Socialtjänst
Betänkande 1991/92:SoU2
Socialutskottets betänkande
1991/92:SOU02
Socialtjänst
Innehåll
1991/92 SoU2
Sammanfattning
I betänkandet behandlas två motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1989 och ett fyrtiotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1990. Yrkandena rör olika frågor som har anknytning till socialtjänstlagen. Även två yrkanden som rör narkotika behandlas i betänkandet.
Sedan motionsyrkandena framställdes har en ny regering tillträtt och aviserat olika förändringar på det sociala området. Den förra regeringen tillsatte en parlamentarisk utredning (socialtjänstkommittén) för att göra en allmän översyn av socialtjänstlagen. Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden, främst med hänvisning till att behandlingen av kommande förslag från den nya regeringen inte bör föregripas.
Motionerna
1989/90:So268 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en analys av behovet av alternativt boende för bostadslösa utförs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att efter genomförd analys bör planeras dels behovet av ekonomiska medel för nästa budgetår och dels start för utbyggnad i samarbete med landsting och kommuner.
1990/91:So205 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i översynen av socialtjänstlagen bör ingå socialtjänstens roll i samhällsplaneringen.
1990/91:So209 av Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av delegationsförbudet i 48 § socialtjänstlagen.
1990/91:So210 av Tom Heyman (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om ändring av 6 § socialtjänstlagen med begränsning av överklaganderätten för missbrukarvård,
2. att riksdagen beslutar om att bestämmelserna i 6 § socialtjänstlagen om den fria överklagningsrätten tas med i den utredning som nu skall utvärdera lagen.
1990/91:So214 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialstyrelsen bör göra en översyn av hur kommunerna lever upp till socialtjänstlagens intentioner.
1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att stärka familjen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vården av alkoholmissbrukare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den aviserade beredningen av socialtjänstlagen bör ges tilläggsdirektiv rörande en översyn av nuvarande LVU- och LVM-lagarna i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förtecknande av förbjudna narkotiska preparat,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anlitande av ideella organisationer i vårdarbetet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete på alla nivåer i kampen mot narkotikan.
1990/91:So219 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av forskning om de hemlösas situation.
1990/91:So220 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en analys av behovet av alternativt boende för bostadslösa utförs enligt vad som i motionen anförs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den med stat, landsting och kommuner bör starta i motionen angivna åtgärder för de bostadslösa,
3. att riksdagen hos regeringen för nästa budgetår begär en beräkning av statens ekonomiska bidrag till kommunerna.
1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att analys blir gjord av bostadsbehovet bland bostadslösa ungdomar och att sedan åtgärder vidtas för att skapa små billiga bostäder samt ge natthärbärge för de akut bostadslösa ungdomarna.
1990/91:So227 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om intensifierade sociala insatser för de prostituerade.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju617.
1990/91:So232 av Lena Öhrsvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad information om socialtjänstlagens mål och innehåll samt om stimulans för framtagande av lokala handlingsprogram.
1990/91:So233 av Karl Hagström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behandlingshem för utvecklingsstörda med drogproblem.
1990/91:So242 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att komma till rätta med den ökade manliga prostitutionen i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av organisationsstöd i anledning av situationen.
1990/91:So269 av Sverre Palm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återbetalningsskyldighet av utrustningsbidrag.
1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om individuella vårdprogram för brottsoffer,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utbyggnad av jourfamiljsystemet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om narkomanvården.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo821.
1990/91:So285 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsamt förslag angående omsorgen om brottsoffer inom socialvård och sjukvård.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju825.
1990/91:So286 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fungerande vård för narkotikamissbrukare.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju826.
1990/91:So294 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp, mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad forskning om kvinnors bruk av alkohol och läkemedel,
2. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av antalet nyfödda barn med alkoholskador.
1990/91:So299 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett åtgärdsprogram för att förbättra ungdomars levnadsvillkor.
1990/91:So307 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om homosexualitet.
1990/91:So309 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information, vård och stöd till spelberoende.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Kr327.
1990/91:So329 av Jan Hyttring (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att redovisa de ensamstående förvärvsarbetandes ekonomiska situation i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:So330 av Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användning av alternativa behandlingsformer i större utsträckning för att minska förskrivningen av lugnande medel och om speciell kvinnovård som en naturlig och vedertagen del inom kriminalvård, psykiatrisk vård och missbruksvård.
1990/91:So331 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen beaktar vad som i motionen anförts vid utarbetandet av direktiv för den aviserade utredningen om socialtjänstlagen.
1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utveckling av metoder för uppföljning av behandlingsresultaten vid olika vårdformer,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheter till vidareutbildning för personal i missbrukarvården,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utslussning av behandlade missbrukare,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadslösa missbrukare.
1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sjukvården och socialtjänsten får bättre tillgång till psykologisk expertis.
1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdering av sociala insatser.
1990/91:So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att se över reglerna enligt vad i motionen sägs om etiska regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården,
2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta regler för vårdgivarnas kompetens enligt vad i motionen sägs om behovet av kompetens hos privata vårdgivare.
1990/91:So601 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande utvecklingsmedel till föräldragrupper.
1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om kompensation till ensamstående med barn vid borttagande av skattereduktion i enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och vård av drogmissbrukande kvinnor.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.
Utskottet
Bistånd m.m.
Normer för socialbidrag
Motionen
I motion 1990/91:So331 av Wiggo Komstedt (m) yrkas att riksdagen begär att regeringen beaktar vad som i motionen anförts vid utarbetandet av direktiv för den ännu inte tillsatta utredningen om socialtjänsten. Motionären framhåller att många pensionärer har pengar avsatta för den egna begravningen och att de därför nekas socialbidrag som de annars skulle vara berättigade till. En normal begravning med minnesstund och enkel förtäring för 30--50 personer kostar enligt en uppgift som motionären fått 15 000 kr. Det borde vara självklart, anser motionären, att den summan skall få finnas avsatt och inte inkräkta på någon form av bidrag från samhällets sida i de fall vederbörande eljest skulle vara bidragsberättigad.
Bakgrund
Enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:610), SoL, har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.
Socialstyrelsen har för socialtjänsten utarbetat allmänna råd om socialbidrag (1985:1). I dessa sägs att om en person har kontanter, banktillgodohavanden eller lätt realiserbara tillgångar (t.ex. aktier och obligationer) skall de i första hand användas för hans försörjning och livsföring i övrigt. Den enskilde bör dock kunna lägga undan pengar varje månad för att på sikt kunna köpa kompletterande hemutrustning eller byta ut förslitna inventarier och kapitalvaror. Det kan enligt socialstyrelsen även finnas andra situationer där man bör bortse från mindre banktillgodohavanden. Storleken på det belopp som bör accepteras som sparade medel och som inte bör påverka rätten till socialbidrag måste enligt socialstyrelsen bedömas från fall till fall.
I betänkandet 1990/91:SoU6 fann socialutskottet att tiden var mogen för en allmän översyn av socialtjänstlagen och att en parlamentarisk kommitté borde tillkallas för ändamålet. Detta gavs regeringen till känna.
Den förra regeringen tillsatte därför i juni 1991 en parlamentarisk kommitté (socialtjänstkommittén) för att göra en allmän översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50). I vissa delar skall uppdraget redovisas senast den 1 mars 1993. Arbetet skall vara slutfört senast vid utgången av år 1993. I kommittédirektiven sägs bl.a. att en utgångspunkt för kommitténs arbete bör vara, att det synsätt som kommer till uttryck i socialtjänstlagens målformuleringar skall ligga fast. Översynen bör bl.a. utifrån en utvärdering av hur socialtjänstlagen tillämpats inriktas på ställningstaganden till vilket uppdrag socialtjänsten skall ha och hur detta uppdrag skall kunna genomföras. Utredningen bör bl.a. utvärdera hur ansvarsfördelningen fungerat mellan statsmakterna och kommunerna. I direktiven anförs vidare att det ökade trycket på socialtjänsten ställer allt högre krav på effektiv användning av tillgängliga resurser och på organisation och samverkan mellan olika huvudmän. Detta innebär att förutsättningarna för socialtjänstens organisation måste analyseras. Kommitténs arbete bör enligt direktiven inriktas mot vissa huvudfrågor även om det bör stå kommittén fritt att ta upp även andra frågeställningar som aktualiseras under utredningsarbetet. Enligt direktiven är det angeläget att inrikta översynen mot följande huvudområden: 1. Socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd, det yttersta ansvaret och vistelsebegreppet 2. Överklagande av beslut inom socialtjänsten 3. Kommunernas socialbidragsnormer 4. Socialtjänstens framtida inriktning och organisation 5. Tillsyn, uppföljning och utvärdering
Enligt direktiven (s. 13 f.) bör kommittén överväga möjligheterna att bättre precisera socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd. En frågeställning som bör uppmärksammas i sammanhanget är om service eller bistånd i vissa fall skall ges utan behovsprövning. När det gäller kommunernas socialbidragsnormer bör kommittén enligt direktiven analysera vilka skillnader som finns vad gäller socialbidragsnormernas konstruktion och innehåll. Kommittén bör vidare utreda fördelar och nackdelar med skilda normsystem samt överväga möjligheterna att åstadkomma större enhetlighet mellan kommunernas socialbidragsnormer och andra närliggande system.
Rätt till bistånd för vårdkostnader m.m.
Motionen
I motion 1990/91:So210 av Tom Heyman (m) yrkas att riksdagen beslutar om ändring av 6 § socialtjänstlagen med begränsning av överklaganderätten för missbrukarvård (yrkande 1) och att riksdagen beslutar om att bestämmelserna i 6 § socialtjänstlagen om den fria överklaganderätten tas med i den utredning som nu skall utvärdera lagen (yrkande 2). Enligt motionären kan en vårdtagares rätt att överklaga ett kommunalt beslut om en viss vårdplats och i stället kräva vård på annan institution innebära väsentliga merkostnader för kommunen. Det är enligt motionären rimligt att kommunerna, som betalar kost- naderna för vården, också skall ha möjlighet att påverka dessa kostnader och att den fria överklaganderätten därför slopas.
Bakgrund
Enligt 6 § SoL har den enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv. Av 11 § i samma lag framgår att socialnämnden aktivt skall sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån missbruket och att nämnden i samförstånd med den enskilde skall planera vården och noga bevaka att planen fullföljs. I 73 § SoL anges att socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten, om nämnden meddelat beslut i fråga om bl.a. bistånd enligt 6 §.
Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 1989 ref. 90 I ansett att rätt till bistånd enligt 6 § SoL för vistelse vid enskilt behandlingshem, då den biståndssökande inte varit förhindrad eller ur stånd att före vårdens påbörjande ta kontakt med socialförvaltningen, har förelegat endast för tid efter det att biståndsfrågan aktualiserats. I rättsfallet RÅ 1989 ref. 90 II har rätt till bistånd enligt 6 § SoL inte ansetts föreligga i fråga om redan avslutad vård som genomförts utan socialnämndens medverkan.
I direktiven för socialtjänstkommittén (s. 14) understryker föredragande statsrådet att möjligheten att få en materiell överprövning i domstol av socialnämndsbeslut om rätt till bistånd är av central betydelse för den enskilde. Han avvi- sar därför den tanke som ibland framförts i litteraturen, att man skulle avskaffa rätten till förvaltningsbesvär i biståndsärenden. Problem i tillämpningen måste i stället, anför statsrådet, lösas genom att lagstiftningen i möjligaste mån preciseras. En särskild frågeställning i detta sammanhang är i vad mån en förvaltningsdomstol skall ha möjlighet att föreskriva inte bara om bistånd skall ges eller ej, utan även hur biståndet skall vara utformat. Ibland kan här den enskildes vilja komma i konflikt med kommunernas möjligheter att ge ett önskat bistånd. Ett exempel på en sådan situation är när den enskilde har önskemål om en viss institutionsbehandling medan kommunen anser sig kunna erbjuda likvärdig behandling till en lägre kostnad på en annan institution. Det kan enligt statsrådet inte vara tillfredsställande att kommunen åläggs kostnader för institutionsbehandling utan att kommunen har möjlighet att påverka var denna vård skall ges. Socialtjänstkommittén bör, uttalas det i direktiven, överväga möjligheterna att bättre precisera socialtjänstens regler om rätten till bistånd.
Socialtjänstkommittén skall också enligt sina direktiv (s. 16 f.) söka en lösning på problemen med olika möjligheter att överklaga beslut inom socialtjänsten. För närvarande finns två vägar att överklaga sådana beslut. Genom kommunalbesvär kan beslut angripas på de särskilda besvärsgrunder som anges i 7 kap. 1 § kommunallagen. Det innebär att prövningen är begränsad till lagligheten av det överklagade beslutet. Besvärsrätt tillkommer varje kommunmedlem oavsett om han eller hon direkt berörs av beslutet eller inte. Genom förvaltningsbesvär, som regleras i 33 § förvaltningsprocesslagen och 22 § förvaltningslagen, sker en fullständig överprövning av det överklagade beslutet inom ramen för parternas yrkanden. Om beslutet kan överklagas har den besvärsrätt som berörs av beslutet om det gått honom emot. I kommittédirektiven anförs att detta system med skilda besvärsvägar skapar problem inte minst för de hjälpsökande.
Återbetalningsskyldighet för utrustningsbidrag
Motionen
I motion 1990/91:So269 av Sverre Palm m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återbetalningsskyldighet för utrustningsbidrag. I motionen påpekas att flyktingar numera skall få sina utrustningskostnader finansierade genom lån. Det finns dock fortfarande grupper som vid ett eller flera tillfällen kan få utrustningsbidrag via socialtjänsten när hemmet gått förlorat. Likartade regler borde enligt motionen gälla vid likartade förutsättningar. Man borde därför pröva om en anpassning kan ske så att utrustningsbidrag från socialtjänsten kan förenas med återbetalningsskyldighet.
Bakgrund
Enligt 33 § SoL får socialnämnden återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde har rätt till och som han erhållit, endast om den har lämnats som förskott på en förmån eller ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt. Om socialnämnden har lämnat den enskilde ekonomisk hjälp i annat fall än där rätt till det föreligger, får hjälpen återkrävas om den har getts under villkor om återbetalning.
I förordningen (1990:1361) om lån till hemutrustning till flyktingar och vissa andra utlänningar stadgas att centrala studiestödsnämnden under de närmare förutsättningar som anges i förordningen kan bevilja vissa utlänningar lån till hemutrustning. För dem som beviljas sådant lån bör det, enligt prop. 1990/91:25 bil. 6 (s. 43 f.), inte finnas något behov av socialbidrag till hemutrustning.
Socialtjänstkommittén skall, som tidigare anförts, enligt sina direktiv (s. 13 f.) se över bl.a. socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd.
Utskottets bedömning
Socialtjänstkommittén har i uppdrag att se över bl.a. socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd. Enligt utskottets mening bör riksdagen därför inte nu ta något initiativ i de frågor som aktualiserats i motionerna So331 (m), So210 (m) och So269 (s). Utskottet avstyrker motionsyrkandena.
Allmänna riktlinjer
Socialtjänstens roll i samhällsplaneringen
Motionen
I motion 1990/91:So205 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i översynen av socialtjänstlagen bör ingå socialtjänstens roll i samhällsplaneringen. Enligt motionärerna har socialtjänstens möjligheter som medverkande i samhällsplaneringen inte tagits till vara. Ett viktigt inslag i en översyn av socialtjänstlagen bör därför bli socialtjänstens roll i denna. Därvid bör även frågan om hur socialtjänsten skall kunna medverka i samhällsplaneringen utan en socialnämnd belysas, anförs i motionen.
Bakgrund
I 5 § SoL stadgas att socialtjänsten skall medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen. I 7 § SoL anges att socialnämndens medverkan skall bygga på nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer blir tillgängliga för alla.
Enligt 2 kap. 1 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL, skall sociala synpunkter beaktas vid planläggning och byggande. I propositionen till PBL liksom i socialutskottets yttrande 1985/86:1y till bostadsutskottet i frågan (s. 12 f.) framhålls vikten av att samverkan sker mellan berörda samhällsorgan.
Socialstyrelsen deltar i utvecklingsarbetet på området och har 1987 publicerat en remissutgåva av allmänna råd om socialtjänsten i samhällsplaneringen (PM 170/87) och remissvaren över denna (SoS-rapport 1989/18). Hösten 1990 inbjöd socialstyrelsen och socialvetenskapliga forskningsrådet, SFR, till ett seminarium om socialtjänstens roll i samhällsplaneringen. Syftet var att få en redovisning av den aktuella utvecklingen och kunskapsläget beträffande socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen samt att få en diskussion om hur man skulle kunna stärka socialtjänsten i denna roll. En sammanfattning av seminariet finns i SoS-rapport 1991:26, Socialtjänsten i samhällsplaneringen.
I direktiven för socialtjänstkommittén (s. 20) uttalas att kommittén ur bl.a. ett folkhälsoperspektiv närmare bör ta ställning till på vilket sätt socialtjänsten kan och bör medverka i samhällsplaneringen. Kommittén bör vidare utreda behovet av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade insatser. Kommittén bör i dessa delar särskilt beakta behovet av samverkan mellan olika verksamheter, anförs det i direktiven.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om socialtjänstens roll i samhällsplaneringen behandlades senast av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU5 (s. 20 f.). Utskottet konstaterade i betänkandet att såväl socialtjänstlagen som PBL utgår från att socialtjänsten -- genom att delta i samhällsplaneringen -- med sin specifika kunskap skall bidra till att främja goda miljöer i kommunen. I förarbetena till PBL betonas också, anförde utskottet, vikten av att bestående samverkansformer mellan berörda samhällsorgan utvecklas. Utskottet förutsatte att socialstyrelsen noga följer utvecklingen på området och verkar för att lagstiftningens intentioner förverkligas i detta avseende. Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella motionen (s). Riksdagen följde utskottet.
Uppsökande verksamhet
Motionen
I motion 1990/91:So214 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialstyrelsen bör göra en översyn av hur kommunerna lever upp till socialtjänstlagens intentioner. I motionen anförs att trots socialtjänstlagens klara och entydiga lagparagrafer och intentioner bedriver inte alla kommuner den uppsökande verksamhet som är en förutsättning för att socialtjänsten skall kunna fungera vid t.ex. den långsiktiga planeringen av omsorg och service.
Bakgrund
I 5 § SoL anges bl.a. att till socialnämndens arbetsuppgifter hör att genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden. Enligt 8 § SoL skall socialnämnden i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Den uppsökande verksamheten bör bedrivas så att den vänder sig till alla i en viss målgrupp och avse information och erbjudanden av samhällets hjälp och tjänster. Nämnden skall särskilt inrikta sig på enskilda och grupper som av olika orsaker kan antas behöva stöd och hjälp av nämnden, t.ex. barnfamiljer, invandrare och ålderspensionärer. Informationsverksamheten bör så långt som möjligt läggas upp och genomföras tillsammans med de organisationer och sammanslutningar som tillvaratar vederbörande målgrupps intressen, t.ex. pensionärsföreningar och invandrarföreningar. Formerna för informationen bör avpassas efter ändamålet. Är syftet att nå stora grupper bör massmedierna utnyttjas. Andra informationsvägar är aktiv verksamhet i bostadsområden, medverkan på arbetsplatser, i skolor och bibliotek, inom förebyggande mödra- och barnavård och äldreomsorg samt inom föreningar (Nya sociallagarna med kommentarer, Norström och Thunved).
Dåvarande regeringen tillsatte hösten 1989 en aktionsgrupp mot narkotika. I aktionsgruppens arbetsuppgifter ingick bl.a. att ta initiativ till en intensifierad uppsökande verksamhet riktad till ungdomar i riskzonen. Gruppen avlämnade under sommaren 1991 slutrapporten Vi ger oss aldrig, i vilken redovisas de initiativ som tagits och den verksamhet som bedrivits. Enligt gruppen pågår uppsökande verksamhet och gängbearbetning för ungdomar i riskzonen på de flesta håll i landet. Ännu återstår emellertid en del att göra för att hitta arbetsformer och metoder som når och kan hjälpa ungdomar som tidigt signalerar att de har behov av stöd och hjälp. Gruppen har bl.a. medverkat till att utveckla samarbetet mellan skola, socialtjänst, polis och kommunernas fritidsverksamhet när det gäller arbete med ungdomar som löper risk att hamna i missbruk och kriminalitet.
Socialstyrelsen noterade i rapporten Växa i välfärdsland (SoS-rapport 1990:3) att det finns ett ökande intresse i kommunerna för att utveckla det uppsökande och förebyggande arbetet bland barn och ungdomar. Arbetet har enligt rapporten breddats under senare år, och verksamheten har hunnit ganska långt när det gäller att bryta ner de övergripande målen för praktisk tillämpning. Målen för arbetet har konkretiserats i olika program där drogprogram är de vanligaste. Många kommuner saknar dock helt särskilda program. De allra flesta kommunerna saknar också ungdomsplaner i ett bredare perspektiv, men här har processer startats på olika håll i landet, anförs det i rapporten.
1989 års handikapputredning redovisade i betänkandet Handikapp och välfärd -- en lägesrapport (SOU 1990:19) en kartläggning av kommunernas uppsökande verksamhet när det gäller handikappade. Kartläggningen visar att 69 % av de tillfrågade kommunerna, framför allt i glesbygd och på landsorten, inte bedriver någon uppsökande verksamhet när det gäller de svårt funktionshindrade.
Socialtjänstkommittén skall enligt sina direktiv (s. 19 f.) göra en översyn av socialtjänstens framtida inriktning och organisation. Kommittén skall bl.a. utreda behovet av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och förebyggande insatser samt studera socialtjänstens organisation och socialsekreterarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 17 f.) konstaterade utskottet i anledning av en motion (mp) att kommunerna som ett led i socialtjänsten är skyldiga att bedriva uppsökande verksamhet. Vidare konstaterade utskottet att socialstyrelen i det s.k. REBUS-projektet gjort en uppföljning av kommunernas uppsökande arbete bland barn och ungdomar och funnit ett ökande intresse att utveckla det uppsökande och förebyggande arbetet. Utskottet hänvisade också till att den av regeringen tillsatta aktionsgruppen mot narkotika bl.a. hade till uppgift att ta initiativ till en intensifierad uppsökande verksamhet riktad till ungdomar i riskzonen. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att något initiativ från riksdagen inte behövdes. Utskottet avstyrkte därför motionen (res. mp). Riksdagen följde utskottet.
Information om socialtjänstlagen m.m.
Motionen
I motion 1990/91:So232 av Lena Öhrsvik m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad information om socialtjänstlagens mål och innehåll samt om framtagande av lokala handlingsprogram. Enligt motionärerna har såväl socialtjänstens personal som de förtroendevalda brister i kunskapen när det gäller målen för socialtjänsten. Därför är det viktigt att i samband med den aviserade översynen av socialtjänstlagen informera kraftfullt om dessa mål. I avvaktan på att denna översyn blir färdig bör åtgärder vidtas för att bättre förankra det grundläggande synsätt som kommer till uttryck i socialtjänstlagen, t.ex. genom att arbete med att ta fram lokala handlingsprogram stimuleras.
Bakgrund
Enligt vad utskottet har inhämtat från socialstyrelsen pågår inom många kommuner arbete med att informera socialtjänstens personal om socialtjänstlagen och hur den skall tillämpas. På många håll arbetar kommunerna också med lokala handlingsprogram av olika slag.
Stockholms socialförvaltning startar under innevarande höst ett projekt som syftar till att ge socialarbetarna i de olika distrikten utbildning och information om bl.a. riktlinjerna för det sociala arbetet. Socialförvaltningen driver vidare ett 10-årsprojekt under namnet Kreativ Samverkan 2000, som i första hand vänder sig till personer i chefsbefattning i socialdistrikten och till de förtroendevalda. Inom ramen för projektet ordnas bl.a. regelbundna konferenser där man går igenom viktiga utvecklingsfrågor på socialtjänstens område.
Utskottets bedömning
Socialtjänstkommittén skall enligt sina direktiv se över socialtjänstens framtida verksamhet och bl.a. överväga på vilket sätt socialtjänsten kan och bör medverka i samhällsplaneringen. Riksdagen bör därför inte nu ta något initiativ i anledning av motionerna So205 (s) och So214 (mp). Motionerna avstyrks.
Det är enligt utskottets mening viktigt att socialtjänstens personal och andra berörda fortlöpande informeras om socialtjänstens uppgifter och att socialtjänstlagens övergripande regler på olika sätt ges en lokal förankring. Detta är i första hand en uppgift för kommunerna. Riksdagen bör inte ta något initiativ i frågan. Även motion So232 (s) avstyrks således.
Vissa förebyggande insatser
Utsatta familjer
Motionerna
I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att stärka familjen (yrkande 3). Enligt motionen måste socialtjänstens personal ges större möjligheter att rycka in preventivt i familjer där det håller på att gå snett.
I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utbyggnad av jourfamiljsystemet (yrkande 10). I motionen anförs att en utbyggnad av kommunernas system med jourfamiljer, kontaktpersoner och kontaktfamiljer utgör ett viktigt inslag för att hjälpa utsatta familjer. Detta system bör därför byggas ut. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju821.)
I motion 1990/91:So601 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande utvecklingsmedel till föräldragrupper. Motionärerna föreslår att särskilda medel skall ställas till förfogande för utvecklingsverksamhet som syftar till att stödja de utsatta ensamboende föräldrarna och deras barn.
Bakgrund
Av 5 § SoL framgår bl.a. att till socialnämndens arbetsuppgifter hör att svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. Enligt 10 § SoL kan socialnämnden utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det.
Med hjälp av medel från anslaget H 4 i statsbudgeten för utvecklings- och försöksverksamhet stödjer socialstyrelsen olika familjeprojekt. Bl.a. har Solna socialförvaltning fått bidrag till ett omfattande projekt för att utveckla socialtjänstens familjearbete i Hagalund. Inom projektet har man bl.a. arbetat fram förslag till ett familjecenter där alla verksamheter som riktar sig till småbarnsföräldrar skall samverka. Stöd utgår också till s.k. självhjälpsgrupper för föräldrar. Socialstyrelsen avser att stödja ett projekt i Malmö som avser olika former av insatser för småbarnsmammor. Detta projekt skall tillföras forskningskompetens och senare bli föremål för utvärdering. Vidare överväger socialstyrelsen projekt och uppföljningar beträffande kommunernas verksamhet med kontaktpersoner och kontaktfamiljer.
Situationen för ensamstående förvärvsarbetande
Motionerna
I motion 1990/91:So329 av Jan Hyttring (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att redovisa de ensamstående förvärvsarbetandes ekonomiska situation i enlighet med vad som anförts i motionen. Enligt motionären är den ekonomiska situationen för de ensamstående allt utom ljus. Han anser att regeringen bör ge en redovisning av situationen för ensamstående förvärvsarbetande med beaktande bl.a. av de riksdagsbeslut som fattades i samband med skatteomläggningen.
I motion 1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om kompensation till ensamstående med barn vid borttagande av skattereduktion i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 1). Motionärerna pekar på att ensamföräldrarnas skattereduktion togs bort vid skatteomläggningen och att denna grupps redan tidigare bekymmersamma ekonomiska situation därmed försämrades. Detta drabbar enligt motionärerna också barnen. Därför måste ensamstående med barn kompenseras för den borttagna skattereduktionen. (Motiveringen finns i motion 1990/91:A812.)
Bakgrund
I proposition 1989/90:110 (s. 630 f.) finns en redogörelse för skattereformens effekter för olika grupper, bl.a. ensamstående med eller utan barn.
Dåvarande regeringen tillsatte i juni 1990 en kommitté för att göra en utvärdering av 1990-91 års skattereform (dir. 1990:44). Kommittén skall bl.a. utvärdera reformens effekter på fördelningen av inkomster och förmögenheter. Uppdraget skall redovisas löpande genom delrapporter. En slutrapport bör enligt direktiven redovisas i maj 1995.
Enligt vad utskottet har inhämtat avser regeringen att under innevarande år lägga fram förslag om särskilda ekonomiska insatser för ensamföräldrarna.
Ungdomars ekonomi
Motionen
I motion 1990/91:So299 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett åtgärdsprogram för att förbättra ungdomars levnadsvillkor. I motionen pekas på att många ungdomar hamnat i den s.k. skuldfällan. För såväl samhället som den enskilde är det viktigt att sunda ekonomiska vanor grundläggs tidigt, och för att uppnå detta krävs att en rad olika åtgärder vidtas. En framkomlig väg bland många andra är enligt motionen att engagera ungdomsorganisationerna. Dessutom krävs samordning och samarbete mellan skola och myndigheter.
Bakgrund
I oktober 1990 lade insolvensutredningen (Ju 1988:02) i ett delbetänkande (SOU 1990:74) fram ett förslag till skuldsaneringslag. Enligt förslaget skall överskuldsatta fysiska personer som inte driver näringsverksamhet kunna befrias helt eller delvis från sina skulder. Betänkandet har remissbehandlats. Förslaget bereds för närvarande inom justitiedepartementet.
Inom justitiedepartementet har utarbetats ett förslag till ny konsumentkreditlag (Ds 1990:84). Ett viktigt syfte med den föreslagna lagen är att motverka överskuldsättning bland hushållen. Det föreslås bl.a. att kreditgivare skall vara skyldiga att göra en s.k. kreditprövning innan krediter överstigande 10 000 kr. lämnas till konsumenter. Om det står klart att en tillfredsställande kreditprövning borde ha föranlett kreditgivaren att inte bevilja krediten, skall fordringen kunna jämkas av domstol. I syfte att motverka oöverlagda kreditåtaganden föreslås vidare ett förbud för kreditgivare att vid marknadsföring av krediter bifoga formulär för avtal eller ansökan om kredit. Avtal om konsumentkrediter skall enligt förslaget i fortsättningen ingås skriftligen. Förslaget innebär på flera punkter att konsumentens ställning gentemot kreditgivaren förstärks.
Förslaget har remissbehandlats. Även lagrådets yttrande har inhämtats. Lagrådet har riktat kritik mot delar av förslaget. Beredning pågår för närvarande inom justitiedepartementet.
Socialstyrelsen avser att under början av år 1992 ge ut allmänna råd för socialtjänstens hushållsekonomiska rådgivningsverksamhet.
Utskottets bedömning
Den nya regeringen har i regeringsförklaringen aviserat olika åtgärder på familjepolitikens område. Att ge bättre förutsättningar för trygga familjer och för barnens uppväxt och omvårdnad anges i förklaringen som en av de allra viktigaste uppgifterna för framtiden. Vidare har utskottet inhämtat att regeringen avser att lägga fram förslag om ekonomiska insatser för ensamföräldrarna. Regeringen förbereder också lagstiftning som berör problemet med alltför stor skuldsättning i många hushåll. Riksdagen bör inte föregripa behandlingen av regeringens förslag i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför motionerna So215 (m) yrkande 3, So276 (c) yrkande 10, So601 (s), So329 (c), So638 yrkande 1 (c) och So299 (s).
De bostadslösas situation
Motionerna
I motion 1989/90:So268 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en analys av behovet av alternativt boende för bostadslösa utförs (yrkande 1) och att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att efter genomförd analys bör planeras dels behovet av ekonomiska medel för nästa budgetår, dels start för utbyggnad i samarbete med landsting och kommuner (yrkande 2). Motionärerna föreslår att socialstyrelsen skall utforma direktiv för kommunerna att genom uppsökande verksamhet söka uppskatta behovet av sängplatser för de bostadslösa. Vidare föreslås att kommunerna skall upplåta hus där grava missbrukare under viss uppsikt kan erbjudas någon form av eget boende. Stat, landsting och kommuner bör enligt motionärerna tillsammans arbeta för att finna en lösning på det sociala problemet med bostadslösa.
I motion 1990/91:So219 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av forskning om de hemlösas situation (yrkande 1). Det finns enligt motionärerna ett stort behov av forskning som inriktas på att ge svar på frågor som t.ex. berör orsaken till hemlöshet och varför antalet hemlösa ökar.
I motion 1990/91:So220 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en analys av behovet av alternativt boende för bostadslösa utförs enligt vad i motionen anförts (yrkande 1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i samarbete med stat, landsting och kommuner bör starta i motionen angivna åtgärder för de bostadslösa (yrkande 2) samt att riksdagen hos regeringen för nästa budgetår begär en beräkning av statens ekonomiska bidrag till kommunerna (yrkande 3). I motionen föreslås att socialstyrelsen utformar direktiv för kommunerna att genom uppsökande verksamhet söka uppskatta behovet av sängplatser för de bostadslösa. Vidare föreslås att kommunerna skall upplåta hus där grava missbrukare under viss uppsikt kan erbjudas någon form av eget boende. Stat, landsting och kommuner bör enligt motionen samarbeta för en lösning på det sociala problemet med bostadslösa, och en ekonomisk plan för fem år bör upprättas.
I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en analys blir gjord av bostadsbehovet bland bostadslösa ungdomar och att sedan åtgärder vidtas för att skapa små billiga bostäder samt ge natthärbärge för de akut bostadslösa ungdomarna (yrkande 11). Det är enligt motionärerna viktigt att det finns bra och billiga bostäder inte bara för skötsamma ungdomar utan också för dem som kommer snett i samhället. Socialstyrelsen bör enligt motionärerna utforma direktiv för hur kommunerna genom uppsökande verksamhet skall söka uppskatta behovet av sängplatser för de bostadslösa missbrukarna.
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadslösa missbrukare (yrkande 14). I motionen anförs att initiativ måste tas för att lösa bostadssituationen för de bostadslösa missbrukarna. Olika typer av kollektiva boendeformer kan enligt motionärerna vara en lösning för denna grupp.
Bakgrund
Socialstyrelsen har i rapporten Från hyresskuld till avhysning (SoS-rapport 1989:36) bl.a. lämnat förslag till förändringar av lagstiftningen om avhysning. I rapporten redovisas också resultatet av en kartläggning som gjorts av socialnämndernas handläggning av avhysningsärenden samt statistik om avhysningar och de avhysta. I rapporten aviserar socialstyrelsen bl.a. överläggningar med bostadsmarknadens parter för att diskutera de avhystas och bostadslösas situation samt en konferens med representanter för kommun, landsting m.fl. för att diskutera bostadsförsörjningen ur socialpolitiskt perspektiv. Enligt vad utskottet inhämtat har dessa sammankomster ännu inte ägt rum.
Socialstyrelsen har också utarbetat allmänna råd för socialnämnderna vid handläggning av avhysningsärenden, Inför avhysningen, 1991:7. I dessa påtalas bl.a. att socialnämndernas uppgift är att dels förebygga att någon förlorar sin bostad, dels biträda vederbörande om så ändå skulle ske.
Av en promemoria upprättad inom socialstyrelsen den 19 juni 1991 med titeln Hemlöshet i Sverige -- ett försök att ge en bild av hemlöshet och de hemlösas situation framgår bl.a. följande. Antalet hemlösa i vid bemärkelse i Sverige beräknas med grova siffror uppgå till 8000--9000 människor. I Stockholm uppskattas antalet hemlösa män vara 3000--5000. Antalet hemlösa kvinnor uppskattas vara 500--1000. I Göteborg och Malmö beräknar man gruppen hemlösa till drygt 700 personer. Enligt promemorian föreligger uppgifter om att hemlöshet förekommer även i landsortsstäder. När det gäller uteliggarna uppskattar socialförvaltningen i Stockholm antalet till 50--100 personer. Socialförvaltningen i Malmö uppskattade 1989 antalet renodlade uteliggare till ett tjugotal. Pålitlig regelbunden statistik om hemlöshet saknas dock. Därför är det enligt promemorian ingen som säkert vet om gruppen hemlösa ökar eller minskar. Enligt promemorian är tendensen att de hemlösa utgörs av allt yngre personer, att de har mer psykiska störningar och allt sämre kontakt med arbetsmarknaden. Rekryteringen sker framför allt bland lågavlönade och bland arbetargrupper. Det är vanligt med trassliga uppväxtförhållanden. I en undersökning i Stockholm 1988 bland härbärgeshyresgästerna bedömdes 75 % ha allvarliga missbruksproblem.
Inom socialförvaltningen i Stockholm bedriver en särskild enhet, Byrån för bostadslösa män, förmedling av korttidslogi samt uppsökande verksamhet bland bostadslösa. Byrån har för närvarande ca 1 000 personer aktuella i olika boendeformer. Av dessa är en tredjedel finska män. Enligt byrån har socialförvaltningen tillgång till drygt 100 platser för korttidsboende på härbärgen. Olika kyrkor och religiösa samfund har ca 60 härbärgesplatser varav hälften är öppna endast under vinterhalvåret. En frivilligorganisation driver ett daghärbärge som erbjuder möjligheter att äta, duscha, tvätta kläder m.m. På hotellhem finns ca 1400 platser. Hälften av dessa är dock för närvarande upptagna av asylsökande. På inackorderingshem finns omkring 500 platser. Vidare ordnar socialförvaltningen försökslägenheter åt dem som bedöms klara av att bo i sådana. Enligt byrån har man i stort sett tillräckliga resurser för att ta emot de hjälpsökande. Ett problem är dock de svårplacerade tyngsta missbrukarna.
Dåvarande regeringen beslutade i september 1989 att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att göra en översyn av hyreslagstiftningen (dir. 1989:44). Enligt direktiven för kommittén skall bl.a. övervägas om de nuvarande reglerna för förverkande av hyresrätt vid dröjsmål med betalning av hyran bör ersättas med regler som ger större utrymme för en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. En fråga som kommittén särskilt bör ta upp är enligt direktiven svårigheterna att åstadkomma rättelse eller avhysning av störande hyresgäster. Kommitténs utredningsarbete bör enligt direktiven vara avslutat före utgången av innevarande år.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1989/90:SoU14 (s. 36 f.) behandlade utskottet ett antal motioner rörande de bostadslösas situation. Utskottet inhämtade yttranden över motionerna från socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Föreningen Sveriges soccialchefer, Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun samt Stadsmissionen. I betänkandet ges en sammanfattning av yttrandenas innehåll. Utskottet anförde bl.a. att det delade motionärernas uppfattning att det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att människor står helt utan bostad och att det också strider mot syftet i vår sociallagstiftning. Utskottet underströk vikten av att kommunerna kontinuerligt ägnar de bostadslösas problem stor uppmärksamhet och att de ser till att stödinsatserna blir så effektiva som möjligt. Utskottet delade motionärernas uppfattning att det behövs ett starkare engagemang från bostadsmarknadens parter beträffande missbrukarnas svårigheter att få en egen bostad och såg med tillfredsställelse att socialstyrelsen avsåg att ta initiativ till överläggningar med parterna. Utskottet avstyrkte de aktuella motionerna (res. fp, c och mp). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet har vid ett flertal tillfällen uttryckt sin oro över situationen med de många bostadslösa i samhället. Det rådande förhållandet är enligt utskottets mening oacceptabelt. Det är i första hand en uppgift för kommunerna att se till att människor har ett ordnat boende. Utskottet vill på nytt understryka vikten av att kommunerna kontinuerligt ägnar de bostadslösa stor uppmärksamhet och att de ser till att stödinsatserna blir så effektiva som möjligt. Vidare förutsätter utskottet att socialstyrelsen nu tar initiativ till de överläggningar med berörda parter som styrelsen en längre tid aviserat. Utskottet noterar i sammanhanget att den nya regeringen i regeringsförklaringen uttalat att bostadspolitiken skall inriktas på att alla skall ha möjlighet till en bra bostad till ett rimligt pris.
Med det sagda anser utskottet att riksdagen för närvarande inte bör ta något initiativ i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför motionerna So268 (mp), So219 (c) yrkande 1, So220 (mp), So226 (mp) yrkande 11 och So336 (fp) yrkande 14.
Missbrukarvård m.m.
Tillgången på vårdplatser, olika vårdformer m.m.
Motionerna
I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad i motionen anförts om vården av alkoholmissbrukare (yrkande 7), dels om att den aviserade beredningen av socialtjänstlagen bör ges tilläggsdirektiv rörande nuvarande LVM-lagen i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 8 delvis) samt dels om anlitande av ideella organisationer i vårdarbetet (yrkande 11). Enligt motionärerna måste insatser för alkoholmissbrukare göras i ett så tidigt skede av missbruket som möjligt. Vidare måste vården koncentreras på dem som ännu inte har ett långvarigt missbruk bakom sig. Motionärerna har förslag om en ny LVM-lag enligt vilken stöd och behandling skall ske på tre nivåer. Frivilliga åtgärder föreslås som ett första steg, därefter övervakning och andra föreskrifter från socialnämnden. Som ett sista steg föreslås frihetsberövande åtgärder. Dessutom är det enligt motionärerna viktigt att en LVM-lag ger möjlighet till s.k. kontraktsvård. Motionärerna anför vidare att all erfarenhet visar att alternativa behandlingsformer och det engagemang som kommer till uttryck i dessa bör stimuleras och uppvärderas. Motionärerna anser slutligen att stat och kommun med hänsyn till de långa väntetiderna för dem som behöver vård och rehabilitering måste använda sig av de enskilda organisationer som med kort varsel kan erbjuda sin hjälp.
I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om narkomanvården (yrkande 11). Motionärerna anser att antalet platser på behandlingshemmen behöver utökas och att alternativa behandlingsformer måste utvecklas. Väntetiderna för intagning till frivillig missbrukarvård måste förkortas radikalt enligt motionärerna, och besked om intagning bör ges inom tre dagar. En samordning av samhällets totala resurser för vården av missbrukare måste ske för att vården skall kunna bedrivas som en pågående process med akutvård, motivationsvård och eftervård. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju821.)
I motion 1990/91:So286 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fungerande vård för narkotikamissbrukare. Motionärerna påpekar vikten av att ingripande sker i tid, då möjligheten att hejda ett påbörjat missbruk med åtföljande brottslighet är störst och narkotikans vidare utbredning kan begränsas. Motionärerna framhåller också att vården skall kunna ges under så lång tid att den kan bryta missbrukarnas medicinska och psykiska beroende. De menar att vårdlagarna inte ger de nödvändiga möjligheterna att göra insatser i tid eller under tillräckligt lång tid. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju826.)
I motion 1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sjukvården och socialtjänsten får bättre tillgång till psykologisk expertis (yrkande 2). Motionärerna menar att hälften av våra sjukdomar beräknas vara psykosomatiskt betingade och att en minskning av dagens kroppsliga och själsliga utslagning är nödvändig.
Bakgrund
Enligt 11 § tredje stycket SoL skall socialnämnden aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen fullföljs. Av 23 § SoL framgår att behovet av hem för vård eller boende inom varje landstingskommun skall tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i området.
JO Norell-Söderblom framhåller i ett beslut den 26 mars 1990 i anledning av att missbrukare inom Stockholms län inte kunnat beredas vård till följd av otillräckliga resurser, att de missförhållanden som råder inom missbrukarvården ställer krav på lagstiftningsändringar så att tillgången på LVM-vård tryggas. Det bör enligt henne övervägas om det inte av lagen bättre skall framgå vem som skall vara huvudman för vården. Vidare bör samverkansformerna mellan landstingsområdena utvecklas ytterligare. Hon anser också att förutsättningarna för att genom ändringar i statsbidragsreglerna trygga tillgången på beredskapsplatser vid LVM-hemmen bör övervägas.
I samråd med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har socialstyrelsen i juni 1990 avlämnat en Rapport angående inventering av behov och resurser inom den tunga missbrukar- och ungdomsvården. I rapporten sägs att institutionsvården genomgår en omstrukturering med minskning av antalet vårdplatser på framför allt de större, offentligt drivna institutionerna. Samtidigt pågår en kraftig nyetablering av framför allt små institutioner med enskilda huvudmän. Inom vuxenvården drivs hälften av alla platser som finns för frivillig vård i enskild regi. Genom bl.a. socialstyrelsens uppföljning av missbrukarvården har framkommit att ökningen av klienterna inom öppenvården i kombination med avsaknaden av alternativa vårdformer skapat en ökad efterfrågan på institutionsvård. Bristen på platser som kan ta emot särskilt vårdkrävande klienter gör situationen för dessa grupper mycket svår, framhålls i rapporten. Den omfattande nyetableringen av främst privata vårdhem kan inte tillgodose detta behov. Under flera år och i synnerhet efter den nya LVM har enligt rapporten efterfrågan på LVM-platser överstigit antalet tillgängliga platser. Vidare har den ökade efterfrågan av tvångsvård under senare år inneburit att de frivilliga placeringarna i allt högre grad har skett inom den privata vården. När det gäller den tunga ungdomsvården visar enligt rapporten alla undersökningar entydigt att platsantalet vid de särskilda ungdomshemmen (tidigare § 12-hem) är otillräckligt.
I anledning av ett regeringsuppdrag i december 1989 att analysera utvecklingen vad avser missbrukarvården samt barn- och ungdomsvården i enskild regi har socialstyrelsen publicerat rapporten Privat och offentligt i vården (SoS-rapport 1991:27). I rapporten anförs bl.a. att den enskilda vården har legat väl framme när det gäller att utveckla nya metoder inom främst missbrukarvården och att detta också har inspirerat den offentliga vården. Tiden från beslut till genomförande har också varit kortare i enskild vård. Enligt rapporten har den enskilda vården lägre avgifter för samma inriktning på vården men tenderar trots det att kunna betala bättre löner till personalen än offentlig vård. Under förutsättning att kommunerna har klara mål för institutionsvården i det enskilda fallet, en bra marknadsöverblick och förmåga att göra effektiva upphandlingar av vård, bidrar den enskilda vården enligt socialstyrelsen till ett större utbud och bättre differentiering. Samtidigt anförs att vården av socialt utslagna missbrukare riskerar att få minskade resurser på grund av att en större del av kommunala medel går till att betala enskild vård för socialt relativt etablerade missbrukare och att tendensen att marknadskrafterna söker sig till säkra och lätta inkomster påverkar också den offentliga vården i samma riktning. Enligt socialstyrelsen måste kommunerna bygga upp en bättre beställarkompetens. Tillsynsorganisationen måste förstärkas och reglerna för tillstånd skärpas. Vidare bör skapas ett enhetligt huvudmannaskap för den offentliga vården.
I samarbete med statens pris- och konkurrensverk (SPK) genomför socialstyrelsen för närvarande en undersökning i Västerbottens och Norrbottens län avseende konkurrensförhållanden inom vården, kommunernas beställarkompetens m.m.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Frågor om vård enligt LVM behandlades utförligt av utskottet i betänkandet SoU 1987/88:25 i anledning av proposition 1987/88:147 om tvångsvård av vuxna missbrukare m.m. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag om möjligheter till att ingripa tidigare och framhöll att det måste vara möjligt att kunna avbryta ett destruktivt missbruksbeteende innan allvarliga skador hade uppstått. Vad gäller vårdtidens längd framhöll utskottet att det finns starka behandlingsmässiga skäl som talar för en relativt lång vårdtid. LVM-vården skall ses som en utgångspunkt för motivationsarbete och planering av vård- och stödinsatser. Utskottet ansåg, med ett sådant synsätt och då ett frihetsberövande alltid är ett djupt ingrepp i den enskildes liv, att sex månader som en längsta vårdtid är en rimlig avvägning. När det gäller kontraktsvård uttalade utskottet att det av rättssäkerhetsskäl är betänkligt med ett system där man inom ramen för frivillig vård bygger in tvångsåtgärder för vilka inte uppställs lika stränga krav som för vård enligt LVM.
I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 23 f.) anförde utskottet att det vid upprepade tillfällen behandlat frågor om bristen på vårdplatser inom missbrukarvården och problemen med långa väntetider. Utskottet ansåg att det är mycket allvarligt att bristen på behandlingshemsplatser består liksom de långa väntetiderna. Utskottet underströk därför nödvändigheten av att landsting och kommuner lever upp till sitt ansvar att tillgodose behovet av hem för vård eller boende framför allt när tvångsvård utdömts. Utskottet påminde vidare om att det vid flera tillfällen understrukit betydelsen av de privata behandlingsalternativen inom missbrukarvården och erinrade på nytt om dessa uttalanden. Med hänsyn till det arbete som pågick vid socialstyrelsen ansåg utskottet att riksdagen nu borde avstå från att ta något initiativ i frågan. Vad beträffar frågor om tvångsingripande, vårdtidens längd och kontraktsvård anförde utskottet att det vidhöll den inställning som det redovisat i betänkandet SoU 1987/88:25 (res. m, fp och c). Riksdagen följde utskottet.
I proposition 1990/91:96 om statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m. föreslogs en tillfällig omläggning av statsbidraget till missbrukarvård och ungdomsvård i syfte att ge förutsättningar för en snabb utbyggnad av institutionsresurserna för de mest utsatta ungdomarna och missbrukarna. Innebörden av omläggningen var att en större del av statsbidraget skulle ges i form av platsbidrag och att medel skulle avsättas, inom nuvarande finansiella ramar, för ett tillfälligt anordningsbidrag avseende åren 1991 och 1992. Riksdagen bereddes också tillfälle att ta del av riktlinjerna för arbetet med att åstadkomma en förändrad organisation av institutionsvården för de mest utsatta ungdomarna och missbrukarna.
I sitt betänkande 1990/91:SoU14 (s. 24 f.) i anledning av propositionen och ett antal motioner som väckts i anslutning till denna anförde utskottet att den nödvändiga utbyggnaden och differentieringen av institutionsvården inte har ägt rum. Enligt utskottet borde ett principbeslut fattas om att staten skall vara huvudman för tvångsvården i de särskilda ungdomshemmen. Regeringen borde snarast återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med de riktlinjer utskottet angett. Enligt utskottet måste frågan om hur det framtida stödet till missbrukarvården skall utformas också övervägas i sammanhanget. Även frågor som rör missbrukarvårdens innehåll och utformning kan behöva belysas ytterligare. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till känna. För att den planerade utbyggnaden inte skall stanna av tillstyrkte utskottet propositionens förslag om införande av ett tillfälligt anordningsbidrag avseende ungdomsvård och missbrukarvård. Utskottet avstyrkte bifall till propositionens förslag i övrig del. Riksdagen följde utskottet.
I anledning av riksdagens beslut tillsatte dåvarande regeringen en utredning om institutioner inom ungdomsvården och missbrukarvården (dir. 1991:55). Enligt direktiven skall utredningen behandla bl.a. de administrativa och ekonomiska frågor som hänger samman med att staten skall överta huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen. Även missbrukarvårdens situation bör enligt direktiven genomlysas. Det gäller bl.a. frågan om huvudmannaskapet för LVM-vården. Även frågor som rör missbrukarvårdens innehåll och utformning kan komma att behöva belysas ytterligare, sägs det i direktiven. Utredningen skall vara slutförd den 15 januari 1992.
Utslussning
Motionen
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utslussning av behandlade missbrukare (yrkande 13). Motionärerna framhåller att arbetet med återanpassning av missbrukare kräver samverkan mellan socialtjänsten, arbetsförmedlingen, bostadsförmedlingen samt parterna på arbets- och bostadsmarknaden.
Bakgrund
Enligt 30 § LVM skall socialnämnden aktivt verka för att den enskilde efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning samt se till att han får personligt stöd eller behandling för att varaktigt komma ifrån sitt missbruk. I bestämmelsen klargörs på ett tydligare sätt än i den tidigare lagstiftningen att socialnämnden har en skyldighet att se till att den enskilde efter vårdtiden får fortsatt stöd.
I LVM-propositionen (1987/88:147) anfördes bl.a. följande (s. 106).
Att socialnämnden skall aktivt verka för att missbrukaren efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning innebär en långt gående skyldighet för nämnden. Som regel skall dessa insatser kunna utnyttjas av den enskilde när han lämnar LVM-hemmet. Utgångspunkten måste vara att den som skrivs ut inte skall behöva återvända till en miljö och livssituation där han har små utsikter att hålla sig ifrån missbruket. För att kunna fullgöra sin skyldighet enligt bestämmelsen måste socialnämnden på ett tidigt stadium planera för utskrivningen. Missbrukarens kontaktman har här en viktig arbetsuppgift. Vidare krävs ett väl fungerande samarbete mellan socialnämnd och bl.a. arbetsförmedling, bostadsförmedling samt skola. Att åtgärderna kräver samråd med den enskilde följer av socialtjänstlagen och har på grund härav inte tagits in i lagtexten.
Enligt 9 § LVM skall socialnämnden utse en kontaktman för missbrukare som bereds vård med stöd av LVM och som skall följa missbrukaren under hela vårdtiden. Efter vårdtidens slut kan, under förutsättning att den enskilde själv vill det, en kontaktperson utses enligt SoL.
I proposition 1984/85:19 om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik anfördes bl.a. (s. 41) att vägen tillbaka in i samhället för narkotikamissbrukare som genomgått behandling oftast är lång. Den fysiska och psykiska stabiliteten måste byggas upp. Kompletterande studier, arbetslivspraktik och en meningsfull fritid är viktiga förutsättningar för ett drogfritt, självständigt liv. Utslussningen är därför en väsentlig del av vården, uttalades i propositionen.
Socialstyrelsen stödjer olika utvecklingsprojekt om utslussning från missbrukarvård. En sådan utslussningsverksamhet vid stiftelsen Vallmotorp finns beskriven i boken En positiv utspark i livet, stiftelsernas skriftserie nr 3.
Enligt direktiven (1991:55) för utredningen om institutioner inom ungdomsvården och missbrukarvården bör utredningen särskilt uppmärksamma eftervårdens utformning och innehåll vid de särskilda ungdomshemmen. Även frågor om missbrukarvårdens innehåll vad avser tvångsvården bör enligt direktiven belysas av utredningen.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1990/91:SoU6 behandlade utskottet en motion (fp) om utslussning av behandlade missbrukare. Utskottet underströk att det för vårdens resultat är av avgörande betydelse hur de fortsatta stödinsatserna inom den öppna vården utformas och genomförs. Socialnämnden är också, anmärkte utskottet, skyldig att i samverkan med andra planera och ordna sådana stödinsatser. Utskottet konstaterade att frågan hade uppmärksammats av olika myndigheter och ansåg därför inte att något initiativ från riksdagen behövdes (res. fp). Riksdagen följde utskottet.
Kvinnliga missbrukare m.m.
Motionerna
I motion 1990/91:So294 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp, mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad forskning om kvinnors bruk av alkohol och läkemedel (yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av antalet nyfödda barn med alkoholskador (yrkande 2). Enligt motionen borde mer uppmärksamhet ägnas åt kvinnornas alltmer tilltagande konsumtion av alkohol. Kvinnor skadas betydligt tidigare på grund av alkoholkonsumtion än män, anförs det i motionen, och det är därför av stor vikt att deras problem tidigt upptäcks och behandlas. Det krävs enligt motionen ökade resurser för forskning om kvinnor och alkohol- och blandmissbruk. Vidare anges att det varje år föds ett 50-tal barn med bestående mentala skador till följd av mammans alkoholkonsumtion och att det inte finns någon uppföljning eller ständigt pågående undersökning kring detta problem. Skadefrekvensen bör enligt motionen följas av socialstyrelsen. I motion 1990/91:So330 av Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användning av alternativa behandlingsformer i större utsträckning för att minska förskrivningen av lugnande medel och om speciell kvinnovård som en naturlig och vedertagen del av kriminalvård, psykiatrisk vård och missbruksvård. Enligt motionärerna finns inom vården många bra exempel på att det finns fördelar med behandlingsgrupper enbart för kvinnor. Flertalet av dessa projekt är finansierade av organisationer och företag utanför den gemensamma sektorn, och de har enligt motionen svårt att få gehör inom samhällets organisation av vården.
I motion 1990/91:So638 av Gunilla André och Kerstin Starrin (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om och vård av drogmissbrukande kvinnor (yrkande 6). I motionen anförs att vård av kvinnliga missbrukare skall ske i en miljö med enbart kvinnor och att forskning om unga kvinnors missbruk måste initieras. (Motiveringen finns i motion 1990/91:A812.)
Bakgrund
Utredningen om det ofödda barnet (dir. 1984:36) redogjorde i betänkandet Skydd för det ofödda barnet 1. Åtgärder vid missbruk m.m. under graviditet (SOU 1987:11) bl.a. för kunskapsläget i fråga om missbruk under graviditet och för de insatser som på olika håll görs på området. Enligt utredningen är det bl.a. viktigt att socialtjänsten skapar bättre resurser för att ta emot blivande mödrar som behöver hjälp för att komma från sitt missbruk. Utredningen konstaterade att forskningen i fråga om missbruk under graviditet blivit allt intensivare världen över och att allt fler forskningsresultat har redovisats.
Socialstyrelsen har under senare år ägnat frågan om missbruk bland kvinnor ökad uppmärksamhet. Styrelsen har lämnat stöd till stiftelsen Kvinnoforum som bl.a. initierat insatser för utbildning, utveckling och utvärdering när det gäller vården av kvinnliga missbrukare. Styrelsen har också gett stöd för att starta behandlingshem för kvinnliga missbrukare. Stöd har vidare utgått till projekt som uppmärksammat situationen för barn till missbrukare.
Stiftelsen Kvinnoforum stödjer olika forskningsprojekt som är inriktade på missbrukande kvinnor. Dessutom stödjer Socialvetenskapliga forskningsrådet, SFR, ett antal forskningsprojekt kring missbrukarfrågor. Tillsammans förbereder stiftelsen och rådet ett större forskningsprojekt om kvinnors ohälsa som särskilt skall uppmärksamma missbrukande kvinnor.
Den 1 januari 1992 startar det nyinrättade folkhälsoinstitutet sin verksamhet. Institutets verksamhet skall enligt proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor (s. 110 f.) bedrivas i form av särskilda program. Ett av dessa program kommer att vara inriktat på drogprevention, ett annat på barn och ungdom resp. utsatta kvinnor. Enligt propositionen har kvinnor anammat ett manligt dryckesmönster. Den ökande alkoholkonsumtionen särskilt bland yngre kvinnor ökar risken för alkoholrelaterade skador också bland kvinnor. Denna negativa utvecklingstendens vad avser kvinnors hälsa har inte uppmärksammats tillräckligt. Inom folkhälsoinstitutets program för utsatta kvinnor bör enligt propositionen dels en kartläggning göras av hälsa ur ett kvinnoperspektiv, dels strategiska insatser intensifieras som i första hand kan förbättra hälsans villkor för de kvinnor som är utsatta för de största hälsoriskerna. Institutet bör också, anförs det i propositionen, stödja forskningsinsatser inom alkohol- och drogområdet.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motioner om kvinnliga missbrukare och därmed sammanhängande frågor. I betänkandet 1989/90:SoU14 (s. 33 f.) ges en bakgrund och en redogörelse för tidigare riksdagsbehandling. Utskottet framhöll i anledning av ett antal motioner behovet av insatser för kvinnliga missbrukare och anförde att de bör ägnas större uppmärksamhet inom vården och forskningen. Detta gäller, anförde utskottet, inte minst beträffande de gravida missbrukarna mot bakgrund av de risker som alkohol och andra droger innebär för foster. Enligt utskottet måste behandlingsinsatserna anpassas efter kvinnornas speciella behov. Särskild information om kvinnors missbruk bör utgå till beslutsfattare och personal inom all missbruksvård. Kunskaper om kvinnors missbruk bör ingå i utbildningen av behandlingsassistenter. Vidare bör, påtalade utskottet, behovet av särskilda behandlingsinstitutioner för kvinnliga missbrukare beaktas i kommunernas vårdresursplaner. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet.
I anledning av riksdagens beslut uppdrog dåvarande regeringen i april i år åt socialstyrelsen att analysera effekterna av gjorda insatser samt bedöma vilka ytterligare åtgärder som behöver vidtas inom området.
Vid behandlingen av budgetpropositionen, bil. 7, anslaget H 3, våren 1990, betänkandet 1990/91:SoU12, uttalade utskottet att det är angeläget att de insatser som av frivilliga organisationer görs för att hjälpa kvinnliga missbrukare och för att utveckla vården för dem får stöd. Stiftelsen Kvinnoforum gör enligt utskottet ett värdefullt arbete. Utskottet noterade också att Kvinnoforum har fått bidrag från socialstyrelsen för sin verksamhet. Enligt budgetpropositionen borde en del av anslaget för utvecklings- och försöksverksamhet kunna användas för insatser för kvinnliga missbrukare. Det borde alltså, anförde utskottet, finnas möjlighet för Kvinnoforum att få ytterligare bidrag för sin verksamhet.
I anledning av dåvarande regeringens proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor och motionsyrkanden angående alkohol- och drogforskning som väckts i anledning härtill framförde utskottet i betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 69 f.) bl.a. att det tidigare uttalat att ytterligare ansträngningar behövs för att intensifiera forskning på området. Utskottet hänvisade till att det folkhälsoinstitut som föreslogs bli inrättat i propositionen skall följa alkohol- och drogutvecklingen samt stödja forskningsinsatser inom alkohol- och drogområdet. Institutet skall också initiera eller genomföra forsknings- och utvecklingsarbete inom de områden som bedöms eftersatta. Utskottet utgick från att folkhälsoinstitutet därvid beaktar de förslag till forskningsarbete som framfördes i de aktuella motionerna (m, fp, c och v). Utskottet avstyrkte motionerna. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet noterar att den nya regeringen i regeringsförklaringen har aviserat att den avser att tillsätta en bred alkoholpolitisk kommission för att bl.a. göra en utvärdering av alkoholistvården. Regeringen har också ställt i utsikt olika åtgärder på narkotikaområdet. Det nyinrättade folkhälsoinstitutet skall ägna särskild uppmärksamhet åt bl.a. kvinnliga missbrukare och stödja forskningsinsatser inom alkohol- och drogområdet. Vidare har socialstyrelsen fått i uppdrag att analysera effekterna av hittills gjorda insatser för kvinnliga missbrukare och bedöma vilka ytterligare åtgärder som behövs på området. Med hänsyn till det anförda bör enligt utskottets mening riksdagen inte ta något initiativ i anledning av motionsyrkandena. Utskottet avstyrker därför motionerna So215 (m) yrkandena 7, 8 delvis och 11, So276 (c) yrkande 11, So286 (m), So336 (fp) yrkande 13, So294 (c, fp, mp), So330 (s) samt So638 (c) yrkande 6. Även motion So443 (mp) yrkande 2 avstyrks.
Behandlingshem för utvecklingsstörda med drogproblem
Bakgrund
I motion 1990/91:So233 av Karl Hagström m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behandlingshem för utvecklingsstörda med drogproblem. Enligt motionärerna har utvecklingsstörda svårt att tillgodogöra sig vård på de behandlingshem som finns i dag. De har också svårt att kommunicera med all den personal de kommer i kontakt med när problemen uppstår. Följden blir att de särbehandlas och att ingen eller ringa behandling erbjuds dem. Motionärerna menar att det är viktigt att behovet av högkvalificerade behandlingshem för utvecklingsstörda med drogproblem undersöks och kartläggs och att därefter behandlingshem för denna grupp uppförs.
Landstinget i Värmland driver sedan sju år tillbaka ett särskilt inackorderingshem för utvecklingsstörda med missbruksproblem. För närvarande vistas där fem utvecklingsstörda på frivillig basis. De har tillgång till egna rum samt gemensamma utrymmen. Personalen är specialiserad på att ta hand om dessa utvecklingsstörda och stödjer dem olika sätt, bl.a. genom att försöka ge dem en meningsfull fritid. Den samarbetar även med en distriktsläkarmottagning. Landstinget ser positivt på den bedrivna verksamheten och överväger att flytta den till lokaler där de utvecklingsstörda kan få tillgång till egna lägenheter.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt att även utvecklingsstörda med drogproblem erbjuds lämplig behandling. Detta är i första hand en uppgift för kommuner och landsting. Utskottet anser inte att riksdagen bör göra något tillkännagivande i frågan. Motion So233 (s) avstyrks därför.
Vidareutbildning
Motionen
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheter till vidareutbildning för personal i missbrukarvården (yrkande 12). Motionärerna anser att det är viktigt att personalen ges möjligheter till vidareutbildning och handledning och att den får all den uppmuntran den är värd.
Bakgrund
Socialstyrelsen har i anledning av ett regeringsuppdrag i september 1988 inrättat en särskild enhet, Institutet för kunskapsutveckling inom missbrukarvården (IKM), som sedan den 1 januari 1991 arbetar med insatser för fortbildning, handledning och evaluering inom missbrukarvården. Institutet skall vid vårdhögskolorna bygga upp en kursverksamhet för anställda inom missbrukarvården. Vidare planerar institutet att i egen regi ge särskilda kurser för anställda inom tvångsvården. Studiematerial som skall användas för studiecirklar på arbetsplatser är under utarbetande. En treterminers utbildning inom institutet av handledare inom missbrukarvården har redan påbörjats. På sikt planeras också en uppbyggnad av regionala enheter som bl.a. skall utbilda personal som skall svara för utvärdering av missbrukarvårdens innehåll, vårdresultat m.m. Till institutet har knutits en referensgrupp med representanter för bl.a. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och kriminalvårdsstyrelsen.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1990/91:SoU6 behandlade utskottet ett motionsyrkande (fp) om vidareutbildning av personal i missbrukarvården. Utskottet konstaterade att arbete pågår inom socialstyrelsen när det gäller utbildning, handledning och evaluering inom missbrukarvården och ansåg med hänsyn härtill att riksdagen borde avstå från uttalanden i frågan (res. fp). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Med hänsyn till bl.a. den verksamhet som startat vid socialstyrelsen när det gäller vidareutbildning av personal inom missbrukarvården behövs enligt utskottet inte något tillkännagivande av riksdagen i denna fråga. Motion So336 (fp) yrkande 12 avstyrks därför.
Möjligheten att delegera beslut enligt socialtjänstlagen
Motionen
I motion 1990/91:So209 av Tom Heyman (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av delegationsförbudet i 48 § socialtjänstlagen. Motionären menar att det av sekretess- och integritetsskäl är olämpligt att vissa ärenden, bl.a. om adoption, så som socialtjänstlagen nu är avfattad måste behandlas av hela socialnämnden och alltså inte kan delegeras till mindre beslutandegrupper.
Gällande bestämmelser
Genom en ändring (SFS 1990:1403) av 4 § SoL gäller från den 1 januari 1992 att kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den eller de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer, samt att vad som i SoL eller annan författning sägs om socialnämnd i förekommande fall gäller de nämnder som utses av kommunfullmäktige. I 46 § SoL stadgas att vad som sägs i SoL eller annan författning om en socialnämnd tillämpas också på sociala distriktsnämnder.
Enligt 6 kap. 33 § i den nya kommunallag (SFS 1991:900) som träder i kraft den 1 januari 1992 får en nämnd uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett ärende eller en viss grupp av ärenden. Från denna regel gäller enligt 6 kap. 34 § samma lag undantag för bl.a. vissa ärenden som anges i särskilda föreskrifter.
En sådan särskild föreskrift finns i 48 § SoL, av vilken bl.a. framgår att uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar i vissa föräldrabalksärenden inte får delegeras. Detta gäller bl.a. socialnämnds skyldighet enligt 4 kap. 10 § första stycket föräldrabalken att avge yttrande till domstol som har att besluta om adoption.
Utskottets bedömning
Socialtjänstkommittén gör för närvarande en bred översyn av socialtjänstlagen. Utskottet utgår från att även den aktuella frågan om det anses lämpligt kan tas upp i sammanhanget. Utskottet anser inte att riksdagen nu bör ta något initiativ i anledning av motion So209 (m). Motionen avstyrks således.
Översyn av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
Motionen
I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den aviserade beredningen av socialtjänstlagen bör ges tilläggsdirektiv rörande en översyn av nuvarande LVU-lagen i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 8 delvis). Motionärerna menar att det i LVU bör införas en motsvarighet till 26 § i gamla barnavårdslagen, vilken innebar att de sociala myndigheterna i samarbete med familjen hade en reell möjlighet att på ett tidigt stadium gå in och hjälpa och stötta familjer där barnen riskerade att råka illa ut fysiskt eller psykiskt. Enligt motionärerna inleddes åtgärderna med att de sociala myndigheterna i samarbete med familjen lade upp planer på åtgärder som syftade till att stötta familjen. Hjälpte inte detta fanns det möjlighet för barnavårdsnämnden att komma med förmaningar och eventuellt varningar till familjen. Ledde inte dessa åtgärder till önskat resultat kunde de sociala myndigheterna lämna föreskrifter. Som ytterligare ett steg kunde beordras övervakning av det enskilda barnet. Först som en sista åtgärd kunde beslut om omhändertagande bli aktuellt. I motionen förordas att den aviserade parlamentariska beredningen för översyn av socialtjänstlagen får tilläggsdirektiv som innebär en översyn av LVU i enlighet med vad som skisserats i motionen.
Gällande bestämmelser m.m.
Enligt 12 § SoL skall socialnämnden verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Nämnden skall i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam social utveckling hos barn och ungdom. Nämnden skall också med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som visat tecken till en ogynnsam utveckling. Vidare skall nämnden i samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.
Enligt 1--4 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, skall insatser för barn och ungdom göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Beslut om vård oberoende av samtycke skall fattas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Sådan vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Beslut om vård med stöd av lagen meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.
I 22 § LVU stadgas att socialnämnden under vissa angivna förhållanden får besluta att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett beslut om behandling meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas.
I proposition 1984/85:171 framhölls i anslutning till föreslagna tillägg till 12 § SoL bl.a. att avsaknaden av möjligheter att vidta tvingande åtgärder med stöd av socialtjänstlagstiftningen inte får innebära att socialtjänsten står passiv och avvaktar till dess LVU blir tillämplig. Om socialtjänstens befattningshavare misslyckas med att etablera en kontakt med den unge bör man ändå följa utvecklingen genom förnyade kontakter och uppsökande verksamhet, anfördes i propositionen.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1989/90:SoU15 behandlade utskottet regeringens proposition 1989/90:28 om ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga och de motioner som väckts i anledning av denna. Utskottet uttalade bl.a. (s. 45) att det är mycket viktigt att socialnämnden arbetar förebyggande, särskilt när det gäller familjer med sociala problem och i fråga om ungdomar i utsatta situationer. Detta följer redan av socialtjänstlagen. Ett ingripande med tvång bör i allmänhet inte komma överraskande. Utskottet anförde vidare att de åtgärder, t.ex. förmaning och varning samt föreskrifter för den unge, vilka var möjliga enligt barnavårdslagen, hade kommit att sakna praktisk betydelse långt innan barnavårdslagen upphörde att gälla. Utskottet ansåg att de i propositionen föreslagna möjligheterna till förebyggande åtgärder enligt LVU fick anses vara tillräckliga och avstyrkte med det anförda de aktuella motionerna (res. m). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Den nya regeringen har i regeringsförklaringen förutskickat olika åtgärder på familjepolitikens område för att ge bättre förutsättningar för trygga familjer och för barnens uppväxt och omvårdnad. Utskottet anser att regeringens förslag på detta område inte bör föregripas. Motion So215 (m) yrkande 8 delvis avstyrks därför.
Tillsynen över den privata vården
Motionen
I motion 1990/91:So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att se över reglerna enligt vad i motionen sägs om etiska regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården (yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta regler för vårdgivarnas kompetens enligt vad i motionen anförts om behovet av kompetens hos privata vårdgivare (yrkande 2). I motionen anförs att det behövs etiska riktlinjer och annan reglering av den vård som erbjuds vid sidan av den offentliga och att det bör finnas en prövning av den yrkesmässiga kompetensen hos de personer som skall öppna en institution.
Bakgrund
Enligt 69 § SoL skall enskild person eller sammanslutning som vill inrätta hem för vård eller boende söka tillstånd hos länsstyrelsen. Vidare anges att ett sådant hem står under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget.
I 10 § socialtjänstförordningen (1981:750) stadgas att vid varje hem för vård eller boende skall finnas en person som förestår verksamheten samt den personal som i övrigt behövs för en ändamålsenlig verksamhet. Vidare anges att socialstyrelsen efter visst samråd meddelar närmare föreskrifter om kompetenskrav för föreståndare vid sådana hem som avses i 12 § LVU (särskilda ungdomshem) och för hem för tvångsvård enligt 22 § LVM.
Socialstyrelsen har utarbetat föreskrifter och allmänna råd rörande hem för vård eller boende som drivs av enskilda (SOSFS 1982:56). Av dessa framgår bl.a. att den person som förestår verksamheten skall ha lämplig utbildning och/eller erfarenhet. I föreskrifterna anges närmare vilken yrkesmässig kompetens som bör ställas på föreståndare av olika typer av hem som drivs av enskilda.
I direktiven för socialtjänstkommittén (s. 24) anförs att det stora inslaget av privata vårdgivare inom vården av barn, ungdomar och missbrukare motiverar en översyn av de regler som finns för tillstånd och tillsyn av verksamheten. Enligt direktiven bör kommittén överväga innehållet i och formerna för tillsynen av såväl den kommunala socialtjänsten som de privata vårdgivarnas verksamhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om vilka villkor som bör vara förenade med tillstånd att driva hem för vård eller boende och hur tillsynen över hemmen bör vara utformad.
Utskottets bedömning
Socialtjänstkommittén har fått i uppdrag att se över reglerna för tillstånd att bedriva privat vård och tillsynen över denna vård. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte. Utskottet avstyrker motion So490 (v).
Utvärdering av sociala insatser
Motionerna
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utveckling av metoder för uppföljning av behandlingsresultaten vid olika vårdformer (yrkande 11). Enligt motionärerna är behandlingsresultaten vid olika vårdformer för unga missbrukare ofullständigt dokumenterade. De anser därför att det är viktigt att uppföljningsmetoder utvecklas för att man skall kunna få en uppfattning om hur väl man lyckas i olika alternativ.
I motion 1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdering av sociala insatser (yrkande 2). Motionärerna anser att man bör utreda om det för socialtjänsten bör finnas ett fristående organ för värdering av nytta, risker och ekonomiska konsekvenser av olika vård- och behandlingsinsatser.
Bakgrund
Socialberedningen konstaterade i sitt betänkande Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget (SOU 1987:22) att det har gjorts få uppföljningsundersökningar om tvångsvårdens resultat och effekter för olika grupper av missbrukare. Studier som möjliggör jämförelser mellan effekter av tvångsvård och andra vårdinsatser för tunga missbrukare saknades helt, liksom jämförelser mellan effekter av tvångsvård och utebliven vård. Det saknades också studier som belyser tvångsvårdens effekter på sikt (s. 358).
I LVM-propositionen (prop. 1987/88:147 och i riksrevisionsverkets, RRV, rapport 1988:273 framhölls behovet av utvärderingar inom missbrukarvården.
Socialstyrelsen bedriver ett kontinuerligt arbete med uppföljning och utvärdering av den sociala verksamheten på olika områden.
Dåvarande regeringen uppdrog i april 1989 åt socialstyrelsen att utreda informationsstrukturen m.m. för socialtjänsten. Som ett första led i uppdraget har socialstyrelsen givit ut rapporten Att beskriva socialtjänsten (SoS-rapport 1991:2). Enligt socialstyrelsen ställer förändringarna inom den offentliga sektorn nya krav på att kunna följa och utvärdera kvalitet, måluppfyllelse och effektivt resursutnyttjande. Det innebär också ökade informations- och statistikbehov på lokal nivå för kommunernas planering, ledning, uppföljning och utvärdering av socialsektorns verksamheter. Det innebär också förstärkta anspråk på de statliga myndigheterna att följa upp och utvärdera de sociala insatserna. I rapporten beskrivs bl.a. hur en ny informationsstruktur för socialtjänsten skulle kunna se ut. Under 1982 kommer ett slutligt förslag till en sådan informationsstruktur att tas fram.
Socialstyrelsen erhöll i maj 1991 ett uppdrag från regeringen att närmare utreda hur behovet av vetenskapligt grundade utvärderingar av behandlingsmetoder och andra insatser inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg skall kunna tillgodoses.
I anledning av uppdraget har socialstyrelsen i en promemoria 1991-09-30 med titeln Förslag till centrum för utvärdering av metoder i socialt arbete lämnat förslag till en särskild centrumbildning som inom socialstyrelsen skall verka på området. Det föreslagna centrumet skall enligt socialstyrelsen ur olika aspekter vetenskapligt värdera olika metoder och insatser inom individ- och familjeomsorgen. Vidare skall centrumet göra kunskapssammanställningar och bedömningar, sprida information och verka för genomförande så att förändringar kan ske till bättre och mer effektiva metoder. Centrumet skall också fungera som kunskapscentrum när det gäller utvärdering av metoder i socialt arbete och utveckla internationellt samarbete på området. Om regeringen beslutar att centrumet skall inrättas bör det enligt socialstyrelsen kunna starta sin verksamhet den 1 januari 1992.
Dåvarande regeringen tillkallade i maj 1991 en särskild utredare för att göra en översyn av arbets- och ansvarsfördelningen vad gäller statens insatser inom barn- och ungdomsområdet i syfte att finna mer effektiva former för samordning, utvärdering och uppföljning. Utredarens arbete skall vara slutfört före utgången av april 1992 (dir. 1991:42).
Enligt direktiven för socialtjänstkommittén (s. 24 f.) krävs att såväl statens som kommunernas och landstingens uppföljnings- och utvärderingsinstrument förbättras. I kommitténs uppdrag ingår därför att överväga vilken uppföljning och utvärdering som bör ske av den kommunala socialtjänsten och de privata vårdgivarnas verksamhet och hur detta arbete kan underlättas och stärkas.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om behovet av utvärderingar inom socialtjänsten och missbrukarvården. I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 34) hänvisade utskottet till det arbete som pågick på området och ansåg mot bakgrund härav att något initiativ från riksdagen inte behövdes. Då aktuella motioner (s och fp) avstyrktes därför (res. fp). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att det på olika håll pågår arbete som syftar till att förbättra metoderna för utvärdering av olika sociala insatser. Den nya regeringen har bl.a. att ta ställning till ett förslag om att ett särskilt centrum skall inrättas för dessa frågor. Enligt utskottets mening behövs mot denna bakgrund inte något tillkännagivande från riksdagen. Utskottet avstyrker motionerna So336 (fp) yrkande 11 och So484 (fp) yrkande 2.
Prostitution
Motionerna
I motion 1990/91:So227 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om intensifierade sociala insatser för de prostituerade. Enligt motionärerna bedriver bl.a. socialtjänsten ett mycket aktivt arbete dels av förebyggande karaktär, dels genom direkta insatser för de prostituerade. Socialtjänstens arbete är, anför motionärerna, mycket angeläget, inte minst som ett sätt att försöka hindra spridningen av HIV/aids. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju617.)
I motion 1990/91:So242 av Gullan Lindblad (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att komma till rätta med den ökade manliga prostitutionen i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av organisationsstöd i anledning av situationen (yrkande 2). Motionären anför att trots att ansvariga myndigheter är medvetna om att prostitutionen bland unga män fortsätter att öka görs inte mycket för att kartlägga problemen och åtgärda dessa. Samtidigt, sägs det i motionen, har frivilliga organisationer, däribland RFSL, genom volontärverksamhet försökt att nå dessa unga män och få dem från gatan.
Bakgrund
Socialstyrelsen följer kontinuerligt upp vad som på olika håll görs för att komma till rätta med prostitutionen och de problem som är kopplade till denna i form av drogmissbruk, smittorisk, m.m. Socialstyrelsen samarbetar med de särskilda grupper som inom socialtjänsten i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping ägnar sig åt de prostituerade och håller sig informerad om utvecklingen genom regelbundna träffar med främst de socialarbetare som arbetar med prostitution. Under våren innevarande år arrangerade socialstyrelsen ett nordiskt seminarium om prostitution. Socialstyrelsen verkar vidare genom ekonomiska bidrag m.m. för att vården av kvinnliga drogmissbrukare -- som inte sällan är prostituerade i större eller mindre utsträckning -- skall utökas och förbättras bl.a. genom att fler behandlingshem för enbart kvinnor startas.
Inom justitiedepartementet pågår en utredning angående kriminalisering av den s.k. könshandeln. Utredningens resultat kommer att publiceras i en departementspromemoria under denna höst. I promemorian kommer bl.a. att ges en allmän skildring av hur prostitutionen har utvecklats sedan prostitutionsutredningen avlämnade sitt betänkande.
Tidigare riksdagsbehandling
Socialutskottet har vid flera tillfällen behandlat olika frågor om prostitution. Justitieutskottet beredde våren 1988 socialutskottet tillfälle att yttra sig över ett antal motioner som rörde prostitution. I socialutskottets yttrande (SoU 1987/88:3y) finns en redogörelse för prostitutionen i Sverige, som grundar sig på uppgifter i prostitutionsutredningens betänkande SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, samt uppgifter som framkom vid en av utskottet anordnad hearing i ämnet under 1988.
I det ovan nämnda yttrandet anförde socialutskottet att en väl fungerande social verksamhet bland de prostituerade har visat sig ge tämligen goda resultat när det gäller att få icke missbrukande kvinnor att upphöra med prostitution. Utskottet noterade i denna del att särskilda prostitutionsgrupper skapats inom socialförvaltningarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. En verksamhet av den typ som dessa grupper bedriver med aktivt uppsökande av de prostituerade kvinnorna i deras miljöer, då man försöker motivera kvinnan att lämna verksamheten, följt av erbjudanden om hjälp i olika former för att skapa en annorlunda tillvaro, var, enligt utskottets mening, oundgängligen nödvändigt för att hjälpa de kvinnor som redan fanns i prostitutionen. Också då det gäller missbrukande prostituerade kan, anförde utskottet, sociala insatser ge goda effekter. Insatserna måste emellertid i första hand inriktas på att bryta missbruket. Utskottet konstaterade att en omfattande verksamhet med sådan inriktning bedrivs bland de prostituerade, delvis med stöd av medel som anslagits för bekämpningen av aids. Utskottet uttalade vidare att det visserligen åvilar kommunerna att genom sin socialtjänst svara för att alla som vistas där får det stöd och den hjälp som de behöver. Utskottet ansåg det emellertid angeläget att stimulera till uppbyggnaden av en kontinuerlig prostitutionsförebyggande verksamhet t.ex. genom bidrag till utvecklingsarbete på området. Regeringen borde enligt utskottet överväga möjligheten att stödja uppbyggnaden av en sådan verksamhet. Detta borde ges regeringen till känna.
Justitieutskottet (JuU 1987/88:12 s. 15) anslöt sig till socialutskottets förslag.
I betänkandet 1989/90:SoU20 uttalade utskottet att de sociala insatserna för prostituerade kvinnor borde förstärkas. Utskottet vidhöll sin inställning att det fick anses angeläget att stimulera uppbyggnaden av den prostitutionsförebyggande verksamheten. Utskottet förutsatte att regeringen tog erforderliga initiativ i denna fråga.
Utskottets bedömning
Inom socialstyrelsen och i de kommuner som främst är berörda pågår kontinuerligt arbete som syftar till att komma till rätta med prostitutionen. Vidare utgår statligt stöd till bl.a. organisationer som på olika sätt arbetar för att förebygga prostitution. Därtill kommer att frågan om kriminalisering av den s.k. könshandeln är föremål för utredning. Den nya regeringens förslag i dessa frågor bör enligt utskottets mening inte föregripas. Utskottet avstyrker därför motionerna So227 (s) och So242 (m).
Information om homosexualitet
Motionen
I motion 1990/91:So307 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om homosexualitet. Motionärerna konstaterar att socialstyrelsen har ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för homosexuella och de understryker vikten av att socialstyrelsen på olika sätt informerar om vad homosexualitet är.
Bakgrund
Socialstyrelsen har genom ett regeringsuppdrag i december 1987 fått ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för homosexuella. I uppdraget ingår att i samråd med berörda myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas situation. Styrelsen skall vidare överväga i vilka former diskrimineringen av homosexuella kan motverkas av samhället. I uppdraget ingår också att ur ett särskilt anslag fördela bidrag till homosexuellas organisationer för deras arbete på riksplanet. Socialstyrelsen har inom ramen för regeringsuppdraget ordnat viss internutbildning och ett forskningsseminarium. Genom en enkät till ett hundratal myndigheter har styrelsen bl.a. önskat göra dessa myndigheter uppmärksamma på de lagändringar som genomförts. Avsikten med enkäten var också att ge varje myndighet tillfälle att ställa givna lagändringar och diskrimineringsproblematiken i relation till den egna myndigheten. Socialstyrelsen har utarbetat en katalog om rättigheter för homosexuella som under innevarande höst skall spridas via bl.a. de homosexuellas organisationer och apoteken. Överläggningar med skolöverstyrelsen angående sex- och samlevnadsundervisningen i skolan med avseende på homosexualitet har resulterat i en lärarhandledning som också skall distribueras under denna höst. Fyra gånger om året håller socialstyrelsen journalistseminarier om homosexfrågor på olika håll i landet. En sammanställning av den forskning som bedrivs i frågor som berör de homosexuella är under utarbetande. Denna skall tjäna som underlag för överväganden om vilken forskning som kan behövas i framtiden.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 36 f.) behandlades en motion (vpk) om att hos regeringen skyndsamt begära förslag om insatser för att stärka de homosexuellas situation i samhället. Utskottet konstaterade att socialstyrelsen genom ett regeringsuppdrag i december 1987 fått ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för homosexuella och att i uppdraget bl.a. ingår att motverka diskrimineringen av homosexuella och att fördela bidrag till homosexuellas organisationer. Det anfördes att det är angeläget att detta arbete fortsätter. Utskottet ansåg mot denna bakgrund att något initiativ från riksdagen inte behövdes. Motionsyrkandet avstyrktes därför. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan. Motion So307 (fp) avstyrks därför.
Åtgärder mot spelberoende
Motionen
I motion 1990/91:So309 av Karin Israelsson (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande information, vård och stöd till spelberoende. Motionären föreslår ett särskilt stöd till kommuner, organisationer, stiftelser och privata företag som upprättar kvalificerade behandlingsprogram för spelberoende personer. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Kr327.)
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner (c) om spelberoende. I betänkandet 1988/89:SoU20 hade utskottet inhämtat att dåvarande delegationen för socialforskning, DSF, i maj 1989 skulle behandla två ansökningar om forskningsprojekt på området. Utskottet uttalade som sin inställning att det spelberoende som vissa människor råkat in i ingav oro. Konsekvenserna av ett beroende kunde vara förödande, inte minst för spelaren och hans nära anhöriga, framhöll utskottet. Utskottet noterade att frågan om skuldsanering var under utredning. Vidare anfördes att ett par forskningsprojekt som behandlar dessa problem på senare tid hade aktualiserats. Utskottet utgick vidare från att regeringen följde utvecklingen på området och vidtog erforderliga åtgärder. Med hänsyn härtill ansåg utskottet att riksdagen inte hade anledning att ta något initiativ i frågan. De då aktuella motionerna (c) avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 36 f.) hade utskottet inhämtat från DSF att vid Stockholms universitet pågick ett forskningsprojekt som gällde en kartläggning av omfattningen av spelberoendet och att mindre studier som gällde hästspel och enskilda spelberoende och deras anhöriga hade genomförts. Vidare hade inhämtats att Huddinge sjukhus avsåg att under hösten 1990 inleda en undersökning där sambandet mellan biologiska faktorer och spelmani skulle studeras. Utskottet vidhöll sin tidigare inställning att omfattningen av spelberoendet ingav oro. Utskottet konstaterade att forskningsprojekt pågick på området. Med hänsyn härtill avstyrktes de då aktuella motionerna (c).
Det ovannämnda forskningsprojektet vid Stockholms universitet har nu avslutats. Resultatet av projektet kommer så småningom att publiceras i tidningsartiklar. Enligt projektledaren professor Eckhart Kühlhorn är det svårt att fastställa hur många människor som kan sägas vara spelberoende. Genom kontakter med olika myndigheter har man fått fram ett antal om 275--500 i Stockholms län. När det gäller att fastställa det verkliga antalet blir det dock enligt professor Kühlhorn fråga om rena gissningar, inte minst därför att de som är spelberoende ofta inte vill ta kontakt med någon för att komma till rätta med sina problem.
Behandling för spelberoende erbjuds sedan 1985 vid motivationshemmet Backgården i Hedemora. För närvarande genomgår ett tiotal personer behandling för sitt spelberoende. Behandlingen består av en tre månaders utrednings- och motivationsfas på Backgården som följs av en sex månaders vistelse på behandlingshem och avslutas med en längre öppenvårdsfas.
Utskottets bedömning
Utskottet utgår från att problemen med spelberoende är kända för regeringen. Riksdagen behöver därför inte ta något initiativ i frågan. Motion So309 (c) avstyrks således.
Omsorger om brottsoffer
Motionerna
I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om individuella vårdprogram för brottsoffer (yrkande 6). Motionärerna anser att individuella vårdprogram bör upprättas för brottsoffer så att de får adekvat hjälp. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju821.)
I motion 1990/91:So285 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsamt förslag angående omsorgen om brottsoffer inom socialvård och sjukvård (yrkande 1). Motionärerna anser att det i socialtjänstlagen bör föras in ett nytt avsnitt som särskilt behandlar omsorgen om brottsoffer. I lagen bör såväl behovet av socialjourer som en uppföljande kontaktverksamhet med brottsoffer behandlas, framhålls det i motionen. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju825.)
Bakgrund
Några särskilda bestämmelser om brottsoffer finns inte i socialtjänstlagen. Enligt 3 § SOL har kommunerna det yttersta ansvaret för att alla som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Av 10 § framgår bl.a. att socialnämnden bör tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.
På regeringens uppdrag har brottsförebyggande rådet (BRÅ) genomfört en undersökning rörande brottsofferjourer och behovet i övrigt av stöd- och hjälpåtgärder åt brottsoffer. BRÅ har föreslagit att bl.a. personal inom socialtjänst och sjukvård bör ges möjlighet att i större utsträckning än nu är fallet uppmärksamma brottsoffrens problem (BRÅ utredning 1988:1).
I sitt slutbetänkande Våld och brottsoffer (SOU 1990:92) anför våldskommissionen följande vad beträffar brottsoffer och socialtjänsten (s. 153).
Ett studium av statistik över olika brottsoffergrupper visar att vissa grupper i samhället är särskilt utsatta. Ensamstående mammor med småbarn är en sådan grupp. De är kraftigt överrepresenterade som offer inte bara för våld utan även för bostadsinbrott. En annan riskkategori är samhällets utslagna. När det gäller dessa grupper finns ofta kontakt redan etablerad med socialtjänsten. Det är därför naturligt att socialtjänsten bistår dem när de råkat ut för våld eller tillgrepp. När mammor med barn har drabbats är det angeläget att någon ser och tolkar barnets reaktioner. För detta är socialtjänsten väl lämpad. Socialtjänsten kan också hjälpa kvinnorna att bryta med de män, som slår dem. Ofta är det, när det gäller de särskilda riskkategorier som här diskuteras, nödvändigt att åstadkomma en förändring i livssituationen för att de inte skall utsättas för upprepat våld. De utslagna måste motiveras att bryta upp ur missbruk, bidragsberoende och kriminalitet. Socialtjänsten bör ta varje tillfälle till hjälp i sitt påverkandearbete. Situationen efter det att den enskilde utsatts för våld eller annat svårt angrepp på integriteten kan vara gynnsam för att åstadkomma förändringar. Socialtjänsten bör därför erbjuda hjälp i olika former till brottsoffer som vänder sig till den.
Våldskommissionen anför vidare att hälso- och sjukvården gör en kvantitativt och kvalitativt högklassig insats för offer för våldsbrott. Den måste enligt kommissionen emellertid bli bättre i vissa avseenden. Ett sådant rör problemet med alla våldsoffer som vårdas på sjukhus utan att de identifieras som offer för våldsbrott. Våldskommissionen noterar att Landstingsförbundet påbörjat en kampanj inom sjukvården som heter Vården mot våld, och som syftar till att lära personalen att upptäcka brottsoffer och att bemöta dem på ett lämpligt sätt. Därtill bör, enligt kommissionen, sjukvården bygga upp en särskild kunskap hos psykiatriker, psykologer och kuratorer att hjälpa brottsoffer. Kommissionen hänvisar till de krisgrupper för större olyckshändelser som sjukvården har skapat på många håll och vars verksamhet skulle kunna vidgas till att omfatta även brottsoffer.
I sitt betänkande betonar våldskommissionen att oavsett hur samhället bygger ut hjälpen till offer för brott så kommer de ideellt arbetande brottsoffer- och kvinnojourerna att fylla ett stort och viktigt behov.
Våldskommissionens förslag bereds för närvarande i regeringskansliet.
Såväl brottsoffer- som kvinnojourerna erhåller statligt stöd via särskilda anslag i statsbudgeten. Regeringen uppdrog i september detta år åt rikspolisstyrelsen att i samarbete med domstolsverket, riksåklagaren och socialstyrelsen genomföra fortbildning av berörda yrkesgrupper i frågor som rör våld mot kvinnor. För att genomföra uppdraget har 3 milj.kr. ställts till förfogande. Till detta kommer ytterligare 500 000 kr. till socialstyrelsen för utbildning av läkare m.fl.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1989/90:JuU28 anförde justitieutskottet i anledning av ett antal motioner om stöd till brottsoffer att utskottet tidigare konstaterat att det är självklart att brottsoffers behov av bl.a. personligt stöd inte alltid kan tillgodoses genom åtgärder från polisen, åklagarna och domstolarna. Utskottet pekade på att brottsofferjourerna har en stor uppgift att fylla i detta sammanhang. Utskottet tillade att också insatser av andra samhällsorgan såsom socialtjänsten, kroppssjukvården och den psykiatriska vården kan bli aktuella. Utskottet förutsatte att de samhällsorgan som har att svara för den individuella vården organiserar sin verksamhet på ett sådant sätt att de krav som rimligen kan ställas går att uppfylla. Frågor om brottsofferjourerna m.m. behandlades senast av justitieutskottet i betänkandet 1990/91:JuU21.
I betänkandet 1990/91:JuU21 (s. 6 f.) behandlade justitieutskottet bl.a. ett antal motioner (m, fp och c) med krav på en brottsofferutredning. Utskottet underströk rent allmänt sin positiva inställning till samlade åtgärder för att förbättra situationen för brottsoffer. Utskottet fann det emellertid tveksamt om det var verkningsfullt att ytterligare utreda sådana frågor i ett brett perspektiv. Utskottet erinrade om att våldskommissionen nyligen avslutat sitt arbete och att beredning pågick i justitiedepartementet av slutbetänkandet. Härtill kom enligt utskottet det mycket omfattande arbete som lagts ned på brottsofferfrågorna under senare år. Utskottet kunde därför inte ställa sig bakom kraven på ytterligare utredning och avstyrkte bifall till de aktuella motionerna (res. m, fp och c). Riksdagen följde utskottet.
Socialutskottet har tidigare behandlat frågor som rör omsorger om brottsoffer. I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 41) uttalade utskottet att det var angeläget att uppmärksamma behovet av stöd och hjälp åt de personer som blivit offer för brott. I avvaktan på våldskommissionens rapport borde riksdagen emellertid enligt utskottets mening inte överväga något initiativ i frågan. Den då aktuella motionen (m) avstyrktes därför (res. m). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Den nya regeringen har i regeringsförklaringen uttalat att den avser att stärka brottsoffrens ställning. Vidare bereds inom regeringskansliet våldskommissionens slutbetänkande med bl.a. synpunkter i fråga om brottsoffren. Utskottet anser att regeringens förslag på detta område inte bör föregripas. Motionerna So276 (c) yrkande 6 och So285 (m) yrkande 1 avstyrks därför.
Vissa narkotikafrågor
Motionen
I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förtecknande av förbjudna narkotiska preparat (yrkande 9) och att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete på alla nivåer i kampen mot narkotikan (yrkande 12). Motionärerna menar att regeringen bör ge socialstyrelsen i uppdrag att med högsta prioritet följa utvecklingen av s.k. designade droger. Motionärerna pekar också på betydelsen av att Sverige på olika sätt samarbetar internationellt angående frågor om narkotika.
Bakgrund
I 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) definieras narkotika som läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper, och som därför antingen är föremål för kontroll enligt en internationell konvention som Sverige har biträtt, eller som av regeringen har förklarats skola anses som narkotika.
Sverige har biträtt tre FN-konventioner beträffande narkotika såvitt nu är av intresse. Dels 1961 års allmänna narkotikakonvention (den s.k. Single Convention), med ändringsprotokoll år 1972, dels 1971 års konvention om psykotropa substanser och dels 1988 års konvention mot olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen. I listor som fogas till de två förstnämnda konventionerna och som fortlöpande revideras finns upptagna de ämnen som är föremål för internationell kontroll.
I förordningen (1983:366, ändrad och omtryckt 1989:790) om att vissa substanser skall anses som narkotika har regeringen angivit de ytterligare substanser som skall anses som narkotika enligt narkotikastrafflagen. Dessa indelas i centralstimulerande medel, hallucinogener, smärtstillande medel samt sömnmedel och lugnande medel.
I USA antogs år 1986 en lagstiftning mot analoga substanser till redan kontrollerade narkotika, The Controlled Substance Analogue Enforcement Act, som riktar sig mot designade droger. Motsvarande lagstiftningar finns också i Nya Zeeland och Storbritannien.
Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, föreslog år 1988 socialstyrelsens dåvarande läkemedelsavdelning att se över narkotikalagstiftningen och därvid inkludera i första hand olika amfetaminanaloger. Syftet med en sådan översyn skulle vara att möjliggöra ingripanden mot s.k. designade droger.
Läkemedelsverket avser att senast under början av år 1992 göra en genomgång och eventuell omarbetning av narkotikaföreskrifterna. Den av SKL aktualiserade frågan skall diskuteras i samband därmed.
Socialdepartementet arbetar för närvarande med en översyn av narkotikaförordningen. Bl.a. övervägs frågan om hur narkotika skall definieras. En proposition är planerad till våren 1992.
Sverige deltar på en mängd olika områden i den internationella kampen mot narkotika. På nordisk nivå arbetar Sverige bl.a. genom Nordiska kontaktmannaorganet för narkotikafrågor, som är ett samarbetsorgan under Nordiska ministerrådet. De nordiska polis- och tullmyndigheterna samarbetar genom den s.k. PTN-gruppen. Polisen och tullen samarbetar också internationellt genom organisationerna Interpol resp. CCC. I Europarådet handlägger den s.k. Pompidougruppen bl.a. olika narkotikafrågor. Vidare bedriver EG ett omfattande arbete på området. Under detta år skall, efter förslag från Sverige, de FN-organ som arbetar med narkotikafrågor integreras i ett enda sekretariat, FNs narkotikaprogram, UNDCP. I det nya programmet skall allt operativt och konventionsbevakande arbete inom FN samlas. Programmet skall offensivt hjälpa producentländerna att minska produktionen samt stödja u-länderna i deras ansträngningar för att bygga upp en effektiv läkemedelskontroll. Programmet skall även bekämpa den internationella handeln och uppmärksamma preventions- och vårdfrågor. För budgetåret 1991/92 har Sverige avsatt 55 milj.kr. till UNDCP. Sverige är därmed den näst största bidragsgivaren till programmet. Inom FN arbetar också världshälsoorganisationen, WHO, med narkotikafrågor. Även dess drogprogram stöds ekonomiskt av Sverige.
Tidigare riksdagsbehandling
Riksdagen har tidigare i flera sammanhang behandlat frågor om olika narkotiska preparat såsom bl.a. designade droger. I betänkandet SoU 1985/86:17 (s. 27 f.) gjorde utskottet bedömningen att det fanns klara fördelar med en uppräkningsdefinition av den typ som för närvarande tillämpas, då en sådan definition gör det möjligt för var och en att skaffa sig kunskap om ifall ett visst ämne är narkotika eller inte. Definitionen är dessutom enkel och juridiskt exakt och därigenom tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Utskottet ansåg att beredskapen för att möta en situation då det på den svenska marknaden uppträder nya narkotiska ämnen eller preparat var god. Utskottet anförde också att oavsett vilken narkotikadefinition som tillämpas måste krav uppställas på en klar identifiering av ett ämne innan någon kan ställas till ansvar för befattning därmed.
I betänkandet SoU 1986/87:22 (s. 12 f.) omtalade utskottet att det hade ordnat en hearing angående designade droger med företrädare för justitie- och socialdepartementet samt socialstyrelsen. Utskottet hänvisade till vad det anfört i frågan i betänkandet SoU 1985/86:17 och fann att det inte hade framkommit något som gav skäl till ändrat ställningstagande.
I betänkandet SoU 1987/88:17 (s. 31 f.) anförde utskottet som sin mening att utvecklingen av nya narkotiska preparat måste följas med stor uppmärksamhet. Utskottet anförde vidare att det inte fanns anledning till ändring av narkotikadefinitionen.
Utskottets bedömning
I regeringsförklaringen har den nya regeringen förutskickat olika åtgärder för att komma till rätta med narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk. Mot denna bakgrund anser utskottet att riksdagen inte nu bör göra några uttalanden i de aktuella frågorna. Motion So215 (m) yrkandena 9 och 12 avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande bistånd m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So210, 1990/91:So331 och 1990/91:So269,
2. beträffande allmänna riktlinjer att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So205, 1990/91:So214 och 1990/91:So232,
3. beträffande vissa förebyggande insatser att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So215 yrkande 3, 1990/91:So276 yrkande 10, 1990/91:So299, 1990/91:So329, 1990/91:So601 och 1990/91:So638 yrkande 1,
4. beträffande de bostadslösas situation att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So268, 1990/91:So219 yrkande 1, 1990/91:So220, 1990/91:So226 yrkande 11 och 1990/91:So336 yrkande 14,
5. beträffande missbrukarvård m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So215 yrkandena 7, 8 delvis och 11, 1990/91:So276 yrkande 11, 1990/91:So286, 1990/91:So294, 1990/91:So330, 1990/91:So336 yrkande 13, 1990/91:So443 yrkande 2 samt 1990/91:So638 yrkande 6,
6. beträffande behandlingshem för utvecklingsstörda med drogproblem att riksdagen avslår motion 1990/91:So233,
7. beträffande vidareutbildning att riksdagen avslår motion 1990/91:So336 yrkande 12,
8. beträffande möjligheten att delegera beslut enligt socialtjänstlagen att riksdagen avslår motion 1990/91:So209,
9. beträffande översyn av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga att riksdagen avslår motion 1990/91:So215 yrkande 8 delvis,
10. beträffande tillsynen över den privata vården att riksdagen avslår motion 1990/91:So490,
11. beträffande utvärdering av sociala insatser att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So336 yrkande 11 och motion 1990/91:So484 yrkande 2,
12. beträffande prostitution att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So227 och 1990/91:So242,
13. beträffande information om homosexualitet att riksdagen avslår motion 1990/91:So307,
14. beträffande åtgärder mot spelberoende att riksdagen avslår motion 1990/91:So309,
15. beträffande omsorger om brottsoffer att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So276 yrkande 6 och 1990/91:So285 yrkande 1,
16. beträffande vissa narkotikafrågor att riksdagen avslår motion 1990/91:So215 yrkandena 9 och 12.
Stockholm den 5 november 1991
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s), Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s) och Chatrine Pålsson (kds).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1 Motionerna1 Utskottet5 Bistånd m.m.5 Normer för socialbidrag5 Rätt till bistånd för vårdkostnader m.m.7 Återbetalningsskyldighet för utrustningsbidrag8 Utskottets bedömning9 Allmänna riktlinjer9 Socialtjänstens roll i samhällsplaneringen9 Uppsökande verksamhet10 Information om socialtjänstlagen m.m.12 Utskottets bedömning13 Vissa förebyggande insatser13 Utsatta familjer13 Situationen för ensamstående förvärvsarbetande14 Ungdomars ekonomi15 Utskottets bedömning15 De bostadslösas situation16 Utskottets bedömning19 Missbrukarvård m.m.19 Tillgången på vårdplatser, olika vårdformer m.m.19 Utslussning23 Kvinnliga missbrukare m.m.24 Utskottets bedömning27 Behandlingshem för utvecklingsstörda med drogproblem27 Utskottets bedömning28 Vidareutbildning28 Utskottets bedömning29 Möjligheten att delegera beslut enligt socialtjänstlagen29 Utskottets bedömning30 Översyn av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)30 Utskottets bedömning31 Tillsynen över den privata vården32 Utskottets bedömning33 Utvärdering av sociala insatser33 Utskottets bedömning34 Prostitution35 Utskottets bedömning36 Information om homosexualitet37 Utskottets bedömning38 Åtgärder mot spelberoende38 Utskottets bedömning39 Omsorger om brottsoffer39 Utskottets bedömning41 Vissa narkotikafrågor42 Utskottets bedömning44 Hemställan44