Socialutskottets betänkande i anledning av motion om föreskrifter för gifttransporter (Betänkande 1971:SoU27 Socialutskottet)

Socialutskottets betänkande nr 27 år 1971

SoU 1971: 27

Nr 27

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om föreskrifter
för gifttransporter.

I motionen 1971: 734 av herr Annerås m. fl. (fp) har hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller om att lämpliga föreskrifter
utfärdas beträffande transport av gifter.

Gällande bestämmelser samt tillsynsorganisation

I detta avsnitt lämnas en kortfattad redogörelse för bestämmelser,
som är av betydelse då det gäller inhemska vägtransporter av gifter och
annat farligt gods. Vidare redogörs för tillsynsorganisationen.

På det internationella planet har träffats ett flertal överenskommelser
som avser internationella transporter av sådana ämnen. Vissa av dessa
överenskommelser berörs i avsnittet ”Utredningsarbete” nedan.

Enligt giftförordningen {1962: 702) skall hälsofarlig vara — varmed i
förordningen förstås varje ämne eller beredning som med hänsyn till
varans egenskaper och användning kan befaras förorsaka död, sjukdom
eller kroppsskada hos människor — handhas och förvaras så att de med
varan förenade riskerna i möjligaste mån begränsas. Transport av hälsofarlig
vara skall ske under förhållanden som med hänsyn till varans
beskaffenhet kan anses fullt betryggande. Emballage i vilket hälsofarlig
vara varit innesluten och redskap som använts till sådan vara skall
handhas så att kvarvarande rester av varan inte kan förorsaka skada. —
Kompletterande föreskrifter ges i kungörelsen (1963: 441) om tillämpningen
av giftförordningen. Dessa gäller bl. a. frågor om förpackning
och märkning vid överlåtelse samt om hantering av hälsofarlig vara.
Särskilda föreskrifter om transport ges inte, men vissa hanteringsföreskrifter
har betydelse också vid transport. Sålunda skall iakttas att på
förpackning anbringad märkning inte skadas eller utplånas samt att
meddelade vamingsföreskrifter följs.

Motsvarande bestämmelser i fråga om bekämpningsmedel finns i
bekämpningsmedelsförordningen {1962: 703) och tillämpningskungörelsen
(1963: 442) till denna författning.

Högsta tillsynen över efterlevnaden av giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen
ävensom i anslutning därtill meddelade föreskrifter
utövas av giftnämnden (instruktion 1965: 779). Det ankommer

1 Riksdagen 1971.12 sami. Nr 27

SoU 1971: 27

på denna nämnd att utfärda rekommendationer till ledning för författningarnas
tillämpning. I enlighet härmed har giftnämnden i skrivelse
i juni 1967 till rikspolisstyrelsen riktat uppmärksamheten på riskerna
vid transport av hälsofarliga varor i samband med trafikolyckor. Samma
dag har giftnämnden i cirkulär till tillverkare av bekämpningsmedel
m. fl. lämnat vissa anvisningar beträffande emballaget och åtgärder
vid läckage m. m. (se följande avsnitt).

Liknande bestämmelser som i giftförordningen finns beträffande
läkemedel i läkeniedelsförordningen (1962: 701). Tillsynen över efterlevnaden
av denna författning och i anslutning därtill meddelade föreskrifter
utövas av socialstyrelsen.

Enligt förordningen (1949: 341) om explosiva varor skall sådan vara
vid transport vara förpackad och märkt på sätt kommerskollegium föreskrivit.
Den skall behandlas med nödig försiktighet. I vissa fall krävs
polismyndighets tillstånd till transport av explosiv vara, i andra fall
skall transporten ske under tillsyn av särskild behörig person.

Den allmänna tillsynen över efterlevnaden av gällande bestämmelser
om explosiva varor utövas av länsstyrelserna med biträde av underlydande
polismyndigheter. Statligt tillsynsorgan i tekniska frågor, särskilt
vad gäller tillverkningssidan, är sprängämnesinspektionen (instruktion
1965: 646). Chefsmyndighet för inspektionen är kommerskollegium,
som utfärdar tillämpningsföreskrifter till förordningen.

I förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor föreskrivs bl. a. att
brandfarlig vara som transporteras såsom styckegods skall hållas tätt
innesluten i behållare som erbjuder erforderligt skydd mot skada under
transporten. Tankbil, som skall vara för ändamålet inrättad enligt föreskrifter
som kommerskollegium utfärdar, får ej användas utan att vara
godkänd för sitt ändamål efter särskild besiktning. Vissa bestämmelser
finns också om märkning av behållare och fordon.

Det ankommer på kommerskollegium att utfärda närmare föreskrifter
och allmänna anvisningar för tillämpning av förordningen, bl. a.
om vad som skall iakttas till skydd mot skada vid transport av brandfarlig
vara. Kommerskollegium uppställer tekniska normer för biltransport
av brandfarliga varor och godkänner särskilda besiktningsmän
för tankbilar tillverkade för sådana transporter. Statens trafiksäkerhetsverk
medverkar i detta sammanhang genom sin regionala organisation,
vilken är behörig att besiktiga tankbil. — Statligt tillsynsorgan är för
hithörande frågor främst sprängämnesinspektionen.

Mer eller mindre direkt kontakt i sin myndighetsutövning med frågor
rörande vägtransport av farligt gods får — utöver kommerskollegium,
socialstyrelsen, giftnämnden, sprängämnesinspektionen, länsstyrelserna,
polismyndigheterna och trafiksäkerhetsverket, vilka redan är nämnda
i det föregående — arbetarskyddsstyrelsen, delegationen för atomenergi -

SoU1971: 27

frågor (instruktion 1961: 490), vilken delegation handlägger frågor om
atomenergins utnyttjande och är tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen
(1956: 306), försvarets materielverk, statens brandinspektion, statens
institut för folkhälsan, statens naturvårdsverk, statens strålskyddsinstitut,
statens veterinärmedicinska anstalt, statens vägverk, tullverket och
yrkesinspektionen. Även postverket har viss befattning med transport av
farligt gods.

Det bör emellertid framhållas att av de senast uppräknade myndigheterna
de flesta för närvarande endast i ringa omfattning handlägger
frågor rörande farligt gods i anslutning till transportverksamhet. Några
av dem bör dock särskilt nämnas.

Arbetarskyddsstyrelsen skall enligt sin instruktion (1965:776) bl. a.
allmänt främja arbetarskyddet och vidta de åtgärder som är påkallade
i skyddstekniskt, yrkeshygieniskt, yrkesmedicinskt och socialt hänseende
för att utveckla och förbättra detta skydd. Härigenom faller inom
styrelsens verksamhetsområde alla frågor som rör farliga ämnen och
föremål, vare sig det gäller tillverkning, transport eller lagring m. m.

Strålskyddsinstitutet (instruktion 1965:785) är såsom strålskyddsmyndighet
enligt strålskyddslagen (1958: 110) central förvaltningsmyndighet
för ärenden om skydd mot joniserande strålning. Bl. a. skall
institutet bedriva forskning och fungera som samordningsorgan för
olika strålskyddsintressen i landet. Det ankommer vidare på institutet
att meddela närmare föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen
av strålskyddslagen. Institutet kan till följd härav på begäran meddela
säkerhetsföreskrifter också för individuella transporter av radioaktiva
ämnen. Det torde därvid regelmässigt följa de internationella bestämmelserna
vilka bygger på rekommendationer av Internationella atomenergiorganet
(IAEA).

Anvisningar av giftnämnden

Såsom ovan angivits har giftnämnden i juni 1967 i skrivelse till rikspolisstyrelsen
riktat styrelsens uppmärksamhet på riskerna vid transport
av hälsofarliga varor i samband med trafikolyckor. I skrivelsen anförde
giftnämnden.

Enligt föreskrifterna i 19 § giftförordningen den 14 december 1962
(nr 702) samt 16 § bekämpningsmedelsförordningen samma dag (nr
703) skall transport av hälsofarlig vara respektive bekämpningsmedel
ske under förhållanden, som med hänsyn till varans beskaffenhet kan
anses fullt betryggande. Även om olika åtgärder vidtagits i syfte att öka
säkerheten vid transporter av nämnda varuslag, visar erfarenheten att
det bl. a. vid trafikolyckor kan uppkomma nya risker. Vid fall av
läckage av hälsofarliga varor är det sålunda angeläget att adekvata åtgärder
snabbt vidtages för att motverka förgiftningsrisk för människor
och djur och förorening av mark och vatten.

Giftnämnden har härigenom velat fästa polisens speciella uppmärk -

SoU1971: 27

samhet på riskerna vid transport av vissa varor i samband med olika
tillbud i trafiken, emedan polisen som regel vid dylika händelser torde
tillkallas på ett tidigt stadium. Inte minst med hänsyn till den risk, som
kan föreligga för kontamination av vatten, synes det vara angeläget att
vederbörande hälsovårdsnämnd snarast underrättas för det fall kemiskt
ämne eller preparat, som har eller kan antas ha hälsofarliga egenskaper,
genom trafikolycka eller på annat sätt spillts ut.

I cirkulär samma dag till tillverkare av bekämpningsmedel m. fl. angående
transport av sådana medel anförde nämnden.

Enligt föreskrift i 16 § bekämpningsmedelsförordningen skall transport
av bekämpningsmedel ske under förhållanden, som med hänsyn
till varans beskaffenhet kan anses fullt betryggande. Det åligger således
envar som låter transportera bekämpningsmedel att vidta de åtgärder,
som i sammanhanget bedöms erforderliga för en säker transport av
varan. Härvid spelar valet av emballage en betydande roll. Sålunda
måste alltid göras en bedömning huruvida emballaget är tillräckligt
hållfast med hänsyn till transportsätt, vägsträcka, årstid, bekämpningsmedlets
art etc. Förutsättningarna för en från säkerhetssynpunkt betryggande
transport ökas vidare exempelvis genom att lastningen sker
på sådant sätt, att emballaget utsätts för minsta möjliga påkänning under
transporten. Även om olika åtgärder vidtagits i syfte att transporten
av visst bekämpningsmedel inte skall innebära några risker, visar erfarenheten
att nya sådana kan uppstå bl. a. vid trafikolyckor.

Vid fall av läckage av bekämpningsmedel i samband med transport
är det ofta nödvändigt att åtgärder snabbt sätts in för att motverka förgiftningsrisk
för människor och djur samt förorening av mark och vatten.
Giftnämnden får därför härigenom understryka vikten av att den
som svarar för transporten är underrättad om att densamma avser bekämpningsmedel.
Om bekämpningsmedlets art inte framgår av ytteremballaget,
är det angeläget att vederbörande chaufför erhållit uppgift
härom, så att farligt dröjsmål inte behöver uppstå beträffande lämpliga
åtgärder mot förgiftning etc. i händelse av skada på emballaget under
transporten.

Utredningsarbete

Frågan om säkerheten under transport av gifter och andra farliga
varor har blivit föremål för stor uppmärksamhet på det internationella
planet. Delvis föreligger mellanfolkliga överenskommelser på området.
Sverige har anslutit sig till två konventioner som gäller järnvägstransporter
(CIM och CIV). I fråga om landsvägstransporter har ett antal
europeiska stater, dock inte Sverige, den 30 september 1957 undertecknat
en europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt
gods på väg (ADR). I denna överenskommelse — med dess bilagor —
förtecknas och klassificeras ämnen och föremål som på grund av explosionsrisk,
brandfara, radioaktivitet samt giftiga eller frätande egenskaper
o. d. bör uteslutas från befordran eller bör mottas till befordran
endast på särskilda villkor. Dessa villkor kan avse t. ex. godsets
förpackning och etikettering, dess samlastning med annat gods samt

SoU 1971: 27

konstruktionen, utrustningen och handhavandet av transportmedlen.
Inklusive bilagor omfattar ADR:s originaltext över 400 sidor.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 29 juni 1964 tillkallade
dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet särskilda sakkunniga
för att verkställa utredning angående befordran av farligt gods på
väg m. m. De sakkunniga skulle utreda frågan om Sveriges tillträde till
ADR och därav direkt föranledda organisatoriska spörsmål och legislativa
åtgärder på det nationella planet. I samband därmed skulle de sakkunniga
se över och komplettera de författningsföreskrifter som gällde
för landsvägstransport av farligt gods i inrikes trafik. En fråga som
särskilt borde beaktas var behovet och lämpligheten av att, med avseende
på alla trafikgrenar, sammanföra frågor rörande transport av
farligt gods till handläggning inom ett centralt statligt organ.

Utredningen har redovisat en del av sitt uppdrag i ett den 15 mars
1971 dagtecknat betänkande jämte tre i separata volymer tryckta bilagor
till detta (SOU 1971: 20—23). I betänkandet redovisas — utöver
översättningen av ADR — utredningens överväganden och förslag i
fråga om Sveriges anslutning till överenskommelsen och därav direkt
föranledda organisatoriska och andra spörsmål på det nationella planet.
Med hänsyn till vikten av att i största möjliga utsträckning enhetliga
säkerhetsföreskrifter gäller för transport av farligt gods vare sig denna
sker i internationell eller i inrikes trafik — något som särskilt framhålls
i utredningens direktiv — har utredningen däremot ansett att dess
översyn av bestämmelserna rörande inrikes vägtransporter i huvudsak
borde anstå till dess att ADR förelåg i svensk översättning. Bl. a. skulle
möjligheten och lämpligheten av att tillämpa ADR:s föreskrifter på
inrikes transporter då lättare kunna tas upp till diskussion med berörda
myndigheter och organisationer.

Kartläggning av rådande förhållanden ävensom annat förberedande
utredningsarbete har utförts såväl vad gäller regleringen av inrikes
transporter som beträffande den del av utredningsuppdraget som avser
möjligheten att till en organisatorisk enhet förlägga handläggningen av
alla frågor rörande transport av farligt gods oavsett transportmedel.

Utredningen anför i fråga om föreskrifter för inrikes transporter —
med vissa redaktionella jämkningar — följande.

Flertalet ADR-stater avser att låta ADR:s bestämmelser bilda underlag
också för vederbörande stats interna reglering av landsvägstransporter
av farligt gods. I något fall har så redan skett. Vid utredningens
preliminära diskussioner om de blivande svenska bestämmelserna
i ämnet har enighet rått om ett liknande tillvägagångssätt för
Sveriges del. Fråga har emellertid uppkommit om lämpligheten av att
bygga den slutliga författningsmässiga regleringen av de inrikes transporterna
på ADR:s säkerhetsföreskrifter i nuvarande utformning.

För närvarande pågår ett omfattande arbete med en revision av
ADR:s tekniska föreskrifter. Arbetet har till syfte bl. a. att så långt

SoU1971: 27

möjligt anpassa dessa föreskrifter till rekommendationer som utarbetats
av FN:s ekonomiska och sociala råd och som är avsedda att läggas
till grund för en världsomfattande reglering av säkerhetsfrågorna och
en harmonisering av hithörande föreskrifter vad beträffar samtliga
transportmedel. Enligt planerna skall revisionsarbetet resultera i att nya
utgåvor av ADR:s bilagor och RID (= säkerhetsföreskrifter till det internationella
fördraget angående godsbefordran sjövägen, CIM) skall
föreligga färdiga år 1974. Dessa utgåvor kommer av allt att döma att
avvika från de nuvarande i vad gäller bl. a. bestämmelserna om klassindelning,
märkning och emballage.

Vårt land har förklarat sig stödja det inom skilda internationella
organ pågående unifierings- och harmoniseringsarbetet på förevarande
område. Detta syftar till att avskaffa eller minska existerande olikheter
inte bara mellan de internationella transportreglementena utan även
mellan internationella och nationella regleringar. Med hänsyn härtill
och till de uppenbara praktiska olägenheterna av att skilda föreskrifter
om klassindelning, märkning etc. gäller inom svenskt territorium för
internationella resp. inrikes vägtransporter av farligt gods skulle en
svensk författningsreglering som bygger på ADR:s nuvarande säkerhetsföreskrifter
relativt snart behöva ändras i väsentliga hänseenden. Å
andra sidan förefaller det mindre lämpligt att lägga ECOSOC-rekommendationerna
till grund för interna svenska bestämmelser innan det
står klart att rekommendationerna i sin nuvarande utformning verkligen
blir normgivande för de internationella reglerna på transportområdet.

Såvitt nu kan bedömas synes det därför ändamålsenligt att arbetet
på en översyn av bestämmelserna för inrikes landsvägstransporter sker
i nära anslutning till ADR/RID-organens revisionsarbete och bedrivs
på sådant sätt att den slutliga svenska författningsmässiga regleringen
kan träda i tillämpning samtidigt med den nya utgåvan av ADR:s bilagor.

I avvaktan på en definitiv reglering är det emellertid angeläget —
såsom under det senaste året bl. a. framhållits i ett par riksdagsmotioner
— att de nuvarande ofullständiga transportbestämmelserna snarast
möjligt kompletteras, också i fråga om inrikes transporter, med
föreskrifter bättre ägnade att förebygga haverier under transport och
att minska skadeverkningarna av ett haveri, om ett sådant ändå inträffar.
Utredningen har därför tagit förberedande kontakt med närmast
berörda centrala myndigheter (kommerskollegium, giftnämnden
m. fl.) rörande möjligheten att i lämplig utsträckning göra ADR:s säkerhetsföreskrifter
i dessas nuvarande utformning tills vidare tillämpliga
på svenska transporter, eventuellt i form av föreskrifter utfärdade
av vederbörande myndighet med stöd av gällande instruktion. Det i utredningens
direktiv förutsedda behovet att på vissa punkter göra bestämmelserna
för interna transporter mindre stränga än motsvarande
bestämmelser i ADR skulle då kunna tillgodoses. Förslag till erforderliga
undantag borde i så fall utarbetas av utredningen och berörda
fackmyndigheter gemensamt.

När det gäller översynen av regleringen av inrikes vägtransporter
av farligt gods ser utredningen således som sin närmaste arbetsuppgift
att undersöka möjligheten till en provisorisk lösning av säkerhetsfrågorna
enligt dessa linjer. Denna del av utredningsarbetet torde kunna avslutas
inom ett år.

SoU 1971: 27

I svar på en enkel fråga den 18 maj i år uttalade chefen för kommunikationsdepartementet
att, enligt vad han erfarit, utredningen avsåg
att före utgången av innevarande år lägga fram förslag till provisoriska
bestämmelser i avvaktan på en mera definitiv författningsmässig reglering
i ämnet.

Motioner till 1970 års riksdag

I motioner till 1970 års riksdag hemställdes bl. a. om utförliga skyddsoch
säkerhetsföreskrifter i fråga om landsvägstransport av hälso- och
miljöfarliga vätskor.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1970: 81 anförde andra lagutskottet
i denna del bl. a. följande.

Enligt utskottets mening är det otillfredsställande att frågan om kompletterande
författningsföreskrifter för landsvägstransport av farligt
gods ännu åtta år efter gift- och bekämpningsmedelsförordningarnas
antagande inte fått någon lösning. Med hänsyn till det behov av utförligare
skydds- och säkerhetsbestämmelser som — inte minst på grund
av den starkt intensifierade trafiken på våra vägar — onekligen föreligger
anser utskottet att Kungl. Maj:t bör vidta sådana åtgärder att
förslag i frågan utan ytterligare dröjsmål kan redovisas för riksdagen.
Denna uppfattning bör bringas till Kungl. Maj:ts kännedom. Härigenom
får motionernas syfte i denna del anses bli tillgodosett.

Utskottet

I motionen 1971: 734 yrkas att riksdagen skall anhålla att lämpliga
föreskrifter utfärdas om transport av gifter.

Bestämmelser som rör transport av gifter och annat farligt gods finns
i ett flertal författningar. Beträffande explosiva och brandfarliga varor
är bestämmelserna relativt ingående. I övrigt finns i stort sett endast allmänt
hållna ramföreskrifter på området.

Den i motionen upptagna frågan har varit aktuell under mycket
lång tid. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1964 —
då giftförordningen och bekämpningsmedelsförordningen trädde i kraft
— särskilda sakkunniga för att utreda frågan om Sveriges tillträde till
en år 1957 i Geneve undertecknad överenskommelse mellan ett antal
europeiska stater rörande internationell befordran av farligt gods på väg
samt därav direkt föranledda organisatoriska spörsmål och legislativa
åtgärder på det nationella planet. I samband därmed skall de sakkunniga
också se över och komplettera de författningsföreskrifter som gäller för
landsvägstransporter av farligt gods i inrikes trafik.

Riksdagen uttalade för ett år sedan, att det var otillfredsställande att
frågan om kompletterande författningsföreskrifter för landsvägstransport
av farligt gods ännu åtta år efter gift- och bekämpningsmedelsförordningarnas
antagande inte fått någon lösning. Kungl. Maj:t borde enligt

SoU 1971: 27

riksdagens mening vidta sådana åtgärder att förslag i frågan utan ytterligare
dröjsmål kunde redovisas för riksdagen. De sakkunniga har därefter
— i mars i år — redovisat en del av sitt uppdrag, nämligen dels
en översättning av den mycket omfattande internationella överenskommelsen,
dels sina överväganden och förslag i fråga om Sveriges anslutning
till överenskommelsen och därav direkt föranledda organisatoriska
och andra spörsmål på det nationella planet. De sakkunniga har vidare
slutfört ett förberedande arbete beträffande bl. a. regleringen av inrikes
transporter. Det finns anledning räkna med att de sakkunniga inom kort
kommer att lägga fram förslag till bestämmelser på området. Socialutskottet,
som vill understryka vikten av att frågan löses utan tidsutdräkt,
anser sig därför kunna avstå från att föreslå riksdagen att ånyo göra
framställning i frågan hos Kungl. Maj:t. Utskottet utgår således från att
motionens syfte kommer att bli tillgodosett inom en nära framtid. Med
hänsyn härtill avstyrks motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1971: 734.

Stockholm den 26 oktober 1971

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Hamrin (fp), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c)*,
Persson i Stockholm (s), Akerlind (m), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson
(c)*, fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Nisser
(m), Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM H7I 710032