinansieringen
Innehåll
1991/92 BoU23
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om ett reformerat system för finansiering för bostadsbyggnadsprojekt som påbörjas efter utgången av år 1992. Reformen innebär bl.a. att statens stöd i form av räntebidrag avseende ny- och ombyggnad av bostäder bestäms utifrån vissa schabloner. Statlig kreditgaranti skall liksom i dag kunna lämnas för en viss del av finansieringen. Kreditgarantier kan även lämnas för viss omfördelning av ränteutgifterna. Efter år 1995 görs en avstämning av utfallet av systemet.
Utskottet gör tre tillkännagivanden. Det gäller fördjupningsreglerna, vissa överväganden om den regionala bostadspolitiska administrationen samt den s.k. nettoaviseringen av vissa räntebidrag.
Utskottet tillstyrker även regeringens förslag om s.k. extra upptrappningar för hus med räntebidrag enligt vissa äldre regler samt förslaget om avveckling av investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av bostäder.
I reservationer från utskottets företrädare för Socialdemokraterna yrkas avslag på regeringsförslagen. Företrädaren för Vänsterpartiet instämmer i en meningsyttring med vad i de flesta reservationer föreslagits. I en reservation från företrädaren för Ny demokrati föreslås att riksdagen gör ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen bör lämna riksdagen information om bostadsfinansieringsreformen.
SJUNDE HUVUDTITELN
Propositionerna
Regeringen föreslår i proposition 1991/92:100 bilaga 8 (finansdepartementet) att riksdagen till Räntebidrag m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 29310000000 kr.
Regeringen föreslår i proposition 1991/92:150 bilaga 1:5 avsnitt 2 (s. 31--72) att riksdagen godkänner vad i propositionen förordats i fråga om
1. räntebidrag för nybyggnad av bostäder (avsnitt 2.4.3),
2. räntebidrag för ombyggnad m.m. av bostäder (avsnitt 2.4.4),
3. statliga kreditgarantier för ny- och ombyggnad av bostäder (avsnitt 2.4.5),
4. höjd garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt äldre bestämmelser (avsnitt 2.5),
5. avveckling av investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder (avsnitt 2.7).
Motionerna
I betänkandet behandlas
dels den under allmänna motionstiden 1992 väckta motionen
1991/92:Bo232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 7. att riksdagen beslutar avslå förslaget om att bil. 8 anslag G 4 Ungdomsbostadsstöd avskaffas samt medger att bil. 8 anslag G4 tillförs 25 milj.kr. för ungdomsbostadsstöd (yrkandet behandlas i vad avser anslagsfrågan; i övrigt har det behandlats i betänkandet 1991/92:BoU16).
dels de med anledning av proposition 1991/92:150 väckta motionerna
1991/92:Bo14 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken,
2. att riksdagen beslutar att införa räntelånen i enlighet med riksdagens beslut den 13 december 1990 och 12 juni 1991 och därmed upphäva riksdagens beslut av den 17 december 1991 och 9 april 1992,
3. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att föreslå ett långsikigt bostadsfinansieringssystem,
5. att riksdagen beslutar att återinföra anslaget Ungdomsbostadsstöd samt medger att anslaget tillförs 25 milj.kr. för ungdomsbostadsstöd,
6. att riksdagen beslutar att upphäva riksdagens tidigare beslut om att höja den garanterade räntan år 1993 om sammanlagt 3,4 miljarder kronor per helår,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att markvillkoret och den kommunala bostadsanvisningsrätten skall hävdas som krav för statligt stöd i bostadsfinansieringssammanhang samt att en försöksverksamhet med kommunal produktionskostnadsprövning påbörjas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en regional organisation för bostadsförsörjningen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flexibilitet med bibehållande av funktionskraven vid byggande av gruppbostäder,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ungdomsbostadsdelegationen bör återupprättas,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör bosparande för hyresgäster i de allmännyttiga bostadsföretagen.
1991/92:Bo15 av Karin Starrin och Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen, med anledning av proposition 1991/92:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93 m.m., som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformning av den statliga kreditgivningen avseende krediter för ny- och ombyggnad av bostäder.
1991/92:Fi41 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 12. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för bostadsbyggande skall utgå med 8,8 % fr.o.m. den 1 januari 1992,
13. att riksdagen beslutar att återinföra anslaget Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder för hyres- och bostadsrättshus som är yngre än 30 år med en beslutsram på 425 milj.kr. för budgetåret 1992/93,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även allmännyttiga bostadsföretag ges möjligheter att inrätta fonder för att motverka problem med outhyrda lägenheter,
16. att riksdagen beslutar att ramen för Bidrag till fonden för fukt- och mögelskador för budgetåret 1992/93 ökas med 50 milj.kr., således till totalt 455 milj.kr.
1991/92:Fi42 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information till riksdagen om bostadsfinansieringen.
1991/92:Fi44 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
33. att riksdagen avslår regeringens förslag till räntebidrag för nybyggnad av bostäder,
34. att riksdagen avslår regeringens förslag till räntebidrag för ombyggnad m.m. av bostäder,
35. att riksdagen avslår regeringens förslag till statliga kreditgarantier för ny- och ombyggnad av bostäder,
36. att riksdagen avslår regeringens förslag till höjd garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt äldre bestämmelser,
37. att riksdagen avslår regeringens förslag till avveckling av investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder,
38. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att lämna förslag till nytt bostadsfinansieringssystem med en fördelningspolitiskt gynnsam effekt enligt vad i motionen anförts,
39. att riksdagen -- om yrkandena 33--37 avslås -- beslutar att flytta fram ikraftträdandet av det nya bostadsfinansieringssystemet till den 1 januari 1994,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett nytt bostadsfinansieringssystem inte får innebära en risk för försämrad boendekvalitet.
1991/92:Fi59 av Åke Gustavsson m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen med ändring av tidigare beslut medger att beslut om konstnärlig utsmyckning får lämnas inom en bidragsram om 15 milj.kr. för budgetåret 1992/93 under anslaget Bidrag till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden,
Offentlig utfrågning m.m.
Utskottet anordnade den 7 maj 1992 en offentlig utfrågning om ett nytt system för bostadsfinansiering. Protokoll från utfrågningen har som bilaga fogats till detta betänkande.
Skrivelser med anknytning till förslaget i propositionen har inkommit från vissa kreditinstitut, Riksbyggen samt från Sveriges trähusfabrikers riksförbund.
Regeringens förslag om statens stöd för bostadsfinansieringen
Inledning
I kompletteringspropositionen (prop. 1991/92:150 bil. I:5 s. 31--72) läggs fram förslag om ett delvis nytt system för statens stöd för bostadsfinansieringen samt om den garanterade räntan m.m. för år 1993 för hus i beståndet. I propositionen läggs också fram förslag om avveckling av investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder.
Regeringen har i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 8 s. 103--108) lagt fram förslag om anslag till Räntebidrag m.m. för budgetåret 1992/93.
De nu angivna regeringsförslagen samt motioner som väckts med anledning av förslagen behandlas i detta betänkande.
Regeringens förslag om ett reformerat bostadsstöd m.m.
Regeringen tillkallade den 12 december 1991 en särskild utredare (Georg Danell) för att skyndsamt arbeta fram förslag om statens stöd för bostadsfinansieringen för tiden efter år 1992. Utredaren redovisade den 18 mars 1992 sina förslag i delbetänkandet (SOU 1992:24) Avreglerad bostadsmarknad. Delbetänkandet har remissbehandlats.
I propositionen anför föredraganden, statsrådet Wibble, följande (bilaga I:5 s. 41--42) beträffande de allmänna utgångspunkterna för en reformering av bostadsstödet.
De allmänna utgångspunkterna för den reformering av bostadsstödet som jag föreslår i det följande har angetts av regeringen i direktiven för den utredning som jag just har redovisat.
Regeringens ekonomiska politik är inriktad på att bryta den ekonomiska stagnationen och att lägga grunden för en ny period av tillväxt, företagande och utveckling i hela landet. För det måste den ekonomiska politiken ges en långsiktig inriktning. En grundläggande förutsättning för en sund utveckling som ger tillväxt och full sysselsättning är en varaktigt låg inflation. Ekonomins växtkraft är vidare beroende av successivt sänkta skatter och fortsatta avregleringar. Kravet på stabilitet förutsätter i sin tur att skattesänkningar åtföljs av varaktigt minskade anspråk på statsutgifter.
Det nu sagda får stor betydelse för bostadspolitiken. De hittillsvarande regelsystemen har motverkat sparande och avskärmat aktörerna på bygg- och bostadsmarknaderna från effekterna av den ekonomiska politik som faktiskt förts. Det har försenat nödvändiga strukturförändringar och lett till att kostnaderna för staten och medborgarna har accelererat på ett närmast okontrollerbart sätt.
En av de mest betydelsefulla faktorerna bakom de nuvarande svårigheterna inom bostadsfinansieringen är det höga ränteläget. Ansträngningarna har hittills riktats in på att genom kostsamma och instabila stödsystem hindra marknadsräntornas genomslag i boendekostnaderna. De omfattande subventionerna har samtidigt dolt de kraftiga prisökningarna i byggproduktionen. Ett fortsatt generellt räntestöd måste utformas på ett sådant sätt att låntagarna själva i ökande omfattning träffas av positiva och negativa effekter av förändringar av kostnaderna för det kapital som finansierar bostadsinvesteringen. Den anpassning till förändrade förhållanden som är nödvändig när priset på kapital ändras måste göras inom hela samhället. Bostadskonsumtionen kan inte avskärmas från sådana förändringar. Redan sektorns storlek -- bostadssektorn svarar för nära hälften av den totala byggproduktionen -- gör detta uppenbart. Bördan kan inte vältras över på staten och ytterst på andra delar av samhället utan allvarliga skadeverkningar för dessa.
Den omläggning av bostadsstödet som nu är nödvändig måste utgå från att bostadssektorn inordnas under de förutsättningar som gäller för den allmänna ekonomiska politiken. Bostadspolitiken skall alltså medverka till att inflationen bekämpas, sparandet främjas och statens utgifter minskas. Det skall ske på ett sätt som ger alla möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris, med ökad valfrihet och stärkt inflytande över sitt eget boende.
Huvuddragen i regeringens förslag till ett reformerat stödsystem innebär att räntebidragen för ny- och ombyggnad av bostadshus avvecklas successivt. Det skall ske med hänsynstagande till de skatteregler som gäller för egnahem. För projekt som påbörjas efter år 1992 lämnas räntebidrag för en stegvis minskad andel av räntekostnaderna. För varje tillkommande årgång påbörjas bidragsgivningen på en lägre utgångsnivå än för föregående årgång.
Bidragssystemen förenklas och underlaget för räntebidrag bestäms helt efter schabloner. Statliga kreditgarantier behålls för en del av finansieringen. Kreditgarantier kan även lämnas för viss omfördelning av ränteutgifterna.
Ingen omläggning görs nu i fråga om räntebidragen för hus som har byggts eller byggts om med stöd av nuvarande bestämmelser.
Efter år 1995 görs en avstämning inför det fortsatta genomförandet av systemet.
Föredraganden anför att utredarens bedömning i princip överensstämmer med det nu redovisade regeringsförslaget. Enligt propositionen har utredarens förslag om ändrade finansieringsregler fått ett blandat mottagande bland remissinstanserna.
Med hänvisning till de i det föregående redovisade utgångspunkterna för en reformering av bostadsstödet anges i propositionen att det är nödvändigt att göra en genomgripande omläggning av bostadsstödet innebärande bl.a. en successiv avveckling av bostadssubventionerna.
En sådan avveckling av bostadssubventionerna måste ske i ordnade former och i sådan takt att omställningen inte leder till sociala förluster, förluster inom produktionen eller störningar på kreditmarknaden. Det ger både hushållen och producenterna tillfälle att anpassa sig till förändringarna i takt med att samhällsekonomin förbättras, inflationen bekämpas, skattetrycket minskar och produktiviteten utvecklas.
En väsentlig förutsättning för att dessa förändringar i de omgivande betingelserna skall realiseras är att målet för omläggningen av statens stöd till bostadsbyggandet nu läggs fast. I propositionen anförs att bostadssektorn är så stor att den i sig påverkar förutsättningarna för de ekonomisk-politiska reformer inkl. skattesänkningar som på nytt skall ge landet tillväxt och utveckling och därmed trygga och stärka medborgarnas betalningsförmåga och välfärd.
Många faktorer inverkar enligt föredraganden på möjligheterna att fullfölja den omläggning av den svenska ekonomin som nu har inletts. Vi är beroende av en positiv utveckling i fråga om både inhemska och utländska förhållanden. Ränteläget är en av de faktorer över vilken vi själva råder endast i begränsad utsträckning och som har särskild betydelse just för bostadssektorn.
Det är därför nödvändigt att, sedan reformen varit i kraft en tid, göra en avstämning inför den fortsatta avvecklingen av bostadssubventionerna. En sådan avstämning, som bör göras efter år 1995, anses nödvändig för att vid behov kunna ta hänsyn till utfallet. Föredraganden anför att regeringen kan komma att överväga ytterligare insatser i fråga om bostadsbidragen, om det skulle visa sig nödvändigt.
De förslag om statens stöd för nybyggnad och ombyggnad av bostäder m.m. som läggs fram i propositionen redovisas i det följande i sammandrag. Regeringsförslaget i dess helhet återfinns i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 s. 31--60 och s. 66--70.
Räntebidrag för nybyggnad
Räntebidrag föreslås lämnas med en andel av en beräknad räntekostnad för den del av investeringen som svarar mot ett fastställt bidragsunderlag.
Bidragsunderlaget bestäms av schablonbelopp som knyter an till bostadsutrymmenas storlek. Två schablonbelopp används, ett på 13000 kr./m2 -- definierat som bruksarea för bostadsändamål ovan mark (BRA) -- upp t.o.m. 35 m2 per lägenhet och ett på 6000 kr./mx2 för återstående yta inom 120 m2 per lägenhet. I fråga om specialbostäder för dem som behöver tillsyn eller vård kan vissa avsteg göras. Schablonbeloppen föreslås ligga fast och således inte följa prisutvecklingen.
Bidrag lämnas på grundval av den beräknade räntekostnaden för ett kapital som motsvarar bidragsunderlaget. Räntesatsen -- den s.k. subventionsräntan -- bestäms liksom för närvarande med ledning av marknadsräntan för bostadsobligationer med en återstående löptid av fem år.
För hyres- och bostadsrättshus som påbörjas under år 1993 lämnas räntebidrag med 57 % av den så beräknade räntekostnaden under första året efter färdigställandet. För varje tillkommande årgång sänks bidragsandelen för första året med 5 procentenheter. För varje följande år av bidragstiden efter det första bidragsåret sänks bidragsandelen med 4 procentenheter, fram till den tidpunkt då andelen har sjunkit till 25%. Den vidare frågan huruvida ett s.k. skattekompenserande stöd för hyres- och bostadsrättshus senare kan avlösas genom åtgärder inom skattesystemet har behandlats av utredaren i det fortsatta arbetet.
För egnahem kan ägaren tillgodogöra sig effekten av skatteavdrag för utgiftsräntor. Bidragsunderlaget för hus som påbörjas under 1993, den årliga minskningen av bidraget samt minskningen av bidragsandelen för varje tillkommande årgång efter år 1993 har beräknats utifrån en kapitalskattesats om 25 %. Detta innebär för egnahem som påbörjas under år 1993 att räntebidrag lämnas med 42 2/3 % av den beräknade räntekostnaden under första året efter färdigställandet. För varje tillkommande årgång sänks bidragsandelen för första året med 6 2/3 procentenheter. För varje följande år av bidragstiden sänks bidragsandelen med 5 1/3 procentenhet.
De nu redovisade reglerna föreslås tillämpas i fråga om hus som påbörjas efter utgången av år 1992.
Räntebidrag lämnas normalt oberoende av den faktiska finansieringen av projektet. Vid nuvarande skatteregler för bostadsrätter måste emellertid i fråga om bostadsrättshus ett samband hållas kvar mellan räntebidrag och faktiska lån även i det av regeringen nu föreslagna systemet. Den högre subventionsgrad som föreslås för hyres- och bostadsrättshus bör gälla i den del bidragsunderlaget svarar mot de investeringslån föreningen faktiskt har. Om räntebidragsunderlaget överstiger föreningens faktiska lån föreslås räntebidraget för den återstående delen av underlaget lämnas efter samma regler som för egnahemmen.
Bidragsunderlaget föreslås beräknas med ledning av några få, enkla schablonbelopp. Ett sådan beräkningssätt leder enligt propositionen till en önskvärd press nedåt på produktionskostnaderna. Investeringar i fastigheten anses komma att göras med ett långsiktigare synsätt.
Bidragsunderlaget utformas som ett belopp som är helt oberoende av hur huset utformas, med vilka material det byggs, med vilken utrustning det förses, var det är beläget och på vilket sätt det upplåts. Det enda som bör tillmätas betydelse är vilken bostadsyta som tillförs bostadsmarknaden för de boendes behov.
Förslaget om en i huvudsak schablonberäknad produktionskostnad medför att vissa delar av den detaljstyrning av byggandet som tidigare ansetts väsentligt bortfaller. Vad gäller t.ex. boendemiljöfrågorna kommer dessa enligt propositionen att beaktas vid den översyn av byggnormer som för närvarande sker och som avser bl.a. säkerhets- och hälsoaspekter.
En utgångspunkt för översynen av statens stöd till bostadsbyggandet är att en större andel av produktionskostnaden än vad som gäller i dag bör finansieras med eget kapital. Ökade egna insatser anges bl.a. ge ett kraftfullt bidrag till strävandena att hålla de initiala utgifterna nere. Kravet på direktavkastning av eget kapital som investeras i realtillgångar kan hållas väsentligt under utlåningsräntorna på kreditmarknaden. Slutligen är det enligt propositionen ett rimligt krav, inte minst i fråga om ägare av hyreshus, att den som beslutar att genomföra en fastighetsinvestering är beredd att själv sätta in ett inte oansenligt riskkapital i projektet.
Utredaren har därför utgått från att schablonerna bör sättas så att den egna insatsen vid ett väl genomfört projekt skall kunna hållas kring 10 % av investeringen. Man bör därvid förutsätta att det utrymme för rationaliseringar och andra kostnadsminskande åtgärder som finns i byggandets alla led skall tas till vara. De ovan redovisade schablonerna har därför bestämts så att de tillsammans med det förutsatta egna kapitalet ligger i underkant av de produktionskostnader som man i dag har att räkna med.
Räntebidrag för ombyggnad
Räntebidrag för ombyggnad föreslås lämnas enligt samma grunder som för nybyggnad, med följande undantag: Bidragsunderlaget föreslås uppgå till 90 % av den faktiska kostnaden för ombyggnadsåtgärderna till den del det överstiger 50000 kr. per projekt och kostnaden är skälig. Bidragsunderlaget får inte överstiga 80 % av bidragsunderlaget för nybyggnad, minskat med värdet av byggnaden före ombyggnad.
Beträffande stödberättigade ombyggnadsåtgärder anförs i propositionen följande.
Stöd i form av räntebidrag lämnas i dag för ombyggnadsåtgärder som innebär nyinvesteringar samt till underhållsåtgärder med 30-årig varaktighet och som inte utgör förtida underhåll. I fråga om hyres- och bostadsrättshus lämnas dessutom räntestöd motsvarande värdet av ränteavdrag för sådana reparations- och underhållsåtgärder som inte avser den enskilda lägenheten.
Ombyggnadsstödet har begränsats i väsentliga avseenden i och med ingången av år 1992. Till ombyggnad hänfördes enligt tidigare gällande bestämmelser bl.a. åtgärder som medförde en väsentlig förbättring av husets tekniska eller funktionella kvalitet eller av boendemiljön. Fr.o.m. år 1992 har tillförts den bestämningen att ombyggnadsstöd lämnas bara för åtgärder som innebär nyinvesteringar. Därmed avskaffades möjligheten att få ombyggnadsstöd även för samtidigt utfört underhåll. Ombyggnadsvillkoren gjordes i princip likvärdiga med villkoren för nybyggnad. Avsikten var att ge neutralitet mellan nybyggnadsvillkor och ombyggnadsvillkor i de delar ny- och ombyggnad är jämförbara. På samma sätt skall villkoren för stöd till reparationer och underhåll vara opåverkade av om arbetena utförs för sig eller i samband med mer omfattande åtgärder. Med ombyggnad jämställs dock fortfarande underhållsåtgärder med en varaktighet på minst 30 år.
När nu nybyggnadsstödet enligt regeringens uppfattning bör frikopplas från kostnaden för de olika åtgärder som faktiskt genomförs och i stället bestäms till avgränsade belopp, bör bestämningen av till vilka åtgärder ombyggnadsstöd lämnas därför delvis också ändras.
De schabloner som redovisats i det föregående för bestämningen av bidragsunderlaget för nybyggnad bör gälla även för ombyggnadsstödet. Det betyder inte att varje nyinvestering som görs i ett befintligt hus bör kunna subventioneras, men väl de nyinvesteringar som i väsentlig mån förbättrar sådana grundläggande funktioner som krävs för att huset skall fungera tillfredsställande som bostad. Med grundläggande funktioner bör avses de som normalt finns i en nybyggd bostad och där kan förutsättas rymmas inom vad som stöds med nybyggnadsstödet. Ombyggnadsstöd bör inte lämnas för att tillföra ytterligare kvaliteter över denna nivå eller för att dubblera eller ersätta funktioner som redan finns.
I bestämningen nyinvestering ligger vidare att det inte får vara fråga om underhåll eller reparationer. Vissa genomgripande åtgärder av underhållskaraktär bör dock alltjämt ges samma stöd som ny- och ombyggnad och därför jämställas med nyinvesteringar. Den nuvarande avgränsningen till underhållsåtgärder med en varaktighet av minst 30 år anges dock vara mindre lämplig. Förutom att den har visat sig vara oklar, anges den medföra att underhållet av olika material eller konstruktioner med samma funktion ges kraftigt olika subventionsvillkor. Därmed griper stödreglerna in i prisbildningen på samma olyckliga sätt som gäller dagens metod för beräkning av schablonkostnader. Avgränsningen bör därför göras så att den entydigt anger för vilka funktioner underhållet jämställs med nyinvesteringar.
Med nyinvesteringar bör sålunda jämställas åtgärder som syftar till att vidmakthålla eller förbättra husets huvudsakliga försörjningssystem för el, uppvärmning, va, ventilation och transporter eller andra kommunikationer. Att de jämställs med nyinvesteringar medför att det även i dessa fall skall handla om sådana grundläggande funktioner som är nödvändiga för att huset skall fungera tillfredsställande för bostadsändamål. Med begreppet huvudsakliga försörjningssystem avses att stödet inte avser underhåll eller utbyte av sådana apparater och reglerdon m.m. som är anknutna till systemen, exempelvis köksfläktar, värmeväxlare, värmepannor, termostatventiler eller tappkranar.
Underhåll som med denna definition inte längre omfattas av ombyggnadsstöd kommer -- om övriga förutsättningar är uppfyllda -- i stället att falla in under tillämpningsområdet för förordningen (1983:974) om statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus.
I propositionen anförs att de föreslagna reglerna för ombyggnad bör gälla inför år 1993 i avvaktan på de ytterligare utredningar som kan behövas.
Statliga kreditgarantier
Statliga kreditgarantier erbjuds liksom för närvarande även fortsättningsvis för viss del av den slutliga finansieringen vid ny- och ombyggnad av bostäder. Garantibeloppet får utgöra högst 30 % av bidragsunderlaget för huset.
Kreditgarantin ges formen av fyllnadsborgen. För garantins giltighet krävs att kreditgivaren har säkerhet för det garanterade lånet i form av panträtt i fastigheten eller tomträtten inom 100 % av pantvärdet. Som pantvärde används bidragsunderlaget med vissa tillägg. Tilläggen får avse värdet av vissa lokaler samt värdet av de nyttigheter som ingick i eller hörde till fastigheten innan projektet påbörjades, om värdet av lokalerna eller nyttigheterna inte ingår i bidragsunderlaget.
Säkerheten för det garanterade lånet skall i förmånsrättshänseende alltid ligga närmast efter säkerheten för den kredit som långivaren lämnar mot säkerhet endast av panträtt i fastigheten.
Eftersom kreditgarantin enligt den i propositionen föreslagna ordningen knyter an till den marknadsmässiga värdering som låntagaren lägger till grund för sitt erbjudande om krediter utan annan säkerhet än panträtt i fastigheten anges att det inte längre finns något behov av att fördjupa kreditgarantin.
Kommunalt förlustansvar krävs inte för garantins giltighet.
För lån eller lånedel som har bättre förmånsrätt än den garanterade lånedelen får inte ha lämnats annan säkerhet än panträtt i fastigheten.
I fråga om avgift för och administration av garantin samt eftergift av statens regressfordringar som en följd av att garantin infrias skall nuvarande regler fortsätta att gälla.
Kreditgaranti erbjuds även för omfördelningslån, dock högst med ett belopp som motsvarar 10 % av bidragsunderlaget.
Utrymmet för kreditgarantin för omfördelningslånet skall årligen kunna vidgas under de första tio åren med ett belopp som motsvarar 1% av bidragsunderlaget. Det därigenom tillgängliga utrymmet får utnyttjas när som helst under de 25 år som kreditgarantin gäller. Säkerheten för omfördelningslånet skall ligga i omedelbar anslutning till säkerheten för de lån som omfattas av kreditgarantin.
Regeringen föreslås bemyndigas att besluta om ytterligare former för statlig kreditgaranti för bostäder inom ramen för ett i huvudsak oförändrat statligt risktagande i förhållande till vad som gäller för kreditgarantier enligt huvudreglerna.
Exempel på effekterna för boendeutgifterna av regeringens förslag
I propositionen redovisas två exempel på effekterna för boendeutgifterna av de ovan redovisade reglerna för två bostäder som byggs år 1993. Den ena är en lägenhet i flerbostadshus om 77 m2 bruksarea för bostadsändamål ovan mark (BRA). Den andra är ett småhus om 120 m2 BRA. Följande förutsättningar ligger till grund för beräkningarna.
Produktionskostnaden är beräknad med utgångspunkt i boverkets uppgifter om produktionskostnaden för bostäder som fått preliminärt beslut om bostadslån under år 1991. Beräkningen har grundats på en produktionskostnad av 10200 kr./m2 BRA för lägenheten i flerbostadshuset och 8950 kr./m2 BRA för småhuset. I fråga om det byggande som påbörjas under år 1995 antas, till följd av det föreslagna systemets dämpande inverkan på kostnaderna i bostadsbyggandet, byggkostnaderna i fasta priser ha fallit med ca 6 % till resp. 9600 och 8400 kr./m2 BRA.
Marknadsräntan antas i exemplen uppgå till 11 % för de bostäder som påbörjas år 1993 och till 10 % för de bostäder som påbörjas år 1995. Sunventionsräntan antas ligga 1 procentenhet lägre.
Den egna kapitalinsatsen förutsätts vara finansierad på sådant sätt att den inte föranleder ränteutgifter.
Vid jämförelsen med nuvarande system förutsätts att fullt räntebidrag beräknas efter en garanterad ränta om 3,7 %, att produktionskostnaden motsvarar drygt 120 % av den schablonberäknade kostnaden samt att reducerat räntebidrag lämnas med 25 %.
Beräkningarna är gjorda i fasta priser.
Tabell 1. Kapitalutgifter för en lägenhet i flerbostadshus
00> 55>Nuvarande 77>Förslaget 00> 55>system 00>Byggår 55>1993 77>1993 91>1995
00>Produktionskostnad (kr./m2 BRA) 64>10 200 84>10 200 98>9 600 00>Egen kapitalinsats 64>5 % 84>10 % 98>10 % 00>Marknadsränta 64>11 % 84>11 %98>10 % 00>Bidragsandel 84>57 % 98>47 %
00>Månatlig kapitalutgift per lägenhet:
00>Bruttoränteutgift 64>6 840 84>6 480 98>5 545 00>Räntebidrag 64>3 791 84>3 358 98>2 345 00>Egen ränteutgift 64> 3 049 84>3 122 98>3 200
00>Maximalt möjlig omfördelning 64>0 84>589 98>554 00>Återstående egen ränteutgift 64>3 049 84>2 533 98>2 646
Tabell 2. Kapitalutgifter för en lägenhet i småhus
00> 55>Nuvarande 77>Förslaget 00> 55>system 00>Byggår 55>1993 77>1993 91>1995
00>Produktionskostnad (kr./m2 BRA) 64>8 950 84>8 950 98>8 400 00>Egen kapitalinsats 64>5 % 84>10 % 98>10 % 00>Marknadsränta 64>11 % 84>11 % 98>10 % 00>Bidragsandel 84>42 2/3 % 98>29 1/3 %
00>Månatlig kapitalutgift per lägenhet:
00>Bruttoutgift 64>9 345 84>8 860 98>7560 00>Räntebidrag 64>4 090 84>3 431 98>1 998 00>Skatteminskning 64>1 314 84>1 357 98>1 390 99>Egen ränteutgift 64>3 942 84>4 072 98>4 171
00>Maximalt möjlig omfördelning 64>0 84>804 98>757 00>Återstående egen ränteutgift 64>3 942 84>3 268 98>3 415
Uppgifter om förändringarna av statens kostnader för de första fem nyproduktionsårgångarna lämnas i propositionen. År 5 beräknas besparingen uppgå till knappt 5 miljarder kronor jämfört med vad som skulle blivit följden om nuvarande subventionssystem behålls utan andra förändringar än vad som följer av den ändrade kapitalskattesatsen. Utgångspunkten för beräkningen är 1991 års priser med antagandet om en fast subventionsränta på 10,7 % och en årlig nyproduktion av 35000 lägenheter varav 8000 i egnahem.
Förslag i motioner om statens stöd för bostadsfinansiering
I motion Bo14 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken. Vidare yrkas att riksdagen beslutar införa de av riksdagen åren 1990 och 1991 beslutade räntelånen. Ett yrkande innehåller förslag om att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att föreslå ett långsiktigt finansieringssystem. Som motiv till de nu refererade motionsyrkandena anförs i motionen sammanfattningsvis följande.
Rätten till en god bostad är grundläggande i ett samhälle som präglas av rättvisa, solidaritet och lika möjligheter i livet. Den sociala bostadspolitiken har gjort att vi i Sverige kommit längre än i de flesta andra länder på vägen mot ett rättvist och jämlikt boende. Vi har en hög boendestandard och den är betydligt jämnare fördelad än i andra länder som förlitat sig på marknadsmekanismer inom bostadsplanering och bostadsbyggande.
I själva verket är bostadspolitiken ett av de områden där den ideologiska skillnaden är allra störst mellan det socialdemokratiska välfärdsbygget i Sverige och de länder där olika konservativa och liberala idéer fungerat som ledstjärnor för politiken.
Den som menar allvar med ambitionen att barnen skall växa upp med rättvisa förutsättningar i livet, att de äldre skall få en trygg och värdig ålderdom och att människor från andra länder skall få en bra start i Sverige kan aldrig acceptera ökade klyftor i boendet och segregerade bostadsområden där de sämre ställda får hålla till godo med de bostäder som andra ratat. Bostadspolitiken är ett av fundamenten för ett rättvist och rättfärdigt samhälle.
Den borgerliga regeringens politik på bostadsområdet innebär enligt motionen en total kursändring. Den sociala bostadspolitiken skall enligt regeringens mening avskaffas. Bostadsdepartementets frågor har splittrats upp på sju olika ministrar så att ingen längre har överblick över de samlade effekterna av olika grundskott mot den bostadspolitiken. Samhällets instrument för att klara en bra bostadsförsörjning tas bort.
Det förslag till bostadsfinansiering som redovisas i propositionen innebär enligt motionärerna ytterligare ett nytt stort steg på den bostadspolitiska nedrustningens väg. Regeringen föreslår riksdagen att fatta beslut om att samhällets ansvar för bostadsförsörjningen avskaffas. Marknadskrafterna skall bestämma vad som skall byggas, var det skall byggas, för vem det skall byggas, vad det skall kosta att bygga och vad det kommer att kosta att bo.
Det är ett uttalat mål för regeringens politik på detta område att stat och kommun skall dra sig tillbaka och låta marknadskrafterna ta över. Det är enligt den utredning som ligger till grund för propositionen främst omsorgen om de kapitalvärden som finns på bostadsmarknaden, dvs. kreditinstitutens säkerheter, som motiverar att bostadsstödet inte avvecklas än snabbare. Riksdagen bör avslå regeringens proposition.
Till grund för propositionens förslag till stöd för bostadsfinansieringen ligger betänkandet (SOU 1992:24) Avreglerad bostadsmarknad. Utredningen framstår i allt väsentligt som ett hastverk och har utsatts för en förödande kritik från en rad tunga remissinstanser.
Om förslaget genomförs hotar totalstopp för nyproduktionen av bostäder. De schabloner som läggs till grund för bidragsunderlaget saknar anknytning till verkligheten. Boverket anför i sitt remissvar att det minskade stödet till ombyggnader "kan leda till att angelägna ombyggnader i fortsättningen inte kommer till stånd". Detta är särskilt allvarligt eftersom det stora bestånd av bostäder som byggdes under det s.k. miljonprogrammet under de närmaste åren kommer in i en omfattande och kostnadskrävande underhålls- och ombyggnadsfas.
Utredningen har genomförts på tre månader. Remissinstanserna har haft en dryg vecka på sig att konsekvensberäkna förslagen och lämna synpunkter. De kalkyler som skall belysa konsekvenserna för boendekonstnader, statsbudgeten osv. är otillräckliga och bygger på förutsättningar som kan ifrågasättas från olika utgångspunkter. Bl.a. förutsätts det egna kapitalet både i utredningen och i propositionen vara gratis, något som strider mot varje vedertagen ekonomisk kalkylmetod.
De konsekvensberäkningar som redovisas i utredningen bygger i långa stycken på ekonomiskt-politiskt önsketänkande och avviker kraftigt från vad tunga och komptenta remissinstanser som de stora bostadsorganisationerna kommit fram till. Bygggnadsentreprenörerna varnar för konsekvenserna av att i dagens konjunkturläge genomföra så snabba och drastiska nedrustningar på detta område.
Som alternativ till regeringens förslag till ett reformerat bostadsfinansieringssystem förordar motionärerna att det av den förra regeringen föreslagna räntelånesystemet införs fr.o.m. den 1 juli 1992 för nya hus och fr.o.m. den 1 januari 1993 för hus i beståndet. Enligt dem innebär räntelånesystemet för år 1993 stora besparingar för staten jämfört med regeringens förslag. Sett från den boendes utgångspunkt ger räntelånesystemet en lägre boendeavgift än den boendekostnad som kommer att bli aktuell om regeringsförlaget genomförs.
Som framgått ovan föreslår motionärerna att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att föreslå ett långsiktigt bostadsfinansieringssystem. I motiveringen till det yrkandet anförs följande.
Dagens räntebidragssystem bör enligt motionärerna ersättas av en ny bostadsfinansieringsreform som tar hänsyn till bostadssektorns belastning på statsbudgeten och som bättre är ägnat att skapa en kostnadspress inom bostadsbyggandet. Ett alternativt system måste samtidigt vara så konstruerat att det behandlar olika upplåtelseformer rättvist och neutralt.
Det anges vara synnerligen viktigt att ett system för bostadsfinansiering är så brett parlamentariskt förankrat att kommuner, byggherrar och entreprenörer kan planera långsiktigt och räkna med att det inte ändras ständigt som ett resultat av ekonomiska och politiska konjunktursvängningar.
Både räntelånesystemet och det förslag som regeringen nu lagt till grund för propositionen har utarbetats av enmansutredningar. För att skapa nödvändig parlamentarisk förankring bör ett nytt alternativ utarbetas inom en parlamentarisk utredning med bred representation från olika politiska partier i syfte att nå en politisk långsiktig uppgörelse som inte ifrågasätts efter relativt små förändringar i majoritetsförhållandena.
Riksdagen bör hos regeringen begära att en parlamentarisk utredning -- i vilken samtliga riksdagspartier ingår -- tillsätts med uppgift att lämna förslag till ett nytt, brett förankrat bostadsfinansieringssystem som är så utformat att samhället också i framtiden kan ta det övergripande ansvar som är nödvändigt för att det skall finnas goda bostäder åt alla, även de med begränsade ekonomiska möjligheter.
Även i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkas avslag på regeringens förslag om utformningen av bostadsfinansieringssystemet. Liksom i den ovan redovisade motionen föreslås att en utredning tillsätts med uppgiften att lämna förslag till ett nytt finansieringssystem med en fördelningspolitiskt gynnsam effekt. Motionärerna anför sammanfattningsvis följande.
Det politiska målet för bostadspolitiken måste vara att bevara och utveckla den internationellt sett lyckade svenska sociala bostadspolitiken. Regeringens förslag kan enligt dem kritiseras ur två allvarliga aspekter. Analyser av förslagens effekter på verkligheten saknas, det gäller bl.a. effekten på den framtida bostadsproduktionen, boendekostnader, segregationseffekter, rörligheten på marknaden m.m. Den andra allvarliga aspekten är det faktum att regeringen lägger fram förslag som inte på något sätt tycks vara förankrade eller anpassade till konjunkturläget och de problem som finns på arbetsmarknaden och inom bygg- och bostadssektorn.
Bostadspolitiken är av grundläggande betydelse för välfärden i vårt land. Stora förändringar av bostadsfinansieringen borde vara föremål för breda överenskommelser över blockgränserna -- för att undvika brådstörtande förändringar efter varje val. På samma sätt som särskilda förhandlingar och överenskommelser har träffats angående trafiken borde bostadspolitiken behandlas. Detta är ett önskemål från alla aktörer inom bygg- och bostadssektorn.
Det behövs förändringar inom bygg- och bostadssektorn. Ett skäl är att bostadssubventionerna i allt för hög grad gynnat höginkomsttagare. I dag står 7 % av hushållen som mottagare av 25 miljarder i bostadsstöd. Detta förhållande är från Vänsterpartiets utgångspunkt helt oacceptabelt.
Nödvändiga förändringar måste också ta hänsyn till statsfinansiella effekter. Den överhettning som rått inom byggsektorn fram till år 1990 har tillsammans med monopolsituationerna gjort att landets resurser ej utnyttjats effektivt. Även bostadspolitiken måste bidra till en sund statsfinansiell situation. Räntenivån måste hållas på så låg nivå som möjligt. Ett budgetunderskott på över 100 miljarder inger stor oro även sett ur bostadspolitisk synvinkel eftersom räntenivån är avgörande för bygg- och boendekostnaderna. Om räntenivåerna förblir höga medför regeringens förslag katastrofala effekter på nyproduktionen och boendekostnaderna.
De åtgärder som regeringen nu föreslår är mycket drastiska och avses att genomföras på kort tid. Av de analyser som gjorts av utomstående experter från finansinstitut och bostadsorgan framgår att det finns risk att nyproduktionen av bostäder helt upphör och att hyrorna i vanliga lägenheter går upp med mellan 500 och 800 kr. i månaden. Det skulle innebära svåra konsekvenser för många boende och bostadssökande. Mycket varierande siffror på de ökade boendekostnaderna har angetts. Att dessa har varierat starkt beror framför allt på att utredningens förslag förutsätter att en egen insats på 10 % ligger utanför kostnadskalkylen.
Motionärerna uttrycker farhågor om att det av regeringen föreslagna finansieringssystemet kommer att innebära försämrad boendekvalitet. Minimikrav på god standard, kvalitet och tillgänglighet bör finnas med i systemet. Annars kan följden lätt bli att ett utökat kontrollsystem måste byggas upp.
Det är också viktigt att riktade insatser inom miljonprogramområdena kan fortsätta och helst utökas. Det är bl.a. det effektivaste åtgärderna för att motverka segregation.
Som ett andrahandsyrkande för motionärerna fram ett förslag om att det i propositionen föreslagna finansieringssystemet -- om det införs -- skall gälla för hus påbörjade efter utgången av år 1993.
I Ny demokratis partimotion Fi42 föreslås i yrkande 5 att riksdagen gör ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om information till riksdagen om bostadsfinansieringen. Motionärerna anför att regeringens förslag till reformering av bostadsfinansieringen verkar genomtänkt och väl avvägt. Med tanke på svårigheterna att bedöma byggkostnaderna, ränteutvecklingen och det framtida utrymmet för skattesänkningar råder en osäkerhet om hur framgångsrikt det framtida reformarbetet blir. Bl.a. mot denna bakgrund bör riksdagen och bostadsutskottet fortlöpande få information om utvecklingen av reformarbetet. En första avstämmning bör överlämnas till riksdagen våren 1994. Därefter bör riksdagen informeras snarast efter varje årsskifte.
I motion Bo15 (c) föreslås ett riksdagens tillkännagivande om utformningen av den statliga kreditgarantin vid ny- och ombyggnad av bostäder. Motionärerna anser det självklart att kreditgarantin utformas så att finansieringen av ny- eller ombyggnad kan komma till stånd också "på orter med mer osäker värdeutveckling".
Utskottet
Ett reformerat bostadsfinansieringssystem
Inledning
Ovan har lämnats en redovisning av förslaget i kompletteringspropositionen och i motioner om utformningen av statens stöd för bostadsfinansieringen. Utskottet hänvisar till denna redovisning samt vad i kompletteringspropositionen (prop.1991/92:150 bilaga I:5 s. 31--60 och s. 66--70) och i motionerna anförts och föreslagits om bostadsfinansieringssystemets utformning. I det följande återges regeringens förslag och förslagen i motionerna därför endast i den omfattning som kan anses erforderlig som motiv för utskottets ställningstaganden.
Inledningsvis vill utskottet knyta an till vad i propositionen anförts om utgångspunkterna för en omläggning av det statliga stödet för bostadsbyggandet. I propositionen erinras om att regeringens ekonomiska politik är inriktad på att bryta den ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period av tillväxt, företagande och utveckling i hela landet. Den ekonomiska politiken måste ges en långsiktig inriktning som ger tillväxt, full sysselsättning och en varaktigt låg inflation. Ekonomins växtkraft är enligt propositionen vidare beroende av successivt sänkta skatter och fortsatta avregleringar. Kraven på stabilitet förutsätter i sin tur minskade anspråk på statsutgifter. Vad nu redovisats får enligt propositionen stor betydelse också för bostadspolitiken.
Utskottet har ingen annan mening än regeringens när det gäller frågan om att bostadspolitiken måste sättas in i ett ekonomiskt-politiskt sammanhang. Utskottet har flera gånger tidigare givit uttryck för denna uppfattning. Sålunda kan erinras om vad utskottet i december 1991 anförde i frågan (bet. 1991/92:BoU9). Utskottet syftar på följande uttalande.
Inledningsvis kan det finnas skäl att slå fast vissa utgångspunkter för samhällets insatser när det gäller bostadspolitiken; utgångspunkter som torde omfattas av en bred majoritet. För det första är det viktigt att tillväxt skapas i samhället så att det över huvud taget finns resurser att fördela. En stillastående eller rent av tillbakagående ekonomi påverkar naturligen också de ekonomiska resurser som kan tillföras bostadssektorn. För det andra är det viktigt att se det bostadspolitiska finansieringssystemet som en del av samhällsekonomin i stort. Finansieringssystemet måste vidare vara stabilt över tiden. För det tredje måste hushållens betalningsförmåga, betalningsvilja och preferens beträffande bostaden ses i relation till deras disponibla inkomst. Även i ett sådant perspektiv får det anses både naturligt och rimligt att överväga bostadsfinansieringssystemets utformning i ett större samhällsekonomiskt sammanhang.
Utskottet delar vad i regeringsförslaget anförts om att en av de mest betydelsefulla faktorerna som inverkat och inverkar negativt på dagens bostadsfinansieringssystem är det höga ränteläget. Det kan heller inte resas berättigade invändningar mot uppfattningen i propositionen att de omfattande bostadssubventionerna dolt de kraftiga prisökningarna i byggproduktionen.
Utskottet delar sålunda vad i propositionen anförts om att bostadsfinansieringssystemet bör utformas med utgångspunkt från att bostadssektorn måste inordnas under de förutsättningar som gäller för den allmänna ekonomiska politiken. Målsättningen skall, som också anges i propositionen, vara att utforma bostadspolitiken så att alla ges möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris, med ökad valfrihet och stärkt inflytande över sitt eget boende. Denna bostadspolitiska målsättning ligger väl i linje med utskottets uppfattning.
Med det anförda ansluter sig utskottet till vad i propositionen anförts om utgångspunkterna för ett reformerat bostadsstöd.
Huvuddragen i regeringens förslag till ett nytt reformerat bostadsfinansieringssystem m.m.
I propositionen sammanfattas förslaget på följande sätt.
Räntebidragen för ny- och ombyggnad av bostadshus föreslås avvecklas successivt. Det skall ske med hänsynstagande till de skatteregler som gäller för egnahem. För projekt som påbörjas efter år 1992 lämnas räntebidrag för en stegvis minskande andel av räntekostnaderna. För varje tillkommande årgång påbörjas bidragsgivningen på en lägre utgångsnivå än för föregående årgång. Bidragssystemet förenklas och underlaget för räntebidrag bestäms helt efter schabloner.
Statliga kreditgarantier behålls för en del av finansieringen. Kreditgarantier kan även lämnas för viss omfördelning av ränteutgifterna.
Ingen omläggning görs nu i fråga om räntebidragen för hus som har byggts eller byggts om med stöd av nuvarande bestämmelser.
Efter år 1995 görs en avstämning inför det fortsatta genomförandet av avvecklingen.
Utifrån de nu redovisade huvuddragen för reformen föreslås beträffande räntebidrag för nybyggnad följande.
Räntebidrag lämnas med en andel av en beräknad räntekostnad för den del av investeringen som svarar mot ett fastställt bidragsunderlag.
Bidragsunderlaget bestäms av schablonbelopp som knyter an till bostadsutrymmenas storlek. Två schablonbelopp används, ett på 13000 kr./m2 -- definierat som bruksarea för bostadsändamål ovan mark (BRA) -- upp t.o.m. 35 m2 per lägenhet och ett på 6000 kr./m2 för återstående yta inom 120 m2 per lägenhet. Schablonbeloppet skall ligga fast och således inte automatiskt följa prisutvecklingen. I fråga om specialbostäder för dem som behöver tillsyn eller vård kan vissa avsteg göras.
Bidrag lämnas på grundval av den beräknade räntekostnaden för ett kapital som motsvarar bidragsunderlaget. Räntesatsen -- den s.k. subventionsräntan -- bestäms med ledning av marknadsräntan för bostadsobligationer med en återstående löptid av fem år.
För hyres- och bostadsrättshus som påbörjas under år 1993 lämnas räntebidrag med 57 % av den beräknade räntekostnaden under första året efter färdigställandet. För varje tillkommande årgång sänks bidragsandelen för första året med 5 procentenheter. För varje följande år av bidragstiden efter det första bidragsåret sänks bidragsandelen med 4 procentenheter, fram till den tidpunkt då andelen har sjunkit till 25%.
För egnahem som påbörjas under år 1993 lämnas räntebidrag med 42 2/3 % av den beräknade räntekostnaden under första året efter färdigställandet. För varje tillkommande årgång sänks bidragsandelen för första året med 6 2/3 procentenheter. För varje följande år av bidragstiden sänks bidragsandelen med 5 1/3 procentenhet. Förslagen om bidragsandelen, den årliga avtrappningen och den minskade bidragsandelen för varje ny årgång är en följd av att dessa faktorer beräknats med hänsyn tagen till de möjligheter en ägare till egnahem har att tillgodogöra sig effekten av skatteavdrag.
Till den del bidragsunderlaget för ett bostadsrättshus överstiger föreningens faktiska lån beräknas räntebidraget som för egnahem.
Som motiv till det nu redovisade förslaget anges i propositionen bl.a. att metoden att schablonmässigt bestämma bidragsunderlaget -- till skillnad från dagens system -- kommer att innebära att bostadsbyggandets inriktning då i högre grad bestäms av de bostadssökande hushållens önskemål än av bidragsreglernas utformning. Om subventionerna helt frikopplas från de faktiska produktionskostnaderna kommer byggherren, enligt propositionen, att få naturliga incitament att utforma bostaden på det sätt som möter de boendes önskemål. Utgångspunkten är alltså att bidragsunderlaget bestäms utifrån vilken bostadsyta som tillförs marknaden för de boendes behov.
I ett reformerat finansieringssystem bör enligt propositionen en större andel av produktionskostnaden än i dag finansieras med eget kapital. Dagens relativt lågt satta krav på egen kapitalinsats exponerar fastighetsägare och boende för kraftigt genomslag av räntehöjningar inte minst om den externa finansieringen skett genom upplåning mot rörlig ränta. Det kan erinras om att ett utredningsförslag den 20 maj 1992 överlämnats till regeringen om hur ett ökat bosparande bör utformas.
I propositionen har regeringen anslutit sig till utredarens uppfattning att schablonerna bör sättas så att den egna insatsen vid ett väl genomfört projekt skall kunna hållas kring 10 % av investeringen. Därvid har förutsatts att det utrymme för rationaliseringar och andra kostnadsminskande åtgärder som finns i byggandets alla led skall tas till vara. Schablonerna har av detta skäl bestämts så att de tillsammans med det förutsatta egna kapitalet ligger i underkant av de produktionskostnader som man i dag har att räkna med.
Beträffande räntebidrag för ombyggnad föreslås i propositionen att sådana bidrag i princip skall lämnas enligt samma grunder som för nybyggnad med följande undantag.
Bidragsunderlaget får uppgå till 90 % av den faktiska kostnaden för ombyggnadsåtgärderna till den del den överstiger 50000 kr. per projekt och kostnaden är skälig. Bidragsunderlaget får inte överstiga 80 % av bidragsunderlaget för nybyggnad, minskat med värdet av byggnaden före ombyggnad. Utgångspunkten för en sådan värdering bör normalt vara det taxeringsvärde för byggnaden som hänförs till bostäder.
Utöver vad nu sammanfattningsvis redovisats om ombyggnadsfinansieringen anges i propositionen att dessa frågor behöver övervägas ytterligare men att det i avvaktan på dessa överväganden finns skäl att inför år 1993 genomföra de regler som nu refererats.
Det föreslås också i propositionen att statliga kreditgarantier, liksom för närvarande, skall kunna erbjudas för viss del av finansieringen. I denna del innebär regeringsförslaget följande.
Statliga kreditgarantier erbjuds även fortsättningsvis för viss del av den slutliga finansieringen vid ny- och ombyggnad av bostäder. Garantibeloppet får utgöra högst 30 % av bidragsunderlaget för huset.
Kreditgarantin ges formen av fyllnadsborgen. För garantins giltighet krävs att kreditgivaren har säkerhet för det garanterade lånet i form av panträtt i fastigheten eller tomträtten inom 100 % av pantvärdet. Som pantvärde används bidragsunderlaget med vissa tillägg. Tilläggen får avse värdet av vissa lokaler samt värdet av de nyttigheter som ingick i eller hörde till fastigheten innan projektet påbörjades, om värdet av lokalerna eller nyttigheterna inte ingår i bidragsunderlaget.
Säkerheten för det garanterade lånet skall i förmånsrättshänseende alltid ligga närmast efter säkerheten för den kredit som långivaren lämnar mot säkerhet endast av panträtt i fastigheten. Kommunalt förlustansvar krävs inte för garantins giltighet. För lån eller lånedel som har bättre förmånsrätt än den garanterade lånedelen får inte ha lämnats annan säkerhet än panträtt i fastigheten.
Kreditgaranti erbjuds även för omfördelningslån, dock högst med ett belopp som motsvarar 10 % av bidragsunderlaget. Utrymmet för kreditgarantin föreslås kunna vidgas årligen under de första tio åren med ett belopp som motsvarar 1 % av bidragsunderlaget. Det därigenom tillgängliga utrymmet föreslås få utnyttjas när som helst under de 25 år som kreditgaranti föreslås lämnas.
Regeringen föreslås ges ett bemyndigande att besluta om ytterligare former för statlig kreditgaranti för bostäder inom ramen för ett i huvudsak oförändrat statligt risktagande i förhållande till vad som gäller för kreditgarantier enligt huvudreglerna.
Ovan har i två tabeller redovisats de beräknade effekterna av de föreslagna förändringarna av det statliga stödet för två bostäder som byggs år 1993. Med de förutsättningar på vilka beräkningarna bygger anges att den egna kapitalutgiften för en lägenhet i flerbostadshus och i småhus blir drygt 100 kr. högre per månad år 1993 i det av regeringen föreslagna systemet än om nuvarande system behålls. Tas hänsyn till den maximala omfördelningsmöjligheten blir den egna månatliga kapitalutgiften ca 500 kr. lägre avseende lägenheten i flerbostadshus och ca 700 kr. lägre när det gäller småhus. Statens kostnader för det nu beskrivna systemet väntas minska redan år 1993 jämfört med om dagens regler skulle gälla även efter utgången av år 1992.
Riksdagen föreslås godkänna vad i propositionen förordats i fråga om räntebidrag för nybyggnad av bostäder, räntebidrag för ombyggnad m.m. av bostäder och om statliga kreditgarantier för ny- och ombyggnad av bostäder.
I motion Bo14 (s) och i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkas avslag på propositionen och förordas en utredning om ett nytt bostadsfinansieringssystem. I avvaktan på att nytt system införs bör det av riksdagen hösten 1990 och våren 1991 beslutade räntelånesystemet gälla fr.o.m. halvårsskiftet 1992 för nya hus och fr.o.m. år 1993 för hus i beståndet. Enligt s-motionen bör riksdagen göra ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken.
Överväganden om ett nytt finansieringssystem enligt motion Bo14 (s) bör göras av en parlamentarisk utredning. Utredningens uppgift föreslås vara att lämna förslag till ett nytt finansieringssystem som är så utformat att samhället i framtiden kan ta det övergripande ansvar som är nödvändigt för att det skall finnas goda bostäder åt alla även för dem med begränsade ekonomiska möjligheter. I motionerna hävdas också att den sociala bostadspolitiken kommer att avskaffas eller ges en mindre framträdande roll om regeringens förslag genomförs. Vad nu i stark sammanfattning redovisats omfattar yrkandena 1--3 i motion Bo14 (s) och yrkandena 33--35 samt 38 i Vänsterpartiets partimotion Fi42. På s. 12--16 i detta betänkande lämnas en mera omfattande redogörelse av förslagen i motionerna.
Utskottet anför följande. I avvaktan på den av motionärerna förordade översynen av bostadsfinansieringssystemet bör enligt vad i s-motionen förordas räntelånesystemet införas från halvårsskiftet 1992 för nya hus och från årsskiftet 1992/93 för hus i beståndet. Riksdagen har inte mindre än fyra gånger på mindre än ett år haft att ta ställning till ett förslag om att räntelånesystemet skall införas (se bet. 1990/91:BoU4, 1990/91:BoU20, 1991/92:BoU9 och 1991/92:BoU16). I reservationer från företrädare för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet och Centerpartiet i bostadsutskottet hösten 1990 och våren 1991 samt efter 1991 års val från en majoritet i bostadsutskottet bestående förutom av dessa tre partier också av företrädare för Kristdemokraterna och Ny demokrati har förslag om att införa ett räntelån tillbakavisats.
Sålunda anförde utskottsmajoritet (m, fp, c, kds, nyd) hösten 1991 (bet. 1991/92:BoU9 s. 6) följande med anledning av ett regeringsförslag om att det tidigare fattade riksdagsbeslutet om att införa ett system med räntelån borde rivas upp.
Utskottet konstaterar att det finansieringssystem -- räntelånesystemet -- som riksdagen under förra riksmötet beslöt skulle införas för nya bostäder i princip från den 1 januari 1992 hade stora brister; brister som efter några år skulle blivit kännbara både för de boendes ekonomi och för samhällsekonomin. Dessutom är effekterna av systemet svåra att bedöma för den enskilde. Den grundläggande svagheten i räntelånesystemet är enligt utskottets mening att det, som också anförs i propositionen, skulle kunna bidra till att minska kraven på en kraftfull antiinflationspolitik. Vid låg inflation och höga räntor skulle det, fortfarande enligt propositionen, medföra betydande statsfinansiella påfrestningar. Som framgått ovan framfördes i december 1990 liknande synpunkter i reservationen (m, fp, c) i vilken föreslogs att ett räntelånesystem inte skulle införas. Ett scenario med en inflation på 3 à 4 % per år eller lägre under de närmaste åren och med bostadslåneräntor på 10 % eller mera är fullt möjligt. En sådan utveckling skulle i räntelånesystemet ha inneburit realräntebidrag i en omfattning som skulle ha gjort det nödvändigt att ompröva systemet av statsfinansiella skäl efter några år. De farhågor som yppats om att den s.k. skuldfällan i räntelånesystemet skulle komma att drabba många boende och då inte minst boende i glesbygd och mindre tätorter måste bedömas som i hög grad realistiska. Svårigheten att bedöma utvecklingen av boendekostnaderna är, som anförts ovan, avsevärt större i räntelånesystemet än i ett system med räntebidrag.
Det kan finnas anledning att erinra om att vi under perioden 1968--1974 hade ett bostadsfinansieringssystem -- det s.k. paritetslånesystemet -- i vilket kapitalkostnaderna omfördelades över tiden. Detta system övergavs bl.a. därför att det inte ansågs möjligt att bemästra problemet med skuldökningarna inom lånesystemet.
Vad i detta betänkande anförts om de negativa effekterna av ett räntelånesystem har snarast tilltagit i styrka under våren 1992. Utskottet vill också erinra om vad i propositionen och ovan i detta betänkande anförts om vikten av att bostadsfinansieringssystemet inordnas i den ekonomiska politiken och att det därvid utformas så att det inte bidrar till en ökad inflation och press uppåt på räntan. Varken i motionerna eller eljest har någonting nytt framkommit som föranleder utskottet att ändra sin uppfattning om räntelånesystemet. Det bör inte införas.
Vad därefter gäller frågan i motionerna om en översyn av finansieringssystemet -- av en parlamentarisk kommitté eller i andra former -- delar utskottet uppfattningen i motion Bo14 (s) om det önskvärda i att ett system kan skapas som inte ändras till följd av "ekonomiska och politiska konjunktursvängningar". Det är utskottets uppfattning att det av regeringen nu föreslagna finansieringssystemet är så robust och stabilt att det verksamt bör kunna bidra till att skapa den stadga som skäligen kan krävas för att aktörerna på bostadsmarknaden, dvs. de boende, de sysselsatta i byggprocessen, byggföretagen och de som har att förvalta bostadsfastigheter m.fl. skall kunna fatta de långsiktiga beslut som ofta är nödvändiga när det gäller frågor om boendet i vid mening. Det måste därför ses som positivt att ett system för räntebidrag för nybyggnad av bostäder nu läggs fast.
I propositionen anges att det är regeringens avsikt att efter år 1995 göra en avstämning av utfallet av reformen inför det fortsatta genomförandet av omdaningen av finansieringssystemet. Utskottet har positivt noterat att regeringen då kan komma att överväga ytterligare insatser i fråga om bostadsbidragen om så skulle visa sig nödvändigt. Även om utskottet således delar motionärernas uppfattning om att det är till fördel med en bred politisk majoritet vid utformningen av bostadsfinansieringssystemet bör erinras om att detta praktiskt taget ständigt varit föremål för översyn av olika utredningar sedan mitten av 1980-talet. Utredningar som haft parlamentariskt deltagande eller som gjorts av tjänstemän och då i nära anknytning till regeringens kansli.
Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla vikten av att statsmakterna nu tar sitt ansvar och lägger fast ett system för de närmaste åren. Därmed finns goda förutsättningar att skapa den stadga som är grunden för utvecklingen av bostadsbyggandet och undanröja den osäkerhet om finansieringssystemet som, enligt vad utskottet erfarit, under de senaste åren inte sällan har inneburit att i och för sig goda bostadsbyggnadsprojekt inte kommit att förverkligas. Utskottet avstyrker med det anförda yrkandena om utredning i Vänsterpartiets partimotion Fi42 och i motion Bo14 (s). Utskottet vill slutligen understryka den vikt som bör tillmätas möjligheten till utvärdering och analys av det nu förordade systemet som avses komma till stånd efter år 1995. Om dessa överväganden ger vid handen att vissa revideringar av systemet bör göras finns alltså anledning för riksdagen att överväga hur reformen därefter skall genomföras.
Med anledning av yrkandet i s-motionen om ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken, en fråga som tagits upp också i motiveringen i Vänsterpartiets partimotion, vill utskottet erinra om att en av de utgångspunkter som väglett utformningen av regeringsförslaget är att bostadspolitiken skall utformas så att alla ges möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris, med ökad valfrihet och stärkt inflytande över det egna boendet. Vad nu refererats ligger enligt utskottets mening väl i linje med den målsättning som under lång tid varit grunden för det bostadspolitiska reformarbetet. Utskottet kan inte finna att något väsentligt skulle stå att vinna på ett tillkännagivande enligt förslaget i motionerna.
Med hänvisning till vad nu anförts föreslår utskottet att riksdagen godkänner vad i proposition 1991/92:150 förordats om ett reformerat bostadsfinansieringssystem i vad avser räntebidrag för nybyggnad av bostäder, om räntebidrag för ombyggnad av bostäder m.m. samt om statliga kreditgarantier för ny- och ombyggnad av bostäder allt i den del regeringsförslagen inte behandlas nedan. Utskottet avstyrker med det anförda motion Bo14 (s) yrkandena 1--3 samt Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkandena 33--35 samt yrkande 38.
Vissa övriga frågor om ett reformerat bostadsfinansieringssystem
I fortsättningen behandlar utskottet i detta avsnitt förslag i motioner samt förslag som aktualiserats under utskottets beredning av frågan om bostadsfinansieringssystemets utformning.
I Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 40 föreslås riksdagen som sin mening ge regeringen till känna att ett nytt bostadsfinansieringssystem inte får innebära en risk för försämrad boendekvalitet.
Utskottet, som givetvis inte har någon annan uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av att uppnå god boendekvalitet, vill erinra om vad i propositionen (bil. I:5 s. 47) anförts. Vad utskottet syftar på är uttalandet i propositionen att byggherren -- när subventionerna frikopplas från de faktiska produktionskostnaderna -- kommer att få naturliga incitament att utforma bostaden på det sätt som möter de boendes önskemål. Utöver vad i propositionen anförts vill utskottet erinra om att kvaliteten i boendet ytterst styrs av de ny- och ombyggnadsregler som hävdas med stöd av plan- och bygglagen. Dessa regler skall beaktas vid bygglovsprövningen. Det finns enligt utskottets mening inte tillräckliga skäl för riksdagen att tillstyrka Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 40 om kvalitetsaspekten vid utformningen av bostadsfinansieringssystemet.
Utskottet vill något beröra frågan om räntebidrag för ombyggnad m.m. Som framgått ovan skall räntebidrag i dessa sammanhang i princip ges samma utformning som beträffande nybyggnad. Emellertid föreslås att husets byggnadsvärde i vissa fall skall beaktas vid bestämmande av underlaget för ombyggnadssubventionen. Den ram som ger det maximala bidragsunderlaget för ombyggnad skall nämligen minskas med ett belopp som motsvarar detta värde. Normalt bör, enligt propositionen, utgångspunkten för värderingen kunna vara det taxeringsvärde för byggnaden som hänför sig till bostäder. Vad nu refererats innebär alltså att ett högre taxeringsvärde, allt annat lika, kommer att innebära ett lägre bidragsunderlag.
Ytterligare en fråga beträffande ombyggnadslångivning bör tas upp. I propositionen anförs att nyinvesteringar som görs i ett befintligt hus och som i väsentlig mån förbättrar sådana grundläggande funktioner som krävs för att huset skall fungera tillfredsställande för bostadsändamål skall berättiga till ombyggnadsstöd. Med grundläggande funktioner förstås i propositionen sådana funktioner som normalt finns i en nybyggd bostad och kan förutsättas rymmas inom vad som stöds med nybyggnadsstödet. Ombyggnadsstöd bör enligt propositionen inte kunna lämnas för att tillföra huset ytterligare kvaliteter över denna nivå eller för att dubblera eller ersätta funktioner som redan finns. Som utskottet uppfattat förslaget innebär vad nu refererats att det inte blir möjligt att i ombyggnadsfallet belåna åtgärder som avser t.ex. utbyte av fasaders ytskick, fönster och balkonger. Ambitionen från regeringens sida är uppenbarligen att klarare än i dag skilja mellan nyinvesteringar å ena sidan samt underhåll och reparation å den andra.
Utskottet, som ovan redovisat regeringens uppfattning om att ombyggnadsfrågorna kräver ytterligare överväganden, förutsätter att vad nu anförts om bidragsunderlaget för ombyggnad och om vilka kvaliteter som skall kunna grunda belåning kommer att aktualiseras i dessa överväganden. Bl.a. har i en utredning den 20 maj 1992 föreslagits vissa åtgärder avseende den skattemässiga behandlingen av underhålls- och reparationsåtgärder i bostadsfastigheter. Utskottet förutsätter att regeringen, när beredningen av frågan avslutats, skyndsamt lämnar riksdagen sin syn på den i förening med eventuella förslag om utformningen av räntebidragen vid ombyggnad. Utskottet har emellertid förståelse för regeringens önskan att utforma räntebidraget för ombyggnad med målsättningen att underhållsåtgärder i princip inte skall grunda räntebidrag.
I motion Bo15 (c) tas upp frågan om vidgning av kreditgarantin i vissa fall. Som framgått ovan innebär regeringens förslag att statlig kreditgaranti skall kunna erbjudas för ett belopp som motsvarar 30 % av bidragsunderlaget. Enligt propositionen finns inte längre behov av att fördjupa kreditgarantin. Motivet i propositionen för uppfattningen att behov av fördjupning inte föreligger är att kreditgarantierna knyter an till den marknadsmässiga värderingen som långivaren lägger till grund för sitt erbjudande om krediter utan annan säkerhet än panträtt i fastigheten.
Som också framgått ovan innebär regeringsförslaget vidare att kreditgaranti skall kunna erbjudas även för omfördelningslån med ett belopp som motsvarar högst 10 % av bidragsunderlaget.
Förutom i motionen har frågan om en vidgning av kreditgarantin tagits upp bl.a. vid den offentliga utfrågning som utskottet arrangerade som ett led i arbetet med förslaget om bostadsfinansieringssystemets utformning. Därvid uttrycktes farhågor bl.a. för att krediter på orter och i områden och regioner i vilka värdeutvecklingen på fastigheter är svag inte skulle kunna erhållas i den omfattning som är erforderlig för att utveckla och bevara bostadsbeståndet på sådana orter m.m. Det befarades att kreditgivarna inte skulle vara beredda att lämna underliggande kredit upp till 70 % av pantvärdet. Om denna situation inträffar finns enligt propositionen två vägar för låntagaren att gå. Den ena är att han går in med högre egen insats. Det andra är att han erbjuder kreditgivaren ytterligare säkerhet, t.ex. i form av panträtt i annan fastighet.
Utskottet, som anser att ytterligare en väg bör vara möjlig, föreslår en lösning som går ut på att kreditgarantin för det föreslagna omfördelningslånet i stället, helt eller delvis, på sådana orter, områden och regioner och beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, skall få användas för att utöka kreditgarantin. Vad nu förordats innebär att det kommer att bli möjligt att som mest utöka kreditgarantin med 10%. Den nu förordade ordningen knyter i viss mån an till dagens regler om fördjupning. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av regeringens förslag i denna del och motion Bo15 (c) som sin mening ger regeringen till känna vad nu anförts om vidgning m.m. av kreditgarantin i vissa fall. Det bör ankomma på regeringen att utfärda de närmare reglerna för när den nu förordnade ordningen skall tillämpas. Utskottet vill också erinra om vad ovan redovisats om att regeringen avser att överväga vissa former -- utöver dem som diskuteras i propositionen -- beträffande den statliga kreditgarantin.
Beträffande ikraftträdande av regeringsförslaget anförs i propositionen att räntebidragen för ny- och ombyggnad i det reformerade finansieringssystemet skall gälla för projekt som påbörjas efter år 1992.
I Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 39 föreslås att ikraftträdandet skall skjutas upp ett år och alltså tillämpas på hus som påbörjas efter år 1993.
Enligt utskottets mening bör det nya finansieringssystemet börja tillämpas i enlighet med vad i propositionen förordas. Det är viktigt att detta system praktiskt kan börja tillämpas utan onödig tidsutdräkt. Med tanke på den tid -- mera än sex månader -- som förflyter mellan riksdagens beslut och ikraftträdandet har det enligt utskottets uppfattning skapats en rimlig tid för anpassning till de nya reglerna.
Utskottet finner det dock mindre lämpligt att knyta påbörjandet till det enskilda huset. En rimligare ordning vore att relatera påbörjandet till ett projekt. De nu förordade reglerna bör därför tillämpas på projekt som påbörjas efter utgången av år 1992. Om projektet etappindelas bör dock varje etapp anses som ett projekt. Det får ankomma på regeringen att utarbeta de närmare föreskrifter som kan behövas. Vad utskottet nu anfört om ikraftträdandereglerna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet är inte berett tillstyrka förslaget i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 39 om senareläggning av reformen.
Slutligen behandlar utskottet i detta avsnitt förslaget i Ny demokratis partimotion Fi42 yrkande 5. Motionärerna anser att det regeringsförslaget verkar genomtänkt och väl avvägt. De föreslår emellertid att riksdagen våren 1994 skall få en första avstämning av utfallet av regeringsförslaget och att riksdagen därefter skall informeras om utfallet av reformen snarast efter varje årsskifte. Ett tillkännagivande till regeringen beträffande informationen till riksdagen om bostadsfinansieringen bör enligt motionen göras.
Utskottet delar uppfattningen i motionen när det gäller vikten av att riksdagen hålls informerad om det praktiska utfallet av den nu förordade reformen. Emellertid bör erinras om att riksdagen, i samband med den årliga behandlingen av anslaget till räntebidrag, i huvudsak torde komma att erhålla sådan information som motionärerna efterlyser. Något tillkännagivande till regeringen enligt förslaget i Ny demokratis partimotion Fi42 yrkande 5 kan inte anses meningsfullt. I den mån motionsförslaget inte kan anses tillgodosett med vad nu anförts bör den avstyrkas. Utskottet vill dessutom erinra om att i propositionen förutsatts att en avstämning av det nu diskuterade finansieringssystemet skall göras efter år 1995.
Räntebidrag för hus med bidrag enligt äldre regler m.m.
Förslag i budgetpropositionen och i motion från allmänna motionstiden
I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 8) framlades förslag om att räntebidragsanslaget för år 1992/93 skall fastställas till 29310 milj.kr. Regeringens beräkning av anslagsbehovet bygger bl.a. på dels de samtidigt presenterade förslagen om avveckling av vissa äldre stödformer, dels vissa besparingar av förändrade villkor för räntebidrag resp. räntestöd. Den närmare utformningen av dessa villkor presenterades dock inte i budgetpropositionen utan avsågs redovisas i ett annat sammanhang.
Bostadsutskottet har tidigare i vår (se 1991/92:BoU16) behandlat samtliga förslag i budgetpropositionen avseende räntebidrag utom frågan om räntebidragsanslagets storlek. Utskottets avsikt har varit att ta ställning i denna fråga efter regeringens redovisning av hur de aviserade besparingarna skall uppnås. Frågan om lämpligheten att genomföra en begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnad av bostäder behandlades emellertid redan i betänkandet BoU16 i samband med att motionsförslag om att avslå besparingsförslagen övervägdes. Utskottet avstyrkte dessa motionsförslag (se BoU16 s. 36--37) med motiveringen att utskottet i rådande statsfinansiella läge inte ville medverka till en utebliven utgiftsbegränsning.
I betänkandet BoU16 tillstyrkte utskottet även regeringens förslag om avveckling av vissa äldre stödformer som belastar räntebidragsanslaget. I detta sammanhang avstyrktes ett antal motionsyrkanden om avslag på regeringens förslag i dessa avseenden, bl.a. avstyrkte utskottet motion Bo232 (s) yrkande 7 såvitt avser förslaget om ett bibehållet ungdomsbostadsstöd. Förslaget i samma yrkande om att höja räntebidragsanslaget med 25 milj.kr. för att finansiera stödformen kvarstår dock för utskottet att behandla i detta betänkande.
Ytterligare en fråga av betydelse för räntebidragsanslaget har behandlats av utskottet tidigare i vår. Utskottet avstyrkte ett förslag i budgetpropositionen (bil. 13) om att stödet för avhjälpande av fukt- och mögelskador i småhus skulle avskaffas (se 1991/92:BoU14 s. 5--7). Utskottet uttalade i detta sammanhang att de ökade åtagandena för staten som följer av en fortsatt bidragsgivning borde finansieras genom en besparing på räntebidragsanslaget. Regeringen anmodades att i lämpligt sammanhang lägga fram förslag om hur denna besparing skall läggas ut. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.
Förslag i kompletteringspropositionen och motioner
Förslaget om vilka åtgärder som bör vidtas för att uppnå de begränsningar av statens utgifter för räntebidrag som förutskickades i budgetpropositionen läggs fram i kompletteringspropositionen (bilaga I:5 s. 61--66). Förslaget, som beräknas innebära en besparing på ca 3,4 miljarder kronor per helår, utgår även från att riksdagens beslut angående stödet till fukt- och mögelskador i småhus skall finansieras genom en besparing på räntebidragsanslaget. Det huvudsakliga innehållet i kompletteringspropositionens förslag för hus med räntebidrag enligt äldre bestämmelser kan sammanfattas enligt nedan.
Besparingen avses uppnås genom en extra höjning av den garanterade räntan den 1 januari 1993 för: hyres- och bostadsrättshus med räntebidrag enligt äldre bestämmelser för nybyggnad, ombyggnad eller energibesparande åtgärder, om bidraget avser projekt som färdigställts under åren 1978--1992, egnahem med sådana räntebidrag, om bidraget avser projekt som färdigställts under åren 1980--1989, egnahem med räntebidrag för förvärvslån och förköpslån, om huset har förvärvats under år 1989 eller tidigare.
Vidare föreslås reglerna för räntebidrag enligt äldre bestämmelser ändras den 1 januari 1993 så att: bidrag inte lämnas för tid efter utgången av år 1992, om bidraget avser projekt som färdigställts före år 1978 eller, i fråga om egnahem, före år 1980, den årliga upptrappningen av den garanterade räntesatsen höjs till 0,375 procentenheter i fråga om räntebidrag för hyres- och bostadsrättshus, rätten till bidrag enligt äldre bestämmelser i övrigt upphör, om den garanterade räntan vid utgången av år 1992 överstiger den bidragsgrundande räntekostnaden eller, om så inte är fallet då, när den första gången därefter gör det, det reducerade räntebidraget för vissa hyres- och bostadsrättshus som lämnas för ränta på lån som överstiger 110% av ett schablonberäknat låneunderlag minskas från 30 till 25% av den beräknade räntekostnaden.
Därutöver föreslås att räntebidrag enligt förordningen (1983:974) om statligt räntestöd för förbättring av bostadshus sänks till 25 % såvitt avser bidrag för tid efter utgången av år 1992 och att den garanterade räntesatsen för första året av bidragstiden för räntebidrag enligt förordningen (1991:1933) om statligt räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder höjs till 3,7 % såvitt avser projekt som färdigställts efter år 1992.
Systemet med nettoavisering föreslås slopas och räntebidrag enligt äldre bestämmelser föreslås fr.o.m. år 1993 betalas ut till husägaren.
I tabellen nedan redovisas de procenttal för höjningen av den garanterade räntan som föreslås för projekt färdigställda resp. år. Vad gäller egnahem med räntebidrag för förvärvslån och för förköpslån avser redovisningen hus förvärvade resp. år under åren 1984--1989.
00>År för projektets 39>Extra höjning av den garanterade
00>färdigställande 39>räntesatsen, procentenheter
39>Hyresrätt/
71>Egnahem
39>Bostadsrätt
00>1978 39>2,70 00>1979 39>2,10 00>1980 39>1,70 71>1,60
00>1981 39>1,35 71>1,25 00>1982 39>1,20 71>1,10 00>1983 39>1,05 71>0,90
00>1984 39>0,90 71>0,60 00>1985 39>0,60 71>0,30 00>1986 39>0,55 71>0,25
00>1987 39>0,55 71>0,25 00>1988 39>0,50 71>0,20 00>1989 39>0,40 71>0,10
00>1990 39>0,35 00>1991 39>0,30 00>1992 39>0,25
Regeringens förslag om höjd garanterad ränta m.m. år 1993 tas upp i två motioner väckta med anledning av kompletteringspropositionen. I motion Bo14 (s) yrkande 6 föreslås att riksdagen skall ändra sitt tidigare ställningstagande att den garanterade räntan skall höjas för att uppnå en besparing på statsbudgeten på totalt 3,4 milj.kr. per helår. I motionen hänvisas till vad under den allmänna motionstiden anfördes i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 i denna fråga. I denna motion avvisades regeringens besparingsförslag främst med motivet att det skulle leda till helt oacceptabla hyreshöjningar.
Även i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 36 föreslås att regeringens förslag till höjd garanterad ränta m.m. år 1993 avvisas av riksdagen. Som motiv för yrkandet hänvisas bl.a. till regeringsförslagets effekter på boendekostnaderna. Vidare hänvisas till vad som anförs i Vänsterpartiets bostadspolitiska motion från årets allmänna motionstid om inriktningen på bostadspolitiken.
Överväganden om förslag om räntebidrag m.m.
Som ovan framhållits har riksdagen redan tidigare i vår vid behandlingen av budgetpropositionen tagit ställning till motionsyrkanden om att avslå regeringens besparingsförslag avseende räntebidragen. Detta ställningstagande innebar att motiven för och storleken på besparingen i princip accepterades. Det frågan nu närmast gäller är således hur besparingen skall fördelas mellan olika årgångar och upplåtelseformer.
Bostadsutskottet finner inte skäl att föreslå en annan fördelning av den extra höjningen av den garanterade räntesatsen än vad som föreslås i propositionen. Förslaget utgår bl.a. från att den extra höjningen läggs ut så att den medför lika stora kostnadsökningar för berörda årgångar. Utskottet finner detta vara en rimlig utgångspunkt.
Vad gäller förslagen om höjd årlig upptrappning av den garanterade räntan för hyres- och bostadsrättshus, minskning av beräkningsunderlaget för reducerat räntebidrag, höjd garanterad ränta första året av bidragstiden för vissa bostadshus samt förslaget om sänkt räntestöd för förbättring av bostadshus är samtliga dessa motiverade av de ändrade kapitalbeskattningsvillkor som fr.o.m. nästa år kommer att gälla för egnahemsägare. Dessa ändringar är således nödvändiga för att bibehålla den neutralitet mellan olika upplåtelseformer som är en av utgångspunkterna för den statliga bostadspolitiken.
Även förslaget i propositionens bilaga I:5 om när rätten till räntebidrag skall upphöra kan utskottet ställa sig bakom på de grunder som anförs i propositionen. Frågan om nettoavisering återkommer utskottet till nedan. Bostadsutskottet tillstyrker således yrkande 4 i denna del i avsnitt 2 i bilagan om att riksdagen bör godkänna vad regeringen har förordat om höjd garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt äldre bestämmelser.
Vad gäller avslagsyrkandena i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 36 samt Bo14 (s) yrkande 6 vidhåller utskottet således sin uppfattning från tidigare i vår (se 1991/92:BoU16 s. 36). I det rådande statsfinansiella läget måste vissa besparingar accepteras även inom bostadssektorn. De aktuella motionsyrkandena avstyrks.
Avveckling av investeringsbidraget
Förslag i proposition och motioner
Statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder infördes den 1 januari 1991 (prop. 1990/91:34, BoU4). Syftet var att kompensera bostadsbyggandet för ökade kostnader till följd av att de tidigare särskilda reduceringsreglerna för beräkning av mervärdesskatt för byggnads- och anläggningsarbeten slopades. Investeringsbidrag lämnades ursprungligen med 9,7% av en schablonberäknad kostnad för vissa byggnads- och anläggningsarbeten. Bidragsandelen har därefter sänkts två gånger av statsfinansiella skäl. Bidragsnivån är för närvarande 3,1%, men högre bidrag medges i vissa fall enligt övergångsregler (se 1991/92:BoU16 s. 45--47).
Regeringen har i kompletteringspropositionen (bil. I:5 s. 18--19) föreslagit att den generella mervärdesskatten skall sänkas från 25 till 22%. Som en följd av en sådan sänkning föreslås att investeringsbidraget avvecklas (bil. I:5 s.70--71). Avvecklingen föreslås genomföras så att investeringsbidrag inte lämnas för ny- och ombyggnader som påbörjas efter utgången av år 1992. Förslaget bedöms innebära en fördyring med ca 0,7% för nya projekt.
Bidragsgivningen enligt tidigare beslutade bestämmelser föreslås fullföljas såvitt gäller projekt som påbörjats före utgången av år 1992. Investeringsbidraget till projekt som delvis debiteras den lägre mervärdesskatten föreslås dock sänkas i motsvarande mån.
I den socialdemokratiska partimotionen Fi41 framhålls att en ökad nyproduktion av bostäder under de närmaste åren är nödvändig. Den rådande arbetslösheten och dagens relativt sett lägre byggkostnader anses dessutom göra ny- och ombyggnader av bostäder särskilt angelägna. Som en av de åtgärder som bör vidtas för att tillgodose nybyggnadsbehovet föreslås i motionens yrkande 12 att investeringsbidraget för bostäder skall utgå med 8,8% fr.o.m. den 1 januari 1992.
Med hänvisning till de överväganden om bostadspolitikens inriktning som redovisas i Vänsterpartiets partimotion Fi44 föreslås i motionens yrkande 37 att riksdagen skall avslå regeringsförslaget om att avveckla investeringsbidraget för ny- och ombyggnader av bostäder.
Överväganden om investeringsbidraget
Enligt den beräkning som redovisas i propositionen innebär en avveckling av investeringsbidraget endast en fördyring med 0,7% för nya bostadsbyggnadsprojekt om hänsyn tas till förslaget om en samtidig sänkning av mervärdesskatten. Bostadsutskottet anser att en kostnadsökning på denna nivå för bostadsbyggnadsprojekt kan accepteras med hänsyn bl.a. till de administrativa vinster som blir följden av att bidragssystemet kan slopas. Som framhålls i propositionen kan även byggherrens likviditetspåfrestningar beräknas minska genom att investeringsbidraget ersätts med en sänkt mervärdesskatt. Utskottet tillstyrker således regeringens förslag om en avveckling av investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av bostäder, dvs. yrkande 5 (s. 72) i propositionens bilaga I:5. Förslagen i de aktuella partimotionerna Fi41 (s) yrkande 12 och Fi44 (v) yrkande 37 är inte förenliga med detta ställningstagande varför de avstyrks.
Överväganden om den bostadspolitiska administrationen m.m.
I regeringsförslaget (bil. I:5 s. 59--60) redovisas vissa överväganden om den regionala bostadspolitiska administrationen. I propositionen erinras om att riksdagens beslut hösten 1991 (bet. 1991/92:BoU9) om grunderna för bostadsbyggandets finansiering innebär att länsbostadsnämndernas arbetsuppgifter nu minskar successivt. Organisationen kommer i princip att halveras fram till utgången av år 1993. En sådan neddragning av personalen vid nämnderna innebär enligt propositionen att flertalet länsbostadsnämnder blir så små att det inte kommer att vara rationellt att utforma dem som självständiga myndigheter. Förslagen i det föregående om bostadsfinansieringen efter den 1 januari 1993 innebär enligt propositionen att bostadsadministrationen kan minskas ytterligare.
Eftersom administrationen av räntebidrag innebär myndighetsutövning och då de statliga subventionerna i form av räntebidrag kommer att uppgå till betydande belopp även under en stor del av 1990-talet anförs i propositionen att uppgifterna fortsättningsvis bör handläggas av en statlig myndighet. Den återstående bidragsadministrationen anses inte motivera en myndighet i varje län. I de överväganden om boverkets framtida arbetsuppgifter och dimensionering som pågår bör det enligt propositionen vara lämpligt att närmare studera en lösning med regionkontor inom verket.
I motion Bo14 (s) yrkande 8 föreslås riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en regional bostadspolitisk administration. Enligt motionärerna behövs länsbostadsnämnderna eller annat regionalt organ även i fortsättningen.
Utskottet delar vad i propositionen och i motionen anförts om att det även i fortsättningen behövs en regional statlig organisation för de kvarvarande uppgifterna avseende bidragsadministrationen. Det finns enligt utskottets mening goda skäl för uppfattningen att denna organisation i princip skall vara länsanknuten. Utskottet kan emellertid acceptera uppfattningen i propositionen att det kan visa sig mindre lämpligt att ha kvar nämnderna som självständiga enheter. Utskottet anser då att de kommande övervägandena bör göras med utgångspunkt från att ansvaret för de kvarvarande uppgifterna på regional nivå anförtros länsstyrelserna. Utskottet vill understryka vikten av att förslag om den regionala administrationen skyndsamt underställs riksdagen när regeringens beredning av frågan avslutats.
Vad nu anförts om den regionala bostadspolitiska administrationen bör riksdagen med anledning av propositionen och motion Bo14 (s) yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna.
Ytterligare en fråga vill utskottet ta upp i detta sammanhang. Det gäller frågan om s.k. nettoavisering, en fråga som behandlas också i propositionen (bil. I:5 s. 66). Nettoavisering innebär att räntebidraget för ny- och ombyggnad av bostäder betalas ut till långivaren i anslutning till tidpunkten då denne aviserar låntagaren ränta och amortering. I gengäld har långivaren åtagit sig att enbart avisera låntagaren den del av räntekostnaden som inte täcks av bidraget. Vad nu beskrivits tillämpas i princip vid utbetalning av räntebidrag enligt äldre regler.
Enligt vad som anförts i propositionen har ordningen med nettoavisering av räntebidrag visat sig administrativt komplicerad och medfört stigande datakostnader för staten. I fråga om räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder för år 1992 har nettoaviseringssystemet övergetts. Bidrag avseende dessa bostäder betalas ut till ägaren av det hus räntebidraget avser. En motsvarande ordning föreslås bl.a. av förenklingsskäl nu införas även för räntebidrag enligt äldre bestämmelser. Systemet med nettoavisering föreslås upphöra vid utgången av år 1992.
Frågan om nettoavisering har också tagits upp i en skrivelse till utskottet från vissa kreditinstitut. I skrivelsen erinras om att fastighetsmarknaden försämrats kraftigt och att bl.a. som en följd därav andelen obetalda räntor och direkta förluster ökar. Ett slopande av nettoaviseringen innebär enligt skrivelsen ytterligare ökade förlustrisker för instituten genom att andelen obetalda räntor ökar mycket kraftigt om nettoaviseringen slopas. Den bedömningen görs i skrivelsen att hundratals miljoner kronor kommer att betalas ut till låntagare som inte sköter betalningarna på sina lån. Räntebidragen kommer att konsumeras eller användas för betalningar till andra fordringsägare som låntagaren väljer själv om han inte försätts i konkurs.
Utskottet har i och för sig förståelse för de motiv i propositionen som redovisats för att slopa systemet med nettoavisering vid utgången av år 1992. Utskottet har också förståelse för de skäl som åberopats i skrivelsen från vissa institut om att nettoaviseringen bör behållas för sådana låneformer där den tillämpas i dag. Det får enligt utskottets uppfattning anses motiverat att regeringen och kreditinstituten upptar överläggningar för att undersöka möjliga alternativ i avsikt att lösa de administrativa och ekonomiska problemen i sammanhanget. Utskottet är inte främmande för en lösning som innebär att kreditinstituten tar ett ökat ansvar så att systemet kan fortsätta att tillämpas under överskådlig tid.
Även vad utskottet anfört om överläggningar om nettoaviseringssystemet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I avvaktan på att dessa överläggningar slutförs bör den gällande ordningen behållas. Utskottet förutsätter att regeringen under hösten 1992 eller senast i 1993 års budgetproposition för riksdagen redovisar resultat av överläggningarna.
Övriga motioner med bostadspolitiska förslag
Förslag i motioner väckta med anledning av kompletteringspropositionen
I detta avsnitt behandlas ett antal motionsyrkanden med bostadspolitisk inriktning som läggs fram som alternativ till regeringens förslag om bostadsfinansieringen m.m. Motsvarande yrkanden har i flera fall även behandlats av utskottet tidigare i vår.
I den socialdemokratiska partimotionen Fi41 förs fram förslag om olika åtgärder för att öka såväl nyproduktion som ombyggnader av bostäder. Som en av de åtgärder som kan leda till en ökad nyproduktion föreslås -- yrkande 15 -- att även allmännyttiga företag ges möjligheter att upprätta fonder för att finansiera tomma lägenheter. För att täcka ombyggnadsbehovet föreslås -- yrkande 13 -- att tilläggslånen för repararations- och ombyggnadsåtgärder i hus som är yngre än 30 år återinförs samt att en beslutsram för ändamålet på 425 milj.kr. fastställs för budgetåret 1992/93. Vidare föreslås -- yrkande 16 -- att ramen för Bidrag till fukt- och mögelskador ökas med 50 milj.kr. till totalt 455 milj.kr.
Olika kulturpolitiska satsningar föreslås i motion Fi59 (s). Förslaget i motionens yrkande 7 ligger inom bostadsutskottets beredningsområde. Där föreslås att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut medger att bidrag till konstnärlig utsmyckning får lämnas inom en ram om 15 milj.kr. för budgetåret 1992/93 under anslaget Bidrag till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden.
I motionen Bo14 (s) presenteras en rad åtgärder som ett alternativ till den av regeringen förda bostadspolitiken. Förslag om alternativ till det av regeringen framlagda förslaget om ett nytt system för bostadsfinansiering m.m. har behandlats ovan. De förslag som tas upp i detta avsnitt är yrkanden om att ungdomsbostadsstödet skall återinföras och att 25 milj.kr. anslås för ändamålet -- yrkande 5, att riksdagen skall ge regeringen till känna att markvillkoret och den kommunala bostadsanvisningsrätten bör återinföras som krav för statligt stöd till bostadsfinansiering samt att en försöksverksamhet med kommmunal produktionskostnadsprövning påbörjas -- yrkande 7, att riksdagen skall ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om flexibilitet med bibehållna funktionskrav vad gäller de regler som gäller för bidrag till ny- och ombyggnad av gruppbostäder -- yrkande 9, att ungdomsbostadsdelegationen bör återupprättas -- yrkande 10, att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör bosparande för hyresgästerna i de allmännyttiga bostadsföretagen -- yrkande 11.
Överväganden om vissa motioner med bostadspolitiska yrkanden
I flertalet fall har riksdagen tidigare under detta år behandlat motioner med motsvarande yrkanden som de nu aktuella. Utskottet tar därför sin utgångspunkt i de överväganden som redovisades vid dessa tillfällen.
Beslutet om en avveckling av tilläggslångivningen till bostadshus yngre än 30 år fattades bl.a. mot bakgrund av att denna typ av subventioner riskerar att motverka en utveckling där fastighetsägarna i den löpande förvaltningen kan budgetera medel för underhållsåtgärder. Riksdagens beslut innebär att avvecklingen sker successivt och att pågående projekt kan slutföras på ett planerat sätt (se vidare 1991/92:BoU16 s. 41). Beslutet bör ligga fast. Motion Fi41 (s) yrkande 13 avstyrks således.
Yrkande 15 i samma motion om en fond för tomma lägenheter i allmännyttiga bostadsföretag avstyrks med hänvisning till vad utskottet tidigare anfört om fastighetsägarnas ansvar för denna fråga (se vidare 1991/92:BoU16 s. 45).
Inte heller vad gäller förslaget i motion Bo14 (s) yrkande 11 om ett speciellt bosparande inom allmännyttan har något nytt tillkommit som ger utskottet anledning att ändra sitt tidigare ställningstagande (se 1991/92:BoU16 s. 26). Motionen avstyrks således. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att den utredare som har regeringens uppdrag att överväga vissa frågor om bostadsfinansiering m.m. den 20 maj 1992 har lagt fram förslag om mer generellt inriktade åtgärder för att stimulera ett bosparande. Frågan om stimulanser till bosparandet kan således förutsättas aktualiseras efter regeringens beredning av detta förslag.
Förslagen om fortsatt ungdomsbostadsstöd och att undomsbostadsdelegationen skall återupprättas har nyligen avslagits av riksdagen. Dessa åtgärder anses inte vara ett effektivt sätt att tillgodose ungdomens bostadsefterfrågan (se vidare 1991/92:BoU16 s. 39). Motion Bo14 (s) yrkandena 5 och 10 avstyrks med hänvisning till tidigare riksdagsbehandling.
Även förslaget i motion Bo14 (s) yrkande 7 om att återinföra vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd förs fram utan att något nytt har tillförts frågan sedan riksdagen tidigare i vår avslog ett motsvarande yrkande (se 1991/92:BoU16 s. 30). Utskottet som ovan har tagit ställning till vilka villkor som fr.o.m. nästa år bör gälla för statligt stöd till bostadsbyggande avstyrker således motionsyrkandet.
Frågan om vilka regler som skall gälla för stöd till byggande av gruppbostäder m.m. har under de senaste åren diskuterats i riksdagen vid ett flertal tillfällen. Den konkreta innebörden av yrkande 9 i motion Bo14 (s) torde vara att krav på installation av minst kokskåp alltid skall ställas även för gruppbostäder som är särskilt avsedda för åldersdementa. Utskottet har tidigare i vår avvisat ett sådant krav och står fast vid sitt ställningstagande (se vidare 1991/92:BoU16 s. 35). Yrkandet avstyrks.
Utskottet står också fast vid beslutet om att avveckla bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden (se 1991/92:BoU11 s. 3). Förslaget i motion Fi59 (s) yrkande 7 om att riva upp detta beslut avstyrks sålunda.
Regeringen föreslog i årets budgetproposition att den statliga fonden för fukt- och mögelskador skulle avvecklas. På förslag av ett helt enigt bostadsutskott beslutade emellertid riksdagen om fortsatt bidragsgivning (se 1991/92:BoU14 s. 6 ). Beslutet innebar vidare att ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador vidgades med 50 milj.kr. för att trygga den fortsatta verksamheten. Något motiv till förslaget i motion Fi41 (s) yrkande 16 om att nu vidga ramen med ytterligare 50 milj.kr. läggs inte fram. Utskottet ser därför inget skäl att tillstyrka detta yrkande.
Räntebidragsanslaget
Som anförts ovan återstår från tidigare i år två yrkanden om räntebidragsanslaget för riksdagen att ta ställning till. Det gäller dels förslaget från årets budgetproposition om att anslaget skall fastställas till 29310milj.kr. för budgetåret 1992/93, dels ett förslag i motion Bo232 (s) yrkande 7 om att anslaget bör fastställas till ett 25 milj.kr. högre belopp.
Utskottets ovan redovisade ställningstaganden vad gäller förslag i kompletteringspropositionen och i motioner har inte givit utskottet anledning att föreslå att räntebidragsanslaget skall fastställas till någon annan nivå än vad som föreslagits i budgetpropositionen. Utskottet tillstyrker således att riksdagen anvisar 29310 milj.kr. till detta anslag. Motion Bo232 (s) yrkande 7 såvitt nu är i fråga avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ett reformerat bostadsfinansieringssystem att riksdagen godkänner förslaget i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkandena 1--3 om räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder och om statliga kreditgarantier samtliga yrkanden i denna del samt avslår motionerna 1991/92:Bo14 yrkandena 1--3 och 1991/92:Fi44 yrkandena 33--35 och 38, res. 1 (s) - delvis
2. beträffande kvalitetsaspekten vid utformningen av bostadsfinansieringssystemet att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi44 yrkande 40, res. 1 (s) - delvis
3. beträffande vidgning m.m. av kreditgarantin i vissa fall att riksdagen med anledning av förslaget i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 3 i denna del och motion 1991/92:Bo15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 1 (s) - delvis
4. beträffande ikraftträdandereglerna att riksdagen med anledning av förslaget i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkandena 1--3 samtliga yrkanden i denna del samt med avslag på motion 1991/92:Fi44 yrkande 39 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 1 (s) - delvis
5. beträffande information till riksdagen om bostadsfinansieringen att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi42 yrkande 5, res. 1 (s) - delvis res. 2 (nyd)
6.beträffande höjd garanterad ränta m.m. år 1993 att riksdagen godkänner förslaget i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 4 i denna del om höjd garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt äldre bestämmelser samt avslår motionerna 1991/92:Bo14 yrkande 6 och 1991/92:Fi44 yrkande 36, res. 3 (s)
7.beträffande avveckling av investeringsbidraget att riksdagen godkänner förslaget i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 5 om avveckling av investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av bostäder samt avslår motionerna 1991/92:Fi41 yrkande 12 och 1991/92:Fi44 yrkande 37, res. 4 (s)
8. beträffande den regionala bostadspolitiska organisationen att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 och motion 1991/92:Bo14 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. beträffande nettoaviseringssystemet att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:150 avsnitt 2 yrkande 4 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10.beträffande avveckling av tilläggslångivningen att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi41 yrkande 13, res. 5 (s)
11.beträffande en fond för tomma lägenheter att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi41 yrkande 15, res. 6 (s)
12.beträffande bosparande inom allmännyttan att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkande 11, res. 7 (s)
13.beträffande ungdomsbostadsstöd och ungdomsbostadsdelegationen att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkandena 5 och 10, res. 8 (s)
14.beträffande vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkande 7, res. 9 (s)
15.beträffande stöd till byggande av gruppbostäder att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkande 9, res. 10 (s)
16.beträffande bidraget till konstnärlig utsmyckning av bostadsområden att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi59 yrkande 7, res. 11 (s)
17.beträffande ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi41 yrkande 16, res. 12 (s)
18.beträffande räntebidragsanslaget att riksdagen med bifall till regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bilaga 8 och med avslag på motion 1991/92:Bo232 yrkande 7 i denna del till Räntebidrag m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 29310000000kr. res. 13 (s) - villk. res. 8
Stockholm den 26 maj 1992
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit:
Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Lennart Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s), Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm (nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c) och Lars Stjernkvist (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) varit närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Ett reformerat bostadsfinansieringssystem m.m. (mom. 1--5)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Ett reformerat" och på s. 25 slutar med "år 1995" bort ha följande lydelse:
Åren 1946--1948 fastställde statsmakterna riktlinjerna för efterkrigstidens bostadspolitik. Det allmänna målet för denna politik var att successivt höja bostadsstandarden. Detta skulle ske genom att bostadsbristen avvecklades och utrymmesstandarden höjdes. Som norm för boendekostnaden skulle gälla att kostnaden för en rimlig familjebostad borde motsvara 20 % av den genomsnittliga inkomsten för en industriarbetare. De finansiella insatserna som krävdes för att förverkliga de bostadspolitiska målen skulle i huvudsak göras av staten. De nu beskrivna riktlinjerna har vid skilda tillfällen konkretiserats och reviderats; dock har utgångspunkten varit att den sociala bostadspolitiken skall vara vägledande för statsmakternas insatser beträffande boendet. Den senaste större och mera grundläggande genomgången av riktlinjerna för bostadspolitiken gjordes av riksdag och regering i slutet av 1960-talet. Enligt uttalanden av regeringen 1966 och 1967 -- uttalanden som godkändes av riksdagen -- skall samhällets mål för bostadsförsörjningen vara att hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder till skäliga kostnader. Denna målsättning har därefter gällt för de bostadspolitiska insatserna. Beträffande utrymmesstandarden anslöt sig riksdagen år 1986 till ett uttalande från regeringen av innebörden att, beträffande bostadsbidragen, dessa borde utformas så att alla hushåll på sikt borde kunna hålla sig med moderna bostäder som ger varje barn ett eget rum. Om riksdagen accepterar det nu framlagda regeringsförslaget kommer det sociala målet, som sålunda väglett de bostadspolitiska strävandena i ca 50 år, inte längre att kunna hävdas. Därmed finns en uppenbar risk att vi får ökade klyftor i boendet och segregerade bostadsområden där de sämre ställda lämnas utanför den samhällssolidaritet som hittills präglat bostadspolitiken. Även bostadspolitiken kommer då att överlämnas till "marknadskrafterna". Den sociala bostadspolitiken som gjort att vi i Sverige kommit längre än de flesta andra länder på vägen mot ett rättvist och jämlikt boende kommer -- om regeringens förslag om en avveckling av bostadssubventionerna genomförs -- att raseras. Regering och riksdag har redan hösten 1991 (bet. 1991/92:BoU9) och mot Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag beslutat att avskaffa vissa krav för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av bostäder. Det gäller bl.a. den kommunala anvisningsrätten, markvillkoret och produktionskostnadsprövningen. Det nu aktuella regeringsförslaget innebär ytterligare ett nytt stort steg på vägen mot en bostadpolitisk nedrustning. Om förslaget genomförs kommer marknadskrafterna att bestämma vad som skall byggas, var och för vem det skall byggas, vad det skall kosta att bygga och vad det kommer att kosta att bo. Utskottet delar uppfattningen i motion Bo14 (s) och i Vänsterpartiets partimotion Fi44 om att den bostadssociala politiken även i fortsättningen bör ligga till grund för de bostadspolitiska reformer som från tid till annan kan behöva göras.
Förslaget i propositionen har förberetts av en enmansutredare (Georg Danell). Utredningens direktiv beslöts vid regeringens sammanträde den 12 december 1991. Utredaren överlämnade sitt betänkande SOU 1992:24 Avreglerad bostadsmarknad i mars 1992 dvs. efter cirka tre månaders arbete. Betänkandet har remissbehandlats. Remisstiden har varit knappt två veckor. Flera remissinstanser har kritiserat detta förhållande och anser det inte möjligt att göra en fullständig analys av utredarens förslag. Kritik beträffande den korta remisstiden förs fram bl.a. av Hyresgästernas riksförbund, Riksbyggen, LO, TCO, Stadshypotekskassan och AB Spintab.
Propositionen överlämnades till riksdagen i slutet av april månad. Efter motionstidens utgång har utskottet haft två veckor på sig att behandla detta omfattande ärende. En sådan behandlingsordning kan riksdagen inte acceptera. Det ligger därför i sakens natur att ett så viktigt utredningsförslag som får så omfattande betydelse borde beredas på ett mera omsorgsfullt och helgjutet sätt än vad som nu varit fallet. Trots den korta remisstiden har remissinstanserna pekat på många brister och icke acceptabla konsekvenser i utredningens förslag. Dessa brister har inte beaktats vid utarbetandet av regeringsförslaget.
Utskottet kommer i det följande att fästa uppmärksamheten på vissa av de utgångspunkter som ligger till grund för utredningens och regeringens förslag. En av dessa utgångspunkter är räntans betydelse för bostadsfinansieringen både för de boende och för staten. Utskottet har ingen annan uppfattning än regeringen och utredaren om nödvändigheten av att en press nedåt på räntan är viktig för att också pressa ned statens kostnader för räntebidragen. Den relevanta utgångspunkten är vad en sänkning av räntan skulle betyda för belastningen på statsbudgeten om nuvarande räntebidragssystem behölls. I boverkets remissvar har en beräkning gjorts av hur räntebidragsanslaget utvecklas vid en marknadsränta om 12 resp. 8 %. Vid ett årligt påbörjande om 18000 lägenheter i flerbostadshus och 7000 lägenheter i småhus, vilket är utredningens antagande, beräknas belastningen på statsbudgeten -- om nu gällande regler även fortsättningsvis kommer att tillämpas samt med hänsyn tagen till den nytillkommande produktionen och hus i beståndet budgetåret 1997/98 -- att bli drygt 27 miljarder vid en marknadsränta om 12 % och ca 7 miljarder vid en marknadsränta om 8 %. Förutom att det nu redovisade belyser räntans betydelse i sammanhanget kan erinras om att besparingen i dagens system i vart fall inte understiger de som utredaren beräknat skulle bli effekterna av hans förslag. Argumentet att av omsorg om statens finanser skapa ett nytt system kan således inte anses korrekt.
Vad beträffar effekten av regeringsförslaget från den boendes utgångspunkt kan noteras följande. Med hänvisning till exempel i utredningen -- exempel som också finns i propositionen -- anges att kapitalutgifterna för en lägenhet i flerbostadshus och i småhus åren 1993 och 1995 understiger kapitalutgifterna år 1993 jämfört med nuvarande system. Kapitalutgifterna per månad år 1993 anges vara ca 500 kr. lägre i flerbostadshusfallet och ca 700 kr. lägre när det gäller egnahem om regeringens förslag genomförs än om dagens system tillämpas. Den jämförelse som görs i propositionen är emellertid inte korrekt. Enligt propositionen förutsätts, som framgått ovan, en egen insats på omkring 10 % av investeringen. I utredningen har förvånande nog inte räknats med någon utgift för den egna kapitalinsatsen. Ännu mera förvånande är att regeringen utan kommentar för vidare utredarens beräkningar. En av förutsättningarna i propositionen är nämligen att "den egna kapitalinsatsen förutsätts vara finansierad på ett sådant sätt att den inte föranleder ränteutgifter". Detta måste anses mycket anmärkningsvärt och är i hög grad orealistiskt. Utskottet konstaterar att denna utgångspunkt förmodligen använts för att ge sken av att kapitalutgifterna med regeringens förslag är lägre än i dagens system. Redan vid en ränta på 10 % efter skatt för det egna kapitalet -- ett inte särskilt djärvt antagande -- inträffar omvända förhållanden; kapitalkostnaderna enligt utredningens och regeringens förutsättningar blir då högre redan år 1993 än om dagens regler gäller; denna skillnad kommer att förstärkas över tiden så länge räntebidrag utgår. Även utifrån ett privatekonomiskt betraktelsesätt måste beräkningarna underkännas. Också i många av remissvaren på utredningen anförs en liknande uppfattning. Riksbyggen anför följande om den "privatekonomiska boendekalkylen":
Utredningen rör sig lättsinnigt med siffror. I kapitel 11 presenteras beräkningar över utredningsförslagens kostnadskonsekvenser. I dessa beräkningar har utredaren valt att inte beakta vissa poster, bland annat nettoräntan på egen insats och merkostnaden för garage. I det verkliga livet blir man inte lika lätt av med dessa kostnader. Den reella kostnaden för en genomsnittlig hyreslägenhet som byggs 1993 blir, om marknadsräntan är 12 procent och om alla kostnader beaktas, 7300 kr istället för de 4529 kr utredningen anger. Med alla kostnadsposter inkluderade blir skillnaden i förhållande till 1992 inte 150 kr som utredningen påstår utan över 1400 kr.
Om marknadsräntan antas vara 8 procent påstår utredningen att kostnaden för samma lägenhet sjunker med 635 kr i förhållande till 1992. Det verkliga förhållandet är att kostnaden ökar med mer än 500 kr.
Det finns anledning att också ta upp frågan om hur regeringens förslag kan tänkas påverka påbörjandet av ny- och ombyggnad av bostäder. I en i mars 1992 utgiven publikation från boverket kallad "Bostadsmarknad i förändring" beräknas att ca 35000 lägenheter i genomsnitt bör färdigställas per år t.o.m. år 2000. Till detta kommer enligt verket omkring 300000 lägenheter som behöver byggas om under perioden fram till sekelskiftet. Utskottet har inte skäl ifrågasätta att en bostadsproduktion och ombyggnad av minst denna omfattning behövs.
Det finns emellertid mycket som talar för att en nödvändig ny- och ombyggnad av den av boverket angivna storleken inte kommer att kunna uppnås om regeringens förslag genomförs. Från skilda håll har hävdats att nära nog ett totalstopp för nyproduktion och ombyggnad blir följden om förslaget förverkligas. Beträffande de lägenheter som trots allt kan komma att produceras kommer att gälla att de blir mindre än dagens, av sämre kvalitet och avsevärt dyrare. Dessa lägenheter skall i inte ringa omfattning efterfrågas av nybildade hushåll, ungdomar och andra som ofta har en svag betalningsförmåga och av vilka det dessutom skall krävas ett ökat bosparande.
Utskottet avstyrker med det anförda regeringens förslag till ett reformerat bostadsfinansieringssystem. Bostadssektorn är så viktig att det är uteslutet att den skall överlämnas åt de s.k. marknadskrafterna. Fortfarande bör bostadspolitiken ha ett klart socialt innehåll så att de goda bostäder som hittills byggts och som förhoppningsvis kommer att byggas även i framtiden kan efterfrågas också av betalningssvaga hushåll. Endast utifrån ett socialt synsätt kan den bostadspolitik som i allt väsentligt varit lyckosam och till gagn för medborgarna befästas och utvecklas. Det skall inte förnekas att en ny tid kräver nya lösningar också avseende statens och kommunernas insatser på det bostadspolitiska fältet. Därför finns anledning att utvärdera effekterna av dagens bostadsfinansieringssystem och ersätta det med ett nytt som bättre än regeringens svarar upp mot den målsättning utskottet ovan redovisat.
Dagens räntebidragssystem bör således ersättas av en ny bostadsfinansieringsreform som bl.a. bättre än i dag är ägnad att skapa en kostnadspress inom bostadsbyggandet. Ett alternativt system måste samtidigt vara så konstruerat att det behandlar olika upplåtelseformer rättvist och neutralt. Det är som framgått av vad nyss anförts hushållens behov och värderingar, inte skatte- och bidragsregler, som skall styra valet av upplåtelseform eller boendealternativ. Ett nytt system måste också bättre än dagens ordning skapa rimliga kostnadsrelationer mellan nyare och äldre årgångar.
Det är synnerligen viktigt att ett bostadsfinansieringssystem får ett så brett parlamentariskt stöd att kommuner, byggherrar och entreprenörer m.fl. kan planera långsiktigt. De skall också kunna räkna med att det inte ändras ständigt som ett resultat av ekonomiska och politiska konjunktursvängningar. Både räntelånesystemet och det förslag som regeringen nu lagt till grund för propositionen har utarbetats av enmansutredningar. För att skapa nödvändig parlamentarisk förankring bör alltså ett nytt alternativ utarbetas inom en parlamentarisk utredning med bred representation från olika politiska partier i syfte att nå en politiskt långsiktig uppgörelse som inte ifrågasätts efter relativt små förändringar i majoritetsförhållandena.
Förutsättningarna för en uppgörelse bör efter de senaste årens utredningsarbete vara goda. Remissyttrandena över betänkandet "Avreglerad bostadsmarknad" visar att det finns beredskap också från många av aktörerna på bostadsmarknaden att konstruktivt bidra i arbetet med att utforma ett system med de egenskaper som krävs.
Riksdagen bör hos regeringen begära att en parlamentarisk utredning -- i vilken samtliga riksdagspartier ingår -- tillsätts med uppgift att lämna förslag till ett nytt, brett förankrat bostadsfinansieringssystem som är så utformat att samhället också i framtiden kan ta det övergripande ansvar som är nödvändigt för att det skall finnas goda bostäder åt alla, även åt dem med begränsade ekonomiska möjligheter.
I avvaktan på att ett nytt finansieringssystem kan införas bör, som anförs i Vänsterpartiets partimotion Fi44 och i motion Bo14 (s), räntelånesystemet gälla. Detta system ger, som framgår av den sistnämnda motionen, avsevärt lägre boendekostnader jämfört med förslaget i propositionen. Räntelånesystemet bör införas fr.o.m. den 1 juli 1992 för nya hus och för hus i beståndet fr.o.m. den 1 januari 1993.
Vad utskottet nu anfört om ett nytt bostadsfinansieringssystem, om den sociala bostadspolitiken och om en parlamentarisk utredning för utarbetande av ett nytt system bör riksdagen med anledning av de båda motionerna som sin mening ge regeringen till känna. Förslaget i propositionen avstyrks liksom förslag i motioner om förändringar av vissa enskildheter i regeringens förslag.
Sammanfattningsvis innebär vad nu förordats att ett tillkännagivande bör göras med anledning av motion Bo14 (s) yrkandena 1--3. Med anledning av dessa motionsförslag och förslagen i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkandena 33--35 och 38 avstyrker utskottet regeringens förslag om ett reformerat bostadsfinansieringssystem. Yrkandena 39 och 40 i denna motion får närmast anses vara andrahandsyrkanden. Med hänvisning till vad utskottet anfört om att regeringens förslag inte bör genomföras får dessa yrkanden anses sakna aktualitet. Detsamma gäller motion Bo15 (c) och Ny demokratis partimotion Fi42 yrkande 5.
dels att momenten 1--5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:1--5.beträffande ett reformerat bostadsfinansieringssystem m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo14 yrkandena 1--3 och 1991/92:Fi44 yrkandena 33--35 och 38 samt med avslag på förslaget i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkandena 1--3 och motionerna 1991/92:Bo15, 1991/92:Fi42 yrkande 5 och 1991/92:Fi44 yrkandena 39 och 40 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en parlamentarisk utredning för utarbetande av ett nytt bostadsfinansieringssystem byggt på bostadssociala värderingar m.m.,
2. Information till riksdagen om bostadsfinansieringen (mom.5)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "år 1995" bort ha följande lydelse:
Det av utskottet förordade systemet är av genomgripande karaktär när det gäller finansiering av ny- och ombyggnad av bostäder. Avgörande för om systemet skall få de positiva effekter som förutsätts är bl.a. en lugnare ränteutveckling och minskade produktionskostnader i boendet. Det är av stor vikt att riksdagen och bostadsutskottet får information om vilka positiva och negativa effekter finansieringssystemet har i den praktiska hanteringen. Av vikt är också att snabbt få signaler om ifall systemet i vissa delar bör revideras. Den nu efterfrågade informationen bör lämnas bostadsutskottet av det statsråd som i regeringen närmast har ansvaret för bostadsförsörjningsfrågorna. En första redovisning bör lämnas riksdagen våren 1994. Därefter bör information lämnas vid varje årsskifte.
Vad utskottet nu med anledning av Ny demokratis partimotion Fi42 yrkande 5 anfört om information om finansieringssystemet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 5.beträffande information till riksdagen om bostadsfinansieringen att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi42 yrkande 5 ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3.Höjd garanterad ränta m.m. (mom. 6)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Som ovan" och på s. 29 slutar med "motionsyrkandena avstyrks" bort ha följande lydelse:
Företrädare för den nuvarande regeringen utlovade under förra årets valrörelse minskade boendekostnader och sänkta hyror. Detta till trots har man redan efter ett drygt halvårs regeringsinnehav hunnit vidta ett flertal åtgärder som leder till kraftigt höjda hyror. Nu återkommer regeringen med förslag om extra upptrappningar av den garanterade räntan som kommer att leda till ytterligare höjningar av boendekostnaderna.
Enligt regeringens egna beräkningar leder det nu aktuella förslaget om besparingar på 3,4 miljarder kronor till ökade kapitalkostnader på 70 kr./m2, för de berörda årgångarna. Detta motsvarar ca 450 kr. i månaden för en normal trerumslägenhet. Härutöver tillkommer övriga kostnadsökningar. Detta är givetvis helt oacceptabelt i dagens läge då många hushåll redan har stora problem att få ekonomin att gå ihop.
Den av regeringen förda bostadspolitiken med ständigt återkommande åtgärder som ökar boendekostnaderna kommer i sin förlängning leda till en ökad segregation och utslagning på bostadsmarknaden. För att slå vakt om en socialt inriktad bostadspolitik måste det nu aktuella regeringsförslaget om s.k. extra upptrappningar av den garanterade räntan m.m. avvisas av riksdagen. Utskottet tillstyrker således motionerna Bo14 (s) yrkande 6 och Fi44 (v) yrkande 36 om att riksdagen bör avslå regeringens förslag om höjd garanterad ränta m.m.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 6.beträffande höjd garanterad ränta m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo14 yrkande 6 och 1991/92:Fi44 yrkande 36 avslår förslaget i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 4 i denna del om höjd garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt äldre bestämmelser,
4. Avveckling av investeringsbidraget (mom. 7)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Enligt den" och slutar med "de avstyrks" bort ha följande lydelse:
Regeringens förslag att helt slopa investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av bostäder skulle om det genomfördes leda till ytterligare boendekostnadshöjningar utöver dem som redan blivit följden av andra åtgärder från regeringens sida. Dessutom skulle följderna för bostadsproduktionen bli mycket allvarliga.
För att minska arbetslösheten och utnyttja dagens relativt sett lägre byggkostnader bör åtgärder i stället vidtas för att underlätta att angelägna ny- och ombyggnader kommer i gång. Tvärtemot vad regeringen föreslår bör staten således stimulera en ökad bostadsproduktion. En av de åtgärder som behöver vidtas är att kraftigt höja investeringsbidraget i stället för att avveckla det. Ett sådant förslag läggs fram i den socialdemokratiska partimotionen Fi41 där det föreslås att investeringsbidraget fr.o.m. den 1 januari 1992 skall utgå med 8,8%.
Med hänvisning till vad ovan anförts avstyrker utskottet i enlighet med vad som föreslås i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 37 regeringens förslag om en avveckling av investeringsbidraget. Vidare anser utskottet att riksdagen i enlighet med vad som föreslås i Socialdemokraternas partimotion Fi41 yrkande 12 skall ge regeringen till känna att investeringsbidraget skall höjas till 8,8% fr.o.m. den 1 januari 1992.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 7.beträffande avveckling av investeringsbidraget att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Fi41 yrkande 12 och 1991/92:Fi44 yrkande 37 samt med avslag på förslaget i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 5 om avveckling av investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av bostäder som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 10)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Beslutet om" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
I samband med beslutet om en avveckling av tilläggslångivningen till bostadshus yngre än 30 år avgav Socialdemokraterna en reservation med följande lydelse (se bet. 1991/92:BoU16 s. 67):
Utskottet finner det av regeringen framlagda förslaget om en avveckling av tilläggslångivningen oacceptabelt. Denna låneform har stor betydelse för möjligheterna att bl.a. avhjälpa byggnadstekniska brister och förbättra inomhusmiljön i de delar av bostadsbeståndet där omfattande problem finns. Lånen går till stor del till fastigheter i de s.k. miljonprogramsområdena där även olika bostadssociala problem gör ombyggnads- och förbättringsåtgärder särskilt angelägna. Som framhålls i den socialdemokratiska partimotionen är behovet av och anspråken på tilläggslån mångdubbelt större än tillgången på medel.
Enligt utskottets uppfattning kan en utebliven långivning medföra en omfattande kapitalförstöring i delar av bostadsbeståndet. Det bör vidare framhållas att tilläggslånen kan bidra till att hålla byggsysselsättningen uppe nu när nyproduktionen av bostäder viker och framför allt byggandet inom den s.k. övrigsektorn drastiskt minskat.
Ytterligare skäl för en fortsatt bidragsgivning har framkommit under utskottets beredning av detta ärende. I flera skrivelser från såväl bostadsföretag som hyresgästförening har utskottet uppmärksammats på de omfattande problem som skulle bli följden av en avveckling enligt förslaget i budgetpropositionen.
Argumenten i den vid tidigare riksdagsbehandling avgivna reservationen har fortsatt giltighet. Under den senaste månaden har rapporterna fortsatt att strömma in om de allvarliga konsekvenserna som kommer att bli följden om inte beslutet om en avveckling av tilläggslånen ändras. Situationen är särskilt alarmerande med tanke på att det till stor del är bostadsområden som även har att brottas med svåra sociala problem som drabbas av en avveckling av tilläggslånen.
Utskottet anser mot bakgrund av vad som ovan anförts att riksdagen bör ställa sig bakom förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Fi41 yrkande 13 om att tilläggslånen för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder för hyres- och bostadsrättshus som är yngre än 30 år bör återinföras och att ramen för beslut om tilläggslån bör fastställas till 425 milj.kr. för budgetåret 1992/93.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 10.beträffande avveckling av tilläggslångivningen att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi41 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt medger att beslut om tilläggslån för åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år får meddelas inom en ram på 425000000kr. för budgetåret 1992/93,
6. En fond för tomma lägenheter (mom. 11)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Yrkande 15" och slutar med "s. 45)" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Fi41 yrkande 15 om att även allmännyttiga bostadsföretag bör ges möjlighet att upprätta fonder för att finansiera tomma lägenheter. Dessa företag bör ges motsvarande möjlighet som i dag gäller för de bostadskooperativa företagen att fondera medel för att utjämna tillfälliga problem med outhyrda lägenheter. Regeringen bör efter kontakter med berörda fastighetsägare återkomma till riksdagen med ett förslag med den förordade inriktningen.
Vad utskottet i denna fråga med anledning av den socialdemokratiska partimotionen Fi41 yrkade 15 ovan anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 11.beträffande en fond för tomma lägenheter att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi41 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Bosparande inom allmännyttan (mom. 12)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Inte heller" och slutar med "detta förslag" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner det i motion Bo14 (s) framlagda förslaget om ett bosparande för hyresgästerna i de allmännyttiga bostadsföretagen mycket intressant. Den föreslagna ordningen med ett sparande på ett lägenhetskonto skulle kunna ge hyresgästerna förmånligare villkor än banksparande samtidigt som bostadsföretagen ges tillgång till billigt kapital.
Enligt utskottets mening bör det föreslagna bosparandet ses som ett led i en utveckling som gör att de boende i hyresrätt ges en ökad delaktighet i förvaltning och skötsel av fastigheten. En sådan utveckling bör även regeringen understödja i stället för att vidta åtgärder som riskerar att leda till omfattande utförsäljningar av det allmännyttiga bostadsbeståndet. Vad utskottet med anledning av motion Bo14 (s) yrkande 11 anfört om bosparande bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 12.beträffande bosparande inom allmännyttan att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Ungdomsbostadsstöd och ungdomsbostadsdelegationen (mom. 13)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Förslagen om" och på s. 34 slutar med "tidigare riksdagsbehandling" bort ha följande lydelse:
Ungdomarna utgör en av de svagaste grupperna på bostadsmarknaden. Även i de kommuner där bostadsköerna blivit något kortare under de senaste åren kvarstår svårigheterna för ungdomar att få sin första egna bostad. Orsaken är bl.a. att många ungdomar har svag betalningsförmåga.
För att förbättra ungdomars möjlighet att få en egen bostad vidtog den socialdemokratiska regeringen ett flertal åtgärder, bl.a. infördes ett ungdomsbostadsstöd och inrättades en ungdomsbostadsdelegation. På initiativ av den borgerliga regeringen har både stödet och delegationen avskaffats sedan regeringsskiftet.
Enligt utskottets mening måste samhället ta ansvar för att även ungdomarna skall kunna tillgodose sitt behov av bostäder. Utskottet instämmer i vad som i motion Bo14 (s) föreslås i detta syfte. Ungdomsbostadsstödet bör således återinföras och 25milj.kr. anslås för detta ändamål. Vidare bör ungdomsbostadsdelegationen återupprättas som en samlad instans som kan agera gentemot kommuner och fastighetsägare för att få fram bostäder lämpade för ungdomar.
Vad utskottet nu med anledning av motion Bo14 (s) yrkandena 5 och 10 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 13.beträffande ungdomsbostadsstöd och ungdomsbostadsdelegationen att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkandena 5 och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd (mom. 14)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Även förslaget" och slutar med "således motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som i motion Bo14 (s) anförs om villkor som bör ställas för statligt stöd till bostadsfinansiering. Markvillkoret och kravet på kommunal bostadsanvisningsrätt bör således återinföras. Dessutom bör en försöksverksamhet med kommunal produktionskostnadsprövning påbörjas. I en reservation (s) anfördes i denna fråga tidigare i år (se 1991/92:BoU16 s. 61):
Som en förutsättning för statens stöd till bostadsfinansieringen har t.o.m. år 1991 gällt ett antal bostadspolitiskt motiverade krav. Dessa krav har sitt ursprung i en strävan att främja en bostadsproduktion som svarar mot väsentliga bostadssociala mål. Som utskottet ovan anfört bör dessa mål stå fast. Statsmakterna måste därför även fortsättningsvis ges möjlighet att hävda de krav som behövs för att vidmakthålla de uppsatta målen -- detta oavsett finansieringssystemets utformning. Samtidigt bör det naturligtvis vara en strävan att inte onödigtvis hävda krav som kan undvaras utan att den bostadspolitiska målsättningen eftersätts.
Utskottet delar med hänvisning till det ovan anförda uppfattningen i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 att bostadspolitiskt motiverade krav även framdeles bör utgöra en förutsättning för statens stöd till bostadsfinansieringen. Även enligt utskottets mening bör sålunda markvillkoret och den kommunala bostadsanvisningsrätten återinföras som förutsättning för stöd. I fråga om produktionskostnadsprövningen bör också den återinföras, men i en något modifierad form. Det betyder att prövningen, i enlighet med ett tidigare framlagt motionsförslag (s), överförs till kommunerna i takt med att kompetensen där byggs upp.
Vad som anfördes i denna reservation och som nu tas upp i motion Bo14 (s) äger fortsatt giltighet.
Vad utskottet ovan med anledning av förslaget i motion Bo14 yrkande 7 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 14.beträffande vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Stöd till byggande av gruppbostäder (mom. 15)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Frågan om" och slutar med "Yrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
Vad gäller förslaget i motion Bo14 (s) om flexibilitet med bibehållande av funktionskraven vid byggande av gruppbostäder anför utskottet följande.
Det är angeläget att kommunerna nu med förtur löser de äldres och handikappades behov av ett mer anpassat boende. Äldre och handikappade bör ges möjlighet att bo kvar i sin invanda bostad eller sitt bostadsområde. Samtidigt behövs dock en satsning på särskilda äldrebostäder. Kommunerna bör upprätta program för en utbyggnad av servicebostäder, ålderdomshem och gruppbostäder.
Vad gäller de regler som tillämpas vid bidrag till bl.a. ny- och ombyggnad av gruppbostäder för äldre bör dessa ge möjlighet till flexibla lösningar. Det bör i huvudsak ankomma på resp. kommun att utifrån lokala förutsättningar och vissa angivna funktionskrav fatta beslut. Samtidigt måste en återgång till tidigare institutionsboende undvikas. Av det skälet anser utskottet att minimikravet på minst kokskåp i alla typer av gruppbostäder bör återinföras.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av yrkande 9 i motion Bo14 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 15.beträffande stöd till byggande av gruppbostäder att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden (mom. 16)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Utskottet står" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
I motion Fi59 (s) föreslås att riksdagen skall ändra sitt beslut tidigare i år om att avskaffa bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden. Socialdemokraterna motsatte sig detta beslutet. I en reservation anförde bostadsutskottets s-ledamöter (se 1991/92:BoU11 s. 6):
Under de tre senaste budgetåren har hela bidragsramen dvs. 15 milj.kr., per budgetår tagits i anspråk. Under denna period har ca 600 ärenden avseende ca 32000 lägenheter fått stöd. Boverket anför i sin anslagsframställning att bidraget är ett viktigt incitament för bostadsföretag att överväga konstnärlig utsmyckning. Utskottet vill för sin del tillägga att kombinationen av bidrag å ena sidan och stöd i form av räntebidrag och kreditgaranti eller stöd enligt förordningen (1983:974) om statligt räntestöd vid förbättring å den andra innebär att stöd kan lämnas inte bara till konstnärlig utsmyckning i samband med nyproduktion av bostäder. Genom den konstruktion bidragsgivningen fått är det alltså möjligt att också i samband med åtgärder som avser förbättringar i utemiljön i befintliga bostadsområden t.ex. vid gårdssaneringar erhålla bidrag och räntestöd. Utskottet anser det viktigt att den konstnärliga utsmyckningen kan komma till utförande också i befintliga bostadsområden.
Utskottet kan inte godta de motiv som i budgetpropositionen anförts för att avveckla bidragsgivningen. I likhet med vad i motionerna anförts finner utskottet det väsentligt att bidrag enligt nuvarande regler kan beviljas även fortsättningsvis. Utskottet anser således att bidragsramen oförändrat bör vara 15 milj.kr. även för nästa budgetår.
Utskottet instämmer i att bidraget till konstnärlig utsmyckning är av ett sådant värde att bidrag även fortsättningsvis bör utgå. Som föreslås i motion Fi59 (s) yrkande 7 bör beslut om bidrag få fattas inom en ram om 15milj.kr. under budgetåret 1992/93. Vad utskottet anfört i denna fråga med anledning av motionen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 16.beträffande bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi59 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt medger att beslut om bidrag till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden får lämnas inom en ram om 15000000kr. under budgetåret 1992/93,
12. Ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador (mom. 17)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Regeringen föreslog" och slutar med "detta yrkande" bort ha följande lydelse:
Bidraget till fukt- och mögelskadade hus i småhusbeståndet utgör en viktig del av det statliga stödet inom ombyggnadssektorn. Saneringen av hälsovådliga hus måste även fortsättningsvis vara en prioriterad uppgift. Riksdagen avvisade tidigare i vår ett förslag från regeringen om att avveckla denna stödform. Enligt utskottets mening bör nu tillräckliga medel ställas till fondens förfogande för att trygga en fortsatt verksamhet. Av detta skäl bör riksdagen ställa sig bakom förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Fi41 yrkande 16 om att utöka ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador med ytterligare 50 milj. kr. samt som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört i denna fråga.
dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 17.beträffande ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador att riksdagen med anledning av motion 1991/92:BoFi41 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt medger att ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador vidgas till 455000000kr.,
13. Räntebidragsanslaget (mom. 18)
Under förutsättning av bifall till reservation 8
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Utskottets ovan" och slutar med "fråga avstyrks" bort ha följande lydelse:
Ett förslag om återinfört ungdomsbostadsstöd som grundade anslagsyrkandet i motion Bo232 (s) yrkande 7 förs fram också i den med anledning av kompletteringspropositionen väckta motionen Bo14 (s) yrkande 5. Utskottet har ovan ställt sig bakom detta förslag. Anslagsförslaget i motion Bo232 (s) bör således godkännas av riksdagen.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 18.beträffande räntebidragsanslaget att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposition 1991/92:100 bilaga 8 samt motion 1991/92:Bo232 yrkande 7 i denna del till Räntebidrag m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 29335000000kr.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant för Vänsterpartiet eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Jag ansluter mig till följande reservationer (s):
1. Ett reformerat bostadsfinansieringssystem (mom. 1--5) 3. Höjd garanterad ränta m.m. år 1993 (mom. 6) 4. Avveckling av investeringsbidraget (mom. 7) 5. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 10) 7. Bosparande inom allmännyttan (mom. 12) 8. Ungdomsbostadsstöd och ungdomsbostadsdelegationen (mom. 13) 9. Vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd (mom. 14) 11. Bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden (mom. 16) 12. Ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador (mom. 17) 13. Räntebidragsanslaget (mom. 18)
Jag vill dessutom anföra följande vad gäller:
Kvalitetsaspekten vid utformningen av bostadsfinansieringssystemet
Som framgår av Vänsterpartiets partimotion Fi44 finns stor risk att den s.k. schablonen i bidragsunderlaget sätts så snävt att det inte blir möjligt att bygga bostäder av god kvalitet. Liknande farhågor har framförts av flera remissinstanser och också i reservation 1 till detta betänkande. Det finns anledning att nu stryka under vikten av att kvalitetsaspekten beaktas om riksdagen accepterar regeringsförslaget trots de uppenbara brister det har.
Ikraftträdandereglerna
Även om jag inte kan acceptera regeringens förslag till en reformering av bostadsfinansieringssystemet vill jag bestämt hävda att det är oacceptabelt att driva igenom ett så stort och komplicerat förslag i riksdagen på ca fem veckor. Det hela blir inte bättre av att utredningen arbetat under mycket stark tidspress och att remisstiden endast varit ca 14 dagar. Om nu riksdagen trots den bristfälliga beredningen godkänner regeringsförslaget bör det inte träda i kraft förrän vid årsskiftet 1993/94.
Bostadsutskottets offentliga utfrågning den 7maj 1992 om ett nytt system för bostadsfinansiering
Bilaga
Inbjudna (i den ordning de deltog)
Urban Bäckström, statssekreterare, finansdepartementet Claes Norgren, vice riksbankschef, riksbanken Sören Rung, direktör, Svensk Fastighetskredit Gösta Blücher, generaldirektör, boverket Bengt Nyman, direktör, Fastighetsägareförbundet Bengt-Owe Birgersson, direktör, SABO Hans Almgren, utredningschef, HSB:s riksförbund Nils Schirren, direktör, Sveriges villaägareförbund Erik Lundberg, kanslichef, Hyresgästernas riksförbund Pia Nilsson, bankdirektör, Nordbanken
Deltagande riksdagsledamöter
Agne Hansson (c), ordförande, Oskar Lindkvist (s), vice ordförande, Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Lennart Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s), Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm (nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s), Inga Berggren (m), Lars Stjernkvist (s), Siw Persson (fp), Harry Staaf (kds) och Eva Zetterberg (v).
Protokoll från bostadsutskottets offentliga utfrågning den 7 maj 1992 om ett nytt system för bostadsfinansiering
I en underbilaga till detta protokoll har samlats de bilder som tillhör protokollet.
Ordföranden Agne Hansson (c): Det är dags att starta bostadsutskottets utfrågning, som berör regeringens nya förslag till bostadsfinansiering. Jag vill å utskottets vägnar hälsa alla välkomna hit -- de som är kallade hit för att frågas ut, liksom utskottets ledamöter, intresserade åhörare och massmedia.
Vi har ett pressat tidsprogram under förmiddagen. Vi måste vara klara senast kl. 12.00. Då startar överläggningarna i kammaren med voteringar i bl.a. ärenden från utskottet. Vi måste alltså vara i kammaren kl. 12.00.
Jag vädjar till samtliga, såväl de som skall föredra som de som skall fråga, att hålla tiderna. Jag tvingas att vara hård på den punkten. De som frågar får inte göra inlägg utan endast ställa raka frågor.
Frågan om bostadsfinansiering har väckt stort intresse. Det är en viktig fråga som berör många. Många organisationer har undrat varför de inte har fått möjlighet att också bli utfrågade. Vi har inte från utskottets sida diskriminerat någon, utan det är fråga om att få ihop ett vettigt program för en utfrågning. Vid det här tillfället har vi kallat de organisationer som är här nu, en annan gång kanske det blir några andra som blir kallade. Det är det hårt pressade tidsprogrammet som har gjort att vi inte har kallat in ytterligare organisationer, myndigheter osv.
Först på föredragningslistan är synpunkter från förslagsställarna på finansdepartementet. Motionstiden på propositionen utgår den 11 maj. Sedan börjar behandlingen i utskottet.
Urban Bäckström: Jag vill passa på och presentera två medarbetare som har varit direkt ansvariga för propositionen. Urban Zetterqvist är planeringschef i departementet. Peter Rentsch är enhetschef och departementsråd.
Bild 1
Propositionen handlar om nybyggnationen. I debatten får man oftast intrycket att det är fråga om hela bostadsbeståndet. Men förslaget till finansiering i framtiden berör en mycket liten del av alla de bostäder som kommer att finnas i vårt land. Propositionen innehåller också ett förslag till besparing. Men den framställning jag inriktar mig på nu berör finansieringsförslaget.
Bild 2
Det är värt att notera ett par omständigheter. En oerhört viktig omständighet är att det system som har funnits sedan mitten av 1970-talet har kostat oerhört mycket för statskassan.
Den undre delen av staplarna visar räntebidragen. Vi ser den fullkomliga explosionen under de senaste åren. Det är inte något nytt som den nuvarande regeringen har konstaterat. Det har även den tidigare regeringen konstaterat. Jag återkommer till det litet senare.
Bild 3
Vidare har vi de fördelningspolitiska förhållandena för stödet. Jag tycker att denna bild visar vad det handlar om. Det är fråga om ett stort stöd som går till en liten grupp. 25 miljarder kronor, dvs. 85% av stödet, går till en liten del av hushållen, 7%.
Bild 4
Bakom ökningen av subventionerna under de senaste åren ligger några olika omständigheter. En är att det har byggts mycket under de senaste åren på 1980-talet. En annan omständighet som är viktig att notera är att det har varit en explosion i prisutvecklingen av byggkostnaderna.
Diagrammet visar att produktionskostnaderna har fördubblats sedan 1974. Det sammanhänger med det år det nuvarande systemet infördes. Om det här beror på systemet eller inte går inte att säga eftersom det inte är väl belagt. Men omständigheten att kostnaderna började stiga kraftigt när systemet infördes är en varningssignal. Hur det än är med orsakerna, anser jag att man skall notera att ingen statsbudget eller samhällsekonomi klarar en sådan utveckling av subventionerna och produktionskostnaderna.
Bild 5
En annan omständighet bakom de ökade kostnaderna är de höga svenska räntorna. De ligger långt över ränteutvecklingen i vår omvärld. Vi ser också den dramatiska stegringen under slutet av 1980-talet.
Bild 6
De stora subventionerna har byggts upp av höga byggkostnader. Frågan är om inte de höga byggkostnaderna har uppstått på grund av konstruktionen av subventionssystemet.
Byggandet har varit anpassat till regler. Subventionssystemet har, som vi alla vet, varit krångligt. Byggandet, kvalitet och omfattning, har anpassats till det system som har funnits. Det borde rimligen vara tvärtom.
Jag visade bilden som illustrerar det höga ränteläget. Det är en viktig del för att få ned subventionerna i framtiden. Summan av allt detta är att kostnaderna för staten blir orimligt höga. Det måste vi göra något åt.
Bild 7
Förslaget sätter in bostadspolitiken i den ekonomiska politiken. Innehållet i propositionen bygger på tre delar. Det första är att avreglera bidragssystemet. Det andra är att under en lång övergångsperiod planmässigt avveckla räntesubventionerna. Det tredje är att skapa en bättre marknadskänsla för hyresgästerna. Nu är de helt skyddade från räntehöjningar och därmed också från räntesänkningar. Det finns praktiskt taget ingen räntekänslighet i systemet.
Det här bidrar till att skapa en känslighet för produktionskostnaderna, som förutom räntorna är viktiga. Till följd av lågkonjunkturen ser vi en prispress på byggkostnaderna. Prispressen kommer att bidra till en allmänt sett lägre inflationstakt i ekonomin. Vi ser redan resultatet av detta. Inflationstakten i Sverige är lägre än i de flesta andra industriländer. Lägre priser kommer så småningom att leda till en period med lägre räntor. Erfarenhetsmässigt vet vi att det kan ta något år efter det att inflationen har fallit innan räntorna sjunker. Men de kommer att sjunka. Frågan är hur lång tid anpassningen kommer att ta.
Lägre räntor ger så småningom en bättre ekonomisk tillväxt i ekonomin. Detta skapar ökade skatteintäkter, möjlighet att sänka skatter och en fortsatt avveckling av subventionerna. Det leder i sin tur till en fortsatt prispress.
Förslagen i propositionen försöker sätta in bostadspolitiken i sitt sammanhang, dvs. i hela den ekonomiska politiken.
Bild 8
Förslagen i sammandrag innebär en avreglering, räntebidrag som gradvis avvecklas och en kontrollstation efter tre år där det går att se hur det hela har fungerat, finansiering med hjälp av en statlig garanti och dessutom en liten möjlighet att omfördela räntekostnaderna.
Bild 9
Jag går in något översiktligt på detaljerna. Räntebidraget bygger på ett starkt förenklat bidragsunderlag. Det ser jag som en viktig del i propositionen. Den planmässiga avvecklingen av räntebidragen påbörjas, och det blir en avstämning efter tre år. Det hindrar naturligtvis inte att regeringen måste följa utvecklingen noga från var vi nu är fram till periodens slut 1995.
Bild 10
Bilden visar bidragsunderlaget för nybyggnad. Det är lika för alla bostäder, en jämn schablon, oavsett var i landet det byggs, vad slutkostnaden blir och vilka tilläggskvaliteter som väljs. Det är fråga om ett grundbelopp och sedan ett tilläggsbelopp för ytor upp till 120 kvadratmeter.
Det hela är avstämt så att det skall finnas utrymme att öka kontantinsatsen vid produktionen från nuvarande 5% till 10%.
Bild 11
Systemet innehåller också kreditgarantier. Bilden visar en fastighetsinvestering på 930000 kr. Den finansieras med bottenlån. Bottenlåneinstitutet gör en värdering av vad man vill belåna fastigheten till -- med panträtt. I det här exemplet är det 592000 kr. Därefter ges en statlig kreditgaranti. Den beräknas på basis av bidragsunderlaget, 30%.
Det här är en investering på 100 kvadratmeter. Räknar vi på schablonbeloppet, fastställs bidragsunderlaget till 845000 kr. Den statliga kreditgarantin ges på 30% av detta belopp. I det här exemplet är det 253500 kr.
Den egna insatsen blir i det här exemplet 84500 kr. Här finns, som jag sade tidigare, ett omfördelningsutrymme på 10%. Under en 10-årsperiod får man, om man vill, låna utrymmet på 10% för att klara omfördelningen av räntorna.
Det nya systemet med lån med kreditgaranti innebär att de tidigare kommunala engagemangen inte längre blir obligatoriska. Det blir då enbart ett statligt engagemang. Det här hindrar inte att om det behövs ytterligare kreditgarantier att kommunerna själva går in och bestämmer om det. Men det finns inget i propositionen som styr att kommunerna skall gå in.
Bild 12
Vad leder förslaget till? Här visas en kalkyl. Jag antar att det kommer att visas fler kalkyler i dag. Det går att räkna på olika sätt. Allting beror på vilka bedömningar som görs av framtiden. Vad som är viktigt är utvecklingen av räntan och produktionskostnaderna. Jag antar -- men det är inte säkert -- att vi kommer att göra litet olika bedömningar under förmiddagen av framtiden. Det leder också till litet olika slutsatser om hur hyresutvecklingen kan bli framöver.
Det exempel jag presenterar nu räknar med en ränta på 12%. Det går att räkna på en ränta på 10%. Ränteantagandet spelar en oerhört stor roll. Exemplet bygger också på att den egna kapitalinsatsen stiger från 5% till 10%.
Titta på den rad som är betecknad med "utgift". Vi ser att med dagens regler i detta exempel blir ränteutgiften netto 2879 kr. I förslaget blir utgiften högre, nämligen 3376 kr. Men då finns möjligheten med ränteomfördelning, som jag visade tidigare. Utnyttjas den delen blir det i stort sett samma kostnad som med dagens regler.
Om räntan går ned sjunker räntenettoutgiften till 2869 kr. -- jämfört med 12% ränta. Utnyttjas omfördelningen blir det en kostnad på 2280 kr.
Jag vill återigen betona att de exempel som jag visar och de exempel som kommer att visas förmodligen bygger på olika antaganden. Jag tycker att det är rimligt att räkna med en lägre ränta.
Svensk ekonomi kan inte under 1990-talet leva med den realräntechock vi just nu är inne i. Inflationen är 2 à 3%. Marknadsräntorna ligger på 10% för statsobligationsräntan och några procentenheter högre för bostadslåneräntan. Det här kan inte fungera. Vi kommer att få se en betydligt lägre räntenivå. Annars går vi mot väldiga besvärligheter i svensk ekonomi. Den naturliga mekanismen vid en växling från en hög-till en låginflationsekonomi är att det blir en eftersläpning. Mot den bakgrunden finns det goda skäl att räkna med en lägre räntenivå i framtiden.
Vi ser redan nu en ganska stor prispress på byggkostnaderna. Med det här systemet och den utveckling vi ser kommer den snabba utveckling som varit under de senaste 17 åren att brytas. Det är också en viktig förutsättning för att bostadspolitiken skall kunna fungera. Det går inte att ha en byggkostnadsutveckling med den takt som har varit under den perioden.
Bild 13
Vid fastställandet av bidragsunderlaget och den subventionsränta som anpassas efter bidragsunderlaget uppkommer det underlag som blir föremål för räntebidrag. Här visas den planmässiga avvecklingen av räntebidragen. Under 1993 ges som räntebidrag 57% av denna ränta. Först räknas bidragsunderlaget, sedan räknas den s.k. subventionsräntan, därefter ges 57% av denna ränta i bidrag. Det här trappas ner successivt fram till år 2000 -- för hyres-och bostadsrättshus till 25%.
Bild 14
När det gäller egnahem är startpunkten annorlunda beroende på avdragsmöjligheterna för ränteutgifterna. Slutpunkten är annorlunda. Den blir 0 år 2000 -- just beroende på denna avdragsmöjlighet. I sluttampen år 2000 är tanken att för hyres-och bostadsrättshus stanna på 25%, just för att återspegla skillnaden i avdragsmöjlighet i skattesystemet för egnahemsägaren.
Regeringen får återkomma till frågan om det skall utgå något räntebidrag år 2000. Men tanken på en successiv avveckling ligger bakom propositionen. Vi pratar nu om de olika årgångarna, dvs. den nybyggnation som sker 1993, 1994 osv.
Bild 15
Den här bilden visar ett annat sätt att se på det hela. På den horisontella axeln finns de olika årgångarna, dvs. produktionsåren, 1993, 1994 och 1995. Sedan ser vi bidragsåren 1993--2000 för hyres-och bostadsrätterna.
Bild 16
Vad ger ett sådant förslag för statskassan? De underliggande förändringarna kommer smygande, eftersom vi behandlar en årgång i taget. Men efter hand som tiden går blir det kumulativa effekter, eftersom de olika årgångarnas effekter adderas. Här ser vi vad som händer för de olika bidragsåren.
Om vi tänker oss att bidragsår 1 är 1993, bidragsår 2 är 1994 osv., ser vi hur effekten stiger från 680 milj.kr. och närmar sig 5 miljarder kronor det sista året. Det sker en ganska snabb avtrappning för statskassan efter hand som man kommer in i systemet och kostnaderna blir lägre.
Bild 17
Den tidigare bilden avsåg igångsatta byggnationer, och denna bild visar det kassamässiga utfallet för statsbudgeten. Det tar tid innan en nybyggnad blir färdig. Den sista kolumnen inkluderar dels det förslag jag nyss presenterat, dels den extra avtrappning som regeringen föreslår för 1993 och de sjunkande räntenivåer som beräknas i långtidskalkylerna i kompletteringspropositionen. Sammantaget blir det en ordentlig knäck på kurvan med räntesubventioner. Långtidskalkylerna går ner till strax över 20 miljarder kronor. Om utvecklingen fortsätter, kan räntebidragen mot slutet av decenniet komma att halveras. Det innebär således väsentliga besparingar för statskassan.
Lennart Nilsson (s): De här siffrorna visar ett exempel på en produktionskostnad av 930000 kr. för 100 kvadratmeter. Vi vet att byggkostnaderna varierar mycket i landet. Vi antar att dessa siffror utgör ett genomsnitt och att kostnaderna i Stockholm är 20% högre. Vem skall finansiera detta med de förenklade bidragsreglerna när en familj vill bygga ett hus för den summan?
Är det inte förrädiskt att visa en bild med siffror där den egna insatsen egentligen inte kostar något? Hur går det att bygga ett exempel på att egeninsatsen inte kostar något? Har man pengarna på banken får man ränta. Behöver man låna pengarna får man betala ränta. Här blir det plötsligt minus i exemplen, vilket jag inte begriper. Urban Bäckström: Det finns ingen kostnad för det egna kapitalet inlagd. Det bygger på att avkastningen på en fastighet kan delas in i två delar. Det är dels värdestegringen, dels direktavkastningen. Mot den bakgrunden finns det skäl att räkna med en lägre kostnad för det egna kapitalet när det gäller direktavkastningen.
När det gäller egnahemsboende och att jag i mitt eget hus sätter in en högre kontantinsats, tycker inte jag att det finns anledning att räkna med någon kostnad för det i boendekalkylen.
När det gäller ett företag som bygger ett hus, finns det naturligtvis skäl att göra detta. Där vill jag då poängtera att det handlar om direktavkastningen. Den är väsentligt lägre än totalavkastningen, dvs. den avkastning man behöver för att betala ränta på hela huset.
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag ber om korta frågor och korta svar om vi skall hinna med på den korta tid vi har.
Lennart Nilsson (s): Jag skall konkretisera det här. Du hade ett exempel på 930000 kr. 84000 kr. var egen insats. Det bygger på det förenklade bidragsunderlaget. Men om vi utgår från verkligheten är ju kostnaderna olika i olika delar av landet. Om det kostar 200000 kr. mer här i Stockholm än vad det gör i Tomelilla innebär det att man skall ut med 284000 kr. själv för att kunna klara detta.
Urban Bäckström: Det är riktigt att bidragsunderlaget är likadant över hela landet. Det innebär också att subventionen blir något mindre där det är dyrt att bo och något större där det är billigt att bo. Det innebär att i överhettade storstadsområden blir subventionen mindre, medan den på andra ställen i landet, där det är billigare att bo, blir större. Men ingenting hindrar att kommunerna går in och ger ytterligare kreditgarantier om man skulle vilja detta.
Jag vill också poängtera att det har byggts väldigt mycket just i de överhettade storstadsområdena under de senaste åren. Det gör väl att nybyggnadsbehovet under de närmaste åren kanske inte är så stort. Tillsammans med konstruktionen av det här bidragsunderlaget skapar det förhoppningar om sänkta, eller i alla fall en lägre, produktionskostnadsutveckling och en utjämning över regionerna.
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag föreslår att vi tar tre frågor i taget. Om du kan anteckna frågorna kan vi spara litet tid.
Bertil Danielsson (m): De exempel som du har presenterat har dagens system som utgångspunkt, men vad som är minst lika intressant är hur regeringens förslag verkar i förhållande till det räntelånesystem som egentligen är alternativet. Jag tror inte att någon här har tänkt att vi skall behålla dagens system. Allt måste ställas i relation till räntelånesystemet. Har du några siffror eller kalkyler på hur skillnaderna är?
Lars Stjernkvist (s): Det gäller sambandet mellan subventionerna och produktionskostnaderna. Du var ju inne på det vid flera tillfällen. Jag blev inte riktigt klar över vad du egentligen ville ha sagt. Du började med att säga att det inte var väl belagt att subventionssystemet i sig höjde produktionskostnaden. Det var inte väl belagt, sade du inledningsvis, om jag hörde rätt. Sedan lade du på en overheadbild som beskrev konsekvenserna av subventionssystemet. En konsekvens, utan reservationer, var höga produktionskostnader. Detta är ju en springande punkt och ett av huvudargumenten för en förändring av systemet. Vilka analyser har man gjort inom departementet för att komma fram till den första eller den andra slutsatsen?
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag har personligen en fråga som i motsatt riktning anknyter till det Lennart Nilsson frågade om. Jag förstår att detta är tillkommet för att pressa kostnaderna där de är högst. Det finns ju områden där kostnaderna är mycket låga, t.ex. i glesbygden. Det har funnits möjligheter att fördjupa kreditgarantin i tidigare system. Finns det någon fördjupning i det här systemet? Om den tekniken finns, innebär den att man ökar kontantinsatsen. Bedömer ni att det kan få några följder för att bygga i glesbygd?
Urban Bäckström: Jag börjar med den första frågan av Bertil Danielsson. Det är alldeles riktigt att man också kan jämföra med räntelånesystemet. Jag har tyvärr inte några sådana siffror här. Men det är ändå viktigt att frågan kommer upp. I går passade jag på tillfället att läsa litet grand från den tidigare hearing som utskottet hade när det systemet skulle införas.
Att införa ett räntelånesystem i en situation med hög ränta och låg inflation, dvs. ett räntelånesystem som bygger på en tillväxt i fastighetens värde och att man där kan ta ut den höga räntekostnaden genom att belåna fastigheten under de inledande åren, skapar oerhörda problem för framtiden. Det gäller först och främst dem som berörs, dvs. fastighetsägarna. De får då överinteckna sin fastighet och dra upp lånebördan samtidigt som fastighetspriserna sjunker. När de sedan inte kan betala detta, kommer det naturligtvis att drabba statskassan.
Det är möjligt att ett sådant system visuellt under något år i dessa tider skulle ge en lättnad för statskassan, men sedan skulle den stora kostnaden slå tillbaka. Jag har hört många experter under de senaste månaderna som har sagt att det var tur att räntelånesystemet inte infördes. Därmed har jag sagt någonting om principerna kring detta och min syn på det.
När det gäller sambandet mellan produktionskostnader och subventioner, sade jag att oavsett hur det är med den saken, kan vi inte klara att leva med den ökning av produktionskostnaderna som vi har haft under senare år. Vi inför nu mekanismer som på papperet teoretiskt, och förhoppningsvis även i praktiken, kommer att verka tillbakahållande på produktionskostnaderna. Det finns goda skäl att förmoda att systemet har haft betydelse under de här åren, men jag kan inte vetenskapligt belägga detta, sade jag i ärlighetens namn. Oavsett hur det är med sambanden här, är det viktigt att konstatera att vi inte klarar en samhällsekonomi där byggkostnaderna stiger dubbelt så mycket som priserna i allmänhet. Det är uppenbart att man måste göra någonting åt den saken.
När det gäller Agne Hanssons fråga om fördjupning och ökad kontantinsats, vill jag säga att i det fortsatta utredningsarbetet kommer frågan om bosparande att belysas. Vi avvaktar ett sådant förslag. Det finns möjlighet för kommunerna, som inte är med på samma sätt som tidigare i det nya systemet, att gå in och ställa kreditgarantier om man bedömer det erforderligt. Men här får regeringen komma tillbaka när det gäller de nya sparförslagen och möjlighet att lägga större kontantinsatser.
Ordföranden Agne Hansson (c): Ditt svar är alltså att det inte finns någon reell fördjupning av kreditgarantin.
Urban Bäckström: Det finns möjligheter för kommunerna att ställa garantier om man bedömer att det är önskvärt.
Britta Sundin (s): I de exempel som har visats tycker jag att man använder sig av lägenhetsytor som är litet mindre än vad vi vanligen brukar arbeta med. Vi såg att man här räknade med 70 m2 för en lägenhet och 100 m2 för eget hem. Skall systemet medvetet styra till mindre bostäder? Det var den frågan.
Sedan skulle jag ytterligare vilja ta upp det här med den egna insatsen. Har ni gjort kalkyler på hur mycket bostadskostnaden skulle öka i det exempel vi såg tidigare om man måste låna till insatsen?
Eva Zetterberg (v): Man kan ha många synpunkter på systemet i sig. Jag vill ställa en fråga som gäller genomförandetiden. Det har ju funnits en stor oro för en sänkning av byggproduktion etc. och för att det finns risk för att det över huvud taget inte kommer att byggas. Jag undrar varför regeringen och departementet har valt att gå ut så snabbt som redan från 1993. Finns det inte skäl för att ge den stabilitet som man talar om i andra sammanhang och gynna de branscher som jobbar med det här, i stället för att sänka dem genom att skjuta på genomförandetiden? Finns det inga sådana diskussioner och funderingar för att låta byggbranschen fortsätta att fungera någorlunda?
Urban Bäckström: Britta Sundin frågade om systemet skall styra till mindre ytor. Nej, det är inte avsikten. Avsikten är att det skall byggas sådana lägenheter och sådana småhus som människor vill bo i och har råd att bo i. Men från statsmakternas sida finns det anledning att ge ett bidrag som är lika för alla, oberoende av var de finns i landet. Då blir det fördelningspolitiskt mest riktigt.
Däremot skall systemet inte direkt styra till överkvaliteter och överytor som man inte egentligen behöver och efterfrågar. Finessen med den här uppläggningen är att man får ett bidragsunderlag som är lika för alla. Om man sedan vill, har råd och bedömer att det är ändamålsenligt kan man göra de tillägg i produktionen som man vill ha. Då får man också betala för detta. Statsmakterna ger ett grundbidrag.
Den andra frågan gällde detta med att låna till kontantinsatsen. Själva poängen med det här förslaget är att man skall öka kontantinsatsen. Vi skall öka bosparandet och den egna insatsen så att man inte tar på sig för stora lån. Nu är ökningen här marginell. Den är från 5% till 10% vid de här förutsättningarna. Poängen är just att öka den egna kontantinsatsen.
När det gäller genomförandetiden och om man kan vänta, skall vi komma ihåg att det system som skulle ha trätt i kraft den 1 januari 1992 var räntelånesystemet. Det ville den här regeringen inte genomföra på grund av de allvarliga konsekvenser som det skulle ha lett till. Därför var det angeläget att bryta upp det och temporärt gå tillbaka till det gamla systemet. Samtidigt kom signaler under hösten, när detta var gjort, om varför det inte fanns något förslag för framtiden. Det var byggarnas ständiga frågor. Det är ju ingenting som man gör hur som helst. Man behöver långsiktighet i ett byggande.
I samband med att utredaren tillsattes skrevs det in i direktiven att det skulle vara en snabbutredning. Det blev en mycket snabb utredning som presenterades i april. Då var frågan om det skulle läggas fram en proposition till hösten eller om det skulle läggas fram en proposition till våren som klarade ut de långsiktiga riktlinjerna. Regeringen valde att lägga fram en proposition redan till våren med en kort remisstid. Detta gjorde man därför att utredningsarbetet hade bedrivits, som vi upplevde det, i nära samarbete med alla intressenter. Alla var angelägna att det kom fram ett förslag som riksdagen ställde sig bakom och som gav de långsiktiga spelreglerna i branschen. Det är avsikten med att förslaget kom så snabbt.
När det gäller ikraftträdandet är det enligt min mening också angeläget att det träder i kraft ganska snabbt, eftersom förslaget innehåller sådana fördelar, inte minst när det gäller förenklingar i systemet. Det är mycket bättre än det system som vi lever med just nu. Det är ett av skälen till att det träder i kraft snabbt.
Ordföranden Agne Hansson (c): Då tar vi två korta frågor med korta svar.
Britta Sundin (s): Skall jag uppfatta detta så att systemet är byggt för kapitalstarka människor? Det finns inga kalkyler som visar vad boendekostnaden skulle bli för en vanlig löntagare som vill bygga ett egnahem.
Dan Eriksson i Stockholm (nyd): Jag skulle vilja att du utvecklade detta med sänkta skatter under genomförandetiden litet grand. Vi vet ju alla att en stor del av produktionskostnaden är skatter och avgifter. Hur ser det ut fram till år 2000?
Urban Bäckström: Låt mig börja med den sista frågan. Jag kan naturligtvis inte ge någon prognos eller ha någon uppfattning om den nuvarande regeringens strategi när det gäller skatterna fram till år 2000. Jag får hänvisa till kompletteringspropositionen och finansplanen och vad som där sägs om regeringens skattestrategi.
När det gäller frågan om detta är ett system för kapitalstarka människor, vill jag säga att det är det inte. Även den tidigare regeringen visade ju att subventionssystemet inte hade den fördelningspolitiska träffsäkerhet som var tanken från början. Det här systemet är ett fördelningspolitiskt riktigt system där man ger ett grundbidrag lika för alla, oavsett var man bor. Om man sedan vill ha tillägg väljer man det tillägg som man vill ha och är beredd att betala för. Det tidigare systemet styrde till onödiga tillägg för att man skulle få räntebidragen. Man valde kanske inte alltid tilläggen för att man skulle få en bättre kvalitet i boendet, utan för att man skulle få mer räntebidrag. Jag skulle vilja påstå att det här systemet är mer fördelningspolitiskt riktigt än det tidigare.
Ordföranden Agne Hansson (c): Då tackar vi Urban Bäckström som representant för förslagsställarna. Därmed går vi över till nästa block med representanter för finansieringssidan och för myndighetsutövningen. Då ber jag att få hälsa välkommen och överlämna ordet till Claes Norgren från riksbanken.
Claes Norgren: Ur riksbankens synvinkel är frågan hur olika bostadsfinansieringssystem fungerar på kreditmarknaden av vikt. Inledningsvis vill jag därför peka på den vikt bostadsfinansieringen har för kreditinstituten och för kreditmarknadens struktur.
Bostadsinstituten svarade under år 1991 för ungefär 44% av den totala utlåningen på den svenska kreditmarknaden. Av den totala nettoutlåningen under året avsåg 66 miljarder kronor lån som var förknippade med olika former av statliga räntegarantier.
Förändringen inom det här området har naturligtvis djupgående effekter på incitamenten, både för kreditinstituten och för individerna. När det gäller bostadsfinansieringen har en dramatisk ökning av de statsfinansiella kostnaderna skett. De har ju, som visades tidigare, ökat successivt år för år. Detta har ställt krav på en reformering av det tidigare bostadsfinansieringssystemet.
Det har presenterats ett flertal utredningar under årens lopp. I det här sammanhanget har riksbanken ansett att det är angeläget att man snabbt vidtar åtgärder för att reformera det nuvarande systemet.
Den kritik som riktats mot det tidigare systemet har främst varit baserat på tre punkter. Den första punkten gäller den kraftiga ökningen av statsutgifterna, som jag tidigare nämnde.
Den andra punkten gäller de sparincitament som har funnits i systemet.
Den tredje punkten gäller fördelningen av ränterisken mellan låntagare och den offentliga sektorn.
Jag tänkte kommentera de här tre punkterna litet mer i detalj.
Vad gäller ökningen av statsutgifterna har en bidragande orsak till den kraftiga ökningen varit den låga initiala garanterade räntan i kombination med den långsamma upptrappningen av garantiräntan. Under 80-talet har de nominella räntorna stigit. Det har bidragit till en strukturellt mycket hög nivå på statsutgifterna för den här typen av bidrag.
Med den inflationstakt vi har haft och de låga garanterade räntor som har funnits i det tidigare systemet har det funnits mycket kraftiga incitament för skuldsättning i hushållssektorn. Det låga sparandet har varit ett av de generella problemen i den svenska ekonomin under senare år.
Den tredje punkten gäller ränterisken. Då det tidigare systemet var utformat så att den garanterade räntan var fast innebar det att statsbudgeten, skattebetalarna och det offentliga tog alla risker när räntenivån förändrades. Detta har skapat en avskärmning av stora delar av hushållssektorn från anpassningar i räntenivån. Bördan på andra sektorer än dem som är omfattade av räntebidragssystemet blir ännu större när anpassningen av räntorna och stabiliseringspolitiken verkar.
När det gäller de synpunkter som vi har framfört på reformeringen av systemen, är det också tre punkter som vi har tyckt varit viktiga för utformningen av ett framtida reformerat bostadsfinansieringssystem.
Den första bör vara att man gör en upptrappning av räntebidragen så att man gör en successiv anpassning i syfte att sänka kostnaderna för staten.
Den andra punkten gäller att man skulle kunna erbjuda en statlig kreditgaranti för topplån. Det skulle underlätta omfördelning av utgifter över tiden.
Den tredje punkten gäller att subventionsinslagen bör vara frikopplade från själva lånefinansieringen.
Det nu presenterade förslaget följer ganska väl de riktlinjer vi har tyckt varit väsentliga för en reformering av bostadsfinansieringen. De ligger väl i linje med dessa synpunkter. Systemets utformning har givits en enkel och robust form som vi ser det.
Sammantaget är det riksbankens uppfattning att systemet är positivt i sina huvuddrag. Det följer väl de riktlinjer som vi tidigare har pekat på som väsentliga.
Framöver tror jag dock att man skall följa en punkt mycket noga. Det är utformningen av de statliga garantierna. Skillnaden mellan fastighetsvärden och pantvärden kan exponera staten för betydande risker, och det är viktigt att den noga följs upp framöver.
Sammanfattningsvis är vår uppfattning att systemet kan fungera väl på kreditmarknaden, att det förbättrar incitamentstrukturen och att det på sikt bidrar till att reducera det strukturella underskottet i statens finanser.
Ordföranden Agne Hansson (c): Då lämnar jag ordet till Sören Rung från Svensk Fastighetskredit.
Sören Rung: Herr ordförande! Bostadsinstitutens prövning av det här nya systemet har av naturliga skäl inrikats på en rad tekniska frågor. Vi har under utredningsarbetets gång haft tillfälle att yttra oss direkt till utredaren. Våra synpunkter har i allt väsentligt tillgodosetts i propositionen.
Vi har också koncentrerat oss på att både tekniskt och administrativt försöka hitta smidiga former för samarbetet med den nyinrättade bostadskreditnämnden. Jag tycker att vi även där, med vissa reservationer, har fått en slutgiltigt bra lösning som åtminstone i förväg ser ut att kunna fungera. Vi har haft vissa synpunkter på att man från början inte kunde få några förhandsbesked om huruvida den statliga garantin skulle utgå eller inte.
Den normala gången är att man bygger med ett byggnadskreditiv. Under byggnadstiden är naturligtvis kreditinstitutet exponerat för en ren kreditrisk. Den ökar naturligtvis kraftigt om inte den statliga garantin utbetalas vid färdigställandet. Jag tycker dock att vi genom underhandskontakter har kunnat klara ut det. Det är ju också en man från våra egna led som är chef för bostadskreditnämnden.
Vi har också försökt att titta på hur det nya systemet skulle kunna influera på kreditmarknaden. Där har ju framför allt fastighetsmarknadens betydelse ökat under de senare åren, inte minst med tanke på det labila läge som fastighetsmarknaden, och därmed institutens kreditrisker, befinner sig i. Vi konstaterar med tillfredsställelse att det nya systemet i allt väsentligt lämnar det gamla beståndet orört. Det har varit mycket väsentligt för oss.
När det gäller bidragsdelen har jag samma uppfattning som Claes Norgren att det principiellt är bra att bidragssystemet skiljs från finansieringen. Jag har dock en invändning, och den tror jag är gemensam för alla institut. Vi är kritiska mot att enligt det här förslaget skall bidragsdelen utbetalas direkt till låntagarna. Såvitt jag förstår kommer det inte finnas någon möjlighet att pantsätta bidragsdelen till institutet. Jag är rädd för att det kommer att öka kreditriskerna något i instituten. Vi måste i varje fall skärpa vår prövning av låntagarna, eftersom man annars kan riskera att det inte finns några pengar kvar att betala räntor med när förfallodagen kommer. Men det är trots allt en detaljanmärkning. I allt väsentligt har vi sett positivt på förslaget från institutens sida.
Ordföranden Agne Hansson (c): Tack för det. Då går vi vidare till boverkets generaldirektör Gösta Blücher.
Gösta Blücher: Tack, herr ordförande! Jag tänkte främst uppehålla mig vid effekterna på boendekostnader och bostadsbyggande av det förslag som är lagt i kompletteringspropositionen.
Jag tänkte dela upp det på en diskussion om effekterna på kort sikt, de närmaste åren, och på litet längre sikt under 1990-talet.
För att bedöma effekterna på bostadsbyggandet är naturligtvis boendekostnadernas förändring av den största betydelse. När det gäller den utveckling som kommer att ske under de närmaste åren har man i kompletteringspropositionen redovisat och baserat sina beräkningar på en byggkostnad av 10200 kr. per kvadratmeter, vilket överensstämmer med boverkets statistik vad avser den nedre kvartilen av kostnader under sista kvartalet 1991.
Jag bedömer att det är en acceptabel utgångspunkt. Produktionskostnaderna sjunker nu även i nominella termer. Under 1992 i förhållande till 1991 kan de beräknas sjunka med 5--10% oavsett andra effekter av det nya systemet.
Men man måste också beakta de regionala skillnaderna i produktionskostnaderna. Det värt att notera att om kostnaderna i riket i gemen ligger på 10200 kr. per kvadratmeter, ligger motsvarande kostnad, fortfarande tagen från den nedre delen av statistiken, i Stockholmsområdet på 11900 kr. Det är en väsentlig skillnad. Det betyder att kostnader i nyproducerade bostäder jämfört med dagens system kommer att öka särskilt mycket i Stockholmsområdet. Men hur mycket inflyttningskostnaderna ökar 1993 är naturligtvis beroende på ränteutvecklingen.
Med en marknadsränta även under 1993 på 12% skulle boendekostnadsökningen ligga i storleksordningen 12%. Men vid en marknadsränta 1993 på 10% skulle skillnaden inte vara mer än 2,4%. Detta kan naturligtvis få ganska stor betydelse för vilka effekter det får på bostadsbyggandet.
I Stockholmsområdet skulle boendekostnaderna öka med 23 % vid en marknadsränta på 12 % och öka med 12 % vid en marknadsränta på 10 %. Där blir alltså effekterna större.
Jag skall försöka översätta detta till effekter på bostadsbyggandet, såsom vi tidigare har bedömt utvecklingen av bostadsbyggandet 1992--1993. Vi har räknat med att det under 1992 skulle komma att igångsättas 40000 bostäder och under 1993 igångsättas 30000--35000 bostäder.
Jag bedömer att effekterna av det förslag som har lagts fram i kompletteringspropositionen snarare är positiva än negativa i förhållande till de siffrorna, och jag skall försöka förklara varför.
Om vi tittar på effekterna på bostadsbyggandet 1992 finner vi att marknaden har varit osäker om vilka villkor som långsiktigt skall gälla för det bostadsbyggandet. I kompletteringspropositionen görs klart att de regler som gäller kommer att fortsätta att gälla. Dessutom står det helt klart att reglerna är förmånligare 1992 än 1993, och det finns anledning att tro att man kan göra vissa vinster på att sätta i gång sitt bostadsbyggande 1992 i stället för 1993. Jag kan ange några siffror.
Nuvärdet av de subventioner som utgår till en bostad på 77m2 som sätts i gång 1993 är 363000 kr., och nuvärdet av subventionerna till en lika stor bostad som sätts i gång 1993 är 254000 kr. Det är klart att detta också har effekt på viljan att starta bostadsbyggande i år, så jag bedömer att den effekten är positiv. Men det är möjligt att effekten kan bli positiv även 1993.
I de enkäter om viljan att starta bostadsbyggandet 1993 som vi har gjort bland byggherrar och andra, har man i bedömningarna också vägt in osäkerheten om det framtida finansieringssystemet och därför inte vågat starta byggande. Om nu riksdagen fattar det här beslutet kan osäkerheten sägas vara undanröjd. Jag tror att subventionsnivån 1993 är bättre än vad de flesta har förväntat sig, och därför behöver det inte bli negativa effekter för dem som vill starta 1993. För dem som vill starta 1993 ligger det dessutom i bedömningen, att subventionerna är ännu mindre värda om man skjuter upp byggandet till 1994. Jag sade att nuvärdet av subventionerna till en lägenhet på 77 m2 som startas 1993 var 254000 kr., och motsvarande nuvärde för det byggande som startas 1994 är 233000 kr. Min bedömning är därför att siffrorna inte behöver justeras nedåt från dessa synpunkter. Däremot kan andra effekter i lågkonjunkturen göra att bostadsbyggandet sjunker under dessa siffror.
Jag vill passa på att anmäla att utvecklingen när det gäller antalet tomma lägenheter förefaller att i någon mån ha stannat upp, enligt de preliminära siffror som vi har fått från statistiska centralbyrån för mars månad.
När det gäller utvecklingen på längre sikt är det väsentligt svårare att göra en bedömning. Boendekostnadernas utveckling blir helt beroende av den ekonomiska politiken. Vi måste komma ihåg att grundschablonen, som ligger till grund för beräkningen av subventionen, är oförändrad i nominella tal i hela den framtida utvecklingen. Om inflationen är så låg att värdet av grundschablonen inte urholkas och marknadsräntorna sjunker, blir effekten på boendekostnaderna obetydlig. Det är t.o.m. så att en sänkning av marknadsräntorna med 1 procentenhet om året vid i stort sett oförändrat värde på grundschablonen, helt neutraliserar effekten av avtrappningen av subventionerna, som sker med 5 procentenheter varje år.
Om inflationen däremot skulle vara hög urholkas mycket snabbt värdet av subventionerna, och om räntenivån är hög blir också boendekostnadsökningarna mycket kraftiga. Vid hög ränta kan man alltså räkna med att efterfrågan på nyproducerade bostäder mycket snabbt kommer att sjunka. Jag kan ännu inte bedöma vilket som är värst: hög ränta och hög inflation eller hög ränta och låg inflation. I bägge fallen kommer konsekvenserna för bostadsbyggandet att vara mycket kraftiga.
I förhållande till den bedömning som boverket tidigare har gjort av bostadsbyggnadsbehovet, dvs. den vilja att bilda nya hushåll som finns för närvarande, har vi sagt att volymen behöver ligga på ungefär 35000 om året. Med en gynnsam utveckling av betalningsförmågan skulle dagens system sannolikt leda till att efterfrågan ökar över de siffrorna. Med låg inflation och låg ränta bör man, med det nya systemet, kunna genomföra ett sådant bostadsbyggande, men med en hög ränta kommer bostadsbyggandet att sjunka kraftigt under de siffrorna.
Jag vill också påpeka att systemet får konsekvenser även när det gäller ombyggnadsverksamheten. Den övre gränsen för kostnader som kan ge subventioner sänks från drygt 7000 kr. per m2 till drygt 5000 kr. med detta system. Det är värt att notera att anbudspriserna på ombyggnadsprojekten normalt ligger runt 5000--6000 kr. per m2 , så det behöver inte bli så allvarliga konsekvenser. Däremot minskar den subventionerade andelen av kapitalkostnaden med 25%, och därför kan man räkna med att även ombyggnadsverksamheten kommer att sjunka i förhållande till vad den skulle ha gjort med det nuvarande systemet. Jag kan påminna om det som jag redovisade tidigare, dvs. att det nu sker en mycket kraftig stegring av verksamheten på ombyggnadssidan.
Jag tror inte att tiden tillåter mig att säga mera nu, men jag är beredd att senare göra en viss bedömning av vilka konsekvenser detta kan få för bostädernas standard, om det skulle intressera utskottets ledamöter.
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag tackar föredragandena i detta block. Då är det dags för utskottets ledamöter att ställa frågor.
Lars Stjernkvist (s): Jag vill ställa en fråga till Claes Norgren, riksbanken. På finansdepartementets overheadbild fick vi se att subventionssystemet har påverkat räntorna uppåt. Samma teori framförs i Georg Danells utredning på s. 42, där det sägs att räntorna till icke oväsentlig del beror på bostadssubventionssystemet. Stämmer det?
Birger Andersson (c): Det är rimligt att vi jämför de två aktuella alternativen. Räntelånesystemet diskuterades livligt för något år sedan, och vi var många som uppfattade det som ett komplicerat system. Det var svårbegripligt för den enskilde låntagaren, och återverkningarna på längre sikt var svåra att överblicka. Jag vill fråga de tre föredragande som har inlett: Uppfyller det nu föreliggande förslaget kravet på enkelhet och robusthet mycket bättre än räntelånesystemet?
Marianne Carlström (s): Jag vill ställa en fråga till Gösta Blücher, och den gäller kvaliteten i bostäderna. Finns det med det nya systemet -- som trots allt blir dyrare på sikt -- risk för att kvaliteten i bostäderna sänks och därmed, vilket är det allvarliga, funktionskraven?
Claes Norgren: Vad gäller den första frågan, om sambandet mellan subventionssystemet och räntenivån, är det viktigt att peka på att de samband som finns på detta område naturligtvis är komplexa. Det finns en rad olika faktorer som påverkar räntenivån, men i den mån det uppstår ökade statsutgifter till följd av ett subventionssystem och detta inte kompenseras i övrigt med ekonomisk-politiska åtgärder, finns det naturligtvis ett samband mellan subventionssystemet och räntenivån av den karaktär som är angiven.
När det gäller den andra frågan, som ställdes till oss alla tre, skulle jag vilja säga att det nu presenterade förslaget är att föredra vad gäller robusthet och enkelhet, om man jämför det med det tidigare föreslagna räntelånesystemet.
Sören Rung: Jag kan göra samma bedömning när det gäller det gamla förslaget om räntelån. Vår huvudsakliga invändning mot det förslaget -- som instituten, med något undantag, var negativa till -- var att det var ganska krångligt och svårförklarligt. Det här systemet är enklare, och därför är det att föredra.
Gösta Blücher: När det gäller robusthet beror det naturligtvis på vilken typ av robusthet man efterfrågar. Det nya systemet reagerar kraftigt på ränteförändringar, som framgick av vad jag sade. Det betyder att bostadsbyggandet kommer att variera mycket kraftigt beroende på räntans utveckling. Systemet är robust vad avser relationerna till de grundläggande parametrar som det bygger på, men det kan innebära stora variationer i faktiskt bostadsbyggande. Det tidigare systemet, och även räntelånesystemet, var på det sättet mera robust för byggmarknaden, dvs. att byggandet kunde hållas uppe på en relativt jämn och oförändrad nivå, oberoende av hur andra parametrar, t.ex. räntan, utvecklades. Det är alltså en fråga om vilken robusthet man eftersträvar. Enkelheten är stor i det system som är framlagt, och därför är det naturligtvis också lätt att administrera.
Sedan vill jag svara på Marianne Carlströms fråga om kvaliteten. Det är inget tvivel om att det förslag som nu har lagts fram kommer att få konsekvenser för bostädernas utformning och standard. Det kommer sannolikt att få betydande konsekvenser och bidra till en sänkning av bostadsstandarden. Om man jämför bostäder som har ett relativt enkelt utförande med bostäder som har ett litet mera komplicerat utförande och som kräver större hänsyn, är skillnaden i utgående boendeutgifter per månad i dag ungefär 1300 kr., och den skillnaden kommer att öka till 2800 kr. med det nya systemet. Vi har tagit några exempel ur produktionen. Skillnaden i boendekostnad mellan den mycket enkla och den litet mera komplicerade bostaden är större med det nya systemet än om bostäderna vore helt osubventionerade. Det kommer naturligtvis att bidra till en sänkning av bostadsstandarden.
Det kan vara värt att erinra sig -- några utskottsledamöter har kanske varit med länge -- att det 1956 infördes ett system med en kvadratmeterbaserad schablon, med i stort sett samma motiv som redovisas i kompletteringspropositionen. Man konstaterade tio år senare, när man gjorde en utvärdering, att den kostnadsdämpning som har uppnåtts genom lägre standard och kvalitet enligt kommitténs uppfattning -- den dåvarande bostadspolitiska kommittén -- sett på längre sikt var av tvivelaktigt värde. Man skall vara klar över att även detta system kommer att sänka produktionskostnaderna, men det kommer att göras till priset av sänkningar av kvalitet och standard i bostäderna.
Eva Zetterberg (v): Jag vill fortsätta diskussionen om kvalitet i boendet och det som Gösta Blücher tog upp. Jag undrar: Kan det inte vara så, trots att man eftersträvar förenklingar, att man i praktiken måste öka byråkratin för att just kontrollera att kvaliteten inte sänks, att normer inte åsidosätts etc.? Finns det inte risk för att det i stället för en förenkling blir en utökad administration, just därför att man måste se till att kvaliteten inte sjunker alltför drastiskt?
Ulf Lönnqvist (s): Diskussionen har mycket handlat om vilken nivå räntan kan tänkas ligga på framöver. Men vilket system man än väljer, spelar räntenivån naturligtvis en avgörande roll. I det nuvarande systemet har den stor betydelse för belastningen på statsbudgeten, däremot inte lika stor betydelse för just den enskildes boendekostnad och därmed möjligheterna att upprätthålla ett byggande. Det nya systemet skulle då innebära betydande svårigheter om räntan ligger kvar på en hög nivå.
Min första fråga till er tre är närmast: Vilken slutsats drar ni att konsekvenserna blir om räntan kommer att ligga kvar på en hög nivå?
Min andra fråga är: Innebär inte detta, eftersom vårt ränteläge i så stor utsträckning påverkas av internationella företeelser, att möjligheten att upprätthålla den bostadsproduktion som vi behöver till kostnader som folk har råd att betala blir mer och mer beroende av internationella faktorer?
Bertil Danielsson (m): Jag vill ställa två frågor till Gösta Blücher.
Eftersom det är lika förmånligt att bygga i storstäder som att bygga utanför dessa, men produktionskostnaderna rimligtvis är lägre ute i landet, gör du då den bedömningen att det sker en dämpning i storstadsområdena och att det blir en större benägenhet att bygga i andra delar av landet med det föreslagna systemet?
I vilken utsträckning kan man göra jämförande bedömningar när det gäller standard, utrymmen och annat i förhållande till räntelånesystemet, som är alternativet? Skulle det på något sätt påverka standarden, eller skulle den vara ograverad i förhållande till nuläget?
Sören Rung: På frågan om räntenivåns betydelse för den framtida byggnationen vill jag svara att det är klart att hela systemet innebär att man också måste föra in marknadsmässiga bedömningar, framför allt från kreditgivarsynpunkt -- det är den rollen som jag spelar. Vi ser naturligtvis att vi måste göra mera noggranna kreditbedömningar av de byggprojekt som skall sättas i gång, och i bedömningarna tar vi sikte på om efterfrågan är sådan att vi kan gå in, att förhållandena och byggherrens ekonomiska kvalitet är sådana att byggprojektet kan stödjas med krediter. I det avseendet kan det gamla systemet, som inte är aktuellt, vad jag förstår, sägas innebära en viss automatik, och det är väl den automatiken i igångsättningarna som man vill komma ifrån.
Det är helt klart -- där delar jag Urban Bäckströms bedömning -- att en räntenivå som ligger kvar på 12% och en fortsatt mycket låg inflation kommer att få fortsatt stora effekter på hela fastighetsmarknaden. Hög ränta och låg inflation är det värsta fastighetsmarknaden vet.
Claes Norgren: Den första frågan gällde vilken slutsats man drar om räntenivån ligger kvar på en hög nivå med ett sådant här system. På lång sikt, när systemet är infört fullt ut, ligger det naturligtvis i förslagets natur att det kommer att ske en anpassning av produktionen och låntagandet inom den här sektorn, som svarar mot den högre räntenivån.
Det man kan peka på i det sammanhanget är att den högre räntan i en sådan tänkt situation är ett utslag av en allmän ekonomisk situation, och i det här systemet slår ju den högre räntan generellt på flera sektorer. Kort sagt finns det inte någon sektor som är isolerad, där anpassningen inte sker, och det torde förbättra allokeringsmekanismerna i ekonomin och kanske också förbättra möjligheterna till en snabbare anpassning.
På den andra frågan, vad gäller att produktionen blir beroende av internationella faktorer, är svaret ja.
Gösta Blücher: Jag skall först svara på frågan om byråkrati och kvalitet. Vi skall vara helt klara över att det nya systemet inte leder till någon ökad byråkrati. Tvärtom finns det klara förenklingar i systemet.
När det gäller kvalitetsbevakningen, bygger systemet på att kvaliteten vid meddelat byggnadslov anses vara tillfredsställande. Byggnadslovet baseras ju på de regler som i dag gäller i plan- och byggnadslagstiftningen med tillhörande tillämpningsföreskrifter i boverkets nybyggnadsregler. Samtidigt vill jag notera att möjligheterna att förenkla byggreglerna blir väsentligt sämre, och det kan på sikt bidra till en ökad byråkrati. Det kan resas krav på ytterligare tillägg i byggreglerna för att bevaka att en del av de befarade standardförsämringarna inte blir verklighet. Det pågående arbetet med att förenkla byggreglerna försvåras därmed.
Sedan vill jag säga till Ulf Lönnqvist, att en fortsatt hög räntenivå får mycket kraftiga effekter, först på boendekostnader och sedan på bostadsbyggande. Ligger räntan kvar på 12% år 1997 kommer boendekostnaderna att vara 40% högre med det nya systemet än med dagens system. Skillnaden skulle vara ännu större gentemot räntelånesystemet, som var gynnsamt för inflyttningskostnaderna i nyproduktionen.
Till Bertil Danielsson vill jag säga, att när jag gjorde bedömningen av effekterna för 1993 fullföljde jag kanske inte tillräckligt det jag sade inledningsvis om de regionala skillnader som kan uppkomma genom att boendekostnadsökningen blir större i Stockholmsområdet. Det kan få en klart dämpande effekt i Stockholmsområdet, och bostadskostnadsökningarna ligger på 20--25% i förhållande till 1992 års regler. Det är alltså en dämpning som går utöver den dämpning som redan är på gång. Den effekten behöver man inte befara ute i landet, och där kan den bedömning jag gjorde hålla, dvs. att i den mån det har någon effekt så är den positiv.
När det gäller frågan om det nu i kompletteringspropositionen föreslagna systemet och räntelånesystemet skulle ha olika effekt på standarden, vill jag säga att själva konstruktionen av subventionen i relation till ränta och annat är oberoende. Det som är avgörande är på vilka grunder man beräknar subventionen. Det skulle gå alldeles utmärkt att förändra grunderna i det system som föreslås i kompletteringspropositionen, och därmed undvika de standardsänkande effekterna, genom att helt enkelt låta standarden i bostaden påverka den grundschablon som läggs till grund för beräkningen av subventionen. Det är på samma sätt med räntelånesystemet. Det behöver alltså inte vara den avgörande skillnaden i fråga om standardutvecklingen. Den avgörande skillnaden är på vilket sätt man beräknar grunden för schablonen, om man tar hänsyn till standardskillnader i bostäderna eller ej.
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag har några kompletterande frågor till er alla tre när det gäller just storstad och landet i övrigt, som har tagits upp några gånger. Hur mycket väger det faktum att det sker en värdestegring och att det finns en säkrare marknad i de expansiva områdena upp den bedömning som ni gör av förändringen i finansieringssystemet? Hur ser t.ex. kreditgivarna på detta faktum? Bedömer ni krediter generösare i storstadsområdena än i glesbygden? Hur mycket väger det här tillsammans upp den effekt som systemet skulle kunna få?
Urban Bäckström: Jag vill bara kort gå in på frågan om kvaliteten. Kvalitet är någonting som är individuellt -- jag tror att det är viktigt att komma ihåg det. Olika människor upplever kvalitet och standard på olika sätt. Tidigare var det så att reglerna styrde upp kostnaderna och talade om vad de exakt skulle vara. Nu blir det ett mera schablonbaserat system, och därmed finns det möjlighet att förbättra den individuella kvaliteten på ett annat sätt än tidigare, utan att man startar med höga kostnader.
Om det hade varit så att det fanns ett direkt samband mellan standard och spenderade kronor, är det här ett bra system, som kommer att sätta en kostnadspress på byggkostnaderna. Och om det här systemet leder till att byggkostnaderna hålls tillbaka har det en positiv effekt också på kvaliteten, i termer av spenderade kronor.
Får jag sedan bara säga någonting om de olika antagandena om räntan. Jag sade redan från början, när jag presenterade min kalkyl, att vi här under förmiddagen kommer att få höra många olika bedömningar, beroende på vilka antaganden man gör. Men jag vill varna för att se det här som ett läggspel, om det är hög eller låg inflation och hög eller låg ränta. Vi har hög ränta nu, därför att vi under 20--25 år har haft hög inflation. Vi lider av sviterna av höginflationspolitiken. Det kommer att gå över, men det tar litet tid innan det biter.
Nu har inflationen gått ned, och snart går räntorna också ned. Men detta är naturligtvis beroende av den ekonomiska politiken, dvs. den ekonomiska politikens förmåga att vrida om subventionssystemen, bl.a. bostadssubventionssystemet, så att man får ned de offentliga kostnaderna. Då blir trovärdigheten en helt annan. Det här är alltså ett förslag i linje med denna politik, för att få ned räntorna.
Ordföranden Agne Hansson (c): Har ni någon kommentar till min följdfråga?
Sören Rung: Herr ordförande! Jag skulle i så fall vilja försöka att ytterligare reda ut kreditgivarsynpunkterna på bl.a. glesbygdsproblemet. Som jag sade förut, är det naturligt att kreditgivarnas framtida erfarenheter av det här systemet blir beroende av värdebeständigheten i de belånade objekten. Så har det alltid varit. Men jag vågar påstå att en hel generation kreditgivare är uppfostrade med ett mera automatiskt system, där statligt bostadslån nästan har varit en garant för att andrahandsmarknaden skulle fungera. Så kommer det inte att vara i fortsättningen, utan vi måste ta hänsyn till efterfrågan på bostäder, till hur väl andrahandsmarknaden fungerar och till hur väl utvecklad framför allt andrahandsmarknaden är. Det är därför ganska naturligt att vi redan har börjat att ordentligt se över kreditgivningen till t.ex. utpräglade enindustriorter m.m., där vi vet att nedläggningar som medför arbetslöshet direkt slår ut i ökade kreditförluster. Det nya systemet innebär också ett ökat inslag av marknadsbedömning i hela bostadsbyggandet.
Det är inte för mig att avgöra om det är positivt eller negativt, men från ensidig kreditgivarsynpunkt är det klart att det i den meningen är ostridigt att bostadsbyggande i storstadsområden eller i områden med ett expansivt näringsliv blir gynnsammare behandlat än bostadsbyggande i rena glesbygdsområden.
Ordföranden Agne Hansson (c): Delar du den uppfattningen, Gösta? I så fall skulle det här vara en riktig åtgärd för att neutralisera den marknadsmekanismen.
Gösta Blücher: I de kommunenkäter som vi årligen genomför har vi kunnat registrera en balans på bostadsmarknaden ute i landet redan 1991, och det har bekräftats i den senaste enkäten. Men det har fortfarande varit ett efterfrågetryck i storstadsområdena. Även om det har varit enstaka svårigheter med avyttringen av lägenheter har det i enkäterna redovisats en brist på bostäder.
Det här med balansen är naturligtvis en fråga om relationen mellan priset och efterfrågan. När nu relativpriset ökar kraftigare i Stockholmsområdet än ute i landet finns det väl anledning att anta att man kommer närmare balanspunkten också i Stockholmsområdet samt att möjligheten att genomföra ett bostadsbyggande ute i landet kan underlättas.
Sören Rung: Herr ordförande! Jag vill bara skjuta in att andrahandsmarknadens funktionssätt, som jag sade, är mycket viktigt för kreditgivarna. Åtminstone när det gäller hyreshus har ju andrahandsmarknaden mer eller mindre kollapsat i Stockholmsområdet, under det att den faktiskt fungerar på en hel del håll ute i landet. Det är alltså inte ensidigt på det sättet att aktiviteten är koncentrerad till områdena kring storstäderna; det är möjligen så på villasidan, men andrahandsmarknaden för hyreshus är alldeles klart sämre i Stockholm än på många andra håll i landet.
Britta Sundin (s): Jag skulle vilja veta hur du ser på tekniken att det inte kostar någonting att investera i eget kapital.
Jag uppfattade inte svaret på Lars Stjernkvists fråga: Hur mycket påverkar bostadssubventionerna ränteläget i Sverige?
Min sista fråga gäller kontrollstationen. Det har ju pratats väldigt mycket om osäkerheten på byggmarknaden och sagts att den har skapat problem. Kommer kontrollstationen att innebära att osäkerheten finns kvar?
Marianne Carlström (s): Jag vill fortsätta med standard- och kvalitetsdiskussionen. Var finns den sociala bostadspolitiken i den här diskussionen? Det finns ju risk för att familjer med många barn inte kommer att ha råd att bosätta sig i en bostad av den storlek som den behöver.
Dessutom tror jag att vissa byggherrar då kanske väljer ett billigt material som på sikt ger upphov till ganska stora underhållskostnader. I dag förs det också en diskussion om att man skall lämna över lägenheter utan inredningen. Då skjuter man bara över kostnaderna på hyresgästerna. Kostnaderna kommer att höjas ändå med det här nya systemet. Min fråga är: Vilka förändringar kan vi vänta oss?
Birger Andersson (c): Vi har ju här diskuterat räntenivåns betydelse, men jag skulle vilja ställa en fråga som gäller räntemarginaler. Kreditinstituten betalar ju en viss upplåningsränta när de lånar pengar, och när de lånar ut dem begär de litet högre ränta. Det är väl i och för sig rätt naturligt. Men jag skulle vilja ställa frågan: Hur kommer denna räntemarginal att utvecklas helt generellt under de närmaste åren?
Gösta Blücher: Låt mig först säga att i de bedömningar som vi har gjort av boendekostnaderna har vi räknat med också kostnaden för det egna kapitalet, helt övertygade om att både den enskilde småhusbyggaren och den som bygger för uthyrning i sin kalkyl tar med en kostnad för det egna kapitalet.
När det gäller standardeffekterna vill jag peka på att man nu inte gör någon åtskillnad mellan de kostnader som kan uppträda för bostäder som har högre tillgänglighet, bostäder som är utrustade med t.ex. hiss eller med vattenburet värmesystem i stället för direktverkande el och andra kostnader. Det finns en hel massa sådana faktorer i standarden som innebär en högre investeringskostnad men som inte beaktas i den här kalkylen. När man bortser från sådana faktorer får man naturligtvis en drift mot billigare utförande med lägre standard.
Frågan gällde väl också bostädernas storlek. Det är väl alldeles klart att detta premierar en utveckling mot mindre bostäder.
Claes Norgren: När det gäller sambandet mellan bostadssubventioner och ränteläget kan jag bara rekapitulera det jag sade tidigare: Om ökade subventioner av den här karaktären leder till en permanent ökning av budgetunderskottet som inte kompenseras av någon annan ekonomisk-politisk åtgärd finns det här flera samband mellan sparandet eller subventionssystemet och räntenivån. Men det är komplexa samband.
Så till frågan om räntemarginalens betydelse och vad man kan se de kommande åren när det gäller räntemarginalen i bostadsinstituten. Det är sannolikt så att man kan vänta sig en uppgång i räntemarginalerna av mer strukturell karaktär, och det är i mångt och mycket en anpassning till den förändrade riskbild som kreditinstituten möter. Om man blickar tillbaka finner man att ett av problemen kanske har varit att den här marginalen har varit för låg. Min bedömning är att vi strukturellt kan se en ökad räntemarginal. Hur stor den är vill jag inte ge mig in på att bedöma.
Sören Rung: Herr ordförande! Jag kan också kommentera det något.
Traditionellt har "det svenska systemet" med bostadsfinansiering över obligationsmarknaden via institut arbetat med utomordentligt små marginaler och gör det faktiskt egentligen fortfarande vid en internationell jämförelse. Men det är klart att det ökade inslaget av instabilitet i fastighetsmarknaden och därmed kraftigt ökade kreditförluster i varje fall i banksystemet -- hittills har ju bostadsinstituten lyckligtvis varit något så när förskonade, i varje fall från mer spektakulära förluster -- kommer att inverka på marginalerna.
En annan sak som också pressar upp marginalerna och nödvändiggör en ökning är de nya kapitaltäckningskrav som successivt har införts på bl.a. bostadsinstituten, som vid utgången av det här året har att fullt leva upp till de internationella kapitaltäckningsreglerna, som i sig innebär en mycket drastisk ökning för just bostadsinstituten. I själva verket kan man säga att kapitaltäckningskraven för instituten ökar från ungefär 2% i det tidigare systemet till 8-procentsnivån. Det är klart att en sådan kraftig ökning måste innebära något ökade marginaler.
För att man skall få storleken på det här klar för sig kan jag säga att vi i dag har en upplåningskostnad runt 11,40 och en villaränta på 12,25. Vi kommer troligen att se en uppgång även åren framöver, men jag delar Claes Norgrens uppfattning, att det är svårt att se hur stor den blir. Jag tror dock att den blir mycket marginell. Vi har en stor effektivitet i bostadsinstituten, och vi drar också nytta av storskaligheten, som jag tror har väckt visst uppseende även internationellt.
Lennart Nilsson (s): Jag tänkte ställa en fråga till Gösta Blücher. Allting skall ju handla om marknaden nu för tiden. Om man utgår från att det är dyrare och kommer att bli dyrare i Stockholmsområdet, beroende på att det här finns en marknad, och om man utgår från den här schablonen -- har ni räknat på vad det kommer att kosta mer här i Stockholm, om man skall lägga in pengarna exempelvis i en normal lägenhet?
Om man vill bygga sig någonting i glesbygden, därför att man själv känner att det finns ett behov av det men marknaden gör bedömningen att det inte är någon idé, innebär det alltså att det blir svårt att få låna pengar med det nuvarande systemet?
Lars Stjernkvist (s): När jag flyttade hemifrån -- det är ju ett tag sedan; det var under den period som Urban Bäckström tidigare beskrev som den gyllene period när subventionerna ökade -- flyttade jag inte in i en ny lägenhet utan i en som var ungefär 20 år gammal, inte fullt så modern och för trång för dem som bodde där tidigare; de flyttade i sin tur till ett nyare område. Min fråga till Gösta Blücher är: Kan man på något sätt leda i bevis att det här förslaget bara berör 1,5% av de boende? Hur ser det faktiskt ut -- vilka är det som flyttar in i de nya lägenheterna, som trots allt förhoppningsvis kommer att byggas även i framtiden?
Ulf Lönnqvist (s): Jag ger naturligtvis Urban Bäckström fullständigt rätt i att de inhemska ekonomisk-politiska åtgärderna är av betydelse när det gäller räntenivån. Men samtidigt vet vi att vi är mer eller mindre beroende av internationella faktorer, också när det gäller räntan i vårt eget land. Det var därför jag ställde frågan om beroendet av ränteläget internationellt.
Claes Norgren svarade ett mycket klart ja på frågan om beroendet av internationella faktorer. Då är min fråga: Är det bra att man har ett finansieringssystem som gör att man blir beroende av internationella faktorer när det gäller förutsättningarna att upprätthålla den bostadsproduktion som behövs till de kostnader som är rimliga?
Gösta Blücher: Jag skall svara på Lennart Nilssons fråga om beräkningar för Stockholmsområdet. Vi har gjort sådana. Om vi accepterar antagandet att produktionskostnaderna i Stockholmsområdet sjunker lika snabbt som i övriga riket fram till 1993 -- jag tror inte att man skall räkna med att de sjunker snabbare i Stockholmsområdet på så kort tid -- och vi har en produktionskostnad på 11900 kr. per m2 i Stockholm, skulle boendekostnaderna för en 77m2 lägenhet vid 12% ränta öka från 6 208 till 7649 kr. i månaden. Exaktheten kommer naturligtvis av dataprogrammen -- jag är medveten om att man inte kan säga att det blir exakt så här. Men att kostnadsökningen blir i storleksordningen 23% vågar jag stå för.
23 % är alltså en betydande kostnadsökning. Även om marknadsräntan under 1993 skulle komma ned till 10% skulle boendekostnaderna i Stockholmsområdet öka med 12% i förhållande till dagens system. I övriga riket skulle boendekostnadsskillnaden i det läget vara rätt neutral. Effekterna blir för Stockholmsområdet alltså betydande.
Hur det sedan kommer att slå på efterfrågan har jag inte vågat mig på att försöka förutse, men det kommer naturligtvis att sänka efterfrågan i Stockholmsområdet.
Sedan skall jag svara på frågan om detta verkligen berör bara 1,5% av de boende. Man skall naturligtvis vara medveten om att strävan att öka rörligheten i bostadsbeståndet motverkas om vi får stora hyressplittringar eller stora skillnader i boendekostnader mellan stocken -- det befintliga bostadsbeståndet -- och nyproduktionen. Det kan man naturligtvis riskera. I synnerhet om räntenivån fortsätter att vara hög kommer inflyttningskostnaderna i nyproducerade bostäder att ligga mycket över dem i beståndet i övrigt, och det kommer självfallet att minska rörligheten. På det sättet försvårar det omflyttningar för dem som finns i det övriga beståndet, och i den meningen blir de berörda.
Låt mig när jag ändå har ordet och för att vara tydlig beträffande standarden säga att det inte finns någonting i konstruktionen med avtrappning av subventionsnivåer, koppling till ränteläget, etc., som hindrar att man konstruerar systemet så, att man tar hänsyn till angelägna standardfaktorer i bostäderna -- det går väl att bygga in i systemet, om man så skulle önska.
Sören Rung: Herr ordförande! Till Lennart Nilsson vill jag bara säga att jag inte här vill ge intryck av att det föreligger någon medveten diskriminering från kreditgivarnas sida när det gäller glesbygden -- så är inte fallet. Vad jag menade och förhoppningsvis också sade är att vi måste göra en ekonomisk bedömning av det enskilda objektet. Nu pratar vi om fastighetsmarknaden som om den vore helt homogen. Det är den ju inte. Villamarknaden är en marknad för sig, marknaden för storhus är en annan. Det är klart att vi som kreditgivare är beroende av värdebeständigheten i objekten, och andrahandsmarknaden för hus i Bromma är definitivt bättre än t.ex. för hus i Kramfors -- därmed inte något ont sagt om Kramfors i övrigt. Det är enbart den bedömningen vi gör, inte någon medveten annan diskriminering.
När det gäller dem som bygger t.ex. villor för att uthålligt bo i, även i glesbygd, kommer naturligtvis byggarens och ägarens allmänna ekonomiska situation att vägas in, precis som man gör i alla andra kreditärenden. Det innebär att det också fortsättningsvis mycket väl går att bygga villor att bo i även i glesbygd.
Claes Norgren: Den fråga här som jag kan kommentera är den om det internationella beroendet som Ulf Lönnqvist ställde.
Det går ju inte att trolla bort det internationella beroendet. I den mån man skulle införa ett subventionssystem har det sina kostnader i statsbudgeten. Erfarenheterna från 80-talet vittnar om kostnaderna för detta.
Om det är bra eller inte att vara internationellt beroende i en delsektor av ekonomin är mer en politisk fråga, men jag kan ändå peka på det faktum som jag tidigare nämnde när det gällde räntekänsligheten, nämligen att det är en fördel att öka räntekänsligheten i bostadssektorn från stabiliseringspolitisk synpunkt.
Ordföranden Agne Hansson (c): Då är vi klara med det här avsnittet av programmet och skulle vara framme vid en paus. Vi från utskottet skall be att i den pausen få bjuda samtliga närvarande i salen på kaffe. Välkomna alltså att dricka kaffe ute i korridoren. Vi samlas här igen exakt 10.30.
Ordföranden Agne Hansson (c): Vi kommer mer och mer till avnämarna. Vi har nu ett block av organisationsföreträdare. Tiden är nu ännu knappare, eftersom det är fler som skall tala. Ni får sju minuter till ert förfogande. Först ber jag att få överlämna ordet till Fastighetsägareförbundets verkställande direktör Bengt Nyman.
Bengt Nyman: Fastighetsägareförbundet delar den principiella grundsynen när det gäller behovet av den nedväxling av subventionerna som har kommit till uttryck i det aktuella regeringsförslaget. Det är, enligt vår åsikt, inte minst viktigt att minska inslaget av subventioner i fastighetsförvaltningen för att öka konkurrensen och förbättra den ekonomiska effektiviteten till fromma för hyresgästerna. Det kan ju inte heller, menar vi, vara fördelningspolitiskt rimligt att, som utredningsmannen har påvisat, subventionerna genom sin konstruktion i allt väsentligt tillfaller den lilla andelen hushåll som råkar bo i hus tillhörande de senaste årgångarna. Det måste i stället ligga i samhällets intresse att med alla till buds stående medel bidra till att pressa kostnaderna för ny- och ombyggnad. Ett sätt är, enligt vår uppfattning, att reducera de generella subventionerna, som annars riskerar att inte enbart komma de boende till del.
Om ett riksdagsbeslut enligt regeringens intentioner följs upp av boverket genom en väsentlig förenkling av ny- och ombyggnadsreglerna, är vi beredda att ta vårt ansvar när det gäller att bidra till nya och kreativa lösningar beträffande det framtida bostadsbyggandet. Med stöd av erfarenheter från bl.a. USA vet vi att det går att producera billigare bostäder än vad vi har gjort under senare år i Sverige.
Bild 18
Privata byggherrar har under senare år svarat för en anmärkningsvärt stor och dessutom växande del av nyproduktionen. Jag förutser inte någon dramatisk minskning i fråga om antalet färdigställda lägenheter i privat regi i år. Det som färdigställs nu planerades för ett par år sedan, när vi fortfarande hade högkonjunktur. Nästa år kommer naturligtvis lågkonjunkturen att sätta sina spår, och detta alldeles oavsett vilket statligt stödsystem vi har. Produktionen torde dock i viss mån trots lågkonjunktur kunna hållas uppe de närmaste åren, precis som boverkets generaldirektör sade, på grund av vetskapen om att subventionerna enligt förslaget kommer att minska successivt för varje ny årgång. Även om vi i dag har fler lägenheter än hushåll totalt sett i landet, kommer det att under överblickbar tid på vissa orter och för nya ändamål finnas behov av att producera nya bostäder. Problemet är som bekant att de framtida behoven inte alltid kommer att finnas där tillgången i dag är god. Enligt min bedömning kommer vi i framtiden att på ett tydligare sätt få leva med lokala marknader i obalans. Detta gäller såväl marknader med överskott som marknader med brist på lägenheter. Jag ser inte att det nu föreslagna systemet egentligen skulle ha sämre förutsättningar än det nuvarande eller än räntelånesystemet att klara situationen, snarare tvärtom. Förslaget bidrar till att öka frihetsgraden i byggandet och därmed också till att påskynda den utdragna byggprocessen.
Bild 19
Ombyggandet har under 80-talet beskrivit en berg- och dalbana, just nu snarast det sistnämnda -- i varje fall beträffande ombyggandet i privat regi.
Det här är absolut inte någon önskvärd utveckling för dem som äger och förvaltar fastigheter. I stället vore det önskvärt att såväl beträffande byggnadsregler som villkor för statligt stöd ombyggandet kunde ses som en naturlig del av den löpande förvaltningen och kunde hållas på en för det äldre beståndet relativt hög och långsiktigt jämn nivå.
Fortfarande finns det ett betydande ombyggnadsbehov i lägenhetsbeståndet från andra världskriget och framåt. I inte minst 40-talshusen är de tekniska och funktionella bristerna betydande. Detta gör det nödvändigt att upprätthålla en ombyggnadsvolym i det privata beståndet på mellan 8000 och 10000 lägenheter per år fram till sekelskiftet. Lönsamheten i en ombyggnad, dvs. förutsättningen att upprätthålla en sådan ombyggnadsvolym, beror ju såväl på ombyggnadsstödets utformning som på hyressättningssystemets tillämpning. Det betyder att en försämring av subventionerna som riskerar att minska ombyggandet naturligtvis kan kompenseras genom förändringar i bruksvärdessystemet eller i den lokala tillämpningen av detta system. Jag är också tämligen övertygad om att detta måste bli följden, om det visar sig att ombyggandet går ned, eftersom det borde ligga såväl i samhällets som i parternas intresse att det befintliga beståndet successivt kan förnyas. Min slutsats blir alltså att det är svårt att bedöma ombyggandets utveckling med utgångspunkt enbart i stödets utformning.
Bengt-Owe Birgersson: SABO:s styrelse har ju i ett remissyttrande behandlat utredningens förslag. Styrelsen kom då fram till att det inte var möjligt att lägga utredningens förslag till grund för en reformering av bostadsfinansieringssystemet. Styrelsen var emellertid inte enig beträffande denna bedömning. Det fanns en minoritet som ansåg att det var möjligt att göra detta.
När regeringen nu ändå lägger utredningens förslag till grund för en proposition så att det sedan också blir underlag för riksdagens bedömning, skulle jag allmänt vilja hänvisa till den promemoria som jag upprättade som underlag för styrelsens behandling och som också är bilagd remissyttrandet över utredningens förslag. Jag tycker att det där finns både en mer allmän och övergripande diskussion om förslaget och också en del synpunkter på vilka justeringar som skulle kunna göras vid ett genomförande. I min inledning tar jag inte upp tiden med att mera i detalj gå in på synpunkterna utan hänvisar allmänt till min promemoria. Jag vill bara ta upp tre saker som jag tycker är viktiga från SABO-företagens utgångspunkt och som jag därför vill lyfta fram.
Den första frågan gäller naturligtvis nyproduktionens omfattning de närmaste åren. Här gör jag för min del en mer pessimistisk bedömning än den Gösta Blücher, och jag tror också Bengt Nyman, här har gjort sig till tolk för. Detta beror inte i första hand på utredningens förslag eller kompletteringspropositionen utan grundar sig på en mera allmän bedömning av ett antal faktorer som har betydelse för bostadsmarknaden. Vi har en tendens att diskutera en sak i taget och då kan sådana här mer samlade effekter skymmas bort litet grand i diskussionen. Att jag tror att det blir en liten efterfrågan på nyproducerade bostäder till de priser som kommer att erbjudas på marknaden beror till att börja med på att vi har genomfört mycket kraftiga relativprishöjningar under senare år när det gäller bostäderna. Dessa relativprishöjningar är ju ingen engångsföreteelse, utan på SABO har vi kalkylerat hur våra företags utgifter kommer att utvecklas under 1993, under förutsättning att de olika förslag som har presenterats i budgetpropositionen, i kompletteringspropositionen och i anslutning till vad vi nu diskuterar kommer att genomföras. Det finns inte någon anledning att här gå in på några siffror, men det är klart att det är ganska kraftiga utgiftsökningar som väntar även för 1993.
En annan sak är, att skall man i en sådan situation bygga bostäder för att erbjuda marknaden, måste bostäderna vara prisvärda. Jag är inte så säker på att det förslag som vi nu diskuterar i första hand leder till en standardsänkning. Jag tror att de som funderar på att investera i bostadsproduktionen måste fråga sig om den bostad som de har möjlighet att producera kommer att vara prisvärd. Kommer folk att vara beredda att betala så mycket för den kvalitet som kan erbjudas? Det kan i sin tur leda till att den kommande produktionen trots allt ändå blir av hög kvalitet, men den blir kanske inte så omfattande, eftersom det redan finns billiga bostäder i beståndet.
Den sista saken av betydelse här, som naturligtvis är litet svår att bedöma, gäller SABO-företagens ändrade villkor. Det är ändå så, att allmännyttan, eller som jag numera säger, SABO-företagen, svarar för en ganska stor andel av bostadsmarknaden. Bengt Nyman visade här att andelen av nyproduktionen har sjunkit under senare år. Det är klart att det nu nog finns en ganska bred enighet både i SABO:s styrelse och bland andra debattörer på bostadsmarknaden om att SABO-företagen så långt möjligt skall ges samma villkor som andra upplåtare av bostäder. Vi skall få samma finansieringsregler och samma skatteregler. Det blir också ändringar i andra avseenden. Det här kommer att leda till att SABO-företagen i framtiden kommer att arbeta och agera mer marknadsmässigt än vad de kanske har gjort tidigare, när uppgiften att svara för en bostadsproduktion som på politiska eller andra grunder ansågs vara angelägen var mera framträdande. Detta kommer att göra SABO-företagen försiktigare på det här området. Man kommer att vara mer intresserad av att "vässa" produkten så att säga än att öka riskerna för förluster genom att investera i ett osäkert marknadsläge.
Sammantaget tror jag att de här olika faktorerna och ytterligare några kommer att under de närmaste åren leda till en ganska kraftig press nedåt på nyproduktionen. Det har alltså egentligen inte någonting att göra med det förslag som vi i dag diskuterar. I den här situationen är det oerhört viktigt, och det framhålls också i den promemoria som jag nämnde tidigare och som har bifogats till vårt remissyttrande, att man ser till att ombyggnadsfinansieringen fungerar. Tänker vi på en 10-årsperiod framöver, ser vi att det finns mycket stora behov av upprustning, renovering och ombyggnad -- inte som ett resultat av att man har slarvat under tidigare år utan helt enkelt därför att den stora produktionen i slutet av 60-talet och början av 70-talet nu kommer in i den fas då det är naturligt med de tunga insatserna. Skall vi i Sverige undvika samma utveckling som i många andra länder -- detta att man först bygger ett hus, och sedan låter det förfalla för att sedan riva det och bygga ett nytt -- och i stället fortsätta traditionen att ta hand om våra investeringar, då måste det vara möjligt att finansiera nödvändiga ombyggnader. Som jag framför i min promemoria -- och jag vill gärna upprepa det -- är det viktigt att fundera över om det inte är dags att göra riktade insatser mot de bostadsområden som byggdes under framför allt miljonprogrammens tid, detta också för att rädda den byggkapacitet som långsiktigt behövs, dvs. under andra halvan av 90-talet. Jag är annars litet orolig för att vi gemensamt just nu håller på att planera, visserligen omedvetet men ändå, för nya flaskhalsar under andra halvan av 90-talet.
För SABO-företagen är i varje fall inte den egna insatsen gratis. Det är viktigt att vi får förutsättningar och möjligheter att skaffa oss det kapital som den egna insatsen kräver. Det måste i alla fall bli på lika förmånliga villkor som vid andra upplåtelseformer. Så kommer det nu ett förslag till bosparande i nästa etapp i Georg Danells utredning, är det av neutralitetsskäl, om inte annat, nödvändigt att också de människor som sparar med sikte på sin bostad i en hyreslägenhet får möjlighet att på lika villkor delta i detta bostadssparande. Blir det inte så kommer den samlade effekten av förslagen att leda till att hyresrätten, såväl den allmännyttiga som den andra, råkar litet grand i strykklass i förhållande till andra upplåtelseformer.
Hans Almgren: Jag vill börja med att framföra en hälsning från Rolf Trodin. Tyvärr har den här utfrågningen kolliderat med vår förbundsstämma. Han kan inte lämna stämman och har därför bett mig att komma hit.
Jag vill gärna anknyta till en del av det som Gösta Blücher sade. En mycket intressant frågeställning är: Vad är det som kan byggas i framtiden och var kan man bygga? Det är nämligen så, att vi är litet fixerade vid genomsnitt. Vi säger att en trea kostar så och så mycket i genomsnitt. Verkligheten uppvisar en oerhört stor spridning kring genomsnitten. Det är detta som jag något tänker beröra.
Bild 20
Jag vill utgå från ett mått på den schablon som finns med i regeringens förslag. Jag har utgått ifrån en 75 m2 trerumslägenhet i nyproduktionen vid ett pris på 9900 kr./m2 . Detta belopp ligger ju framdeles fast oavsett hur stor inflationen blir. Som Gösta Blücher sade blir det ganska måttliga effekter, om inflationen blir låg. Det blir kanske inga effekter alls. Blir inflationen mycket stor, får det här mycket allvarliga konsekvenser. Man får själv göra en bedömning av hur stor den framtida inflationen kommer att bli.
De kostnader som överstiger 9900 kr. är naturligtvis tillåtna. Man förbjuder inte objekt som är dyrare, men då måste det bli en kontant finansiering eller annan säkerhet, eftersom det inte finns någon statlig garanti för ett sådant lån till insatsen.
Bild 21
Bostadsbyggandet är inte homogent, utan det finns en betydande spridning. I en utredning som gjordes i mitten av 80-talet -- i vilken för övrigt utskottsledamoten Bertil Danielsson deltog -- påvisade vi den principiella skillnaden mellan enkla och komplicerade objekt. De enkla objekten var markbostäder med maximalt två våningar, ingen källare och markparkering. De komplicerade objekten hade flera våningar, hiss, källare, avsåg saneringsområden och byggdes med garage eller P-däck. Som vi ser fördelar sig antalet objekt i princip kring något slags normalfördelningskurva i båda dessa fall, och sammantaget utgör de ett mått på spridningen i hela produktionen. Enkla objekt är inte dåliga objekt. Det är bra objekt där man har gott om mark och där marken är relativt billig att exploatera. Däremot är det alldeles uppenbart att man i stora delar av stadssamhällena inte kan bygga markbostäder på detta sätt. Där måste man bygga hisshus, och man måste ha dyra parkeringslösningar, osv.
Bild 22
Här har vi ritat in de 9900 kronorna i en fördelning för hela flerbostadshusproduktionen 1991. Det handlar om ca 1500 objekt. De fördelar sig på mycket billiga och mycket dyra objekt. Till vänster om den röda linjen finns de 25% objekt som Gösta Blücher talade om och som kan finansieras med det nya systemet, kanske t.o.m. bättre än med det nuvarande systemet. Till höger finns de 75% av objekten som får större svårigheter med finansieringen enligt det nya systemet.
Bild 23
Så här ser det ut i Malmöhus län. Här ser man att en mycket liten del ligger under den schablonberäknade kostnaden. En mycket stor del ligger till höger om den röda linjen.
Bild 24
Så här ser det ut i Stockholm. Utan att bli Stockholmsfixerad vill jag gärna säga att den här bilden skulle ha varit ungefär likadan om man hade visat den i början av 80-talet med den fördelning som man då hade, eller på 70-talet. Vi har nämligen den spridningen historiskt.
Bild 25
Det sägs att regeringsförslaget leder till insatser på 10%. När det gäller Stockholms län kan jag konstatera att de billigaste objekten, i 11000-kronorsklassen, kräver 19% insats. Genomsnittet kräver 27%, allt däröver 31--40% insats. Detta är insatser som inte kan upplånas på marknaden. Det är insatser som krävs kontant eller upplånas mot andra säkerheter än säkerhet i fastighet. Jag gråter inte över produktionen i Stockholm, men vill påstå att man i hela landet kommer att få de här polariseringseffekterna. Man kommer alltså att få enkla objekt som kan produceras där det finns marktillgångar, och man kommer att få komplicerade objekt som kan produceras där folk kan betala 30--40% insats. Jag kan mycket väl tänka mig att den situationen föreligger. Vi har säkert folk som kan betala så pass mycket. Frågan är om detta är den bostadspolitik som vi vill ha, en polariserad situation där så att säga genomsnittliga svenskar inte har en chans, utan där man antingen befinner sig i den ena ytterligheten eller i den andra.
Nils Schirren: Villaägarnas riksförbund har i sitt remissyttrande till betänkandet sagt ja till huvudtankarna i den föreslagna reformen, men vi har gjort det under ett antal förutsättningar. Det är framför allt två villkor som jag vill framhålla och som är viktiga för villaägarna.
För det första menar vi att en väsentlig del av de inbesparingar som görs genom en sänkning av räntebidragen måste användas till att sänka fastighetsskatten, så att vi får ned boendekostnaderna för den stora majoriteten av de 1,8 miljoner hushåll i landet som bor i villa. I detta ligger självfallet också ett akut krav på ett ställningstagande när det gäller att inte höja fastighetsskatten från 1,2 till 1,5%, som ligger i de nu gällande reglerna. Jag återkommer till detta så småningom.
Det andra villkoret som är viktigt, och som jag menar är i allt väsentligt uppfyllt i propositionen, är att de som redan har köpt nybyggda hus garanteras fortsatta räntebidrag enligt tidigare principer. Vi måste värna om principen att spelreglerna inte får ändras i efterhand för redan gjorda investeringar.
När det gäller bidragsunderlaget för nybyggnad tycker förbundet också att det är positivt att bidragsunderlaget för nybyggnad bestäms på ett schablonmässigt sätt. Vi tycker att detta rimligen bör leda till att byggprocessen förkortas med kostnadsbesparingar för de blivande villaägarna.
Det är också på positivt att bidragsunderlaget skall bestämmas lika för olika upplåtelseformer. Därmed finns, menar vi, förutsättningar att uppfylla det bostadspolitiska målet att staten skall förhålla sig neutral när det gäller såväl skatter och regleringar som övriga subventioner. Det är däremot inte neutralt att bidragsunderlaget görs större för de första 35 kvadratmetrarna och mindre för överskjutande yta. Med en sådan utformning av bidragsunderlaget gynnas upplåtelseformer med genomsnittligt mindre lägenheter, och omvänt missgynnas upplåtelseformer med större lägenheter, dvs. villorna.
Mot bakgrund av detta föreslår vi att skillnaden mellan basen på 13000 kr. för de första 35 kvadratmetrarna minskas till den nivå som finns i förslaget i betänkandet, dvs. 11000 kr. upp till 35 m2 och sedan 7000 kr./m2. Men vi är inte villiga att stödja tanken på att gränsen dras redan vid 120 m2. Vi menar att även detta är en brist i fråga om neutraliteten mellan upplåtelseformerna då det gäller denna konstruktion. Större barnfamiljer har onekligen behov av större boendeyta än 120 m2, och det finns ingen anledning att betrakta detta som ett lyxbehov. Vi har i vårt remissyttrande föreslagit att gränsen i stället rimligen kan dras vid 150 m2.
Enligt propositionen skulle bidragsunderlaget för nybyggnad maximalt bli 965000 kr. för ett småhus på 120 m2. Det framgår redan av betänkandet att det kommer att uppstå ett glapp mellan bidragsunderlaget och den faktiska kostnaden för att bygga en villa, eftersom bidragsunderlaget bestäms så, att det ligger i underkant av de produktionskostnader som man teoretiskt genomsnittligt räknat med. Men som också andra har varit inne på varierar kostnaderna för att bygga bostäder kraftigt i olika delar av landet. I ett storstadsområde som Stockholm kan man räkna med att den totala produktionskostnaden för en normal villa på 120 m2 snarare överstiger än understiger 1,5 miljoner. Detta betyder att den presumtiva villaägare som vill investera i en villa i Stockholmsområdet får räkna med att lägga upp ett eget kapital i storleksordningen drygt en halv miljon kronor, ett fullständigt orealistiskt belopp för vilken ung barnfamilj som helst. Vi tycker att det är en brist att man i utredningen inte har beaktat problemet och än mindre föreslagit någon metod för att komma till rätta med det.
Det är också en brist i neutraliteten att skattereduktionen begränsas för den del av underskott i kapital som överstiger 100000 kr. För att åstadkomma neutralitet är det enklaste sättet att avskaffa gränsen vid 100000 kr.
När det gäller bidragsunderlaget för ombyggnad vill vi peka på en enstaka faktor, som är neutralitetsstörande. Det handlar om beloppsgränsen 50000 kr. per projekt.
Detta innebär att varje enstaka villaägare som vill söka ombyggnadslån inte kommer att få täckning för de första 50000 kronorna. För fastigheter med flera lägenheter kommer gränsen på 50000 kr. att gälla hela projektet. Detsamma gäller för gruppbyggda småhus. Vi har föreslagit att man i stället skall relatera beloppsgränsen till varje lägenhet och att man skall sänka gränsen till förslagsvis halva beloppet.
Vi tycker att modellen för nedtrappning under 90-talet allmänt sett från nuvarande utgångspunkt förefaller realistisk. Samtidigt finns en rad osäkra faktorer. Vi vet inte hur ränteläget kommer att utveckla sig. Vi vet ännu inte vilka skattesänkningar som kommer att ackompanjera förslaget. Vi har inte heller sett vilka effekter detta kan få på produktionskostnaderna. Vi ansluter oss till principen att man låser fast detta för de första tre åren och därefter gör en avstämning. Vi tycker att det är rimligt.
Jag skall avrunda med att peka på några problem på villamarknaden som det finns anledning att aktualisera i samband med den föreslagna reformen. Vi ser ett antal orättvisor och problem som ligger i de kraftigt ökande boendekostnaderna. En orättvisa ligger i den stora regionala variationen i uttag av fastighetsskatt. Den kan som bekant innebära att fastighetsskatteuttaget för en villa i ett dyrområde kan uppgå till tio gånger så mycket som för en likadan villa i landsorten. Detta har diskuterats och beaktats i bl.a. den Turnerska utredningen. Vi menar att denna fråga måste lösas på ett eller annat sätt redan före 1993 års början.
Ett annat problem som jag vill tangera kort ligger i den orättvisa som vi ser i behandlingen av nyproducerade småhus resp. begagnade småhus. Diskussionen förs i stor utsträckning med utgångspunkt i antagandet att unga barnfamiljer som köper sitt första småhus köper ett nyproducerat småhus. Så är inte fallet. Tvärtom köper en majoritet förstagångsköpare begagnade småhus. Den familj som köper ett begagnat småhus får inte någon som helst subvention av staten. Den minoritet av unga familjer som kan köpa ett nyproducerat småhus får däremot stora subventioner. Med nuvarande räntebidragssystem erhåller man i storleksordningen 300000 kr. i subventioner och dessutom omkring 100000 kr. genom att fastighetsskatt inte tas ut de första fem åren och att den halveras för de fem år som kommer sedan.
Det finns risker för att vi får en utveckling på småhusmarknaden som kan påminna om den vi har sett på marknaden för kommersiella fastigheter. Det är viktigt att det ges politiska signaler till småhusmarknaden som helst motverkar risken för att vi får en sådan kris, och som i vart fall inte ökar den risken. Vi menar att politikerna kan ge signaler av positivt slag på två sätt till småhusmarknaden. Det första och enklaste är att förklara att fastighetsskattehöjningen från 1,2 till 1,5% skall stoppas. Det andra är att förklara eller besluta om att det redan tidigare fattade beslutet om en sänkning av räntebidraget från 30 till 25% rivs upp igen.
Birger Andersson (c): Vi har alla lätt för att se statiskt på bostadsmarknaden. Om jag har förstått det hela rätt innebär den kommande avregleringen att man ställer helt nya krav på alla inblandade parter. Det gäller byggherrar, projektörer, entreprenadföretag, kreditinstitut och även berörda myndigheter. Jag tror att det var Bengt Nyman som nämnde att det gäller att plocka fram kreativa lösningar i denna nya situation. Jag skulle vilja fråga er om ni redan nu har några konkreta och konstruktiva funderingar att komma med när det gäller denna förändrade situation.
Lennart Nilsson (s): Jag vill ta upp något som Bengt-Owe Birgersson inte berörde. Jag, liksom många andra som bor i allmännyttan, skulle vilja ha reda på vad förslagen i budget- och kompletteringspropositionerna innebär i fråga om genomsnittliga hyreshöjningar per kvadratmeter åren 1993 och 1994.
Vi utgår från att skillnaden mellan nytt och gammalt blir ännu större, om nu subventionerna försvinner. Har ni någon uppfattning om hur detta kommer att påverka prisutvecklingen för det äldre beståndet i förhållande till det nya, om det kommer att leda till att kostnaderna för det äldre beståndet höjs?
Jag har en fråga till Villaägarnas representant. Om man nu bygger allting på antagandet om skattesänkningar och det sedan inte blir några skattesänkningar, vad tycker då Villägarförbundet om systemet?
Britta Sundin (s): Jag skulle vilja återkomma till frågan om kostnaden för eget kapital. Det kanske låter tjatigt, men jag tycker att det är en viktig principfråga. Bengt-Owe Birgersson sade att SABO för sin del räknar med det. Hur är det med er andra? Kostar det ingenting att investera i eget kapital?
Jag skulle vilja höra vad ni anser om risken för ökad boendesegregation. Finns det sådana risker? Jag uppfattade det som sades från Villaägarna som att det finns stora risker att det inte blir så många nybyggen av villor. Blir det enbart de riktigt kapitalstarka som har möjligheter till nybyggnation av villor? Hur ser fördelningen över landet ut, med glesbygdsproblematiken?
Bengt Nyman: Jag grundar mitt påstående om att vi är beredda att ta vår del av utvecklingsansvaret på det faktum att vi bedriver en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet. Jag nämnde som ett exempel att vi just nu håller på att göra en studie av kostnaderna för nyproduktion i USA resp. i Sverige i samarbete med det amerikanska bostadsdepartementet. Det är ett exempel av flera, och vi kommer att försöka ta intryck av hur denna typ av system ser ut i andra länder och vilka lösningar byggherrarna försöker utveckla. Vi har i dag inga färdiga lösningar. Vi har dock, eftersom detta har gått ganska snabbt, snabbt försökt dra i gång denna typ av studier.
Hans Almgren: Jag vill börja med att svara Britta Sundin. Jag ser alldeles uppenbara risker för att segregationen ökar med detta system. Det har att göra med att det som blir möjligt att bygga för folk med vanliga inkomster är vad jag kallar för enkla men inte nödvändigtvis dåliga bostäder. De kan byggas på billig mark, där exploateringskostnaderna är mycket låga. Det övriga byggandet, som faktiskt har dominerat produktionen under en ganska lång tid under 80- och 90-talen, saneringsbyggen osv., kommer att vara förbehållet dem som kan pumpa in oerhört mycket pengar utan att behöva låna.
Vi kan sitta här och räkna på kostnader för att låna till det egna kapitalet, låt oss säga 20--30%, som kan behövas i vissa delar av landet. Men ingen bank kommer att ställa upp och ge lån till detta, om inte kreditgarantier utgår. Jag hörde finansdepartementets representant säga att då kan kommunal borgen utgå för detta. Det skulle vara mycket intressant att höra finansdepartementet utveckla detta om kommunal borgen som en lösning på problemet med de höga insatserna i vissa delar av landet.
När det gäller Birger Anderssons fråga kan jag säga att vi nu arbetar med att fånga upp våra medlemmar på ett mycket tidigare stadium. Det gör vi av två skäl. Det första är rent egoistiskt. Ju snabbare vi får kontakt med våra medlemmar som är intresserade av objekt, desto säkrare är vi på att vi kan starta projektet. Vi minimerar alltså riskerna. Men det är i minst lika hög grad ett medlemsintresse att man på ett tidigt stadium får vara med och påverka och utforma bostaden. Då kan vi tillsammans med medlemmen diskutera hur vi skall göra när det gäller planlösning, utrustning osv. Då får man den optimala produkten för just den medlemmen. Det arbetet ser vi också som vårt bidrag, bland många andra konstruktiva förslag som förmodligen kommer fram på marknaden.
Bengt-Owe Birgersson: När det gäller vilka kostnadsökningar det blir under 1993 och 1994 är jag beredd att lämna över till utskottet ett material som vi har räknat fram. Det tar litet tid att redovisa det, eftersom man måste klara ut vilka förutsättningar man utgår från.
Nils Schirren: Vi har entydigt sagt att vårt ja till förslaget förutsätter att man använder en del av besparingen under 90-talet till att successivt sänka fastighetsskatten. Lennart Nilsson frågar hur vi ställer oss om sänkningen inte genomförs. Jag vill bara konstatera att det är ett problem att utredningens betänkande är delat i två delar. Kostnadssidan redovisas nu och intäktssidan senare. Det är bekymmersamt.
Bertil Danielsson (m): De bilder Hans Almgren visade var mycket belysande, och man kan dra den slutsatsen att detta är ett ganska omöjligt system. Jag vill göra två kommentarer med anledning av detta.
För det första jämför du finansdepartementets förslag med dagens regler, som ingen förordar. Det tycker jag är en svaghet. För det andra baseras de exempel du visar på hus som är byggda enligt dagens regler. Tycker du inte att det är ett statiskt tänkande, att utgå från ett förhållande som inte kommer att gälla?
Erling Bager (fp): Jag vill vända mig till Bengt-Owe Birgersson. Du nämnde att SABO:s styrelse inte var enad i sitt ställningstagande till om man kunde använda Danells förslag som underlag för en proposition. Samtidigt hänvisade du till den tjänstepromemoria som du själv hade arbetat ut och lagt fram för styrelsen. Skulle man kunna tolka det som att den promemorian var positiv till att Danells förslag med sitt innehåll kunde användas för en proposition? Frågan är intressant med tanke på den bakgrund du har som utredare när det gäller bostadsfinansiering.
Lars Stjernkvist (s): Jag tyckte också att Hans Almgrens diagram var mycket intressanta och förtjänade ytterligare frågor. Det var ju en oerhört kraftfull argumentation för min grundinställning. Jag försökte att läsa diagrammen med Urban Bäckströms glasögon. Den invändning man kan göra, som jag antar att den som försvarar regeringens förslag gör, är att de stora subventionerna har pressat upp produktionskostnaderna. Sedan gör de höga produktionskostnaderna att man måste behålla subventionerna, och då hamnar man i ett Moment 22.
Min fråga till Hans Almgren är densamma som har ställts tidigare: Vilken är din uppfattning om sambandet mellan subventioner och de höga kostnader som du redovisar?
Eva Zetterberg (v): Jag vill ställa en fråga till Nils Schirren från Villaägarna. Om de förutsättningar som ni önskar er inte blir verklighet, nämligen att fastighetsskatten och skatterna över lag skall sänkas, hur ser du då på möjligheterna för unga familjer att skaffa en nyproducerad villa, framför allt i storstadsområden? Kommer det över huvud taget att bli möjligt? Eller blir det bara kapitalstarka, äldre familjer som kommer att ha råd med det?
Dan Eriksson i Stockholm (nyd): Vi har pratat en del om kvalitet här. Jag skulle vilja veta vad ni tror om kvaliteten i framtiden, i och med detta förslag.
Hans Almgren: Till Bertil Danielsson kan jag säga att jag inte har jämfört med något lånesystem. Jag har redovisat produktionskostnadsstrukturen i olika delar av landet 1991. Sedan har jag lagt in den kreditgräns som finns och räknat ut insatserna med hänsyn till den. Det har ingenting med dagens finansieringssystem att göra. Däremot håller jag med om att husen i mitt exempel var byggda enligt 1991 års villkor. 1993 års låneregler har applicerats på dem. Det som borde ha hänt mellan 1991 och 1993 är en viss kostnadsökning på grund av två års inflation. Jag har inte räknat med inflationen. Jag har räknat med att den kompenseras av prissänkningar på marknaden på grund av lågkonjunkturen till 1993. Men vi kan gärna göra experimentet att vi sänker produktionskostnaderna med 10%. Då flyttas alla staplar åt vänster och situationen ser något gynnsammare ut. Det betyder att den billigaste kostnadskategorin i Stockholm sjunker från 19% överkostnad till 9% överkostnad, och de övriga ligger motsvarande 10% under. Problemet att bygga till 10 % insats löses bara delvis.
Jag håller med om att detta är ett statiskt tänkande. Den dynamiska effekten av detta är att en stor del av husen aldrig kommer att byggas. Det finns naturligtvis en dynamisk effekt med i våra bedömningar. Det är därför vi säger att vi inte tror på Gösta Blüchers prognoser för produktionen 1993. Vi tror att produktionen blir väsentligt lägre. Vi kan alltid resonera om vad som händer med konjunkturen osv. Men detta kommer att spä på en mycket kraftig, krisartad nedgång för byggindustrin.
Till Lars Stjernkvist vill jag säga följande. Vi har under 80-talet kunnat se två perioder. Den första hälften av 80-talet hade vi lågkonjunktur. Då ökade produktionskostnader och konsumentpriser exakt lika mycket, nästan kusligt lika. Byggkostnaderna ökade inte ett dugg mer än andra kostnader i samhället. Under andra hälften av 80-talet var förhållandet det omvända. Då skaffade vi oss en överhettning. Den drabbade hela ekonomin och byggsektorn alldeles särskilt. Under den tiden fick vi en mycket kraftig relativ prisstegring.
Det subventionssystem vi hade mellan 1980 och 1985 var avsevärt bättre än det subventionssystem vi hade mellan 1985 och 1990. Man kan undra hur det kommer sig att man kan skylla subventionssystemet för kostnadsökningen, när subventionssystemet var sämre. Det har ju inte inträffat några extra kostnadsökningar under första hälften av 80-talet. Jag tycker att bevisbördan ligger på den som säger att subventionerna automatiskt driver upp kostnaderna. Överhettning, kostnader osv. beror på sysselsättningssituationen. Det är graden av överhettning som bestämmer. Subventionerna kan, under förutsättning att man har en balanserad ekonomi, vara förhållandevis neutrala i detta sammanhang. Det innebär inte att jag försvarar alla kostnadsökningar och alla excesser i att utnyttja subventioner som kan förekomma i varje enskilt fall.
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag vill fråga vad Bengt-Owe Birgersson tycker om Nils Schirrens förslag att sänka kostnaderna för de första kvadratmetrarna på bekostnad av att subventionera en störra yta.
Bengt-Owe Birgersson: Mitt svar på den frågan är att jag tycker att det är fel. Avvägningen mellan de första kvadratmetrarna och dem som följer därefter är väl motiverad mot bakgrund av vad det kostar att bygga bostäder.
Att ledamöterna i SABO:s styrelse kom fram till olika meningar beror på den skillnad i bostadspolitisk grundsyn som finns mellan de olika politiska partier som är representerade. I den promemoria jag har producerat har jag tagit ett mera tekniskt grepp på frågeställningen. Jag för ett ganska långt resonemang om fördelar och nackdelar med det förslag som lagts fram. Sammanfattningsvis kommer jag fram till att den grundläggande struktur som finns i utredningens förslag -- med det menar jag då den parameteruppsättning som finns, dvs. ett schablonbelopp per kvadratmeter, att man ger stöd till en viss del av räntan, att det stödet trappas ned när huset blir äldre -- mycket väl kan ligga till grund för ett nytt bostadsfinansieringssystem. Därmed har jag som verkställande direktör inte tagit ställning till frågan om det kan vara ett mål i sig att avveckla bostadssubventionerna. Det är den politiska frågan.
Jag menar också att det är viktigt att ha en kontrollstation efter tre år. I min analys pekar jag på det som har varit uppe flera gånger här i dag, nämligen att det råder en betydande osäkerhet om den ekonomiska utvecklingen. Den har mycket stor betydelse för vilka konsekvenserna blir. Slutligen har jag i denna promemoria också lämnat förslag till förändringar av parametervärdena, som är ägnade att hålla nere ökningen av utgifterna för nyproduktion. Jag föreslår t.ex. att man skall börja på 60% av räntan i stället för 55%. Regeringen har nu i förslaget lagt sig ungefär mitt emellan. Det finns ytterligare ett antal sådana saker. Men jag är ganska positiv till den grundläggande strukturen. Kan man förenkla schablonerna på det sätt som görs i propositionen är mycket vunnet.
Om jag skall framföra litet kritik vill jag säga att det känns som om förslaget inte är riktigt färdigt, inte heller i kompletteringspropositionen, när det gäller ombyggnadsbelåningen. Det framstår som att man inte kan klara många av de administrativa vinster som går att göra med en schablonisering av nyproduktionen, om man inte har möjlighet att gå ett steg vidare i denna del när det gäller ombyggnader.
Nils Schirren: Eva Zetterberg frågade om möjligheterna att köpa nyproducerade villor i storstäderna om fastighetsskatten inte sänks framöver. Mitt svar är att fastighetsskatten redan i dag är helt slopad för nyproducerade småhus under de fem första åren. Vidare har fastighetsskatten för de fem följande åren halverats. Det problem man kan se när det gäller nyproduktion av småhus i storstadsområden och andra dyrområden är snarare att bidragsunderlaget är orealistiskt lågt i förhållande till de faktiska produktionskostnaderna. Jag nämnde tidigare att det maximala bidragsunderlaget ligger under 1 milj.kr. Men det är svårt att bygga ett småhus i Stockholm för mindre än 1,5 milj.kr. Det faktum att den som aspirerar på att köpa ett sådant småhus måste hala upp drygt en halv miljon ur egen ficka gör att vi ser en risk för att köpare av nybyggda småhus i storstäderna blir en smal grupp av hushåll som har tillgång till stort kapital. Det tycker vi är olyckligt. Vi eftersträvar i stället att småhusboendet skall bli tillgängligt för bredare grupper än nu. I dag bor drygt hälften av landets befolkning i småhus. Men en så stor andel som uppemot 80% skulle föredra att bo i småhus, om de hade ekonomiska och praktiska möjligheter till det.
Bengt Nyman: Som svar på frågan om effekterna på kvaliteten vill jag säga att jag delar Bengt-Owe Birgerssons bedömning att kvaliteten i alla händelser blir ett mycket viktigt incitament i den framtida produktionen på bostadsmarknaden i konkurrenssyfte. Jag ser risken för att man på grund av detta skulle välja dåliga material och konstruktionslösningar som mycket begränsad.
Erik Lundberg: Låt mig först konstatera att rubriken för denna utfrågning är Utfrågning om ett nytt system för bostadsfinansiering. Vad det handlar om är en avveckling av bostadsfinansieringssystemet som innebär att de som växer upp i dag inte kommer att få del av den sorts stöd som vi andra faktiskt har fått.
När man diskuterar de medel som debatten har handlat om är det angeläget att man ställer dem i förhållande till de mål man sätter upp. Medlen har inget egenvärde. De skall användas för att uppnå de bostadspolitiska mål samhället sätter upp. Det är angeläget att påminna om det. Det blir lätt så att bostadspolitik handlar om räntesatser och teknik.
Mot denna bakgrund vill vi peka på att det inte finns något egenvärde i att avveckla bostadssubventionerna. I propositionen, och den utredning som ligger till grund för denna, har i första hand diskuterats problem med medlen. Målen har inte tagits upp i första hand. Ekonomin osv. utgör självfallet restriktioner när det gäller att uppnå vissa politiska mål. Jag tycker att man har börjat i fel ände.
Enligt vår uppfattning måste samhället också i fortsättningen -- av rättviseskäl men också av effektivitetsskäl, för att upprätthålla en jämn bostadsproduktion -- ge stöd i syfte att pressa boendekostnaderna i nyproduktionen.
Det förslag som nu ligger på riksdagens bord har inte det syftet. Då stämmer det naturligtvis inte överens med de målsättningar vi har. Det är också i andra avseenden bristfälligt, om man tittar på de direktiv som har satts upp för utredningen.
Andra har pekat på att förslaget är otillräckligt i den meningen att det inte belyser alla de konsekvenser som påverkar boendet. Danells utredning är inte ens färdig. Vi känner inte till kommande regler för beskattning och sparformer, och inte heller den avreglering som har gjorts till en stor förutsättning när det gäller att pressa kostnaderna. Jag kan bara be utskottets ledamöter att också ta del av Byggentreprenörernas yttrande, där det pekas på att det går alldeles för fort. Det är inte möjligt att nå de kostnadsbesparingar som man måhända på sikt kan uppnå.
En annan sak som har underlåtits i utredningen och propositionen är att redovisa förslag om skattelättnader som skulle kunna motverka effekterna av de föreslagna förändringarna för hushållen. Detta är en formulering från direktiven. Det kan uppfattas som att hushållen, om man sänker skatterna för dem, kan tåla en hyreshöjning, som ju blir en följd av minskade subventioner. Detta finns på intet sätt berört eller belyst i utredningen eller propositionen.
Den kraftiga hyreshöjning som kom med skatteomläggningen hade syftet att växla skattesänkning mot hyreshöjning. Här blir det bara hyreshöjning och inga åtgärder för att möta den med skattesänkning, som vi ser det. Det är inte så konstigt heller, för det är inte möjligt att möta effekterna i nyproduktionen. Då får man avskaffa kommunalskatten och moms för de hushållen, och det lär inte vara möjligt.
Vi pekar i vårt yttrande på att förslaget är orättvist. Jag utgår från att utskottet har haft möjlighet att ta del av vårt yttrande i dess helhet. De neutralitetsproblem som faktiskt omnämns i utredningsmaterialet löser man inte. I stället förstärker man dem, bl.a. med den extra upptrappning i beståndet som föreslås och som överstiger det som motiveras av förändrad kapitalbeskattning.
Propositionens effekter för hushållen har underskattats i de redovisningar som har gjorts. Jag skall inte visa några ytterligare kalkyler. Urban Bäckström sade att det finns många sätt att räkna på, och det är riktigt. Egeninsatsen är en avgörande punkt i detta, inte minst eftersom räntan på den, såvitt jag förstår, blir betydligt högre än räntan på det som kan finansieras med lån mot säkerhet.
Vi gör därför samma bedömning som SABO, att det endast undantagsvis kommer att bli möjligt att hyra ut de nya lägenheterna, vilket kommer att innebära att nyproduktionen i stort sett upphör på många ställen.
Låt mig också nämna något om detta som enligt vad en del har sagt är så viktigt, nämligen att bidragen skall vara lika och rättvisa ur fördelningspolitisk synpunkt. De bostadspolitiska åtgärder som samhället sätter in syftar ju till att jämna ut kostnaderna för hushållen. Rättvisan bör alltså rimligtvis råda hos mottagaren -- att det är någorlunda lika billigt eller dyrt att bo. Om bidragen skall vara lika i hela landet, uppnår man inte den effekten. Den likformighet som man här talar om kan alltså drabba Storstockholmsområdet med dess höga produktionskostnader, som man här har pekat på. Men vi tror att likformigheten också kommer att slå hårt mot mindre orter där marknadsläget är ett helt annat, där det alltså är svårt att få fram säkerheter till fastigheterna. Detta slår kanske hårdast på villamarknaden i glesbygd men också, tror vi, på mindre orter där man vill bygga hyresfastigheter.
Vi har också i vårt yttrande pekat på att de statsfinansiella effekterna är otillräckligt behandlade i utredningen, framför allt om man menar att man skall möta de här kostnadsökningarna med skattesänkningar; då måste det belysas.
Vi menar också att bostadssektorns inverkan på räntenivån är litet av en myt. Det är budgetunderskottet som har betydelse för räntenivån. Men man kan ju inte härleda budgetunderskott specifikt till bostadssektorn.
Regeringen har ju gjort några ändringar i förhållande till utredningsförslaget. Som vi ser det innebär dessa smärre justeringar att man styr in produktionen ytterligare på små lägenheter. Det finns en brytpunkt vid ungefär 55 m2 . Lägenheter som är mindre gynnas av regeringens förslag jämfört med utredningsförslaget, och större lägenheter missgynnas. Det är klart att detta också har en effekt; det måste bli ännu svårare för småhus, och självfallet på sådana orter där marknadsläget är osäkrare.
Enligt vår uppfattning är det inte rimligt att nu lägga detta förslag till grund för beslut. Här har diskuterats vilka alternativ som finns. Det är ju inte så lätt att snabbt få fram ett bra alternativ. Det bästa vore om man kunde få något års rådrum med dagens modell, och sedan ta fram ett alternativ. Utredningen har berört den omfördelningsmodell som presenterats och där begreppet bostadsfinansieringsavgift har använts. Om man inte hänger upp sig på teknikaliteter, så menar vi att det ändå är en bra utgångspunkt -- ett omfördelningssystem med fastighetsskatt och räntebidrag, som alltså inte skulle behöva innebära någon nettobelastning för statsbudgeten. Det kan behövas något år för att utreda det, men vi tror att det vore värt att göra detta.
För vår del -- och jag tror att jag kan tala för hela fastighetsmarknaden, kanske också för banker -- skulle enighet kring bostadspolitiken över blockgränserna vara oerhört värdefull. Att byta system vart tredje år tror jag ingen är gynnad av.
Pia Nilsson: Jag blev ombedd att komma hit och tala om vad avvecklade räntebidrag betyder ur hushållens perspektiv. När jag funderade över detta, fann jag att det blir alldeles fel om man visar kalkyler över hur det ser ut för dem som skaffar nya bostäder de närmaste åren. Det handlar ju om vad avvecklade räntebidrag betyder också för alla andra.
Jag måste nästan påminna om vad huvudfrågan är. Först och främst har räntebidragen skenat i väg; det handlar om en så stor summa. Priserna är kanske högre för att det finns subventioner än vad de skulle vara utan subventioner. Man kan alltså fundera över vem som får dem. Räntebidragen har en omvänd fördelningsprofil. De som har höga inkomster har fått mer än de som har låga inkomster.
Man måste också ha i åtanke att det sker så stora förändringar i vårt samhälle. Vi lämnar lånekulturen bakom oss. Även om vi har sviterna med oss under många år framåt, så är ändå spelreglerna mycket förändrade om vi lyckas behålla en låg inflation. Redan ränteavdragen har blivit mindre värda.
Jag har räknat litet grand och tittat på hur det är om man köper hus i år eller om man köper nästa år -- om de kostar lika mycket, och vad det skiljer om man skaffar ett hus i Vimmerby eller utanför Stockholm.
Vad jag först ville se var hur mycket högre bostadskostnaderna blir om man väntar till nästa år, och om priset blir lika högt om räntan är densamma som i dag. Det handlade om 1 000--1200 kr. i månaden i ökad boendekostnad om man väntar.
För mig, som skall ge råd till våra kunder, gäller det att kunna göra en kalkyl, inte bara för det första året. Nu vet vi vilka regler som eventuellt skall gälla -- om förslaget går igenom -- de första tre åren för dem som köper nya bostäder nästa år. Men jag vågar inte för de tre åren kalkylera in en sänkt ränta i kundens kalkyl. Vi behöver kanske t.o.m. på den här korta tiden lägga in en marginal för den händelse räntan skulle gå upp. Men framför allt är det oerhört viktigt med avstämningen efter tre år. Jag tycker att ett av plusen med det förslag som föreligger är att man har sagt att man inte skall ändra reglerna drastiskt för dem som redan har köpt bostäder med andra spelregler. Det gäller också dem som köper småhus; jag skulle inledningsvis ha sagt att jag framför allt har fokuserat beräkningarna på småhusen. När man gör avstämningen efter tre år skall man ta hänsyn till de spelregler som gällde när man skaffade bostaden.
När vi nu har helt andra förutsättningar för lån och sparande, måste man också komma ihåg att det slår olika för olika generationer och att man skall vara försiktig med omställningen. De som tidigare har gynnats av att det har varit fördelaktigt att låna -- det är samma grupp som nu är äldre och som gynnas av att det är fördelaktigare att spara.
Jag tycker att det är viktigt att se till helheten. Det handlar inte bara om räntebidragen, utan det handlar om den försämrade avdragseffekten för låneräntor, det handlar om fastighetsskatten, om räntenivån och om bostadsbidragen -- om syftet är att alla skall kunna bo bra. Det handlar om vilka subventioner man skall ha och till vem de skall gå -- att subventionerna främst går till dem som bäst behöver stöd -- och det handlar om sparstimulanser. Jag ser fram emot att ta del av förslaget om bosparande.
En annan fördel som jag vill peka på i det förslag som vi nu diskuterar är att det är ett relativt enkelt förslag -- även om man kan undra, när man sitter och räknar, varför det här med tredjedelar behövs.
Jag har också satt frågetecken för detta med de regionala skillnaderna. När jag såg på Vimmerby jämfört med en plats utanför en storstad, fann jag att samma hus kostade 1,1 miljon i Vimmerby och 1650000 utanför Stockholm.
Det är mycket teoretiskt att kontantinsatsen skall vara 10 %; det är den inte i dag heller för den som köper ett nytt hus för 1 650000. Även i dag är det schabloner när det gäller småhus. Men det skulle innebära ett lägre bidragsunderlag för den som skall bo i småhus utanför storstaden från nästa år jämfört med hur det är i år. Det skulle då inte handla om 10 % i egen insats utan 43 %. Det har naturligtvis ingen, och det skulle i så fall handla om ett större topplån. Och det skulle betyda, om man skulle hålla sig till 10 % i kontantinsats som man har sparat till, en ökad boendekostnad med ca 4 000 kr. i månaden, jämfört med hur det är om man inte kalkylerar in den kostnaden i boendekalkylen.
Slutligen: Jag tycker att man också behöver ta med bostadsbidragen när man talar om stödet inom bostadssektorn. Det pågår ju utredningar. Nu har det varit samma inkomstgrund, vare sig det varit en eller två vuxna i familjen. Det har inneburit att bostadsbidragen är ett bra stöd till ensamstående föräldrar -- och det är bra. Men det har varit ganska svårt att få bostadsbidrag för barnfamiljer med två vuxna, och det är oftast dem det handlar om när vi talar om småhusen. Det är ju dyrare att leva för två än för en, och det tycker jag nog att det behöver tas hänsyn till i bostadsbidragsreglerna.
Ulf Lönnqvist (s): När man talar om att det skulle vara någon garanti för att det inte skedde några förändringar under en treårsperiod fram till avstämningen, vill jag fråga Pia Nilsson: Att man går in i det befintliga beståndet och minskar de räntesubventioner som utgår -- är det en förändring som du anser att man inte skulle kunna göra under denna treårsperiod, eller är det en förändring som du anser att man måste acceptera? Det innebär ju de facto att kostnaderna för att bo höjs varje gång man gör den sortens förändringar. Och när det finns ett stort budgetunderskott är det alldeles självklart att detta är sådant som varje finansminister måste tycka att det är rätt rimligt att man går in i.
Britta Sundin (s): Jag fick egentligen svar av Pia Nilsson på de frågor jag har haft om eget kapital, när hon sade att det för en villa utanför Stockholm skulle innebära en höjning med 4 000 kr. per månad. Har du tittat på vad detta skulle kunna göra för hyresrättsboendet?
Bertil Danielsson (m): Jag vill fråga Pia Nilsson: När det talas om 43 % i kontantinsats för en villa, utgår den beräkningen från att ett hus som skulle byggas enligt de nya reglerna är likadant som det som redan är byggt? Sker det alltså ingen förändring när det gäller hur man planerar sitt byggande?
En annan fråga. Det här förslaget jämförs med dagens regler. Jag vill återkomma till vad jag tidigare har sagt ett par gånger: Hur skulle det kunna se ut vid en jämförelse med räntelånesystemet på kort och lång sikt?
Pia Nilsson: Jag tycker att man måste ta reda på konsekvenserna när man ändrar spelreglerna för dem som redan har skaffat bostad enligt de regler som tidigare har gällt. Det förslag som nu föreligger i kompletteringspropositionen handlar ju om en snabbare avtrappning av räntebidragen för dem som hade byggt före 1989. Jag tror att det är så man måste göra om man skall ändra under tiden; det måste ske samtidigt som man gör en analys över förutsättningarna för hushållen. Vi vet att de som har byggt efter 1989 skulle ha svårt att klara av en försämring av bidragen.
När det gäller frågan om hyresrätt vill jag framhålla att när jag fick inbjudan hit sade jag att jag kommer om jag får hålla mig till småhus, för jag har inte tittat på hyresrätt och är inte tillräckligt insatt i den saken för att vilja kommentera.
När det gäller 43 % i egen insats, eller topplån, har jag sett på likadana hus. Jag har också tittat på ett Gullringshus enligt den nyaste modellen, där man säger att man nu försöker anpassa sig litet till nya regler och sänkta subventioner, och bygger enklare, t.ex. ett hus på 110 m2. Men det är riktigt att mitt utgångsläge för beräkningarna har varit att det är samma hus som man köper till samma pris, och att räntan är densamma som i dag.
Med räntelånemodellen skulle man få lägre boendekostnader till att börja med. Men det är ju en helt annan modell. Här handlar det om att man skulle låna till räntan, vilket betyder att det blir högre boendekostnader på sikt. Jag tillhör dem som tycker att det i dagens läge, med lägre inflation och med lågkonjunktur, var tur att det inte blev räntelån. Vi har kunder som redan i dag har problem när de säljer hus som inte är värda lika mycket som de har lånat till. De sitter kvar med en skuld, fast de inte har något hus kvar.
Britta Sundin (s): Jag kan kanske få bolla över frågan om hyresrätten till Erik Lundberg?
Erik Lundberg: Det är väl enklast att jag lämnar över vårt yttrande, där vi har våra beräkningar. Där har vi till de andra kostnaderna räknat 12 % på den egna insatsen. Som jag sade är det lågt räknat. Men när man underkänner någon annans kalkyler får man vara försiktig, så att man inte tar i. Jag tror att det var någon som pekade på att man i utredningen har räknat på mycket små lägenheter. Vi har höjt litet, men inte till så mycket som nog är det normala i dag. På den här punkten har vi också räknat försiktigt, alltså 12 %. De siffror vi har tillgängliga är summeringen, där vi har lagt in detta i den totala hyran, så jag kan inte ange exakt vad det är.
Egeninsatsen för en lägenhet på 75 m2, 11000 kr. per m2, blir 118000 kr. 1993. Sedan kan vi räkna 12 % ränta på det. Det är så vi har gjort, men det är förmodligen för lågt.
Ordföranden Agne Hansson (c): Pias jämförelse med Vimmerby var ju särskilt väl vald; det är en mycket trevlig plats. Du nämnde 1 200 kr. i ökad boendekostnad. Var det på båda de här ställena, både utanför Stockholm och i Vimmerby? Eller har du sett någon differens när det gäller kostnaderna, som vi har varit inne på tidigare?
Magnus Persson (s): Jag har en fråga till Erik Lundberg. I ert remissvar säger ni att ni är tveksamma till neutraliteten. Ni menar att hyresgästerna måste kompenseras inom bostadsfinansieringssystemets ram. På vilket sätt har ni tänkt er det?
Sedan en fråga till Pia Nilsson: Bostadsbidragen innebär ju generellt att det blir en direkt minskning för de enskilda hyresgästerna. Har ni räknat på det i era konsumentregler?
Lars Stjernkvist (s): Jag tycker att det var bra att Erik Lundberg påminde oss om att vi inte får drunkna i tekniken, utan att det ytterst handlar om vilket mål vi har.
Men på en punkt vill jag rätta honom. I direktiven till utredningen som ligger till grund för propositionen står det ordagrant: Målen för bostadspolitiken skall vara att alla skall ha möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris, och att var och en skall ha inflytande över sin egen situation.
Detta är den enda och allena saliggörande målsättningen som anges i direktiven, som ligger till grund för hela förändringen. Egentligen skulle man kunna fråga våra experter, medelst handuppräckning, om den här målsättningen uppfylls med det nya systemet eller inte. Men jag får väl nöja mig med att be om Erik Lundbergs kommentar.
Pia Nilsson: Det var ungefär samma förändrade boendekostnad på de båda orterna. Däremot kostar det naturligtvis mycket mer att bo i storstaden.
När det gäller sänkta bostadsbidrag framöver har jag inte sett det förslag till nya bostadsbidrag som jag antar skall gälla från den 1 juli 1993, så jag kan inte kommentera det. Jag kan bara säga att visst finns det hushåll som behöver subventioner till boendet. Det är viktigt att subventionerna går till de hushåll som verkligen har de behoven. Det handlar om ungdomar som skall ha sin första bostad, det handlar om barnfamiljer som behöver större bostad, och det handlar om pensionärer. Min uppfattning är att det stödet kan ges bättre i form av riktade bostadsbidrag än i form av generella räntebidrag.
Erik Lundberg: När det först gäller frågan om neutraliteten, så finns det ju brister redan i dag. Varje gång man använder en schablonmetod, vilket man måste göra för hyres- och bostadsrätten, kommer den att avvika från de faktiska räntekostnader som man kan ha i äganderätt. Där går det inte att uppnå en 100-procentig neutralitet. Men systemen skall så långt möjligt, tycker jag, uppnå det målet.
Jag kan inte säga hur det står i propositionen, men i utredningen står det att man tills vidare skall stoppa avtrappningen med 25 %, vilket alltså motsvarar skattesystemets effekter. Men detta "tills vidare" är naturligtvis litet illavarslande. Dessutom är det så att man får ränteavdrag till egenfinansieringen på toppen, om man nu finansierar själv med lån. Samma möjligheter finns alltså inte i hyresrätten. Där finns ett antal brister, menar vi.
Dessutom: När det gäller den upptrappning som enligt utredningen själv skulle vara 0,375 procentenheter, föreslår man 0,4, utan något som helst mer motiv än att det ändå inte kan bli riktigt rätt.
Beträffande målen har jag konstaterat att direktiven har detta med bra bostad för alla som tredje mål. Först har man ekonomi, sedan att det skall vara en fungerande marknad, och därefter kommer detta tredje mål.
Jag skulle också gärna vilja kommentera det sista som Pia Nilsson tog upp. Det är naturligtvis en viktig fråga -- om man skall satsa på bostadsbidrag eller på generella stödformer, vare sig det nu är räntebidrag eller annat. En ensidig satsning på bostadsbidrag kanske i och för sig har god träffsäkerhet, men den leder till andra, mycket negativa, konsekvenser. Man får ju då bl.a. marginaleffekter för de hushåll som blir mycket beroende av bostadsbidrag. Vi kan också få en sådan ordning, vilket vi har haft tendenser till, att bara de som kan finansiera boendet med bostadsbidrag kan flytta till nyproduktionen, vilket skapar en oerhörd segregation. Det måste vara en avvägning, menar vi. Bostadsbidragen skall i första hand syfta till att öka utrymmet för barnfamiljer, medan man med generella metoder skall utjämna skillnaden mellan årgångar.
Ordföranden Agne Hansson (c): Nu har jag ingen mer frågare på listan. Det innebär att vi har gått igenom programmet, och tidsplanen har hållits exakt på minuten. Jag vill ge en eloge till alla våra gäster för att ni har hållit tiden, på något undantag när, medan det har varit på den andra sidan som tidsöverdragen möjligen har uppstått. Det vittnar ju om att det har funnits stort engagemang och intresse från ledamöternas sida att få det här förslaget belyst. Jag tycker att denna utfrågning verkligen har gett en bild av förslaget på bredden.
Nu är det upp till oss i utskottet att bereda det här ärendet. Men innan dess finns det alltså möjligheter för oss alla att ta de här synpunkterna till oss och lägga fram ändringsförslag, om det skulle vara motiverat. Motionstiden går ut den 11 maj. Sedan startar vi arbetet med det nya bostadsfinansieringsförslaget i utskottet den 17 maj, och den 26 maj skall vi slutjustera förslaget. Då skall det ligga färdigberett, för att kammaren sedan skall kunna debattera det den 9 juni och därmed fatta beslut.
Jag vill tacka alla er som vi har kallat för att ni har kommit hit och gett oss de här synpunkterna och svaren. Och jag vill tacka ledamöterna och alla övriga som har visat intresse för den här utfrågningen, som jag härmed förklarar avslutad.
Underbilaga Bild 1
Underbilaga Bild 2
Underbilaga Bild 3
Underbilaga Bild 4
Underbilaga Bild 5
Underbilaga Bild 6
Underbilaga Bild 7
Underbilaga Bild 8
Underbilaga Bild 9
Underbilaga Bild 10
Underbilaga Bild 11
Underbilaga Bild 12
Underbilaga Bild 13
Underbilaga Bild 14
Underbilaga Bild 15
Underbilaga Bild 16
Underbilaga Bild 17
Underbilaga Bild 18
Underbilaga Bild 19
Underbilaga Bild 20
Underbilaga Bild 21
Underbilaga Bild 22
Underbilaga Bild 23
Underbilaga Bild 24
Underbilaga Bild 25
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionerna 1 Motionerna 2 Offentlig utfrågning m.m. 4 Regeringens förslag om statens stöd för bostadsfinansieringen 4 Inledning 4 Regeringens förslag om ett reformerat bostadsstöd m.m. 4 Räntebidrag för nybyggnad 6 Räntebidrag för ombyggnad 8 Statliga kreditgarantier 10 Exempel på effekterna för boendeutgifterna av regeringens förslag 11 Förslag i motioner om statens stöd för bostadsfinansiering 12 Utskottet 16 Ett reformerat bostadsfinansieringssystem 16 Inledning 16 Huvuddragen i regeringens förslag till ett nytt reformerat bostadsfinansieringssystem m.m. 17 Vissa övriga frågor om ett reformerat bostadsfinansieringssystem 23 Räntebidrag för hus med bidrag enligt äldre regler m.m. 26 Förslag i budgetpropositionen och i motion från allmänna motionstiden 26 Förslag i kompletteringspropositionen och motioner 26 Överväganden om förslag om räntebidrag m.m. 28 Avveckling av investeringsbidraget 29 Förslag i proposition och motioner 29 Överväganden om investeringsbidraget 30 Överväganden om den bostadspolitiska administrationen m.m. 30 Övriga motioner med bostadspolitiska förslag 32 Förslag i motioner väckta med anledning av kompletteringspropositionen 32 Överväganden om vissa motioner med bostadspolitiska yrkanden 33 Räntebidragsanslaget 34 Hemställan 35 Reservationer 37 1. Ett reformerat bostadsfinansieringssystem m.m. (mom. 1--5) (s) 37 2. Information till riksdagen om bostadsfinansieringen (mom.5)(nyd) 42 3.Höjd garanterad ränta m.m. (mom. 6) (s) 42 4. Avveckling av investeringsbidraget (mom. 7) (s) 43 5. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 10) (s) 44 6. En fond för tomma lägenheter (mom. 11) (s) 45 7. Bosparande inom allmännyttan (mom. 12) (s) 45 8. Ungdomsbostadsstöd och ungdomsbostadsdelegationen (mom. 13) (s) 46 9. Vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd (mom. 14) (s) 46 10. Stöd till byggande av gruppbostäder (mom. 15) (s) 47 11. Bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden (mom. 16) (s) 48 12. Ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador (mom. 17) (s) 49 13. Räntebidragsanslaget (mom. 18) (s) 50 Meningsyttring av suppleant (v) 50 Kvalitetsaspekten vid utformningen av bostadsfinansieringssystemet 50 Ikraftträdandereglerna 51 Protokoll från offentlig utfrågning den 7 maj 52