Språkvård
Betänkande 1995/96:KrU7
Kulturutskottets betänkande
1995/96:KRU07
Språkfrågor
Innehåll
1995/96 KrU7
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas två motioner om språkvård, väckta under föregående riksmöte. Med hänvisning bl.a. till de språkvårdande organ som redan finns och till det pågående beredningsarbetet rörande den framtida kulturpolitiken avstyrker utskottet dels ett förslag som syftar till att ett auktoritativt organ med uppgift att vårda svenska språket skall inrättas, dels ett förslag att en parlamentarisk beredning skall tillsättas med uppgift att finna nya vägar för att stärka språkets ställning. Utskottet understryker i sammanhanget betydelsen av att det svenska språket vårdas och att dess ställning stärks. Utskottet konstaterar bl.a. att det är språkvårdens uppgift att följa språkets utveckling och att språkvården i vårt allt mer internationaliserade svenska samhälle står inför stora utmaningar. I betänkandet framhålls skolans, lärarutbildningens och mediernas betydelse för språkvården. En reservation och ett särskilt yttrande har fogats till betänkandet.
Motionerna
1994/95:Kr239 av Inger Lundberg och Britta Sundin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk beredning med uppgift att finna nya vägar för att stärka svenska språkets ställning.
1994/95:Kr260 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för vård och skydd av det svenska språket.
Allmänna uppgifter
Svenska språknämnden
Svenska språknämnden (tidigare Nämnden för svensk språkvård) grundades år 1944. Nämnden är sammansatt av representanter för olika organisationer med intresse för det svenska språket och för svensk språkvård, t.ex. Dramatiska teatern, Skolverket, Svenska Akademien, Sveriges Författarförbund, Sveriges Radio, Tekniska nomenklaturcentralen och samtliga universitet. Nämnden skall
- följa svenskans utveckling i tal och skrift,
- ge ut ordböcker, skrivhandledningar och andra skrifter i språkliga frågor samt tidskriften Språkvård,
- ge råd i språkfrågor åt myndigheter, företag och enskilda,
- medverka i konferenser och kurser,
- samarbeta med andra språkvårdande institutioner i Sverige och
- verka för nordiskt samarbete i språkfrågor.
En huvuduppgift för Språknämnden är att följa svenskans utveckling i tal och skrift, vilket innebär att nämnden intresserar sig för hur språket används på olika områden i samhället. Aktuella frågor är t.ex. hur datoriseringen i samhället påverkar språket och vilka konsekvenser inträdet i EU kan få för svenskans del. Tidskriften Språkvård som kommer ut med fyra nummer per år behandlar aktuella språkfrågor i artiklar och frågespalter. Listor över nya ord i språket publiceras varje år i tidskriften. Bland nämndens skrifter märks bl.a.
- Svenska skrivregler, som ger råd och regler om skiljetecken, avstavning, stor bokstav m.m.
- Svensk handordbok, som ger besked om hur ord kombineras med varandra i konstruktioner och fraser,
- Våra ord, deras uttal och ursprung, som är en etymologisk ordbok,
- Svenska ortnamn, som ger rekommendationer om uttal och stavning för ett urval av våra ortnamn.
Språknämnden samarbetar med språkvårdande institutioner och med språknämnderna i de nordiska länderna. Språknämndens verksamhet finansieras med statsbidrag, vilket för innevarande budgetår (18 månader) uppgår till knappt 3,9 miljoner kronor (vilket motsvarar ca 2,6 miljoner kronor för 12 månader). Bland övriga intäkter kan bl.a. nämnas prenumerationsintäkter för tidskriften Språkvård samt försäljnings- och royaltyintäkter från skrifter utgivna av nämnden. Språknämndens verksamhet och ställning har vid olika tillfällen utretts. År 1973 avgav Utredningen rörande Nämnden för svensk språkvård ett utredningsförslag om nämndens framtida ställning och organisation. Utredningen konstaterade att nämnden genom sin verksamhet fyllde ett väsentligt behov, vilket inte minst framgick av den kraftigt ökande rådgivningsverksamheten. Utredningen ansåg att nämnden var ett serviceorgan av rikskaraktär och att nämndens verksamhet var klart avskild från annan statlig verksamhet. Därför borde nämnden även i fortsättningen ha fristående ställning. Utredningen föreslog att nämnden skulle driva sin verksamhet under namnet Svensk språknämnd. I proposition 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken uttalade föredragande statsrådet att nämnden fyllde ett väsentligt behov. Vidare anfördes att nämnden borde ha oförändrat huvudmannaskap och benämnas Svenska språknämnden (s. 359). Kulturutskottet hade inte något att erinra mot vad som förordats i propositionen (bet. KrU 1974:15 s. 55). I utredningen (SOU 1995:93) Omprövning av statliga åtaganden föreslås att staten skall verka för att ansvaret för den verksamhet som Svenska språknämnden och Tekniska nomenklaturcentralen (TNC) bedriver förs över till en ny ideell förening, Svenska språkföreningen, som skall finansieras genom medlemsavgifter, uppdragsersättningar m.m. TNC beskrivs i ett följande avsnitt i detta betänkande. Det kan i sammanhanget nämnas att kulturutskottet i sitt yttrande 1995/96:KrU1y redovisat vissa kritiska synpunkter på förslagen i betänkandet.
Andra språkvårdande organ, m.m.
Bland andra språkvårdande organ, verksamma i Sverige och Norden, kan följande nämnas.
Svenska Akademien bildades år 1786 av Gustav III efter förebild av Franska akademien och med uppgift att främja svenska språket och litteraturen. Akademin ger ut Svenska Akademiens ordbok och Svenska Akademiens ordlista. Ordboken, vars redaktion finns i Lund, är en ordbok över svenska språket från år 1521 och framåt. I ordboken lämnas bl.a. uppgifter om ords uttal, böjning och etymologi. Betydelsebeskrivningen illustreras med språkprov. Stor vikt läggs vid ordens betydelseutveckling. År 1994 hade ordboken hunnit fram t.o.m. ordet stå. De utgivna delarna av ordboken är optiskt inlästa och programmerade för informationssökning. I akademins uppgifter ingår att utarbeta en svensk grammatik. Hittills har akademin endast gett ut en grammatik, nämligen år 1836 då Svensk språklära utgiven av Svenska Akademien utkom. Ett nytt grammatikprojekt pågår för närvarande. Den nya grammatiken som beräknas komma ut år 1997 skall bli en omfattande handbok på vetenskaplig grund. Den kommer att rikta sig till professionella användare. Den typiske läsaren är - enligt grammatikens författare - en person som arbetar yrkesmässigt med språk och som har grammatiska baskunskaper. Grammatiken kommer inte att bli normerande och rekommendera ett språkbruk framför ett annat. Författarna har framhållit att den ändå kan komma att spela en roll för språkvården som ett viktigt arbetsredskap när det gäller att föreslå olika rekommendationer. Det kan tilläggas att akademin utdelar ett antal belöningar för insatser på det språkliga området.
Föreningen Tekniska Nomenklaturcentralen (TNC) bildades år 1941 sedan Kungl. Maj:t samma år fastställt föreningens stadgar. TNC har sedan räkenskapsåret 1947/48 fått statsbidrag, vilket för budgetåret 1995/96, en 18- månadersperiod, uppgår till knappt 5,2 miljoner kronor (tolfte huvudtiteln). TNC skall enligt sina stadgar åstadkomma en för svenska förhållanden lämpad teknisk terminologi. TNC skall bl.a.
- insamla, ordna och dokumentera externt material av terminologisk betydelse,
- föreslå och definiera nya termer,
- initiera och genomföra terminologiprojekt inom olika tekniska områden samt stödja myndigheter, organisationer och företag som verkar för sådana projekt,
- utarbeta regler, anvisningar och råd för utformning av teknisk text,
- ge upplysningar och råd i terminologifrågor,
- samverka med övriga språkvårdande organ i Sverige och med terminologiorgan i andra länder samt delta i internationellt terminologiarbete.
Bland TNC:s nyligen avslutade projekt märks bl.a. Skogsordlista, Plan- och byggtermer och Avfallsterminologi.
Nordiska språksekretariatet i Oslo är ett gemensamt nordiskt organ som har till uppgift att bevara och främja den nordiska språkförståelsen. Sekretariatet har dessutom i uppgift att vara samarbetsorgan för språknämnderna i Norden. Sekretariatet anordnar möten, konferenser och kurser samt ansvarar för vissa forskningsprojekt. För år 1994 fick sekretariatet sammanlagt ca 4,4 miljoner norska kronor, varav drygt 1 miljon kronor avsåg projektverksamheten. Sekretariatet hade också vissa blygsamma intäkter från användare. Vid sekretariatet finns 3,5 heltidstjänster. Språknämnderna och språksekretariatet ger gemensamt ut årsskriften Språk i Norden. Språksekretariatet har också gett ut skriften Språken i Norden, där åtta inhemska språk, nämligen danska, finska, färöiska, grönländska, isländska, norska, samiska och svenska, presenteras. Vidare har sekretariatet tillsammans med Nordiska rådet gett ut skriften Att förstå varandra i Norden med råd om hur man bäst kan göra sig förstådd i nordiskt samarbete. På uppdrag av Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har en arbetsgrupp nyligen lagt fram en rapport, benämnd Nordisk nytte, som innehåller rekommendationer om de olika nordiska institutionernas verksamhet. I rapporten sägs bl.a. att det inte kunnat visas att nordiskt samarbete inom språkvården bäst tillvaratas genom en särskild institution. Därför anser utredarna att de nationella språknämnderna skall ta över mer ansvar för det nordiska språksamarbetet. Vidare anser utredarna att en analys bör göras av hur det framtida språksamarbetet bäst skall ordnas och att sekretariatet bör samordnas med Nordiska språk- och informationscentret i Helsingfors. Rapporten har remitterats till samtliga fackministerråd och till berörda institutioner. Nordiska rådet har på sitt möte i november 1995 i Finland beslutat att resultatet av den pågående remissbehandlingen skall göras tillgängligt för rådet och att rådet skall beredas tillfälle att lämna synpunkter innan riktlinjerna för arbetet med 1997 års budget för nordiskt samarbete fastställs.
Inom riksdagen har under en följd av år språkvårdsarbetet bedrivits av en grupp tillsatt av kanslicheferna i utskotten, riksdagens språkgrupp. Myndigheternas skrivregler, som utgavs i departementsserien som Ds 1991:58, har utformats i samarbete med bl.a. denna språkgrupp. (En tredje upplaga utkom år 1994 som Ds 1994:1.) Nyligen har en ny språkvårdsgrupp bildats i riksdagen. Gruppen som inlett sitt arbete under hösten 1995 utgör ett diskussionsforum i språkfrågor som gäller riksdagens texter. Gruppen avser att besluta om rekommendationer till riksdagens personal i viktigare språkfrågor och att sträva efter språklig enhetlighet i riksdagens texter.
Inom regeringskansliet finns sedan 1976 språkexperter som ägnar sig åt granskning, utbildning, rådgivning och handboksutgivning. Bland de handböcker som gruppen medverkat i märks bl.a. Kommittéhandboken (Ds 1992:99) och Myndigheternas föreskrifter (Ds 1992:112) samt den ovan nämnda Myndigheternas skrivregler. Vidare har regeringen tillsatt en arbetsgrupp, benämnd Klarspråksgruppen (Fi 1994:A), med uppgift att främja språkvårdsarbete inom myndigheterna, förmedla kunskaper och idéer och på olika sätt försöka samordna språkvårdsinsatser. Gruppen utgör ett forum för språkvårdsfrågor som bl.a. anordnar språkvårdsseminarier och ger ut Klarspråksbulletinen som vänder sig till samtliga myndigheter. Klarspråksbulletinen innehåller tips om hur språkvård kan bedrivas för att ge effekt. I sammanhanget bör också nämnas att betänkandet (Ds 1993:61) Visst går det att förändra myndighetsspråket! vänder sig till myndighetschefer och andra som ansvarar för att myndigheters texter skall vara begripliga. Betänkandet har sammanställts av Språkvårdsprojektet vid det numera nedlagda Statens institut för personalutveckling. En utförlig redogörelse för Klarspråksgruppens verksamhet och de riktlinjer som finns för språket i offentlig förvaltning, lagar osv. lämnas i konstitutionsutskottets betänkande 1995/96:KU7 s. 11. Uppgifter om Klarspråksgruppens initiativ för att inom EU och OECD skapa intresse för ett klart och enkelt författnings- och förvaltningsspråk finns i regeringens skrivelse 1995/96:15 s. 7.
Ett flertal myndigheter har påbörjat ett systematiskt språkvårdsarbete. Däribland märks Länsstyrelsen i Stockholms län, Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Konkurrensverket m.fl.
När det gäller språkvårdsinsatser som bedrivs i medierna kan följande nämnas. Enligt avtalen mellan staten och de tre programföretagen, Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB, har vart och ett av de tre företagen eget ansvar för språkvård som innebär att de tre programföretagen skall se till att språkvårdsfrågor beaktas i programverksamheten. De tre företagen har samordnat språkvårdsfunktionen så att de gemensamt har två heltidsanställda språkvårdare. Förutom ekonomiska skäl för den valda lösningen har det bl.a. angetts att företagen bör ha samma syn på språkliga frågor, att en av språkvårdarna bör finnas tillgänglig för jour-rådgivning under kontorstid och att den stora samling lexikon och andra handböcker som finns bör utnyttjas av flera bolag. Språkvårdarna ger fortlöpande råd till redaktionerna i språkfrågor. De avlyssnar språket i vissa program och följer upp avlyssningen med ett redaktionsbesök. De producerar internmeddelandet Språkbrevet med språkrådgivning för anställda vid de tre programföretagen. Både inom SVT och SR, främst P1, förekommer språkvårdsprogram. Språkvårdsprogram sänds även över SR:s lokalradiostationer. Ett starkt men inte formaliserat intresse finns på många dagstidningar för språkvårdsfrågor. Några tidningar har bildat språkgrupper eller har utsett en språkansvarig. Här kan nämnas att det på Dagens Nyheter finns en språkvårdare som har i uppgift att granska språket i tidningen och undervisa journalisterna i språk och stil. Språkspalter med språkrådgivning förekommer i flera dagstidningar.
Språkvårdsgruppen är en informell sammanslutning bestående av representanter för Svenska Akademien, Svenska språknämnden, TNC, public service-företagens och myndigheternas språkvårdare m.fl. Gruppen anordnar konferenser i språkvårdsfrågor och ger rekommendationer om uttryckssätt.
I detta sammanhang kan även nämnas att en lokal utbildningslinje, språkkonsultlinjen, sedan år 1978 finns vid Stockholms universitet. Linjen omfattar 100 poäng. Syftet med linjen är att utbilda konsulter i svenska språket för verksamhet hos myndigheter, organisationer och företag. Den utgör också lämplig bakgrund för informatörer, redaktörer, utbildare och utredare.
Svenskan i EU
En särskild utredare har tillkallats med uppdrag att utreda vilka åtgärder som kan behövas i den svenska förvaltningen och i EU för att garantera kvaliteten på svenska EU-texter. Utredaren skall bl.a. föreslå
- hur Sverige skall arbeta inom EU för att främja kraven på begriplighet och lättillgänglighet i lagstiftningen,
- hur Sveriges deltagande i EU:s redaktionella lagstiftningsarbete bör organiseras,
- hur erfarenheterna från det svenska arbetet med översättning av EES- och EU- texter skall tas till vara i det fortsatta arbetet,
- hur de översättare och tolkar i EU som arbetar med svenska språket skall kunna få stöd i sitt arbete under inledningsfasen samt föreslå åtgärder för att på sikt stödja fortbildning och rådgivning för översättare, tolkar och terminologer,
- vilka krav Sverige skall ställa på användning av svenska som arbetsspråk inom EU:s institutioner och
- hur arbetet med svenska språket i EU bör samordnas och organiseras i Sverige (dir. 1995:81).
Svenskan i utbildningsväsendet
Under avsnittet Utskottet redovisas vissa uppgifter om skolans och lärarutbildningens roll för elevernas språkutveckling. I sammanhanget berörs även svenskundervisningen för invandrare.
Standardspråket, språknormer och språkpolitik
Svenska språknämndens chef, professor Margareta Westman, har i uppsatsen Varför har vi en språknämnd? i tidskriften Språkvård nr 1991:4 diskuterat principiella frågor om standardspråket och språkvård. I sammanfattning kan innehållet i uppsatsen sägas vara följande.
I Sverige har vi ett standardspråk, rikssvenskan, som används i tal och skrift i det politiska, kulturella och ekonomiska livet. Utöver standardspråket finns olika geografiska och sociala varianter av svenska, som oftast är förståeliga sinsemellan. Den allra viktigaste förutsättningen för att ett gemensamt standardspråk skall fungera är att det verkligen används i alla sorters offentlig kommunikation, i utbildning, politik, kulturliv, massmedier, näringsliv etc. En annan förutsättning har att göra med att språk är normsystem. För ett standardspråk, som skall användas av många människor och i många olika situationer och dessutom läras ut till personer med andra modersmål, finns ett behov av standardisering och kodifiering av språknormerna, t.ex. för stavning, böjning, meningsbyggnad etc. En tredje förutsättning är att språkbrukarna intresserar sig för det egna språket och uppskattar det.
Författarinnan anger tre olika uppfattningar om i vilken utsträckning och på vad sätt språknormer kan och bör upprätthållas.
1. En vanlig hållning till språket är den restriktiva. Enligt den är språket en gång för alla strikt fixerat och samma normer gäller för alla situationer. Alla avvikelser beror på slarv, okunnighet eller lättja hos talare och skribenter. De enhetliga och oföränderliga språknormerna tillåter ingen variation. Den restriktiva hållningen kan ha en demokratisk motivering. För att kunna utöva sina plikter och få del av sina rättigheter måste man kunna standardspråket. Det är lättare att tillägna sig standardspråket för folk i allmänhet om de får klara besked om vad som är rätt eller fel. Den restriktiva inställningen kan göra många språkbrukare så osäkra att de inte vågar skriva eller ta till orda i offentliga sammanhang. Att formulera en språkpolitik på restriktiv grund med hård reglering i allt skulle inte vara särskilt svårt. Den skulle knappast kunna genomföras utom i fråga om småsaker som att t.ex. stavfel skulle dra ner betygen i skolan etc. Språklivet kan inte regleras i detalj med sanktioner och straff för olika brott . Det hela skulle således stanna vid en retorisk gest. 2. En motsatt hållning är den pluralistiska. Enligt den finns många geografiskt eller socialt baserade språkliga normsystem som alla är lika berättigade: dialekter och sociolekter. Standardspråket ses som en variant bland andra. I många sammanhang behöver man inte kräva standardspråk alls utan folk kan lika väl använda sitt vardagsspråk, bara de gör sig förstådda. Språklig variation berikar samhället. Denna vidsynta inställning kan sägas vara demokratiskt motiverad på så vis att den förespråkar tolerans inför olika människors språkbruk och identitet. En låt-gå-inställning som den pluralistiska skulle troligen dels väcka mycket starka protester, dels vara svår att konsekvent tillämpa, eftersom man både i skolan och i det offentliga livet ändå skulle bli tvungen att på en rad punkter avgöra vad som kan anses vara begripligt och vad som inte är det. 3. En tredje hållning är den pragmatiska, som kan ses som en kompromiss mellan de båda övriga. Den pragmatiska hållningen försöker ta hänsyn till det faktum att levande språk alltid förändrar sig i takt med det samhälle där språket används och till att sociala normsystem för att fungera måste ha någon stabilitet, dvs. vara i viss mån konservativa. Det är denna ståndpunkt som intas av Svenska språknämnden och även av dess systerorganisationer i Norden, om också med lite olika framtoning beroende på olika språksituation.
Kulturutredningens förslag
Kulturutredningen föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 1995:84) Kulturpolitikens inriktning att ett av målen för den framtida nationella kulturpolitiken skall vara att ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem. Till kulturarven hör språket, menar utredningen (s. 88). Remissbehandlingen av utredningens förslag pågår. En proposition om kulturpolitikens inriktning väntas från regeringen i maj 1996.
Tidigare riksdagsbehandling
Kulturutskottet har under senare år vid flera tillfällen tagit upp frågor som rör det svenska språket. I sitt av riksdagen godkända betänkande KrU 1987/88:6 om svenska språket och datorn framhöll utskottet bl.a. att det är önskvärt att texten på bildskärmar och tangentbord och i instruktionsböcker är på svenska språket. Utskottet uttalade att särskilda överväganden måste göras beträffande åtgärder för att stärka det svenska språkets ställning i samband med användningen av datorer, vilket riksdagen gav regeringen till känna (rskr. 1987/88:86). Med anledning av detta fick Språknämnden - efter att ha förklarat sig villig därtill - regeringens uppdrag att lämna förslag till åtgärder för att främja svenska språket i datorsammanhang. En redogörelse för Språknämndens slutsatser finns i proposition 1989/90:100 bil. 10 s. 446 f. I betänkandet 1988/89:KrU4 diskuterade kulturutskottet med anledning av en motion huruvida riksdagen borde ta något initiativ som skulle syfta till en stavningsreform, där målet skulle vara en mer ljudenlig stavning än den nuvarande. Utskottet kom efter ingående överväganden fram till den slutsatsen att riksdagen inte borde ta något initiativ i frågan, vilket även blev riksdagens beslut. Våren 1990 behandlade kulturutskottet en motion om bevarande av prickar och ringar över å, ä och ö. Utskottet ansåg att riksdagen inte borde ta något initiativ i frågan och hänvisade till särskilt inrättade, ansvariga organ, vilka svarar för fortlöpande åtgärder och initiativ på området (bet. 1989/90:KrU24). Betänkandet godkändes av riksdagen Hösten 1993 avstyrkte kulturutskottet ett motionsförslag som syftade till att ordet riksdagen skulle skrivas med stor bokstav (bet. 1993/94:KrU4). Riksdagen godkände kulturutskottets förslag. Hösten 1994 uttalade sig kulturutskottet om svenska språkets ställning i EU i ett yttrande till utrikesutskottet över proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. I yttrandet framhölls bl.a. att - då det gäller den demokratiska aspekten på språkanvändningen i EU - det är särskilt angeläget att rätten för svenska folkvalda representanter att uttrycka sig på sitt modersmål hävdas inom EU. Denna rätt - menade utskottet - måste med kraft hävdas från tidpunkten för Sveriges inträde i EU. Vidare anförde utskottet att det från språkvårdshåll uttryckts oro för att det vid svensk anslutning till EU skulle bli svårt att skydda den del av vårt kulturarv som det svenska språket utgör, en oro som enligt utskottet inte fick negligeras. Utskottet framhöll att det övergripande ansvaret för vården av svenska språket efter en svensk EU-anslutning liksom ditintills skulle vila på Svenska språknämnden och andra språkvårdande organ. Av central betydelse för språkvården skulle emellertid kvaliteten i översättningarna till svenska av EU:s rättsakter komma att bli, ansåg utskottet. Utskottet anslöt sig till de ställningstaganden som gjorts i Delegationen för översättning av EG:s regelverk och som bl.a. innebar att man i svensk översättarutbildning borde lägga större vikt vid utbildningen i svenska språket än vad som ditintills varit fallet. Utskottet förutsatte att man från svensk sida skulle beakta de synpunkter om svenska språket och EU som framfördes i yttrandet (yttr. 1994/95:KrU3y). Utrikesutskottet, vars betänkande godkändes av riksdagen, instämde i vad kulturutskottet anfört (bet. 1994/95:UU5 s. 31, rskr. 1994/95:63). Konstitutionsutskottet behandlade hösten 1994 ett motionsförslag om att ta fram en vägledning för språkbruket främst i riksdagen. Enligt utskottet borde höga krav ställas på det språk som används i offentliga sammanhang. Utskottet som konstaterade att det inom regeringskansliet läggs ned ett betydande arbete på språkvård ansåg att det var viktigt att frågan gavs tillräcklig uppmärksamhet även i riksdagen. Av uppgifter från riksdagens förvaltningskontor hade framgått att frågan om organisationen av språkvårdsarbetet var uppmärksammad och att planer på utveckling av detta arbete fanns. Utskottet avstyrkte motionen (bet. 1994/95:KU13). Utskottets betänkande godkändes av riksdagen. Våren 1995 behandlade konstitutionsutskottet frågan om svenska språkets ställning inom EU. Utskottet framhöll betydelsen av att hävda svenska språkets ställning som arbetsspråk inom EU. I betänkandet refererades ett interpellationssvar som statsrådet Hellström gett i riksdagen den 15 maj 1995 i vilket han bl.a. slog fast att svenskan i och med Sveriges medlemskap är officiellt språk i EU och därmed formellt jämställt med de övriga tio EU- språken. Statsrådet ansåg det angeläget att den rätt att använda sitt modersmål som finns också aktivt utnyttjas av svenska representanter. Rekryteringen av tolkar hade varit ett särskilt problem. Regeringen hade i januari 1995 utformat en första vägledning till stöd för departementens och EU-representationens agerande i språkfrågan. Regeringen hade även vidtagit åtgärder för att komma till rätta med bristen på kvalificerade översättare och tolkar. Fr.o.m. hösten 1995 skulle en tolkskola inrättas vid Stockholms universitet. Konstitutionsutskottet, vars betänkande godkändes av riksdagen, förutsatte att regeringen skulle bevaka svenskans ställning som arbetsspråk inom EU och vidta de åtgärder som behövdes (bet. 1994/95:KU43 s. 21, rskr. 1994/95:387). Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 skall det finnas en tolkskola vid Stockholms universitet. Inom universitetet pågår för närvarande en utredning om formerna för tolkskolan. I betänkande 1995/96:KU7 behandlade konstitutionsutskottet en motion med förslag att inrätta ett pedagogiskt råd för granskning av nya lagars begriplighet. Utskottet, som konstaterade att språkvårdsarbetet fortsatt uppmärksammas i såväl regeringskansliet som i riksdagen, avstyrkte motionen, vilket riksdagen anslöt sig till i sitt beslut.
Utskottet
Två motioner, väckta under allmänna motionstiden i januari 1995, syftar till att vårda och stärka det svenska språket. I motion Kr260 (m) uttalas att det - i ett läge där vi som medlemmar av EU skall värna om vår nationella identitet och dess främsta uttryck, det gemensamma språket - är av största vikt att värnet av språket och dess utveckling formaliseras och ges högsta prioritet. Vidare framhåller motionären att språket är levande och genomgår en ständig och naturlig utveckling. Om det inte skall skadas måste det emellertid utvecklas i enlighet med sina egna strukturer. Motionären anser att det är påkallat att upprätta ett auktoritativt organ som i samverkan med språkvetenskapliga institutioner får i uppgift att vårda det svenska språket. Motionärerna bakom motion Kr239 (s) framhåller att språket förändras snabbt i en tid av nära samverkan med andra länder. Samtidigt som språket förändras och berikas av främmande ord, förflackas och uttunnas det. Risken för ökade kulturella klyftor mellan olika generationer och samhällsgrupper är stor. Missförstånd och oklarheter kan bli följden om inte alla hjälps åt att berika och utveckla språket. Motionärerna föreslår att regeringen skall tillsätta en parlamentarisk beredning med uppgift att på olika vägar och i nära samverkan med näringsliv, folkrörelser, skolor och medier utveckla metoder för att stärka svenska språkets ställning. Beredningen skulle, anförs det, stå fri att själv söka vägar för att skapa intresse för språkfrågorna, t.ex. genom att ägna särskilt intresse åt samhällsområden där utvecklingen just nu är särskilt snabb, t.ex. inom bankvärlden eller inom informationstekniken. Utskottet vill framhålla att det talade och skrivna språket är den främsta kulturbäraren och utgör en av de viktigaste förutsättningarna för människans kulturella identitet. Förmågan att behärska det egna språket är av central betydelse för individen antingen hon är verksam i en miljö där det egna språket talas eller i en miljö som domineras av andras språk. Utskottet anser därför - i likhet med motionärerna - att det är angeläget att det svenska språket vårdas och att dess ställning stärks. En viktig uppgift för språkvården är att kunna ge besked om vad som kan anses vara gällande språknormer. En annan uppgift är att ge förslag till nya ord och uttryck som passar in i det svenska språksystemet, bl.a. med avseende på uttal, stavning och böjning. Språkvården har också till uppgift att minska de språkliga hindren mellan olika samhällsgrupper. Som redovisats i ett föregående avsnitt i detta betänkande följer olika organ inom språkvårdsområdet, bl.a. Svenska Akademien och Svenska språknämnden, språkutvecklingen och utarbetar rekommendationer för språkbruket. Som framhålls i de aktuella motionerna är svenskan ett levande språk som ständigt förändras. Ofta märks förändringarna först i ett längre tidsperspektiv. Uttryckssätt som betraktats som felaktiga och bannlysts av tidigare generationer kan efter hand komma att dyka upp i skrift och accepteras som korrekta. Nya ord tillförs språket antingen genom att de lånas in från ett annat språk eller nybildas på annat sätt. De nya uttryckssätten och nyorden kan vara mer eller mindre lyckade, mer eller mindre anpassade till det svenska språksystemet. Vissa nybildningar har kommit för att stanna, andra försvinner efter en tid. Synen på nyord i svenskan och språkbehandlingen i övrigt varierar över tiden och mellan olika människor. Andra språk - främst tyska, franska, latin och under 1900-talet engelska - har under århundradenas lopp starkt påverkat svenskan. Inflytandet från engelskan - som berörs i de båda aktuella motionerna - är just nu mycket starkt. Språkvårdare anser dock att det inte finns någon risk att svenskan skall ätas upp av engelskan. Skulle svenska språket tappa mark och komma ur bruk på flera områden, t.ex. inom den högre utbildningen, skulle språket så småningom utarmas. Enligt utskottets mening kan man dock inte bortse från att det inom vissa områden, t.ex. inom datatekniken, finns en viss risk för försvagning av svenska språkets ställning gentemot engelskan, något som uppmärksammats av utskottet i ett tidigare betänkande och föranlett vissa åtgärder. (Se ovan s. 8.) Utskottet konstaterar att det är språkvårdens uppgift att följa språkets utveckling och att språkvården i vårt alltmer internationaliserade svenska samhälle står inför stora utmaningar. Utskottet vill erinra om att skolans roll i språkutvecklingen och språkvården är central. Grundskolans viktigaste uppgift är att skapa goda möjligheter för elevernas språkutveckling. Som mål för undervisningen har bl.a. angetts att skolan skall sträva efter att varje elev utvecklar ett rikt och nyanserat språk samt förstår betydelsen av att vårda sitt språk (se Läroplan 94). Ett av kärnämnena i gymnasieskolan är svenska. Det övergripande syftet med undervisningen i svenska på gymnasienivå är att eleverna skall öka sin förmåga att tala, läsa och skriva svenska och att de skall öka sina kunskaper om litteraturen. De skall utveckla sin förmåga att använda språket för att främja sin personliga utveckling och på så sätt skaffa sig nödvändig beredskap för livslångt lärande, yrkesverksamhet och samhällsliv (Skolverkets författningssamling 1994:9). De lärare som nu är verksamma och de studenter som nu utbildas till lärare har och kommer att få inflytande över elevernas känsla för modersmålet långt in på nästa sekel. Av den anledningen är självfallet lärarutbildningen betydelsefull när det gäller språkvård. Lärarhögskolorna beslutar själva hur utbildningen skall läggas upp och vad den skall innefatta inom den ram som examensordningen enligt högskoleförordningen (1993:100) medger. Kraven när det gäller språkvård varierar mellan lärarhögskolorna. Som exempel kan nämnas att det vid Lärarhögskolan i Malmö finns en obligatorisk kurs i svenska för alla blivande grundskollärare oavsett inriktning och en motsvarande kurs för alla blivande gymnasielärare i allmänna ämnen. I kurserna tas också språkvårdsfrågor upp. För dem som skall bli svensklärare ges ytterligare undervisning i språkvård. När det gäller utbildningar för blivande lärare i yrkesämnen (industri, hantverk, handel och kontor, vård) finns det däremot inte någon kurs i svenska. Det bör vidare framhållas att förmågan att behärska svenska språket är av stor betydelse också för det stora antal svenska medborgare som inte har svenska språket som modersmål. För att dessa grupper skall känna sig delaktiga i det svenska samhället är det av avgörande betydelse att deras kunskaper i svenska språket är goda. Enligt skollagen (1985:1100) syftar svenskundervisningen för invandrare till att ge nyanlända invandrare grundläggande kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället. För närvarande utvärderas svenskundervisningen för invandrare (sfi) av Skolverket. (Se bet. 1995/96:UbU5.) Utskottet vill även erinra om mediernas betydelse för stil- och språkutvecklingen. Utskottet är medvetet om att varje högskola självständigt beslutar om utbildningens innehåll men vill likväl understryka betydelsen av att journalistutbildningen ger de blivande journalisterna goda kunskaper i språkbehandling och känsla för språkvård. Vidare innebär den starka påverkan som främst etermedierna har på medborgarnas språk att ett särskilt ansvar vilar på journalisterna och språkvårdarna vid Sveriges Television, Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio. Utskottet förutsätter att regeringen i beredningsarbetet inför en ny avtalsperiod med programföretagen överväger om det är motiverat att inom företagen ytterligare stärka kravet på språkvård såväl i det dagliga journalistiska arbetet som i programverksamheten. Med hänsyn till vad som anförts konstaterar utskottet att det ställs och bör ställas stora krav på lärarnas pedagogiska skicklighet och förmåga att väcka elevernas intresse för språkets betydelse. Likaså är det med hänsyn till mediernas genomslagskraft motiverat att det ställs höga krav på journalisternas språkbehandling. Självfallet är därför ett kontinuerligt utbyte mellan språkvårdare, språkpedagoger och högskolor av stort värde. Det är även angeläget att ett samarbete förekommer mellan språkvårdare, främst företrädare för Svenska språknämnden som intar en central ställning härvidlag, och andra språkvårdande institutioner i landet liksom mellan språkvårdare och personer som arbetar med språket dagligen i tal och skrift. När det gäller förslaget i motion Kr260 att inrätta ett auktoritativt organ med uppgift att i samverkan med språkvetenskapliga institutioner vårda svenska språket vill utskottet anföra följande. I likhet med motionären anser utskottet att det är angeläget att vårda vårt språk. Vidare anser utskottet att det i första hand är företrädarna för de språkvårdsorgan som redan finns som skall bedöma vilken språksyn som skall råda och hur språkvårdsarbetet bör bedrivas. Utskottet är därför inte berett att förorda att ett auktoritativt språkvårdsorgan inrättas, något som skulle kunna ske antingen genom att ett nytt organ bildas eller genom att Svenska språknämnden beslutar att ändra sina uppgifter. Vid bedömningen av motionsyrkandet har utskottet också beaktat att det pågår ett mycket omfattande beredningsarbete rörande kulturpolitikens inriktning. Detta arbete innefattar även frågan om ansvaret för vården av den viktiga del av kulturarvet som det svenska språket utgör. Utskottet utgår från att regeringen överväger om insatser bör göras för att öka resurserna för Svenska språknämnden i syfte att stärka den utåtriktade informations- och folkbildningsverksamheten, liksom nämndens samarbete med myndigheter, lärarhögskolor, journalister och andra som har stort samhälleligt inflytande och kan verka som språkliga förebilder för den övriga befolkningen. Beredningsarbetet bör dock inte föregripas. Mot den angivna bakgrunden anser utskottet att motionen inte bör föranleda något riksdagens initiativ. Motionen avstyrks således. Beträffande förslaget i motion Kr239 att tillsätta en parlamentarisk beredning med uppgift att finna nya vägar för att stärka språkets ställning gör utskottet följande bedömning. Det är - som framgår av vad utskottet anfört i det föregående - viktigt att insatser görs för att stärka språkets ställning. Vidare är det angeläget att språkvården får en bred och självklar förankring hos medborgarna. Utskottet är dock inte berett att i detta sammanhang ta något initiativ till att en sådan beredning skall komma till stånd. Vid detta ställningstagande förutsätter utskottet att regeringen i sitt beredningsarbete rörande den framtida kulturpolitiken prövar det i motionen aktualiserade förslaget om en parlamentarisk beredning i syfte att stärka och vårda svenska språket. Det anförda innebär att utskottet avstyrker den aktuella motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande inrättande av ett auktoritativt organ med uppgift att vårda svenska språket att riksdagen avslår motion 1994/95:Kr260, res. (m) 2. beträffande en parlamentarisk beredning med uppgift att stärka språkets ställning att riksdagen avslår motion 1994/95:Kr239.
Stockholm den 30 januari 1996
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Berit Oscarsson (s), Anders Nilsson (s), Leo Persson (s), Björn Kaaling (s), Marianne Andersson (c), Lennart Fridén (m), Carl- Johan Wilson (fp), Agneta Ringman (s), Charlotta L Bjälkebring (v), Annika Nilsson (s), Jan Backman (m), Ewa Larsson (mp), Fanny Rizell (kds), Lars Lilja (s) och Elizabeth Nyström (m).
Reservation
Inrättande av ett auktoritativt organ med uppgift att vårda svenska språket (mom. 1)
Lennart Fridén (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med I likhet och på s. 13 slutar med avstyrks således bort ha följande lydelse: I likhet med motionären bakom motion Kr260 (m) anser utskottet att det är angeläget att värnet av språket och dess utveckling formaliseras. Det är viktigt att de som skall lära sig språket från grunden, våra yngsta skolelever och våra invandrare, inte möter onödiga svårigheter genom olika språksignaler från skolan och massmedierna. Enligt utskottets uppfattning förstärker slapphet och relativism i språkbruket kommunikationsproblemen och ökar spänningen mellan generationerna och mellan olika sociala och etniska grupper. Vidare vill utskottet understryka att det är ett socialt handikapp att inte behärska språket. Det är inte acceptabelt att skapa sådana problem. Utskottet har därför vid sina överväganden stannat för att ett auktoritativt organ bör inrättas med uppgift att i samverkan med språkvetenskapliga institutioner vårda det svenska språket. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande inrättande av ett auktoritativt organ med uppgift att vårda svenska språket att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Kr260 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Charlotta L Bjälkebring (v) anför:
Som utskottet framhållit är det talade och det skrivna ordet den främsta kulturbäraren och utgör en av de viktigaste förutsättningarna för människans kulturella identitet. Utskottet har bl.a. uttalat att det är angeläget att det svenska språket vårdas och att dess ställning stärks. Vidare har utskottet förutsatt att regeringen i sitt beredningsarbete rörande den framtida kulturpolitiken prövar förslaget om en parlamentarisk beredning i syfte att stärka och vårda svenska språket. Jag har ställt mig bakom utskottets beslut. Jag hade emellertid hellre sett att utskottet intagit en mer offensiv hållning och beslutat föreslå riksdagen att ge regeringen till känna att de statliga insatserna skall ökas för att stärka svenska språkets ställning och att förslag härom skall lämnas i den kommande kulturpropositionen.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Allmänna uppgifter 1 Svenska språknämnden 1 Andra språkvårdande organ, m.m. 3 Svenskan i EU 6 Svenskan i utbildningsväsendet 7 Standardspråket, språknormer och språkpolitik 7 Kulturutredningens förslag 8 Tidigare riksdagsbehandling 8 Utskottet 10 Hemställan 13 Reservation 14 Inrättande av ett auktoritativt organ med uppgift att vårda svenska språket (m) 14 Särskilt yttrande (v) 14 Gotab, Stockholm 1996