Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om patientombudsmän och vårdombudsmän m. m. (Betänkande 1972:SoU3 Socialutskottet)

Socialutskottets betänkande nr 3 år 1972

SoU 1972:3

Nr 3

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om patientombudsmän
och vårdombudsmän m. m.

Motionerna

1) I motionen 1972:25 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c) yrkas
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en snar prövning av
möjligheterna att inleda en försöksverksamhet med en av staten anställd
patientombudsman vid något av våra större sjukhus.

2) I motionen 1972:333 av herr Hamrin m. fl. (fp) yrkas att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär att SPRI (sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut) uppmanas stimulera huvudmännen till
försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän.

3) I motionen 1972:1017 av herr Olsson i Kil (fp) yrkas att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär åtgärder och förslag till riksdagen av i motionen
angivet slag, ägnade att motverka den s. k. politiska fattigdomen.

I motionen 1972:25 påpekas att i många fall är det inte bara den
aktuella sjukdomen som kan vålla speciella problem för patienten utan
även praktiska frågor av social karaktär som vistelsen vid sjukhuset kan
åsamka. För patienten vore det enligt motionärerna synnerligen värdefullt
att få delge dessa frågor till en utomstående person med erfarenheter
av och kunskaper om människovärd i dess vidare bemärkelse. Från
rehabiliteringssynpunkt skulle det enligt motionärernas mening vara av
största vikt att patienterna åtminstone vid de större sjukhusen, där nu
inga eller mycket små möjligheter ges för patienter till personlig kontakt
med personal, skulle ha tillgång till en patientombudsman, till vilken
patienter med speciella problem i förtroende kunde vända sig under sin
vistelse på sjukhuset.

Patientombudsmannens verksamhet skulle enligt motionärerna framför
allt omfatta patienter som tvingas till en längre tids sjukhusvistelse
eller som saknar besök av anhöriga etc. vilka patienten kunde anförtro sig
åt.

Motionärerna anför att det visserligen finns kuratorer på sjukhusen
som kan hjälpa patienterna men att det — mot bakgrund av att
kuratorerna tillhör sjukhuspersonalen — för många patienter kan kännas
besvärande att vända sig till kuratorerna med klagomål som avser åtgärder
exempelvis av annan sjukhuspersonal. En patientombudsman skall enligt
motionärerna ha en friare ställning gentemot sjukvårdshuvudmannen än
exempelvis en kurator och skall utses av Kungl. Maj :t för att en fri
ställning gentemot sjukvårdshuvudmannen skall bekräftas.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 3

SoU 1972:3

Motionärerna anser att en försöksverksamhet med patientombudsman
snarast bör igångsättas för att på grund av vunna erfarenheter byggas ut
att omfatta alla större sjukhus i landet. Motionärerna anför vidare att de
finner det utomordentligt angeläget att staten - i likhet med vad som
förekommer på andra områden — även inom sjukvården anställer en
patienternas egen ombudsman.

I motionen 1972:333 anförs att i takt med vårdsamhällets expansion
uppkommer allt större behov av organ dit patienter kan vända sig med
synpunkter på och eventuella klagomål över den vård de erhållit.

Motionärerna påpekar att medicinalväsendets ansvarsnämnd kan utnyttjas
som högsta instans då det gäller felaktig behandling men att
denna nämnd inte ensam fyller det behov som finns. Härvid anges att dels
är många av de klagomål över vården, som patienterna framställer, inte av
den karaktären att någon enskild person kan lastas för misstag etc., dels
avser klagomålen ofta frågor som inte är av det omfånget att de normalt
bör ligga på en central instans.

Motionärerna påpekar vidare att det på sjukhusen visserligen finns
kuratorer som kan hjälpa patienterna men att det, då kuratorerna tillhör
sjukhuspersonalen, kan kännas besvärande för patienter att vända sig till
kuratorerna med klagomål som avser åtgärder av annan sjukhuspersonal.
Härjämte framhålls att framställningar till socialstyrelsen och riksdagens
ombudsmän om förhållanden som patienten är missnöjd med kräver
initiativ som patienten kan ha svårt att ta och som den aktuella
sjukdomen kan omöjliggöra.

Den smidigaste lösningen, framhåller motionärerna, är att patienten på
nära håll har tillgång till ett från sjukhuset obundet organ, som kan ta
emot hans klagomål, göra erforderliga utredningar och därefter ta upp
saken med vederbörande ansvariga befattningshavare m. fl. på sjukhusen.
Ett sådant organ skulle även vara till fördel ur den synpunkten att där
skulle samlas information om sjukhusens service sedd ur patientens
synpunkt. Försök med en vårdombudsman inom en sjukvårdsregion bör
mot denna bakgrund inledas och sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut (SPRI) bör uppmanas stimulera till
sådan verksamhet.

I motionen 1972:1017 erinras om vad som redovisats beträffande den
s. k. politiska fattigdomen i rapporten ”Politiska resurser” från låginkomstutredningens
s. k. levnadsnivåundersökning. I motionen anförs att
den politiska fattigdomen kan sägas ha tre element:

1. Man känner inte till lagarna; vet inte vilka rättigheter man har.

2. Även om man känner till sina rättigheter vågar man inte utnyttja dem.
Självtilliten är svag. Att åstadkomma en skrivelse till en myndighet blir
ett oöverstigligt hinder.

3. Man saknar kontakter med människor som vet hur man tar till vara
sina rättigheter och framför sina synpunkter.

Motionären anför att det är svårt att med enkla åtgärder bryta den

SoU 19723

politiska fattigdomen. Den är i stor utsträckning en del i en allmänt
besvärlig social situation för många människor i välfärds-Sverige. Det nära
sambandet mellan politisk fattigdom och låg utbildning, låg inkomst,
social isolering etc. ställer krav på insatser i jämlikhetsskapande syfte på
en rad samhällsområden. Uppsökande verksamhet i vuxenutbildningen,
utbyggnad av barndaghem, så att kvinnan får ökad valfrihet, insatser för
att ge invandrarna bättre anpassningsmöjligheter och möjligheter att
tidigare delta i landets politiska liv utgör enligt motionären exempel på
samhällsåtgärder som på längre sikt motverkar den politiska fattigdomen.

Men också på kortare sikt bör det — fortsätter motionären - vara
möjligt att vidta åtgärder, som ökar de faktiska möjligheterna för alla
medborgare att göra sig gällande i samhället, få sina synpunkter
framförda och sina rättigheter tillvaratagna. Som några tänkbara åtgärder
härvidlag framhåller motionären bl. a. följande.

Medborgarnas möjligheter att föra fram sina synpunkter i tidningarna
— på främst insändarplats — måste bevaras och stärkas.

Samhället bör stödja organisationerna och göra det så lätt som möjligt
för dem att nå människor.

I de sociala centra som är under utbyggnad i kommunerna borde
finnas åtminstone en person, t. ex. benämnd allmänhetens ombudsman,
som på heltid kunde ägna sig åt människor som behöver söka rättelse i
olika angelägenheter av typ enklare skatteproblem (dock ej deklarationer),
hyresmål, frågor i samband med låneansökningar etc. — dvs. över
huvud taget alla vardagliga problem som måste lösas genom kontakter
med myndigheter.

Motionären anför vidare att på landets olika vårdinrättningar finns
tiotusentals människor som tillhör de verkligt politiskt fattiga. 1 och med
att en person blir intagen på en vårdinstitution förlorar han, framhåller
motionären, i stor utsträckning rätten att bestämma över sin närmaste
tillvaro.

Motionären anser att socialutredningens kommande förslag angående
målsättningen för samhällets sociala insatser borde kunna redovisas i en
populärversion och ligga till grund för ett jätterådslag på landets samtliga
vårdinstitutioner. Denna modell, fortsätter motionären, skulle, om den
blev någorlunda framgångsrik, också kunna tillämpas i samband med
andra reformer på andra områden.

Åtgärder för förbättrad information för den enskilde om rättigheter
m. m.

År 1971 fattade statsmakterna beslut om förstärkning av resurserna
för samhällsinformation. I prop. 1971:56 framlade Kungl. Maj:t för
riksdagen förslag om ett särskilt anslag på 15 milj. kr. att
användas i huvudsak för vidgad samhällsinformation. Vidare föreslogs en
särskild nämnd för samhällsinformation med uppgift att verka för bl. a.
samordning av sådan samhällsinformation som behövs för att täcka
individens samlade informationsbehov. Dessutom föreslogs — för att alla

SoU 1972:3

berörda medborgare skall nås av information om grundläggande rättigheter
och skyldigheter — att statliga myndigheter, i den mån de väljer
dagspressannonsering, som ett medel att nå alla medborgare skall införa
annonser av i regel samma innehåll och format i samtliga dagstidningar.
Riktar sig informationen till befolkningen i ett visst geografiskt område,
skall motsvarande gälla annonseringen i den regionala dagspressen.

I propositionen avsågs med samhällsinformation information i anknytning
till statsmakternas, landstingens och kommunernas beslut samt de
föreskrifter för myndigheternas verksamhet som meddelas på grundval av
dessa beslut.

Föredragande departementschefen anförde bl. a. följande om ambitionsnivå
för samhällsinformation (s. 23-24).

Jag delar utredningens uppfattning att kravet på samhället måste
ställas högt när det gäller att informera om sådan verksamhet som på ett
avgörande sätt berör den enskilda medborgaren. Det slags information
som jag härvid tänker på gäller företrädesvis information om rättigheter
och skyldigheter, exempelvis om sociala förmåner, rätt att delta i
allmänna val och skyldigheten att avge självdeklaration. För denna typ av
information anser jag i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser
att principen bör vara att alla berörda medborgare skall ges
information som är differentierad med hänsyn till medborgarnas olika
förutsättningar att tillgodogöra sig informationen.

Såväl kostnadsaspekten som svårigheten att mäta utbytet av information
måste naturligtvis sätta gränser för vad som kan åstadkommas i fråga
om differentiering och spridning. Det måste alltså i varje enskilt fall
ankomma på vederbörande myndighet att avgöra hur långt man bör driva
ambitionen att samtliga berörda medborgare skall få det utbyte av
information som svarar mot individuella behov.

I den mån statliga myndigheter eller andra statliga organ väljer
dagspressannonsering som ett led i en systematiskt planerad informationsåtgärd
avsedd att nå alla medborgare, förordar jag emellertid att
annonsering sker i samtliga dagstidningar. Motsvarande bör gälla regionalt,
då annonseringen avser befolkningen i ett visst geografiskt område.
Annonserna bör i regel ha samma innehåll och format i samtliga
dagstidningar. Det är min förhoppning att kommuner och landsting också
skall tillämpa dessa riktlinjer.

Finansutskottet, som i sitt av riksdagen godkända betänkande FiU
1971:23 tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag, påpekade bl. a. att en informationsverksamhet
är nödvändig inte bara för att myndigheterna skall nå
medborgarna med sina tjänster eller anvisningar och sålunda är en
förutsättning för en effektiv myndighetsutövning utan också - och
framför allt — därför att medborgarna har rätt att kräva att bli
informerade om lagar, förordningar, möjligheter och förmåner på rimliga
villkor.

Utskottet anförde vidare bl. a. följande.

Den utökade verksamheten hos stat och kommun och den enskildes
ökade rörlighet i det moderna samhället medför långt fler tillfällen då
medborgaren behöver vara informerad om av det allmänna påbjudna
bestämmelser och erbjudna förmåner. En särskilt viktig aspekt här är som
utredningen påpekar att samhällsinformationen behövs för att möjliggöra

SoU 19723

för medborgarna att hävda sina idéer och intressen i den demokratiska
processen och därmed påverka samhällsutvecklingen.

År 1969 fattade statsmakterna (prop. 1969:48, SU 1969:107) beslut
om åtgärder för att främja dagspressens ekonomiska villkor syftande till
att skapa existensbetingelser för en allsidig press och vidmakthållande av
en fri opinionsbildning. Bland annat inrättades en pressens lånefond.

Föredragande departementschefen anförde i prop. 1969:48 (s. 24—25)
som allmän motivering till förslagen bl. a. följande.

En grundläggande förutsättning för en demokratis funktion är att
olika meningsyttringar kan komma till tals. Det kan med fog hävdas att
medborgarna i vårt land har större möjligheter än någonsin tidigare att ta
del av olika meningsyttringar och ett rikhaltigt nyhetsmaterial. Utbudet
från massmedia har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Inom
dagspressen och annan press har skett en snabb utveckling, såväl
kvantitativt som kvalitativt. Ljudradion och under 1960-talet televisionen
har kommit att alltmer bidra till debatten kring för medborgarna
väsentliga samhällsfrågor. Samtidigt har nyhetsförmedlingen byggts ut
kraftigt. Att bland alla media riktigt värdera just dagstidningarnas roll i
opinionsbildningen är svårt. Pressutredningen har dock visat att dagstidningar
i vissa avseenden intar en dominerande ställning. Särskild
betydelse får dagstidningarna anses ha för nyhetsförmedlingen och
opinionsbildningen i lokala frågor.

År 1971 fattade statsmakterna beslut om stöd till dagspressen jämväl i
form av ett produktionsbidrag till sådana tidningsföretag som ger ut
andratidningar (prop. 1971:27, KU 1971:32).

Konstitutionsutskottet framhöll bl. a. att genom det föreslagna stödet
ökades möjligheterna att bevara och vidga en fri och allsidig debatt, vilket
är oundgängligt för en differentierad opinionsbildning i en demokrati.

Kurativ service och rättshjälp för den enskilde

Enligt 6 § lagen (1956:2) om socialhjälp har socialnämnden bl. a. (1)
att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och
verka för att detta blir tillgodosett, (2) att bestämma, i vilket fall, i vilken
omfattning och under vilka former socialhjälp skall meddelas och (3) att
tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äger
samband med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske,
lämna annat bistånd i personliga angelägenheter. Om i kommun inrättats
social centralnämnd och i förekommande fall sociala distriktsnämnder
som avses i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m. gäller vad
ovan sagts om socialnämnd social centralnämnd och sociala distriktsnämnder.

Den ovan först nämnda uppgiften för socialnämnd tillkom genom en
ändring av socialhjälpslagen år 1968 i syfte att det skulle fastslås att
socialnämnden har en skyldighet att bedriva en aktiv, uppsökande
verksamhet (prop. 1968:74, 2LU 1968:38).

Den ovan som den tredje i ordningen nämnda uppgiften innebär att
socialnämnd har att utöva även en individuell rådgivande verksamhet.

SoU 1972:3

Rådgivningen skall i princip omfatta hela socialvården och angränsande
områden samt kunna anlitas av alla, oavsett om behov av ekonomisk
hjälp föreligger eller ej. Här ifrågavarande uppgift innesluter inte bara
rådgivning utan även hjälp med praktiska angelägenheter av mera
personlig natur.

I direktiven för socialutredningen (1969 års riksdagsberättelse S 29)
nämns inledningsvis att den kurativa verksamheten hos socialnämnderna
trätt i förgrunden. Det framhålls att genom en aktiv uppsökande vård
skapas ökade förutsättningar för den ekonomiska och personliga trygghet,
som samhällets vittförgrenade anordningar på det sociala området
syftar till. Bristande kännedom om dessa eller bristande initiativ får i
dagens samhälle inte vara orsaken till att någon lider nöd eller inte får
vård och behandling.

Socialutredningen skall bl. a. undersöka förutsättningarna för att i
lämplig form och i anslutning till den kommunala ■nämndorganisationen
skapa socialcentra i kommunerna, dit allmänheten kan vända sig för vård,
hjälp, service, råd och upplysning.

I prop. 1972:4 till årets riksdag, vilken proposition remitterats till
justitieutskottet, föreslås en reform av samhällets rättshjälp. Denna
omfattar dels ett förslag till rättshjälpslag, som avses skola ersätta lagen
om fri rättegång, dels förslag till vissa andra lagändringar, främst i
rättegångsbalken. Förslaget innebär att rättshjälp skall kunna erhållas i
varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp föreligger, oavsett om
ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller om det
gäller rådfrågning eller angelägenhet, som inte är föremål för behandling
av myndighet. Vissa begränsningar i tillämpningsområdet föreslås emellertid,
bland annat i fråga om juridiska personer, personer som inte är
bosatta i Sverige och näringsidkare i angelägenheter som har samband
med hans näringsverksamhet. Personer i de högsta inkomstlägena föreslås
uteslutna från allmän rättshjälp.

Förmånerna vid rättshjälp i allmänhet består enligt förslaget i första
hand i att kostnaderna för biträde och bevisning samt inställelse vid
förhandling utgår av allmänna medel. Biträde förordnas dock inte alltid
utan bara om den som har rättshjälp inte själv eller genom någon som i
tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen
tillvarata sin rätt. Kostnad för bevisning ersätts emellertid inte i
förvaltningsärenden eller i angelägenheter som är av beskaffenhet att
kunna komma under förvaltningsmyndighets prövning. Rätten till ersättning
för inställelsekostnad är enligt förslaget begränsad till sådana fall då
parten ålagts personlig inställelse inför domstol eller annan myndighet.

Ett betydelsefullt inslag i förslaget är att en kortare rådgivning hos
jurist skall kunna erhållas mot en fast avgift, som uppgår till 1/125 av
basbeloppet, avrundat till närmast lägre tiotal kronor, således för
närvarande 50 kr. Om särskilda skäl föreligger skall avgiften kunna
nedsättas eller efterges. När rättshjälp lämnas i andra fall skall sökanden
erlägga avgift, som beräknas efter inkomst och försörjningsbörda och i
enlighet med vissa schabloner.

SoU 1972:3

Enligt förslaget skall rättshjälpen administreras regionalt av särskilda
rättshjälpsnämnder. I varje län skall inrättas allmänna advokatbyråer med
staten som huvudman. Var och en skall i princip ha möjlighet att fritt
välja biträde bland enskilt verksamma jurister och jurister på allmän
advokatbyrå.

Förslag i frågor om offentligt biträde i förvaltningsärenden, om
kostnadsersättning i sådana ärenden och i vad mån utredningskostnader i
förvaltningsärenden bör ersättas inom rättshjälpssystemet har framlagts
år 1971 av utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden (1969 års
riksdagsberättelse Ju 56) i ett betänkande ”Offentligt biträde och
kostnadsersättning i förvaltningsärenden” (SOU 1971:76), som utredningen
i november 1971 avgett till chefen för justitiedepartementet och
varmed utredningen slutfört sitt uppdrag. 1 betänkandet föreslås att
offentligt biträde skall i fall av behov kunna förordnas i vissa ärenden
som angår den personliga rörelsefriheten inom följande områden,
nämligen mentalsjukvården, nykterhetsvården, barnavården och utlänningslagstiftningen.
Någon återbetalningsskyldighet för den enskilde
för kostnader för offentligt biträde föreslås i regel inte. I fråga om
ersättning för kostnader i förvaltningsärenden fasthåller utredningen vid
den grundläggande regeln att den enskilde i första hand själv bör stå för
sådana kostnader. När det gäller kostnader för utredning i förvaltningsärenden
föreslås i betänkandet att sådana kostnader skall kunna
inbegripas under rättshjälpen i princip endast när biträde förordnats i
förvaltningsärendet och denne beslutar om utredningen. Remissbehandling
av betänkandet pågår.

Organ med kurativa uppgifter och övervakande uppgifter till förmån för
dem som är intagna på sjukhus och andra vårdinrättningar m. m.

I ett vid 1971 års riksdag avgivet betänkande SoU 1971:37 i anledning
av motioner om patientens ställning inom vårdområdet, m. m. lämnade
socialutskottet på s. 14—15 en redogörelse för organ med kurativa och
övervakande uppgifter till förmån för patienter inom sjukvården och
vården vid ålderdomshem. Utskottet omnämnde därvid kuratorerna,
justitieombudsmännen, justitiekanslern, socialstyrelsen, länsläkarorganisationen
och statens socialvårdskonsulenter. Utskottet får för närmare
uppgifter om dessa organ hänvisa till den i fjol lämnade redogörelsen.

Även inom andra vårdområden, där samhällsorgan — statliga eller
kommunala — är ansvariga, finns till förmån för dem som är intagna
kuratorer eller befattningshavare med kurativa uppgifter. Justitieombudsmännen
och justitiekanslern har även tillsyn över dessa vårdområden.
Som centrala statliga tillsynsmyndigheter fungerar beträffande barnavårdsanstalter,
ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare
socialstyrelsen samt beträffande kriminalvårdsanstalter kriminalvårdsstyrelsen.

I förenämnda betänkande SoU 1971:37 (s. 10—11) lämnade socialutskottet
även en redogörelse för försöksverksamhet beträffande former för

SoU 1972:3

patientinflytande på vårdinrättningar. Utskottet nämnde att inom socialstyrelsen
förbereddes utgivande av råd och anvisningar angående fritidsverksamheten
vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. Enligt
förslaget till dessa råd och anvisningar skall vid varje vårdanstalt inrättas
ett samarbetsorgan (aktivitetsnämnd) bestående av representanter för
patienter, personal och organisationer ute i samhället och med uppgift att
handha frågor om fritidssysselsättningar. Utskottet nämnde vidare att vid
ungdomsvårdsskolorna deltar elever tillsammans med representanter för
olika kategorier personal vid skolorna i de s. k. stora behandlingskollegierna,
där behandlingsplan för elevernas vård inom skolan och eftervård
görs upp.

Utskottet nämnde vidare (s. 12—13) att vid ålderdomshem och andra
institutioner m. m. tillhörande Göteborgs socialförvaltning har inrättats
sam rådsgrupper med representanter för bl. a. pensionärerna etc. och med
uppgift att behandla och avge förslag rörande förhållandena vid hemmet
eller institutionen.

Socialutskottet får komplettera denna redogörelse med att nämna att
jämväl vid institutioner tillhörande Malmö socialförvaltning skapats
former för patientinflytande genom att ”storfora” regelbundet anordnas
och dessa fora utser ”rådstuga” med 5—7 ledamöter som har till uppgift
att avge förslag beträffande förhållandena vid institutionen.

I fråga om kriminalvårdsområdet får nämnas att kommittén för
anstaltsbehandling inom kriminalvården (1968 års riksdagsberättelse Ju
60) i ett i november år 1971 avgivet betänkande ”Kriminalvård i anstalt”
(SOU 1971:74) föreslagit en lagbestämmelse som uttryckligen gerde
intagna rätt att överlägga med anstaltsledningen i frågor av gemensamt
intresse för de intagna. Den fortsatta beredningen av frågor om de
intagnas medverkan i och inflytande på behandlingen m. m. ankommer på
den efter bemyndigande av Kungl. Maj:t hösten 1971 tillkallade kriminalvårdsberedningen
(1972 års riksdagsberättelse Ju 57).

Viss verksamhet med kontaktman (patientombudsman)

Lokalt har vissa sjukvårdshuvudmän tagit initiativ till verksamhet med
kontaktman (patientombudsman).

Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd har år 1971
beslutat införa en kontaktmannainstitution inom nämndens verksamhetsområde.
Varje lokalstyrelse för de förvaltningsområden, i vilka landstingsområdet
är indelat, skall bland styrelsens ledamöter och suppleanter utse
kontaktman eller kontaktmän för varje institution eller verksamhet inom
förvaltningsområdet. Patienter och personal vid institutionen/verksamheten
samt allmänheten i övrigt skall ha möjlighet att till kontaktmannen
framföra synpunkter på vården och övriga förhållanden vid institutionen/verksamheten.
De frågor som på detta sätt eller vid kontaktmannens
besök framkommer skall av kontaktmannen förmedlas till lokalstyrelse,
förvaltningsledning eller företagsnämnd.

Göteborgs och Bohus läns landsting beslöt hösten 1971 att starta en

SoU1972:3

försöksverksamhet med patientombudsman vid Mölndals lasarett. Från
och med den 1 januari 1972 är informationssekreteraren vid landstingets
kansli mottagare av patientobservationer vid lasarettet.

Enligt ”arbetsordning för mottagare av patientobservationer — patientombudsman”
skall verksamheten omfatta personer i såväl sluten
vård som öppen vård vid sjukhuset. I första hand skall de tidigare
kontaktvägarna bibehållas; chefsläkare, sjukvårdsföreståndare och intendent
skall ta emot observationerna. Först när patienter inte är nöjda eller
säger att de inte vill ha kontakt med sjukhusets personal, skall de hänvisas
till informationssekreteraren. Detta gäller såväl patienter som är inlagda
vid sjukhuset som de personer som tar kontakt med sjukhuset per
telefon.

Verksamheten skall inte vara av juridisk karaktär utan skall mera gå ut
på att informera patienter och skapa kontakter mellan sjukhus, patienter
och anhöriga samt att förklara och tillrättalägga.

När klagomål mottagits och antecknats, skall kontakt tas med berörda
för samråd. Därefter skall eventuellt kontakt tas med patienten igen och
nytt samråd äga rum med berörda. I vissa fall förutses patienten kunna
kallas till sammanträffande för information eller tillrättaläggande.

Tidigare riksdagsbehandling av förslag om inrättande av patientombudsmanna-
och vårdombudsmannainstitutioner

I motioner till 1970 års riksdag yrkades att riksdagen skulle begära att
frågan om inrättande av en vårdombudsmannainstitution snarast skulle
utredas. Allmänna beredningsutskottet, som inhämtade yttranden i
ärendet från socialstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet, hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
ABU 1970:60 att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. En utförlig redogörelse för ärendets behandling lämnas i
socialutskottets förenämnda betänkande SoU 1971:37.

I motioner till 1971 års riksdag — likartade med de vid årets riksdag
väckta motionerna 1972:25 och 1972:333 — framfördes yrkanden om
dels inrättande av en patientombudsman, dels försöksverksamhet med
regionala vårdombudsmän. Härjämte begärdes i en motion förslag om
inrättande av en neutral instans inom varje landstingsområde för att öka
patienternas rättsskydd.

Socialutskottet, som behandlade motionerna i förenämnda betänkande
(SoU 1971:37), föreslog avslag på motionerna, vilket blev riksdagens
beslut.

Socialutskottet anförde bl. a. följande.

Även om det således genom vårdens organisation och lagstiftningen
skapats garantier för patientens integritet och för insyn och kontroll i
vårdverksamheten, kan patienten likväl uppleva brister inom sjukvården.
Många gånger torde patientens oro kunna återföras till att han är dåligt
informerad om sina rättigheter, om sin sjukdom och om de behandlingar
han får för denna. Om patienten vore mera medveten om sina rättigheter

SoU 1972:3

som patient och bättre informerad om den behandling han skall genomgå
finns det anledning räkna med att han skulle känna sig mindre utlämnad
och mindre orolig.

Mot den nämnda bakgrunden bör enligt socialutskottets mening såväl
de i motionen 1971:742 upptagna frågorna om medgivande till behandling
och om rätt för patienten att ta del av sjukjournalen som yrkandena i
motionerna 1971:355 och 1971:1187 om inrättande av en vårdombudsmannainstitution
i väsentlig mån ses som frågor om behovet av ökad
information till sjukhuspatienten. Allmänna beredningsutskottet behandlade
vid 1970 års riksdag motionsyrkanden om inrättande av en
vårdombudsmannainstitution och anlade då i princip samma betraktelsesätt.
Utskottet fann det troligt att många av de problem som en
ombudsman skulle få att behandla torde föranledas av att patienterna
inte känner till sina möjligheter att erhålla insyn och medinflytande och
att åtnjuta rättstrygghet. Utskottet betonade vidare att det är viktigt att
informationen i det enskilda fallet förbättras och att ökade möjligheter
ges att från sjukhusens sida lämna såväl medicinsk som social service
utöver vad som nu är vanligt på de flesta av våra vårdinrättningar.
Allmänna beredningsutskottet anförde avslutningsvis att utskottet inte
fann det troligt att informations- och kontaktproblemen inom sjukvården
skulle lösas genom att en vårdombudsmannainstitution inrättades. På
hemställan av utskottet avslog riksdagen yrkandena om en vårdombudsmannainstitution.

Socialutskottet delar allmänna beredningsutskottets uppfattning om
vikten av ökad information och kontakt inom sjukvården och anser
åtgärder för att öka information om bl. a. patientens rättigheter är bättre
ägnade att konkret stärka patientens ställning än inrättande av en
vårdombudsmannainstitution. Som framgår av yttranden av socialstyrelsen
och Landstingsförbundet över 1970 års motioner vidtas fortlöpande
åtgärder för att förbättra informationen i de här aktuella avseendena.
Utskottet är med hänsyn till det anförda inte berett tillstyrka yrkandena
i motionen 1971:355 och motionen 1971:1187 om en försöksverksamhet
med vårdombudsman respektive inrättande av en neutral instans för att
öka patienternas rättstrygghet.

Yrkandet i motionen 1971:737 synes ha till syfte att - efter en
försöksverksamhet vid ett sjukhus — den kurativa servicen vid de större
sjukhusen skall byggas ut genom att tjänster för patientombudsmän
inrättas. Såsom angivits i det föregående finns det vid sjukhusen redan nu
befattningshavare — kuratorer — som har i uppgift att ge patienterna råd
och bistånd i personliga, sociala och ekonomiska angelägenheter. Sjukvårdshuvudmännen
räknar enligt undersökningen RUPRO 69 med en
kraftig ökning av antalet kuratorer fram till år 1975. Syftet med
motionen 1971:737 synes bli tillgodosett genom den ökning av kuratorskåren
som sålunda kan förutses komma till stånd. Motionen påkallar
därför inte någon riksdagens åtgärd.

Utskottet

I motionerna tas upp vissa frågor om hur den enskildes ställning skall
stärkas inom vårdområdet. I en av motionerna diskuteras även motsvarande
problem inom andra samhällsområden.

I motionen 1972:25 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c) framhålls
att för en sjukhuspatient inte bara den aktuella sjukdomen kan vålla
problem utan även praktiska frågor av social karaktär, som vistelsen vid

SoU1972:3

sjukhuset kan ge upphov till. Patienterna borde ha tillgång till en
patientombudsman, som hade en fri ställning gentemot sjukvårdshuvudmannen
och till vilken patienterna med förtroende kunde vända sig under
vistelsen på sjukhuset. Motionen syftar till att en försöksverksamhet med
en av staten anställd patientombudsman skall inledas vid något av våra
större sjukhus.

I motionen 1972:333 av herr Hamrin m. fl. (fp) yrkas att sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och rationaliseringinstitut (SPRI) skall
uppmanas stimulera sjukvårdshuvudmännen till försöksverksamhet med
regionala vårdombudsmän. Dessa skulle ha till uppgift att undersöka
klagomål som framföres av patienter och ta upp ärendena med de
ansvariga befattningshavarna på sjukhusen. Vårdombudsmännen skulle
vara obundna i förhållande till sjukhusen.

I den tredje motionen som behandlas i detta betänkande, nämligen
motionen 1972:1017 av herr Olsson i Kil (fp), erinras om att den s. k.
politiska fattigdomen har behandlats i rapporten ”Politiska resurser” från
låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning, där nämnda begrepp
kortfattat definierats som oförmåga för den enskilde att försvara sig mot
administrativa beslut av myndigheter och institutioner. Motionären
framhåller särskilt att på olika vårdinrättningar finns tiotusentals människor
som tillhör de verkligt politiskt fattiga. Motionären pekar på vissa
samhällsåtgärder — bl. a. uppsökande verksamhet i vuxenutbildningen —
som på längre sikt är ägnade att motverka den ”politiska fattigdomen”. I
motionen tas emellertid inte frågan i hela dess vidd upp utan motionären
begränsar sig till att begära vissa åtgärder som på kort sikt ökar de
faktiska möjligheterna för alla medborgare att göra sig gällande i
samhället, få sina synpunkter framförda och sina rättigheter tillvaratagna.
Som tänkbara åtgärder i nämnda syfte anges bl. a. åtgärder att bevara och
stärka möjligheterna för medborgarna att föra fram sina synpunkter i
tidningarna, stöd till olika organisationer och inrättande i de social centra
som är under utbyggnad i kommunerna aven allmänhetens ombudsman,
som kunde hjälpa medborgarna med alla vardagliga problem, som måste
lösas genom kontakter med myndigheter.

Samma yrkanden som i motionerna 1972:25 och 1972:333 framställdes
även i motioner vid 1971 års riksdag. I sitt betänkande i ämnet (SoU
1971:37) behandlade utskottet också vissa andra motioner, som rörde
patientens ställning inom vårdområdet. Utskottet anförde bl. a. att frågor
av nämnda slag — framför allt inom den slutna sjukvården — kommit att
röna ett allt större intresse. Ett sjukdomsfall, som kräver sjukhusvård,
innebär i och för sig oro och ängslan såväl för den sjuke som för dennes
anhöriga. Härtill kommer att patienten blir underkastad undersökningar
och behandlingar av oftast komplicerat slag, vilkas innebörd och verkan
kan vara svåra att förstå. Sjukhusmiljön är vanligtvis också främmande
för patienten. Även om patienten kan känna sig desorienterad och
utlämnad i sjukhusmiljön finns dock, fortsatte utskottet, en rad organ —
bl. a. socialstyrelsen, länsläkarorganisationen och riksdagens justitieombudsmän
— som har uppgifter som är av betydelse för att tillvarata

SoU 1972:3

intressena för dem som vårdas på sjukhus av olika slag. Utskottet erinrade
om att så gott som all sluten sjukvård drivs av samhällsorgan med av
medborgarna valda förtroendemän såsom de ytterst ansvariga för
verksamheten. Inte minst viktigt är det, påpekade utskottet, att det på
sjukhusen finns kuratorer som har till uppgift att ge patienterna råd och
bistånd i personliga och andra angelägenheter.

Sedan utskottet även redogjort för viss lagstiftning som är av betydelse
för sjukhuspatienten, anförde utskottet att även om det således genom
vårdens organisation och lagstiftningen skapats garantier för patientens
integritet och för insyn och kontroll i vårdverksamheten, kunde
patienten likväl uppleva brister inom sjukvården. Många gånger torde
patientens oro kunna återföras till att han är dåligt informerad om sina
rättigheter, om sin sjukdom och om de behandlingar han får för denna.
Om patienten vore mera medveten om sina rättigheter som patient och
bättre informerad om den behandling han skall genomgå fanns det enligt
utskottets mening anledning räkna med att han skulle känna sig mindre
utlämnad och mindre orolig.

Socialutskottet anförde att mot den angivna bakgrunden bl. a. frågan
om inrättande av en vårdombudsmannainstitution borde i väsentlig mån
ses som en fråga om behovet av ökad information till sjukhuspatienten.
Utskottet anslöt sig därför till tidigare uttalanden i riksdagen om vikten
av ökad information och kontakt inom sjukvården och ansåg åtgärder för
att öka information om bl. a. patientens rättigheter bättre ägnade att
konkret stärka patientens ställning än inrättande av en vårdombudsmannainstitution.
Mot bakgrund av detta och med hänsyn till att
åtgärder fortlöpande vidtas för att förbättra informationen till sjukhuspatienten
ansåg sig utskottet i fjol inte berett tillstyrka yrkandet om
försöksverksamhet med vårdombudsman. Riksdagen följde utskottets
förslag.

Beträffande motionsyrkandet förra året om försöksverksamhet med
patientombudsman erinrade utskottet i nämnda betänkande, SoU
1971:37, om att det vid sjukhusen redan finns befattningshavare —
kuratorer — som har till uppgift att ge patienterna råd och bistånd i
personliga, sociala och ekonomiska angelägenheter och att sjukvårdshuvudmännen
räknar med en kraftig ökning av antalet kuratorer fram till
år 1975. Syftet med motionsyrkandet om patientombudsman syntes
enligt utskottet bli tillgodosett genom denna ökning av kuratorskåren. På
hemställan av utskottet avslogs även detta motionsyrkande.

Som komplettering till den tidigare framställningen finns anledning
tillägga att — i enlighet med vad som redovisats i föregående avsnitt —
Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd förra året beslöt
införa en kontaktmannainstitution inom nämndens verksamhetsområde
och att — som också redovisats i det föregående — Göteborgs och Bohus
läns landsting startat en försöksverksamhet med en mottagare av
patientobservationer, patientombudsman, vid Mölndals lasarett. Syftet
med dessa båda anordningar är att öka möjligheterna för patienter att
framföra klagomål och synpunkter på vården.

SoU 1972:3

Mot bakgrund av de initiativ som både i form av ökad information och
genom öppnandet av nya kontaktvägar tas av huvudmännen för att stärka
patienternas ställning och då någon omständighet som föranleder ett
ändrat ställningstagande av utskottet till förslagen om patientombudsman
och vårdombudsman inte inträffat sedan i fjol, bör enligt utskottets
mening motionerna 1972:25 och 1972:333 inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Då utskottet härefter går över till att behandla motionen 1972:1017
vill utskottet framhålla att diskussionen om den ”politiska fattigdomen”
begränsas till de frågeställningar som tas upp i motionen. Utskottet har i
det föregående redovisat de organ som finns och de åtgärder som vidtas
för att stärka patientens ställning inom sjukvårdsområdet. Även när det
gäller andra vårdområden, där verksamheten drivs av samhällsorgan —
barna- och ungdomsvården, kriminalvården, vården av alkoholmissbrukare
och vården vid ålderdomshem — ligger tillsynsuppgifter på statliga
centrala myndigheter såsom kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen.
Vidare har bl. a. riksdagens justitieombudsmän tillsyn över verksamheten.
Som utskottet i ett föregående avsnitt redovisat pågår eller föreslås inom
samtliga nämnda vårdområden verksamhet varigenom de som är intagna
på olika vårdinstitutioner kan få möjlighet till medinflytande på
verksamheten.

Som ett element i den ”politiska fattigdomen” har i motionen
1972:1017 angivits att den enskilde individen inte känner till lagarna och
inte vet vilka rättigheter han har. När det gäller möjligheterna för den
enskilde att få information om sina rättigheter och skyldigheter får
utskottet erinra om de förbättringar härvidlag som statsmakterna i fjol
genomförde genom att resurserna för samhällsinformation förbättrades.
Det bör i detta sammanhang även nämnas att statsmakterna år 1969
fattade beslut om åtgärder för att främja dagspressens ekonomiska villkor
och att statsmakterna sedan dess utökat stödåtgärderna för pressen
genom införande av ett produktionsbidrag till tidningsföretag som ger ut
”andratidningar”, allt i syfte att bl. a. bevara och vidga en fri och allsidig
debatt. Den samhällsinformation som sker genom annonsering i dagspressen
bör enligt utskottets mening ytterligare utökas. Därigenom
åstadkommer man den bättre information, som efterlyses i motionen.

Som andra element i den ”politiska fattigdomen” nämns i motionen
att även om man känner till sina rättigheter vågar man inte utnyttja dem,
eftersom självtilliten är svag, samt att man saknar kontakter med
människor som vet hur man tar till vara sina rättigheter och framför sina
synpunkter. 1 motionen föreslås som en åtgärd att råda bot för sådana
svårigheter inrättandet av en allmänhetens ombudsman, som kan hjälpa
medborgarna i alla vardagliga problem, som måste lösas genom kontakter
med myndigheter. Utskottet vill här framhålla att socialnämnderna
(respektive de sociala centralnämnderna och distriktsnämnderna) redan i
dag har till uppgift att lämna råd, upplysningar och annat bistånd i
ärenden berörande socialvården och angränsande områden och att det
genom en lagändring år 1968 betonats att nämnderna har att genom

SoU 1972:3

uppsökande verksamhet ta reda på den enskildes behov i olika avseenden.
Socialutredningen har i uppdrag att närmare utreda hur verksamheten
med bl. a. service, råd och upplysning skall utformas i framtiden. Här
finns även anledning erinra om att Kungl. Maj:t föreslagit en reform av
samhällets rättshjälp innebärande att den enskilde skall kunna erhålla
rättshjälp i varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp föreligger,
oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet
eller om det gäller rådfrågning eller angelägenhet, som inte är föremål för
behandling av myndighet. Slutligen bör nämnas att förslag om förordnande
av offentligt biträde i ärenden som angår den personliga rörelsefriheten
inom mentalsjukvården, nykterhetsvård en, barnavården och utlänningslagstiftningen
framlagts hösten 1971.

Med hänsyn till att motionären anför att det finns ett behov av stöd
till olika organisationer som ett led i strävan att motverka den ”politiska
fattigdomen” får utskottet peka på att såväl staten som kommuner och
landsting varje år både direkt och indirekt ger ett betydande stöd till
ideella och andra organisationer. Utskottet vill i sammanhanget nämna
att det nyligen har framlagts ett förslag om finansiering av allmänna
samlingslokaler (SOU 1971:92).

Mot bakgrund av den redogörelse som utskottet i det föregående
lämnat för genomförda och planerade åtgärder för att förbättra samhällsinformationen,
stärka möjligheterna för en fri opinionsbildning och
hjälpa den enskilde i mellanhavanden med myndigheter och institutioner
på vårdområdet och andra områden anser utskottet motionen 1972:1017
inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

A. beträffande försöksverksamhet med en patientombudsman
att riksdagen avslår motionen 1972:25,

B. beträffande försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän
att riksdagen avslår motionen 1972:333,

C. beträffande vissa åtgärder för att motverka den "politiska
fattigdomen" att riksdagen avslår motionen 1972:1017.

Stockholm den 21 mars 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s)*, Dahlberg (s), Carlshamre (m)*, fru Skantz
(s)*, herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s), herrar Andreasson (c)*,
Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Fraenkel (fp), herrar Romanus (fp),
Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk)

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1972:3

Reservationer

1. beträffande försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän av
fru Fraenkel (fp) och herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 13 som börjar med
”Mot bakgrund av” och slutar med ”någon riksdagens åtgärd” bort ha
följande lydelse:

”Socialutskottet understryker vikten av ökad information och kontakt
inom sjukvården och anser det angeläget med åtgärder för att öka
informationen om bl. a. patientens rättigheter. Åtgärder vidtas också för
att förbättra informationen i de här aktuella avseendena.

Även om patienten genom förbättrad information kan bli mera
medveten om sina rättigheter behöver han likväl ha någon instans till
vilken han kan vända sig med sina klagomål. Visserligen finns på
sjukhusen kuratorer som kan hjälpa patienten, men då kuratorerna tillhör
sjukhuspersonalen kan det för många patienter kännas besvärande att
vända sig till kuratorerna med klagomål som avser åtgärder av annan
sjukhuspersonal. Framställningar till socialstyrelsen och riksdagens justitieombudsmän
om förhållanden, som patienten är missnöjd med, kräver
initiativ som patienten kan ha svårt att ta och som den aktuella
sjukdomen kan omöjliggöra. Den för patienten smidigaste lösningen är
därför att han på nära håll har tillgång till ett från sjukhuset obundet
organ, som kan ta emot hans klagomål, göra erforderliga utredningar och
därefter ta upp saken med vederbörande ansvariga befattningshavare
m. fl. på sjukhuset. För sjukvårdshuvudmännen bör det enligt utskottets
mening kunna vara till fördel med ett organ som utgör ett led mellan
patienterna och de för sjukvården ansvariga. Hos ett dylikt organ
kommer att samlas information om sjukhusens service sedd ur patienternas
synpunkt, en information som det för sjukvårdshuvudmännens del
kan vara värdefullt att tillgodogöra sig i arbetet för att förbättra
verksamheten. Socialutskottet vill mot denna bakgrund biträda förslaget i
motionen 1972:333 att SPRI skall uppmanas stimulera huvudmännen till
försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän. Genom utskottets
ställningstagande blir även motionen 1972:25 om försöksverksamhet med
en patientombudsman tillgodosedd.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän
att riksdagen med bifall till motionen 1972:333 hos
Kungl. Maj:t begär att sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut (SPRI) uppmanas stimulera
huvudmännen till försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän,
”

2. beträffande vissa åtgärder för att motverka den "politiska fattigdomen
" av fru Frankel (fp) och herr Romanus (fp) som anser

SoU 1972:3

dels att det avsnitt i utskottets betänkande sorn börjar på s. 13 med
”Då utskottet härefter” och slutar på s. 14 med ”någon riksdagens
åtgärd” bort ha följande lydelse:

”Det problem som behandlas i motionen 1972:1017, den 'politiska
fattigdomen’, är betydande. Många människor har svårt att ta till vara
sina rättigheter och få sina synpunkter i angelägna frågor framförda.
Detta är allvarligt i en demokrati, som i hög grad bygger på att medborgarna
känner till vilka regler som gäller och har förmåga att, med utnyttjande
av de medel som står till förfogande i ett demokratiskt samhälle,
hävda sin mening.

Utskottet vill understryka den betydelse som måste tillmätas allmänna
jämlikhetsskapande åtgärder, t. ex. på vuxenutbildningens område och
för att ge kvinnan ökad valfrihet i fråga om förvärvsarbete, när det gäller
att motverka den politiska fattigdomen. En del mera direkt verkande
åtgärder har också vidtagits under senare år. Familjevårdsprincipens
genomslag i kommunerna och den ökade satsningen på uppsökande social
verksamhet hör hit liksom den vidgade satsningen på samhällsinformation,
vilken givetvis bör fullföljas med ytterligare ökade insatser.

Låginkomstutredningens undersökningar tyder dock enligt utskottets
mening på så allvarliga brister i många människors möjligheter att ta till
vara sina rättigheter och framföra sina synpunkter, att ytterligare åtgärder
måste övervägas. De uppslag som redovisas i motionen 1972:1017 är
härvid av stort intresse. Utskottet vill framför allt peka på den roll socialcentral
skulle kunna spela som en förmedlande länk mellan den enskilde
individen och samhällets organ. Det är inte så lätt för alla att på egen
hand ta sig fram i en snårskog av myndighetsorgan, besvärsinstanser och
komplicerad lagstiftning. Tanken på en allmänhetens ombudsman knuten
till ett socialt centrum i varje kommun eller större kommundel är enligt
utskottets uppfattning värd närmare överväganden.

Detsamma gäller förslaget att offentliga utredningar som arbetar med
frågor som nära berör grupper, som i vanliga fall har svårt att göra sina
synpunkter gällande, bör söka finna former för att utröna de berörda
gruppernas attityder, förväntningar och åsikter i den fråga det gäller. För
socialutredningens del vore det t. ex. värdefullt att få ta del av
synpunkter från de individer som befinner sig på anstalter av olika slag.
Kriminalvårdsberedningens sammanträffande i mitten av mars i år med
representanter för de intagna på kriminalvårdsanstalter var enligt utskottets
mening ett steg i rätt riktning.

Utskottet anser således att ytterligare åtgärder av här angivet slag för
att motverka den politiska fattigdomen bör övervägas.”

dels att utskottet under C bort hemställa

”C. beträffande vissa åtgärder för att motverka den ’politiska
fattigdomen’ att riksdagen i anledning av motionen 1972:1017
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.”

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1182 S. Stockholm 1972