Socialutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för arbetstagare till längre sammanhängande ledighet

Betänkande 1972:SoU7

Socialutskottets betänkande nr 7 år 1972

Nr 7

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för arbetstagare
till längre sammanhängande ledighet.

Motionen

I motionen 1972:225 av herr Helén m. fl. (fp) har yrkats att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skall hemställa om utredning angående möjligheten att
inom ramen för den allmänna försäkringen eller på annat sätt ge
människor rätt att under den aktiva perioden åtnjuta längre sammanhängande
ledighet enligt de linjer som angivits i motionen 1972:281.

I nämnda motion, 1972:281, anförs att i och med 40-timmarsveckans
genomförande har vi uppnått ett läge, där kravet på en bättre anpassning
av arbetstiden efter olika individers behov, och efter de skiftande
behoven under skilda perioder i en människas liv, kommer i förgrunden.
Bland de frågor som härigenom aktualiseras är enligt motionärerna frågan
om möjligheterna att ta ut den ökade fritiden i form av en längre
sammanhängande ledighet. Som motiv för en sådan ledighet anförs
följande.

Nyblivna föräldrar kanske önskar längre tid för att helt ägna sig åt
barnen än vad som medges enligt moderskapsförsäkringen. I medelåldern
upplever många människor ett starkt behov av förnyelse, genom studier
eller annan form av utveckling i vid bemärkelse. Dagens höga tempo i
arbetsliv och den koncentrerade tätortsmiljön utsätter människor för
sådana påfrestningar att en längre tids vila och miljöbyte kan vara av stort
värde, utan att det är fråga om direkt sjukskrivning. Rätt till en sådan
längre ledighet kan också underlätta omställning beträffande bostad
och/eller arbete.

Motionärerna hänvisar till att i motioner i ämnet under tidigare år har
pekats på bl. a. möjligheten att inrymma kostnaden för denna ledighet i
den allmänna försäkringen; tanken ligger helt i linje med folkpartiets
förslag om en sänkt och rörlig pensionsålder. Motionärerna fortsätter:

En rad viktiga frågor måste noggrant undersökas i detta sammanhang.
Det kan exempelvis vara motiverat att bestämma ett visst minimiantal år i
arbetslivet innan rätt eller möjlighet till en längre sammanhängande
ledighet kan föreligga. Formerna för arbetsgivarens medbestämmanderätt
bör också utredas. Kravet på sammanhängande ledighet måste kunna
förenas med funktionsdugligheten hos viktiga arbetsområden. Det är
också väsentligt att frågan inte får en sådan lösning att arbetskraften
binds till ett visst avtalsområde genom att man ”samlar ihop” ledighet
som endast kan tas ut inom detta område.

För många kan frågan om rätt till längre sammanhängande ledighet
synas ligga alltför långt in i framtiden för att förtjäna intresse i dag. Vi
tror emellertid att det är av stort värde om framtidsfrågor blir belysta i
god tid, så att den bästa lösningen från hela samhällets synpunkt kan
väljas.

1 Riksdagen 1972. 12 sami Nr 7

SoU 1972:7

2

Slutligen uttalar motionärerna att en utredning också bör belysa de
erfarenheter som gjorts av system med längre sammanhängande ledighet
utomlands, t. ex. beträffande lärare på Island och i Australien och
stålarbetare i USA.

Vissa bestämmelser beträffande semester och annan ledighet, m. m.

Arbetstagare äger enligt 1963 års semesterlag på grund av det arbete,
som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens
räkning, rätt att av denne erhålla semester. Överenskommelse kan träffas
om att annan tidsperiod av samma längd skall gälla som kvalifikationsår.
Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret men får efter
överenskommelse åtnjutas tidigare. Går året för semestern till ända utan
att arbetsgivaren berett arbetstagaren den semester, vartill han varit
berättigad, kan arbetstagaren inte kräva ut semester. Han erhåller
emellertid rätt till ersättning för den förlorade semestern med belopp,
motsvarande den lön han skulle åtnjutit under semestern. Fråga om
skadestånd kan även uppkomma. Semestern utgör enligt semesterlagen i
allmänhet fyra veckor per år. För vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete är semestern enligt en särskild lag sex veckor.

På det statliga området meddelas i 10 kap. av allmänna avlöningsavtalet
för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) bestämmelser om
semester och semesterersättning. Antalet semesterdagar varierar enligt
huvudregeln mellan 24 och 40 dagar. I allmänhet räknas inte söndagar
som semesterdagar. Den ståtlige arbetsgivaren bestämmer semesterns
förläggning med hänsyn till göromålens behöriga gång och under
hänsynstagande i möjligaste mån till tjänstemannens önskemål. Om
semestern, som på detta område i regel skall utgå under kvalifikationsåret,
på grund av tjänstgöringsförhållandena ej kunnat utfås under
kvalifikationsåret eller arbetsgivaren finner skäl medge det, får semestern
åtnjutas under tiden den 1 januari-den 31 maj året därefter. Således
finnes viss möjlighet för en statstjänsteman, som under ett helt år avstår
från semester, att under påföljande år åtnjuta en relativt lång sammanhängande
ledighet, nämligen om han under detta år bereds tillfälle att i
en följd taga ut semester för båda åren.

Enligt AST har ordinarie, extra ordinarie och — i vissa fall — extra
tjänsteman möjlighet att i vissa fall delvis bibehålla lönen under
tjänstledighet för enskild angelägenhet. I detta hänseende må nämnas, att
tjänsteman, som beviljas tjänstledighet för studier, äger rätt till lön med
B-avdrag sammanlagt 240 dagar under loppet av tio på varandra följande
kalenderår, om arbetsgivaren finnér studierna angelägna från tjänstesynpunkt.
Om studierna av arbetsgivaren prövas vara synnerligen betydelsefulla
från tjänstesynpunkt eller fråga är om utbildningskurs vid verket
skall dock full lön utgå. I förevarande hänseende finns specialbestämmelser
inom ett flertal områden, bl. a. undervisningsområdet. Här kan också
nämnas att vid vård av adoptivbarn eller i adoptionssyfte mottaget
fosterbarn adoptiv- eller fostermodern erhåller lön med B-avdrag längst

SoU 1972:7

3

t. o. m. 180:e dagen efter barnets födelse.

Här må tilläggas att i AST regleras inte rätten till tjänstledighet utan
endast vilka förmåner som utgår om ledighet beviljats (jfr följande
avsnitt).

Universitetslärare kan i viss utsträckning befrias från tjänstgöringsskyldighet
för att vederbörande skall få tillfälle till vetenskapligt arbete.
Således kan professor och laborator erhålla befrielse helt eller delvis från
övriga tjänstegöromål, som åligger honom, om han på grund av dessa icke
kan medhinna visst forskningsarbete av väsentlig betydelse för ämne, som
hans tjänst omfattar. Befrielse från övriga tjänstegöromål får dock
omfatta sammanlagt högst en termin under varje period av fem år (71 §
första stycket 2 e) och 72 § universitetsstadgan, 1964:461, omtryckt
1970:370). Innehavare av tjänst som docent kan för att beredas tillfälle
till vetenskapligt arbete få befrielse från tjänstgöringsskyldighet under
högst två terminer för varje period av tre år.

Ledighet för vuxenstudier. Studiefinansiering

Sommaren 1970 gav SAF ut ett delägarcirkulär angående ledighet för
studier. SAF rekommenderar att företagen intar en välvillig inställning till
de anställdas önskemål om ledighet för studier även om dessa avser
utbildning som i första hand syftar till att tillfredsställa den enskildes
önskemål och ambitioner. Cirkuläret innehåller dock vissa reservationer
som t. ex. att ledighet för studier inte innebär någon garanti för den
anställde att få återgå till samma arbete eller erhålla samma förtjänst efter
avslutad utbildning (se även InU 1971:21). Det finns här vidare anledning
framhålla att beträffande den privata arbetsmarknaden under lång tid
diskussioner har förts om rätt till ledighet från arbetet för studier.
Diskussionerna har lett till att det för närvarande pågår regelrätta
förhandlingar i ämnet mellan LO, TCO-P och SAF.

Då det gäller den statliga sektorn har Kungl. Maj:t utfärdat anvisningar
i cirkulär (1970:388, ändrat och omtryckt 1971:1 196) om tjänstledighet
medC-avdrag m. m.C-avdrag innebär att lön inte utgår. I anvisningarna anges
att ledighet för studier får beviljas i sammanlagt tre år under en tioårsperiod,
vilket bl. a. underlättar de anställdas deltagande i vuxenutbildning.

Den år 1968 tillkallade kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX)
skall utreda studiefinansieringen inom vuxenutbildningen (direktiv: se
Riksdagsberättelsen 1969:U51). Kommittén lade i slutet av förra året
fram en debattskrift Vuxna Utbildning Studie finansiering (SOU 1971:80)
som syftar till att tillföra ytterligare material till diskussionen kring
vuxenutbildningen och särskilt kring de framtida formerna för de vuxnas
studiefinansiering. Enligt en av kommittén gjord beräkning — som ett
hypotetiskt underlag för fortsatta diskussioner — skulle efterfrågan på
s. k. överbryggande utbildning i sådana former att studiesocialt stöd krävs
uppgå till närmare 1,9 milj. studieår. Totalkostnaden för att tillgodose
den sålunda beräknade efterfrågan skulle bli 40—50 miljarder kr.

1 * Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 7

SoU 1972:7

4

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1966 års riksdag behandlades två likalydande motioner i vilka
framställdes yrkande av i princip samma innehåll som den i detta
utlåtande behandlade motionen. 1966 års motioner blev föremål för en
omfattande remissbehandling. Yttranden avgavs av arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Statstjänstemännens
riksförbund. Sveriges akademikers centralorganisation,
Tjänstemännens centralorganisation, Svenska landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet och Svenska stadsförbundet.

Flera av remissinstanserna var positiva till eller visade intresse för den i
motionerna framförda tankegången om införandet av någon form av
sabbatsledighet på den svenska arbetsmarknaden. Däremot ställde sig
flertalet av nämnda instanser avvisande till den av motionärerna begärda
utredningen. Såsom grund för denna inställning åberopades i flera fall,
nämligen av SACO och SR, att frågan borde lösas avtalsvägen. Även TCO
ansåg, att de frågor som i sammanhanget främst borde uppmärksammas
var av sådan karaktär, att de i första hand borde prövas av arbetsmarknadens
parter och att frågan om eventuella ändringar i det allmänna
socialförsäkringssystemet i avvaktan härpå inte krävde några särskilda
åtgärder; huruvida den kommande utvecklingen kunde motivera statliga
åtgärder beträffande den aktuella frågan kunde vid tiden för yttrandet
inte förutses. De tre kommunförbunden ansåg under hänvisning till bl. a.
samhällsekonomiska och arbetsmarknadspolitiska synpunkter, att skäl ej
förelåg att företaga utredning om sabbatsår. SAF uttalade att några
bärande skäl för den begärda utredningen icke förebragts medan LO på i
yttrandet anförda skäl fann, att de i motionerna redovisade motiven och
kraven för sabbatsledighet inte kunde ligga till grund för en utredning.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhöll, att många olika skäl kunde anföras
för en större flexibilitet i såväl fördelningen av arbetstiden under den
aktiva tiden som dennas längd. Styrelsen ansåg, att hithörande spörsmål
förtjänade uppmärksamhet vid diskussionen bl. a. av utformningen av
den allmänna försäkringen.

Remissyttrandena redovisades — i princip i sin helhet — i andra
lagutskottets utlåtande nr 73 år 1966. I utlåtandet lämnades även vissa
uppgifter rörande sabbatsledighet i andra länder.

Andra lagutskottet anförde i nämnda av riksdagen godkända utlåtande
— efter att i korthet ha redogjort för remissmyndigheternas ställningstagande
— följande.

Om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det önskvärt och
lämpligt att arbetstagare beredes längre ledighet för fortbildning eller för
annat ändamål torde detta enligt utskottets mening som hittills kunna
lösas genom överenskommelser. Med hänsyn härtill och till den inställning
som flertalet remissinstanser tagit i fråga om motionärernas förslag,
bör motionerna icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Även åren 1969, 1970 och 1971 väcktes motioner med i stort sett
samma yrkanden som det nu behandlade. Motionerna har i samtliga fall
avslagits på hemställan av vederbörande utskott (2LU 1969:8, 2LU

SoU 1972:7

5

1970:16 och SoU 1971:17). Utöver de skäl som anfördesår 1966 tilläde
andra lagutskottet år 1969 att ett allmänt genomförande av sabbatsledighetiden
omfattning som motionerna syftar till uppenbarligen skulle medföra
mycket höga kostnader och att vid en jämförelse med andra aktuella
reformkrav införandet av en allmän sådan ledighet måste bedömas som
mindre angelägen. Vidare framhöll socialutskottet förra året — med
anledning av att i den då väckta motionen starkt understrukits behovet av
att bereda personer som nu är ute i förvärvslivet möjlighet till studier —
att överläggning pågick mellan arbetsmarknadens parter om rätt till
ledighet för studier och att frågorna om studiefinansieringen för de
vuxenstuderande sedan år 1968 är föremål för en särskild utredning.

Kartläggning angående semester och längre ledighet

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden
har gjort en omfattande kartläggning av svenskarnas semestervanor och
attityder. Kartläggningen har redovisats i rapporten Semester och längre
ledighet — Attityder och vanor 1970 (Stencil Jo 1971:1). Undersökningspopulationen
omfattade mantalsskrivna personer i Sverige som var
15—69 år gamla. Bruttourvalet var 1 046 personer. På grund av ett
relativt stort bortfall, 12,9 %, blev antalet svarsindivider endast 904.

I undersökningen ingick frågor som avsåg att kartlägga inställningen till
fritiden i framtidens samhälle. De intervjupersoner som i undersökningen
uttalat sig för att en viss antagen standardförbättring — i utredningen
preciserad till 20 % under en tioårsperiod — skulle uttas inte i form av
uteslutande en ökad inkomst utan endast eller delvis i form av längre
fritid fick välja mellan fem olika alternativ och ange vilket av dessa de
föredrog. Den procentuella fördelningen av de erhållna svaren från 622

intervjuade personer blev:

Sex timmars arbetsdag (kortare arbetsdag) 13

Fyradagarsvecka (kortare arbetsvecka) 37

Tre månaders semester (längre semester) 19

Ett års ledighet från arbete ungefär vart
femte år med bibehållande av nuvarande

semester (sabbatsår) 7

Pensionsåldern sänkt med fem år (lägre pensionsålder) 24

SoU 1972:7

6

I följande tabell ges en fullständig redovisning efter ålder, kön etc. av
de 622 intervjuades ställningstaganden (samtliga siffror utom i högra
kolumnen avser procenttal)

	Kortare	Kortare	Längre	Sabbats-	Lägre	Antal
	arbets- dag	arbets- vecka	semester	år	pensions- ålder	inter- vjuade
Ålder
15-24 år	16	43	25	9	7	132
25-44 år	13	40	21	7	19	239
45-64 år	12	30	15	7	36	219
65-69 år	6	22	3	6	52	31
Kön
Män	10	36	20	8	26	344
Kvinnor	17	38	18	7	21	277
Civilstånd
Gifta	14	35	17	6	28	403
Ogifta	12	39	25	10	14	185
Frånskilda	5	43	5	10	38	21
Änka/änkling Bostadsort Landsdel	8	46	8	0	38	13
Götaland	13	37	18	8	23	294
Svealand	13	33	22	6	26	226
Norrland	12	43	15	8	23	102
Ortstorlek
-10 000	11	37	17	7	27	238
10 000 - 30 000	11	42	15	8	25	101
30 000-150 000 De tre största	14	37	24	6	19	148
städerna	16	32	20	9	23	135
Sysselsättning
Studerande	9	44	16	13	4	68
Arbetare	10	36	21	4	29	188
Tjänstemän m. fl.	14	39	19	10	17	196
Egna företagare	9	36	13	5	36	55
Hemmafruar	24	33	13	2	27	84
Pensionärer	0	27	0	11	52	27
Utbildning
Folkskola Folkskola + yrkes-	14	35	4	4	32	284
utbildning	16	33	20	5	27	101
Realexamen Realexamen + yrkes-	12	46	19	3	19	57
utbildning	8	49	20	13	10	100
Studentexamen	13	28	32	18	10	79
Individinkomst kr.
0-15 000	14	37	19	8	22	263
15 001-30 000	10	41	17	7	24	219
30 001-	14	30	21	8	26	118
Ej svar Nuvarande rätt till semester	9	27	27	0	36	22
4 veckor	12	37	21	6	24	312
Mer än 4 veckor	9	42	25	11	16	55
Samtliga svar	13	37	19	7	24	622

SoU 1972:7

7

Utskottet

I skälen för motionen 1972:225 anförs att i och med 40-timmarsveckans
genomförande har vi uppnått ett läge, där kravet på en bättre
anpassning av arbetstiden efter olika individers behov och efter de
skiftande behoven under den aktiva perioden i en människas liv kommer i
förgrunden. Bland de frågor som härigenom aktualiseras är enligt
motionärerna frågan om möjligheterna att ta ut den ökade fritiden i form
av en längre sammanhängande ledighet. Ledighet av angivet slag är
förknippad med en rad problem för både samhället och den enskilde.
Motionärerna vill att dessa problem skall utredas. Därvid bör det bl. a.
undersökas om frågan kan lösas inom ramen för den allmänna försäkringen.
Motionärerna synes härvid avse att den längre ledigheten skulle
finansieras genom uttag under den aktiva tiden av viss del av intjänade
pensionsförmåner.

Motioner om längre sammanhängande ledighet — sabbatsperioder —
har upprepade gånger behandlats av riksdagen. 1 samtliga fall har
motionerna avslagits. År 1966 väcktes två motioner i ärendet, som blev
föremål för en omfattande remissbehandling. Även om vissa av remissinstanserna
visade positivt intresse för frågan ställde sig flertalet avvisande
till en utredning om införande av sabbatsledighet. Från flera arbetstagarorganisationer
anfördes, att frågan borde lösas avtalsvägen. Andra
lagutskottet anförde att om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det
önskvärt och lämpligt att arbetstagare bereddes längre ledighet för
fortbildning eller för annat ändamål torde detta som hittills kunna lösas
genom överenskommelser.

Vid utskottsbehandlingen av motioner om sabbatsperioder, som
väcktes vid riksdagarna 1969, 1970 och 1971, har utöver de av andra
lagutskottet åberopade skälen för att avstyrka motionerna framhållits att
ett allmänt genomförande av sabbatsledighet i den omfattning som
motionerna syftade till uppenbarligen skulle medföra mycket höga
kostnader och att vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav
införandet av en allmän sådan ledighet måste bedömas som mindre
angelägen. Denna bedömning har enligt utskottets mening fortfarande
giltighet. Utskottet vill tillägga att även om man begränsar bedömningen
till att avse frågan om hur den enskilde vill tillgodogöra sig en framtida
standardförbättring en längre sammanhängande ledighet torde komma
långt ner på önskelistan. Av en nyligen publicerad intervjuundersökning
framgår att omkring en tredjedel av de tillfrågade vill ta ut standardförbättringen
uteslutande i form av högre lön och att av återstoden endast
sju procent önskar ta ut förbättringen genom sådan ledighet som föreslås
i motionen.

SoU 1972:7

8

1 enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:225.

Stockholm den 21 mars 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s)*,
Carlshamre (m)*, fru Skantz (s)*, herr Larsson i Öskevik (c), fru
Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson
(c)*, Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i
Göteborg (c), Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Hyltander (fp) och Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 7 med
”Motioner om längre” och slutar på s. 8 med ”avstyrker utskottet
motionen” bort ha följande lydelse:

”1 likhet med vad flera remissinstanser framhöll år 1966 i yttrande
över motioner med i huvudsak samma innehåll som den aktuella, anser
utskottet att frågan om möjligheter för enskilda individer att under den
aktiva tiden erhålla en längre sammanhängande ledighet från sitt
ordinarie arbete än den semestern utgör är av stort intresse. Bland annat
det hårt uppskruvade tempo som nutidsmänniskan lever i och som alltför
ofta resulterar i besvärande stressåkommor gör det önskvärt att åtminstone
någon gång under den aktiva perioden få komma i åtnjutande av
sådan ledighet.

Utskottet vill här framhålla, att man inom allt flera länder — via
överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna eller eljest — infört
möjligheter till långledighet av här åsyftat slag. Dessa utländska erfarenheter
manar enligt utskottets mening till efterföljd.

Åtskilliga problem uppstår emellertid i samband med införandet av
sådan sammanhängande ledighet. Utskottet vill framför allt peka på de
samhällsekonomiska aspekterna, som är svåra att överblicka. Längre
sammanhängande ledighet torde knappast kunna bli aktuell i större
utsträckning förrän näringslivet anpassat sig efter den sänkning av
arbetstiden till 40 timmar i veckan som skall genomföras senast vid nästa
årsskifte. Men även om en viss arbetstid skulle gå förlorad, bör rekreation

SoU1972:7

9

och utbildning kunna få positiva verkningar på arbetsprestationernas
kvantitet och kvalitet. Beträffande en hel del befattningshavare, i
synnerhet sådana med specialistfunktion eller i nyckelposition, kan
sannolikt uppstå svårigheter att anskaffa ersättare under ledighetsperioden.
Detta gäller också åtskilliga jordbrukare och andra småföretagare.
Härtill måste hänsyn tas. Finansieringen av långledigheten kan
tänkas ske på flera olika sätt. Motionärerna anser att det bl. a. bör
övervägas att inordna denna i socialförsäkringssystemet. Eventuellt kan
den aktiva tiden individuellt regleras med hänsyn till utnyttjad långledighet.
Det kan inte komma i fråga att genom lagstiftning pålägga företagen
att utan vidare bära en extra kostnad. Men frågan om eventuella
försäkringsavgifter kan bli föremål för förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. Det är möjligt att vissa grupper av löntagare är mera
intresserade än andra av en uppgörelse av detta slag och därmed förenade
uppoffringar för att få tillfälle till en längre ledighet från sin ordinarie
sysselsättning. Enligt utskottets mening bör alla dessa frågor av praktiskt
och organisatoriskt slag utredas.

Det vore enligt utskottets mening beklagligt om man lät frågeställningar,
som inte är omedelbart aktuella och vid första anblicken kan
förefalla svårlösta, förhindra en närmare undersökning av möjligheterna
att genomföra en reform som för många människor kan te sig som ett
betydelsefullt inslag i en framtida standardhöjning när ekonomiska och
administrativa förutsättningar därför föreligger. Utskottet förordar av
denna anledning att den av motionärerna begärda utredningen kommer
till stånd.

Även om frågan om beredande av möjlighet till längre sammanhängande
ledighet kan bli en förhandlingsfråga mellan arbetsmarknadens
parter, anser utskottet — bland annat med hänsyn till de samhällsekonomiska
verkningarna och den eventuella inordningen i socialförsäkringssystemet
— det angeläget att frågan utredes genom samhällets
försorg, som många gånger tidigare skett i andra fall. Utskottet vill i detta
sammanhang peka på att i direktiven till den förra året tillsatta
pensionsålderskommittén uttalas att angelägenheten av en sänkning av
pensionsåldern bör vägas mot andra reformönskemål. Folkpartiet har i
olika sammanhang pläderat för en flexibel pensionsålder, och man kan
inte bortse från att det i åtskilliga yrkesgrupper kan finnas människor
som vill — och har fysisk och psykisk förmåga därtill — kvarstå i
produktionslivet så länge som möjligt samtidigt som de är intresserade av
att i ett tidigare skede av sitt liv få en längre tids ledighet för att ägna sig
åt aktiviteter som den i motionen förordade långledigheten är avsedd att
ge utrymme åt.

Slutligen vill utskottet betona att frågan om införande av långledigheter
får ses på lång sikt. Den kan dock komma att få den största
betydelse för medborgarna och har framtiden för sig. I vårt samhälle där
genom en fortgående effektivitetshöjning inom det ekonomiska livet och
samhällslivet i övrigt bättre levnadsvillkor för människorna ter sig möjliga
årtionde efter årtionde bör man nu anlägga ett vidare perspektiv.

SoU 1972:7

10

Utskottet förordar alltså att den av motionärerna föreslagna utredningen
kommer till stånd.”

dels att utskottet bort hemställa

”att riksdagen i anledning av motionen 1972:225 hos Kungl.
Maj:t hemställer om utredning angående möjligheten att
inom ramen för den allmänna försäkringen eller på annat sätt
ge människor rätt att under den aktiva perioden åtnjuta
längre sammanhängande ledighet i enlighet med vad utskottet
anfört.”