Socialtjänst
Betänkande 1992/93:SoU2
Socialutskottets betänkande
1992/93:SOU02
Socialtjänst
Innehåll
1992/93
SoU2
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet närmare femtio motionsyrkanden som väckts under den allmänna motionstiden 1992 och som i huvudsak rör olika frågor med anknytning till socialtjänstlagen. Utskottet anser med anledning av motionsyrkanden (s, kds, v) att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med sina förslag om familjerådgivningen. Detta föreslås riksdagen ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker motionsyrkandena i övrigt.
Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) och en meningsyttring (v).
Motioner
1991/92:So201 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslut i vissa umgängesärenden.
1991/92:So204 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpta regler och förstärkt organisation för tillsyn av enskild och offentlig missbrukarvård.
1991/92:So212 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snara åtgärder för att lösa frågan om barns talerätt i sociala mål.
1991/92:So217 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av ett datorbaserat beslutsstödsystem inom området drogmissbruk.
1991/92:So218 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjerådgivning.
1991/92:So228 av Jan Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett utvecklingsarbete med missbrukarvård i kooperativ form.
1991/92:So231 av Margareta Viklund m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av en utredning för att belysa prostitutionsfrågan och finna konkreta förslag till åtgärder mot prostitution samt rehabilitering och vård av de prostituerade inklusive de prostituerade narkomanerna.
1991/92:So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fortsatt satsning på att öka kompetensen i det sociala arbetet med de utsatta barnen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur familjerådgivningsverksamheten kan tryggas.
1991/92:So233 av Göran Magnusson m.fl. (s, m, fp, c, kds, v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning och forskning kring narkotikamissbruket i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utifrån målet ett narkotikafritt Sverige engagera bl.a. folkrörelserna i kampanjer mot narkotikamissbruket främst bland nya grupper.
1991/92:So236 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av socialnämndens skyldighet att till polis anmäla brott mot underåriga som kommit till nämndens kännedom.
1991/92:So238 av Britt Bohlin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas planeringsmöjligheter vid val av behandlingshem.
1991/92:So241 av Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av 14 § LVU (Lagen med särskilda bestämmelser för vård av unga).
1991/92:So247 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring av socialtjänstlagen att missbruk av bidrag motverkas.
1991/92:So252 av Claus Zaar m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att projektet Samhällsnyttan införs för över 100 000 passiva bidragstagare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att projektet Samhällsnyttan införs för att ge tillsyn och hjälp till över 100000 behövande medborgare.
1991/92:So255 av Anita Johansson och Ulla-Britt Åbark (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudmannaskap och drift av ungdomsvården och missbrukarvården vid ett förstatligande av verksamheten,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Socialtjänstkommittén ges i uppdrag att vid utformandet av förslag till sociallagstiftning beakta behovet av kommunal samordning av behandling och stödinsatser.
1991/92:So257 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudmannaskap för familjerådgivningsverksamheten samt om förstärkning av denna.
1991/92:So258 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning, forskning och folkrörelsebaserad informationskampanj mot narkotikamissbruket främst bland nya missbruksgrupper.
1991/92:So261 av Leif Carlson och Inger René (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om speciellt behandlingskrävande ungdomar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att särskilt uppmärksamma behovet av fler vårdhemsenheter för enbart flickor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de svårast belastade ungdomarna bör behandlas vid särskilda enheter med låsbarhet upp till sex månader, klart gränssättande miljöer och medveten pedagogik.
1991/92:So268 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett nationellt samarbete mellan berörda instanser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att information och utbildning måste ges till sociala myndigheter och domstolar.
1991/92:So272 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftning och andra regler som diskriminerar homosexuella och deras samlevnad.
1991/92:So277 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kokain (cocainum INN) och fencyklidin (phencyclidinum INN) skall överföras till narkotikaförteckning I.
1991/92:So278 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp, kds) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning om den framtida narkotikapolitiken i enlighet med vad i motionen anförts.
1991/92:So280 av Karin Wegestål och Ines Uusmann (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd åt utsatta invandrarföräldrar.
1991/92:So281 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadsansvar och myndighetssamarbete.
1991/92:So286 av Märtha Gårdestig (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ansvaret för LVM-vård av kvinnor bör samlas på en huvudman.
1991/92:So292 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om homosexualitet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att motverka våld och övergrepp mot homosexuella.
1991/92:So420 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag att se över reglerna enligt vad i motionen anförts om etiska regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag att utforma kravspecifikation för vårdgivarna enligt vad i motionen anförts om behovet av kompetens hos privata vårdgivare.
1991/92:So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beroende och missbruk.
1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
16. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet med familjerådgivningsbyråer enligt vad som anförts i motionen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse kontaktman/ombud för barn. 1991/92:Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om koordinering med internationell lagstiftning beträffande barn och ungdom,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en enhetlig drogpolitik.
1991/92:Ju805 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behandlingsgrupper för barn/ungdomar med särskilda behov,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda ungdomshem.
1991/92:Ju806 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett ökat samarbete mellan lokala och regionala instanser för att hjälpa barn som far illa.
1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad undervisning och information om homosexualitet.
1991/92:L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av översyn av vissa lagar som diskriminerar de homosexuella.
1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande informationsinsatser för att förebygga drogberoende hos kvinnor,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande vårdmöjligheter för kvinnor med alkoholberoende.
Utskottet
Villkor för socialbidrag m.m.
Motionerna
I motion So247 av Hugo Hegeland (m) begärs att riksdagen beslutar om en sådan ändring av socialtjänstlagen att missbruk av bidrag motverkas. Motionären anför att många socialbidragstagare som erhåller bistånd för täckande av hyra använder de erhållna pengarna för annat ändamål än det avsedda. Detta skulle kunna undvikas genom att socialtjänsten betalade pengarna direkt till hyresvärden. För att detta skall vara möjligt måste socialtjänstlagen ändras så att bistånd enligt lagen kan villkoras när det föreligger starka skäl att anta att missbruk förekommer.
I motion So252 av Claus Zaar m.fl. (nyd) begärs ett tillkännagivande om att projektet Samhällsnyttan införs för över 100 000 passiva bidragstagare (yrkande 1) och att projektet Samhällsnyttan införs för att ge tillsyn och hjälp till över 100 000 behövande medborgare (yrkande 2). Motionärerna anför att många människor behöver hjälp med tillsyn och annan service. Samtidigt finns många bidragstagare som skulle kunna utföra en samhällsnyttig verksamhet i stället för att gå i nedbrytande overksamhet. Genom projekt Samhällsnyttan skulle de outnyttjade mänskliga resurser som finns i form av sysslolösa bidragstagare kunna tas till vara i organiserade former för att tillgodose det stora hjälpbehov som finns.
Bakgrund
I 1 § socialtjänstlagen (1980:620) stadgas bl.a. att socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet.
Enligt 6 § samma lag har den enskilde rätt till bistånd av Socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.
Frågan om vilka krav socialtjänsten har rätt att ställa på den hjälpsökande låter sig inte besvaras kortfattat. En grundtanke i socialtjänstlagen är emellertid att den som söker socialbidrag som avser behov som är nödvändiga för uppehället inte skall behöva samtycka till åtgärder som inte direkt har med hans ansökan om hjälp att göra, t.ex. att som villkor för att få ut socialbidrag delta i gruppsamtal, lämna urinprov, utföra arbete åt kommunen eller liknande. De krav man kan ställa i samband med en sådan ansökan måste ha samband med försörjningen, t.ex. krav att stå till arbetsmarknadens förfogande eller liknande.
I socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1) anförs således bl.a. att det ekonomiska biståndet ofta kan behöva kombineras med andra sociala tjänster. Dessa skall utgöra erbjudanden, varför det i princip bör vara möjligt för den enskilde att efterfråga en viss social tjänst, t.ex. ekonomisk hjälp och samtidigt avstå från erbjudanden om andra insatser, som avser behandling.
När det gäller formerna för utbetalning av socialbidrag anförde föredragande departementschefen bl.a. följande i socialtjänstpropositionen.
Numera utgår socialhjälpen nästan alltid i kontant form. Detta bör givetvis vara en regel med få undantag också för det framtida socialbidraget. Den tid är sedan länge förbi då man i praktiken omyndigförklarade den som var tvungen att söka socialhjälp genom att utan större urskiljning ge honom mat- eller klädeskuponger i stället för pengar. Jag vill i detta sammanhang också understryka det stora värde som det i vissa fall kan ha i behandlingen av en klient att han betros med en så jämförelsevis enkel sak som att själv sköta sina hyresinbetalningar. Som jag har nämnt tidigare är det angeläget att socialtjänsten inte tilldelas en "fixarroll". Klienten skall i stället hjälpas att i största möjliga utsträckning själv ta ansvar för sina handlingar och sitt liv.
I socialstyrelsens nyligen utkomna reviderade upplaga av Allmänna råd om socialbidrag (1992:4) anförs i anslutning härtill (s. 117) att det således endast är när någon uppenbart missköter sin ekonomi som det kan vara lämpligt att betala ut socialbidrag på annat sätt än via bank/post eller kontant. Först bör man pröva olika stödinsatser, t.ex. ge bidragstagaren hushållsekonomisk rådgivning, för att försöka komma till rätta med missförhållandena. Visar sig dessa stödåtgärder resultatlösa kan man t.ex. betala ut socialbidrag för kortare perioder eller ta en kontaktperson till hjälp för att se till att socialbidraget används till bidragstagarens grundläggande behov. Endast undantagsvis, när speciella omständigheter föreligger, kan det vara berättigat att ge socialbidrag i form av rekvisitioner eller matkuponger. Om biståndet ges i annan form än vad den sökande begärt skall beslutet vara skriftligt, motiverat och åtföljas av en underrättelse om hur han kan överklaga.
I de allmänna råden anförs vidare (s. 71) att det ibland kan vara uppenbart att någon sätter i system att ådra sig hyresskulder trots att han har ekonomiska möjligheter att betala hyran. Om detta inte går att förhindra genom att personen får en annan form av bistånd, kan det vara motiverat att avslå ansökan om bidrag till hyresskulden även om detta skulle innebära risk för uppsägning och avhysning.
Den förra regeringen tillsatte i juni 1991 en parlamentarisk kommitté, Socialtjänstkommittén, för att göra en allmän översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50). Utgångspunkten för kommitténs arbete bör enligt direktiven vara att det synsätt som kommer till uttryck i socialtjänstlagens målformuleringar skall ligga fast. Utifrån denna utgångspunkt skall kommittén se över bl.a. socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd. Kommitténs överväganden i denna del skall redovisas senast den 1 mars 1993. Kommitténs arbete i övrigt skall redovisas senast vid utgången av samma år.
Utskottets bedömning
Socialtjänstkommittén har bl.a. i uppdrag att göra en allmän översyn av socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd. Enligt utskottets mening bör riksdagen därför inte nu ta något initiativ i den fråga som aktualiseras i motion So247 (m). Utskottet avstyrker motionsyrkandet. Utskottet avstyrker även motion So252 (nyd).
Familjerådgivning
Motionerna
I motion So218 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om familjerådgivning. Enligt motionärerna är familjepolitiken ett av de absolut viktigaste områdena i samhällsarbetet. Det är i familjegemenskapen som värderingar, normer och vägledande etik kan överföras från generation till generation. Därför bör samhället skydda och stötta familjen när problem uppstår. Motionärerna föreslår att rätten till familjerådgivning lagfästs. Familjerådgivningen bör vara fristående från andra samhällsorgan och kunna ge snabb och kompetent service utan avgifter.
I motion So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur familjerådgivningsverksamheten kan tryggas (yrkande 13). Motionärerna anför att verksamheten med familjerådgivning på många håll står inför nedläggningshot, och de begär att regeringen snarast skall återkomma till riksdagen med förslag på hur denna verksamhets fortbestånd skall kunna tryggas.
I motion So257 av Tuve Skånberg (kds) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om huvudmannaskap för familjerådgivningsverksamheten samt om förstärkning av denna. Motionären konstaterar att det är oklart vem som i framtiden skall vara huvudman för verksamheten med familjerådgivning. Medan frågan bereds dras resurserna för verksamheten in av många landsting, trots att den egentligen skulle behöva byggas ut. Detta är enligt motionären djupt olyckligt.
I motion So612 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet med familjerådgivningsbyråer enligt vad som anförts i motionen (yrkande 16). Familjerådgivning är enligt motionärerna en kommunal angelägenhet som bör finnas i varje kommun. Målet för rådgivningen bör vara att föräldrarna skall samarbeta för barnens bästa. Barnens rätt till båda föräldrarna borde vara en självklarhet, och en bra familjerådgivning kan bidra till att stödja familjen och reda ut problemen i samband med en skilsmässa. Motionärerna vill därför att det upprättas en plan för en utvidgad verksamhet med familjerådgivning.
Bakgrund
I direktiven för Socialtjänstkommittén framhålls familjerådgivningens viktiga roll bland samhällets förebyggande insatser. Enligt direktiven bör kommittén bl.a. utreda behovet av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och förebyggande insatser.
Socialstyrelsen erhöll den 4 januari 1988 regeringens uppdrag att bl.a. undersöka hur verksamheten med familjerådgivning skulle kunna tryggas. Genom SoS-rapport 1989:10, Familjerådgivning, Samarbetssamtal, redovisade styrelsen uppdraget i denna del. Av rapporten framgår att verksamheten med familjerådgivning bedrivs av både kommuner och landsting. År 1988 var antalet byråer 45, varav 33 hade landsting som huvudman. Det är enligt rapporten inte ovanligt att familjerådgivningsbyråerna är nedläggningshotade. Ett enhetligt huvudmannaskap bör fastställas som ett led i att trygga och utveckla verksamheten, anförde Socialstyrelsen i rapporten. Styrelsen föreslog att kommunerna skall vara huvudmän för verksamheten och att de skall åläggas skyldighet att bedriva familjerådgivning genom bestämmelser i socialtjänstlagen.
Enligt vad utskottet har inhämtat bereds frågan om den framtida verksamheten med familjerådgivning fortfarande inom Socialdepartementet.
Sveriges socionomers, personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund, SSR, har i en skrivelse till utskottet den 14 september 1992 tagit upp frågan om den framtida verksamheten med familjerådgivning.
Genom lagändringar den 1 mars 1991 (SFS 1990:1526) har i föräldrabalken och socialtjänstlagen införts bestämmelser som lyfter fram samarbetssamtal genom socialnämndens försorg som en modell för lösande av tvister mellan föräldrar om vårdnad och umgänge med barn (prop. 1990/91:8, LU13, rskr. 53). I 12 a § socialtjänstlagen stadgas sålunda numera att kommunen skall sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad och umgänge (samarbetssamtal). Av 18 § föräldrabalken framgår att rätten i mål om vårdnad eller umgänge får uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.
I propositionen (s. 28 f.) anförs bl.a. att det bör överlämnas till varje kommun att, inom ramen för befintliga resurser, avgöra hur skyldigheten att erbjuda samarbetssamtal skall fullgöras. Socialstyrelsen får enligt propositionen en viktig uppgift när det gäller metodutveckling, utbildning av personal m.m. Styrelsen torde kunna vara en bas för spridning av nya idéer mellan kommunerna och bistå kommuner eller grupper av kommuner.
Tidigare behandling
Familjerådgivningen har behandlats ett flertal gånger av utskottet. I betänkandet SoU 1986/87:22 uttalade utskottet att familjerådgivningsverksamheten är av mycket stort värde, både direkt för de hjälpsökande och indirekt genom den handledning som kan ges t.ex. till de socialsekreterare som har i uppgift att leda samarbetssamtal. Det var enligt utskottets mening nödvändigt att verksamhetens fortlevnad garanterades. Utskottet beslutade därvid att föreslå riksdagen att ge regeringen till känna att den skyndsamt borde ta upp frågan om hur familjerådgivningsverksamheten skulle tryggas. Riksdagen beslutade enligt utskottets hemställan.
Med anledning av en motion (s) behandlades familjerådgivningen även i utskottets betänkande SoU 1987/88:14. Utskottet betonade att familjerådgivningen är av stort värde och vidhöll att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan om hur verksamheten skulle kunna tryggas. Detta gavs regeringen till känna.
I betänkandet 1990/91:SoU7 anförde utskottet i anledning av motioner (s och vpk) bl.a. att familjerådgivningen är viktig och att regeringen skyndsamt bör ta upp frågan om hur verksamheten kan tryggas. Detta gavs regeringen till känna.
I betänkandet 1991/92:SoU1 behandlades en motion (v) om utbyggnad av familjerådgivningsverksamheten. Utskottet anförde att frågan om familjerådgivningsverksamheten utreds i regeringskansliet och att den fortsatta beredningen borde avvaktas. Den aktuella motionen avstyrktes.
Utskottets bedömning
Familjerådgivningsverksamheten har enligt utskottet mycket stort värde. Frågan om familjerådgivningens framtid bereds fortfarande i regeringskansliet med anledning av Socialstyrelsens rapport i ärendet. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med sina förslag om familjerådgivningen. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So218 (kds), So232 (s) yrkande 13, So257 (kds) och So612 (v) yrkande 16 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Insatser för barn och ungdomar
Utsatta barn och ungdomar
Motionen
I motion So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om en fortsatt satsning på att öka kompetensen i det sociala arbetet med de utsatta barnen (yrkande 7). Motionärerna anför att arbetet med att öka kompetensen i det sociala arbetet med utsatta barn måste fullföljas. En utvecklad kompetens och en ökad observans när det gäller barns situation är en förutsättning för att socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som är i behov av särskilt stöd, anför motionärerna.
Bakgrund
Den dåvarande regeringen uppdrog i januari 1988 åt Socialstyrelsen att utvärdera socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande barn och ungdom, främst utsatta grupper. Utredningen har benämnts REBUS-projektet. Genom SoS-rapporten 1990:3, Växa i välfärdsland, har Socialstyrelsen slutredovisat sitt uppdrag. Rapporten ger en i stora delar kritisk bild av samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar. Kritiken gäller själva innehållet i verksamheten, men den riktas också mot vad styrelsen anser vara betydande brister i planering, uppföljning och utvärdering av insatserna. Socialstyrelsen anser att det nu krävs betydande insatser på en rad områden där socialtjänsten måste verka för att förbättra barns och ungdomars levnadsförhållanden med särskild tonvikt på utsatta grupper. Socialstyrelsen tar också upp behovet av samverkansmodeller, t.ex. regionala specialistteam, som kan medverka till kunskapsuppbyggnad och metodutveckling. Styrelsen kommer att ta aktiv del i detta arbete och bedriva en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av samhällets insatser för barn och ungdom.
Socialstyrelsen har även haft ett regeringsuppdrag att kartlägga och beskriva hur arbetet inom barnhälsovården under senare år har förändrats, bl.a. till följd av verksamhetens integrering i primärvården. I uppdraget ingick som en del att belysa barnhälsovårdens samverkan med andra verksamheter som arbetar med frågor som rör barn, t.ex. socialtjänsten, barnomsorgen, barnklinikerna, barnrehabiliteringen samt barn- och ungdomspsykiatrin. Uppdraget har redovisats i en skrivelse till regeringen i januari 1992. Ärendet har remissbehandlats och är enligt uppgift föremål för fortsatta överväganden inom Socialdepartementet.
I augusti 1991 uppdrog den dåvarande regeringen åt Socialstyrelsen att utarbeta ett program för att höja kompetensen och utveckla ett barnperspektiv i arbetet med utsatta barn inom individ- och familjeomsorgen. Projektet, som fått namnet Barn i fokus, kommer i första hand att omfatta barn upp till tolv års ålder och beräknas pågå i tre år.
Enligt en projektplan som färdigställts skall bl.a. ordnas fortbildning i socialt arbete med utsatta barn och familjer vid universiteten i Lund, Stockholm och Umeå. Verksamheter som syftar till att stödja föräldrar skall utvecklas och dokumenteras. Hos socialbyråerna skall nya organisationsformer och arbetsmetoder i arbetet med utsatta barn och familjer utvecklas. Vidare planeras bl.a. ett forskarseminarium, en projektmässa, framtagande av utbildningsmaterial m.m. Åtgärder skall också vidtas för att förbättra samverkan mellan myndigheter som arbetar med utsatta barn. Slutligen kan nämnas att förutsättningarna för att bilda ett forsknings- och utvecklingscentrum för utsatta barn skall utredas.
I betänkandet Ombudsman för barn och ungdom (SOU 1991:70) föreslås att en statlig ombudsman för barn och ungdom inrättas, som enligt en särskild lag skall ta till vara och främja barns och ungdomars rättigheter, behov och intressen i samhället. En viktig uppgift för ombudsmannen skall vara att ägna särskild uppmärksamhet åt utsatta barn och ungdomar.
Enligt uppgift förbereds för närvarande i Socialdepartementet en proposition om inrättandet av en barnombudsman.
I direktiven för Socialtjänstkommittén berörs särskilt samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar. Den kritik som riktats mot socialtjänstens omsorger om barn och ungdomar är mycket oroande, heter det i direktiven. De svåra fall av barnmisshandel som inträffat på senare tid understryker bl.a. behovet av en bättre samordning mellan de verksamheter som bedrivs av kommuner och landsting. Kommittén bör därför enligt direktiven bl.a. utreda behovet av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och förebyggande insatser och i dessa delar särskilt beakta behovet av samordning mellan olika verksamheter.
Vidare har den förra regeringen i maj 1991 beslutat om en översyn av statens insatser inom barn- och ungdomsområdet i syfte att finna mer effektiva former för samordning, utvärdering och uppföljning (dir. 1991:42). Enligt direktiven skall särskilt uppmärksammas statens relationer till kommunerna och kommunernas insatser för barn och ungdomar. Arbetet skall vara slutfört före utgången av 1992.
Tidigare behandling
Enligt proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor skall Folkhälsoinstitutet driva program inriktade mot särskilt utsatta grupper -- till att börja med barn och ungdomar samt utsatta kvinnor. Programmet med inriktning mot barn och ungdom skall i första hand stödja lokalt utvecklingsarbete och enligt propositionen bromsa de processer som ökar risken för ohälsa bland barn och ungdom från socialt utsatta familjer. Invandrar- och flyktingbarnens situation skall särskilt uppmärksammas. Riksdagen biföll förslaget (rskr. 376).
I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 7) anförde den dåvarande socialministern att hon ansåg att det krävdes en kraftfull satsning för att utveckla ett barnperspektiv i det sociala arbetet. Socialstyrelsen borde enligt propositionen upprätta en plan för arbetet med att höja medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn. En brett upplagd fortbildning borde ingå som en del i en sådan plan. Arbetet borde vidare syfta till att utveckla arbetsformer och metoder. De ideella organisationernas erfarenheter och kunskaper borde tas till vara i utvecklingsarbetet. I propositionen föreslogs att 8 mkr skulle ställas till Socialstyrelsens förfogande för att öka barnkompetensen i det sociala arbetet. Riksdagen biföll förslaget (rskr. 211).
I bl.a. betänkandet 1990/91:SoU7 behandlades ett motionsyrkande (fp) liknande det nu aktuella. Utskottet ansåg att frågorna om kompetensutveckling på det sociala området när det gäller barn var angelägna men påpekade att dessa hade uppmärksammats av Socialstyrelsen i REBUS-projektet och redovisats i rapporten Växa i välfärdsland. Något initiativ från riksdagen behövdes inte, ansåg utskottet, som avstyrkte motionen.
I betänkandet 1991/92:SoU1 anmärkte utskottet att riksdagen hade ställt 8 mkr till Socialstyrelsens förfogande för ett arbete med att öka kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn. Med hänsyn härtill och då utskottet inte ville föregripa riksdagens kommande behandling av förslag på det socialpolitiska området avstyrktes de då aktuella motionerna (fp, c och mp).
Sexuella övergrepp mot barn
Motionen
I motion Ju806 av Margareta Viklund (kds) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om ett ökat samarbete mellan lokala och regionala instanser för att hjälpa barn som far illa (yrkande 3). Motionären pekar på behovet av samarbete mellan polis, socialsekreterare, psykologer, kuratorer m.fl. för att upptäcka sexualbrott mot barn och snabbt hjälpa de barn som utsatts för sådana brott. De som i samhället möter barn som blivit offer för sexuella övergrepp behöver enligt motionären få mer kunskap om hur dessa barn skall omhändertas. Ett sätt att hjälpa barnen är att tillsätta barnombudsmän på kommunal- och landstingsnivå. Ett annat sätt är att satsa på föräldrautbildning.
Bakgrund
Socialstyrelsen har under senare år ställt utvecklingsmedel till förfogande för ett flertal projekt som avsett insatser för barn och ungdomar som utsatts för sexuella övergrepp. En del av projekten har avsett behandling av drabbade unga. En majoritet av landets länsstyrelser har vidare fått pengar för att ordna fortbildning i dessa frågor för socialtjänstens peronal. Inom ramen för projektet Barn i fokus, som beskrivits närmare ovan, kommer viss projektverksamhet att bedrivas avseende sexuella övergrepp mot barn.
Socialstyrelsen har vidare gett ut Allmänna råd (1991:3) om handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot barn. Målgruppen är personal som i sitt arbete möter barn som utsatts för eller misstänks ha varit utsatta för sexuella övergrepp. Skriften riktar sig bl.a. till personal vid socialbyråer, barn- och ungdomspsykiatriska kliniker/mottagningar samt till läkare som gör medicinska undersökningar vid misstankar om sexuella övergrepp. De allmänna råden innehåller bl.a. en kunskapsöversikt samt råd och rekommendationer när det gäller handläggning och utredning.
En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) med företrädare för berörda myndigheter m.fl. har utrett frågor om sexuella övergrepp mot barn. Arbetsgruppens huvuduppgift har varit att mot bakgrund av bl.a. resultaten från BRÅ:s forskningsprojekt ge en förbättrad information i syfte att upptäcka övegrepp, se över handläggningen av övergreppsärenden och samordningen av insatser samt bedöma om alternativa behandlingsmodeller för förövare av övergrepp bör prövas i Sverige. Gruppens resultat har redovisats i ett antal rapporter och promemorior.
BRÅ överväger för närvarande ytterligare ett projekt, Brott mot barn, som är tänkt att utgöra en fortsättning på det tidigare nämnda projektet och innefatta även andra typer av brott mot barn.
Som tidigare nämnts förbereds i Socialdepartementet för närvarande en proposition om inrättandet av en statlig barnombudsman.
Tidigare behandling
Utskottet har vid olika tillfällen behandlat motioner om sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. I betänkandet 1989/90:SoU5 anförde utskottet i anledning av motioner (fp, c) bl.a. följande.
En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt utskottets mening, för att minska eller förebygga våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Av grundläggande betydelse är att dessa övergrepp kommer till myndigheternas kännedom för erforderliga åtgärder.
Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det krävs, enligt utskottets mening, en bred kunskap hos berörda myndigheter om dessa särskilda problem. Personalen måste bl.a. vara väl insatt i vilka resurser som finns att tillgå och kunna informera om dessa. Utskottet anser, att det finns behov av förnyad information och utbildning till de personalgrupper som kommer i kontakt med dessa ärenden.
Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att samordna de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala myndigheterna och aktuella vårdinstanser eftersom utredningarna i dessa ärenden är mycket svåra. En samverkansmodell med fasta rutiner skulle bäst garantera en tillfredsställande gemensam bas för såväl sociala som rättsliga åtgärder.
Utskottet ansåg vidare att det var befogat med en utvärdering av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta övergrepp på kvinnor och barn. Ett samlat åtgärdsprogram borde enligt utskottet föreläggas riksdagen. Det anförda gavs regeringen till känna med anledning av motionerna.
Hösten 1990 behandlade utskottet i betänkandet 1990/91:SoU7 ånyo ett antal motioner (fp, c) om behov av åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och för att förbättra handläggningen av sådana ärenden. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning om att ett samlat förslag till åtgärdsprogram borde föreläggas riksdagen. Detta gavs regeringen till känna.
I betänkandet 1991/92:SoU1 anförde utskottet att som svar på riksdagens begäran om ett samlat förslag till åtgärdsprogram för att motverka sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och barn har avsatts 8 mkr till Socialstyrelsens förfogande för att öka kompetensen i det sociala arbetet när det gäller utsatta barn. Det inkluderar också socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med barn som utsatts för sexuella övergrepp. Med hänvisning härtill och till att utskottet inte ville föregripa riksdagens kommande behandling av förslag på det socialpolitiska området avstyrkte utskottet de aktuella motionerna (fp, c, mp).
Kontaktperson m.m. för behövande barn
I motion So612 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse kontaktman/ombud för barn (yrkande 22). Enligt motionärerna är det viktigt att barn i krislägen såsom vid separationer får tillgång till en person med uppdrag att se till barnets bästa. Möjligheten att utse en kontaktperson eller ett ombud för barn bör därför utökas. Barnet, socialnämnden, vårdnadsutredare eller någon barnet närstående bör ges rätten att ta initiativ till utseende av en sådan person.
Bakgrund
Enligt 10 § socialtjänstlagen kan socialnämnden utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. För barn som inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnet själv begär eller samtycker till det.
Inom Justitiedepartementet utreds för närvarande frågan om barns ställning i mål om vårdnad eller umgänge. Frågan aktualiserades av lagutskottet i betänkandet 1990/91:LU13. Utskottet anförde bl.a. att det fanns anledning att överväga en ordning som medgav att barnets uppfattning i vårdnads- och umgängesmål kunde tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Utskottet nämnde möjligheten att ge barn talerätt med formell partsställning i processen och tillgång till offentligt biträde och ombud som en tänkbar lösning men anförde samtidigt att det också kunde finnas andra tänkbara sätt att ge barnet en mer framskjuten position vid vårdnads- och umgängestvister. Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna.
Socialnämnds anmälningsskyldighet
Motionen
I motion So236 av Lars Sundin (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om översyn av socialnämndens skyldighet att till polis anmäla brott mot underårig som kommit till nämndens kännedom. Motionären anför att det i socialtjänstlagen finns bestämmelser om att socialnämnd skall underrättas om en underårig misshandlas m.m., men att socialnämnden disponerar över frågan om ett brott som nämnden fått kännedom om skall anmälas till polisen. Detta kan i vissa fall, t.ex. vid vålds- eller sexualbrott, framstå som mindre lämpligt. En översyn av socialnämndens skyldighet att anmäla brott bör därför göras.
Bakgrund
I 71 § socialtjänstlagen stadgas att var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden. För myndigheter som arbetar med barn och ungdom eller inom hälso- och sjukvården föreskrivs att de är skyldiga att till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd.
Bestämmelser om sekretess på socialtjänstens område återfinns bl.a. i 7 kap. 4--6 §§ sekretesslagen (1980:100). Bestämmelserna är komplexa och kan i detta sammanhang bara beskrivas översiktligt. Huvudregeln är att det råder sekretess om den enskildes personliga förhållanden. Dessa får enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen lämnas ut endast om det står klart att uppgiften kan röjas utan men för den enskilde eller någon honom närstående. Från huvudregeln gäller det undantaget att beslut om omhändertagande och beslut om vård utan samtycke alltid är offentliga.
Sekretessen inom socialtjänsten gäller all verksamhet som regleras i socialtjänstlagen, LVU och LVM. Sekretessen gäller inte bara handläggningen av ärenden utan också rent faktisk verksamhet såsom uppsökande verksamhet, vård och behandling m.m.
I 66 § socialtjänstlagen hänvisas till 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen, där det finns bestämmelser som gör det möjligt att trots sekretesskyddet göra anmälan till åklagarmyndighet eller polismyndighet angående misstanke om brott. Det gäller brott mot liv och hälsa, bl.a. misshandelsbrott och brott mot frihet och frid, bl.a. olaga frihetsberövande och olaga tvång, samt sedlighetsbrott. Vidare får lämnas uppgift som angår misstanke om brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Det föreligger inte en ovillkorlig anmälningsskyldighet. Socialnämnden har frihet att själv bedöma vad som är lämpligast i varje särskilt fall.
Utskottets bedömning
Utskottet har i olika sammanhang framhållit betydelsen av att samhället ägnar stor uppmärksamhet åt barn som av olika skäl har en särskilt utsatt ställning. Utskottet kan konstatera att det pågår arbete på flera olika håll i syfte att förbättra samhällets omsorger om dessa barn. Bl.a. anförs i regeringsförklaringen att regeringen avser att lägga fram ett förslag om inrättande av en barnombudsman som bl.a. skall följa upp hur Sverige uppfyller sitt åtagande enligt FN:s barnkonvention. Detta förslag bör enligt utskottets mening leda till en förstärkning av de utsatta barnens ställning i samhället och i förlängningen till fortsatta förbättringar av insatserna för denna grupp. I uppdraget för Socialtjänstkommittén ingår att förbereda en kommande översyn av socionomutbildningen. Dessutom pågår ett internt utredningsarbete inom Socialstyrelsen i syfte att dra upp principiella riktlinjer för legitimation m.m. Utskottet utgår från att regeringen snarast lägger fram förslag om inrättande av en barnombudsman och anser i övrigt att pågående utredningsarbete bör avvaktas. Det behövs inte något tillkännagivande med anledning av motionerna So232 (s) yrkande 7 och Ju806 (kds) yrkande 3. Utskottet avstyrker sålunda dessa motionsyrkanden.
Socialtjänstkommitténs översyn av socialtjänstlagen bör enligt utskottets mening inte föregripas när det gäller möjligheten att utse kontaktperson m.m. för barn eller skyldigheten för socialnämnd att polisanmäla brott mot underårig som kommit till dess kännedom. Motionerna So612 (v) yrkande 22 och So236 (fp) avstyrks därför av utskottet.
Vissa narkotikafrågor
Åtgärder mot narkotikamissbruk
Motionerna
I motion So233 av Göran Magnusson m.fl. (s, m, fp, c, kds, v) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om kartläggning och forskning kring narkotikamissbruket i Sverige (yrkande 1) och om att utifrån målet ett narkotikafritt Sverige engagera bl.a. folkrörelserna i kampanjer mot narkotikamissbruket främst bland nya grupper (yrkande 2). Motionärerna efterlyser ett samlat grepp över narkotikapolitiken och förstärkta insatser i det förebyggande arbetet. Enligt motionärerna krävs ökade resurser för forskning kring narkotikamissbruket och kartläggning av dess omfattning -- även bland de socialt etablerade. Vidare bör folkrörelserna engageras i en bred samhällelig kampanj mot narkotikan.
I motion So258 av Chatrine Pålsson (kds) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om kartläggning, forskning och en folkrörelsebaserad informationskampanj mot narkotikamissbruket främst bland nya missbrukargrupper. Motionären menar att utvecklingen i samhället när det gäller narkotikaanvändning inger oro och att det behövs mer information och forskning kring narkotikamissbruk. Även folkrörelserna, som har ett intresse för denna fråga, bör engageras i bred samhällelig informationskampanj mot narkotikan.
I motion So278 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp, kds) begärs en parlamentarisk utredning om den framtida narkotikapolitiken enligt vad som anförts i motionen. Motionärerna anser att situationen när det gäller narkotika är sådan att det behövs en grundlig genomlysning av en parlamentarisk utredning. Utredningen bör ha som uppdrag att se över samtliga bestämmelser på narkotikaområdet så att de blir mer ändamålsenliga och kan bidra till att målet ett narkotikafritt samhälle kan uppnås.
I motion Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om en enhetlig drogpolitik (yrkande 7). Motionärerna vill verka för en mer enhetlig drogpolitik där narkotikans och alkoholens roll i brottssammanhang beaktas och bekämpas.
Bakgrund
Sedan mitten av 1980-talet har betydande statliga medel satsats på en offensiv narkomanvård. Ett hundratal öppenvårdsenheter har byggts upp för vuxna narkotikamissbrukare. Institutionsvården har utökats väsentligt. Det gäller även antalet familjevårdsplatser. Merparten av narkotikamissbrukarna nås nu för motivationsinsatser. Enligt Socialstyrelsens bedömning har drygt 80 % av injektionsmissbrukarna hiv-testats en eller flera gånger. Genom samverkan mellan socialtjänst och kriminalvård har arbetet med narkotikamissbrukarna kunnat utvecklas ytterligare. Ett stort antal organisationer m.m. som på olika sätt arbetar med narkotikafrågor erhåller statligt stöd för sin verksamhet. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, erhåller stöd via ett särskilt anslag på statsbudgeten. Vidare används en del av resurserna för insatser mot hiv/aids för fortsatt utveckling av en offensiv narkomanvård.
Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK) har i uppdrag att verka för en förbättrad samordning av samhällets insatser inom narkotikaområdet. SAMNARK kommer bl.a. att följa upp de insatser som initierades av Aktionsgruppen mot narkotika som avslutade sitt arbete sommaren 1991.
Sverige deltar mycket aktivt i det internationella samarbetet mot narkotika och hör bl.a. till de länder som ger de största frivilliga bidragen till FN:s arbete mot narkotika.
När det gäller forskning i olika narkotikafrågor utgår betydande ekonomiskt stöd via bl.a. Socialvetenskapliga forskningsrådet, SFR, som har till uppgift att främja och stödja socialvetenskaplig forskning samt sprida information om forskning och forskningsresultat inom rådets ansvarsområde, se bl.a. proposition 1989/90:90 om forskning. Rådet, liksom dess föregångare Delegationen för social forskning, DSF, stödjer för närvarande flera olika forskningsprojekt som gäller narkotika.
CAN genomför för närvarande med stöd av Socialstyrelsen en kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning i landet. Detta blir den andra landsomfattande kartläggningen av narkotikamissbruket. Den första genomfördes år 1979. Resultatet av undersökningen kommer att presenteras kring årsskiftet 1992/93.
I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 s. 100) anförde regeringen att det yttersta målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Narkotikan får aldrig bli en accepterad del av samhället, anfördes det i propositionen. Denna restriktiva grundsyn genomsyrar det svenska samhället, och det råder en i det närmaste total politisk enighet om narkotikapolitikens huvudinriktning. Ett narkotikafritt samhälle är enligt propositionen också den nya regeringens mål. Narkotikapolitiken behöver enligt regeringen emellertid stärkas i vissa hänseenden.
Mot bakgrund härav förutskickade regeringen bl.a. att Socialstyrelsen skulle få i uppdrag att utifrån en analys av vad som hittills åstadkommits utarbeta ett program för den offensiva narkomanvården. De närmare direktiven för uppdraget är under utarbetande inom Socialdepartementet. Enligt budgetpropositionen skall programmets syfte vara dels att främja samordningen av insatser på området, dels att i högre grad än vad som nu synes vara fallet styra resurserna till de områden där behovet av insatser är som störst.
Tidigare behandling
Utskottet har vid ett mycket stort antal tillfällen behandlat olika frågor rörande narkotika och narkotikamissbruk. I bl.a. betänkandet 1990/91:SoU6 vidhöll utskottet sin inställning att målet för narkotikapolitiken måste vara ett narkotikafritt Sverige. Med hänsyn till det arbete som på olika håll bedrevs i detta syfte avstyrktes den då aktuella motionen.
I betänkandet 1991/92:SoU2 konstaterade utskottet i anledning av en motion (m) att den nya regeringen förutskickat olika åtgärder för att komma till rätta med narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk. Mot denna bakgrund avstyrktes motionen.
I utskottets yttrande 1992/93:SoU1y till EES-utskottet i anledning av regeringens proposition 1991/92:170 om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde jämte motioner anför utskottet bl.a. följande.
Riksdag och regering har upprepade gånger slagit fast att målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Detta mål har en stark förankring i den svenska medborgaropinionen, de politiska partierna, ungdomsorganisationerna och övriga folkrörelser. Sverige har därför också med kraft vänt sig mot alla tankar på en legalisering av narkotika eller ett accepterande av narkotikamissbruk som en normal företeelse i samhället.
Utskottet delar helt denna inriktning av narkotikapolitiken. På det internationella planet bör Sverige på alla sätt motverka försök att legalisera narkotika. Sverige bör också fortsätta att med kraft hävda att alla länder bör ansluta sig till FN:s narkotikakonventioner.
Klassificering av narkotika
Motionen
I motion So277 av Karin Israelsson (c) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om att kokain (cocainum INN) och fencyklidin (phencyclidinum INN) skall överföras till narkotikaförteckning I. Motionären anför att de aktuella narkotiska medlen är mycket farliga och att kokain i narkotikamål vid domstolarna bör jämställas med heroin. För att markera en skärpning av inställningen till dessa preparat bör de flyttas från förteckning II till förteckning I i Läkemedelsverkets förteckningar över narkotika.
Bakgrund
Enligt 8 § andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64) meddelar regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter om innehav eller annan befattning med narkotika för medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Enligt 1 § narkotikaförordningen (1962:704) åligger det Läkemedelsverket (tidigare Socialstyrelsen) att låta upprätta och kungöra förteckningar över narkotika. Närmare föreskrifter om utlämnande av narkotiska läkemedel meddelas enligt 6 § 2 mom. samma förordning av Läkemedelsverket.
I Läkemedelsverkets föreskrifter om förteckningar över narkotika (LVFS 1990:47) preciseras vad som avses med narkotika. Föreskrifterna upptar fem förteckningar där olika preparat finns uppräknade. Förteckningarna anger förutsättningarna för den vetenskapliga och medicinska användningen av de preparat som omfattas av narkotikakontrollen. Enligt Läkemedelsverkets narkotikakungörelse (LVFS 1990:45) får de i förteckning I upptagna varorna inte införas eller utföras eller här tillverkas, saluhållas eller överlåtas. I förteckning I ingår exempelvis heroin och LSD. Läkemedelsverket kan dock ge tillstånd att använda dessa varor för medicinsk och vetenskaplig forskning. I Läkemedelsverkets föreskrifter om förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m.m. (LVFS 1990:27) finns närmare föreskrifter om förordnande av narkotiska läkemedel. Av 4 § föreskrifterna framgår att narkotika som upptagits på förteckning II--V kan få förordnas med iakttagande av olika säkerhetsföreskrifter.
För en mer utförlig redogörelse för bestämmelserna på området hänvisas till betänkandet 1990/91:SoU3 s. 2 f.
De av motionären berörda preparaten kokain och fencyklidin finns för närvarande upptagna på narkotikaförteckning II, vilket alltså innebär att de under vissa betingelser kan förskrivas som läkemedel.
Enligt vad utskottet inhämtat från Läkemedelsverket skall narkotikaförteckningarna genomgå en allmän översyn med anledning av att riksdagen våren 1992 antagit lagen om kontroll av narkotika, som skall ersätta narkotikaförordningen vid tidpunkt som regeringen bestämmer. Beträffande i vart fall kokain torde det emellertid enligt Läkemedelsverket inte vara aktuellt med någon ny klassificering.
Tidigare behandling
Motioner liknande den nu aktuella har behandlats av utskottet vid olika tillfällen. I betänkandet SoU 1985/86:17 påpekade utskottet att de aktuella förteckningarna bara angav förutsättningarna för legal användning av narkotiska preparat för vetenskapliga och medicinska ändamål. Den straffrättsliga bedömningen av illegal befattning med narkotika skedde med utgångspunkt i narkotikastrafflagen och den domstolspraxis som utvecklats på området. Utskottet såg därför inte anledning att av narkotikapolitiska skäl föra över kokain till narkotikaförteckning I och därmed hindra den begränsade medicinska användning som Socialstyrelsen fortfarande ansåg befogad. Utskottet förutsatte att Socialstyrelsen fortlöpande prövade om det fanns skäl att företa ändringar i förteckningarna.
I betänkandet 1990/91:SoU3 vidhöll utskottet i anledning av en motion (c) sin tidigare inställning och anmärkte att det liksom tidigare utgick från att Läkemedelsverket fortlöpande prövar om det finns skäl att företa ändringar i förteckningarna.
Utskottets bedömning
Utskottet vill än en gång framhålla att målet för narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle. Insatserna för att bekämpa narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk har hög prioritet. Som bl.a. framgår av den tidigare lämnade redovisningen görs eller förbereds omfattande insatser i samhället på detta område. Regeringen följer med stor uppmärksamhet utvecklingen på området, och utskottet förutsätter att regeringen också tar de initiativ som behövs. Det behövs mot den angivna bakgrunden inte något tillkännagivande av riksdagen när det gäller insatser för att bekämpa missbruket av narkotika. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i fråga om ändring av Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So233 (s, m, fp, kds, v) yrkandena 1 och 2, So258 (kds), So277 (c) och So278 (c, fp, kds). Utskottet avstyrker även motion Ju516 (v) yrkande 7.
Vård av missbrukare och ungdomar
Missbrukar- och ungdomsvårdens organisation m.m.
Motionen
I motion So255 av Anita Johansson och Ulla-Britt Åbark (s) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om huvudmannaskap och drift av ungdomsvården och missbrukarvården vid ett förstatligande av verksamheten (yrkande 1). I motionen anförs att den institutionsbundna tvångsvården av missbrukare och unga måste ses i ett sammanhang och ges en finansiell, organisatorisk och i övrigt likartad reglering som underlättar samordning och helhetssyn. Motionärerna efterlyser en starkare styrning av mål och kvalitet i verksamheten samt en effektivare kontroll över kostnadsutvecklingen. Detta kan åstadkommas genom att staten ställer upp tydligare mål och normer för verksamheten och dessutom ställer krav på kvalitetssäkring. Tillsynsmyndigheten måste också ges förstärkta resurser.
Bakgrund
Utskottet har under en följd av år uttryckt sitt missnöje när det gäller insatserna för tvångsvård av framför allt unga. Mot bakgrund av de bristfälliga institutionella vårdresurserna tog utskottet i betänkandet 1990/91:SoU14 ställning för att staten framdeles borde vara huvudman för tvångsvården i de särskilda ungdomshemmen. Enligt utskottet borde ett principbeslut härom nu fattas och omedelbara åtgärder vidtas för att förbereda en sådan överföring. Regeringen borde enligt utskottet snarast återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med utskottets riktlinjer. Detta gavs regeringen till känna (rskr. 267).
I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och innehåll (SOU 1992:18) har den s.k. IUM-utredningen på regeringens uppdrag lämnat förslag om den framtida organisationen av tvångsvården av unga och missbrukare. Utredningen föreslår att staten skall överta huvudmannaskapet för såväl de särskilda ungdomshemmen (de s.k. § 12-hemmen) som LVM-hemmen. En ny statlig myndighet, Statens institutionsstyrelse, föreslås bli inrättad för ledning och övervakning av tvångshemmen. Till myndighetens uppgifter skall höra att svara för planering, ledning och drift, intagning av klienter på hemmen, ekonomisk styrning, resultatuppföljning och kontroll, personaladministration och personalutveckling, fastighetsförvaltning samt metodutveckling och forskning.
Socialtjänstkommittén skall enligt sina direktiv överväga innehållet i och formerna för tillsynen av såväl den kommunala socialtjänsten som de privata vårdgivarnas verksamhet. Kommittén bör vidare överväga vilken uppföljning och utvärdering som bör ske och hur detta arbete kan underlättas och stärkas. Kommittén bör i dessa delar inhämta synpunkter från Socialstyrelsens pågående arbete med tillsyns-, uppföljnings- och utvärderingsfrågorna, anförs i direktiven.
Kommunal samordning vid val av behandlingshem
Motionen
I motion So238 av Britt Bohlin m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om kommunernas planeringsmöjligheter vid val av behandlingshem. Enligt motionärerna har kommunernas kostnader för nyttjandet av privata behandlingshem ökat kraftigt under senare år. Det finns också fall där man kunnat ifrågasätta kvaliteten på och innehållet i den vård som givits. Om kommunerna hade bättre samordningsmöjligheter skulle de enligt motionärerna kunna undvika placering hos oseriösa vårdgivare och välja bästa alternativ.
Bakgrund
I direktiven för Socialtjänstkommittén anförs bl.a. att kommunernas uppföljnings- och utvärderingsinstrument måste förbättras och krav ställas på ökad effektivitet och produktivitet inom socialtjänsten. I takt med att enskilda vårdgivare i ökad utsträckning etablerar sig på marknaden krävs också att kommunerna utvecklar sin "beställarkompetens". Kommittén har mot denna bakgrund bl.a. i uppdrag att överväga hur tillsyn, uppföljning och utvärdering när det gäller den kommunala socialtjänstens och de privata vårdgivarnas verksamhet skall bedrivas.
Socialstyrelsen erhöll i maj 1991 ett uppdrag från den dåvarande regeringen att närmare utreda hur behovet av vetenskapligt grundade utvärderingar av behandlingsmetoder och andra insatser inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg skulle kunna tillgodoses. Som ett resultat av uppdraget pågår inom Socialstyrelsen uppbyggnaden av ett centrum för utvärdering av metoder i socialt arbete. Centrumet skall ur olika aspekter vetenskapligt värdera olika metoder och insatser inom individ- och familjeomsorgen. Vidare skall centrumet göra kunskapssammanställningar och bedömningar, sprida information och verka för genomförande så att förändringar kan ske till bättre och mer effektiva metoder. Centrumet skall också fungera som kunskapsbank när det gäller metoder i socialt arbete. Ett område som bl.a. skall ägnas uppmärksamhet är, enligt vad utskottet har inhämtat, kostnader och behandlingsresultat inom missbrukarvården.
Utslussning
Motionen
I motion So255 av Anita Johansson och Ulla-Britt Åbark (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att Socialtjänstkommittén ges i uppdrag att vid utformandet av förslag till sociallagstiftning beakta behovet av kommunal samordning av behandling och stödinsatser (yrkande 2). Motionärerna anför att kontinuitet i vårdkedjan har en avgörande betydelse för resultatet av en institutionsbehandling. Därför bör kommunerna åläggas att ansvara för en behandlingsplan som också omfattar insatser efter institutionsvården.
Bakgrund
Beträffande missbrukare stadgas i 11 § socialtjänstlagen bl.a. att socialnämnden aktivt skall sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen fullföljs.
Enligt 30 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, skall socialnämnden aktivt verka för att den enskilde efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning samt se till att han får personligt stöd eller behandling för att varaktigt komma ifrån sitt missbruk. I bestämmelsen klargörs på ett tydligare sätt än i den tidigare lagstiftningen att socialnämnden har en skyldighet att se till att den enskilde efter vårdtiden får fortsatt stöd.
I LVM-propositionen (prop. 1987/88:147) anfördes bl.a. följande (s. 106).
Att socialnämnden skall aktivt verka för att missbrukaren efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning innebär en långt gående skyldighet för nämnden. Som regel skall dessa insatser kunna utnyttjas av den enskilde när han lämnar LVM-hemmet. Utgångspunkten måste vara att den som skrivs ut inte skall behöva återvända till en miljö eller livssituation där han har små utsikter att hålla sig ifrån missbruket. För att kunna fullgöra denna skyldighet enligt bestämmelsen måste socialnämnden på ett tidigt stadium planera för utskrivningen. Missbrukarens kontaktman har här en viktig arbetsuppgift. Vidare krävs ett väl fungerande samarbete mellan socialnämnd och bl.a. arbetsförmedling, bostadsförmedling samt skola. Att åtgärderna kräver samråd med den enskilde följer av socialtjänstlagen och har på grund härav inte intagits i lagtexten.
Enligt 9 § LVM skall socialnämnden utse en kontaktman för missbrukare som bereds vård med stöd av LVM. Efter vårdtiden kan, under förutsättning att den enskilde själv vill det, en kontaktperson utses enligt socialtjänstlagen.
Socialtjänstlagen innehåller ett flertal bestämmelser om socialnämndens skyldigheter när det gäller omsorger om barn och ungdom. Nämnden skall bl.a. sörja för att unga vid behov får vård och fostran utanför det egna hemmet.
I 21 § lagen (1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, stadgas att när vård med stöd av lagen inte längre behövs skall socialnämnden besluta att vården skall upphöra samt noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom.
I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och innehåll (SOU 1992:18) anför IUM-utredningen beträffande ungdomsvården att det finns ett stort behov av åtgärder som kan underlätta en successiv utslussning av ungdomar från de särskilda ungdomshemmen i individuellt avpassade former. Nu försvåras detta bl.a. av bestämmelsen i 28 § socialtjänstförordningen att ingen ungdom får vistas utanför vårdhemmet längre tid än fyra veckor utan en formell utskrivning. Utredningen föreslår därför att en ny bestämmelse införs i socialtjänstförordningen som gör det möjligt för socialnämnden att avtala med det särskilda ungdomshemmet om förlängd vistelse utanför hemmet i samband med utslussning. Under denna tid skall behandlingsansvaret kvarstå hos hemmet. Vården vid förlängd vistelse skall vara ordnad så att den kan antas främja den unges utveckling och skall beslutas efter överenskommelse med socialnämnden.
Utredningen pekar också bl.a. på behovet av samverkan mellan öppenvården och institutionerna och föreslår bl.a. att utbildningen inom kommunernas socialtjänst och institutionsvården samordnas och att regionala samrådskonferenser skall hållas i syfte att befrämja denna samverkan.
Utskottets bedömning
Vad först gäller frågan om huvudmannaskap och drift av ungdomsvård och missbrukarvård konstaterar utskottet att det i betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten föreslås bl.a. att staten skall överta huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen. Efter remissbehandling bereds nu utredningens förslag i regeringskansliet. Motion So255 (s) yrkande 1 får härigenom anses vara tillgodosedd och avstyrks därför.
När det gäller valet av behandlingshem instämmer utskottet i vad som anförs i motion So238 (s) om betydelsen av att kommunerna har kompetens och möjlighet att välja lämplig vårdgivare med hänsyn till kostnad och innehåll i vården. Denna fråga skall emellertid uppmärksammas av Socialtjänstkommittén. Vidare pågår inom Socialstyrelsen uppbyggnad av kompetens på detta område. Den aktuella motionen bör mot bakgrund härav inte föranleda något initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrks därför.
När det slutligen gäller frågan om samordning av behandling och stödinsatser konstaterar utskottet att det är en kommunal uppgift att svara för insatser för missbrukare och unga som genomgått institutionsbehandling. Häri ingår också att samråda med huvudmannen för institutionen. I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten lämnas vissa förslag om hur dessa insatser skall kunna förbättras. I avvaktan på regeringens ställningstagande till förslagen bör riksdagen enligt utskottets mening inte ta något initiativ i frågan. Motion So255 (s) yrkande 2 avstyrks därför.
Särskilt om vården av missbrukare
Kooperativ missbrukarvård
Motionen
I motion So228 av Jan Andersson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om behovet av ett utvecklingsarbete med missbrukarvård i kooperativ form. Motionären anser att arbetskooperativ för missbrukare enligt mönster från bl.a. Italien kan vara ett alternativ i den svenska missbrukarvården. Motionären anför att det pågår försök i Sverige med att starta missbrukarvård i kooperativ form och att dessa försök måste stödjas politiskt, moraliskt och ekonomiskt. Kommunerna, som har ansvaret för missbrukarvården, bör stödja de projekt som planeras och delta i utvecklingsarbetet av dessa.
Bakgrund
Socialstyrelsen stödjer olika projekt som syftar till att utveckla institutioner inom missbrukarvården eller alternativ till sådana. Bidrag har bl.a. utgått till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, för en förstudie angående möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för missbrukare i samarbete med Botkyrka, Haninge, Nynäshamn och Tyresö kommuner. Förstudien om den s.k. Södertörnsmodellen har sammanställts under detta år. Som förebild för projektet har tjänat det självförsörjande missbrukarkooperativet San Patrignano utanför Rimini i Italien.
Kvinnliga missbrukare
Motionerna
I motion So286 av Märtha Gårdestig (kds) begärs ett tillkännagivande om att ansvaret för LVM-vård av kvinnor bör samlas på en huvudman. Motionären anser att vården av kvinnliga alkoholister är eftersatt. Det behövs bl.a. fler institutioner för enbart kvinnor. Om vården av kvinnor enligt LVM samlades under en huvudman skulle en utbyggnad lättare kunna ske, anför motionären.
I motion So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om beroende och missbruk (yrkande 6). Motionärerna anser att det behövs ökade insatser för kvinnliga missbrukare av läkemedel och alkohol. Ibland kan det vara nödvändigt att behandla kvinnor åtskilda från män. På arbetsplatserna behövs program för kvinnor med alkoholproblem. Det är en viktig uppgift för Alkoholkommissionen och Folkhälsoinstitutet att ta sig an uppgiften att minska alkoholmissbruket bland kvinnor. Det läkemedelsepidemiologiska centrumet bör få till uppgift att kartlägga omfattningen av kvinnors läkemedelsberoende och samtidigt undersöka varför vissa kvinnor blir beroende av läkemedel.
I motion A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om informationsinsatser för att förebygga drogberoende hos kvinnor (yrkande 17) och om vårdmöjligheter för kvinnor med alkoholberoende (yrkande 18). Motionärerna framhåller betydelsen av att alkoholmissbrukande kvinnor nås av informationsinsatser. De anser vidare att alkoholistvården har misslyckats när det gäller vården av kvinnor. Kvinnor mår enligt motionärerna bättre om de får vård i vårdenheter där det endast finns kvinnor. Det krävs ökad forskning och fler projekt kring detta. Av betydelse är också att mödravårdscentralernas förebyggande arbete inte försämras.
Bakgrund
Socialstyrelsen har under senare år ägnat frågan om missbruk bland kvinnor ökad uppmärksamhet. Styrelsen har lämnat stöd till olika försöks- och utvecklingsinsatser för att skapa alternativ inom missbrukarvården som är särskilt inriktade på att möta kvinnliga missbrukares specifika vårdbehov. Socialstyrelsen har haft i uppdrag av regeringen att analysera effekterna av gjorda insatser och bedöma vilka ytterligare åtgärder som behöver vidtas inom området. I sin redovisning av uppdraget i december 1991, promemorian Kvinnor och missbruk, har styrelsen markerat behov av ytterligare kunskaps- och metodutveckling. Dessutom behövs bättre samarbete mellan socialtjänsten, sjukvården och företagshälsovården för att på ett tidigare stadium nå kvinnor som missbrukar. Andra områden som särskilt bör uppmärksammas är bl.a. eftervården för kvinnor som genomgått behandling och insatser för gravida missbrukande kvinnor.
Socialstyrelsen har vidare lämnat stöd till Stiftelsen Kvinnoforum, som bl.a. initierar insatser för utbildning, utveckling och utvärdering när det gäller kvinnliga missbrukare. Stiftelsen stödjer olika forskningsprojekt som är inriktade på missbrukande kvinnor. Stiftelsens verksamhet när det gäller kvinnors missbruk utvidgas för närvarande. Bl.a. skall insatser göras på arbetsplatser där det finns många kvinnliga anställda.
Folkhälsoinstitutet, som inrättades den 1 juli 1992, skall enligt proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor (s. 110 f.) bedriva sin verksamhet i programform. Ett av programmen skall vara inriktat på drogprevention, ett annat på barn och ungdom resp. utsatta kvinnor. Enligt propositionen har kvinnor anammat ett manligt dryckesmönster. Den ökande alkoholkonsumtionen särskilt bland yngre kvinnor ökar risken för alkoholrelaterade skador också bland kvinnor. Denna negativa utvecklingstendens vad avser kvinnors hälsa har inte uppmärksammats tillräckligt. Inom Folkhälsoinstitutets program för utsatta kvinnor bör enligt propositionen dels en kartläggning göras av hälsa ur ett kvinnoperspektiv, dels strategiska insatser intensifieras som i första hand kan förbättra hälsans villkor för de kvinnor som är utsatta för de största hälsoriskerna. Institutet bör också, anförs det i propositionen, stödja forskningsinsatser inom alkohol- och drogområdet.
I direktiven för Alkoholkommissionen (dir. 1991:124) framhålls kvinnors missbruk som ett problemområde som kräver särskild belysning. Missbruket bland kvinnor har ökat, anförs i direktiven. Mycket tyder på att kvinnor som missbrukar snabbare blir utslagna och att de också fortare får såväl medicinska som sociala skador av sitt missbruk. Att nå dem med stöd eller vårdinsatser är därför särskilt viktigt. I direktiven påtalas också att kunskapen om de särskilda vårdbehov som kvinnliga missbrukare har är otillräcklig. En särskild fråga som kommissionen bör uppmärksamma är gravida kvinnors alkoholvanor. Kommissionens arbete skall vara avslutat före utgången av år 1993.
I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och innehåll (SOU 1992:18) föreslår IUM-utredningen som tidigare nämnts att staten skall bli huvudman för de s.k. LVM-hemmen. Enligt utredningen har problemen inom LVM-vården delvis sin orsak i bristande differentiering av vården. Utredningen menar att bl.a. könstillhörighet är en differentieringsgrund som bör användas. Om staten övertar ansvaret för LVM-vården bör det ankomma på den statlige huvudmannen att närmare bestämma hur hemmen skall vara differentierade, anför utredningen.
Dåvarande regeringen tillsatte i november 1990 en utredning med uppgift att överväga och lämna förslag till bildandet av ett centrum för läkemedelsepidemiologi och utveckling av läkemedelsterapier (dir. 1990:72, tilläggsdir. 1991:122). Utredningen skall enligt direktiven bl.a. överväga hur framtida konsumtions- och förskrivningsstudier skall bedrivas i syfte att medverka till rationell läkemedelsanvändning och motverka läkemedelsmissbruk. Utredningen avser enligt uppgift att avge ett betänkande under oktober månad detta år.
Tidigare behandling
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motioner om kvinnliga missbrukare och därmed sammanhängande frågor. I betänkandet 1989/90:SoU14 (s. 33 f.) ges en bakgrund och en redogörelse för tidigare riksdagsbehandling. Utskottet framhöll i anledning av ett antal motioner behovet av insatser för kvinnliga missbrukare och anförde att de bör ägnas större uppmärksamhet inom vården och forskningen. Detta gäller, anförde utskottet, inte minst beträffande de gravida missbrukarna mot bakgrund av de risker alkohol och andra droger innebär för foster. Enligt utskottet måste behandlingsinsatserna anpassas efter kvinnornas speciella behov. Särskild information om kvinnors missbruk bör ingå i utbildningen av behandlingsassistenter. Vidare bör, påtalade utskottet, behovet av särskilda behandlingsinstitutioner för kvinnliga missbrukare beaktas i kommunernas vårdresursplaner. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet.
Vid behandlingen av årets budgetproposition anförde utskottet i betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 125) att det är mycket angeläget med fortsatta insatser för den särskilt utsatta grupp som bl.a. vissa kvinnor utgör i missbrukssammanhang. Utskottet anförde att detta är en fråga som skall behandlas av såväl Alkoholkommissionen som Organisationskommittén för Folkhälsoinstitutet. Vidare bedriver Socialstyrelsen verksamhet på området. I budgetpropositionen föreslås betydande medel för kampen mot alkoholmissbruket. Utskottet utgick från att dessa medel kommer att användas bl.a. för olika insatser för kvinnor. Med det anförda avstyrkte utskottet de aktuella motionerna.
Datoriserat beslutsstödssystem inom missbrukarvården
Motionen
I motion So217 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om utvecklingen av ett datorbaserat beslutsstödssystem inom området drogmissbruk. Motionären anför att när det gäller drogmissbruk skapar den snabba sociala utvecklingen och det stora behovet av tydliga riktlinjer för rättstillämpningen ett påtagligt behov av allsidig utbildning och praktiska anvisningar för stora yrkesgrupper. Drogfrågornas rika komplexitet gör dem väl lämpade för försök att utveckla datorbaserade kunskapssystem för beslutsstöd, s.k. expertsystem. Arbetet med att utveckla ett sådant system är höggradigt tvärvetenskapligt. Enligt motionären är det naturligt att Folkhälsoinstitutet får en viktig roll när det gäller att ta initiativ till ett sådant arbete samt att samordna det.
Bakgrund
Professor Bo Arnesjö vid Institutionen för medicinsk informatik vid Högskolan i Karlskrona/Ronneby driver tillsammans med privata intressenter ett projekt som avser uppbyggnad av ett rådgivande datorbaserat kunskapssystem för narkomanvården. En idéskiss till ett sådant system har upprättats och projektgruppen har haft vissa kontakter med bl.a. Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet.
Tillsynen över missbrukarvården
Motionerna
I motion So204 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpta regler och förstärkt organisation för tillsyn av enskild och offentlig missbrukarvård. Motionärerna anför att tillsyns- och tillståndsorganisationen när det gäller såväl offentlig som privat missbrukarvård måste bli effektivare. För detta krävs utökade resurser och en vidgad befogenhet att granska och utvärdera vården. Tillståndsreglerna bör skärpas och möjligheten att ingripa mot och stänga institutioner som inte fungerar tillfredsställande bör förstärkas.
I motion So420 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag att se över reglerna enligt vad i motionen anförts om etiska regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården (yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag att utforma kravspecifikation för vårdgivarna enligt vad i motionen anförts om behovet av kompetens hos privata vårdgivare (yrkande 2). I motionen anförs att det behövs etiska riktlinjer och annan reglering av den vård som erbjuds vid sidan av den offentliga och att det bör finnas en prövning av den yrkesmässiga kompetensen hos de personer som skall öppna en institution.
Bakgrund
Av 68 § socialtjänstlagen framgår att hem för vård eller boende står under länsstyrelsens tillsyn och att länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamheten vid hemmen.
Vill enskild person eller sammanslutning inrätta hem för vård eller boende skall enligt 69 § socialtjänstlagen tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Sådant hem står under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.
Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård eller boende, skall enligt 70 § socialtjänstlagen länsstyrelsen förelägga ledningen för hemmet att avhjälpa missförhållandet. Länsstyrelsen kan även i vissa fall förbjuda fortsatt verksamhet vid hemmet.
I 10 § socialtjänstförordningen (1981:750) stadgas att vid varje hem för vård eller boende skall finnas en person som förestår verksamheten samt den personal som i övrigt behövs för en ändamålsenlig verksamhet. Vidare anges att Socialstyrelsen efter visst samråd meddelar närmare föreskrifter om kompetenskrav för föreståndare vid sådana hem som avses i 12 § LVU (särskilda ungdomshem) och för hem för tvångsvård enligt 22 § LVM.
Socialstyrelsen har utarbetat föreskrifter och allmänna råd rörande hem för vård eller boende som drivs av enskilda (SOSFS 1982:56). Av dessa framgår bl.a. att den person som förestår verksamheten skall ha lämplig utbildning och/eller erfarenhet. I föreskrifterna anges närmare vilken yrkesmässig kompetens som bör krävas av föreståndare av olika typer av hem som drivs av enskilda.
I direktiven för Socialtjänstkommittén anförs att det stora inslaget av privata vårdgivare inom vården av barn, ungdomar och missbrukare motiverar en översyn av de regler som finns för tillstånd och tillsyn av verksamheten. Enligt direktiven bör kommittén överväga innehållet i och formerna för tillsynen av såväl den kommunala socialtjänsten som de privata vårdgivarnas verksamhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om vilka villkor som bör vara förenade med tillstånd att driva hem för vård eller boende och hur tillsynen över hemmen bör vara utformad.
Som tidigare anförts föreslås i betänkandet SOU 1992:18 Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och innehåll bl.a. att staten skall bli huvudman för LVU- och LVM-hemmen och att en ny statlig myndighet, Statens institutionsstyrelse, skall inrättas för ledning och övervakning av hemmen.
Länsstyrelsernas arbete med tillsyn, uppföljning och utvärdering har nyligen behandlats i promemorian Länsstyrelserna och socialtjänsten (Ds 1992:67). I promemorian konstateras bl.a. att ett utvecklingsarbete har påbörjats vid länsstyrelsernas sociala enheter både vad gäller inriktningen mot ökad uppföljning och utvärdering samt utveckling av metoder och kompetens. För att bereda utrymme för nya, nödvändiga utvecklingsinsatser krävs enligt promemorian att vissa ärendegrupper avlastas länsstyrelserna samt att de resurser som frigörs används dels till metod- och kompetensutveckling, dels till en effektivisering av uppföljning och utvärdering.
I betänkandet 1991/92:SoU2 (s. 32 f.) avstyrkte utskottet en motion (v) om tillsynen över den privata vården med hänvisning till Socialtjänstkommitténs pågående arbete. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Det är angeläget att samhällets åtgärder mot drogmissbruk successivt utvecklas och att nya behandlingsformer prövas. Utskottet ser positivt på att missbrukarvård i exempelvis kooperativ form, som med framgång används i Italien, prövas här i landet. Något initiativ från riksdagens sida behövs dock inte. Utskottet avstyrker därför motion So228 (s).
Missbrukande kvinnors situation har på senare år ägnats allt större uppmärksamhet. Behov finns emellertid av ytterligare insatser för denna grupp. Enligt utskottets mening behövs såväl fortsatt forskning om kvinnor och missbruk som bättre förebyggande insatser och vård där de kvinnliga missbrukarnas speciella problem särskilt beaktas. Det nyinrättade Folkhälsoinstitutet liksom olika utredningar på området bör kunna lämna väsentliga bidrag när det gäller att bygga upp nödvändig kompetens och förstärka insatserna för missbrukande kvinnor. Det behövs enligt utskottet därför inte något tillkännagivande till riksdagen med anledning av motionerna So286 (kds), So501 (fp, m, c, kds) yrkande 6 och A805 (c) yrkandena 17 och 18. Motionsyrkandena avstyrks.
I utvecklingen av insatserna på missbruksområdet bör även kunna övervägas att nyttja datorbaserade s.k. beslutsstödssystem. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte. Motion So217 (fp) avstyrks därför.
Formerna för tillsynen över missbrukarvården har aktualiserats bl.a. i betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten och i direktiven för Socialtjänstkommittén. Den fortsatta beredningen av frågan bör enligt utskottet inte nu föregripas av riksdagen. Utskottet avstyrker därför motionerna So204 (s) och So420 (v).
Särskilt om vården av unga enligt LVU
Vårdens innehåll
Motionerna
I motion So261 av Leif Carlson och Inger René (m) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om speciellt behandlingskrävande ungdomar (yrkande 1) om att särskilt uppmärksamma behovet av fler vårdhemsenheter för enbart flickor (yrkande 2) och om att de svårast belastade ungdomarna bör behandlas vid särskilda enheter med låsbarhet upp till sex månader, klart avgränsade miljöer och medveten pedagogik (yrkande 3). Enligt motionärerna behövs fler vårdhem för enbart flickor eftersom de ofta far illa när de blandas med pojkar. Flickornas speciella svårigheter måste också uppmärksammas och vården för dem differentieras. För den lilla grupp ungdomar som är svårt brottsbenägna och brottsbelastade, missbrukare m.m. kräv speciella hem med riksintag, medveten pedagogik i små grupper om högst fem personer och möjlighet till inlåsning i upp till sex månader, anför motionärerna.
I motion Ju805 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om behandlingsgrupper för barn och ungdomar med särskilda behov (yrkande 2) och om särskilda ungdomshem (yrkande 4). Motionärerna efterlyser åtgärder för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten. Enligt motionärerna finns ett avgränsat och väl definierat antal barn och ungdomar som har behov av särskilda insatser för att förhindra att de glider in i allvarlig brottslighet. För dessa bör särskilda behandlingsgrupper inrättas med företrädare för skolan, fritidssektorn och polisen. Vidare bör regeringen utreda om det finns behov av en ny särskild vårdform för unga lagöverträdare vid grövre brott. Ett alternativ kan vara ungdomshem med tillgång till kvalificerade resurser i form av bl.a. psykiatriker och kuratorer, anför motionärerna.
I motion Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om koordinering med internationell lagstiftning beträffande barn och ungdom (yrkande 5). Motionärerna vänder sig mot att barn och ungdomar kan placeras i arrester, häkten och fängelser och menar att detta måste upphöra, och kvalificerade alternativ tas fram för att omhänderta den lilla men brottsaktiva grupp som kan komma i fråga för detta slag av frihetsberövande.
Bakgrund
I betänkandet Tvångsvård i socialtjänsten -- ansvar och innehåll (SOU 1992:18) föreslår IMU-utredningen olika åtgärder för att förbättra tvångsvården av unga, särskilt de som är mest utagerande och brottsbenägna. Enligt utredningen förutsätter en lösning på problemet att säkerhet och tillsyn ges hög prioritet och att höga krav ställs på behandlingsinnehållet. Utredningen föreslår att enheter med särskilt hög bevakningsgrad, som tillgodoser dessa krav, inrättas inom de särskilda ungdomshemmen. I ett första skede föreslås att fem avdelningar med sammanlagt 40 platser inrättas på med hänsyn till behovet lämpliga tvångshem. Kostnaderna för den nödvändiga resursförstärkningen vid dessa enheter skall enligt förslaget delvis finansieras genom höjda statliga verksamhetsbidrag. Utredningen föreslår vidare bl.a. att den tid som en ungdom får vistas i låsbar enhet skall kunna utökas. Nu gäller en maximitid på två månader. Förslaget innebär att tiden för rörelsebegränsning får förlängas för intagna vars tillsynsbehov kräver särskilt hög bevakningsgrad. Sådan förlängning skall beslutas av den föreslagna Statens institutionsstyrelse efter särskild framställan från tvångshemmets föreståndare och får avse högst två månader åt gången.
Enligt utredningen finns behov av ökad differentiering av vårdutbudet. Socialstyrelsen har i en särskild projektstudie tagit fram en modell för differentiering som bygger på en indelning av klienterna i grupper med utgångspunkt framför allt i klienternas personlighetsutveckling, men även med hänsyn till kön, ålder och etnisk tillhörighet. En konsekvent genomförd differentiering av de särskilda ungdomshemmen enligt denna princip skulle innebära att varje institution får ansvar för en viss klientgrupp eller, om det är en något större institution, några olika klientgrupper. Socialstyrelsen har föreslagit en indelning av landet i fem regioner som skulle kunna utgöra upptagningsområde vid en differentiering av vården vid de särskilda ungdomshemmen. Utredningen anser att Socialstyrelsens förslag bör genomföras, men att en mera detaljerad differentieringsplan kan fastställas först efter någon tid med staten som huvudman för vården.
Utredningens förslag har varit föremål för remissförfarande och bereds för närvarande inom Socialdepartementet.
Den parlamentariskt sammansatta Ungdomsbrottskommittén (dir. 1990:53) har i uppdrag att utvärdera nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar som har fyllt 15 år begår brott. En huvuduppgift för kommittén är enligt direktiven att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet är väl avvägda när det gäller unga lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras. Kommittén beräknar enligt uppgift att avsluta sitt arbete under maj 1993.
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU15 behandlade utskottet regeringens proposition 1989/90:28 om ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga och de motioner som väckts i anledning av denna. Utskottet konstaterade bl.a. att det tidigare framhållit vikten av att de sociala myndigheterna arbetar förebyggande och att insatser för utsatta barn sätts in i ett tidigt skede. Utskottet hade vidare erfarit att det förelåg brist på platser på de särskilda ungdomshemmen och anförde att det fann den rådande situationen oacceptabel. För att möta efterfrågan på vård för de svårast störda ungdomarna krävdes emellertid inte enbart ett tillräckligt antal platser på hem för vård eller boende, anförde utskottet. En betydligt mer differentierad vård än för närvarande måste kunna erbjudas. Mycket kvalificerade, ibland helt individualiserade, insatser torde enligt utskottet behövas. Vad utskottet anfört gav riksdagen regeringen till känna.
Även i betänkandet 1990/91:SoU7 behandlades på nytt frågor om de särskilda ungdomshemmen. Utskottet påpekade att åtgärder behövdes för att snabbt ta fram fler och mer differentierade platser vid särskilda ungdomshem för att även de svårt störda ungdomar som lämnades utan vård och behandling skulle få den vård som de behöver. Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna (rskr. 51).
I anledning av regeringens proposition 1990/91:96 om statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m. våren 1991 påtalade utskottet i betänkandet 1990/91:SoU14 ånyo bristerna inom barn- och ungdomsvården. Utskottet anförde, efter att bl.a. ha tagit del av synpunkter från Kommunförbundet och Landstingsförbundet, att det verkade svårt att uppnå fler -- och mer differentierade -- platser på de särskilda ungdomshemmen med ett kommunalt huvudmannaskap och att riksperspektivet inte fick tillräckligt genomslag i organisationen. Utskottet ansåg därför att staten var mer lämpad som huvudman för tvångsvården i de särskilda ungdomshemmen. Ett principbeslut härom borde enligt utskottet fattas, och omedelbara åtgärder vidtas för att förbereda en sådan överföring. Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna (rskr. 267).
Umgängesfrågor m.m. vid vård enligt LVU
Motionerna
I motion So201 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om beslut i vissa umgängesärenden. Motionären anser att socialnämndens möjlighet att besluta om umgänget med den som bereds vård med stöd av LVU är för begränsad. Nämnden bör kunna få besluta att inskränka den unges umgänge även med annan person än föräldrarna om umgänget kan vara destruktivt för den unge. Vidare bör nämnden kunna få medge en förälder större umgänge med sitt barn än vad domstol har beslutat om och vårdnadshavaren vill medge om detta bedöms vara av värde ur behandlingssynpunkt. Motionären anser att LVU bör ändras så att socialnämnden får möjlighet att besluta om allt umgänge med ett barn under den tid barnet bereds vård genom nämndens försorg med stöd av LVU.
I motion So241 av Birthe Sörestedt (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om förändring av 14 § LVU. Enligt motionären behövs i många fall snabba beslut om besöksförbud enligt 14 § LVU och därför bör socialnämndens ordförande ha möjlighet att fatta beslut om besöksförbud på egen hand. 14 § LVU bör ändras i enlighet härmed.
Bakgrund
Enligt 11 § LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Av samma bestämmelse framgår vidare att socialnämnden eller den åt vilken nämnden uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den utsträckning som behövs för att genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden.
Den bestämmanderätt över den unge som tillkommer vårdnadshavaren enligt föräldrabalken upphävs således tills vidare genom att den unge bereds vård med stöd av LVU. I stället övertar nämnden denna bestämmanderätt.
Av socialnämndens allmänna befogenhet att besluta om den unges förhållanden under vårdtiden följer att nämnden i princip bestämmer om alla besök o.d. hos denne (se Norström och Thunved, Nya sociallagarna, sjätte uppl., s. 179).
När det gäller den unges umgänge med sina föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom finns särskilda bestämmelser i 14 § LVU. Där stadgas att socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården enligt lagen, får socialnämnden bl.a. besluta hur den unges umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas. Socialnämnden skall dock minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut fortfarande behövs.
Socialnämndens beslut om umgänge enligt 14 § LVU får enligt 41 § samma lag överklagas hos länsrätten.
I vissa närmare angivna fall kan socialnämnds ordförande eller annan ledamot som nämnden förordnat fatta beslut enligt LVU på egen hand. Sådan möjlighet finns enligt 6, 11 och 27 §§ LVU och innebär en kompletterande beslutanderätt i förhållande till nämnden i vissa brådskande ärenden. Beslut av detta slag skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
Härutöver finns en huvudregel om delegation för nämnder i 6 kap. 33 § kommunallagen (1991:900), vari stadgas att en nämnd kan uppdra åt ett utskott, en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Sådan delegationsrätt tillkommer enligt 38 § socialtjänstlagen socialnämnd. Enligt 47 § samma lag gäller i nu aktuellt hänseende en begränsning av delegationsrätten så till vida att det bara är förtroendevalda som kan komma i fråga för att var tredje månad ompröva ett beslut enligt 14 § LVU.
Barns talerätt i sociala mål
Motionen
I motion So212 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om snara åtgärder för att lösa frågan om barns talerätt i sociala mål. Enligt motionären bör barn få en starkare ställning enligt LVU och tillerkännas talerätt i sociala mål. Frågan har enligt motionären utretts i 15 år och bör snarast få en lösning.
Bakgrund och tidigare behandling
I 36 § LVU stadgas att om den unge har fyllt 15 år har han rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen. Är barnet yngre gäller att det bör höras om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras.
Barn som inte har uppnått 15 års ålder är enligt LVU visserligen parter i mål som rör dem. De kan dock inte själva föra talan utan måste ha ställföreträdare. Legal företrädare är barnets vårdnadshavare, dvs. i regel föräldern.
En liknande motion (s) som den aktuella behandlades av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU15. För en utförligare bakgrund hänvisas till detta betänkande. Utskottet ansåg då i likhet med motionären att det kunde finnas skäl att överväga hur barnets ställning i mål eller ärenden enligt LVU skulle kunna stärkas. Utskottet hänvisade till Utredningen om barnens rätt och dess betänkande (SOU 1987:7) Om barn i vårdnadstvister. Utredningens förslag innebar bl.a. att barn fr.o.m. tolv års ålder skall få talerätt i både sociala mål och mål om vårdnad och umgänge samt verkställighet. Utskottet ansåg att regeringens ställningstagande till utredningens förslag borde avvaktas och avstyrkte motionen.
I proposition 1990/91:8 Om vårdnad och umgänge berördes inte frågan om barns talerätt. I betänkandet 1990/91:LU13 ansåg lagutskottet vid riksdagsbehandlingen av propositionen hösten 1990 att det hade varit önskvärt om i propositionen hade redovisats vilken inställning regeringen har till de förslag om talerätt m.m. som lagts fram av Utredningen om barnens rätt.
Med anledning av flera motioner om talerätt för barn i vårdnads- och umgängesmål ansåg lagutskottet att det fanns anledning att överväga en ordning som medgav att barnets uppfattning i vårdnads- och umgängesmål kunde tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare borde barnets möjligheter att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocesser öka. Enligt lagutskottets mening var det emellertid inte givet att en talerätt för barnet med formell partsställning i processen och tillgång till offentligt biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde också finnas andra tänkbara sätt att ge barnet en starkare och mer framskjuten position i vårdnads- och umgängestvister. Lagutskottet var emellertid inte berett att i betänkandet ta ställning till hur frågan närmare skulle lösas. Spörsmålet borde därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Det borde ankomma på regeringen att bestämma formerna härför. Vad lagutskottet anfört gavs regeringen till känna.
I betänkandet 1991/92:LU30 anförde lagutskottet att frågan om barns ställning i mål om vårdnad och umgänge utreds inom Justitiedepartementet och att något tillkännagivande från riksdagen i frågan med hänsyn härtill nu inte kunde anses erforderligt.
Socialutskottet anförde i betänkandet 1991/92:SoU1 att riksdagen inte borde föregripa regeringens kommande förslag på detta område, varför den då aktuella motionen (s) avstyrktes.
Den 26 november 1991 besvarade statsrådet Reidunn Laurén i riksdagen en fråga om barns talerätt i sociala mål kommer att ingå i den beredning som pågår i regeringskansliet av frågan om barns talerätt i mål om vårdnad eller umgänge.
Statsrådet anförde bl.a. att genom de lagändringar som trädde i kraft den 1 mars 1991 beträffande vårdnad och umgänge har frågan om barns talerätt kommit i ett annat läge. Behandlingen av vårdnads- och umgängesfrågor har alltmer inriktats på lösningar i samförstånd i stället för genom beslut av domstol. Statsrådet konstaterade att frågan om det behövs ytterligare åtgärder för att stärka barns ställning i mål om vårdnad och umgänge övervägdes i Justitiedepartementet, och att det inte var givet att det var just talerätten som skulle ändras. Det finns andra sätt att ge barn en starkare ställning. Det var enligt statsrådet för tidigt att säga vad Justitiedepartementets överväganden kunde leda till när det gäller barns ställning i sociala mål. Det var dock sannolikt att denna fråga skulle komma upp i detta sammanhang, anförde statsrådet.
Utskottets bedömning
Utskottet har under en följd av år riktat kritik mot samhällets bristande insatser när det gäller vård av unga med olika sociala problem. I utredningsbetänkandet Tvångsvård i socialtjänsten, som för närvarande bereds i regeringskansliet, har föreslagits att staten skall överta ansvaret för de särskilda ungdomshemmen. I betänkandet lämnas vidare förslag om hur vårdens innehåll skall kunna förbättras. Den fortsatta beredningen av utredningens förslag bör enligt utskottets mening inte föregripas av riksdagen. Utskottet avstyrker därför motionerna So261 (m) och Ju805 (c) yrkandena 2 och 4. Även motion Ju516 (v) yrkande 5 avstyrks.
Gällande bestämmelser ger enligt utskottets mening socialnämnden eller den som agerar på nämndens vägnar tillräckliga möjligheter att bestämma om umgänget m.m. för den som omhändertagits enligt LVU. Vidare har socialnämnden möjlighet att genom delegation organisera sitt arbete på ett sådant sätt att nödvändiga beslut snabbt kan fattas utan att hela nämnden behöver sammankallas. Det behövs därför inget tillkännagivande med anledning av motionerna So201 (s) och So241 (s). Motionerna avstyrks därför.
Åtgärder för att stärka barns ställning i mål om vårdnad och umgänge övervägs för närvarande i regeringskansliet. Frågan om barns ställning i sociala mål har diskuterats mycket länge, och det är angeläget att den nu får en lösning. Regeringen bör snarast redovisa sina ställningstaganden. Något initiativ från riksdagen torde inte behövas. Motion So212 (s) avstyrks därför.
Insatser för olovligt bortförda barn och deras mödrar
Motionen
I motion So268 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, v) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om behovet av ett nationellt samarbete mellan berörda instanser (yrkande 1) och om att information och utbildning måste ges till sociala myndigheter och domstolar (yrkande 2). Motionärerna tar upp problemet med svenska barn som olovligt förs ut ur landet av fäder som oftast är av utländskt ursprung. Dessa fall är enligt motionärerna mycket tragiska för både barnen och deras mödrar, och allt måste göras för att lindra dessa familjetragedier. En viktig orsak till att barn förs utomlands av sina fäder är de kulturkrockar som uppstår. Ofta har inte kommuner m.m. den sakkunskap om olika kulturer som krävs för att ge erforderlig hjälp. Det finns därför ett behov av att samordna befintlig kompetens. Vidare måste sociala myndigheter och domstolar få ökad kunskap om dessa problem.
I Justitiedepartementet förbereds för närvarande olika lagförslag om olovligt bortförande av barn. I departementspromemorian Olovligt bortförande och andra övergrepp mot barn, Ds Ju 1992:39, föreslås bl.a. att föräldrabalkens regler om umgänge med barn skall kompletteras med en uttrycklig bestämmelse om att risken för att ett barn kan komma att utsättas för övergrepp, olovligen bortföras eller kvarhållas eller annars fara illa skall beaktas när det gäller att bestämma umgängets omfattning och hur det skall utövas. Promemorian innehåller också förslag till bestämmelser som skall effektivisera förfarandet i Sverige vid verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden. Vidare förbereds i Justitiedepartementet lagförslag angående bl.a. skärpta straffskalor för brottet egenmäktighet med barn. Propositioner i dessa frågor kommer enligt uppgift att föreläggas riksdagen under denna höst.
Lagutskottet anordnade den 5 maj 1992 en hearing angående olovligt bortförande av barn. Närvarande var bl.a. företrädare för ett antal departement, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Länsrätten i Uppsala län, Stockholms socialförvaltning, Sveriges advokatsamfund och ett antal organisationer som arbetar med frågor om utsatta barn, ensamstående föräldrar m.m.
Socialstyrelsen avser att göra en uppföljning av ett tjugotal fall med olovligt bortförda barn för att få bättre kunskap om vad som ligger bakom bortförandena och vilka problem de för med sig. Uppföljningen skall också ge underlag för överväganden om vilka framtida insatser som Socialstyrelsen kan göra i detta sammanhang.
Utskottets bedömning
I regeringskansliet förbereds för närvarande lagförslag för att komma till rätta med problemet med barn som olovligen förs ut ur Sverige eller kvarhålls i annat land. Frågan har också uppmärksammats av Socialstyrelsen. Mot bakgrund av det anförda behövs enligt utskottets mening inte något initiativ av riksdagen i anledning av motion So268 (c, s, m, fp, kds, v) yrkandena 1 och 2.
Stöd åt invandrarföräldrar
Motionen
I motion So280 av Karin Wegestål och Ines Uusmann (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om stöd åt utsatta invandrarföräldrar. Motionärerna konstaterar att utländska medborgare är överrepresenterade i brottsstatistiken och menar att detta bl.a. beror på att samhällets kapacitet att ta emot invandrare är för dålig. Resurser bör sättas in för att stärka invandrarföräldrarna i deras föräldraroll. De bör också med förtur ges kunskaper i svenska språket och svenska samhällsförhållanden samt arbete eller lämplig yrkesutbildning. Det är också viktigt att minska invandrarföräldrarnas ekonomiska beroende. Utbildningsbidrag måste kunna utbetalas för studier och praktikarbete. Den tendens som funnits att minska de ekonomiska bidragen från socialtjänsten måste brytas.
Bakgrund
Socialstyrelsen stödjer diverse projekt som avser invandrarföräldrar och deras barn. Som exempel kan nämnas ett mångårigt stöd till Jugoslaviska riksförbundet för dess arbete med att stötta föräldrar samt stöd till iranska föräldrar med missbrukande barn i Uppsala. Stöd till invandrarföräldrar utgår också sekundärt via olika projekt avseende missbrukarfrågor, barn och ungdomars situation m.m.
Ett av verksamhetsområdena för Stiftelsen Kvinnoforum är insatser för invandrarkvinnor. Verksamheten syftar främst till att utveckla metoder för ett arbete med stödgrupper för invandrarkvinnor samt att initiera sådan verksamhet som sedan kan fortgå i regi av olika huvudmän.
Statens invandrarverk lämnar också stöd till olika slag av projektverksamhet som avser invandrare. Verket prioriterar bl.a. projekt som avser etniska relationer och invandrarsamfundens sociala och kulturella verksamhet.
Inom Kulturdepartementet förbereds ett regeringsuppdrag till Statens invandrarverk avseende invandrarkvinnornas situation. Verket skall bl.a. studera situationen för misshandlade invandrarkvinnor och deras barn.
Utskottets bedömning
Det är enligt utskottet av stor vikt att invandrarbarn, som av naturliga skäl är en särskilt utsatt grupp, får tillräckligt stöd under uppväxten. Stödet bör i första hand komma från barnens föräldrar. Många invandrarföräldrar har emellertid av olika skäl svårigheter att ge sina barn erforderligt stöd för anpassningen till det svenska samhället. Det är enligt utskottet angeläget att invandrarföräldrarnas situation ytterligare uppmärksammas. Utskottet utgår från att detta också kommer att ske. Det behövs enligt utskottets mening inte något tillkännagivande från riksdagen i frågan. Motion So280 (s) avstyrks.
De homosexuellas situation
Motionerna
I två motioner begärs ändringar av svensk lagstiftning i syfte att få bort lagstiftning som enligt motionärerna diskriminerar de homosexuella.
I motion So272 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om en översyn av lagstiftning och andra regler som diskriminerar homosexuella och deras samlevnad (yrkande 1). Motionärerna menar att lagstiftningen på flera områden diskriminerar de homosexuella. Det gäller bl.a. regler som rör samlevnad, arv, försäkringar, bostadsbidrag, familjebidrag, insemination och adoption. Lagstiftningen på dessa områden bör ses över och förändras så att den uppenbara diskrimineringen av homosexuella upphör. I brottsbalken bör införas bestämmelser som kriminaliserar hets mot folkgruppen homosexuella. Vidare bör göras ett tillägg till regeringsformen som förhindrar framtida lagstiftning som diskriminerar homosexuella.
I motion L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om behovet av översyn av vissa lagar som diskriminerar de homosexuella (yrkande 2). I motionen anförs att lagstiftningen behöver ändras för att undanröja sådant som fortfarande diskriminerar de homosexuella och deras organisationer. Det bör t.ex. vara möjligt att förordna homosexuell sambo till förmånstagare i grupplivförsäkring och pensionsförsäkring. Vidare bör bostadsbidragsreglerna vara likadana för homosexuella sambor som för heterosexuella. Förbud bör också införas mot att vägra homosexuell organisation att hyra lokal eller annonsera i tidning och mot att hetsa mot homosexuella eller deras organisationer.
I två motioner efterfrågas åtgärder för att förbättra information m.m. om homosexualitet och åtgärder för att motverka våld och andra övergrepp mot homosexuella.
I motion So292 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om information om homosexualitet (yrkande 2) och om åtgärder i syfte att motverka våld och övergrepp mot homosexuella (yrkande 4). Motionärerna anser att det behövs information och opinionsbildning för att sprida kunskap och skingra fördomar om homosexualitet. De framhåller särskilt Socialstyrelsens ansvar på detta område. Motionärerna menar vidare att samhället måste reagera mot olika former av våld och hotelser som homosexuella utsätts för just på grund av att de är homosexuella.
I motion L415 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om förbättrad undervisning och information om homosexualitet (yrkande 6). Motionärerna anser att samhällets information om homosexualitet och stödet till forskning kring homosexualitet måste öka. Enligt motionärerna bör Skolverket och Folkhälsoinstitutet eller Socialstyrelsen få i uppdrag att vidta konkreta åtgärder för att förbättra informationen och undervisningen om homosexualitet i skolan samt inom hälso- och sjukvården och statsförvaltningen.
Bakgrund
Socialstyrelsen har genom ett beslut av regeringen den 10 december 1987 fått ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för homosexuella. I uppdraget ingår att i samråd med berörda myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas situation. Styrelsen skall vidare överväga i vilka former diskrimineringen av homosexuella kan motverkas av samhället. I uppdraget ingår också att ur ett särskilt anslag fördela bidrag till homosexuellas organisationer för deras arbete på riksplanet. Socialstyrelsen har inom ramen för regeringsuppdraget ordnat viss internutbildning och ett forskningsseminarium. Genom en enkät till ett hundratal myndigheter har styrelsen bl.a. önskat göra dessa myndigheter uppmärksamma på de lagändringar som genomförts. Avsikten med enkäten var också att ge varje myndighet tillfälle att ställa givna lagändringar och diskrimineringsproblematiken i relation till den egna myndigheten. Socialstyrelsen har utarbetat en katalog om rättigheter för homosexuella som under föregående höst spreds via de homosexuellas organisationer och apoteken. En lärarhandledning angående homosexualitet har distribuerats till skolorna för att användas i sex- och samlevnadsundervisningen. Fyra gånger om året håller Socialstyrelsen journalistseminarier om homosexualitet på olika håll i landet. En sammanställning av den forskning som bedrivs i frågor som berör de homosexuella är under utarbetande. Denna skall tjäna som underlag för överväganden om vilken forskning som kan behövas i framtiden.
I januari 1991 beslutade dåvarande regeringen direktiv (dir. 1991:6) för en parlamentarisk utredning om registrerat partnerskap m.m. Enligt direktiven skall utredningen utvärdera lagen om homosexuella sambor och inom ramen för detta arbete också överväga behovet av en lagstiftning om s.k. registrerat partnerskap. I samband härmed är det enligt direktiven nödvändigt för utredningen att inventera äktenskapets olika rättsverkningar. Utredningen skall bl.a. gå igenom de familjerättsliga reglerna, däribland de som handlar om underhåll och arv. Vidare finns enligt direktiven inom bl.a. associationsrätten och arbetsrätten samt socialförsäkrings-, hyres- och skattelagstiftningen regler som tar sikte på äktenskaplig samlevnad och som skall övervägas av utredningen. Utredningen skall också analysera de privaträttsliga aspekter som ett system med registrerat partnerskap för med sig. Även inom straff- och processrätten m.m. finns regler som enligt direktiven aktualiseras i detta sammanhang. Ett betänkande från utredningen kan förväntas till sommaren 1993.
Tidigare behandling
I anledning av motioner om att införa regler om registrerat partnerskap anförde lagutskottet i betänkandet 1989/90:LU23 följande.
Lagen om homosexuella sambor har nu kunnat tillämpas i något mer än två år och tiden kan vara mogen för en utvärdering av i vad mån lagstiftningen har medfört de fördelar för homosexuella som det var avsikten att de nya reglerna skulle ge dem. Utvärderingen bör också innefatta en kartläggning av andra frågor som de homosexuella i dag upplever som ett problem. Utskottet utgår från att en sådan utvärdering kommer till stånd i lämpligt sammanhang. Frågan huruvida vi i Sverige skall införa regler om registrerat partnerskap efter mönster från den lagstiftning som har antagits i Danmark är däremot för tidigt väckt. Sedan länge har inom Norden rått rättslikhet i spörsmål med anknytning till familjerätten, och utskottet anser det angeläget att denna rättslikhet bevaras. Enligt utskottets mening är det angeläget att regeringen tar initiativ till överläggningar med övriga nordiska länder rörande möjligheterna till en lagstiftning på området i nordiskt samförstånd. I avvaktan på utvecklingen i våra grannländer bör emellertid frågan om svensk lagreglering vila.
Socialutskottet behandlade i betänkandet 1990/91:SoU16 (s. 36 f.) en motion (vpk) om att hos regeringen skyndsamt begära förslag om insatser för att stärka de homosexuellas situation i samhället. Utskottet konstaterade att Socialstyrelsen genom ett regeringsuppdrag i december 1987 fått ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för homosexuella och att i uppdraget bl.a. ingår att motverka diskrimineringen av homosexuella och att fördela bidrag till homosexuellas organisationer. Det anfördes att det är angeläget att detta arbete fortsätter. Utskottet ansåg mot denna bakgrund att något initiativ från riksdagen inte behövdes. Motionsyrkandet avstyrktes därför.
I betänkandet 1991/92:SoU2 (s. 37 f.) vidhöll utskottet i anledning av en motion (fp) om behovet av information om homosexualitet sin tidigare inställning.
Utskottets bedömning
Socialstyrelsen har av regeringen fått i uppdrag bl.a. att i samråd med berörda myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas situation och överväga i vilka former diskrimineringen av de homosexuella kan motverkas i samhället. Utredningen om registrerat partnerskap m.m. har i uppdrag att se över lagen om homosexuella sambor och i samband därmed överväga behovet av en lagstiftning om s.k. registrerat partnerskap. I anslutning härtill skall utredningen göra en bred inventering av äktenskapets rättsverkningar på olika områden. Enligt utskottet bör såväl styrelsens som utredningens arbete kunna lämna värdefullt underlag för fortsatta reformer av den lagstiftning som berör de homosexuella. Riksdagen bör inte nu föregripa dessa överväganden. Motionerna So272 (s) yrkande 1 och L416 (s) yrkande 2 avstyrks därför.
Information är enligt utskottets mening av stor betydelse när det gäller att skapa förståelse i samhället för homosexualitet och de homosexuellas situation. Det är också av avgörande betydelse när det gäller att motverka våld och andra övergrepp mot homosexuella. Olika myndigheter har ett ansvar att inom resp. ansvarsområden sprida information om bl.a. homosexualitet. Det gäller exempelvis inom hälso- och sjukvården och utbildningsväsendet. Socialstyrelsen har, som tidigare påpekats, ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för homosexuella. Styrelsen fördelar också bidrag till de homosexuellas egna organisationer för att dessa skall kunna informera och bekämpa fördomar om homosexualitet. Det behövs enligt utskottet för närvarande inget riksdagsinitiativ i denna fråga. Motionerna So292 (fp) yrkandena 2 och 4 och L415 (v) yrkande 6 avstyrks.
Prostitution
Motionen
I motion So231 av Margareta Viklund m.fl. (kds) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om tillsättande av en utredning för att belysa prostitutionsfrågan och finna konkreta förslag till åtgärder mot prostitution samt rehabilitering och vård av de prostituerade inkl. de prostituerade narkomanerna (yrkande 1). Motionären konstaterar att Sverige ännu inte har kommit till rätta med prostitutionen. Den europeiska integrationen, förändringarna i Östeuropa med bl.a. ökad könshandel, spridningen av hiv/aids m.m. gör det angeläget att aktualisera frågan hur man skall komma till rätta med prostitutionen. Motionären anser därför att regeringen bör tillsätta en utredning för att belysa problemen och finna konkreta förslag för att komma till rätta med dem.
Bakgrund
Socialstyrelsen följer kontinuerligt upp vad som på olika håll görs för att komma till rätta med prostitutionen och de problem som är kopplade till denna i form av drogmissbruk, smittorisk m.m. Socialstyrelsen samarbetar med de särskilda grupper som inom socialtjänsten i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping ägnar sig åt de prostituerade och håller sig informerad om utvecklingen genom regelbundna träffar med främst de socialarbetare som arbetar med prostitution. Föregående år arrangerade Socialstyrelsen ett nordiskt seminarium om prostitution. Socialstyrelsen verkar vidare genom ekonomiska bidrag m.m. för att vården av kvinnliga drogmissbrukare -- som inte sällan är prostituerade i större eller mindre utsträckning -- skall utökas och förbättras bl.a. genom att fler behandlingshem för enbart kvinnor startas.
Inom Justitiedepartementet genomfördes under föregående år en kartläggning av prostitutionen i Sverige. I en promemoria den 28 november 1991 Prostitutionen i Sverige -- en beskrivning av det aktuella läget anförs sammanfattningsvis bl.a. följande. Sedan mitten av 1970-talet har prostitutionen i Sverige minskat kraftigt i omfattning. Den nedgång i verksamheten som då inleddes har också fortsatt under hela 1980-talet. Under perioden 1980--1990 har gatuprostitutionen minskat i storleksordningen 40 %, prostitutionen på massageinstituten med drygt 30 % och den s.k. sexklubbsverksamheten (som dock inte enkelt är liktydig med prostitution) med 40 %. Prostitutionen på hotell och restauranger, call-girl-verksamhet och s.k. escortservice tycks fortfarande vara marginella företeelser.
Av de gatuprostituerade uppskattas cirka en tredjedel vara narkotika-, alkohol- eller blandmissbrukare. Omkring en fjärdedel av de gatuprostituerade är av utländsk härkomst, även om flera av dem kan vara svenska medborgare. Den absoluta majoriteten gatuprostituerade är mellan 25 och 35 år. Förekomsten av kvinnor under 18 år är ytterst marginell. Andelen hivpositiva bland de gatuprostituerade är fortfarande också marginell. Totalt handlar det om några procent hivpositiva i gruppen totalt sett.
I en europeisk jämförelse har prostitutionen i Sverige ringa utbredning och liten omfattning. I vårt östra närområde (de baltiska staterna och Polen) ligger prostitutionen däremot på en hög nivå och växer enligt uppgift snabbt. Den har också en uttalad turistkaraktär. Inom EG-området har prostitutionen en väsentligt större omfattning än i Sverige och är mer samhälleligt accepterad. Den är mer organiserad och affärsmässigt upplagd. Stora och växande andelar av de prostituerade kvinnorna i EG-området kommer i dag från Västafrika, Filippinerna och Centralamerika. Enligt promemorian kan den svenska situationen snabbt förändras, och det finns anledning att följa utvecklingen på området med största uppmärksamhet.
Promemorian har remissbehandlats och prostitutionsfrågan är för närvarande föremål för överväganden inom Justitiedepartementet.
Tidigare behandling
Socialutskottet har vid upprepade tillfällen behandlat olika frågor om prostitution. Justitieutskottet beredde våren 1988 socialutskottet tillfälle att yttra sig över ett antal motioner som rörde prostitution. I socialutskottets yttrande (SoU 1987/88:3y) finns en redogörelse för prostitutionen i Sverige som bl.a. grundar sig på uppgifter som framkom vid en av utskottet anordnad hearing i ämnet under 1988.
I det nämnda yttrandet anförde utskottet att en väl fungerande social verksamhet bland de prostituerade har visat sig ge tämligen goda resultat när det gäller att få icke missbrukande kvinnor att upphöra med prostitution. Utskottet noterade i denna del de särskilda prostitutionsgrupper som skapats inom socialförvaltningarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. En verksamhet av den typ som dessa grupper bedriver med aktivt uppsökande av de prostituerade kvinnorna i deras miljöer, då man försöker motivera kvinnan att lämna verksamheten, följt av erbjudanden om hjälp i olika former för att skapa en annorlunda tillvaro, var, enligt utskottets mening, oundgängligen nödvändigt för att hjälpa de kvinnor som redan fanns i prostitutionen. Också då det gäller missbrukande prostituerade kan, anförde utskottet, sociala insatser ge goda effekter. Insatserna måste emellertid i första hand inriktas på att bryta missbruket. Utskottet konstaterade att en omfattande verksamhet med sådan inriktning bedrivs bland de prostituerade, delvis med stöd av medel som anslagits för bekämpningen av aids. Utskottet uttalade vidare att det visserligen åligger kommunerna att genom sin socialtjänst svara för att alla som vistas där får det stöd och den hjälp som de behöver. Utskottet ansåg det emellertid angeläget att stimulera till uppbyggnaden av en kontinuerlig prostitutionsförebyggande verksamhet, t.ex. genom bidrag till utvecklingsarbete på området. Regeringen borde enligt utskottet överväga möjligheten att stödja uppbyggnaden av en sådan verksamhet. Detta borde ges regeringen till känna.
Justitieutskottet (JuU 1987/88:12) anslöt sig till socialutskottets förslag och riksdagen följde utskottet (rskr. 174).
I betänkandet 1989/90:SoU20 uttalade socialutskottet att de sociala insatserna för prostituerade kvinnor borde förstärkas. Utskottet vidhöll sin inställning att det fick anses angeläget att stimulera uppbyggnaden av den prostitutionsförebyggande verksamheten. Utskottet förutsatte att regeringen tog erforderliga initiativ i denna fråga.
I betänkandet 1991/92:SoU2 anförde utskottet bl.a. att frågan om kriminalisering av den s.k. könshandeln var föremål för utredning och att den nya regeringens förslag i fråga om prostitutionen inte borde föregripas. Utskottet avstyrkte därför de aktuella motionerna (s och m).
Utskottets bedömning
Prostitution är en oacceptabel företeelse i ett samhälle som bygger på idéer om jämlikhet och respekt för andra människor. Prostitutionen är också oacceptabel genom sin nedbrytande effekt på de prostituerade själva och de problem som uppkommer i form av drogmissbruk, sjukdomsspridning m.m. Det svenska närmandet till ett Europa där prostitutionen har en större omfattning än här hemma och möts med en annan acceptans aktualiserar ytterligare behovet av åtgärder för att bekämpa denna verksamhet. Socialstyrelsen bedriver ett kontinuerligt arbete på olika områden i syfte att komma till rätta med prostitutionen. I de städer där gatuprostitutionen främst förekommer görs också fortlöpande insatser. Prostitutionens omfattning i landet har nyligen kartlagts av Justitiedepartementet. Det nyligen inrättade Folkhälsoinstitutet har som en av sina uppgifter att bedriva program för bl.a. utsatta kvinnor. Mot denna bakgrund anser utskottet att något tillkännagivande med anledning av motion So231 (kds) yrkande 1 inte behövs. Motionsyrkandet avstyrks därför.
Kostnadsansvar och myndighetssamarbete
Motionen
I motion So281 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om kostnadsansvar och myndighetssamarbete. Motionären anför att landsting och kommuner har fördelat budgetansvaret till bl.a. kliniker på sjukhus och skilda verksamhetsgrenar inom kommunerna. Som en konsekvens av detta förekommer bl.a. att barnpsykiatriska kliniker tar betalt för familjer som lagts in i syfte att utreda om barn far illa samt för yttranden till socialtjänsten i vårdnadsärenden. Det är enligt motionären heller inte ovanligt att olika myndigheter försöker övervältra kostnadsansvaret på varandra. Det gäller t.ex. psykiskt sjuka barn, beträffande vilka landstinget kan hävda att de skall vårdas med stöd av LVU och kommunen därför skall betala hela vårdkostnaden. Enligt motionären är det av vikt att ansvarsfrågan klarläggs så att inte myndighetssamarbete försvåras eller utredningar blir bristfälliga.
Utskottets bedömning
Det är av stor betydelse att ansvaret för insatser på det sociala området och kostnaderna för dessa fördelas på ett rationellt och tydligt sätt mellan olika myndigheter. Utskottet förutsätter dock att regeringen noga följer utvecklingen inom den sociala verksamheten på olika nivåer och områden och tar de initiativ som behövs. Något tillkännagivande från riksdagens sida är inte påkallat. Därför avstyrks motion So281 (s).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande villkor för socialbidrag att riksdagen avslår motion 1991/92:So247,
2. beträffande projektet samhällsnyttan att riksdagen avslår motion 1991/92:So252, res. (nyd)
3. beträffande familjerådgivning att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So218, 1991/92:So232 yrkande 13, 1991/92:So257 och 1991/92:So612 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande utsatta barn och ungdomar att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So232 yrkande 7 och 1991/92:Ju806 yrkande 3,
5. beträffande socialnämnds anmälningsskyldighet m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So236 och 1991/92:So612 yrkande 22,
6. beträffande åtgärder mot narkotikamissbruket att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So233, 1991/92:So258, 1991/92:So277 och 1991/92:So278,
7. beträffande en enhetlig drogpolitik att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju516 yrkande 7, men. (v) - delvis
8. beträffande missbrukar- och ungdomsvård att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So238 och 1991/92:So255,
9. beträffande vården av missbrukare att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So204, 1991/92:So217, 1991/92:So228, 1991/92:So286, 1991/92:So420, 1991/92:So501 yrkande 6 och 1991/92:A805 yrkandena 17 och 18,
10. beträffande vården av unga att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So201, 1991/92:So212, 1991/92:So241, 1991/92:So261 och 1991/92:Ju805 yrkandena 2 och 4,
11. beträffande ungdomsbrottslingar att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju516 yrkande 5, men. (v) - delvis
12. beträffande olovligt bortförda barn och deras mödrar att riksdagen avslår motion 1991/92:So268 yrkandena 1 och 2,
13. beträffande stöd åt invandrarföräldrar att riksdagen avslår motion 1991/92:So280,
14. beträffande lagstiftning som diskriminerar de homosexuella att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So272 yrkande 1 och 1991/92:L416 yrkande 2,
15. beträffande information om homosexualitet att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So292 yrkandena 2 och 4 och 1991/92:L415 yrkande 6, men. (v) - delvis
16. beträffande prostitution att riksdagen avslår motion 1991/92:So231 yrkande 1,
17. beträffande kostnadsansvar och myndighetssamarbete att riksdagen avslår motion 1991/92:So281.
Stockholm den 8 oktober 1992 På socialutskottets vägnar Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Johan Brohult (nyd), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m), Barbro Westerholm (fp), Chatrine Pålsson (kds), Johnny Ahlqvist (s) och Berit Andnor (s). Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Projektet samhällsnyttan
Johan Brohult (nyd) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 7 som börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "So252 (nyd)" bort ha följande lydelse:
Genom att engagera arbetslösa bidragstagare i olika former av social verksamhet skulle dessa kunna göra värdefulla insatser för äldre, sjuka, handikappade och andra som inte klarar sig själva i det dagliga livet. Samtidigt skulle de sysslolösa bidragstagarna få meningsfulla arbetsuppgifter i väntan på arbete på den öppna arbetsmarknaden. Utskottet anser att regeringen snarast bör ta initiativ för att skapa förutsättningar för en verksamhet av detta slag. Detta bör riksdagen med anledning av motion So252 (nyd) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2.beträffande projektet samhällsnyttan att riksdagen med bifall till motion 1991/92:So252 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Gudrun Schyman (v) anför:
En enhetlig drogpolitik (mom. 7)
På senare år har narkotikabekämpning varit ett prioriterat område inom inte minst rättsväsendet. Även alkoholen spelar emellertid en betydelsefull roll i brottssammanhang. Jag anser därför att det behövs en mera enhetlig drogpolitik som beaktar både narkotikans och alkoholens roll när det gäller brottslighet och som har till syfte att bekämpa missbruket av båda dessa droger.
Ungdomsbrottslingar (mom. 11)
Det är enligt min mening inte acceptabelt att ungdomar i vissa fall kan hållas arresterade, häktade eller fängslade. För den grupp brottsaktiva ungdomar som kommer i fråga för sådana frihetsberövanden måste alternativa former för omhändertagande inom ungdomsvården utvecklas.
Information om homosexualitet (mom. 15)
Kunskaperna i samhället om homosexualitet och de homosexuellas situation är enligt min mening fortfarande bristfälliga. Det behövs kraftfulla insatser i form av information, undervisning och forskning kring dessa frågor. Jag anser därför att berörda myndigheter m.m. bör få i uppdrag av regeringen att vidta konkreta åtgärder på detta område.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under momenten 7, 11 och 15 borde ha hemställt:
7. beträffande en enhetlig drogpolitik att utskottet med anledning av motion 1991/92:Ju516 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. beträffande ungdomsbrottslingar att utskottet med anledning av motion 1991/92:Ju516 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. beträffande information om homosexualitet att utskottet med anledning av motionerna 1991/92:So292 yrkandena 2 och 4 och 1991/92:L415 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motioner 1 Utskottet 5 Villkor för socialbidrag m.m. 5 Utskottets bedömning 7 Familjerådgivning 7 Utskottets bedömning 9 Insatser för barn och ungdomar 10 Utsatta barn och ungdomar 10 Sexuella övergrepp mot barn 12 Kontaktperson m.m. för behövande barn 14 Socialnämnds anmälningsskyldighet 15 Utskottets bedömning 16 Vissa narkotikafrågor 17 Åtgärder mot narkotikamissbruk 17 Klassificering av narkotika 19 Utskottets bedömning 21 Vård av missbrukare och ungdomar 21 Missbrukar- och ungdomsvårdens organisation m.m. 21 Kommunal samordning vid val av behandlingshem 22 Utslussning 23 Utskottets bedömning 24 Särskilt om vården av missbrukare 25 Kooperativ missbrukarvård 25 Kvinnliga missbrukare 25 Datoriserat beslutsstödssystem inom missbrukarvården 28 Tillsynen över missbrukarvården 29 Utskottets bedömning 30 Särskilt om vården av unga enligt LVU 31 Vårdens innehåll 31 Umgängesfrågor m.m. vid vård enligt LVU 33 Barns talerätt i sociala mål 35 Utskottets bedömning 36 Insatser för olovligt bortförda barn och deras mödrar 37 Utskottets bedömning 38 Stöd åt invandrarföräldrar 38 Utskottets bedömning 39 De homosexuellas situation 39 Utskottets bedömning 42 Prostitution 42 Utskottets bedömning 45 Kostnadsansvar och myndighetssamarbete 45 Utskottets bedömning 45 Hemställan 46 Reservation (nyd) 47 Meningsyttring av suppleant (v) 48