Socialpolitik - inriktning och anslag
Betänkande 1991/92:SoU15
Socialutskottets betänkande
1991/92:SOU15
Socialpolitik -- inriktning och anslag
Innehåll
- Sammanfattning
- Proposition 1991/92:100 bil. 6
- Motioner
- Utskottet
- Hemställan
- Reservationer
- Innehållsförteckning
1991/92
SoU15
Sammanfattning
I betänkandets första del behandlas frågor om inriktningen av socialpolitiken mot bakgrund av uttalanden i budgetpropositionen och olika motionsyrkanden väckta under den allmänna motionstiden. I betänkandets andra del behandlas samtliga anslagsyrkanden och andra yrkanden i budgetpropositionen inom socialutskottets beredningsområde samt ett stort antal motioner från allmänna motionstiden som rör anslagen för budgetåret 1992/93. Totalt behandlas 324 motionsyrkanden. Anslagen E 15--16 behandlas av försvarsutskottet i dess betänkande 1991/92:FöU12.
Utskottet ställer sig helt bakom den inriktning av socialpolitiken som redovisas i budgetpropositionen. Socialdemokraterna har i motioner lagt fram förslag till socialpolitiska åtgärder med en annan inriktning. Dessa motioner avstyrks av utskottet.
Utskottet ställer sig också bakom regeringens anslagsförslag och de förslag till lagändringar som läggs fram i propositionen samt avstyrker samtliga motioner som rör de olika sakområdena.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet redovisar i olika reservationer resp. i en meningsyttring sin syn på inriktningen av socialpolitiken.
I fråga om anslagen har anmälts 26 reservationer från Socialdemokraterna och en meningsyttring från Vänsterpartiet.
Av innehållsförteckningen på betänkandets sista sidor framgår hur reservationerna och meningsyttringen fördelar sig på olika områden.
FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1991/92:100 bil. 6
Regeringen har under anslagen A 1--A 7 (s. 16--24) föreslagit
A 1 att riksdagen till Socialdepartementet för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 47 862 000 kr.
A 2 att riksdagen till Utredningar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 30 905 000 kr.
A 3 att riksdagen till Uppföljning, utvärdering m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 25 870 000 kr.
A 4 att riksdagen till Internationell samverkan för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 39 162 000 kr.
A 5 att riksdagen till Socialvetenskapliga forskningsrådet för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 79 175 000 kr.
A 6 att riksdagen till Insatser mot aids för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 192 720 000 kr.
A 7 att riksdagen till Avvecklingskostnader för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 35 000 000 kr.
Regeringen har under anslagen C 1 (s. 43--46), C 5 (s. 52--53) och C7--C 8 (s. 54--55) föreslagit
C 1
dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
2. lag om ändring i lagen (1991:1940) om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
3. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
dels att riksdagen till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 17 645 000 000 kr.
C 5
dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
2. lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande,
dels att riksdagen till Bidragsförskott för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 3 085 000 000 kr.
C 7
dels att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn,
dels att riksdagen till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 8 250 000 kr.
C 8 att riksdagen till Bidrag till kostnader för internationella adoptioner för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 22 000 000 kr.
Regeringen har under anslagen E 1--14 och E 17--19 (s. 109--146) föreslagit
E 1 att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 205 744 000 kr.
E 2 att riksdagen till Läkemedelsverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.
E 3 att riksdagen till Rättsmedicinalverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett ramanslag på 161 444 000 kr.
E 4 att riksdagen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 12 692 000 kr.
E 5 att riksdagen till WHO-enheten för rapportering av läkemedelsbiverkningar för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 2479000 kr.
E 6 att riksdagen till Statens institut för psykosocial miljömedicin för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 5 741 000 kr.
E 7 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Uppdragsverksamhet för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.
E 8 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Centrallaboratorieuppgifter för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 46 222 000 kr.
E 9 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Försvarsmedicinsk verksamhet för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 4 938 000 kr.
E 10 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium: Utrustning för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 2 584 000 kr.
E 11 att riksdagen till Epidemiberedskap m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 16 036 000 kr.
E 12 att riksdagen till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 30 375 000 kr.
E 13 att riksdagen till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 3 495 682 000 kr.
E 14 att riksdagen till Specialistutbildning av läkare m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 30443000 kr.
E 17 att riksdagen till Statens folkhälsoinstitut för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 106 883 000 kr.
E 18 att riksdagen till Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 250 000 000 kr.
E 19
dels att riksdagen godkänner att statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik ombildas till en fristående myndighet med de uppgifter som angetts i propositionen,
dels att riksdagen till Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 11 408 000 kr.
Regeringen har under anslagen F 1--4 (s. 153--161) föreslagit
F 1 att riksdagen till Bidrag till barnomsorg för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 13 690 000 000 kr.
F 2 att riksdagen till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan för budgetåret 1992/93 anvisar ett anslag på 40000000 kr.
F 3 att riksdagen till Barnmiljörådet för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 5 199 000 kr.
F 4
dels att riksdagen godkänner att verksamheten inom NIA:s ansvarsområde skall ha den övergripande målsättning som förordats i avsnittet Slutsatser i propositionen,
dels att riksdagen till Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor för budgetåret 1992/93 anvisar ett ramanslag på 5 828 000 kr.
Regeringen har under anslagen G 1--15 (s. 170--191) föreslagit
G 1 att riksdagen till Bidrag till service och vård för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 7 976 000 000 kr.
G 2 att riksdagen till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 797000000 kr.
G 3 att riksdagen till Kostnader för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 45 521 000 kr.
G 4 att riksdagen till Nämnden för vårdartjänst för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 122 328 000 kr.
G 5 att riksdagen till Ersättning för texttelefoner för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 74 600 000 kr.
G 6 att riksdagen till Ersättning till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 46 169 000 kr.
G 7 att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 56 260 000 kr.
G 8 att riksdagen till Statens hundskola för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.
G 9 att riksdagen till Statens handikappråd för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 5 955 000 kr.
G 10 att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 129248000 kr.
G 11 att riksdagen till Bilstöd till handikappade för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 206 000 000 kr.
G 12 att riksdagen till Bidrag till byggande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer anvisar ett reservationsanslag på 400 000 000 kr.
G 13 att riksdagen till Bidrag för viss ombyggnad av sjukhem m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 200 000 000 kr.
G 14 att riksdagen till Bidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade för budgetåret 1992/93 anvisar ett anslag på 700 000 000 kr.
G 15 att riksdagen till Utvecklingsmedel m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 11 946 000 kr.
Regeringen har under anslagen H 1--4 (s. 209--214) föreslagit
H 1 att riksdagen till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 7 964 000 kr.
H 2 att riksdagen till Bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 950 000 000 kr.
H 3 att riksdagen till Bidrag till organisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 28 755 000 kr.
H 4 att riksdagen till Utvecklings- och försöksverksamhet för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 29 003 000 kr.
Motioner
1991/92:So202 av Kurt Ove Johansson och Anita Modin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkning av åldern vid alla inköp av alkoholhaltiga drycker från 20 år till 18 år.
1991/92:So203 av Knut Billing (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att ändra lagen om handel med rusdrycker så att de fasta teatrarna kan ges tillstånd att servera öl och vin under paus i pågående föreställning.
1991/92:So205 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att beräkna omfattningen av den oregistrerade alkoholkonsumtionen och med uppgift att föreslå åtgärder för att minska denna konsumtion.
1991/92:So206 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för att förebygga och minska förekomsten av spelberoende,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiering av insatser mot spelberoende,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det planerade folkhälsoinstitutets roll i arbetet med att förebygga och minska förekomsten av spelberoende.
1991/92:So207 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att begreppet "väsentliga förflyttningssvårigheter" i reglerna om bilstöd till handikappade ges en vidare tolkning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den s.k. 49-årsgränsen tas bort,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bilstödet inte skall påverka handikappersättningens storlek,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av bilstöd också till fosterföräldrar.
1991/92:So208 av Bo Nilsson och Lena Öhrsvik (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frågor som bör tas med i den utredning som pågår i riksförsäkringsverket,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att eventuella förslag till förbättringar i anledning av motionen föreläggs snarast.
1991/92:So211 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avskaffa de regleringar som begränsar Systembolagets öppettider,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Systembolagets affärsetablering och försäljningsformer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Systembolagets skyldighet att bedriva alkoholpolitisk upplysning.
1991/92:So214 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen beslutar avskaffa lördagsstängningen på Systembolaget.
1991/92:So215 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att omgående starta en försöksverksamhet med möjlighet för livsmedelshandlarna i Stockholmsområdet att saluföra lättviner och motsvarande alkoholsvaga drycker.
1991/92:So219 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överförande av beslut om serveringstillstånd från länsstyrelserna till kommunerna.
1991/92:So220 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att effekterna av ökade "självrisker" och andra avgifter analyseras från fördelningspolitisk synpunkt och redovisas.
1991/92:So221 av Bo Arvidson och Jan Backman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tydligare regler för antalet boende i gruppboende.
1991/92:So222 av Sonia Karlsson och Berit Löfstedt (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den som bor tillsammans med en förälder under äktenskapsliknande förhållanden bör likställas med förälder vid tillämpning av bestämmelserna om bilstöd till handikappade,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna att möjlighet till dispens från gällande bestämmelser om bilstöd för handikappade bör skapas för samboende.
1991/92:So223 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i den aviserade alkoholutredningen lyfta fram situationen för barnen till alkoholmissbrukande föräldrar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om projektet Alkohol, Länssjukvård och Primärvård, ALP-projektet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om projektet Föräldrar och Alkohol, FA-projektet.
1991/92:So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den generella välfärdspolitikens betydelse för människor med funktionshinder,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheterna för handikappade att delta i fritids- och kulturaktiviteter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av insatser för familjer med handikappade barn och för gruppen föräldrar med funktionshinder,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänstens betydelse för människor med funktionshinder,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbättringar av bilstödet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den nya teknikens möjligheter för handikappade,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikapporganisationernas betydelse i det europeiska integrationsarbetet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utvidgad rättighetslag för människor med stora funktionshinder,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att tydliggöra landstingens ansvar för habilitering och rehabilitering, hjälpmedelsförsörjning och tolkverksamhet.
1991/92:So225 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänsten.
1991/92:So226 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar ändra lagen (1977:293) om handel med drycker i enlighet med vad som i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot alkoholmissbruket.
1991/92:So227 av Inger René och Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till bilstöd för handikappade barn med familjehemsplacering.
1991/92:So229 av Jan Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kooperativa lösningars betydelse för handikappade.
1991/92:So230 av Hans Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om på vilket sätt föräldrar kan garanteras ersättning om man tvingas avstå från förvärvsarbete på grund av att barnomsorgen tillfälligtvis inte fungerar.
1991/92:So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av socialpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principerna för rättvisa, kvalitet och valfrihet i barnomsorgen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur alla barns rätt till förskola skall lagfästas,
4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av vilket lagstöd som krävs för att garantera rättssäkerhet, sekretess, lika behandlingsprinciper, uppföljning och kvalitetskontroll när kommuner lämnar över verksamhet till andra huvudmän, genom tilläggsdirektiv till socialtjänstkommittén,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvise- och kvalitetskrav på olika områden inom socialtjänsten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ombudsman för barn och unga,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av familjepolitiken så att alla barn ges goda och likvärdiga uppväxtvillkor,
9. att riksdagen beslutar om en höjning av barnbidraget till 10 020 kr. per barn och år fr.o.m. den 1 juli 1992,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fullföljande av Ädel-reformen enligt riksdagens beslut,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stöd till handikappade och deras organisationer.
1991/92:So234 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen beslutar anpassa minimiåldern för inköp på Systembolaget till myndighetsåldern.
1991/92:So235 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EG och alkoholpolitiken.
1991/92:So237 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om analys och studier av ett system med s.k. Gentjänst.
1991/92:So239 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av ytterligare medel för framställning av teckenspråksmaterial och framtagning av ett teckenlexikon.
1991/92:So240 av Gunhild Bolander och Stina Gustavsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av översyn av regelverket för indragning av tillstånd för alkoholservering då given lagstiftning inte efterlevs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till alkoholkommissionen.
1991/92:So242 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av omsorgslagen så att vårdhemmen för psykiskt handikappade patienter kan finnas kvar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de psykiskt handikappade patienterna ges valfrihet i fråga om boende,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de psykiskt handikappade patienterna ges adekvat medicinsk vård och behandling.
1991/92:So243 av Harald Bergström m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om motiv för införande av varningstexter på vin- och spritflaskor,
2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta sådan varningstext.
1991/92:So244 av Per Stenmarck m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen beslutar sänka åldersgränsen för inköp och införsel av alkohol till 18 år.
1991/92:So246 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kooperativa alternativ i vården av äldre invandrare.
1991/92:So248 av Maja Bäckström (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen åläggs vidta åtgärder, t.ex. på utbildningsområdet, syftande till att personalen inom hemtjänsten bättre skall kunna bedöma och hantera misshandelsfall av den art som redovisas i motionen.
1991/92:So249 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att det snarast blir lagligt att sälja vin och starköl i vanliga livsmedelsbutiker m.m.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det statliga försäljningsmonopolet av alkoholhaltiga drycker upphör före år 1995,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lördagsöppet på systemet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en massiv upplysningskampanj om alkoholens skador och kostnader för samhället bör startas i skolor och media,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att åldern för inköp av alkoholhaltiga drycker bör sänkas till 18 år,
9. att riksdagen beslutar om sådan lagändring att försäljning av alkoholhaltiga drycker inte förutsätter matförsäljning på restauranger m.m.,
10. att riksdagen beslutar om sådan lagändring att öppettiderna för restauranger inte regleras av myndigheter,
11. att riksdagen beslutar om sådan lagändring att ansökan om tillstånd att servera alkohol generellt alltid skall ges om inte synnerliga skäl talar däremot,
12. att riksdagen beslutar att kommunerna skall vara tillståndsmyndighet,
13. att riksdagen beslutar att indragning av tillstånd för restauranger och andra utskänkningslokaler skall vara tidsbegränsad till högst två månader, dock skall möjlighet finnas att vid upprepad överträdelse dra in tillståndet permanent.
1991/92:So250 av Johan Brohult och Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att man omgående börjar bygga ålderdomshem i offentlig regi,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fri etablering av privata ålderdomshem tillåts och uppmuntras under förutsättning av att fri konkurrens råder och att lokaler och verksamhet godkänts av en oberoende organisation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det dubbla huvudmannaskapet för omvårdnad mellan landsting och kommun avskaffas, en huvudman skall ha det totala omvårdnadsansvaret,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att patientomvårdnaden skall vara producentoberoende, vilket innebär att ansvaret för produktion och finansiering skiljs åt och att alltså pengarna följer patienten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en nationell omvårdnadsförsäkring omfattande alla medborgare införs där finansieringen sker solidariskt, dvs. efter ekonomisk förmåga hos individerna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att försäkringen administreras av riksförsäkringsverket eller av privata försäkringsbolag som verksamhetsmässigt kontrolleras av en oberoende organisation.
1991/92:So251 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av ett särskilt EG-kontor i Bryssel för handikapprörelsen.
1991/92:So253 av Lennart Nilsson och Nils T Svensson (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att 46 § lagen (1977:293) om handel med drycker utgår.
1991/92:So254 av Charlotte Branting och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statsbidragsbestämmelserna för färdtjänst.
1991/92:So256 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av lagen om handel med drycker.
1991/92:So259 av Lahja Exner och Arne Kjörnsberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om komplettering av bilstödet för handikappade.
1991/92:So260 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stimulera kommunerna att snabbt börja bygga ålderdomshem.
1991/92:So262 av Maud Ekendahl och Bo Arvidson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alkoholservering skall tillåtas i kombinerad butiks- och serveringslokal.
1991/92:So263 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med försäljning av vin och öl i livsmedelsbutiker.
1991/92:So264 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till bokklubb för punktskriftsläsare.
1991/92:So265 av Jan Sandberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillåta den nya utskänkningsformen.
1991/92:So266 av Richard Ulfvengren m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på möjlighet att på inrikesflyget få samma alkoholregler och utskänkningstillstånd som på inrikeståget.
1991/92:So267 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär 5 000 000 kr. ur allmänna arvsfonden till en FUB-kampanj i förenings- och arbetslivet som enligt vad i motionen anförts kan öka förståelsen, toleransen och möjligheterna att helt delta i samhällslivet.
1991/92:So269 av Torgny Larsson och Berndt Ekholm (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett kommande medlemskap inte får hindra oss som nation att föra en självständig alkoholpolitik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det anslås stora resurser till utbildning och information för att upprätthålla och förbättra vårt folks medvetande om alkoholens och andra drogers skadeverkningar.
1991/92:So270 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar 1 milj.kr. för utarbetande av språklexikon på punktskrift,
8. att riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar 30 milj.kr. till stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av ungdomsmottagningar.
1991/92:So271 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att alkoholpolitiska kommissionen får tilläggsdirektiv om att utarbeta en beredskapsplan vid ev. inträde i EG,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrering vid inköp av alkohol,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett epidemiologiskt centrum skall placeras på folkhälsoinstitutet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att folkhälsoinstitutet skall ha ansvar för utarbetandet av folkhälsorapporter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Systembolagets ansvar för information kring alkohol,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkhälsoinstitutets ansvar för kontakter med folkrörelser,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre lagefterlevnad när det gäller lagen om handel med drycker (LHD),
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 30 000 000 kr. bör avsättas årligen under fem år från allmänna arvsfonden till inrättande och drift av alkoholfria nöjesställen för ungdom,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som förbjuder bryggerinäringen att idka partihandel med öl enligt vad i motionen anförts om symbiosen mellan bryggeri- och restaurangnäringen.
1991/92:So273 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utvecklingen och förnyelsen av den offentliga sektorn måste vila på den generella välfärdspolitikens grund, sådan den beskrivs i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att förnyelsen av den offentliga sektorn utgår ifrån behovet av att stärka medborgarnas direkta inflytande över den sociala omvårdnaden och servicen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrensneutralitet när det gäller den kommunala ersättningsnivån till kooperativt respektive kommunalt driven social omsorg.
1991/92:So274 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av översyn av regelverket för tillstånd för alkoholservering.
1991/92:So275 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen rörande förbud mot alkoholreklam.
1991/92:So279 av andre vice talman Christer Eirefelt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av verksamheten med internationella adoptioner.
1991/92:So283 av Erling Bager (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av reglerna för att ge fosterföräldrar till handikappade barn möjlighet att erhålla bilstöd.
1991/92:So284 av Lahja Exner m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om intensifiering av arbetet med äldreomsorg för invandrare.
1991/92:So285 av Lahja Exner m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en handikappombudsman tillsätts.
1991/92:So287 av Fanny Rizell m.fl. (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkoholpolitikens inriktning i syfte att uppnå WHO:s mål.
1991/92:So288 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om monopolet.
1991/92:So289 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkoholkommissionen och nödvändiga alkoholpolitiska insatser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om punktnykterhetens betydelse,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkoholmonopolen.
1991/92:So290 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målen för utvecklings- och förnyelsearbetet i välfärdspolitiken.
1991/92:So291 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att förhindra alkoholmissbruk bland kvinnor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till organisationer som arbetar med kvinnor och alkohol,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Systembolagets öppethållandetider.
1991/92:So401 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot nickelallergins spridning.
1991/92:So402 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om whiplash-skadades rätt till adekvat medicinsk vård,
2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen ges direktiv i syfte att få snabbare diagnostiseringar av whiplash-skador, av betydelse vid fastställande av invaliditetsgrad.
1991/92:So404 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad forskning kring sjukdomen plötslig spädbarnsdöd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukvårdens behov av information om sjukdomen.
1991/92:So406 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbättrad vård av barn med reumatiska sjukdomar.
1991/92:So407 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om preparat som ges i prestationshöjande syfte.
1991/92:So408 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för ökad säkerhet och trygghet för personer med epilepsi.
1991/92:So410 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om underrättelseskyldighet vid rättsmedicinsk obduktion, fullständig dödsorsaksundersökning och enkel dödsorsaksundersökning, motsvarande den skyldighet som gäller enligt 4 § obduktionslagen.
1991/92:So411 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återinförande av statliga subventioner gällande preventivmedel,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade resurser till upplysningsverksamhet och preventivmedelsrådgivning.
1991/92:So414 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om porfyridiagnostiken.
1991/92:So415 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning och behandling av "sektsjuka".
1991/92:So417 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rekryteringsbefrämjande åtgärder för läkare till landsorten.
1991/92:So418 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Europarådets rekommendationer om behandling av hivpositiva,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i smittskyddslagen att hivinfekterade inte omfattas av denna lag,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i patientjournallagen så att hivtest kan göras med garanterad anonymitet,
4. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen utarbetar råd och anvisningar för hur hivspårning kan utföras på frivillig grund.
1991/92:So419 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.
1991/92:So425 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokalisering av folkhälsoinstitutet, eller delar därav, till Skövde.
1991/92:So426 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad forskning kring sjukdomen familjär amyloidos.
1991/92:So427 av Ingela Thalén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot reklam för tobaksvaror.
1991/92:So428 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om översyn av det normsystem som reglerar tvångsisolering av hivinfekterade.
1991/92:So429 av Roland Lében (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principer för utlokaliseringsbeslut med avseende på Folkhälsoinstitutets verksamhetsoperativa del,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Värmland, med alternativen Karlstad och Kristinehamn, som lämplig region för utlokalisering av den verksamhetsoperativa delen av Folkhälsoinstitutet.
1991/92:So430 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad status och ökat stöd till föräldrautbildning inom mödra- och barnhälsovården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldrautbildning inom barnomsorg och skola,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mödra- och barnhälsovårdens verksamhet och organisation i ett system med husläkare.
1991/92:So431 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en lokalisering av folkhälsoinstitutet till Helsingborg.
1991/92:So432 av Jarl Lander och Bo Finnkvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av styrmetoder för att trygga glesbygdernas behov av läkartjänster.
1991/92:So433 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tandvårdslagen bör ses över i syfte att underlätta entreprenadlösningar av tandvården för barn och ungdom.
1991/92:So434 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ledningsansvaret inom de psykiatriska verksamheterna.
1991/92:So435 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att amalgam skall förbjudas som tandlagningsmedel,
2. att riksdagen hos regeringen begär att forskningen för att ta fram alternativa tandlagningsmedel intensifieras under en avvecklingsperiod på tre år.
1991/92:So436 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationskampanj till unga gravida kvinnor gällande rökningens skadeverkningar.
1991/92:So437 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av ett center för diagnostik och rehabilitering av patienter med svåra skall/hjärnskador.
1991/92:So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av hälso- och sjukvården under 1990-talet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av statistik inom hälso- och sjukvården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre nyttjande av våra gemensamma resurser,
4. att riksdagen till SBU för budgetåret 1992/93 anvisar 2 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 13408000 kr.,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en arbetsgrupp med uppgift att utveckla riktlinjer för etik och prioriteringar inom hälso- och sjukvård,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livskvalitet i vården,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning, utbildning och utveckling inom omvårdnad och långtidsvård,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjeläkar/husläkarsystemet och primärvård,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om "den nya psykiatrin",
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att tillförsäkra alla barn en god barnhälsovård,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det goda arbetet i vården,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om amalgam,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om AIDS-delegationen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om smittskyddslagen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en mer aktiv alkoholpolitik,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag till tobakslag,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsohemmen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativ medicin.
1991/92:So439 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan om prestationsersättning inom sjukvården snarast utreds.
1991/92:So440 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vårdgarantin bör omfatta alla hjärtsjukdomar som kräver kirurgisk behandling och att väntetiden för utredning och behandling maximalt får vara tre månader från det tillfälle som behovet uppstått.
1991/92:So441 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativ medicin.
1991/92:So442 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av insatser och en tidplan för ett fullföljande av riksdagens beslut om att ersätta amalgam med annat tandfyllningsmaterial.
1991/92:So444 av Margitta Edgren och Bertil Persson (fp, m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkhälsoinstitutets förläggning till Malmö.
1991/92:So445 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att nuvarande hinder för tandhygienisters etablering som fria företagare skall tas bort.
1991/92:So446 av Karin Falkmer och Inger René (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en landsomfattande kampanj för att öka tillgången på transplantationsorgan.
1991/92:So447 av Lena Boström och Carin Lundberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om distriktssköterskornas roll i framtiden.
1991/92:So449 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att folkhälsoinstitutet bör lokaliseras till Umeå.
1991/92:So450 av Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sjukvårdskompetensen inte får försämras i samband med ÄDEL-reformen.
1991/92:So451 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nationell strategi vad det gäller kvalitetssäkring i svensk sjukvård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av satsningar för säkerställande av god kvalitet i vården och omsorgen för alla.
1991/92:So453 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp, c, kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sjuksköterskans och barnmorskans professionella kompetens bör tillvaratas i folkhälsoarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamheten med receptförskrivningsrätt för distriktssköterskor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barnmorskorna bör ges ett utvidgat yrkesansvar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglementen och instruktioner bör omarbetas så att de överensstämmer med den utveckling som skett inom sjuksköterskans och barnmorskans yrkesområde.
1991/92:So455 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en livsbefrämjande grundhållning för mänskligt liv i enlighet med Genèvedeklarationen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av åtgärder i syfte att kunna minska antalet aborter.
1991/92:So456 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om anorexia- och bulimiavården mot bakgrund av vad i motionen anförts.
1991/92:So457 av Chris Heister (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utförsäljning av Apoteksbolaget,
1991/92:So460 av Kenneth Attefors (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt låta utreda förutsättningarna för att tillåta kvicksilver i mänskliga munnar.
1991/92:So461 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att ge Stiftelsen Noaks ark ett eget bidrag över statsbudgeten,
2. att riksdagen till Bidrag till organisationer för budgetåret 1992/93 till Stiftelsen Noaks ark anslår 6 000 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit,
3. att riksdagen, vid bifall till yrkande 2, till aidsdelegationen anvisar 188 720 000 kr. eller således 4 000 000 kr. mindre än regeringen har föreslagit.
1991/92:So464 av Inga-Britt Johansson och Berit Löfstedt (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om behovet av professionell psykologisk behandling efter utträde ur sekter.
1991/92:So465 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om statliga insatser för stöd till människor med psykisk ohälsa.
1991/92:So466 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att slutligt eliminera användandet av amalgam.
1991/92:So467 av Ulla-Britt Åbark och Anita Johansson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av barnhälsovården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgiftsbeläggning av barnhälsovården.
1991/92:So468 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokaliseringen av folkhälsoinstitutet och dess programverksamhet.
1991/92:So469 av Börje Nilsson och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffandet av de s.k. nolldirektiven för merkostnadskommittén och psykiatriutredningen.
1991/92:So470 av Jerzy Einhorn m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudstadsregionens särskilda villkor och krav vad gäller vård, omsorg, trafik och annan service,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att bedöma landstingets och kommunernas möjligheter att inom befintliga ekonomiska ramar tillgodose invånarnas och de besökandes servicebehov inom huvudstadsregionen.
1991/92:So471 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokalisering av folkhälsoinstitutet till Malmö.
1991/92:So472 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsekvenserna av den genomförda ändringen i HSL avseende ett samlat ledningsansvar,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av frågan om psykologers ansvar enligt vad i motionen anförts om förhållande till detta samlade ledningsansvar och till patientansvarig läkare inom främst de psykiatriska verksamheterna.
1991/92:So474 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om amalgamfria kliniker.
1991/92:So475 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning rörande amalgamfrågan.
1991/92:So476 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att folkhälsoinstitutet bör förläggas till Huddinge sjukhus/Novum i Huddinge kommun.
1991/92:So479 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokalisering av folkhälsoinstitutet.
1991/92:So480 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Oskarshamn som lämplig plats för utlokalisering av den verksamhetsoperativa delen av folkhälsoinstitutet.
1991/92:So482 av Jerzy Einhorn och Elisabeth Fleetwood (kds, m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i den kommande tobakspropositionen skall inkluderas förbud mot tobaksreklam,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av saklig och vetenskapligt väl underbyggd hälsoinformation i radio och TV.
1991/92:So483 av Jerzy Einhorn och My Persson (kds, m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en genomgripande översyn av hälso- och sjukvården med beaktande av det ökade antalet äldre i höga åldrar.
1991/92:So484 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en fortsatt självständig ställning för IPM direkt under socialdepartementet.
1991/92:So486 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en samlad redovisning av åtgärder rörande biverkningar av amalgam som tandfyllnadsmaterial,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fortsatt forskning på området.
1991/92:So488 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade samhällsinsatser på epilepsikirurgins område,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en satsning på ny apparatur vid kirurgisk behandling av epilepsi (magnetencefalograf),
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en specialistgrupp för barn med svårbehandlad epilepsi.
1991/92:So489 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den psykiatriska vården av grova brottslingar.
1991/92:So491 av Inger René och Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnmorskors rätt att förskriva preventivmedel.
1991/92:So492 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för tortyrskadade flyktingbarn.
1991/92:So493 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om borttagande av hiv-infektion ur smittskyddslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anonymitet vid hiv-testning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontaktspårning vid hiv-smitta,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återtagande av den svenska reservationen mot Europarådets rekommendation nr 14/89.
1991/92:So494 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning av möjlighet till juridiskt bindande "livstestamente".
1991/92:So495 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning om rätten till dödshjälp med beaktande av medicinska, juridiska, etiska och allmänmänskliga synpunkter.
1991/92:So496 av Ulrica Messing (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbjuda utdelningen av fria sprutor till missbrukare.
1991/92:So497 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utbilda personal som vårdar tonåringar på sjukhus,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att det inom sjukhusen, utöver adekvat medicinsk behandling, ges stöd som värnar om fortsatt god utveckling för den unga människan.
1991/92:So499 av Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att 35 § andra stycket LPT ges följande tillägg: Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare utredning eller om muntlig förhandling skall hållas i målet eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.
1991/92:So500 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omedelbart införande av socialstyrelsens nya, större varningstexter.
1991/92:So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om abortförebyggande åtgärder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sexuellt överförbara sjukdomar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livmoderframfall och inkontinens,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bröstcancer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rökning.
1991/92:So502 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, m, c, kds, v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en åldersgräns på 16 år för inköp av tobaksvaror,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bestämmelser om rökfria lokaler där icke-rökare vistas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reklamförbud inkl. förbud mot smygreklam för tobaksvaror,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en maximihalt av 15 mg tjära per cigarett fr.o.m. 1993 och 12 mg fr.o.m. 1998,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tobaksproposition våren 1992.
1991/92:So503 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, fp, c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om tobakens skadeverkningar i samband med graviditet och barnafödsel.
1991/92:So504 av Elisabeth Persson (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en enhet på nationell och övergripande nivå för det abortförebyggande arbetet,
4. att riksdagen hos regeringen begär att lämplig instans ges uppdraget att genomföra en ny svensk sexualvaneundersökning.
1991/92:So506 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Örebro är en lämplig lokaliseringsplats för folkhälsoinstitutet.
1991/92:So507 av Britta Bjelle och Ulla Orring (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att underlätta rekryteringen av läkare i bristområden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning om olika invandrargruppers kulturer.
1991/92:So508 av Margitta Edgren m.fl. (fp, s, m, c, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upphävande av bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagens 14 § om det samlade ledningsansvaret.
1991/92:So509 av Pontus Wiklund och Dan Ericsson i Kolmården (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av initiativ för införande av kvalitetsgransknings- och kvalitetssäkringssystem i sjukvården, omfattande tillgänglighetsanalyser av befolkningsansvarsmodell.
1991/92:So510 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vid transplantation enbart principen om obligatoriskt aktivt samtycke skall gälla,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om donationskort.
1991/92:So511 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utarbeta och genomföra ett heltäckande handlingsprogram i syfte att ge alla barn en rökfri uppväxt och att inspirera barn och ungdom att aldrig börja röka.
1991/92:So512 av Tuve Skånberg och Harald Bergström (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förnyad undersökning av varför kvinnor väljer abort, i avsikt att klarlägga hur samhället bäst kan stödja kvinnor att välja att föda barnet.
1991/92:So513 av Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Örebro som lokaliseringsort för folkhälsoinstitutet.
1991/92:So515 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen för budgetåret 1992/93 beslutar minska de statliga bidragen till landstingen för sjukvårdsändamål med sammanlagt 3000000000 kr.,
2. att riksdagen, om yrkande 1 bifalls och om det befinns nödvändigt, hos regeringen begär ett utarbetat förslag till minskade anslag för i punkt 1 angivna ändamål i så god tid att det kan börja gälla redan fr.o.m. den 1 juli 1992.
1991/92:So516 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omedelbara åtgärder för att förebygga och behandla kvicksilverförgiftning,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning angående kvicksilverförgiftning.
1991/92:So518 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att folkhälsoinstitutet bör lokaliseras till Skövde.
1991/92:So521 av Margareta Winberg och Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny sexualvaneundersökning.
1991/92:So522 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en helhetssyn på individen och utformandet av en friskvårdsstrategi, som tar hänsyn till sambandet mellan hälsa och miljö.
1991/92:So523 av Karin Starrin m.fl. (c, s, m, fp, kds, nyd, v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lokaliseringsort för folkhälsoinstitutet prövas i enlighet med riksdagens tidigare beslut,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lokaliseringsort blir Gävle.
1991/92:So524 av Birger Rosqvist och Sven-Gösta Signell (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär handlingsprogram mot tobak i Sverige.
1991/92:So525 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det angelägna i att initiera en ny nationell sexualvaneundersökning.
1991/92:So526 av Johan Brohult och Max Montalvo (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett bättre omhändertagande av personer med långvariga sjukdomstillstånd och om möjligheterna att förhindra att ett långvarigt sjukdomstillstånd uppkommer.
1991/92:So527 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en produktkontroll inkl. biverkningsregister snarast bör upprättas för samtliga tandvårdsmaterial med läkemedelsverket alternativt kemikalieinspektionen som tillsynsmyndighet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att fortbildning av verksamma tandläkare bör anordnas i enlighet med vad som anförts i yrkande 3,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att landstingen bör anordna fortbildning av primärvårdens personal om symptom som kan orsakas av tungmetaller, särskilt kvicksilver från amalgam, samt andra symptom som kan ha sitt ursprung i munhålan.
1991/92:So601 av Maja Bäckström och Leo Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dagbarnvårdarnas möjlighet att starta personalkooperativ inom barnomsorgen.
1991/92:So602 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av barnombudsman.
1991/92:So603 av Anita Jönsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av ändring av statsbidragen till kooperativa daghem i enlighet med vad som anförts i motionen.
1991/92:So604 av Roland Lében (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning i syfte att klarlägga förutsättningarna för, och konsekvenserna av, behovsprövat barnbidrag.
1991/92:So605 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att utarbeta ett system med inkomstprövade barnbidrag.
1991/92:So606 av Maj-Inger Klingvall och Ewa Hedkvist Petersen (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av en ombudsman för barn och ungdom.
1991/92:So607 av Inger René och Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning i yrkesarbete för dagbarnvårdarna.
1991/92:So608 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas att riksdagen till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 16 445 000 000 kr.
1991/92:So609 av Göte Jonsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den skolförberedande förskolan skall ha skolan som huvudman och ingå i den kommunala skolplanen.
1991/92:So610 av Ewa Hedkvist Petersen (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av 4 § andra stycket barnbidragslagen (1947:529) som föreslagits i motionen.
1991/92:So611 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag av 16 445 000 000 kr. (Femte huvudtiteln).
1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ökad föräldrautbildning,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som ger alla barn rätt till barnomsorg,
5. att riksdagen beslutar att barnomsorgen skall vara fullt utbyggd till den 1 januari 1994 enligt vad i motionen anförts om full behovstäckning av förskoleplatser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resurser till kommunernas utbyggnad av barnomsorgen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett regelsystem för privat barnomsorg enligt vad i motionen anförts om kravet på trygghet och kvalitet i barnomsorgen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnomsorg i glesbygd,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utbildning av kommunernas barnstugepersonal,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av särskilda medel till vidareutbildning inom barnomsorgen,
11. att riksdagen hos regeringen begär en utredning över hemspråksundervisningen enligt vad som i motionen anförts,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetsgivarnas bidrag till barnomsorgen skall användas till barntillsynen,
13. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av kommunernas avgiftssystem för barnomsorgen enligt vad som i motionen anförts,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personalinflytande och brukardemokrati,
15. att riksdagen begär att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att upprätta en plan för återuppbyggnad av barnvårdarorganisationen,
21. att riksdagen hos regeringen begär att det snarast inrättas en tjänst som barnombudsman,
1991/92:So613 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statsbidrag för dagbarnvårdarnas egna barn.
1991/92:So614 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barnomsorgen skall bygga på kristna och humanistiska grundvärderingar.
1991/92:K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den förebyggande barnhälsovårdens roll som informatör.
1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
22. att riksdagen beslutar att barn- och studiebidragen höjs från den 1 juli 1992 enligt vad i motionen anförts.
1991/92:Sk656 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att modernisera och kraftigt förenkla alkohollagstiftningen.
1991/92:Ju806 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av barnombudsmän i landsting och kommuner,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsning på föräldrautbildning.
1991/92:Sf255 av Johan Brohult och Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att landstingens monopol inom sjukvården upphävs,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att privata bolag eller enskilda mot betalning till sjukhusen tillåts använda sjukhusens resurser för produktion av sjukvård,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de sålunda engagerade privata sjukvårdsproducenterna får ersättning i relation till hur många patienter de tar hand om.
1991/92:Sf256 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det dubbla och ibland tredubbla huvudmannaskapet för sjukvårdens utövande avskaffas, en huvudman skall ha det totala ansvaret,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det holländska sjukvårdssystemet bör studeras av våra sjukvårdspolitiker.
1991/92:Ub474 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukvårdens behov av information om sjukdomen och behovet av ekonomiskt stöd till anhörigföreningar.
1991/92:Ub810 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barnomsorgen bör överföras från socialtjänstlagen till skollagen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barnomsorgen bör tillhöra skolverkets ansvarsområde.
1991/92:T908 av Charlotte Branting (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för bilstöd.
1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande forskning och behandling av kvinnors sjukdomar,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkning av mödravårdens resurser.
1991/92:A817 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen på familjepolitiken.
Inriktningen av socialpolitiken
Budgetpropositionen
I budgetpropositionen 1991/92:100 bil. 6 redovisar regeringen sin syn på inriktningen av välfärdspolitiken. Där understryks att välfärdsstatens grundläggande ideologi -- att alla har rätt till välfärdsstatens förmåner -- skall vara vägledande också i framtiden. Alternativet skulle vara ett selektivt system, som siktar in sig på att stödja bara dem som har de sämsta förutsättningarna. Ett selektivt system har många nackdelar, framhålls det i propositionen. Det förutsätter mer av prövning och kontroll och skapar också marginaleffekter.
Enligt propositionen måste staten ha det yttersta ansvaret för att alla medborgare ges en grundläggande trygghet vid arbetslöshet, sjukdom, ålderdom och handikapp. Dessa insatser måste även i framtiden till den alldeles övervägande delen finansieras gemensamt och efter förmåga, heter det. Regeringen kommer utifrån synen på alla människors lika värde att utveckla välfärdspolitiken så att speciellt de mest utsatta människornas och gruppernas livssituation förbättras.
I propositionen erinras särskilt om de människor som lever i "det glömda Sverige" -- utsatta barn, handikappade, gamla och sjuka som genom politiska beslut skulle kunna få sin situation förbättrad, men som ännu inte har fått en tillräcklig del av välståndet. Regeringen anser det vara en central uppgift att lyfta fram dessa människors behov i ljuset och att försöka tillgodose dem.
I propositionen påpekas vidare att Sveriges ekonomi är i kris och att detta innebär ett hot mot välfärdsstaten. Ett samhälle där ekonomin inte växer har till slut inte råd med en väl utbyggd välfärd. Enligt finansplanen, bilaga 1 till budgetpropositionen, lägger regeringen stor vikt vid en rättvis fördelning. Bara ekonomisk tillväxt gör det i längden möjligt att bedriva en effektiv fördelningspolitik. Därför måste de ekonomiska problemen angripas med kraft. Eftersom de sociala utgifterna motsvarar närmare en tredjedel av BNP måste en stor del av anpassningen ske inom det sociala området. Dessutom har vissa offentliga system under de senaste decennierna utvecklats utan tillräcklig kontroll. I propositionen uppges att regeringen avser att bearbeta de strukturella problem som finns inom socialförsäkringssektorn. Det är viktigt att de sociala transfereringarna ändras så att de motverkar utslagning och stimulerar till arbete och sparande, heter det. Det statsfinansiella läget gör det vidare nödvändigt att prioritera de sociala behov som är störst och att skära ned en del av de mindre angelägna utgifterna för att skapa utrymme för åtgärder som är viktiga för att få fart på den svenska ekonomin. En vägledande princip bör därvid vara att socialförsäkringen skall täcka större delen av, men inte hela, inkomstbortfallet. En annan bör vara att också på andra sätt hävda arbetslinjen, både inom socialförsäkringssystemet och inom övriga delar av samhället.
För att människor skall känna trygghet och vara beredda att bidra till finansieringen av välfärdsstaten är det enligt propositionen viktigt att de känner att de får valuta för sina skattepengar. Därför måste de offentliga verksamheterna bli ännu bättre. Genom en "inre reformation" måste den offentliga sektorns arbetsformer förnyas och kommuner och landsting sporras till effektivare resursanvändning. Vidare måste de som är verksamma inom olika sociala områden själva få möjlighet att driva verksamhet i konkurrens med kommuner och landsting. På så sätt kan bättre och billigare tjänster skapas. Denna förnyelse kommer att ge inte minst tusentals kvinnor större inflytande och ansvar på arbetet och därmed ta till vara deras kompetens och erfarenhet på ett bättre sätt. I propositionen betonas också det ideella engagemangets betydelse när det gäller att täppa till hålen i välfärdsstatens skyddsnät och ta vara på människors vilja att hjälpa varandra.
En uppgift som i propositionen framhålls som mycket viktig är förnyelsen av välfärdsstaten genom vad som kallas en valfrihetsrevolution. Traditionellt har den enskilde haft mycket svårt att påverka innehållet i den vård, omsorg och utbildning som kommun och landsting tillhandahåller, heter det i propositionen. Nu är det regeringens avsikt att ge den enskilda individen ökade möjligheter att bestämma vilken läkare han eller hon vill anlita, hur barnomsorgen skall ordnas och äldreboendet utformas osv. -- en valmöjlighet som hittills bara den redan resursstarke haft. Välfärdsstaten skall utvecklas så att den inte bara ger trygghet till alla utan också valfrihet till alla.
Beträffande budgetförslagens huvudinriktning anförs bl.a. följande.
Samhällets direkta ekonomiska stöd till barnfamiljerna utgörs främst av allmänna barnbidrag inkl. flerbarnstillägg, bostadsbidrag, föräldraförsäkring, bidragsförskott, barnpensioner samt statsbidrag för handikappade barn. Det ekonomiska familjestödet syftar till att omfördela resurser över livscykeln genom att inkomsttagare som inte är försörjningsansvariga för barn bidrar till att stödja barnfamiljerna under den period deras ekonomiska behov är som störst.
Det sammanlagda direkta stödet till barnfamiljerna år 1992 beräknas till 45 miljarder kronor. Till detta kommer statens bidrag till barnomsorgen med 13,7 miljarder kronor.
Regeringen kommer enligt propositionen att lägga fram förslag om ett nytt familjestöd. Det är regeringens strävan att utforma det som ett vårdnadsbidrag, lika för alla barn. Den statsfinansiella utvecklingen är av avgörande betydelse för i vilken takt detta stöd byggs ut.
Från socialförsäkringssystemet utgår förmåner som kan hänföras till två olika huvudändamål -- försäkring vid sjukdom och handikapp och försäkring vid ålderdom.
Förmåner som utgår i samband med sjukdom och handikapp är sjukpenning, sjuklön från arbetsgivare, ersättningar i samband med rehabilitering, ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, läkemedelsförmåner, tandvårdsersättning, förtidspensioner, arbetsskadeersättning, handikappersättningar och ersättning vid närståendevård. Därtill kommer att förtidspensionärer kan ha rätt till kommunalt bostadstillägg.
De socialförsäkringsförmåner som är hänförliga till ålderdom är ålderspensioner i form av folkpension och allmän tilläggspension, kommunalt bostadstillägg till folkpension, delpension och särskilt pensionstillägg till föräldrar som vårdat sjukt eller handikappat barn. Till denna kategori hänförs även efterlevandepensioner till vuxna. Ålderspensionärer kan vidare ha rätt till handikappersättning.
I regeringens långsiktiga strategi för att bryta den ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period av tillväxt ingår att minska de offentliga utgifternas andel av BNP. För socialförsäkringens del innebär detta, enligt propositionen, en inriktning på att öka inslaget av självrisk för olika förmåner, bl.a. genom att den andel som konsumenten betalar justeras upp från nuvarande nivåer. Om försäkringarna inte täcker 100 % av ett inkomstbortfall leder det sannolikt till ett mindre utnyttjande, heter det i propositionen. Vidare är det enligt regeringen väsentligt att på olika sätt öka sambanden mellan de avgifter som finansierar förmånerna och de förmåner som kommer individerna till del. De förändringar inom socialförsäkringen som föreslås i budgetpropositionen omfattar ett antal åtgärder som sägs innebära utgiftsminskningar, dels till följd av ökad avgiftsfinansiering resp. sänkta kompensationsnivåer, dels till följd av de volymminskningar som följer av de förändrade förmånsreglerna.
I propositionen aviseras att två karensdagar införs i sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 januari 1993. I samband med detta höjs sjuklönen den tredje dagen från 75 % till 90 % av inkomsten. Arbetsskadeförsäkringen skall ses över, varvid i första hand skall prövas möjligheten att införa en obligatorisk arbetsskadeförsäkring som tecknas i privata försäkringsbolag.
En parlamentarisk arbetsgrupp har fått i uppgift att utarbeta förslag till ett nytt system för den allmänna pensioneringen. Samtidigt är det enligt propositionen viktigt att uppmärksamma behovet av åtgärder med syfte att förbättra förhållandena för de sämst ställda pensionärerna. Möjligheterna till en höjd grundpension liksom riktade åtgärder till dem som har det sämst ställt kommer att utredas i särskild ordning.
Av samhällsekonomiska skäl föreslås att delpensionen avskaffas under våren 1992. Tandvårdsförsäkringen ändras så att patienternas andel av tandvårdskostnaderna ökar. Egenavgiften vid köp av receptbelagda läkemedel kommer att höjas vid köp av mer än ett läkemedel, och ett referensprissystem för läkemedel avses att införas den 1 januari 1993, vilket innebär att ersättningen för läkemedel från den allmänna försäkringen baseras på det billigaste alternativet när flera likvärdiga läkemedel förekommer.
I propositionen uppges att samhällets utgifter för ersättningar vid sjukdom och nedsatt arbetsförmåga har ökat i oroväckande takt under det senaste decenniet. Det s.k. ohälsotalet, som utgör ett mått på frånvaro från arbetsmarknaden till följd av sjukdom, arbetsskada eller förtidspension, har under den senaste tioårsperioden stigit med omkring 20 %, vilket i sin tur resulterat i en kraftig ökning av försäkringens kostnader. Dessa kostnadsökningar har enligt propositionen inneburit en kraftig påfrestning på samhällsekonomin.
Ohälsotalet nådde sitt maximum under år 1989. Därefter har ohälsotalet sjunkit, främst beroende på en nedgång av antalet ersatta sjukpenningdagar. Regeringen framhåller att det är ett viktigt välfärdsmål att få ned ohälsotalet ytterligare. En minskning av ohälsotalet innebär dessutom ett minskat finansiellt tryck på socialförsäkringssystemet.
Målet för hälso- och sjukvården i Sverige är enligt propositionen en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Detta gäller för alla oavsett ålder och kön, sociala förhållanden, inkomst eller bostadsort. Utmaningen för svensk sjukvård under första hälften av 1990-talet är enligt propositionen att klara detta mål utan att nya resurser tillförs vårdområdet i den takt som gällt under det senaste årtiondet. Det kräver effektivisering, vilket kan uppnås genom att patienternas fria val av vårdgivare styr resurstilldelningen och genom att olika vårdgivare tillåts att konkurrera med varandra.
Regeringen kommer under år 1992 att föreslå förbättrade förutsättningar för ett husläkarsystem. Reformen införs stegvis och beräknas vara genomförd senast under år 1995.
Husläkarsystemet leder enligt propositionen till en effektivisering av sjukvårdens organisation genom att vården kan erbjudas på rätt vårdnivå. Därtill kommer en successivt vidgad etableringsfrihet för läkare att skapa en konkurrenssituation som förhoppningsvis kan ge ytterligare effektivitetsvinster.
Även om svensk sjukvård och äldreomsorg i många avseenden präglas av hög professionalism och kvalitet är regeringen starkt medveten om de växande problemen inom dessa områden. Att förbättra och förändra vården blir en av välfärdspolitikens viktigaste uppgifter framöver, heter det i propositionen.
En utredning kommer att tillsättas med uppgift att pröva olika modeller för sjukvårdens framtida organisation och finansiering, däribland en obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Enligt de direktiv för utredningen som nyligen utfärdats skall utredningen dels analysera och bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000, dels överväga hur sjukvården bör finansieras och organiseras på den övergripande samhällsnivån. (Beträffande det närmare innehållet i direktiven, se nedan s. 49.)
Vidare har, enligt vad som aviserats i budgetpropositionen, en parlamentarisk utredning tillsatts med uppdrag att bl.a. överväga hälso- och sjukvårdens uppgift i det moderna välfärdssamhället och lämna förslag till vilka etiska principer som bör ligga till grund för prioriteringar inom hälso- och sjukvården.
Regeringen aviserar att den under våren 1992 kommer att föreslå riksdagen att en lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan sjukvården och socialförsäkringen påbörjas snarast.
Äldreomsorgen och psykiatrin är två områden där det enligt propositionen fortfarande råder stora brister. Det är regeringens ambition att medverka till nya lösningar på dessa områden. Beträffande äldrevården anförs i propositionen att den s.k. Ädelreformen innebär en kraftig omstrukturering och förhoppningsvis en kvalitetshöjning, dels genom de samordningsvinster som bör uppkomma, dels genom de särskilda satsningar på bl.a. gruppboende och eget rum som sker inom ramen för reformen.
Vården och omsorgen av psykiskt störda är föremål för en statlig utredning som skall redovisas till sommaren.
Det nya folkhälsoinstitutet kommer att starta sin verksamhet den 1 juli 1992. Meningen är att detta skall få ett övergripande ansvar att följa och driva hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete. Frågor som utöver alkohol, narkotika och tobak kan komma att ingå i ansvarsområdet är olycksfallsskador, sex och samlevnad, kost, allergier och aids. Dessutom kan institutet driva program för särskilda grupper, t.ex. för barn och ungdomar samt dem med de största hälsoriskerna.
Under 1980-talet ökade de totala driftkostnaderna för den offentliga hälso- och sjukvården med 19,2 % i fasta priser. Mer än hälften av denna ökning (10,3 %) kan emellertid hänföras till befolkningsförändringarna under perioden, medan återstoden (8,9%) återspeglar utrymmet för serviceförändringar, dvs. en nettoökning motsvarande knappt 1% per år.
Skillnaderna i vårdresurser och vårdkonsumtion mellan olika delar av landet och mellan olika delar av befolkningen var dock betydande. Driftkostnaderna varierade år 1989 mellan drygt 8600 kr. och knappt 11800 kr. per invånare mellan olika sjukvårdshuvudmän. I propositionen uppges att dessa och andra skillnader vad gäller vårdens omfattning och inriktning bara till en mindre del kan förklaras av skillnader i hälsosituation eller av demografiska eller epidemiologiska förhållanden.
Även om skillnaderna vad gäller de totala driftkostnaderna per invånare utjämnades något under 1980-talet är de fortfarande stora, vilket enligt propositionen tyder på att det finns utrymme för ytterligare effektiviseringar.
Driftkostnadernas andel av BNP för den offentliga sjukvården har varit i det närmaste oförändrad från år 1980 till år 1989, 7,6 % resp. 7,5 %. Om man inbegriper kostnaderna för läkemedel och privat meddelad hälso- och sjukvård men inte räknar in kostnaderna för omsorgerna, har den samlade vårdens andel av BNP dock minskat och uppgick år 1989 till 8,5 %, varav 7,9 % kan hänföras till kostnader som bestrids av sjukvårdshuvudmännen. Den huvudsakliga finansieringskällan för sistnämnda kostnader är den egna skatten. Statsbidragen täcker numera ca en femtedel av kostnaderna, vilket innebär att staten minskat sin andel av kostnadstäckningen under 1980-talet.
I propositionen anförs vidare att handikappolitiken är ett prioriterat område för regeringen. Samhället har ett ansvar för att människor med funktionshinder skall få möjligheter till ett liv på samma villkor som övriga medborgare. Ekonomisk trygghet, inflytande över den egna situationen och ett samhälle som utformas med hänsyn tagen till människor med funktionshinder är enligt propositionen viktiga mål för handikappolitiken.
Vårdbidraget som utgår till familjer med barn med handikapp kommer att höjas fr.o.m. den 1 juli 1992. Det särskilda pensionstillägget kommer att få fler förmånsnivåer. Samtidigt kommer vårdrekvisitet, dvs. villkoren för att få tillgodoräkna sig vårdår, att mildras. Dessa förändringar är avsedda att införas med retroaktiv verkan fr.o.m. den 1 januari 1991.
Vidare ökar stödet till handikapporganisationerna med 29 milj.kr. Hösten 1992 avser regeringen att lägga fram ett förslag till ett ökat stöd för personer med handikapp grundat på förslagen från handikapputredningen.
Det av riksdagen år 1985 uttalade målet för barnomsorgsutbyggnaden, full behovstäckning, ligger fast. Enligt propositionen måste det målet nås, och föräldrarnas frihet att välja mellan olika former av barnomsorg måste bli verklighet. Skall barnomsorgsutbyggnaden klaras trots kommunernas kärva ekonomiska läge krävs det flexibilitet och nytänkande. Utvecklingen i kommunerna kommer att följas noga och effekterna av att driva barnomsorg i olika former utvärderas.
I propositionen understryks att familjepolitiken skall underlätta för föräldrarna att välja den vård och fostran av barnen som passar dem och barnen bäst. Det sägs innebära att familjepolitiken skall främja både valfrihet och jämställdhet mellan kvinnor och män. Som ett första steg i den omläggning av familjepolitiken som nu har påbörjats, har tidigare hinder för fri etablering och fritt utnyttjande av olika former av barnomsorg tagits bort. Som ett andra steg kommer regeringen att under mandatperioden lägga fram förslag om ett nytt familjestöd, utformat som ett vårdnadsbidrag.
När det gäller ungdomsvård och missbrukarvård erinras i propositionen om riksdagens principbeslut att de särskilda ungdomshemmen skall föras över till statligt huvudmannaskap under år 1992. I det sammanhanget kommer hänsyn att tas till den allra senaste utvecklingen i kommunerna på området och det nytänkande som finns tas till vara.
Frågan om hur det framtida stödet till missbrukarvården skall utformas övervägs också. En särskild utredare kommer att redovisa sina förslag i början av år 1992. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med en proposition i frågan senare under år 1992.
Vidare uppges att en kommitté under justitiedepartementet utvärderar nuvarande regler beträffande unga lagöverträdare. Kommittén skall lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt samhället i framtiden bör ingripa när ungdomar som fyllt 15 år begår brott. I sammanhanget kommer socialtjänstens betydelse att utvärderas.
Den av regeringen tillkallade alkoholkommissionen (se vidare nedan) skall även behandla vården av alkoholmissbrukare och missbrukets familjesociala konsekvenser.
Statens stöd till folkrörelsernas förebyggande insatser inom alkohol- och drogområdet bör enligt propositionen förstärkas inom ramen för de medel som folkhälsoinstitutet kommer att förfoga över.
Enligt propositionen måste samhället uppmärksamma de utsatta barnens situation bättre än i dag. Socialstyrelsen skall senast den 1 september 1992 redovisa ett uppdrag angående ett åtgärdsprogram för att öka kompetensen i arbetet med barn inom individ- och familjeomsorgen. Att utveckla arbetet med utsatta barn anses av regeringen vara så betydelsefullt att socialstyrelsen föreslås få disponera minst 8 milj.kr. för detta ändamål även för kommande budgetår.
Vid FN:s barntoppmöte i september 1990 antogs en deklaration om barns överlevnad, skydd och utveckling samt ett handlingsprogram för att förverkliga deklarationen. Enligt propositionen pågår ett arbete inom regeringskansliet med att utforma en nationell handlingsplan, som kommer att redovisas till FN i början av år 1992.
Kvinnojourerna bedriver ett omfattande och angeläget ideellt arbete för att skydda och hjälpa kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp. Regeringen föreslår att stödet till kvinnojourerna mer än fördubblas.
När det gäller alkoholpolitik erinras i propositionen om riksdagens beslut med anledning av proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor. Riksdagen slog då fast att målet för den svenska alkoholpolitiken även fortsättningsvis skall vara att minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom begränsa alkoholens skadeverkningar. Detta kan bl.a. ske genom en aktiv prispolitik och genom att det restriktionssystem som kringgärdar hanteringen av alkoholdrycker upprätthålls. Avsevärt större vikt än tidigare skall läggas vid förebyggande insatser utifrån ett folkhälsoperspektiv.
Regeringen har tillkallat en parlamentarisk kommission med bred sammansättning med främsta uppgift att formulera en strategi för att uppfylla målet att minska den totala alkoholkonsumtionen och att begränsa alkoholens skadeverkningar.
Det alkohol- och drogpreventiva arbetet kommer att bli det mest omfattande ansvarsområdet för det folkhälsoinstitut riksdagen beslutat inrätta.
I propositionen anförs vidare att det yttersta målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Det är också den nya regeringens mål. Narkotikapolitiken behöver emellertid stärkas i vissa avseenden, anförs det. Det förebyggande arbete som tidigare bedrevs av den s.k. ATHENA-gruppen bör utvecklas ytterligare och fortsätta inom ramen för det folkhälsoinstitut riksdagen beslutat om. Regeringen har i regeringsförklaringen framhållit att straffskalan vid ringa narkotikabrott bör skärpas. I propositionen uppges att den närmare regleringen av denna fråga för närvarande ses över inom regeringskansliet.
Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor, SAMNARK, har en betydelsefull roll när det gäller att ytterligare stärka den negativa hållningen mot narkotika inom narkotikapolitikens alla områden, heter det vidare i propositionen. Det kommer bl.a. att ske genom en uppföljning av de insatser som initierades av Aktionsgruppen mot narkotika, som avslutade sitt arbete sommaren 1991.
På det internationella planet spelar Sverige en aktiv roll i samarbetet mot narkotika. I propositionen understryks att det europeiska samarbetet mot narkotika är utomordentligt betydelsefullt, inte minst mot bakgrund av den pågående europeiska integrationen och de genomgripande förändringarna i Central- och Östeuropa. Regeringen har för avsikt att ytterligare stärka Sveriges roll i detta samarbete.
De samlade sociala utgifterna inkl. landstingens och kommunernas utgifter för sjukvård, barnomsorg, äldre- och handikappomsorg och andra sociala insatser beräknas år 1992 uppgå till drygt 430 miljarder kronor. Detta motsvarar ca 29% av BNP.
Ca 250 miljarder kronor eller nästan 58% av de samlade sociala utgifterna utgörs av transfereringar till hushållen. Staten och socialförsäkringssektorn svarar för drygt 95% av dessa transfereringsutgifter.
Statens utgifter inom den sociala sektorn ökar med drygt 14 miljarder kronor eller 5% från innevarande budgetår till nästa budgetår.
Motionsförslag om socialpolitikens inriktning
Den generella välfärdspolitiken
I motion 1991/92:So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hemställs att regeringen ges till känna vad i motionen anförts om inriktningen av socialpolitiken (yrkande 1).
Motionärerna framhåller inledningsvis att socialpolitiken är en viktig del i välfärdssamhället. Den svenska välfärdspolitiken är utformad utifrån övertygelsen att alla människor har ett lika värde och att alla människor har samma grundläggande behov av social trygghet, vård, omsorg och utbildning. För att garantera en välfärd för alla tillkom den gemensamma sektorn. En offentligt finansierad och demokratiskt styrd verksamhet skall enligt motionärerna garantera tillräckligt med resurser, rättvist fördelade. För att kunna upprätthålla en generell välfärdspolitik krävs ordentliga skatteinkomster och en offentlig sektor, anför motionärerna och understryker att de två målen förutsätter en stark uppslutning bland löntagarna.
En viktig del i välfärdspolitiken är enligt motionärerna de trygghetssystem som omfördelar resurser mellan olika grupper och skeden i livet. Genom den offentligt finansierade socialpolitiken utjämnas skillnaderna i sociala och ekonomiska villkor mellan barnfamiljer och familjer utan barn, mellan gamla människor och folk i arbete, medan arbetsföra och handikappade, mellan friska och sjuka människor.
Välfärdsmålen kan enligt motionärerna förverkligas genom en kombination av kommunal självstyrelse och centrala beslut. Den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik välfärdspolitik är en stark ekonomi med god tillväxt, stabila priser, hög sysselsättning och goda offentliga finanser. Motionärerna framhåller också att arbete är grunden för välfärd och trygghet. Det sägs gälla både den enskilda människan och välfärdssystemens finansiering. Hög sysselsättning bidrar till att det sociala skyddsnätet kan hållas intakt. En hög arbetslöshet däremot ökar trycket på de sociala kostnaderna samtidigt som samhällets skatteinkomster minskar, heter det i motionen.
Motionärerna pekar också på att det besvärliga arbetsmarknadsläget, kopplat till den djupa lågkonjunkturen och det kommunala skattestoppet, nu försätter flera kommuner i en besvärlig situation. Risken är att välfärdsmålen inte uppnås genom den svåra situation som den borgerliga regeringens politik skapar, anför motionärerna.
I motion 1991/92:So220 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (båda s) diskuteras innebörden av begreppet "generell välfärdspolitik". Motionärerna påpekar att generell välfärdspolitik numera verkar vara ett begrepp som de flesta politiska partier ansluter sig till, men att man verkar definiera begreppet på de mest skilda sätt. Sålunda fastslår regeringen i budgetpropositionen att den generella välfärdspolitiken skall bestå, samtidigt som man inför ökad "självrisk", dvs. anbefaller höjda avgifter. Gentemot kommuner och landsting uttalas att inriktningen skall vara fortsatt skattestopp, och man anvisar möjligheter till "alternativa finansieringskällor", dvs. höjda avgifter. Motionärerna menar att den bild som framträder är tydlig. Mindre av offentlig sektor skall finansieras genom skatter och mer genom avgifter. Per definition innebär detta en dålig fördelningspolitik, anför motionärerna. I stället för att vi alla är med och betalar t.ex. sjukvården, får de sjuka och handikappade själva bära en större börda. Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna att effekterna av ökade "självrisker" och andra avgifter analyseras noggrant från fördelningspolitisk synpunkt och redovisas tydligt i varje års budget.
I motion 1991/92:So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om den generella välfärdspolitikens betydelse för människor med funktionshinder (yrkande 1).
Motionärerna understryker att med en generell välfärdspolitik har alla rätt till insatserna utan behovsprövning och alla bidrar till finansieringen efter förmåga. Den generella välfärdspolitiken bygger på ett väl utbyggt socialförsäkringssystem, en barnomsorg och en skola öppen för alla, en bostadspolitik som ger bostäder tillgängliga för alla och som ger ekonomiskt stöd till boendet. Generell välfärdspolitik bygger också på att ingen medborgargrupp får diskrimineras, påpekar motionärerna. Den som med offentliga medel bedriver barnomsorg eller äldreomsorg får således inte genom intagningsregler eller annat välja bort människor med särskilda behov.
Enligt motionärerna har den borgerliga regeringen nu klart signalerat att den generella välfärdspolitiken skall luckras upp. Införandet av karensdagar drabbar människor med funktionsnedsättningar särskilt hårt, anser motionärerna. Neddragningen av statsbidragen till kommuner får till följd att de människor som är i behov av sjukvård, hemtjänst, färdtjänst m.m. drabbas extra hårt. Bostadspolitiken, som i stort sett innebär byggstopp, minskar möjligheterna till en förbättrad tillgänglighet i bostäder och offentliga lokaler. Denna nya inriktning av politiken ökar enligt motionärerna behovet av riktade, behovsprövade insatser och strider alltså mot den generella välfärdspolitikens principer.
I motion 1991/92:So273 av Roland Sundgren m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att utvecklingen och förnyelsen av den offentliga sektorn måste vila på den generella välfärdspolitikens grund, sådan den beskrivs i motionen (yrkande 1). Den generella välfärdspolitikens grundprinciper innebär, enligt motionärerna, att den offentliga sektorns service i allt väsentligt skall betalas solidariskt och gemensamt och därmed ge alla, inte bara några, lika tillgång till omsorg, omvårdnad och utbildning. Motionärerna anser att starka politiska och andra krafter försöker använda kraven på brukarinflytande och minskad byråkrati som en hävstång för att driva fram segregering, klassklyftor och orättvisor. Detta är mycket allvarligt, eftersom det riskerar att omintetgöra den nödvändiga förnyelsen av den offentliga sektorn.
I motion 1991/92:So290 av Karin Israelsson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om målen för utvecklings- och förnyelsearbetet i välfärdspolitiken (yrkande 1). Motionärerna anser att utvecklings- och förnyelsearbetet inom den offentliga sektorn bör bedrivas enligt följande riktlinjer: Verksamheten bör organiseras i mindre resultatenheter med eget budgetansvar. Mål- och resultatstyrning bör ersätta regelstyrning. De anställda bör ges mer individuellt ansvar och antalet centralt fastlagda regler minskas. Ökat brukarinflytande måste främjas i den kommunala verksamheten och mer utåtriktad information om den offentliga verksamheten tillhandahållas. Mer uppföljning och utvärdering av uppnådda resultat bör genomföras för att öka effektiviteten. Förstärkta resurser kan inte tillföras den offentliga sektorn genom en vidgad totalram för den offentliga sektorn utan bör tillskapas genom omfördelning inom den befintliga ramen och genom ett effektivitets- och produktivitetshöjande arbete. Samhället måste uppmuntra mångfald och stödja alternativ i frågor om produktion av välfärdstjänsterna. Kooperativ, folkrörelser och ideella föreningar, kyrkorna och de enskilda alternativen måste ges ekonomiska villkor likvärdiga med den offentligt bedrivna verksamhetens. När vård och omsorg liksom social service kommer att bedrivas i allt fler privata verksamhetsformer finns ett behov av att genom ökad kontroll och tillsyn säkerställa kvaliteten och säkerheten. Lex Maria skall numera gälla även sjukvårdspersonal i privat vård, påpekar motionärerna, som anser att tillsynsverksamheten bör ses över även på socialtjänstens område.
Hälso- och sjukvård
I motion 1991/92:So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om utvecklingen av hälso- och sjukvården under 1990-talet (yrkande 1). Motionärerna understryker att hälso- och sjukvården är en viktig del av välfärdspolitiken.
Socialdemokraterna vill enligt motionärerna minska klasskillnaderna i ohälsa och anser att solidaritet och rättvisa skall styra också den kommande hälso- och sjukvårdspolitiken. Följande viktiga principer skall enligt motionärerna gälla för förändringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården under 1990-talet.
Hälso- och sjukvården skall betalas solidariskt och vara i huvudsak skattefinansierad. Hälso- och sjukvården med dess forskning och utbildning skall styras demokratiskt i en öppen beslutsprocess. Inom hälso- och sjukvården skall den gemensamma sektorn, genom kommuner och landsting, även i framtiden ha ett övergripande ansvar för att tillhandahålla hälso- och sjukvård.
Detta innebär enligt motionärerna att vi kommer att ha vård i offentlig regi kompletterad med vård som ges inom ramen för kooperativ, stiftelser eller av andra enskilda vårdgivare.
Hälso- och sjukvård skall ges efter behov och då den behövs. Inom hälso- och sjukvård skall det finnas tillgång till en god utbildning och goda arbetsmiljöer med en arbetsorganisation som kan kombinera det goda arbetet med kvalitet och effektivitet. Detta för att sjukvårdens personal skall klara hög vårdkvalitet och god service. Arbetet med bättre utnyttjande av våra gemensamma resurser inom hälso- och sjukvård och socialförsäkring genom att samordna samhällets insatser vid vård och rehabilitering måste fullföljas. Förutsättningar måste skapas för effektivitet inom vård- och socialförsäkringssektorn som resulterar i en god samhällsekonomi. Arbetet med kvalitet och utvärdering för att ge hela hälso- och sjukvården bra beslutsunderlag skall utvecklas.
I samma motion (s) begärs också ett tillkännagivande till regeringen om det goda arbetet i vården (yrkande 11). Det är enligt socialdemokraterna nu nödvändigt att ta generella krafttag i syfte att ändra dagens arbetssätt och ersättningssystem inom sjukvården. Personaltätheten i sjukvårdsorganisationen styrs i dag inte av verksamhetens behov utan av schematekniska skäl. Det är emellertid möjligt att kombinera stora förändringar i sjukvårdens arbetssätt med stor frihet för individen att själv reglera sin arbetstid, påverka sin lön och samtidigt få ett personalbesparande system, heter det i motionen.
Motionärerna hänvisar till ett försök med en effektivare sjukvårdsorganisation som bedrivs vid regionsjukhuset i Umeå och som går ut på att "70 personer utför vad tidigare 100 gjort, men till 90 personers kostnad". Här förenas enligt motionärerna förslag om det goda arbetet med utvecklad kvalitet och till tio procents lägre sjukvårdskostnad. Motionärerna anser att liknande goda exempel visar att socialdemokratins mål om det goda arbetet kan förenas med en effektivare sjukvårdsorganisation. Försöken bör följas, anser motionärerna, och vid lyckat utfall bör lösningen i Umeå tillämpas generellt i berörd sjukhusvård.
I motion 1991/92:Sf255 av Johan Brohult och Ian Wachtmeister (båda nyd), om ett effektivare utnyttjande av sjukhusens resurser, föreslås att sjukhusens resurser vad gäller operationssalar, mottagningslokaler för patientbesök, behandlingslokaler m.m. utnyttjas mycket mer än vad som i dag är fallet. Detta förutsätter, enligt motionärerna, att Dagmarreformen avskaffas och att fri etablering för läkare tillåts. (Yrkanden härom har hänvisats till socialförsäkringsutskottet.) Andra förutsättningar är att landstingens monopol då det gäller sjukhusvård avskaffas (yrkande 3), att privata bolag eller enskilda mot betalning till sjukhusen tillåts använda sjukhusens resurser för produktion av sjukvård (yrkande 4) och att de sålunda engagerade privata sjukvårdsproducenterna får ersättning i relation till hur många patienter de tar hand om (yrkande 5).
Motionärerna påpekar att på de flesta sjukhus i Sverige utnyttjas operationssalar, läkarmottagningslokaler och behandlingslokaler mindre än hälften av den tid som skulle vara möjlig. Ofta ligger utnyttjandegraden endast på omkring en tredjedel. Samtidigt växer köerna till operationer av höftleder, grå starr och kranskärl. På sjukhusen finns enligt motionärerna många läkare som gärna skulle ställa upp på sin fritid, men detta förhindras av Dagmarreformen och av att landstingen har monopol på sjukhusens vårdproduktion. Enligt motionärerna får inte privata bolag hyra sjukhuslokaler för att producera sjukvård. Motionärerna konstaterar att planhushållningen med alla regleringar resulterat i att en brist uppkommit, trots att det finns gott om resurser.
I motion 1991/92:Sf256 av samma motionärer (nyd) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att det dubbla och ibland tredubbla huvudmannaskapet för sjukvårdens utövande avskaffas och att en huvudman skall ha det totala ansvaret (yrkande 6). Enligt motionärerna är det ett stort problem inom sjukvården att nationens samlade kostnader för sjukvård i dag delas upp mellan försäkringsfinansierad budget (sjukpenning, sjukpension, arbetsskadeförsäkring m.m.) och skattefinansierad budget för sjukvård där ansvaret delas mellan landsting (sjukvård, primärvård) och kommuner (hemsjukvård, äldreomsorg). Detta delade huvudmannaskap innebär enligt motionärerna dels att överblicken av den totala ekonomiska situationen blir svår, dels att intresset för en optimering av totalkostnaderna bortfaller eller åtminstone minskas avsevärt.
Det dubbla huvudmannaskapet mellan landsting och kommuner skapar också problem som värst drabbar de äldre med ett blandat socialt och medicinskt betingat vårdbehov. Det är enligt motionärerna mycket lätt för landstinget att hävda att patienten inte behöver vårdas på sjukhus, eftersom patienten är obotligt sjuk och därmed socialt handikappad. Kommunen å sin sida, som skall sköta om hemsjukvård och social service, kan tycka att det är de medicinska problemen som står i förgrunden och att patienten därför borde hamna på sjukvårdsinrättning.
I samma motion (nyd) begärs också ett tillkännagivande till regeringen om att det holländska sjukvårdssystemet bör studeras av våra sjukvårdspolitiker (yrkande 8). I Holland har man efter decennier av planhushållning inom sjukvården nyligen övergått till marknadsekonomi och en producentoberoende sjukvård, uppger motionärerna. Modellen har enligt flera rapporter, bl.a. från Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi, visat sig vara effektiv och ändamålsenlig. Motionärerna anser därför att den holländska modellen borde studeras närmare av Sveriges sjukvårdspolitiker.
I motion 1991/92:So439 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att frågan om prestationsersättning inom sjukvården snarast utreds. Fram till den 1 januari 1970 arbetade landets provinsialläkare och sjukhusläkare med prestationsersättning. Detta system innebar enligt motionärerna att läkarens lön, förutom en relativt låg fast grundlön, var avhängig av vad denne presterade på sin mottagning. Den 1 januari 1970 genomfördes den s.k. sjukronorsreformen, vilket innebar att prestationsersättningen inom den offentliga sjukvården avskaffades. Detta var enligt motionärerna en katastrof för sjukvården, eftersom antalet behandlade patienter per mottagning kraftigt minskade. Man har därefter försökt kompensera produktionsbortfallet med att utöka antalet läkartjänster, och resultatet har blivit en dyr och ineffektiv sjukvård. Motionärerna uppger att i de länder där prestationsersättningen finns kvar behandlar läkarna många fler patienter per dag än i Sverige. Så är fallet i t.ex. Japan, Frankrike, Schweiz och Tyskland, där antalet behandlade patienter per läkare och dag ofta är tre till fyra gånger så många som i Sverige. Motionärerna hänvisar slutligen till ett försök med prestationsersättning som gjorts vid thoraxkirurgiska kliniken på Karolinska sjukhuset. Genom att personalen försökte effektivisera arbetet lyckades man öka antalet operationer under år 1991 med 211 från ca 1 000. Personalen vid kliniken fick en bonuslön på 5 % av grundlönen eller 3 milj.kr., och besparingen för landstinget blev tre gånger så stor.
Den s.k. sjukronorsreformen trädde i kraft, som ovan nämnts, den 1 januari 1970. I propositionen med förslag till det nya ersättningssystemet erinrade dåvarande socialministern Sven Aspling om att förslaget tillkommit bl.a. mot bakgrunden av att efterfrågan på sjukvård i alltför hög grad kommit att inrikta sig på sluten vård, som allmänt sett är mera resurskrävande än den öppna. Enligt propositionen måste en av orsakerna till denna inriktning antas ha varit att den slutna vården, trots att den var dyrare att tillhandahålla, ställde sig billigare för den vårdsökande än den öppna vården (prop. 1969:125 s. 11). Systemet med sjukronorsavgiften innebar vidare att läkaren i fortsättningen fick hela ersättningen för sitt arbete från huvudmannen i stället för som tidigare en del av sin inkomst från patientarvoden. Enligt propositionen (s. 38) hade den omreglering av formerna för ersättningen till läkaren för vården, som blev en följd av det nya systemet, karaktären av en avtalsfråga som det ankom på läkarnas och huvudmännens organisationer att lösa. Enligt dåvarande socialministern hindrade naturligtvis ingenting att det inrymdes moment av prestationsersättning i det avlöningssystem som skulle tillämpas.
Familjepolitik
I motion 1991/92:So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om inriktningen av familjepolitiken, så att alla barn ges goda och likvärdiga uppväxtvillkor (yrkande 8). Målen för den socialdemokratiska familjepolitiken kan enligt motionärerna beskrivas i några meningar. Ge alla barn goda och likvärdiga uppväxtvillkor. Utforma barnomsorgen och skolan så att barnen utvecklas till fria och självständiga människor, som verkar i gemenskap och solidaritet med varandra. Ge barn och föräldrar mer tid tillsammans. Förverkliga jämställdheten mellan kvinnor och män både i hemmet och i arbets- och samhällslivet.
I konkreta åtgärder handlar det enligt motionärerna bl.a. om barnbidrag, bostadsbidrag, föräldraförsäkring och förskola för alla barn. Motionärernas yrkanden om en höjning av barnbidraget till 10020 kr. per barn och år och om en lagfäst rätt till barnomsorg för alla barn behandlas senare i detta betänkande (s.71 och s.155). Ett yrkande i motionen om en utbyggnad av föräldraförsäkringen till 18 månader, vilket uppges vara socialdemokraternas högst prioriterade reform, har hänvisats till socialförsäkringsutskottet.
I motion 1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om de negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag (yrkande 2).
Vänsterpartiet anser inte att vårdnadsbidrag är ett bra alternativ. Ett vårdnadsbidrag skulle motverka jämlikheten mellan män och kvinnor och konservera de segregerade könsrollerna med ett hushållsansvar och ett försörjningsansvar. En majoritet av kvinnorna vill ha ett arbete utanför hemmet, hävdar motionärerna, och de skall inte behöva vara dubbelarbetande, vilket många tvingas till med det traditionella ansvar som kvinnorna har för barn och hem. Dubbelarbete sliter hårt. Vårdnadsbidrag leder till lägre livslön, mindre sjukpenning och en fattigare ålderdom, anför motionärerna, som anser att vårdnadsbidrag är en fattigdomsfälla som kraftigt skall avvisas.
I en motion om jämställdhet, motion A817 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om inriktningen av familjepolitiken (yrkande 1). Jämställdhet mellan kvinnor och män är oupplösligt förenad med familjepolitiken, heter det i motionen. Det stöd samhället ger eller inte ger får oundvikligen konsekvenser för familjernas möjligheter att forma sin vardag. I dag diskuteras en förbättring av stödet till barnfamiljerna i alla partier, påpekar motionärerna vidare. Utbyggd föräldraförsäkring ställs mot vårdnadsbidrag med mer eller mindre sänkta statsbidrag till barnomsorg. Enligt motionärerna har såväl föräldraförsäkring som vårdnadsbidrag förtjänster, men också nackdelar. Det gäller därför att utforma familjestödet så att man tillvaratar fördelarna i de bägge förslagen och så långt möjligt undviker nackdelarna.
Stödet till småbarnsfamiljerna måste enligt motionärerna utformas så att det underlättar familjernas valmöjligheter att fördela sin tid mellan hemarbete och förvärvsarbete. Stödet bör därför utformas enligt följande principer:
Det skall kunna användas så flexibelt som möjligt och kunna användas av båda föräldrarna.
Stödet måste utformas så att det lönar sig att arbeta för småbarnsmammor men samtidigt gör det möjligt att minska arbetstiden. Valet får inte bara stå mellan att arbeta heltid eller inte arbeta alls.
Det måste innehålla en utbyggnad av barnomsorgen till full behovstäckning och en stor ökning av valmöjligheterna mellan olika former av barnomsorg. Tillgång till bra och trygg barnomsorg är enligt motionärerna en förutsättning för att småbarnsmammorna skall ha reell valfrihet. Det innebär att möjlighet till barnomsorg måste finnas även när barnen är yngre än 1,5 år.
Socialtjänst
I motion 1991/92:So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om rättvise- och kvalitetskrav på olika områden inom socialtjänsten (yrkande 5).
Regeringens budgetproposition innebär enligt motionärerna en direkt urholkning av de välfärdssystem som skall garantera alla medborgare ett värdigt liv även som arbetslös, sjuk eller gammal. Ytterst allvarlig är urholkningen av arbetsmarknadspolitiken som drabbar fullt arbetsföra människor, inte minst ungdomar, men också dem som alltid befunnit sig på marginalen. Dessa grupper har nu fått det ännu svårare att ta sig in på arbetsmarknaden.
Konsekvenserna är att kommunerna får ta ett allt större ansvar för människors grundläggande försörjning genom socialbidrag. Många kommuner befinner sig redan nu i en svår ekonomisk situation, påpekar motionärerna. Om en allt större del av en kommuns budget på det sociala området går till socialbidrag får det givetvis återverkningar på barnomsorg, äldreomsorg och förebyggande socialt arbete med långtgående framtida konsekvenser.
Kommunerna har också genom socialtjänstlagen ålagts det primära ansvaret för bostadsförsörjningen, ett ansvar som blir allt tyngre att bära i takt med att de bostadslösa tenderar att öka. Motionärerna anser det vara ovärdigt ett välfärdssamhälle att människor står helt utan bostad och att det också strider mot syftet i sociallagstiftningen.
Motionärerna är också starkt kritiska mot att regeringen avser att dra ned statsbidraget till kommunerna med 5--10 miljarder kronor. Vidare anser motionärerna att regeringens politik innebär att den solidariska finansieringen bryts sönder till förmån för individuella lösningar, egen sjukförsäkring eller möjligen sjukpeng, barnomsorgspeng, äldrepeng. Den s.k. pengen täcker enligt motionärerna bara en del av kostnaderna, resten får man ta ur egen ficka. Om marknadsekonomins principer tillåts härja fritt på de områden vi vant oss vid sköts av gemensamma sektorn, riskerar den offentligt drivna verksamheten att utarmas, heter det i motionen.
Socialdemokratins självklara hållning är att stå fast vid den solidariska, offentliga finansieringen av välfärden, en rättvis fördelning och hög kvalitet kopplat till en ökad valfrihet. Detta kan enligt motionärerna åstadkommas med den rättighets- och kvalitetsmodell motionärerna tagit fram när det gäller barnomsorgen, vars principer kan överföras och anpassas till andra delar i socialtjänsten, t.ex. ungdoms- och missbrukarvården. Det handlar i detta fall om att precisera kvalitetskraven och att behålla kommunen som ansvarig för rättvis fördelning (t.ex. när det gäller avgiftsnivån) och för uppföljning och utvärdering (kvalitetskontroll).
Till detta kommer att socialtjänstlagen måste ses över så att inga tveksamheter råder vad gäller rättssäkerhet och sekretess vid överflyttning av verksamhet från kommun till annan huvudman. Med denna modell blir politikernas roll tydligare avgränsad, anför motionärerna. Huvudmannafrågan och statsbidragens konstruktion blir inte lika viktiga för kvalitet och rättvis fördelning som i nuvarande system.
I motion 1991/92:So273 av Roland Sundgren m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vikten av att förnyelsen av den offentliga sektorn utgår ifrån behovet av att stärka medborgarnas direkta inflytande över den sociala omvårdnaden och servicen (yrkande 2).
Under senare år har det gjorts rader av undersökningar som pekar på ett allt större avstånd mellan medborgarna och makten, anför motionärerna. Människorna blir alltmer kunniga och välutbildade. Kunniga människor är inte längre beredda att acceptera den offentliga sektorns drag av förmynderi. Enligt motionärerna avslöjade maktutredningen ett särskilt stort gap i detta avseende när det gäller just en stor del av den offentligt organiserade servicen, t.ex. barnomsorgen och skolan. Motionärerna anser att förnyelsen av den offentliga sektorn måste ta till vara människors förmåga och vilja till ansvar och praktiskt inflytande. Nya lösningar måste leda till att brukarna ges ett direkt ansvar för och inflytande över tjänsterna.
Utskottet
Den generella välfärdspolitiken
Utskottet vill inledningsvis instämma i det som regeringen anför i budgetpropositionen beträffande den grundläggande ideologin för välfärdsstaten, nämligen att välfärdspolitiken också i framtiden skall vara generell. En generell välfärdspolitik innebär att alla har rätt till välfärdsstatens förmåner och att dess insatser till den alldeles övervägande delen finansieras gemensamt efter förmåga.
Utskottet vill också ställa sig bakom vad som sägs om behovet av att förnya välfärdsstaten genom en valfrihetsrevolution. Det finns enligt utskottets mening ingen anledning att produktionen av de sociala tjänsterna alltid skall ske i offentlig regi. Medborgarna bör i sin egenskap av konsumenter få välja mellan enskilda och offentliga alternativ när det gäller bl.a. sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg. Såsom understryks i propositionen skall välfärdsstaten utvecklas så att den inte bara ger trygghet till alla utan också valfrihet till alla.
I olika socialdemokratiska motioner framförs kritik mot regeringens välfärdspolitik och läggs fram förslag till en annan inriktning av socialpolitiken.
I motion So232 (s) yrkande 1 anförs att det krävs ordentliga skatteinkomster och en offentlig sektor för att kunna upprätthålla en generell välfärdspolitik. Samtidigt framhålls att den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik välfärdspolitik är en stark ekonomi med god tillväxt, stabila priser, hög sysselsättning och goda offentliga finanser. Motionärerna gör gällande att regeringens politik skapat den svåra situationen med ett besvärligt arbetsmarknadsläge kopplat till den djupa lågkonjunkturen och det kommunala skattestoppet och att detta riskerar välfärdsmålen.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik välfärdspolitik är en stark ekonomi. Utskottet finner dock skäl att påpeka att den snabba ökning av arbetslösheten som nu sker har sin grund i den av Socialdemokraterna tidigare förda politikens oförmåga att angripa de grundläggande strukturproblemen. Motionärerna tycks inte heller vara medvetna om den konflikt som råder mellan å ena sidan önskemålet om höga skatter och en stor offentlig sektor och å andra sidan de långsiktiga besparingsåtgärder som enligt utskottets mening måste vidtas för att häva stagnationen i vår ekonomi. Motionärerna har också uppfattningen att endast den offentliga sektorn kan garantera en välfärd för alla. Utskottet kan, som ovan har framgått, inte instämma häri, utan vill i stället framhålla vikten av att de som är verksamma inom olika sociala områden själva får möjlighet att driva verksamhet på samma villkor som kommuner och landsting. Hittills har det offentliga monopol som rått på en stor del av det sociala området medfört en brist på effektivitet. Såsom påpekas i propositionen kan en konkurrens till den offentliga sektorn skapa bättre och billigare sociala tjänster. Dessutom får den enskilde därigenom frihet att välja mellan olika alternativ och därmed möjlighet att påverka innehållet i verksamheten. Med hänvisning till vad som här anförts avstyrks det förslag till inriktning av socialpolitiken som framförs i motion So232 (s) yrkande 1.
Motionärerna i motion So273 (s) yrkande 1 understryker att förnyelsen av den offentliga sektorn måste vila på den generella välfärdspolitikens grund. Det innebär enligt motionärerna att den offentliga sektorns service i allt väsentligt skall betalas solidariskt och gemensamt och ge alla, inte bara några, lika tillgång till omsorg, omvårdnad och utbildning.
Utskottet konstaterar att motionärernas uppfattning om den generella välfärdspolitiken stämmer väl med den syn på välfärdspolitiken som redovisats i budgetpropositionen och som utskottet ställt sig bakom. Motion So273 (s) yrkande 1 påkallar således ingen åtgärd av riksdagen utan avstyrks.
I motion So220 (s) begärs att effekten av ökade självrisker och andra avgifter analyseras noggrant från fördelningspolitisk synpunkt och redovisas tydligt i varje års budget. Som ovan framgått ingår det i regeringens uttalade strategi för att bryta den ekonomiska stagnationen att minska de offentliga utgifternas andel av BNP. Detta innebär för socialförsäkringarnas del en inriktning på att öka inslaget av självrisk för olika förmåner. Motionärerna vänder sig mot detta. De anser att en ökad finansiering genom avgifter innebär en dålig fördelningspolitik och ifrågasätter om höjda avgifter är förenligt med en generell välfärdspolitik.
Utskottet vill framhålla att riksdag och regering inte disponerar över obegränsade resurser. Det är nödvändigt att prioritera mellan olika åtgärder. Enligt utskottets mening är det viktigast att förbättra för dem i vårt samhälle som har det svårast. I budgetpropositionen aviseras också förslag med syfte att förbättra situationen för några av de mest utsatta grupperna. Insatserna måste betalas av dem vars problem är mindre. Utskottet delar således regeringens uppfattning, sådan den kommer till uttryck i regeringsförklaringen, att det är viktigare att genomföra särskilda insatser för de äldre och handikappade än att slå vakt om exempelvis en mycket låg självrisk i sjukförsäkringen. Principen vid de nödvändiga besparingarna bör vara att huvudsakligen friska människor som har ett arbete får avstå till de sämst ställda pensionärerna, de arbetslösa och de svårt sjuka. Utskottet kan inte finna att ett visst inslag av självrisk skulle innebära något avsteg från den generella välfärdspolitiken eller innebära en dålig fördelningspolitik. I förhållande till konsekvenserna av en fortsatt höjd arbetslöshet och sämre ekonomisk tillväxt är följderna av de gemensamma uppoffringarna både små och rättvist fördelade.
Utskottet ser mot bakgrund av det anförda ingen anledning för regeringen att återkomma i budgetpropositionen på det sätt motionärerna begärt. Motion So220 (s) avstyrks därför.
I motion So224 (s) yrkande 1 görs gällande att regeringens välfärdspolitik ökar behovet av riktade, behovsprövade insatser och därför strider mot den generella välfärdspolitikens principer. Flera av de besparingar som regeringen föreslagit drabbar människor med funktionshinder särskilt hårt, anser motionärerna, som begär ett tillkännagivande till regeringen om den generella välfärdspolitikens betydelse för människor med funktionshinder.
Målen för handikappolitiken är enligt propositionen att tillförsäkra varje människa ekonomisk trygghet och inflytande över sin situation samt att utforma samhället så att det, i vid bemärkelse, blir tillgängligt för alla. Staten, kommunerna och landstingen har tillsammans det grundläggande ansvaret för att människor med funktionshinder skall få möjligheter till ett liv på samma villkor som övriga medborgare. Regeringen uttalar i propositionen att uppgiften att förbättra livsvillkoren för människor med funktionshinder och deras anhöriga måste ses som en av de allra viktigaste uppgifterna inom välfärdspolitiken. Utskottet delar denna uppfattning. Sammanfattningsvis anser utskottet att det inte behövs några åtgärder av riksdagen med anledning av motionen. Utskottet avstyrker därför motion So224 (s) yrkande 1.
Motionärerna i motion So290 (c) begär ett tillkännagivande till regeringen om målen för utvecklings- och förnyelsearbetet i välfärdspolitiken (yrkande 1). Motionärerna anser bl.a. att verksamheten inom den offentliga sektorn bör organiseras i mindre resultatenheter med eget budgetansvar, att målstyrning bör ersätta regelstyrning, att uppföljning och utvärdering bör genomföras och att mångfald och alternativ bör uppmuntras när det gäller produktionen av välfärdstjänsterna.
Utskottet konstaterar att motionärernas uppfattning ligger i linje med såväl utskottets inställning som med regeringens politik. Något behov av en särskild meningsyttring från riksdagens sida föreligger därför inte. Utskottet avstyrker därför motion So290 (c) yrkande 1.
Hälso- och sjukvård
Enligt regeringsförklaringen präglas svensk sjukvård i många avseenden av en hög professionalism och kvalitet, vilket inte minst beror på en kunnig och engagerad personal. Ändå fyller inte den nuvarande organisationen de krav som måste ställas på en fungerande sjukvård, heter det. Köerna är för långa och sjukvårdens organisation utmärks i alltför hög grad av centralplanering, tröghet och byråkrati. Utskottet delar denna uppfattning och ser därför mycket positivt på att regeringen nu dels tillsatt en utredning om prioriteringar inom hälso- och sjukvården, dels avser att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att göra en större översyn av sjukvårdens organisation och finansiering.
I motion So438 (s) yrkande 1 presenteras Socialdemokraternas syn på utvecklingen av hälso- och sjukvården under 1990-talet. Bl.a. följande principer skall enligt Socialdemokraterna vara vägledande för hälso- och sjukvårdspolitiken: Hälso- och sjukvården skall betalas solidariskt och vara i huvudsak skattefinansierad. Den skall styras demokratiskt i en öppen beslutsprocess. Kommuner och landsting skall ha det övergripande ansvaret.
Utskottet konstaterar att motionärernas utgångspunkt fortfarande är ett offentligt monopol med styrning uppifrån. Ingenstans talar motionärerna om vikten av konkurrens mellan olika vårdgivare, om stimulans till ökad produktivitet eller om nackdelarna med en sammanblandning av producent- och finansiärrollerna. Patientens fria val av vårdgivare är enligt Socialdemokraterna i stort sett begränsad till en valfrihet inom den offentliga sektorn. Enligt utskottets uppfattning innehåller motionen inte något av nytänkande som kan bidra till att lösa sjukvårdens problem, nämligen att klara en god hälso- och sjukvård för alla på lika villkor. Utskottet avstyrker därför motion So438 (s) yrkande 1.
I samma motion (s), yrkande 11, hänvisas till försök med en effektivare sjukvårdsorganisation som bedrivits vid regionsjukhuset i Umeå och som går ut på att personaltätheten inom sjukvårdsorganisationen tillåts styras av verksamhetens behov och inte av schematekniska krav. Motionärerna ser positivt på detta försök, som de menar förenar kvalitet med lägre sjukvårdskostnader och anser att lösningen i Umeå bör kunna tillämpas generellt. Detta bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.
Utskottet delar uppfattningen att försöket med en effektivare sjukvårdsorganisation bör följas och vid ett positivt utfall tillämpas på fler håll. Utskottet förutsätter att så kommer att ske utan något initiativ från riksdagens sida. Motion So438 (s) yrkande 11 avstyrks med hänvisning härtill.
Ny demokrati har i motion Sf255 (nyd) lagt fram förslag som syftar till ett effektivare utnyttjande av sjukhusens resurser. Bl.a. föreslås att landstingens monopol avskaffas (yrkande 3), att privata intressenter mot betalning tillåts använda sjukhusens resurser (yrkande 4) och att de privata sjukvårdsproducenterna får ersättning i förhållande till hur många patienter de tar hand om (yrkande 5). Ett yrkande om prestationsersättning i sjukvården framförs också i motion So439 (nyd). I en annan motion, Sf256 (nyd), krävs ett avskaffande av det dubbla huvudmannaskapet för sjukvården (yrkande 6). Motionärerna anser också att det holländska sjukvårdssystemet med en producentoberoende sjukvård bör studeras närmare av svenska sjukvårdspolitiker (yrkande 8).
Utskottet gör följande bedömning.
Som redovisats i det inledande avsnittet avser regeringen att tillsätta en kommitté med uppgift att överväga sjukvårdens finansiering och organisation. Enligt direktiven bör kommittén ta ställning till vem som skall finansiera vården, vem som skall ansvara för att vården finns tillgänglig, i vilka former produktionen bör ske samt hur samhällets kontrollsystem bör vara uppbyggt. Kommitténs ställningstaganden bör utgå från en analys och värdering av i första hand tre finansierings- och organisationsmodeller. Dessa tre modeller kan sammanfattningsvis beskrivas enligt följande:
Reformerad landstingsmodell, som bygger på dagens system, där landstinget och kommunerna ansvarar för finansiering och tillhandahållande av hälso- och sjukvård.
Primärvårdsstyrd vård, som bygger på att en husläkare, som den enskilde själv valt, vid behov köper specialist- och slutenvård från en tänkt vårdgivare.
Obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där resurserna för hälso- och sjukvård samlas hos en eller flera offentliga försäkringsgivare. Landstingens rätt att ta ut skatt för hälso- och sjukvård upphör därmed.
Enligt direktiven bör förslagen utgå från att konkurrens mellan olika typer av vårdproducenter, offentliga såväl som privata, i allmänhet främjar produktiviteten. Mot den bakgrunden bör kommittén undersöka förutsättningarna för att bl.a. överföra vissa offentliga vårdinrättningar till stiftelser, offentliga eller privata bolag m.m.
Vidare anförs i direktiven att kommittén bör ta del av förhållandena i andra länder och förutsättningslöst studera för- och nackdelar med olika finansieringssystem. Bland de länder som anses vara särskilt intressanta att studera nämns Holland.
Utskottet konstaterar att innehållet i utredningsdirektiven tillgodoser syftet med motionerna Sf255 (nyd) yrkandena 3--5 och Sf256 (nyd) yrkandena 6 och 8. De nu nämnda motionerna påkallar därmed ingen åtgärd av riksdagen utan avstyrks. När det gäller frågan om prestationsersättning inom dagens sjukvård utgår utskottet från att utredningen är oförhindrad att beröra även denna fråga. Utskottet vill också erinra om att det finns möjligheter för sjukvårdshuvudmännen och de anställdas fackliga organisationer att komma överens om olika former av prestationsersättning. Motion So439 (nyd) avstyrks med hänvisning härtill.
Familjepolitik
I motion So232 (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om inriktningen av familjepolitiken så att alla barn ges goda och likvärdiga uppväxtvillkor (yrkande 8). När det gäller konkreta åtgärder sägs den socialdemokratiska familjepolitiken innebära höjt barnbidrag, bostadsbidrag, föräldraförsäkring i 18 månader och lagfäst rätt till barnomsorg för alla barn. Motionärerna betonar bl.a. vikten av att barn och föräldrar får mer tid tillsammans och att jämställdhet mellan kvinnor och män förverkligas både i hemmet och i arbets- och samhällslivet.
I motion So612 (v) begärs ett tillkännagivande om de negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag (yrkande 2). Enligt Vänsterpartiet är vårdnadsbidraget en fattigdomsfälla som motverkar jämlikheten mellan kvinnor och män och konserverar de segregerade könsrollerna.
I motion A817 (fp) yrkande 1 betonas att stödet till småbarnsfamiljerna måste utformas så att det underlättar familjernas valmöjligheter att fördela sin tid mellan hemarbete och förvärvsarbete. Motionärerna understryker vidare att tillgång till bra och trygg barnomsorg är en förutsättning för att småbarnsmammorna skall ha reell valfrihet.
Utskottet gör följande överväganden.
I regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 betonades att familjepolitiken skall underlätta för föräldrarna att själva välja den vård och fostran av barnen och den arbetsfördelning som passar dem och barnen bäst. Detta innebär att familjepolitiken skall främja både valfrihet och jämställdhet mellan kvinnor och män. Den som väljer att förvärvsarbeta skall ha ekonomiskt utbyte av detta.
Den nya familjepolitik som regeringen avser att genomföra syftar enligt regeringsförklaringen till att ge ökad valfrihet för småbarnsföräldrar, att ge en möjlighet för mer tid åt barnen och att i större utsträckning skapa rättvisa villkor för alla delar av landet. Om varje barnfamilj får möjlighet att lösa barnomsorgen på det sätt den själv önskar skapas större trygghet. Det innebär enligt regeringen att det måste finnas barnomsorg utanför hemmet av god kvalitet för dem som vill ha det och bättre ekonomiska möjligheter för dem som så önskar att stanna hemma när barnen är små.
I budgetpropositionen aviseras att regeringen kommer att lägga fram förslag om ett nytt familjestöd. Det är regeringens strävan att utforma det som ett vårdnadsbidrag, lika för alla barn.
Enligt vad utskottet erfar överväger regeringen att precisera gällande bestämmelser i socialtjänstlagen beträffande barnomsorg i anslutning till att ett nytt system för statsbidrag till kommunerna införs.
Utskottet ställer sig bakom regeringens familjepolitik, eftersom den syftar till att förstärka familjernas valfrihet. Även utskottet anser att det är angeläget att införa ett vårdnadsbidrag, så snart den statsfinansiella utvecklingen ger utrymme för det.
Det sagda innebär att utskottet avstyrker förslaget till inriktning av familjepolitiken som framförs i motion So232 (s) yrkande 8, eftersom det enligt utskottets mening inte tillräckligt betonar föräldrarnas frihet att själva välja den arbetsfördelning och den vård och fostran som passar just dem och barnen bäst.
Som ovan framgått är det regeringens avsikt att utforma familjepolitiken så att den som väljer att förvärvsarbeta skall ha ekonomiskt utbyte av detta. Den negativa beskrivning av ett kommande vårdnadsbidrag som görs i motion So612 (v) har alltså ingen förankring i verkligheten. Utskottet avstyrker därför motionen såvitt nu är i fråga (yrkande 2).
Utskottet delar uppfattningen i motion A817 (fp) att familjestödet måste utformas så att det underlättar familjernas valmöjligheter, både när det gäller valet mellan hemarbete och förvärvsarbete och valet mellan heltids- och deltidsarbete. Det måste också finnas en fullt utbyggd barnomsorg, och valmöjligheterna inom barnomsorgen måste ökas. Vad utskottet anfört stämmer också överens med regeringens politik. Något behov av ett särskilt uttalande från riksdagens sida föreligger därför inte. Utskottet avstyrker således motion A817 (fp) yrkande 1.
Socialtjänst
I motion So232 (s) lägger Socialdemokraterna fram ett förslag till rättighets- och kvalitetsmodell för socialtjänsten (yrkande 5). Socialdemokraterna står fast vid en solidarisk, offentlig finansiering av välfärden, en rättvis fördelning och en hög kvalitet kopplat till ökad valfrihet. Kvalitetskraven bör enligt motionärerna preciseras, kommunen bör ansvara för en rättvis fördelning, t.ex. när det gäller avgiftsnivå och för uppföljning och utvärdering. Inga tveksamheter får råda när det gäller rättssäkerhet och sekretess vid överflyttning av verksamhet från kommun till annan huvudman.
I motion So273 (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vikten av att förnyelsen av den offentliga sektorn utgår från behovet av att stärka medborgarnas direkta inflytande över den sociala omvårdnaden och servicen (yrkande 2). Motionärerna anser bl.a. att brukarna måste ges ett direkt ansvar för och inflytande över den offentligt organiserade servicen.
Utskottet gör följande överväganden.
Regeringens inställning, sådan den kommit till uttryck i bl.a. regeringsförklaringen, är att de sociala tjänsterna även i fortsättningen skall betalas solidariskt skattevägen. Däremot finns det ingen anledning att själva produktionen alltid skall ske i offentlig regi. Att skilja på offentlig kontroll och finansiering å den ena sidan och en fri produktion med enskilda, kooperativa och offentliga producenter å den andra blir därför, enligt regeringen, den grundläggande principen för förnyelse av de olika välfärdssystemen. Som tidigare framgått i detta betänkande delar utskottet denna uppfattning.
Utskottet vill vidare påpeka att det redan i dag finns demokratisk kontroll och tillsyn av de verksamheter som drivs i enskild regi, t.ex. enskilda vårdhem och behandlingshem, i den meningen att de som betalar, dvs. stat och kommun, och de som ger tillstånd att driva verksamheten, också har ansvar för tillsynen. Utskottet anser emellertid inte att politiska församlingar skall besluta om detaljer i verksamheten. Alla de som driver social verksamhet i enskild regi är också medvetna om att det bara är om de erbjuder god kvalitet som människor köper deras tjänster. Häri ligger en kvalitetsgaranti.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet inte att det behövs någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion So232 (s) yrkande 5. Motionen avstyrks alltså.
Utskottet delar uppfattningen i motion So273 (s) yrkande 2 att medborgarnas direkta inflytande över den sociala omvårdnaden och servicen behöver stärkas. Detta sker dock bäst genom att möjligheter öppnas för en fri produktion av sociala tjänster, inte genom att stärka det s.k. brukarinflytandet inom den offentliga sektorn. Motion So273 (s) yrkande 2 avstyrks därför.
Anslag m.m.
Under detta avsnitt behandlar utskottet anslagsyrkanden och övriga yrkanden i budgetpropositionen som rör utskottets beredningsområde, de motionsyrkanden som väckts med anledning av dessa yrkanden och som avser budgetåret 1992/93 samt därutöver ett stort antal motionsyrkanden med anknytning härtill.
Anslagen E 15 och E 16 behandlas av försvarsutskottet i dess betänkande 1991/92:FöU12.
Övriga motioner från allmänna motionstiden behandlas av utskottet i särskilda ämnesbetänkanden.
Socialdepartementet m.m. (A 1--7)
Uppföljning, utvärdering m.m. (A 3)
Under anslaget har de medel för utvecklingsinsatser som socialdepartementet tidigare disponerat under olika sakanslag nu förts samman. Sålunda ingår i anslaget medel som tidigare anvisats under anslagen Informationsförsörjning, Bidrag till allmän sjukvård m.m., Bidrag till kommunal barnomsorg, Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. samt Utvecklings- och försöksverksamhet.
Socialdepartementet har ett budgetmässigt ansvar för statligt finansierad statistik inom det sociala området, oavsett om den produceras av statistiska centralbyrån (SCB) eller annan myndighet. Medel för statistik inom det sociala området tas huvudsakligen upp under SCB:s anslag på sjunde huvudtiteln (finansdepartementet). Under anslaget A3 beräknas medel dels för förbättringar när det gäller samordning och utnyttjande av statistik m.m., dels för tillfälliga insatser.
Kvalitetssäkring och statistik inom hälso- och sjukvården
I motion 1991/92:So451 av Chatrine Pålsson (kds) begärs förslag till nationell strategi vad gäller kvalitetssäkring i svensk sjukvård (yrkande 1). Motionären påpekar att vi i Sverige inte har något lagfäst, heltäckande system för kvalitetssäkring och att det därför är sjukvårdshuvudmännen som får ta initiativet om en kvalitetssäkring skall komma till stånd. Enligt motionären finns det flera typer av kvalitetssäkringssystem som kan appliceras på vårdsektorn, t.ex. ISI 9000 och RAMO. Det senare används i USA.
I samma motion (kds) begärs också ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om vikten av satsningar för säkerställande av god kvalitet i vården och omsorgen för alla (yrkande 2). För en kategori patienter är det särskilt angeläget med kvalitetssäkring, nämligen de äldre, anför motionären. Att kartlägga konsekvenserna av icke given medicinsk vård och av sjukvård på för låg nivå för äldre patienter, som har vanliga men svåra sjukdomar, är ett synnerligen angeläget kvalitetssäkringsområde, benämnt kvalitetssäkring av befolkningsansvarsmodell, heter det i motionen.
Även i motion 1991/92:So509 av Pontus Wiklund och Dan Ericsson i Kolmården (båda kds) begärs att regeringen tar initiativ till utarbetande av kvalitetssäkringssystem av befolkningsansvarsmodell, anpassade till svenska förhållanden. Regeringen bör enligt motionärerna se till att sådana system införs i sjukvården, lämpligen under socialstyrelsens överinseende. Kvalitetsgranskning av befolkningsansvarsmodell med tillgänglighetsanalyser innebär enligt motionärerna att man undersöker förhållandet mellan befolkningens totala behov av vård och de resurser som erbjuds. Något sådant system finns inte utvecklat för svenska förhållanden, anför motionärerna.
I motion 1991/92:So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om utvecklingen av statistik inom hälso- och sjukvården (yrkande 2). Motionärerna anser att det inför de förändringar som pågår inom hälso- och sjukvården krävs ytterligare jämförelsematerial om kvalitet och service för att uppnå effektivitet. Det som krävs är underlag för beslut på alla nivåer, lokalt, regionalt och inför de nationella beslut som kan komma att erfordras, heter det i motionen. Regeringen bör, enligt motionärerna, tillsätta en arbetsgrupp vars uppgift skall vara att fullfölja och påskynda utvecklingen inom statistikområdet. Underlag för kvalitetssäkring, utvärdering och mått för att mäta effektivitet bör tas fram för att tillförsäkra hälso- och sjukvården sådant faktaunderlag. Socialstyrelsen, landstings- och kommunförbunden, SCB, SPRI och SBU bör enligt motionärerna vara lämpliga som medlemmar i en sådan arbetsgrupp. I motionen påpekas att det inom Dagmaruppgörelsen finns utrymme för detta arbete, genom det arbete som redan påbörjats.
I socialutskottets betänkande 1991/92:SoU5 redovisas det arbete med kvalitetsfrågor som bedrivs inom olika myndigheter och organisationer, bl.a. av Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut, Spri, och statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik, SBU, och av sjukvårdshuvudmännen. För en närmare redogörelse hänvisas till detta betänkande.
Härutöver kan nämnas följande. Socialstyrelsen skall enligt riksdagens beslut 1989 numera koncentrera de centrala delarna av sina insatser kring tillsyn och uppföljning samt kunskapsutveckling och kunskapsförmedling.
I syfte att förstärka tillsynen har socialstyrelsen inrättat särskilda regionala tillsynsenheter. Den regionala organisationen har bl.a. till uppgift att med hänsyn till patientsäkerheten bedriva en "systemtillsyn" genom att följa upp att det finns fungerande kvalitetssäkringssystem inom samtliga vårdenheter.
Som exempel på socialstyrelsens kvalitetssäkringsarbete kan nämnas den riskdatabas som byggts upp vid den regionala tillsynsenheten i Örebro. Till denna databas inrapporteras alla olyckshändelser eller händelser som inneburit någon form av risker. Ur databasen hämtas underlag för information i ett särskilt informationsblad, Riskronden.
Socialstyrelsen samarbetar också med olika professionella grupper -- Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Svensk sjuksköterskeförening -- för att ta fram kvalitetssäkringsindikatorer. Vidare håller socialstyrelsen för närvarande på att utarbeta allmänna råd om kvalitetsförbättrande åtgärder i hälso- och sjukvården i syfte att åstadkomma införandet av rutiner för kvalitetssäkring på lokal nivå. Enligt vad utskottet erfar avser socialstyrelsen dock inte att ta ställning för ett visst kvalitetssäkringssystem.
I proposition 1991/92:19, där den s.k. Dagmaröverenskommelsen för år 1992 redovisas, uppges bl.a. att en viktig utgångspunkt för överenskommelsen är att parterna gemensamt formulerat den fortsatta inriktningen på det utvecklings- och förändringsarbete som numera bedrivs inom hälso- och sjukvården. Behovet av att kunna följa upp och utvärdera arbetet inom hälso- och sjukvården, inte minst det pågående intensiva utvecklings- och förändringsarbetet, har därvid särskilt uppmärksammats. Parterna har också redovisat ett antal pågående eller nyligen avslutade aktiviteter som visar att ett stort antal aktörer är engagerade i detta arbete.
Så har t.ex. som en följd av föregående års överenskommelser om inriktningen av utvecklingsarbetet inom hälso- och sjukvården en nationell samrådsgrupp för kvalitet i hälso- och sjukvården bildats. I gruppen ingår socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Spri och företrädare för sjukvårdsprofessionen. Samrådsgruppen skall förutom att verka för att samordna kvalitetssäkringsarbetet på nationell nivå verka för att ta till vara svenska och utländska erfarenheter av kvalitetssäkring och för att enhetliga mått och metoder utvecklas. Vidare bereder en arbetsgrupp med representanter för socialdepartementet och Landstingsförbundet för närvarande frågan om hur sjukvårdshuvudmännen kan redovisa uppgifter om prestationer i öppen och sluten vård, resurser, köer och väntetider för vissa ingrepp, väntetider inom den öppna primärvården, antal färdigbehandlade patienter, effekter av vården m.m.
Parterna i Dagmaröverenskommelsen är eniga om nödvändigheten av att stödja sådana åtgärder hos sjukvårdshuvudmännen som syftar till en bättre informationsförsörjning på alla nivåer inom hälso- och sjukvården. Enligt överenskommelsen avsätts högst 20 milj.kr. under år 1992 för detta ändamål, inkl. medel för nationella register för produktkontroll.
För att effektivisera informationsförsörjningen bl.a. med inriktning på att förbättra folkhälsan inrättas ett epidemiologiskt centrum vid socialstyrelsen. För år 1992 avsätts högst 5 milj.kr. för delfinansiering av ett sådant centrum.
Härutöver kan nämnas att en arbetsgrupp inom civildepartementet arbetar med att ta fram metoder för uppföljning och utvärdering av kommunal verksamhet bl.a. inom hälso- och sjukvården. En avrapportering beräknas ske under våren 1992. Utvecklingsarbete i syfte att skapa datoriserade informationssystem bedrivs lokalt hos flertalet sjukvårdshuvudmän. Bl.a. görs försök med datoriserad journalhantering.
Den s.k. informationsstrukturutredningen, INFHOS (dir. 1988:28), var ett led i arbetet med att utveckla ett bättre informationssystem inom hälso- och sjukvården. Utredningen överlämnade sitt betänkande (SOU 1991:18) Informationsstruktur för hälso- och sjukvården -- en utvecklingsprocess i mars 1991. Utredningen klargjorde och lämnade i första hand förslag till ansvarsfördelningen mellan olika parter när det gäller arbetet med att utveckla informationssystem inom hälso- och sjukvården. Till följd av bl.a. informationsstrukturutredningens förslag pågår för närvarande ett intensivt arbete vid socialstyrelsen för att utveckla öppenvårdsstatistiken. Data om klinikfärdiga patienter har utvecklats och samlats in av Landstingsförbundet. Fr.o.m. år 1991 har också statistik om väntetider till vissa operationer inhämtats och ställts samman av förbundet.
I årets budgetproposition (s. 92) anförs att arbetet med att utveckla relevanta kvalitets- och effektmått, som kan ge underlag för jämförelser, måste intensifieras. Om sådana mått inte finns, föreligger risk för att en alltför stark fokusering sker på ekonomi och kvantitet, heter det i propositionen. Detta kan få till följd att vissa angelägna vårdbehov kanske inte tillgodoses medan andra, ur såväl ett folkhälsoperspektiv som patienternas vårdperspektiv, kanske mindre angelägna åtgärder ges ett alltför stort utrymme. Vem/vilka som får vård och vilka resultat som faktiskt uppnås med olika alternativa metoder och system måste också diskuteras. För att en sådan diskussion skall kunna föras krävs att de hälso- och sjukvårdspolitiska målen konkretiseras. Målen bör anges i termer som i större utsträckning än för närvarande är mät- och uppföljningsbara. I propositionen hänvisas vidare till det arbete med att förbättra informationsunderlagen som pågår och som redovisats ovan. En mer samlad redovisning av hälso- och sjukvården förutsätts i propositionen kunna ske successivt.
Regeringen har nyligen utfärdat direktiv för en parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation. Enligt direktiven (dir. 1992:30) skall kommittén dels analysera och bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000, dels överväga hur hälso- och sjukvården bör finansieras och organiseras på den övergripande samhällsnivån. Enligt direktiven är det avgörande för en god hälso- och sjukvård att kvaliteten i vården kan säkerställas. Kommittén bör därför särskilt behandla tillsynens, uppföljningens och utvärderingens roll för att hela befolkningen skall kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet instämmer i den uppfattning som framförs i motionerna So451 (kds) och So509 (kds), nämligen att det behövs rutiner som garanterar kvalitet och säkerhet i hälso- och sjukvården. Som ovan redovisats håller socialstyrelsen på att ta fram allmänna råd i syfte att åstadkomma rutiner och system för kvalitetssäkring, eller kvalitetsförbättrande åtgärder, på lokal nivå. Den kommitté som inom kort tillsätts för att utreda hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation skall särskilt behandla hur kvalitetssäkring skall ske. Motion So451 (kds), vari begärs en nationell strategi för kvalitetssäkring, får därmed anses tillgodosedd och avstyrks i här aktuell del (yrkande 1).
En modell för kvalitetssäkring som förordas i de nu aktuella motionerna är kvalitetsgranskning av befolkningsansvarsmodell. Enligt vad utskottet erfar prövas denna modell inom bl.a. primärvården i Stenungsunds kommun. Utskottet anser emellertid att riksdagen inte bör förorda en viss modell för kvalitetssäkring, utan avvakta resultatet av arbetet i den kommitté som skall utreda hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation. Motionerna So451 (kds) yrkande 2 och So509 (kds) avstyrks därför.
När det gäller statistiken inom hälso- och sjukvården delar utskottet uppfattningen i motion So438 (s) att statistiken behöver utvecklas och relevanta kvalitets- och effektivitetsmått tas fram. Som framgått av den ovan lämnade redovisningen pågår emellertid ett intensivt arbete -- bl.a. inom socialstyrelsen, i den nationella samrådsgruppen och i andra arbetsgrupper -- med att utveckla och förbättra informationsunderlagen. Utskottet anser därför inte att motion So438 (s) påkallar någon åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks, såvitt nu är i fråga (yrkande 2).
Omvårdnadsforskning m.m.
I motion So438 (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen bör återkomma med förslag om ytterligare forskning, utbildning och utveckling inom omvårdnad och långtidsvård (yrkande 7). Motionärerna förutsätter att regeringen i kommande riktlinjer för prioriteringar inom vården kommer att lägga fram förslag om hur omvårdnaden skall utvecklas och förbättras.
Socialutskottet anordnade våren 1991 i samråd med statens medicinsk-etiska råd en offentlig riksdagsutfrågning om prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Socialutskottet ansåg då att det fanns skäl till fördjupade överväganden kring vårdens prioriteringsfrågor (1990/91:SoU22). Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté med uppdrag att bl.a. överväga hälso- och sjukvårdens roll i välfärdsstaten och lyfta fram grundläggande etiska principer som kan ge vägledning och ligga till grund för öppna diskussioner om prioriteringar inom hälso- och sjukvården (dir. 1992:8).
Det socialvetenskapliga forskningsrådet har ett samordnande ansvar för forskningen om äldre med uppgift att löpande följa och bearbeta forskningsområdet. Inom rådets ansvarsområde har tre programområden givits särskild prioritet, nämligen forskning om omsorgen om äldre och omvårdnadsforskning, utvärderingsforskning samt de äldre och ekonomin. I den senaste forskningspropositionen, 1989/90:90, föreslogs ökade resurser för forskning om äldre under den kommande treårsperioden. Riksdagen tillstyrkte förslagen och beslöt att inrätta tre professurer i psykologi, sociologi och socialt arbete, samtliga tre med inriktning på äldreproblem. Medicinska forskningsrådet anvisades samtidigt ytterligare resurser för stöd till forskning om demenssjukdomar.
I betänkandet 1988/89:SoU16 behandlades bl.a. en motion om försök med omvårdnadsarbete. Utskottet uttalade att kvaliteten i omvårdnaden är viktig samt framhöll att forsknings- och utvecklingsarbete på området är angeläget. Utskottet konstaterade vidare att ett omfattande arbete bedrevs såväl av Spri som Landstingsförbundet, socialstyrelsen, enskilda landsting och andra för att stimulera till försöksverksamheter med utveckling av omvårdnadsarbetet och vårdorganisationen. Den då aktuella motionen avstyrktes med hänvisning härtill.
Hösten 1991 behandlade utskottet en motion (fp) om en stärkt organisation för omvårdnadsforskningen. Motionen avstyrktes med hänvisning till att riksdagen inte borde föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag inom hälso- och sjukvårdens område (1991/92:SoU5 s. 40).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller inställningen att forsknings- och utvecklingsarbete när det gäller omvårdnad är angeläget. Omvårdnadsforskning och forskning om omsorgen om äldre har också givits prioritet inom det socialvetenskapliga forskningsrådets ansvarsområde. Mot bakgrund härav anser utskottet inte att det behövs något initiativ från riksdagens sida med anledning av motionen. Motion So438 (s) yrkande 7 avstyrks alltså.
Undantag från de s.k. nolldirektiven för merkostnadskommittén och psykiatriutredningen
Sedan 1984 gäller för samtliga kommittéer och särskilda utredare vissa generella direktiv (dir. 1984:5). Dessa direktiv, som ofta kallats nolldirektiven, innebär i princip att förslag från kommittéer inte får öka de offentliga utgifterna eller minska statsinkomsterna. Kommittéerna skall visa hur förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar skall finansieras. Detta skall ske genom att kommittéerna anger konkreta förslag till rationaliseringar eller omprövningar som innebär besparingar inom utredningens område eller närliggande områden. Förslagen skall således kunna genomföras med oförändrade eller minskade resurser. Kraven gäller oavsett om förslagen avser staten, kommunerna eller socialförsäkringssektorn. Enligt direktiven skall kostnadsberäkningarna vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader för olika intressenter, såväl direkta som indirekta.
Handikapputredningen (S 1988:03) undantogs från nolldirektiven genom riksdagens beslut hösten 1989. I samband därmed konstaterade socialutskottet (1989/90:SoU13):
Enligt utskottets mening -- och därvid delar utskottet uppfattningen i de aktuella motionerna -- är det helt nödvändigt att handikappområdet kan tillföras sådana resurser att nödvändiga åtgärder på området kan komma till stånd. Detta förutsätter att 1989 års handikapputredning och andra utredningar på området inte begränsas av regeringens nolldirektiv.
I motion 1991/92:So469 av Börje Nilsson och Bo Nilsson (båda s) föreslås att de s.k. nolldirektiven avskaffas för merkostnadskommittén och psykiatriutredningen. Båda utredningarna förväntas lägga fram förslag som har stor betydelse för människor med funktionsnedsättningar, anför motionärerna. Det är inte rimligt att dessa utredningar, trots riksdagens bestämda uttalande, tvingas arbeta med nolldirektiv. Nolldirektiven innebär, enligt motionärerna, att vissa handikappade får finansiera förbättringar för andra handikappade.
Merkostnadskommittén, eller utredningen (S 1990:04) med uppgift att utreda det samlade förmånssystemet för försäkrade med betydande kostnader för sjukdom och handikapp, tillsattes år 1990. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande till sommaren 1992.
År 1989 tillsattes utredningen om service, stöd och vård till psykiskt störda, den s.k. psykiatriutredningen. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande före hösten 1992.
I detta sammanhang kan erinras om att den personkrets för vilken handikapputredningen föreslagit individinriktade åtgärder även omfattar psykiskt störda personer. Psykiatriutredningen har dock en vidare personkrets än handikapputredningen när det gäller personer med psykiska störningar (se betänkandet SOU 1991:46 s. 148).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin inställning att handikappområdet -- där såväl fysiskt som psykiskt handikappade ingår -- måste tillföras sådana resurser att nödvändiga åtgärder på området kan komma till stånd. Detta förutsätter, som utskottet tidigare anfört, att utredningar på handikappområdet inte begränsas av regeringens nolldirektiv. Vad utskottet här anfört tillgodoser syftet med motion So469 (s), som därför avstyrks.
Insatser mot aids (A 6)
I budgetpropositionen föreslås 192 720 000 kr. under anslag A 6.
Från anslaget bekostas särskilda insatser för att bekämpa spridningen av det virus, humant immunbrist virus (hiv), som kan leda till sjukdomstillståndet aids (acquired immune deficiency syndrome -- förvärvad immunbrist). Infektion av hiv hänförs enligt smittskyddslagen (1988:1472) till de anmälningspliktiga sjukdomar som är samhällsfarliga.
Medelsanvisning
I motion So461 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen beslutar att ge Stiftelsen Noaks ark ett eget bidrag över statsbudgeten (yrkande 1), att riksdagen till Bidrag till organisationer för budgetåret 1992/93 till Stiftelsen Noaks ark anslår 6 000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit (yrkande 2) samt att riksdagen, vid bifall till yrkande 2, till Aids-delegationen anvisar 188 720 000 kr. eller således 4000 000 kr. mindre än vad regeringen har föreslagit (yrkande 3). Motionärerna anför att stiftelsens verksamhet måste stödjas mer än vad som nu görs och att stiftelsen borde få ett eget anslag och inte behöva gå genom en prövningsinstans.
Stiftelsen Noaks ark har från aidsanslaget under de tre senaste budgetåren erhållit ett driftsbidrag på 4 milj.kr. per budgetår. Därutöver har stiftelsen erhållit särskilda medel för ett projekt för blödarsjuka på ca 1 milj.kr. per år.
Vid behandlingen av regeringens budgetförslag våren 1991 i betänkandet 1990/91:SoU12 framhöll utskottet, liksom tidigare, att frivilligorganisationerna, där särskilt Noaks ark nämndes, gör ett mycket förtjänstfullt arbete för hivsmittade och aidssjuka. Frivilligorganisationerna har också stor betydelse i det förebyggande arbetet. Utskottet konstaterade vidare att betydande belopp under de senaste åren utgått från aidsanslaget till dessa organisationer. Utskottet ansåg sig kunna förutsätta att frivilligorganisationernas behov och intressen skulle komma att beaktas vid fördelningen av medel för insatser mot aids.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet erinrar om sin tidigare redovisade uppfattning att frivilligorganisationerna har en betydelsefull roll dels i informationsarbetet, dels i insatserna för hivsmittade och aidssjuka. Utskottet konstaterar att regeringen i budgetpropositionen anser att stödet till intresseorganisationernas arbete bör fortsätta även under budgetåret 1992/93. Utskottet förutsätter sålunda att Noaks ark också under kommande budgetår kan påräkna bidrag från anslaget för sitt informations- och stödarbete. Utskottet avstyrker motion So461 (v).
Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningen till insatser mot aids.
Smittskyddslagen och smittskyddsarbetet
I motion So418 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i smittskyddslagen att hivinfekterade inte omfattas av denna lag (yrkande 2). Motionärerna anför att med lagens hjälp kan tvångisolering tillgripas mot smittbärare som vägrar att följa de förhållningsregler som ålagts dem. Den smittade döms för de brott som han kan tänkas begå i framtiden. Domen blir i praktiken utan tidsbegränsning.
I motion So428 av Daniel Tarschys (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om översyn av det normsystem som reglerar tvångsisolering av hivinfekterade. Motionären föreslår att formerna och betingelserna för tvångsvård av hivinfekterade omprövas. Skyddsuppgiften bör inte längre ankomma på hälso- och sjukvården. Isolering av hivinfekterade bör förekomma endast i yttersta undantagsfall, och samhällets skyddsbehov bör i sådana fall täckas inom ramen för andra lagar om tvångsvård än smittskyddslagen. Enligt motionären bör möjlighet till isolering enligt smittskyddslagen för andra sjukdomar dock bibehållas.
I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om smittskyddslagen (yrkande 16). Motionärerna anför att smittskyddslagens hivparagrafer tillkom för att förebygga smittspridning. Om det finns skäl att beakta risken för minskad benägenhet för testning, färre kontakter med sjukvården och om tilltron till den nu gällande ordningen minskar, måste detta uppmärksammas. Regeringen bör därför, enligt motionärerna, ge Aids-delegationen i uppdrag att redovisa för- och nackdelar med att pröva annan lagstiftning.
I motion So493 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om borttagandet av hivinfektionen ur smittskyddslagen (yrkande 1). Motionärerna anför att den svenska lagstiftningen utgår från en möjlighet att omhänderta hivsmittade personer som kan antas leva på ett sådant sätt att smittan kan föras vidare. För den enskilde innebär detta att man i princip kan bli omhändertagen för ett beteende/brott som man ännu inte begått. Motionärerna anför att hivinfektion därför bör tas bort ur smittskyddslagen och att den som medvetet utsätter andra människor för hivsmitta bör falla under brottsbalkens bestämmelser.
För att samordna arbetet inom alla samhällsområden att begränsa spridningen av HTLV-III-virus tillsatte regeringen den 9 maj 1985 en särskild Aids-delegation.
Aids-delegationen fann det oacceptabelt att man inte kunde ingripa mot sådana bärare av HTLV-III-virus som visad en uppenbar brist på hänsyn genom att inte följa föreskrifter om sin livsföring för att minska risken för smittspridning som de kunda ha fått av sin läkare. Bl.a. mot den bakgrunden föreslog man att den dåvarande smittskyddslagen (1968:231) gjordes tillämplig på infektion av HTLV-III-virus. Efter initiativ av Aids-delegationen beslutade regeringen den 5 september 1985 att hänföra infektion av HTLV-III-virus till de veneriska sjukdomarna i dåvarande smittskyddskungörelsen. Ändringen trädde i kraft den 1 november 1985.
Den nya smittskyddslagen (1988:1472) trädde i kraft den 1 juli 1989 (SmL).
Enligt 38 § skall länsrätten, på ansökan av smittskyddsläkaren, besluta om tvångsisolering av den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om den smittade inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning. Ett sådant beslut skall också fattas om det finns grundad anledning anta att den smittade inte följer meddelade förhållningsregler och underlåtenheten innebär en uppenbar risk för smittspridning. Tvångsisolering skall ske på sjukhus som drivs av en landstingskommun. Om länsrättens beslut om tvångsisolering inte kan avvaktas utan fara, skall smittskyddsläkaren meddela beslut om tvångsisolering. Smittskyddsläkarens beslut skall omedelbart underställas länsrätten för prövning (39 §). Tvångsisolering får pågå under högst tre månader från den dag den smittade på grund av beslutet om isolering togs in på sjukhus. Efter ansökan av smittskyddsläkaren får länsrätten besluta att tvångsisoleringen skall fortsätta utöver den angivna längsta tiden. Ett sådant beslut får avse högst sex månader åt gången. En ansökan om fortsatt tvångsisolering skall ha kommit in till länsrätten innan tiden för gällande beslut om tvångsisolering har löpt ut. När det inte längre finns skäl för tvångsisolering skall smittskyddsläkaren ofördröjligen besluta att tvångsisoleringen skall upphöra. Om den tvångsisolerade begär att tvångsisoleringen skall upphöra, är smittskyddsläkaren skyldig att ofördröjligen besluta i frågan (40--42 §§).
Enligt 43 § SmL skall den som tvångsisoleras tas väl om hand. Han skall få det stöd och den hjälp som behövs och motiveras att ändra sin inställning och livsföring så att tvångsisoleringen kan upphöra.
Utskottet behandlade regeringens proposition om ny smittskyddslag i betänkande 1988/89:SoU9. Utskottet anförde då i fråga om tvångsisoleringen bl.a. (s. 11):
Utskottet konstaterar att skälet för ett beslut om tvångsisolering vanligen är att en smittad inte frivilligt medverkar till de åtgärder, som behövs för att hindra smittspridning. Det ligger också i sakens natur att ett beslut om tvångsisolering inte definitivt kan begränsas i tiden när beslutet fattas. Längden på tvångsisoleringen kommer, som framhållits i propositionen, att bli avhängig bl.a. av den isolerades inställning till sin situation och till sin omgivning. Tvångsisolering får inte bli ett innehållslöst avskiljande från omvärlden, utan tiden måste användas till att på lämpliga sätt motivera den isolerade att förändra sin attityd.
I betänkandet 1990/91:SoU20 uttalade utskottet att det är nödvändigt att ha möjlighet att enligt smittskyddslagen tvångsisolera den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom om han inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning och annan tvångslagstiftning inte är tillämplig. Utskottet avstyrkte därför en motion liknande So428.
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) har i en skrivelse till socialutskottet redovisat sina synpunkter på hivinfektionens plats i smittskyddslagen.
En utvärdering av smittskyddsverksamheten och den nya lagen som gjorts av socialstyrelsen har nyligen överlämnats till socialdepartementet. Socialstyrelsen föreslår bl.a. att samtliga anmälningspliktiga sjukdomar utom de sexuellt överförbara skall anmälas med full identitet för att underlätta smittskyddsarbetet. Vidare föreslås att lagen om vård av unga (LVU) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) kompletteras så att föreståndare vid en LVU- och LVM-institution underrättas om att en intagen lider av en samhällsfarlig sjukdom om det behövs med hänsyn till fara för att smitta skall spridas. Vidare föreslås en möjlighet för socialtjänsten att underrätta smittskyddsläkaren vid kännedom om att en person med en samhällsfarlig sjukdom utsätter andra för smittrisk. Däremot anser socialstyrelsen inte att det finns anledning till ändring i möjligheterna till tvångsisolering. Socialstyrelsen har via en enkät till smittskyddsläkarna kartlagt att smittskyddsläkare har ansökt hos länsrätten om tvångsisolering för totalt tio personer. Ansökningarna har gällt hivinfektion i alla fall utom ett som gällde tuberkulos. Länsrätten beslutade om isolering av nio personer. Styrelsen anför att smittskyddslagen syftar till att hindra spridning av smittsamma sjukdomar bland människor. Vid fall av samhällsfarlig sjukdom ställs krav på den infekterade att begränsa smittrisken. Till skillnad mot vid övriga hälsoproblem är smittskyddet inte enbart en fråga för den enskilde.
Socialstyrelsens rapport bereds för närvarande i regeringskansliet.
Enligt uppgift pågår viss diskussion inom Aids-delegationen om för- och nackdelar med den nuvarande tvångslagstiftningen för hivpositiva.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att socialstyrelsen nyligen till socialdepartementet överlämnat en utvärdering om smittskyddet och därvid föreslagit vissa ändringar i smittskyddslagen. Ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet.
Utskottet erfar att Aids-delegationen tagit upp i motionerna berörda lagstiftningsfrågor såvitt rör hivinfektion. Någon anledning för riksdagen att nu ta något initiativ i dessa frågor finns inte. Motionerna So418 (v) yrkande 2, So428 (fp), So438 (s) yrkande 16 och So493 (s) yrkande 1 avstyrks därmed.
Anonymitet vid hivtest
I motion So418 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i patientjournallagen så att hivtest kan göras med garanterad anonymitet (yrkande 3). Motionärerna anför att det finns många som skulle vilja genomgå en hivtest men som avstår av rädsla för de åtgärder som myndigheterna kan tillgripa om testet visar sig vara positivt.
I motion So493 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anonymitet vid hivtestning (yrkande 2). Motionärerna anför att för att få så många som möjligt att hivtesta sig är det viktigt att samhället undanröjer den rädsla som kan finnas för att ens identitet kan avslöjas om man konstateras hivsmittad.
Frågan om anonymitet vid hivtestning har behandlats av utskottet vid upprepade tillfällen. I betänkandet 1988/89:SoU9 ges en utförlig redovisning av såväl reglerna i patientjournallagen (1985:562) och förordningen (1986:198) om provtagning för infektion av hiv som utskottets tidigare ställningstaganden i anonymitetsfrågan. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att en fullständig anonymitet vid hivtest skulle rubba grunderna för smittskyddslagens tillämpning. Enligt utskottets uppfattning skulle det bli mycket svårt att försvara en lagstiftning som innehåller möjligheter till ibland synnerligen ingripande tvångsåtgärder, om samhället samtidigt ger patienter möjlighet att vara anonyma även efter ett positivt test och därigenom undandrar sig lagens åtgärder. I betänkandena 1989/90:SoU21 och 1990/91:SoU5 vidhöll utskottet denna inställning. Utskottet behandlade frågan också i betänkandet 1991/92:SoU5 och avstyrkte även då den då aktuella motionen.
Information från Aids-delegationen visar att hivtestningen är omfattande. Varje år genomförs drygt 900 000 tester inklusive testning av blodgivare. Utöver möjligheten att på eget initiativ testas erbjuds vissa grupper testning. Alla gravida erbjuds testning. Socialstyrelsen och invandrarverket erbjuder alla asylsökande hälsoundersökning som innefattar många sjukdomar inklusive hiv/aidstest. 90--95 % accepterar en sådan undersökning. Dessutom är det vanligt förekommande att det på STD-mottagningar och liknande erbjuds test. Sedan årsskiftet 1991/92 erbjuds också alla anknytningsfall till flyktingar i Sverige liknande undersökning.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet förutsätter att frågan om anonymitet vid hivtestning beaktas vid regeringens beredning av socialstyrelsens utvärdering av smittskyddslagen och avstyrker därmed motionerna So418 (v) yrkande 3 och So493 (s) yrkande 2.
Smittspårning
I motion So418 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen utarbetar råd och anvisningar för hur hivspårning kan utföras på frivillig grund (yrkande 4).
I motion So493 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontaktspårning vid hivsmitta (yrkande 3). Motionärerna anför att kontaktspårning bygger på ett förtroendefullt samarbete mellan läkare och patient. Tvingande regler bidrar inte till någon bättre effektivitet i arbetet.
Bestämmelser om smittspårning finns i 18 § smittskyddslagen (1988:1472). Enligt dessa skall den behandlande läkaren beträffande patienter som smittats av en samhällsfarlig sjukdom genom att fråga den smittade försöka få veta av vad eller vem han kan ha blivit smittad och vilka andra som kan ha blivit smittade av samma smittkälla. Han skall också försöka få reda på till vem den smittade kan ha fört smittan vidare.
I proposition 1988/89:5 med förslag till den nya smittskyddslagen framhölls särskilt smittspårningens centrala betydelse när det gäller att förhindra utbredningen av smittsamma sjukdomar. Ju snabbare och framgångsrikare smittspårningen kan ske, desto bättre är förutsättningarna för att förhindra vidare smittspridning. Det framhölls som naturligt att de läkare som först kom i kontakt med de smittade har ett primärt ansvar för smittspårningen. Därför föreslogs också införandet av en särskild bestämmelse i lagen om skyldighet för läkare att bedriva smittspårning. Det framhölls vidare i propositionen att det bör ankomma på socialstyrelsen att ge vägledande riktlinjer för hur smittspårning bör bedrivas. Beträffande de sexuellt överförbara infektionerna hänvisade propositionen till den av socialstyrelsen utarbetade skriften Kontaktspårning vid sexuellt överförbara infektioner (Socialstyrelsen redovisar 1987:13). På det regionala planet ansågs det vara en av smittskyddsläkarens viktigaste uppgifter att se till att sådana arbetsmetoder utarbetas och kommer till berörd personals kännedom.
I betänkandet 1988/89:SoU9, i vilket regeringens förslag till ny smittskyddslag behandlades, uttalade utskottet bl.a. att smittspårning måste ske med stor varsamhet och med hänsyn till de berördas integritet.
I betänkande 1991/92:SoU5 behandlade utskottet senast motioner om kontaktspårning. På s. 54--56 lämnas en utförlig redogörelse för gällande bestämmelser, tidigare behandling, kontaktspårningsprojekt samt socialstyrelsens och Landstingsförbundets uppföljningar.
Socialstyrelsen har givit ut föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av smittskyddslagen (SOSFS 1989:18), i vilka bl.a. ett avsnitt om smittspårning ingår.
Styrelsen har också i serien Socialstyrelsen redovisar givit ut en rapport om kontaktspårning (1987:13). Denna rapport är nu under omarbetning. Resultaten av kontaktspårningsprojektet, Att bekämpa HIV med kontaktspårning -- metoder och utvärdering, som pågått sedan 1989 och som i dagarna avrapporterats till socialstyrelsen kommer att ligga till grund för den nya rapporten om kontaktspårning.
Vidare planerar styrelsen en fördjupad utbildning för personal som arbetar med kontaktspårning.
Här kan också nämnas att socialstyrelsen har givit ut en rapport om Smitta i vården -- psykosociala aspekter på HIV/aids (1990:14) med råd och stöd till den vårdpersonal som deltar i vården och omhändertagandet av hivsmittade och aidssjuka människor. I dagarna har också kommit en ny rapport Hiv och aids i vården II (1991:46).
Landstingsförbundet har i samverkan med representanter för olika verksamheter som arbetar med abortförebyggande arbete och sexuellt överförbara sjukdomar utarbetat skriften Landstingen till offensiv mot sexsjukdomar och aborter. I skriften skisseras bl.a. två modeller för en bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande verksamhet. När det gäller de sexuellt överförbara sjukdomarna framhålls bl.a. kontaktspårningens betydelse.
Utvärderingen av Stockholms läns landstings projekt Att förebygga aids samt Göteborgs kommuns projekt Göteborg mot aids beräknas avslutas under våren. Utvärderingen av informationsinsatserna kring aids i de södra landstingen har nyligen redovisats. Enligt utvärderingen bör mål och syfte för informationsinsatserna bli tydligare.
I februari 1991 presenterades en rapport, HIV finns inte bara i Stockholm, från besök i 21 landsting av Aids-delegationen och socialstyrelsen. I slutomdömet i rapporten sägs bl.a. följande:
I den välorganiserade och i ett internationellt perspektiv kraftigt utbyggda offentliga hälso- och sjukvården har vi unika förutsättningar att förebygga smittspridning av HIV. Inom hälso- och sjukvården finns en god beredskap att ge HIV-smittade patienter ett gott medicinskt omhändertagande och ett kraftigt psykosocialt stöd. Frivilligorganisationerna kan ge ett nödvändigt komplement till det psykosociala stödet och bidra med värdefulla informations- och utbildningsinsatser.
Utskottet gör följande bedömning.
En framgångsrik smittspårning är av central betydelse när det gäller att förhindra utbredning av smittsamma sjukdomar. Därför infördes också en särskild bestämmelse i smittskyddslagen om skyldighet för läkare att bedriva smittspårning. En väl fungerande smittspårning förutsätter en förtroendefull relation mellan patienten å ena sidan och läkare och övrig sjukvårdspersonal å den andra och ställer också krav på välutbildad och välinformerad personal. Utskottet konstaterar att ett arbete redan pågår för att utveckla smittspårningen. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte. Motionerna So418 (v) yrkande 4 och So493 (s) yrkande 3 avstyrks därför.
Sveriges inställning till Europarådets rekommendation nr R (89) 14.
I motion So418 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Europarådets rekommendationer om behandling av hivpositiva (yrkande 1). Motionärerna anser att Europarådets rekommendationer om frivillig hivtestning, garanterad sekretess, frivillig grund för kontaktspårning och avståndstagande från hivrelaterade frihetsberövanden helt är i enlighet med deras uppfattning. Motionärerna vill mot bakgrund av detta att regeringen återtar Sveriges reservation mot rekommendationerna.
I motion So493 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återtagande av den svenska reservationen mot Europarådets rekommendation nr 14/89 (yrkande 4). Motionärerna anför att Sverige som enda land reserverade sig mot rekommendationen. Mot bakgrund av vad motionärerna anfört om borttagande av hivinfektion ur smittskyddslagen, garanti om anonymitet och frivillig kontaktspårning bör Sverige kunna stödja rekommendationen.
När ministerrådet inom Europarådet den 11 oktober 1989 behandlade rekommendation R (89) 14 om etiska frågor och hiv inom hälso- och sjukvården m.m. lade Sverige som enda land ner sin röst. I röstförklaringen anförde Sverige att rekommendationen innehöll vissa punkter som Sverige hade allvarliga invändningar mot. Det gällde hivpositivas rättigheter, hivtestningen samt karantän och isolering. Bakgrunden är främst den att det i Sverige till skillnad mot de flesta andra länder finns möjlighet att använda tvång mot den som är hivpositiv i vissa situationer.
Utskottet gör följande bedömning.
Den svenska röstförklaringen vid behandlingen av Europarådets rekommendation om etiska frågor och hiv överensstämmer med gällande lagstiftning, vilken är ett uttryck för Sveriges höga ambitioner när det gäller att stävja smittspridningen. Motionerna So418 (v) yrkande 1 och So493 (s) yrkande 4 avstyrks.
Aids-delegationen
I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Aids-delegationen (yrkande 15). Motionärerna hänvisar till att riksdagen våren 1991 betonade (1990/91:SoU12) att det inte fanns anledning att avveckla Aids-delegationen eller att förändra dess arbetsuppgifter. Utskottet förutsatte dock att delegationens arbetsuppgifter så småningom förs över till en permanent organisation utanför regeringskansliet. Motionärerna anför att det inte finns skäl att nu forcera in det förebyggande hiv/aidsförebyggande arbetet i folkhälsoinstitutet. Delegationen bör ges möjlighet att under en längre övergångstid fullfölja sitt arbete.
I betänkande 1990/91:SoU12 (s. 55) anförde utskottet:
Vad sedan gäller AIDS-delegationens roll och arbetsuppgifter framhålls i budgetpropositionen att en effektivare samverkan mellan myndigheter, kommuner, landsting och frivilligorganisationer skall eftersträvas. Utskottet delar denna uppfattning och vill särskilt betona vikten av god samordning mellan delegationens och socialstyrelsens insatser. Det finns enligt utskottet inte någon anledning att redan nu avveckla delegationen eller förändra dess arbetsuppgifter. Utskottet förutsätter dock att delegationens arbetsuppgifter så småningom förs över till en permanent organisation utanför regeringskansliet.
Aids-delegationen har fr.o.m. den 1 juli 1991 ställning som myndighet inom regeringskansliet och är knuten till socialdepartementet.
Enligt regeringens tilläggsdirektiv (dir. 1991:96) till organisationskommittén för folkhälsoinstitutet skall kommittén utreda de organisatoriska förutsättningarna för att inlemma Aids-delegationen i folkhälsoinstitutet fr.o.m. den 1 juli 1992.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har tidigare uttalat åsikten att Aids-delegationen på sikt bör inlemmas i en permanent organisation utanför regeringskansliet. Utskottet konstaterar att organisationskommittén för folkhälsoinstitutet behandlar frågan och inom kort skall redovisa sina ställningstaganden. Utskottet utgår från att regeringen vid sina kommande överväganden beaktar att en avveckling av Aids-delegationen eller förändring av dess arbetsuppgifter sker på ett sådant sätt och vid en sådan tidpunkt att det pågående arbetet med dessa frågor inte påverkas negativt. Motion So438 (s) yrkande 15 avstyrks därmed.
Utdelning av fria sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare
I motion So496 av Ulrica Messing (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbjuda utdelningen av fria sprutor till missbrukare. Motionären anför att fri utdelning av sprutor för att minska smittrisken bland missbrukarna innebär en sanktion från samhällets sida av missbruket. Den helhetsyn som, enligt motionären, borde finnas bakom missbruket och riskerna för spridning av aids glöms bort.
I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 18--20) lämnade utskottet en omfattande redogörelse för försöksverksamheten inom hälso- och sjukvården med utdelning av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare. Utskottet anförde följande:
Utskottet gör nu samma bedömning som tidigare att utbyte av sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids. Utskottet vidhåller också sin tidigare uppfattning om förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet, bl.a. att försöksverksamheten inte får göras mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt för att tillgodose kraven på vetenskaplighet. Utskottet förutsätter liksom tidigare att regeringen eller socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan stoppa utbytesverksamheten, om det visar sig att utbyte sker utanför den speciella försöksverksamheten. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet inte är berett att ompröva förutsättningarna för sprututbytesprogrammet. (Res. av fp samt av m betr. motivering.)
I betänkandet 1991/92:SoU5 redovisas att en skrivelse från Läkare mot aids har inkommit till utskottet under våren 1991. I skrivelsen föreslås att sprututbytesprogram med individuell rådgivning byggs ut vid infektionsklinikerna över landet, om möjligt i samarbete med socialtjänsten.
Medicinska forskningsrådet har i ett nyligen avgivet yttrande till socialstyrelsen lämnat synpunkter angående utvärderingen av hivpreventionsprojektet i Lund och Malmö (sprututbytesprojekt). Rådet anser bl.a. att flera av de synpunkter som rådet för fram i yttrandet måste beaktas och rimliga kompletteringar ske innan frågan om studiens genomförande och finansiering kan tas upp till slutlig behandling. Dessutom anser forskningsrådet att vissa kompletteringar i projektplanen kan övervägas för att öka undersökningens vetenskapliga värde.
Projekttiden för sprututbytesverksamheten går ut vid utgången av 1992, vid denna tidpunkt måste socialstyrelsen ha en uppfattning om värdet av verksamheten. Avsikten är att en extern utvärdering av projektet nu snabbt skall göras.
Av en WHO-rapport från 1991 framgår att flera sprututbytesprojekt startats sedan 1988 och utvärderats. Författarna till rapporten konstaterar att det inte finns några bevis för att sprututbytesprogrammen ökat antalet missbrukare. Enligt rapporten leder programmen till minskat riskbeteende i form av delade sprutor och nålar. Programmen ger också möjligheter till information om aids och andra hälsofrågor.
WHO:s styrelse har i januari 1992 uttalat följande:
Med tanke på de många hälsorisker och sociala konsekvenser av vilka hivinfektionen är en, är ett huvudmål att minska efterfrågan på psykoaktiva medel, fastän ett mer omedelbart mål är att minska användningen av dessa medel genom injektion. En del länder har stöttat sina hälsoupplysningskampanjer genom att erbjuda rena nålar. Detta har minskat utnyttjandet av gemensamma nålar utan någon mätbar ökning av drogbruket. I länder där sprututbytesprogram inte är möjligt bör vikt läggas vid undervisning om hur man kan rengöra redskap och garantera stabil tillgång på desinfektionsmedel som blekningsmedel.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att utbyte av sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids. Utskottet konstaterar att projekttiden för sprututbytesprogrammet i Malmö/Lund går ut vid kommande årsskifte och att socialstyrelsen har för avsikt att snabbt utvärdera verksamheten. Utskottet anser att utvärderingen bör avvaktas och att riksdagen inte nu bör göra något uttalande i frågan. Motion So496 (s) avstyrks.
Övriga medelsanvisningar
Utskottet har inte något att erinra mot de av regeringen föreslagna medelsanvisningarna A 1--5 och A 7, vilka inte mött några erinringar i form av motioner.
Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. (C 1, C 5, C 7 och C 8)
Allmänna barnbidrag (C 1)
Bakgrund
Det allmänna barnbidraget lämnas fr.o.m. den 1 januari 1991 med 9000 kr. per år och barn under 16 års ålder. Därutöver lämnas flerbarnstillägg med belopp som per år räknat motsvarar ett halvt barnbidrag för det tredje barnet, 100 % av ett helt barnbidrag för det fjärde barnet samt 150 % av ett helt barnbidrag till det femte barnet och varje ytterligare barn. Även 16--19-åringar som studerar medräknas vid bedömningen av rätt till flerbarnstillägg.
Barnbidraget betalas ut fr.o.m. månaden efter barnets födelse. Motsvarande gäller när rätten till barnbidrag inträder av annat skäl än födelse. Bidraget utges t.o.m. kvartalet då barnet fyller 16 år.
Förlängt barnbidrag lämnas med samma belopp som det allmänna barnbidraget fr.o.m. kvartalet efter det då barnet har fyllt 16 år, när barnet studerar vid grundskolan eller deltar i viss annan motsvarande utbildning.
Kostnaderna för de allmänna barnbidragen täcks helt av medel från statsbudgeten. Administrationen av barnbidragen handhas av riksförsäkringsverket och försäkringskassorna.
Inkomstprövat barnbidrag m.m.
I motion So605 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att utarbeta ett system med inkomstprövade barnbidrag.
I motion So604 av Roland Lében (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att en utredning bör göras i syfte att klarlägga förutsättningarna för och konsekvenserna av behovsprövat barnbidrag.
I propositionen (1947:220) med förslag till lag om allmänna barnbidrag, m.m. anförde departementschefen följande.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att det stora flertalet barnfamiljer i vårt land befinna sig i en sådan ekonomisk situation, att behov av ytterligare stödåtgärder av här ifrågavarande art kan sägas föreligga. Skulle man utgå från att endast de mest behövande borde erhålla bidrag till barnkostnaderna av det allmänna, skulle man endast i begränsad omfattning åstadkomma en sådan omfördelning av barnkostnaderna, som dock här åsyftas. En behovs- eller inkomstprövning beträffande de ytterligare stödåtgärderna måste fördenskull göras mycket liberal, om det angivna syftet skall nås. Därmed bortfaller emellertid ett av skälen för att införa en sådan prövning, nämligen att man därigenom vunne en begränsning av kostnaderna.
Däremot kvarstår alltjämt den synpunkten att en behovs- eller inkomstprövning skulle möjliggöra en stödverksamhet som kunde differentieras efter behovet, så att den största hjälpen kunde lämnas åt sådana familjer som bäst behöva den. -- -- -- För min del kan jag icke ansluta mig till densamma. I realiteten nås detta resultat redan därigenom att de förmåner, som utgå till familjer i de lägsta inkomstskikten, i viss omfattning komma att belasta familjer med högre inkomster därigenom att dessa med sina skatter få bidraga till täckande av kostnaderna för förmånerna. Göras dessa lika stora över hela linjen, kommer alltså nettobehållningen av förmånerna för familjerna i högre inkomstlägen att vara mindre än för familjerna med låg inkomst. Naturligtvis vore det tänkbart att ytterligare markera denna olikhet genom att lämna större bidrag åt de fattigare familjerna och att låta bidragen sjunka efter vissa normer i samma mån som inkomsterna stege. Ett sådant system skulle emellertid kräva en omfattande administrativ apparat. Då det enligt min mening är synnerligen önskvärt att samhälleliga stödåtgärder utformas efter möjligast enkla linjer, kan jag icke förorda en differentiering av de allmänna barnbidragen efter de synpunkter som här antytts.
Vad härefter angår familjer med höga inkomster sammanhänger frågan huruvida barnbidrag skola utgå givetvis med frågan om de skattefria avdragen vid beskattningen. Därest dessa avskaffas, såsom chefen för finansdepartementet senare i dag kommer att föreslå, saknas uppenbarligen anledning att undantaga barnfamiljer med höga inkomster från de förmåner som i barnkostnadsutjämnande syfte tillerkännas barnfamiljer med lägre inkomster.
På grund av det anförda förordar jag alltså, att de ytterligare förmåner, som skola beredas barnfamiljerna, icke göras beroende av någon behovs- eller inkomstprövning utan göras lika för alla familjer, oavsett inkomstens storlek.
Ärendet behandlades i riksdagen av det sammansatta stats- och andra lagutskottet i betänkande nr 4 år 1947. Utskottet anförde med anledning av motioner att en gradering av barnbidragen efter föräldrarnas inkomster var olämplig och avstyrkte dessa motioner. Riksdagen följde utskottet (rskr. 498).
I budgetpropositionen sägs bl.a. följande om inriktningen av socialpolitiken:
Regeringen kommer utifrån synen på alla människors lika värde att utveckla välfärdspolitiken så att speciellt de mest utsatta människornas och gruppernas livssituation förbättras.
Alternativet till välfärdsstaten är ett selektivt system som siktar in sig på att stödja bara dem som har de sämsta förutsättningarna. Ett sådant system har många nackdelar. Det förutsätter mer av prövning och kontroll. Någon måste då avgöra vem som har rätt till stöd och vem som inte har det. Det leder lätt till mer byråkrati och fler integritetsstörande undersökningar.
Ett selektivt system skapar också marginaleffekter. Bidragen trappas av när inkomsterna stiger. Många riskerar att fastna i det som brukar kallas fattigdomsfällan. Välfärdsstatens grundläggande ideologi, byggd på universalism, skall vara vägledande också i framtiden.
Finansutskottet uttalar i betänkandet 1991/92:FiU20 att utskottet vill sätta i fråga Ny demokratis förslag att det allmänna barnbidraget skall inkomstprövas. Inkomstprövningen förutsätter emellertid registrering och kontroll av helt annan omfattning än dagens generella barnbidragssystem. Den ger också upphov till marginaleffekter när bidragen trappas av mot inkomsterna. En allmän strävan i samhället har varit att minska på myndigheternas verksamhet och kontroll. Man har också försökt få bort olika marginaleffekter som kan verka hämmande på arbetsviljan. Förslaget går enligt finansutskottet stick i stäv mot dessa strävanden. Som utskottet ser det bör ambitionen vara att åstadkomma besparingar genom i första hand förenklingar och avregleringar och inte genom att bygga upp byråkratiska kontroller.
Utskottet gör följande bedömning.
Flera skäl talar enligt utskottet mot att införa ett inkomst- eller behovsprövat barnbidrag. Barnbidraget bör ses som ett komplement till familjebeskattningen som innebär att inkomsttagare med barn i dag i huvudsak beskattas lika mycket som inkomsttagare utan barn. Det allmänna barnbidraget utjämnar skillnaderna mellan dem som har barn och dem som inte har det. Det skulle vidare leda till ytterligare tröskel- och marginaleffekter om ett inkomstprövat barnbidrag skulle införas genom att hela eller delar av barnbidraget skulle falla bort vid ökad inkomst. Barnbidraget är också med nuvarande regler mycket enkelt och billigt att administrera. Vid en inkomstprövning skulle det krävas en betydande administration för att bestämma och betala ut bidraget. Myndigheterna skulle behöva gå igenom och kontrollera uppgifter från över en miljon barnfamiljer. Med det anförda avstyrker utskottet motion So605 (nyd).
Någon anledning att utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av ett behovsprövat barnbidrag föreligger inte heller. Utskottet avstyrker motion So604 (kds).
Barnbidragets storlek
I två motioner hemställs om en höjning av barnbidraget. I motion So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hemställs sålunda att riksdagen beslutar om en höjning av barnbidraget till 10 020 kr. per barn och år fr.o.m. den 1 juli 1992 (yrkande 9 delvis). I motion Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs att riksdagen beslutar att barn- och studiebidragen höjs från den 1 juli 1992 enligt vad som sägs i motionen (yrkande 22 delvis).
I båda motionerna begärs att barnbidragshöjningen, i v-motionen även studiebidragshöjningen, från årsskiftet 1991/92, som riksdagen beslutade om våren 1991 och som genom beslut av riksdagen hösten 1991 senarelades till den 1 januari 1993, skall träda i kraft den 1 juli 1992. I v-motionen uppskattas kostnaden härför till 1 100 000 000 kr.
Som ett led i skattereformen höjdes det allmänna barnbidraget med 2 280 kr. den 1 januari 1991 till 9 000 kr. om året. Våren 1991 beslutade riksdagen om en ytterligare höjning av barnbidraget med 1 020 kr. (prop. 1990/91:100 bil. 7, SoU12, rskr. 211). På motsvarande sätt höjdes studiebidraget enligt studiestödslagen (1973:349), som är samordnat med det allmänna barnbidraget, till 750 kr. per månad den 1 januari 1991, och riksdagen beslutade att höja studiebidraget till 835 kr. per månad från den 1 januari 1992.
I proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken föreslogs emellertid mot bakgrund av att det statsfinansiella läget snabbt hade försämrats och att det var nödvändigt att i största möjliga utsträckning undvika andra ökningar av statens utgifter än ökningen av de arbetsmarknadspolitiska insatserna att barnbidrags- och studiebidragshöjningarna skulle framflyttas till den 1 januari 1993.
Socialutskottet tillstyrkte i sitt yttrande 1991/92:SoU1y till finansutskottet motionsförslag att avslå propositionens förslag om att senarelägga barnbidragshöjningen (Avvikande mening m, fp, c, kds). Finansutskottet (1991/92:FiU10) kunde dock mot bakgrund av det statsfinansiella och ekonomiska läget inte ställa sig bakom socialutskottets förslag, eftersom det skulle leda till en utgiftsökning med 2,2 miljarder kronor under 1992. I dåvarande läge skulle enligt finansutskottet en sådan försvagning av budgeten kunna få allvarliga konsekvenser för den allmänna tilltron till Sveriges förmåga att vända den ekonomiska utvecklingen åt rätt håll. Utskottet avstyrkte de aktuella motionerna och förordade i stället att höjningen av det allmänna barnbidraget, det förlängda barnbidraget och studiestödet senarelades till den 1 januari 1993 i enlighet med regeringens förslag (res s, men. v). Riksdagen följde finansutskottet (rskr. 108).
Utskottet gör följande bedömning.
Med hänsyn till det statsfinansiella och ekonomiska läget kan utskottet inte ställa sig bakom förslagen i motionerna So232 (s) yrkande 9 delvis och Fi209 (v) yrkande 22 delvis. Yrkandena avstyrks.
Barnbidrag i samband med vistelse på flyktingförläggning m.m.
I budgetpropositionen föreslår regeringen riksdagen att barnbidrag inte skall lämnas för samma tid som bistånd lämnas enligt lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl. Det ur praktisk synpunkt bästa sättet att undvika sådana dubbelbetalningar är enligt föredraganden att införa en regel i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag som föreskriver att barnbidrag inte lämnas för den tid då dagbidrag utges för barnet. Motsvarande ändring bör göras i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag.
Ändringarna bör av lagtekniska skäl beträffande allmänt barnbidrag ske såsom ändring i dels lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, dels lagen (1991:1940) om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag.
De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1992.
Utskottet tillstyrker de i propositionen framlagda lagförslagen.
Barnbidrag för svenskt barn som mottagits i avvaktan på adoption
Enligt 4 § första stycket lagen om allmänna barnbidrag gäller bl.a. följande om rätten att uppbära allmänt barnbidrag. Barnets moder har denna rätt om barnet står under föräldrarnas gemensamma vårdnad. Om föräldrarna gjort anmälan om det till allmän försäkringskassa tillkommer rätten barnets fader. Står barnet inte under föräldrarnas gemensamma vårdnad har den som har vårdnaden rätt att uppbära barnbidraget.
Enligt 4 § andra stycket skall i fråga om rätten att uppbära barnbidrag likställas med föräldrar de som med socialnämndens tillstånd tar emot ett utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det.
I motion So610 av Ewa Hedkvist Petersen (s) begärs förslag om den ändringen av 4 § andra stycket barnbidragslagen att ordet "utländskt" utgår.
Motionären påpekar att enligt barnbidragslagen jämställs med andra föräldrar, när det gäller rätten att uppbära barnbidrag, de som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det. Denna rätt finns inte för svenska barn i motsvarande situation, dvs. när barnet är emottaget i ett hem i avvaktan på att det skall adopteras och utan att fosterlön utgår. Något skäl att utesluta dessa fåtal barn från barnbidrag finns inte enligt motionärens mening. Motionären påpekar också att inte heller eventuellt flerbarnstillägg utgår innan adoptionen är klar i detta fall.
Den nu aktuella frågan berördes av allt att döma inte när rätten till barnbidrag infördes för föräldrar som tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser att den fråga som motionären tar upp bör övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Utskottet utgår från att så sker utan något tillkännagivande härom till regeringen. Motion So610 (s) får härmed anses i huvudsak tillgodosedd och avstyrks därför.
Medelsanvisning
Regeringen föreslår att till Allmänna barnbidrag anvisas ett förslagsanslag på 17 645 000 000 kr.
I två motioner So608 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) och So611 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) hemställs att anslaget till Allmänna barnbidrag bestäms till 16 445 000 000 kr. eftersom ett inkomstprövat barnbidrag bör kunna träda i kraft den 1 januari 1993.
I motionerna So232 (s) yrkande 9 delvis och Fi209 (v) yrkande 22 delvis har yrkats en höjning av det allmänna barnbidraget fr.o.m. den 1 juli 1992. I v-motionen yrkas även att studiebidragen höjs.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har tidigare avstyrkt en motion (nyd) med yrkande att ett inkomstprövat barnbidrag skall införas. Utskottet har även avstyrkt motionerna (s och v) om en höjning av barnbidraget. Utskottet finner budgetpropositionens förslag till medelsanvisning väl avvägt. Utskottet avstyrker sålunda motionerna So232 (s) yrkande 9 delvis, So608 (nyd), So611 (nyd) och Fi209 (v) yrkande 22 delvis och tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
Bidragsförskott (C 5)
Efter beslut av riksdagen under föregående riksmöte (prop. 1990/91:100 bil. 7, SoU12, rskr. 211) har tiden under vilken allmänt barnbidrag kan utgå under utlandsvistelse begränsats till sex månader. Skälet till beslutet var främst att det skall finnas överensstämmelse mellan skattesystemets regler och reglerna för ekonomiskt familjestöd.
I budgetpropositionen föreslås nu att motsvarande begränsning görs för bidragsförskott och för förlängt bidragsförskott. Det betyder att barn som lämnar Sverige inte skall anses bosatta här och vara berättigade till bidragsförskott eller förlängt bidragsförskott vid utlandsvistelse som är avsedd att vara mer än sex månader.
Förslaget förutsätter ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott och i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
Anslagsbehovet för nästa budgetår beräknas till 3 085 milj.kr.
Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen framlagda lagförslagen.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning till Bidragsförskott.
Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn (C 7)
En motsvarande begränsning av bidraget i samband med utlandsvistelse som förordas för bidragsförskott föreslås för det särskilda bidraget för vissa adoptivbarn. Förslaget föranleder ändring i lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn.
Kostnaderna för bidraget beräknas till 8,25 milj.kr. för budgetåret 1992/93.
Utskottet tillstyrker det i budgetpropositionen framlagda lagförslaget.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn.
Bidrag till kostnader för internationella adoptioner (C 8)
Anslagsbehovet beräknas till 22 milj.kr. Medlen föreslås fortsättningsvis anvisas förslagsvis.
Utskottet tillstyrker förslaget till medelsanvisning till Bidrag till kostnader för internationella adoptioner.
Hälso- och sjukvård m.m. (E 1--14, 17, samt 18--19)
Socialstyrelsen (E 1)
Socialstyrelsens huvudsakliga uppgift är tillsyn samt kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. I tillsynsuppgiften ligger dels en kontroll av verksamheten när det gäller kvalitet, säkerhet och den enskildes rättigheter, dels en uppföljning och utvärdering av verksamheten gentemot statsmakternas fastställda mål. Vad avser kunskapsområdet är huvuduppgiften att samla in och utvärdera för verksamheten relevant kunskap och att förmedla denna kunskap så att den bl.a. kan utgöra en grund för utveckling, förnyelse och omstrukturering.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till socialstyrelsen för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 205 744 000 kr.
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning till socialstyrelsen.
Ansvarsfrågor
Flera motioner tar upp frågor kring det samlade ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården. Två motioner behandlar psykologers ansvar och en motion rör det ansvar som sjuksköterskor m.fl. liknande grupper har. Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1990:28) om tillämpningen av 14 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ifrågasätts av motionärerna.
I motion So434 av Gullan Lindblad (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om ledningsansvaret inom de psykiatriska verksamheterna. Motionären framhåller att ledningsfunktionen är av stor betydelse när det gäller att utveckla inriktningen av den psykiatriska verksamheten liksom att säkra och förbättra kvaliteten och därvid ansvara för såväl patienters som medarbetares väl och ve. De farhågor som vissa personalkategorier hyste, vilka tidigare hade anförtrotts ett ledningsansvar, har nästan helt besannats. Resultatet har blivit en betoning av den medicinsk-biologiska kompetensen genom att enbart läkare har getts det samlade ledningsansvaret. De relativt få men fungerande självständiga ledarskap som tidigare utövades av t.ex. psykologer har nu ofta övertagits av läkare. Konsekvenserna för verksamheterna är ännu ej möjliga att överblicka, anför motionären. Klart är att plattformen för den psykologiska vetenskapen och tillämpningen inom psykiatrin kraftigt försvagas. Socialutskottets förhoppning om en breddning av kompetensen i ett samlat ledningsansvar kan redan nu anses ha kommit på skam för psykiatrins del, anför motionären.
I motion So472 av Gudrun Schyman m.fl. (v) framförs liknande synpunkter. Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om konsekvenserna av den genomförda ändringen i hälso- och sjukvårdslagen avseende ett samlat ledningsansvar (yrkande 1) samt att frågan om psykologers yrkesansvar i förhållande till ett samlat ledningsansvar samt till patientansvarig läkare inom främst de psykiatriska verksamheterna utreds (yrkande 2).
I motion So508 av Margitta Edgren m.fl. (fp, s, m, c, kds) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upphävande av bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagens 14 § om det samlade ledningsansvaret. Motionärerna anser att socialstyrelsen, genom uttalanden i sina allmänna råd, låst fast huvudmännen på ett sätt som inte varit riksdagens avsikt. Detta kolliderar med de nästan 200 sjuksköterskor m.fl. som har tjänst som klinikchef/vårdchef och som har vidareutbildning för de administrativa uppgifterna. Enligt motionärerna omplaceras således väl fungerande vårdchefer av det enda skälet att de inte är läkare.
De nya bestämmelserna om ledningsansvaret trädde i kraft den 1 juli 1991. I utskottets betänkande 1990/91:SoU15 om ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården behandlades liknande motioner. I betänkandet lämnas en utförlig bakgrund, till vilken hänvisas. Utskottet uttalade sammanfattningsvis att utskottet ansåg det angeläget att regeringen och socialstyrelsen noga följer tillämpningen av det samlade ledningsansvaret i hälso- och sjukvården och att en utvärdering snabbt kommer till stånd. Motionerna ansågs åtminstone delvis tillgodosedda och avstyrktes.
Utskottet gör följande bedömning.
Genom beslut av riksdagen våren 1990 ändrades bestämmelserna om ledningsansvaret i 14 § hälso- och sjukvårdslagen fr.o.m. den 1 juli 1991. Utskottet konstaterade förra året att tillämpningen av lagbestämmelsen ligger på sjukvårdshuvudmännen samt att allmänna råd inte är bindande utan huvudmännen står fria att följa råden. Utskottet framhöll också att det var angeläget att regeringen och socialstyrelsen noga följer tillämpningen av bestämmelserna om det samlade ledningsansvaret och att en utvärdering snabbt kommer till stånd. Utskottet anser att en utvärdering bör ske inom ett år och avstyrker motionerna So434 (m), So472 (v) och So508 (fp, s, m, c, kds).
Läkemedelsverket (E 2)
Läkemedelsverket ansvarar för kontroll och tillsyn på läkemedelsområdet m.m.
Industriellt tillverkade läkemedel, s.k. farmaceutiska specialiteter, får säljas först sedan de godkänts -- registrerats -- av läkemedelsverket. Även under utvecklingen av ett nytt läkemedel krävs granskning av läkemedelsverket, innan kliniska prövningar på människa får påbörjas. Om ett företag vill ange nya användningsområden för ett redan godkänt läkemedel, krävs likaså verkets godkännande.
Efter godkännandet kontrollerar läkemedelsverket fortlöpande läkemedlets kvalitet och läkemedelsföretagets marknadsföring. Vidare följs rapporterade biverkningar upp, liksom nya vetenskapliga rön av betydelse för kontrollen.
Läkemedelsverket kontrollerar också läkemedelsnära produkter, t.ex. naturmedel, kosmetiska och hygieniska medel samt teknisk sprit. Samtliga kostnader för kontrollen av läkemedel m.m. skall täckas med avgifter.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Läkemedelsverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning till läkemedelsverket.
Dopningsinformation
I motion So407 av Lars Sundin (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om preparat som ges i prestationshöjande syfte. Motionären anser att läkemedelsverket utöver att informera om läkemedel och dopning samt dopningsmedlens effekt på hälsan bör ta fram information om den flora av preparat som är mer av naturmedelskaraktär.
I samband med inrättandet av läkemedelsverket (prop. 1989/90:99, SoU21, rskr. 270) behandlade utskottet flera motioner om det nya verkets roll när det gäller informationen om läkemedel. Utskottet konstaterade att den nya myndigheten skulle få ett betydande ansvar för information till bl.a. de myndigheter som handlägger läkemedelsfrågor, hälso- och sjukvården och apoteksväsendet. I en motion berördes gränsdragningen mellan Apoteksbolaget och läkemedelsverket. Apoteksbolaget har sin informationsverksamhet inriktad på allmänheten och apotekskunden och i någon mån personalen inom sjukvården. Utskottet förutsatte att informationsfrågorna skulle komma att övervägas vidare i regeringskansliet vid beredningen av 1983 års läkemedelsutrednings förslag. Detta gav utskottet regeringen till känna.
En proposition om ny läkemedelslagstiftning har nyligen lagts fram.
Utskottet gör följande bedömning.
I den av regeringen nyligen framlagda propositionen om ny läkemedelslag föreslås att viss skriftlig information skall lämnas när ett läkemedel (inkl. naturmedel) tillhandahålls konsumenten. Särskilda krav ställs, enligt förslaget, på information som utgör ett led i marknadsföring av ett läkemedel. Det betonas att läkemedelsinformationen måste följas noga av läkemedelsverket i egenskap av tillsynsmyndighet. Utskottet anser inte att det behövs något initiativ från riksdagen med anledning av motion So407 (fp). Motionen avstyrks.
Privatisering av Apoteksbolaget
I motion So457 av Chris Heister (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en utförsäljning av Apoteksbolaget (yrkande 2). Motionären anför att Sverige är ett av de mycket få länder i västvärlden som har ett statligt distributions- och försäljningsmonopol på läkemedel. Enligt motionären finns det egentligen inga sakliga skäl för att behålla denna monopolsituation utan Apoteksbolaget bör försäljas till allmänheten.
I anledning av proposition 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag m.m. yttrade sig utskottet till näringsutskottet i höstas såvitt propositionen och motionerna rörde socialutskottets område. En motion rörde privatiseringen av Apoteksbolaget, vilket inte då föreslagits av regeringen. Socialutskottet, som inhämtat att vissa frågor om Apoteksbolaget AB:s verksamhet var föremål för överväganden i regeringskansliet, ansåg att riksdagen inte borde föregripa dessa överväganden. Motionen avstyrktes (1991/92:SoU2y). Näringsutskottet anslöt sig till förslaget och avstyrkte motionen (1991/92:NU10). Riksdagen följde näringsutskottet.
Enligt uppgift från socialdepartementet kommer direktiv till en utredning om läkemedelsförsörjningen i framtiden att lämnas under våren 1992. Avtalet mellan staten och Apoteksbolaget går ut 1995. Den kommande utredningen skall enligt uppgift överväga bl.a. de frågor som motionären tar upp.
Utskottet gör följande bedömning.
En utredning om läkemedelsförsörjningen i framtiden kommer enligt uppgift inom kort att tillsättas. Utredningen skall bl.a. ta upp olika frågor om Apoteksbolaget. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför inte. Motion So457 (m) yrkande 2 avstyrks.
Rättsmedicinalverket (E 3)
Rättsmedicinalverket (RMV) inrättades den 1 juli 1991 för de verksamheter som statens rättsläkarstationer och statens rättskemiska laboratorium dittills svarat för (prop. 1990/91:93, SoU16, rskr. 328). Socialstyrelsens uppgift som chefsmyndighet för dessa enheter upphörde därvid.
Vidare tog RMV den 1 oktober 1991 över ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen. De rättspsykiatriska klinikerna och stationerna blev då avdelningar inom RMV (prop. 1990/91:120, SoU13, rskr. 329).
RMV är central förvaltningsmyndighet för rättsmedicinsk, rättskemisk och rättsserologisk verksamhet samt rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet i den utsträckning sådana frågor inte skall handläggas av någon annan statlig myndighet.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Rättsmedicinalverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett ramanslag på 161 444 000 kr.
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning till rättsmedicinalverket.
Underrättelseskyldighet vid rättsmedicinsk undersökning
I motion So410 av Siw Persson (fp) begärs att riksdagen beslutar om underrättelseskyldighet vid rättsmedicinsk obduktion, fullständig dödsorsaksundersökning och enkel dödsorsaksundersökning motsvarande den skyldighet som gäller enligt 4 § obduktionslagen. Motionären hänvisar till ett fall där en rättsmedicinsk undersökning företagits på ett litet barn som avlidigt hastigt, innan båda föräldrarna haft möjlighet att ta avsked av barnet. Motionären hänvisar också till att JO ifrågasatt om inte en underrättelseskyldighet motsvarande den som gäller enligt obduktionslagen bör införas även beträffande rättsmedicinska undersökningar.
I sitt betänkande 1990/91:SoU16 om rättsmedicinsk verksamhet m.m. behandlade utskottet en liknande motion. Efter att ha redogjort för gällande lagstiftning samt konstaterat att frågor om obduktionsverksamhet och rättsmedicinska undersökningar var föremål för översyn av transplantationsutredningen (S 1987:02) uttalade utskottet att utskottet hade förståelse för synpunkterna att hänsyn bör tas till de anhöriga även i samband med rättsmedicinska undersökningar. Utskottet ansåg dock att riksdagen i avvaktan på resultatet av det pågående utredningsarbetet borde avstå från att göra uttalanden av den innebörd som efterlystes av motionären.
Enligt uppgift skall transplantationsutredningen avlämna sitt slutbetänkande under april 1992.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker därför motion So410 (fp).
Statens institut för psykosocial miljömedicin m.m. (E 6)
Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) har till uppgift att utveckla, värdera och förmedla kunskaper om psykosociala risksituationer, riskgrupper och riskreaktioner. Verksamheten omfattar målinriktad forskning samt utbildning, dokumentation och information. Enligt föredraganden (statsrådet Könberg) har IPM:s ställning som självständig myndighet varit ifrågasatt sedan statskontoret år 1988 gjorde en översyn av små myndigheter. Statskontoret föreslog att IPM skulle inordnas i Karolinska institutet (KI) eller knytas till KI som en särskild inrättning med egen styrelse. Förslaget avvisades av flertalet av de remissinstanser som uttryckte någon åsikt i frågan.
IPM har inför budgetåret 1992/93 lämnat en fördjupad anslagsframställning. Frågan bör dock enligt föredraganden prövas i samband med att IPM:s forsknings- och utvecklingsverksamhet prövas inför budgetåret 1993/94 då ställningstagande till IPM:s organisatoriska tillhörighet även bör ske. Vilka avvägningar som bör göras med hänsyn till att ett statligt folkhälsoinstitut skall inrättas bör då också uppmärksammas, enligt statsrådet.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Statens institut för psykosocial miljömedicin m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 5 741 000 kr.
I motion So484 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en fortsatt självständig ställning för IPM direkt under socialdepartementet. Motionärerna framhåller att riksdagen har gjort flera positiva uttalanden om IPM samt att också föredragande statsrådet i budgetpropositionen uttalat positiva omdömen om IPM.
Enligt tilläggsdirektiven till organisationskommittén för folkhälsoinstitutet (dir. 1991:96) har statens institut för psykosocial miljömedicin uttalade beröringspunkter med folkhälsoarbete i övrigt. Mot denna bakgrund är det angeläget att kommittén överväger möjligheterna av olika instituts och forskningsinstitutioners samverkan med folkhälsoinstitutet samt klargör avgränsningarna gentemot desamma.
Organisationskommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 april 1992.
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning till statens institut för psykosocial miljömedicin.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att IPM gör ett angeläget arbete. Frågan om institutets organisatoriska tillhörighet kommer enligt uppgift att prövas inför budgetåret 1993/94. Riksdagen bör inte föregripa regeringens prövning av frågan. Motion So484 (c) avstyrks därför.
Bidrag till allmän sjukvård (E 13)
Från anslaget utgår det särskilda statsbidrag till den allmänna sjukvårdsersättningen som fr.o.m. den 1 januari 1985 utgår till sjukvårdshuvudmännen från den allmänna försäkringen. Från anslaget utgår även ersättning till sjukvårdshuvudmännen enligt överenskommelser mellan staten och huvudmännen om deras övertagande av statens ansvar dels för pensionskostnaderna för den personal som övergick i sjukvårdshuvudmännens tjänst vid övertagandet av den psykiatriska sjukvården, dels för provinsialläkarnas pensionering (prop. 1972:50, SoU17, rskr. 169). Staten ersätter huvudmännen för deras åtaganden genom vissa årliga bidrag t.o.m. år 1993. Vidare betalas från anslaget vissa övergångsbidrag till Uppsala läns landsting enligt uppgörelsen om ändrat huvudmannaskap för Akademiska sjukhuset i Uppsala (prop. 1981/82:145, SoU40, rskr. 267). Från anslaget bestrids numera även kostnader för bidrag till EG:s cancerprogram.
Till följd av den s.k. äldrereformen överförs ca 21 % av kostnaderna för hälso- och sjukvården från sjukvårdshuvudmännen till kommunerna, varför den allmänna sjukvårdsersättningen reduceras i förhållande till ersättningen för år 1991.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Bidrag till allmän sjukvård m.m. anvisar ett förslagsanslag på 3 495 682 000 kr.
Riksförsäkringsverket föreslås få disponera 3 400 000 000 kr. som statsbidrag till den allmänna sjukvårdsersättningen. Socialstyrelsen bör få disponera 85 682 000 kr. till vissa pensionskostnader och provinsialläkarpensioner.
Medelsbehovet för övergångsbidraget som staten betalar till Uppsala läns landsting beräknas uppgå till 9 milj.kr. För svensk medverkan i EG:s cancerprogram beräknas 1 milj.kr. Sistnämnda belopp tas upp som en särskild anslagspost till regeringens disposition.
Medelsanvisning
I motion So515 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (båda nyd) hemställs att riksdagen för budgetåret 1992/93 beslutar minska de statliga bidragen till landstingen för sjukvårdsändamål med sammanlagt 3000000000 kr. (yrkande 1) samt att riksdagen, om yrkande 1 bifalls och om det befinns nödvändigt, hos regeringen begär ett utarbetat förslag till minskade anslag i så god tid att det kan börja gälla redan fr.o.m. den 1 juli 1992 (yrkande 2). Motionärerna hänvisar till partiets motioner om producentoberoende sjukvård, prestationsersättning och effektivare utnyttjande av sjukhusens resurser och anser att det finns stora vinster att göra på rationalisering och effektivare resursutnyttjande och besparingar inom den offentliga sjukvården. De hänvisar till motionerna Sf255, Sf256 och So439, vilka berörs i det inledande avsnittet om inriktningen av socialpolitiken.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att drastiska nedskärningar kan göras i bidraget till landstingen. Utskottet anser i stället den föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till allmän sjukvård välavvägd. Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen och avstyrker motion So515 (nyd).
Vården och omsorgen i Stockholmsregionen
I motion So470 av Jerzy Einhorn m.fl. (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen vad i motionen anförts om huvudstadsregionens särskilda villkor och krav vad gäller vård, omsorg, trafik och annan service (yrkande 1) samt hemställs att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att bedöma landstingets och kommunernas möjligheter att inom befintliga ekonomiska ramar tillgodose invånarnas och de besökandes servicebehov inom huvudstadsregionen (yrkande 2). Motionärerna känner stark oro för utvecklingen, främst för vården och omsorgen under 1990-talet. De anser att kommunalekonomiska kommittén liksom Dagmarreformen har tagit hänsyn till vissa men inte till andra faktorer vid fördelningen av bördor och statliga bidrag mellan olika landsting och kommuner. Man har inte tagit hänsyn till att Stockholm har, av landets samtliga landsting och kommuner, högsta andelen ensamstående, hivsjuka, narkomaner, prostituerade, största antal utländska medborgare som enligt internationella avtal har rätt till vård och omsorg vid akut insjuknande. Över hela världen är andelen utslagna, sociala kostnader och konsumtionen av sjukvård per capita väsentligt högre i storstäder, sägs det i motionen.
Från anslaget A 6 Insatser mot aids lämnas för närvarande ett extra bidrag som i huvudsak utgår till Stockholms läns landsting, Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun och Malmöhus läns landsting.
Kommunalekonomiska kommittén (Fi1990:04) har haft i uppdrag att dels utforma ett nytt system för statens bidrag till kommuner och landsting, dels se över den kommunala sektorns övriga finansieringskällor. I sitt betänkande (SOU 1991:98), som avlämnades i december 1991, föreslår kommittén bl.a. att regering och riksdag skall fatta långsiktiga och stabila beslut om vilken utveckling av den kommunala ekonomin som är förenlig med samhällsekonomisk balans samt att en lag införs som innebär att kommuner och landsting inte skall åläggas nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med annat än höjda skatter. Vidare föreslås att en del specialdestinerade statsbidrag slopas. Efter sedvanlig remissbehandling bereds nu förslaget i regeringskansliet. En proposition i frågan har aviserats till den 24 april i år.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet förutsätter att storstädernas särskilda problem kommer att behandlas i den proposition om kommunernas ekonomi som aviserats till senare i vår. Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande förslag i dessa frågor. Motion So470 (kds) avstyrks därför.
Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar
I motion So270 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs att riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar 30 milj.kr. till stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av ungdomsmottagningar (yrkande 8).
I samband med budgetbehandling förra året behandlade utskottet också motionskrav på stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av ungdomsmottagningar. Utskottet redovisade sina ställningstaganden i betänkandet 1990/91:SoU12. Sammanfattningsvis erinrade utskottet om sina tidigare uttalanden om de särskilda ungdomsmottagningarnas förtjänstfulla arbete. Utskottet var dock inte berett att tillstyrka kravet på ett särskilt stimulansbidrag för ändamålet i fråga.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och avstyrker därmed motion So270 yrkande 8 (v).
Husläkarsystem m.m.
I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjeläkar-/husläkarsystemet och primärvård (yrkande 8). Motionärerna anför att en förutsättning för att genomföra ett familjeläkar-/husläkarsystem är att det garanterar alla medborgare tillgång till läkare. Det är en fråga för staten att garantera ett system som gör det möjligt för sjukvårdshuvudmännen att rekrytera läkare och därmed klara rättvisan i systemet.
I motionen hemställs också att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att tillförsäkra alla barn en god barnhälsovård (yrkande 10). Motionärerna anför att förutsättningarna för arbetet inom barnhälsovården har förändrats under senare år då primärvården byggts ut och mödra- och barnhälsovården delvis har integrerats däri.
Flera motioner innehåller yrkanden om utvärdering av barnhälsovården, dess framtida status, mödra- och barnhälsovårdens verksamhet och organisation i ett system med husläkare, avgiftsbeläggning av barnhälsovården och den förebyggande barnhälsovårdens roll som informatör. Sådana yrkanden finns i motion So430 av Margareta Viklund (kds) (yrkandena 1 och 3), motion So467 Ulla-Britt Åbark och Anita Johansson (båda s), motion A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (båda c) (yrkande 20) och motion K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) (yrkande 6).
Ett par motioner inriktas på distriktssköterskornas roll i framtiden. I motion So447 av Lena Boström och Carin Lundberg (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om distriktssköterskornas roll i framtiden. Motionärerna anknyter till regeringens aviserade förslag om husläkarsystemet och anför att det blir ett komplement men kan inte ersätta distriktssköterskorna. Motionärerna vill att man aktivt arbetar för att distriktssköterskor som yrkesgrupp kommer att fungera även i ett framtida husläkarsystem. Även motion So453 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp, c, kds) anknyter till det aviserade husläkarsystemet. Motionärerna anser att det är viktigt att diskussionen om framtidens hälso- och sjukvård inte enbart fokuseras till hur ett system med husläkare skall utformas. De anser att det finns starka skäl att även se över hur sjuksköterskornas och barnmorskornas kompetens bäst kan tas till vara i den öppna vården för att få en så effektiv organisation som möjligt. Motionärerna hemställer att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sjuksköterskans och barnmorskans professionella kompetens bör tillvaratas i folkhälsoarbetet (yrkande 1). De påpekar att dessa grupper har en områdesbaserad kunskap som inga andra anställda inom primärvården besitter och som det är viktigt att slå vakt om och stärka parallellt med införandet av ett husläkarsystem. Vidare begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om försöksverksamheten med receptförskrivningsrätt för distriktssköterskor (yrkande 2) samt ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att barnmorskorna bör ges ett utvidgat yrkesansvar (yrkande 3). En försöksverksamhet i Jämtland med viss förskrivningsrätt har enligt motionärerna effektiviserat distriktssköterskornas arbete och servicen till befolkningen har ökat, något som betyder mycket i Norrlands inland, där tillgången på läkare ofta är begränsad. Såvitt gäller barnmorskorna skulle ett utvidgat yrkesansvar med förskrivningsrätt inom preventivmedelsområdet men också vad avser en del andra läkemedel effektivisera barnmorskornas arbete. En ändring av regelsystemet härvidlag skulle enligt motionärerna underlätta för barnmorskor att etablera sig privat. Slutligen begär motionärerna ett tillkännagivande till regeringen om att reglementen och instruktioner, från 1955 resp. 1957, bör omarbetas så att de överensstämmer med en utveckling som skett inom sjuksköterskans och barnmorskans yrkesområde (yrkande 4).
I motion So491 av Inger René och Maud Ekendahl (båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om barnmorskornas rätt att förskriva preventivmedel. Motionärerna anser att även barnmorskor som arbetar privat bör ha rätt att förskriva preventivmedel. De anför att barnmorska som fått förskrivningsrätt inte kan föra med sig denna om hon övergår till privat verksamhet.
I motion So507 av Britta Bjelle och Ulla Orring (båda fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om utbildning om olika invandrargruppers kulturer (yrkande 2). Motionärerna pekar på att i invandrartäta områden kan t.ex. läkarnas bristande kunskaper om de kulturer de möter och vilka speciella insatser som behöver göras för att hjälpa dessa patienter leda till känslor av otillräcklighet i arbetet. Motionärerna anser att husläkarsystemet bör kunna medverka till att flera av dessa brister avhjälps.
I motion So526 av Johan Brohult och Max Montalvo (båda nyd) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om ett bättre omhändertagande av personer med långvariga sjukdomstillstånd och om möjligheterna att förhindra att ett långvarigt sjukdomstillstånd uppkommer (yrkande 2). Motionärerna anför att om man skall lyckas med en rehabilitering så är det viktigt att utredning och hjälpinsatser sätts in snabbt. Här är det viktigt med läkarkontinuitet, och detta garanteras bl.a. av ett väl fungerande husläkarsystem.
I motion So522 av Lennart Brunander (c) begärs att regeringen ges till känna vad som anförts i motionen om behovet av en helhetssyn på individen och utformandet av en friskvårdsstrategi som tar hänsyn till sambandet mellan hälsa och miljö. Motionären menar att samhället i större utsträckning måste ta reda på vad som är orsaken till människors sjukdomar, missbruk och otrivsel. Därför behövs en friskvårdsstrategi som anlägger en helhetssyn på vår livsmiljö och dess brister.
Frågan om införande av någon form av husläkar-/familjeläkarsystem har upprepade gånger behandlats av utskottet. I betänkandet 1990/91:SoU21 Primärkommunalt huvudmannaskap för primärvård m.m. erinrade utskottet om sina tidigare uttalanden om att primärvården liksom annan hälso- och sjukvård måste utformas så att patientens valfrihet stärks och kontinuiteten i kontakterna mellan å ena sidan den enskilde patienten och å andra sidan läkare och annan vårdpersonal förbättras.
Motioner om förebyggande barnhälsovård m.m. behandlades senast av utskottet i dess betänkande 1991/92:SoU1 (s. 6 f.). Utskottet redogjorde för pågående utrednings- och utvärderingsarbeten samt tidigare riksdagsbehandling. Med hänvisning till att riksdagen ställt 8 milj.kr. till socialstyrelsens förfogande för ett arbete med att öka kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn samt den nya regeringens kommande förslag på det socialpolitiska området avstyrkte utskottet samtliga motioner.
Den tidigare regeringen uppdrog i mars 1991 åt socialstyrelsen att utreda barnhälsovården. De centrala frågorna i uppdraget gällde hur barnhälsovården utvecklats efter integreringen i primärvården, hur den är organiserad och vilka resurser den förfogar över samt om innehållet svarar mot barnfamiljernas aktuella behov. Rapporten Skydda skyddsnätet! En utredning om barnhälsovårdens funktion och uppgifter under 90-talet har nyligen färdigställts. Enligt uppgift från socialdepartementet planerar man att remissbehandla rapporten.
I rapportens sammanfattning sägs bl.a. följande.
En genomgång av praxis och förändringsarbete i ett 10-årsperspektiv visar att barnhälsovården endast i begränsad utsträckning utvecklat de psykosociala dimensionerna av arbetet och att viss uttunning skett av den specifika barnkompetensen ifråga om både sjuksköterskor och läkare. Den barnmedicinska läkarkompetensen i primärvården är ojämnt fördelad i landet. -- -- --
Ifråga om barnhälsovårdens kvalitet konstateras att barnhälsovården faktiskt når praktiskt taget alla barn, men att tidsbrist för sjuksköterskan, samt brist på metoder och effektiv samverkan lägger hinder i vägen för bra tidiga insatser för grupper med mer sammansatta behov. -- -- --
Utredningen anser inte att barnhälsovården i någon mer betydande utsträckning för närvarande förmår utjämna socialt betingade ojämlikheter mellan barn. Skyddet för särskilt utsatta barn som far illa eller riskerar att fara illa är ofullständigt för att inte säga bristfälligt. Den mera traditionella medicinska sidan av verksamheten, dvs hälsoundersökningar, vaccinationer etc fungerar i stort tillfredsställande men behöver moderniseras i enlighet med nyligen publicerade Allmänna råd. -- -- --
Det psykosociala arbetet behöver preciseras och fördjupas genom kunskaps- och metodutveckling samt tillgång på tid för uppgifterna. Metoder och arbetsutrymme för miljöbevakning behövs för att minska förekomsten av barnolycksfall. -- -- --
Barnhälsovårdens kärnuppgift är och bör vara att svara mot barnfamiljernas behov av basal hälsovård och medicinsk service, vaccinationer, allmänt stöd och hälsoupplysning. För dessa uppgifter finns kärnkompetens. Det är viktigt att samhället slår vakt om barnhälsovårdens möjligheter att bibehålla och utveckla dessa väsentliga moment som är till för alla. -- -- --
Utredningen har övervägt om barnhälsovården bör överföras till primärkommunen men stannat inför fortsatt huvudmannaskap för landstingen. -- -- --
Socialstyrelsen bör aktivt följa verksamheten inom ramen för sitt tillsynsansvar samt utarbeta Allmänna råd för kvalitativa krav inom barnhälsovården. -- -- --
En särskilt viktig samverkanspart är mödrahälsovården. Samverkan och praktiskt samarbete med mödrahälsovården underlättas starkt om det finns gemensam psykolog för mödra- och barnhälsovård. -- -- --
En motion om privatanställda barnmorskors förskrivningsrätt behandlades av utskottet i betänkandet SoU 1987/88:16. Efter en redovisning av gällande bestämmelser konstaterade utskottet att rätten att förskriva p-piller och andra läkemedel som används i födelsekontrollerande syfte i princip är begränsad till barnmorskor som arbetar inom preventivmedelsrådgivningen under läkares förmanskap. Det var enligt utskottets uppfattning riktigt att mycket höga krav ställs på den som skall ha rätt att förskriva läkemedel. Särskilt avseende måste fästas vid att den som får en sådan rätt har erforderlig utbildning och erfarenhet. Detta bör i det individuella fallet avgöras av en ansvarig läkare. Under förutsättning att dessa säkerhetskrav är uppfyllda fanns såvitt utskottet kunnat finna inga formella hinder för att en barnmorska anställd hos en privat vårdgivare skall kunna förskriva p-piller. Utskottet ansåg därför inte att det fanns anledning till något riksdagens initiativ med anledning av den då aktuella motionen som avstyrktes.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om vissa frågor om hälso- och sjukvård för invandrare, senast i betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 38 f.) då frågan om invandrarkvinnornas situation var aktuell. Utskottet har ansett att något initiativ från riksdagen inte har behövts utan att det i första hand är en fråga för sjukvårdshuvudmännen men att dessa borde ägna särskild uppmärksamhet åt frågan.
Regeringen har enligt budgetpropositionen (bil. 6 s. 102) för avsikt att i en proposition under innevarande år lägga fram förslag om åtgärder som är ägnade att underlätta och stimulera inrättandet av husläkare. Det innebär att varje person eller familj får möjlighet att registrera sig hos en fritt vald läkare, oftast en specialist i allmänmedicin. Husläkaren har det yttersta ansvaret för sina patienter. Målet är att alla människor senast vid utgången av år 1995 skall ha tillgång till husläkare. Ett husläkarsystem medför många positiva effekter enligt föredraganden. Kontinuiteten i kontakten mellan läkare och patient ökar. Systemet främjar också helhetssynen, vilket är positivt för det förebyggande arbetet. Genom att systemet bl.a. innefattar en fri etableringsrätt för den som uppfyller kraven på en husläkare ökar också valfriheten för både patienter och läkare. Därtill torde effektiviten främjas eftersom patienterna i större utsträckning än för närvarande kan få behandling på rätt nivå.
Utskottet gör följande bedömning.
Regeringen har för avsikt att i en proposition senare under detta år lägga fram förslag om åtgärder för att inrätta ett husläkarsystem. Utskottet utgår från att de frågor som tas upp i motion So438 (s) yrkande 8 kommer att övervägas i det sammanhanget. Riksdagen bör inte föregripa regeringens ställningstagande i dessa frågor. Yrkandet avstyrks. Även motionerna So507 (fp) yrkande 2, So522 (c) och So526 (nyd) yrkande 2 avstyrks.
Utskottet utgår ifrån att även de roller som andra yrkesgrupper än läkare bör ha i framtiden, t.ex. sjuksköterskor, distriktssköterskor och barnmorskor, kommer att övervägas när ett system med husläkare utformas. Även frågor om behovet av omarbetning av reglementen för dessa grupper samt frågor om förskrivningsrätt m.m. torde då övervägas. Riksdagen bör inte föregripa regeringens ställningstagande i dessa frågor. Motionerna So447 (s), So453 (m, s, fp, c, kds) och So491 (m) avstyrks.
Barnhälsovården, och i viss mån även mödrahälsovården, har nyligen utretts av socialstyrelsen. Utredningsrapporten skall enligt uppgift remissbehandlas. Utskottet utgår från att regeringen därefter kommer att överväga bl.a. de frågor som tas upp i motionerna So430 (kds) yrkandena 1 och 3, So438 (s) yrkande 10, So467 (s), A805 (c) yrkande 20 och K423 (s) yrkande 6. Riksdagen bör inte föregripa regeringens ställningstagande i dessa frågor. Motionerna avstyrks.
Statens folkhälsoinstitut (E 17)
I proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor föreslog den dåvarande regeringen riksdagen att godkänna att ett folkhälsoinstitut skulle inrättas från den 1 januari 1992, vilket riksdagen biföll (SoU23, rskr. 376). I proposition 1991/92:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 föreslog den nya regeringen att tidpunkten för folkhälsoinstitutets inrättande skulle senareläggs till den 1 juli 1992, men att vissa viktiga folkhälsoinsatser skulle kunna påbörjas redan under budgetåret 1991/92. Riksdagen biföll förslaget (rskr. 82).
Folkhälsoinstitutets huvuduppgift skall vara att på nationell nivå bedriva hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete av sektorövergripande karaktär. Arbetet avses ske genom och i nära samarbete med kommuner, landsting, andra statliga myndigheter, företag och frivilliga organisationer m.m.
Institutet skall arbeta i programform med dels tillfälliga, dels permanenta program. Enligt vad som anfördes i proposition 1990/91:175 bör institutet inledningsvis arbeta med program om alkohol och droger, tobak, olycksfallsskador samt program mot särskilda grupper -- till att börja med barn och ungdomar samt utsatta kvinnor.
En organisationskommitté för folkhälsoinstitutet har tillkallats för att utföra det förberedande arbete som krävs (dir. 1991:77 och 96). Kommitténs förslag skall överlämnas successivt till regeringen. Förslag som kräver regeringens ställningstagande inför inrättandet av folkhälsoinstitutet den 1 juli 1992 skall överlämnas senast den 30 april 1992. Kommitténs arbete i övrigt skall vara avslutat senast den 30 juni i år.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Statens folkhälsoinstitut för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 106 883 000 kr.
Folkhälsoinstitutets lokalisering
I ett flertal motioner ges förslag till lokaliseringsort för folkhälsoinstitutet och dess verksamhet.
I motion So425 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s) föreslås att institutet eller delar därav placeras i Skövde. Även i motion So518 av Bengt Rosén (fp) föreslås Skövde som lokaliseringsort. I motion So429 av Roland Lében (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om principer för utlokaliseringsbeslut med avseende på folkhälsoinstitutets verksamhetsoperativa del (yrkande 1). Motionären menar att det är viktigt att finna en lösning som tillgodoser bl.a. regionalpolitiska aspekter. I motionen föreslås vidare Karlstad eller Kristinehamn som lokaliseringsorter för den verksamhetsoperativa delen av folkhälsoinstitutet (yrkande 2). I motion So431 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (båda s) föreslås att folkhälsoinstitutet placeras i Helsingborg. Malmö föreslås som lokaliseringsort i motion So444 av Margitta Edgren (fp) och Bertil Persson (m) och i motion So471 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s). I motion So449 av Georg Andersson m.fl. (s) föreslås att institutet placeras i Umeå. I motion So468 av Berit Löfstedt m.fl. (s) föreslås att folkhälsoinstitutet placeras i Linköping och att ett antal programområden förläggs till Örebro län. I motion So476 av Karin Pilsäter (fp) föreslås att folkhälsoinstitutet förläggs till Huddinge sjukhus i Huddinge kommun. I motion So479 av Birgitta Carlsson (c) föreslås att institutet förläggs till Skaraborgs län. I motion So480 av Chatrine Pålsson (kds) föreslås att den verksamhetsoperativa delen av folkhälsoinstitutet förläggs till Oskarshamn. I motion So506 av Gudrun Norberg (fp) och motion So513 av Rose-Marie Frebran (kds) föreslås att folkhälsoinstitutet placeras i Örebro. I motion So523 av Karin Starrin m.fl. (c, s, m, fp, kds, nyd, v), slutligen, begärs ett tillkännagivande till regeringen om att lokaliseringsort för folkhälsoinstitutet prövas i enlighet med riksdagens tidigare beslut (yrkande 1). Motionärerna erinrar om arbetsmarknadsutskottets uttalanden om att det vid lokalisering av nya myndigheter är viktigt att pröva möjligheten att välja annan lokaliseringsort än Stockholm. I motionen föreslås att folkhälsoinstitutet placeras i Gävle (yrkande 2).
För den närmare motiveringen av förslagen om vart folkhälsoinstitutet bör lokaliseras hänvisas till motionerna.
I en skrivelse till regeringen den 16 december 1991 föreslog organisationskommittén för folkhälsoinstitutet att institutet skall lokaliseras till Stockholmsregionen. Kommittén fäste särskilt avseende vid den vikt som enligt förarbetena läggs vid institutets roll som samordnare mellan olika sektorer på det nationella planet och nödvändigheten av ett gott och nära samarbete med olika centrala organ, framför allt socialstyrelsen. Kommittén anförde vidare att den i sitt fortsatta arbete avsåg att sträva efter att en väsentlig del av institutets resurser skall användas till verksamhet utanför den centrala organisationen, både i form av projekt och genom fast samarbete med olika verksamheter, s.k. collaborating centers och liknande. Om institutet förläggs till Stockholmsregionen avsåg kommittén också att närmare pröva vilken lokalisering inom regionen som är lämpligast och därvid även möjligheterna till samlokalisering.
Regeringen beslutade den 30 januari 1992 att folkhälsoinstitutet skall förläggas till Stockholmsregionen. I beslutet uppdrog regeringen åt organisationskommittén för folkhälsoinstitutet att pröva vilken placering inom regionen som är lämpligast bl.a. med tanke på möjligheter till samlokalisering med någon befintlig verksamhet. Kommittén skall vidare pröva på vilket sätt och i vilken omfattning mindre delar av verksamheten kan förläggas utanför den centrala organisationen och därvid vidta nödvändiga åtgärder för en sådan lokalisering.
I ett interpellationssvar i riksdagen den 27 februari 1992 anförde socialministern att regeringen bedömt att framför allt behovet av samarbete med andra centrala myndigheter och andra organisationer är så stort att en lokalisering av folkhälsoinstitutet till Stockholmsområdet ger institutet den största möjligheten att på ett effektivt sätt fullgöra arbetsuppgifterna. Till detta kommer enligt socialministern att en del av den personal som kommer att behövas bör besitta speciell kompetens. Sådan personal bedöms framför allt kunna rekryteras från andra myndigheter och organisationer som finns i Stockholm och från vilka folkhälsoinstitutet övertar vissa funktioner. Socialministern påtalade vidare att det är regeringens uppfattning att det är viktigt att en inte oväsentlig del av institutets arbete sker utanför Stockholm. Organisationskommittén för folkhälsoinstitutet får enligt socialministern pröva detta.
Den 20 mars 1992 beslutade organisationskommittén att folkhälsoinstitutets centrala del skall förläggas till kvarteret Garnisonen i Stockholm. Utskottet har vidare erfarit att kommittén har beslutat att ta upp överläggningar för inrättande av professurer och andra forskartjänster inom folkhälsoområdet vid universiteten i Lund/Malmö och Umeå. Senare kommer också diskussioner att tas upp om inrättande av forskartjänster på andra håll, bl.a. en tjänst för forskning om kvinnors hälsa. Överläggningar kommer också att inledas med Skaraborgs läns landsting om samarbete kring ett skadeförebyggande program och med Karolinska institutet om samarbete kring allergifrågorna. Kommittén eftersträvar också ett samarbete om kostfrågor i anslutning till forskarbyn Novum och Huddinge sjukhus.
Arbetsmarknadsutskottet har vid flera tillfällen under årens lopp redogjort för sin uppfattning om lokalisering och omlokalisering av statlig verksamhet. Beträffande lokaliseringen av nya myndigheter har arbetsmarknadsutskottet uttalat att det är viktigt att pröva möjligheterna att välja annan lokaliseringsort än Stockholm (1990/91:AU3y). Utskottet har också anfört att lokalisering av nya myndigheter bör föregås av noggranna överväganden i skilda hänseenden. Det gäller bl.a. förutsättningarna att behålla eller rekrytera kvalificerad personal, behovet av kontakter med andra myndigheter, medflyttandes möjligheter till arbete m.m. (1989/90:AU13 s. 84).
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 38) behandlade utskottet ett stort antal motioner om folkhälsoinstitutets lokalisering. Utskottet ansåg att riksdagen inte borde föregripa kommitténs bedömning med något uttalande om lämplig lokaliseringsort, men utgick från att den då ännu inte tillsatta organisationskommittén skulle beakta arbetsmarknadsutskottets uttalanden om lokalisering av nya myndigheter.
Utskottet gör följande bedömning.
Det bör ankomma på regeringen och inte på riksdagen att bestämma lokaliseringsort för folkhälsoinstitutet. Utskottet utgår från att regeringen vid behandlingen av ärendet om folkhälsoinstitutets lokalisering har beaktat vad riksdagen uttalat om vilka överväganden som bör göras vid lokalisering av en statlig verksamhet. Utskottet noterar vidare att delar av folkhälsoinstitutets program- och projektverksamhet kommer att förläggas utanför den centrala organisationen varigenom den kompetens på folkhälsoområdet som byggts upp på annat håll i landet kommer att kunna utnyttjas.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So425 (s), So429 (kds), So431 (s), So444 (fp och m), So449 (s), So468 (s), So471 (s), So476 (fp), So479 (c), So480 (kds), So506 (fp), So513 (kds), So518 (fp) och So523 (c, s, m, fp, kds, nyd och v).
Vissa arbetsuppgifter
I motion So206 av Barbro Westerholm (fp) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om insatser för att förebygga och minska förekomsten av spelberoende (yrkande 1), om finansiering av insatser mot spelberoende (yrkande 2) och om det planerade folkhälsoinstitutets roll i arbetet med att förebygga och minska förekomsten av spelberoende (yrkande 3). Enligt motionären är spelberoende ett hälsoproblem som har stora likheter med alkohol- och drogberoende. Motionären menar att man måste få fram omfattningen av problemet, lära sig identifiera vilka som är i riskzonen och få kunskap om hur man skall hjälpa dem som blivit spelberoende. Det behövs även speciella behandlingsplatser för denna grupp. En viss summa av skatteintäkterna från spel bör gå till insatser mot spelberoende. Vidare bör det planerade folkhälsoinstitutet ges en aktiv roll i arbetet med att minska och förebygga spelberoende, anför motionären.
I oktober 1991 bildades Riksförbundet Spelberoende, vars syfte är att vara en länkrörelse för spelmissbrukare och anhöriga. I förbundets arbete ingår bl.a. att informera olika myndigheter och hälsovården om spelberoende.
Forskning om spelberoendets omfattning har bedrivits vid bl.a. sociologiska institutionen vid Stockholms universitet och vid socialhögskolan i Östersund. Enligt en undersökning vid det sistnämnda lärosätet har ungefär 1 500 personer i landet allvarliga sociala problem orsakade av sitt spelberoende. Vid Huddinge sjukhus pågår ett projekt med 50 spelare som har till syfte att kartlägga vad signalsubstanserna i hjärnan spelar för roll i missbrukssammanhang.
Behandling mot spelberoende erbjuds sedan 1985 vid motivationshemmet Backgården i Hedemora. Ett tiotal personer behandlas för närvarande på hemmet.
Som svar på en interpellation av Karin Israelsson (c) om åtgärder mot spelberoende anförde socialministern i riksdagen den 5 december 1991 att han är väl medveten om de problem som kan uppkomma i anslutning till spelverksamhet. Socialministern var -- med hänvisning till den pågående utredningen om folkhälsoinstitutets inriktning och organisation -- inte beredd att då förorda att folkhälsoinstitutet tar fram ett program för att förebygga spelberoende, men han fann det naturligt att både folkhälsoinstitutet och socialstyrelsen uppmärksammar frågor om spelberoende inom ramen för sin löpande verksamhet. Socialministern anförde vidare att det är oklart om det finns ett behov av ett ökat antal särskilda vårdplatser för spelberoende. Olika typer av missbruk sammanfaller ofta. Det bör därför enligt socialministern övervägas om inte behandlingen kan tillgodoses inom ramen för missbrukarvården och den psykiatriska vården.
Senast i betänkandet 1990/91:FiU19 har finansutskottet uttalat att en specialdestinering av statsinkomster för vissa ändamål förhindrar en prioritering av utgifter på rationella grunder mot övriga behov och önskemål och att specialdestinering därför bör undvikas. I betänkandet 1990/91:SoU17 behandlade utskottet bl.a. en motion (v) om avgift på teknisk sprit för att finansiera insatser för missbrukare. Utskottet delade finansutskottets åsikt att specialdestinering av inkomster för vissa ändamål bör undvikas och avstyrkte motionen.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om spelberoende. I betänkandet 1991/92:SoU2 utgick utskottet från att problemen med spelberoende var kända för regeringen och anförde att riksdagen inte behövde ta något initiativ i frågan. Den då aktuella motionen (c) avstyrktes.
I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om att ett epidemiologiskt centrum skall placeras på folkhälsoinstitutet (yrkande 4), om att folkhälsoinstitutet skall ha ansvar för utarbetande av folkhälsorapporter (yrkande 5) och om folkhälsoinstitutets ansvar för kontakter med folkrörelser (yrkande 7). Motionärerna anser att det blivande folkhälsoinstitutets uppgifter på alkoholområdet är sådana att det epidemiologiska centrum som skall skapas bör höra till folkhälsoinstitutet och att institutet också bör svara för folkhälsorapporterna. Motionärerna anför vidare att de inte motsätter sig att Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) samordnas med folkhälsoinstitutet, men att det är viktigt att CAN:s folkrörelseförankring bibehålls. Folkrörelsernas ställning bör därför få en egen skrivning när det gäller folkhälsoinstitutets arbetsuppgifter, enligt motionärerna.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utrett rollen och funktionen för ett epidemiologiskt centrum vid socialstyrelsen. Uppdraget har redovisats i en promemoria till regeringen.
Frågan om socialstyrelsens epidemiologiska enhet skall föras över till folkhälsoinstitutet behandlades av utskottet i betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 32). Utskottet anförde bl.a. följande.
Det epidemiologiska centrum som byggs upp inom socialstyrelsen behövs inte bara för att skapa grunder för epidemiologiskt arbete inom folkhälsoområdet utan för hela den uppföljnings- och utvärderingsuppgift som åvilar socialstyrelsen. Det medför enligt utskottets uppfattning problem att överföra registren till folkhälsoinstitutet, eftersom en sådan åtgärd menligt skulle inverka på socialstyrelsens förmåga att fullgöra sina uppgifter. Socialstyrelsen har i en skrivelse till utskottet anfört att informationen i de epidemiologiska registren självklart skall kunna utnyttjas också av folkhälsoinstitutet.
Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella motionen (fp) och anförde att det utgick ifrån att organisationskommittén för folkhälsoinstitutet överväger hur det epidemiologiska materialet kan göras tillgängligt för folkhälsoinstitutet.
Socialstyrelsen har ett uppdrag från regeringen att utvärdera folkhälsoläget och att vart tredje år redogöra för detta i en folkhälsorapport. Den senaste, Folkhälsorapport 1991, är utgiven som SoS-rapport 1991:11. I proposition 1990/91:175 (s. 83) anförs att folkhälsorapporteringen bör bygga vidare på den kompetens som utvecklats inom styrelsen och att arbetet med tanke på folkhälsorapportens delvis sektorövergripande karaktär bör bedrivas i nära samarbete med bl.a. folkhälsoinstitutet.
Enligt direktiven för organisationskommittén för folkhälsoinstitutet skall institutets arbete ske i nära samverkan med bl.a. frivilliga organisationer. I samma direktiv anförs vidare att kommittén bör överlägga med CAN om lämplig samordning av CAN:s och folkhälsoinstitutets verksamheter och att en fråga som därvid skall belysas är hur folkrörelseinflytandet i CAN reellt skall kunna bibehållas.
Vid överläggningar mellan organisationskommittén och CAN har träffats en preliminär överenskommelse som bl.a. innebär att uppgiften att följa drogutvecklingen och att utarbeta vetenskapliga översikter bör övertas av folkhälsoinstitutet. Även CAN skall emellertid kunna vara verksamt på forskningsområdet. Detta kan ske genom att folkhälsoinstitutet köper tjänster av CAN enligt särskilda avtal. Efter en treårsperiod bör enligt överenskommelsen ansvarsfördelningen och möjligheterna att åstadkomma en ytterligare samordning utvärderas.
I motion So401 av Margitta Edgren (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om åtgärder mot nickelallergins spridning. Enligt motionären bör folkhälsoinstitutet få i uppdrag att ge förslag till initiativ för att förhindra nickelallergi.
Allergiutredningen föreslog i sitt betänkande Att förebygga allergi/överkänslighet (SOU 1989:76) bl.a. att ett särskilt allergicentrum skulle inrättas. Förslaget fick ett positivt bemötande vid remissbehandlingen, och den dåvarande regeringen företog vissa förberedande åtgärder för att få till stånd ett sådant centrum. Förslaget om att inrätta ett folkhälsoinstitut hade emellertid inte väckts när allergiutredningen lade fram sitt förslag.
I tilläggsdirektiven för organisationskommittén för folkhälsoinstitutet anförs att eftersom allergier och överkänslighet ökar har problemområdet kommit att bli av allt större betydelse i folkhälsosammanhang, och att det därför är naturligt att kommittén får i uppdrag att även pröva hur bevakningen av dessa frågor skall kunna hanteras inom ramen för folkhälsoinstitutet.
Utskottet gör följande bedömning.
Problemen med spelberoende är kända för regeringen och torde komma att uppmärksammas av bl.a. socialstyrelsen och folkhälsoinstitutet i deras löpande verksamheter. Vad gäller förslaget att en viss summa av skatteintäkterna från spel bör gå till insatser mot spelberoende står utskottet fast vid sitt tidigare uttalande om att specialdestinering av inkomster bör undvikas. Motion So206 (fp) avstyrks därmed.
Utskottet vidhåller att det epidemiologiska centret bör vara förlagt till socialstyrelsen, som även bör ha ansvaret för de epidemiologiska registren. Styrelsen bör även fortsättningsvis ansvara för upprättandet av folkhälsorapporterna. När det gäller CAN har en överenskommelse träffats mellan organisationskommittén för folkhälsoinstitutet och CAN om en samordning av folkhälsoinstitutets och CAN:s verksamheter. I uppgifterna för folkhälsoinstitutet skall bl.a. ingå att arbeta genom och i nära samarbete med bl.a. frivilliga organisationer. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motion So271 (v) yrkandena 4, 5 och 7. Yrkandena avstyrks.
Organisationskommittén för folkhälsoinstitutet har i uppdrag att pröva hur bevakningen av frågor om allergi och överkänslighet skall kunna hanteras inom ramen för folkhälsoinstitutet. Syftet med motion So401 (fp) får därmed redan anses vara tillgodosett. Motionen avstyrks.
Abortförebyggande åtgärder m.m.
I motion So411 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att statliga subventioner av preventivmedel bör återinföras (yrkande 1) och att upplysningsverksamhet och preventivmedelsrådgivning bör ges ökade resurser (yrkande 2). Motionärerna efterlyser en bred satsning på abortförebyggande åtgärder. En åtgärd för att minska antalet oönskade graviditeter är enligt motionärerna att återinföra de statliga subventionerna av p-piller. Vidare måste upplysningsverksamheten kring sexualitet och samlevnad på ett mer genomgripande sätt integreras i den ordinarie verksamheten i primärvård, förskola, skola och fritidsverksamhet, anför motionärerna.
I motion So455 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om vikten av åtgärder i syfte att minska antalet aborter (yrkande 2). Enligt motionärerna måste en attitydförändring komma till stånd så att det blir något positivt för alla att värna livet. Motionärerna nämner följande exempel på åtgärder för kvinnor för att fler graviditeter skall fullföljas; 1. mödrahälsovården skall utgå från att graviditeten är något positivt som skall fullföljas, 2. välutbyggd och lättillgänglig preventivmedelsrådgivning, 3. hjälp med bostad och bostadsbidrag, 4. hjälp med studiemedel och stödundervisning, 5. stödfamiljer för ensamstående mödrar, 6. obligatoriska samtal för abortsökande med läkare, kurator eller motsvarande. Motionärerna efterlyser också en undersökning om varför kvinnor väljer att göra abort.
I motion So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om abortförebyggande åtgärder (yrkande 1) och om sexuellt överförbara sjukdomar (yrkande 2). Motionärerna menar att det åter måste satsas kraftfullt på abortförebyggande åtgärder. En viktig uppgift för det blivande folkhälsoinstitutet är enligt motionärerna att i samarbete med landstingen, hälsovården, skolan m.fl. initiera sådana åtgärder, som bör kopplas till arbetet med att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar.
I motion So504 av Elisabeth Persson (v) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om en enhet på nationell och övergripande nivå för det abortförebyggande arbetet (yrkande 2) samt att riksdagen hos regeringen begär att lämplig instans ges uppdraget att genomföra en ny svensk sexualvaneundersökning (yrkande 4). Motionären menar att det behövs en särskild enhet som ansvarar för det abortförebyggande arbetet under antingen folkhälsoinstitutet eller socialstyrelsen. Motionären anser vidare att det behövs en ny undersökning om svenska folkets sexualvanor. En sådan undersökning bör inriktas på frågor om sexuellt välbefinnande, preventivmedel, aborter och oönskade graviditeter, homosexualitet/bisexualitet, äldres och handikappades sexualitet, behov av rådgivning liksom sexualundervisning i skolan samt sexualiserat våld och incest.
I motion So512 av Tuve Skånberg och Harald Bergström (båda kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om en förnyad undersökning om varför kvinnor väljer abort, i avsikt att klarlägga hur samhället bäst kan stödja kvinnor att välja att föda barnet. Motionärerna anser att åtgärder måste sättas in för att stödja gravida kvinnor. En undersökning skulle kunna ge besked om vilket stöd gravida kvinnor önskar för att orka föda sina barn.
I motion So521 av Margareta Winberg och Hans Göran Franck (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en ny sexualvaneundersökning. Enligt motionen behövs förnyade kunskaper när det gäller den abortförebyggande verksamheten, hur man skall motverka spridningen av sexuellt överförda sjukdomar inklusive hiv/aids, skolans sex- och samlevnadsundervisning, frekvensen av sexualbrott samt de homosexuellas villkor.
I motion So525 av Ingela Mårtensson (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om det angelägna i att initiera en ny nationell sexualvaneundersökning. Motionären menar att en sådan undersökning skulle ha betydelse bl.a. för att kunna planera insatser mot hiv/aids och för att förebygga aborter. Det är enligt motionären också angeläget att få en uppfattning om invandrarnas sexualvanor.
En fyllig redogörelse för gällande lagstiftning, utredningar m.m. när det gäller abort och abortförebyggande arbete finns i betänkandet 1991/92:SoU5 (s. 44 ff.).
I betänkandet finns bl.a. en sammanfattande redogörelse för det abortförebyggande program som socialstyrelsen presenterade år 1990 (SoS-rapport 1990:39) och som innehåller förslag till åtgärder på framför allt kommunal och landstingskommunal nivå för att förebygga oönskade graviditeter.
Antalet aborter i Sverige minskade under 1991. Då utfördes 35 753 aborter mot 37 395 året dessförinnan, en minskning med nära 5 %. Minskningen är mest markant bland de yngre kvinnorna. Aborttalet har legat ganska konstant sedan legaliseringen 1974. Som högst var det under 1980-talets senare hälft, då det tangerade 38 000.
En nationell sexualvaneundersökning genomfördes år 1967 av sexualundervisningskommittén (SOU 1969:2).
Som tidigare nämnts skall folkhälsoinstitutet upprätta särskilda program för utsatta kvinnor samt barn och ungdom. Enligt folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 80) bör samhällets i dag delvis splittrade resurser för barn och ungdom samordnas mera. Förebyggande insatser genom information och goda förebilder behövs för att stödja ungdomar och utveckla goda vanor och beteenden vad gäller bl.a. sex och samlevnad, anförs i propositionen.
I direktiven för organisationskommittén för folkhälsoinstitutet framhålls att sex och samlevnad är av stor betydelse ur abortförebyggande synpunkt och att det bör vara ett viktigt område för institutets arbete.
Frågan om p-pillrens betydelse i det abortförebyggande arbetet har behandlats av utskottet vid flera tillfällen, bl.a. i betänkandena SoU 1987/88:2 och 19 samt 1988/89:SoU14. Utskottet har därvid förutsatt att regeringen följer p-pillerförsäljningen och att erforderliga åtgärder vidtas om abortfrekvensen skulle öka som en följd av höga kostnader för p-piller. Även socialförsäkringsutskottet har behandlat frågan och därvid delat socialutskottets bedömning (SfU 1987/88:22).
I betänkandet 1990/91:SoU4 anförde utskottet bl.a. följande om det abortförebyggande arbetet (s. 41 f.).
Utskottet har under de senaste åren med stigande oro kunnat konstatera en årlig ökning av antalet aborter. En viss stagnering har dock ägt rum under det senaste året. Utskottet vill än en gång framhålla att det abortförebyggande arbetet måste bedrivas aktivt. Kommuner och landsting måste noga analysera behovet av åtgärder för att åstadkomma en minskning av aborterna och avsätta resurser för detta arbete. Arbetet måste i första hand syfta till att minska antalet oönskade graviditeter. Detta förutsätter framför allt en väl fungerande preventivmedelsrådgivning.
Ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det abortförebyggande arbetet. I likhet med motionärerna och [vad socialstyrelsen anför] i det nya handlingsprogrammet vill utskottet framhålla ungdomsmottagningarnas roll. Mottagningarna har visat sig kunna nå ungdomarna och få dem att ta itu med problemen. Det är viktigt att finna nya vägar i det abortförebyggande arbetet. Alternativa rådgivningsmottagningar håller på att växa fram. Dessa mottagningar kommer förhoppningsvis också att kunna utveckla goda metoder för att nå kvinnor i abortsituationer. Utskottet har inte minst i hiv- och aidssammanhang framhållit betydelsen av sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Det är viktigt att denna undervisning kan utvecklas och nå fram till eleverna. Utskottet har också i flera år tillstyrkt särskilda statsbidrag till utveckling av sex- och samlevnadsundervisningen.
-- -- --
Vid sin senaste behandling av abortfrågan noterade utskottet att socialstyrelsen arbetade med att ta fram ett särskilt behandlingsprogram för att förebygga aborter. Detta program är nu klart. Programmet innehåller en rad olika förslag till åtgärder. Socialstyrelsen betonar att det lokalt förankrade arbetet i landstingen måste förstärkas. Även landstingsförbundet har uppmanat landstingen att verka för en bättre samordning av resurser för SDT- och abortförebyggande verksamhet. Utskottet anser det angeläget att socialstyrelsens handlingsprogram med dess omfattande förslag till insatser verkligen kan föras ut i praktiskt arbete i landstingen. Utskottet förutsätter att regeringen snabbt prövar de förslag i socialstyrelsens handlingsprogram som förutsätter regeringens medverkan.
Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 26).
Även i betänkandet 1991/92:SoU5 behandlades ett antal motioner om abortförebyggande åtgärder. Motionerna avstyrktes med hänvisning till att riksdagen inte borde föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vill ännu en gång understryka vikten av att ett aktivt abortförebyggande arbete i enlighet med socialstyrelsens handlingsprogram kommer till stånd och bedrivs på olika nivåer i samhället. Folkhälsoinstitutet skall enligt föreliggande direktiv ägna uppmärksamhet åt frågor om sex och samlevnad, som är av stor betydelse ur abortförebyggande synpunkt. I detta arbete har institutet möjlighet att låta utföra vetenskapliga undersökningar om t.ex. sexualvanor, bedriva upplysningsverksamhet och vidta andra åtgärder av det slag som begärs i motionerna. Utskottet utgår från att folkhälsoinstitutet gör de insatser som erfordras. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So411 (s) yrkande 2, So455 (kds) yrkande 2, So501 (fp, m, c, kds) yrkandena 1 och 2, So504 (v) yrkandena 2 och 4, So512 (kds), So521 (s) och So525 (fp).
När det gäller frågan om statliga subventioner av preventivmedel förutsätter utskottet att regeringen följer främst p-pillerförsäljningen och vidtar erforderliga åtgärder. Utskottet avstyrker därför motion So411 (s) yrkande 1.
Tobaksfrågor
Som ovan nämnts godkände riksdagen uppgifter och verksamhetsinriktning för folkhälsoinstitutet våren 1991 (prop. 1990/91:175, SoU23, rskr. 376). Bl.a. godkändes att folkhälsoinstitutet inledningsvis skulle starta ett permanent tobaksprogram. Folkhälsoinstitutets roll skulle, när det gäller tobak, vara att utgöra en kunskapsbank, att följa utvecklingen nationellt och internationellt, att sprida kunskap och metoder samt att vara opinionsbildare.
Tobaksprogrammet borde enligt propositionen inriktas mot olika åldersgrupper, varav barn och ungdomar var den viktigaste gruppen. Denna del av programmet borde vara inriktad på att ungdomar över huvud taget inte skall börja röka eller snusa. Stöd till skolornas förebyggande arbete borde få hög prioritet.
För vuxna föreslogs arbetet i första hand inriktas på vissa grupper, t.ex. kvinnor med kort utbildning, småbarnsföräldrar och vissa yrkesgrupper. Framför allt ansågs det i propositionen vara viktigt att personer som arbetar i luftförorenade miljöer inte röker. Särskilda insatser borde riktas till grupper som röker mycket, t.ex. i form av stöd till rökavvänjning. Institutet föreslogs också få i uppgift att stödja forskning. I propositionen framhölls särskilt behovet av beteendeepidemiologisk forskning på området -- varför grupper av exempelvis ungdomar börjar röka eller snusa och fortsätter, trots kunskap om de stora hälsoriskerna.
Utskottet hade inga invändningar mot propositionens förslag i denna del (betänkandet s. 32).
I folkhälsopropositionen redovisades också den dåvarande regeringens förslag till kommande lagstiftning om restriktioner avseende tobaksbruk och hantering av tobaksprodukter. Enligt planerna skulle en proposition med förslag till sådan lagstiftning föreläggas riksdagen senare under år 1991.
I sitt betänkande om folkhälsofrågor behandlade utskottet ett trettiotal motionsyrkanden om tobaksbruk (1990/91:SoU23 s. 71 ff.).
Under den allmänna motionstiden har väckts ett femtontal tobaksmotioner.
En tobaksproposition
I motion 1991/92:So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) förutsätts att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om en tobakslag (yrkande 18). I motion 1991/92:So502 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, m, c, kds, v) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att en tobaksproposition bör läggas fram våren 1992 (yrkande 7).
Utskottet gör följande bedömning.
Hälsoriskerna vid tobaksbruk är väl dokumenterade. Utskottet anser att tobakskonsumtionen ur folkhälsosynpunkt är oroande hög och att det därför är angeläget att bl.a. genom lagstiftningsåtgärder ge stöd åt strävandena att minska konsumtionen. Enligt vad utskottet erfar är arbetet med en tobaksproposition långt framskridet inom regeringskansliet. Avsikten är att ett omfattande förslag till tobakslagstiftning skall föreläggas riksdagen senare i år. Motionerna So438 (s) yrkande 18 och So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 7 får anses tillgodosedda härmed och avstyrks därför.
Tobaksreklam
I motionerna 1991/92:So427 av Ingela Thalén (s), 1991/92:So482 av Jerzy Einhorn (kds) och Elisabeth Fleetwood (m), yrkande 1 och So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 5 begärs att regeringen i sitt arbete med att lagreglera frågor kring tobak också för in ett förbud mot tobaksreklam. Motionärerna i motion So502 vill också inkludera ett förbud mot smygreklam för tobaksvaror. I motionerna hänvisas bl.a. till vetenskapliga undersökningar som visat att reklam leder till ökat tobaksbruk och att tonåringar är en särskilt utsatt och lätt påverkbar grupp.
Motioner om förbud mot tobaksreklam, inkl. smygreklam, avstyrktes av utskottet i det ovan nämnda folkhälsobetänkandet. Utskottet ansåg då inte att något förbud mot tobaksreklam borde införas innan man inom EG nått enighet om ett motsvarande förbud. Riksdagen följde utskottet.
Enligt vad utskottet erfar har EG-kommissionen lagt fram ett förslag till direktiv om ett totalförbud för tobaksreklam, inkl. indirekt reklam. Ett sådant förbud finns redan i dag i Italien, Portugal och Frankrike. Sedan den 3 oktober 1991 råder ett förbud mot TV-sänd tobaksreklam i alla EG-länder. EG:s ministerråd kommer att behandla frågan om tobaksreklam vid sin nästa session i maj 1992.
Utskottet gör följande bedömning.
Mycket talar för att ett förbud mot tobaksreklam skulle ha positiva effekter på folkhälsan. Utskottet anser emellertid att regeringens tobaksproposition bör avvaktas innan riksdagen överväger sådana åtgärder som avses i motionerna. Utskottet avstyrker därför motionerna So427 (s), So482 (kds, m) yrkande 1 och So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 5.
Information om tobakens skadeverkningar
I motion 1991/92:So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) begärs en ordentlig satsning på att få unga kvinnor att inte börja röka och på att hjälpa kvinnor som är rökare att sluta (yrkande 5). Enligt motionärerna har folkhälsoinstitutet här en av sina viktigaste uppgifter. I motionerna 1991/92:So511 av Ingrid Näslund (kds) och 1991/92:So524 av Birger Rosqvist och Sven-Gösta Signell (båda s) begärs ett handlingsprogram mot tobak, som särskilt skall gå ut på att förmå unga människor att aldrig börja röka eller snusa.
I motion 1991/92:So436 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) begärs en informationskampanj till unga gravida kvinnor om rökningens skadeverkningar. I motion 1991/92:So503 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, fp, c) begärs effektiv och målinriktad information vid mödravårdscentraler och på BB-avdelningar (yrkande 1). I båda motionerna framhålls tobakens skadliga effekter såväl för foster som för nyfödda barn.
Det tobaksprogram som folkhälsoinstitutet avses bedriva skall, som ovan nämnts, bl.a. inriktas på att förmå ungdomar att inte börja röka eller snusa över huvud taget. När det gäller vuxna skall särskilda insatser riktas mot grupper som röker mycket, t.ex. i form av stöd till rökavvänjning.
Motioner om behovet av information till kvinnor i samband med graviditet och barnafödsel behandlades av utskottet i samband med folkhälsopropositionen. Utskottet hänvisade till att informationen om tobakens skadeverkningar kommer att förstärkas genom det tobaksprogram som folkhälsoinstitutet skall bedriva, dels lokalt inom skolor, primärvård och frivilliga organisationer, dels centralt. Utskottet framhöll vidare betydelsen av att information ges i samband med graviditet och barnafödsel. Syftet med de då aktuella motionerna ansågs tillgodosett, varför de avstyrktes.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vill återigen understryka vikten av att kvinnor informeras om tobakens skadliga effekter i samband med graviditet och barnafödsel. Utskottet konstaterar emellertid att syftet med de nu aktuella motionerna får anses vara tillgodosett genom det tobaksprogram som folkhälsoinstitutet avses bedriva. Motionerna So436 (s), So501 (fp, m, c, kds) yrkande 5, So503 (m, fp, c) yrkande 1, So511 (kds) och So524 (s) avstyrks därför.
Varningstexter på cigarettpaket
I motion 1991/92:So500 av Tuve Skånberg (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att socialstyrelsens nya, större varningstexter på tobaksprodukter omedelbart bör införas (yrkande 1). I januari 1991 presenterade socialstyrelsen ett förslag till nya varningstexter som, enligt motionären, skulle ha placerat Sverige främst i världen när det gäller varningstexternas storlek på cigarettprodukter. På grund av fyra tobaksbolags överklaganden har de nya varningstexterna inte trätt i kraft, uppger motionären. Enligt motionen är det av största vikt att de nya texterna snarast införs, eftersom Sverige vid ett ingående i EG har mycket lättare att få behålla de varningstexter som redan brukas.
Utskottet gör följande bedömning.
Enligt uppgift kommer gemensamma varningstexter att före årets slut vara införda på alla cigarettförpackningar som säljs inom EG. I väntan på att EG:s varningstexter blir klara har regeringen upphävt socialstyrelsens beslut om en ny typ av varningstexter. Tills vidare kommer de nuvarande varningstexterna att finnas kvar på de svenska cigarettpaketen. Utskottet avstyrker motion So500 (kds) yrkande 1 med hänvisning till det anförda.
Åldersgräns för inköp av tobak
I motion 1991/92:So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 1 föreslås också att en åldersgräns på 16 år införs för inköp av tobak, med hänvisning till att tobaksrökning medför större risker ju tidigare rökdebuten sker. En åldersgräns skulle också vara ett stöd för de ungdomar som i dag av grupptrycket tvingas börja röka.
Frågan om en åldersgräns för inköp av tobak togs upp av flera motionärer i samband med riksdagens behandling av folkhälsopropositionen. Den dåvarande regeringen hade i folkhälsopropositionen anfört att den inte avsåg att föreslå någon åldersgräns för inköp av tobaksvaror. Även om det var i hög grad önskvärt att förskjuta rökdebuten till högre åldrar bedömde regeringen att en åldersgräns kunde få en motsatt verkan för vissa grupper i förhållande till vad som avsetts.
Enligt propositionen skulle tobaksbruk genom en åldersgräns kunna förknippas med en vana som betraktas som "vuxen", något som många ungdomar eftersträvar. Åldersgräns för inköp skulle i sig också kunna ses som ett hinder man vill besegra. Tobak skulle på det sättet bli attraktivt. Den dåvarande regeringen bedömde vidare att förslaget om att införa åldersgräns skulle medföra betydande svårigheter i form av kontroll av efterlevnaden. Regeringen hade också erfarit att man inom EG gjort en liknande bedömning och inte hade för avsikt att lägga fram något förslag om åldersgräns för inköp av tobaksprodukter, vilket tidigare diskuterats.
Utskottet ansåg, av samma skäl som anförts i propositionen, att någon åldersgräns för inköp av tobak inte borde införas. De då aktuella motionerna avstyrktes därför.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser inte att riksdagen bör föregripa sitt kommande ställningstagande till tobakspropositionen med något uttalande om en åldersgräns för tobaksinköp. Utskottet avstyrker därför motion So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 1.
Rökfria miljöer
I motion So502 (fp, s, m, c, kds, v) krävs bestämmelser om rökfria lokaler där icke-rökare vistas (yrkande 2). Ett rökförbud där flera vistas är också ett stöd för rökarna, påpekar motionärerna. De flesta rökare vill sluta, och ett förbud minskar tillfällena till tobaksrökning.
WHO har rekommenderat regeringar och hälsovårdsmyndigheter att vidta åtgärder för att få till stånd rökfria miljöer. Många länder har också lagstiftat om sådana. Även i Sverige har åtgärder vidtagits men hittills har lagstiftning av detta slag inte beslutats. På arbetsplatser, såväl offentliga som privata, har rökning i viss utsträckning begränsats genom frivilliga överenskommelser. Även inom skolan har ansträngningar gjorts för att tillskapa rökfria miljöer. Många landsting har också infört regler om rökfritt inom egna lokaler, vilket bl.a. innebär att hälso- och sjukvården i dessa områden kommit att omfattas av sådana regler. Att man inte kan röka fritt på allmänna kommunikationsmedel har länge varit självklart.
Den dåvarande regeringen anförde i folkhälsopropositionen att även om mycket gjorts i syfte att åstadkomma rökfria miljöer kunde frivilliga bestämmelser inte ersätta lagregler. Regeringen ansåg därför att det fanns skäl att införa lagbestämmelser om rökfria miljöer. Vilka bestämmelser som skulle komma att föreslås för olika typer av lokaler skulle preciseras i det kommande förslaget om lagstiftning avseende tobak.
Motioner med krav på bestämmelser om rökfria miljöer avstyrktes av utskottet i samband med behandlingen av folkhälsopropositionen (1990/91:SoU23 s. 72--74). Utskottet erinrade inledningsvis om sin vid flera tidigare tillfällen redovisade principiella inställning att ingen mot sin vilja skall behöva utsättas för tobaksrök och att rökning inte bör förekomma i offentliga lokaler och andra lokaler för gemensamt bruk. Även om inte något formellt förslag om rökfria miljöer lades fram i folkhälsopropositionen, ville utskottet därför ändå instämma i det som i stora drag redovisats om rökfria miljöer i propositionen. Utskottet ansåg emellertid att regeringens beredning av tobakspropositionen borde avvaktas innan riksdagen övervägde sådana åtgärder som avsågs i de då aktuella motionerna.
Utskottet gör följande bedömning.
Som tidigare nämnts har regeringen för avsikt att senare i år förelägga riksdagen en tobaksproposition. Utskottet vidhåller sin inställning att propositionen bör avvaktas innan riksdagen överväger att införa bestämmelser om rökfria miljöer. Motion So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 2 avstyrks därför.
Gränsvärden för tjärhalt i cigaretter
I motion So502 (fp, s, m, c, kds, v) begärs också ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om en maximihalt av 15 mg tjära per cigarett fr.o.m. 1993 och 12 mg fr.o.m. 1998 (yrkande 6). Motionärerna anser att Sverige bör följa EG:s bestämmelser på detta område.
I folkhälsopropositionen anförde den dåvarande regeringen att den borde få rätt att föreskriva gränsvärden för vissa skadliga beståndsdelar i tobak, för att på det sättet minska riskerna för skador vid ett fortsatt tobaksbruk (s. 145). Regeringen fann det önskvärt att Sverige i detta avseende införde bestämmelser i enlighet med EG, vilket innebar att högsta tillåtna tjärmängd i cigaretter borde bli 15 mg per cigarett fr.o.m. år 1993 och 12 mg fr.o.m. år 1998.
Utskottet delade uppfattningen att regeringen borde ha rätt att föreskriva gränsvärden, i första hand för högsta tillåtna tjärhalt i cigarettrök, och ansåg att de då aktuella motionerna om maximihalter för tjära blev tillgodosedda utan någon vidare åtgärd av riksdagen.
Utskottet gör följande bedömning.
Enligt vad utskottet erfar kommer regeringen att antingen i den kommande tobakspropositionen eller i annat sammanhang föreslå bestämmelser som ger möjligheter att besluta om maximihalter för tjära i cigaretter som ansluter till EG:s bestämmelser på området. Syftet med motion So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 6 är därmed tillgodosett. Motionen avstyrks därför.
Hälsoinformation i radio och TV
I motion So482 (kds, m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vikten av saklig och vetenskapligt väl underbyggd hälsoinformation i radio och TV (yrkande 2). Enligt motionärerna hör Sverige till det fåtal länder där det är särskilt svårt att nå allmänheten med hälsoinformation genom media. Basen i ett tobaksförebyggande arbete måste i dagens kunskapsläge vara brett upplagd och vetenskapligt väl förankrad hälsoinformation för att påverka kunskaper, attityder och beteenden. I detta arbete bör, enligt motionärerna, våra media medverka, kanske främst TV.
I avtalet mellan staten och bolagen i Sveriges Radio-koncernen finns en föreskrift om att programbolag på begäran av statlig myndighet skall sända meddelande som är av vikt för allmänheten. Denna möjlighet har utnyttjats bl.a. av socialstyrelsen i dess upplysningsverksamhet. Sålunda har socialstyrelsen i TV:s "Anslagstavlan" informerat om bl.a. nya varningstexter på cigarettpaket. Fr.o.m. den 1 juli 1992 kommer folkhälsoinstitutet att överta denna form av upplysningsverksamhet från socialstyrelsen.
Kulturutskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner med begäran om information om alkohol i riksradion och televisionen, se bl.a. 1989/90:KrU25 s. 26. Kulturutskottet har då dels erinrat om innehållet i avtalen med de sändande bolagen, dels understrukit att radions och televisionens genomslagskraft medför att ett stort ansvar vilar på programföretagen och att man i programverksamheten bör iaktta varsamhet vid speglingen av bruket av olika gifter. Kulturutskottet har också framhållit att det under senare tid sänts program i såväl TV som radio med upplysning om effekter av narkotikabruk och spritmissbruk.
Som framgått av den här lämnade redovisningen har statliga myndigheter möjlighet att utnyttja radio och TV i upplysningsverksamhet.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att motion So482 (kds, m) yrkande 2 inte påkallar någon åtgärd av riksdagen och avstyrker därför motionen.
Alkoholfrågor
Grunddragen i den svenska alkoholpolitiken slogs fast av riksdagen år 1977 (prop. 1976/77:108, SkU40, rskr. 231). Härvid antogs också det regelsystem som omgärdar hanteringen av alkohol. Riksdagens beslut innebär bl.a. att samhället måste vidta åtgärder på en mängd områden i syfte att minska alkoholkonsumtionen och därmed alkoholskadorna.
Sverige har ställt sig bakom WHO:s hälsopolitiska strategi, i vilken bl.a. ingår att minska alkoholkonsumtionen med minst 25 % under perioden 1980--2000.
Systembolaget spelar en viktig roll i den svenska alkoholpolitiken. Ansvaret för bolaget inom regeringskansliet har efter regeringsskiftet förts över från finans- till socialdepartementet.
Som tidigare framgått skall Statens folkhälsoinstitut få en framträdande roll när det gäller alkoholprevention och alkoholens roll för folkhälsan. Institutet skall enligt direktiven för organisationskommittén bygga upp program för området alkohol och droger. Vidare skall organisationskommittén överlägga med centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) om en lämplig samordning av CAN:s och folkhälsoinstitutets verksamheter.
I folkhälsopropositionen 1990/91:175 redogörs närmare för alkoholprogrammets inriktning och innehåll (s. 110 ff). Programmet skall enligt propositionen inriktas på alkoholprevention samt information och opinionsbildning. Teman som bör få hög prioritet i institutets alkoholpreventiva arbete är enligt propositionen följande. Ingen alkohol under uppväxttiden eller i arbetslivet, motverka langning, hembränning och annan illegal alkoholhantering samt stöd till alkoholfria miljöer och umgängesformer. Inom ramen för sitt arbete bör institutet vidare följa alkoholutvecklingen samt stödja forskningsinsatser på alkoholområdet varvid folkhälsoperspektivet bör lyftas fram.
I anledning av folkhälsopropositionen 1990/91:175 uttalade utskottet i betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 41) i likhet med dåvarande regeringen att målet för den svenska alkoholpolitiken även fortsättningsvis skall vara att minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom begränsa alkoholens skadeverkningar. Detta sades bl.a. kunna ske genom en aktiv prispolitik och genom att det restriktionsprogram som kringgärdar hanteringen av alkoholdrycker upprätthålls. Enligt utskottets uppfattning förefaller det inte omöjligt att nå 25-procentsmålet inom ramen för den förda alkoholpolitiken. Det finns därför knappast skäl för vare sig en drastisk skärpning eller liberalisering av den svenska alkoholpolitiken, ansåg utskottet.
Regeringen beslöt i december 1991 att tillsätta en parlamentarisk alkoholpolitisk kommission (Dir. 1991:124). Kommissionens främsta uppgift är enligt direktiven att formulera en strategi för att nå målen att minska den totala alkoholkonsumtionen och att begränsa alkoholens skadeverkningar.
Kommissionen bör jämföra den svenska alkoholpolitikens mål och medel med den politik som andra jämförbara länder för på detta område. I kommissionens uppgift ingår även att beskriva skillnader i konsumtions- och skadenivåer mellan länderna och att analysera effekterna av ländernas politik.
I den mån kommissionen finner att delar av det svenska regelsystemet behöver förändras, med hänsyn till EG:s regelverk eller av andra skäl, bör kommissionen lägga fram förslag till sådan reviderad lagstiftning.
Kommissionen bör vidare kartlägga och redovisa de ökade svårigheter att uppfylla de alkoholpolitiska målen som en svensk anpassning till EG kan inrymma. Kommissionen skall presentera förslag till insatser som medför att de alkoholpolitiska målen kan uppfyllas, även inom ramen för EG-integrationen. Kommissionen bör vidare överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet inom området kan förstärkas och bedöma hur såväl de primär- som sekundärpreventiva insatserna kan utvecklas ytterligare.
I kommissionens uppdrag ingår också att göra en översyn av vården av alkoholmissbrukare och bedöma behoven av förändringar av vårdformer och vårdinnehåll. De kvinnliga missbrukarnas vårdbehov skall därvid uppmärksammas särskilt.
Slutligen skall kommissionen även behandla frågor som gäller missbrukets familjesociala konsekvenser.
Kommissionen skall enligt direktiven avsluta sitt arbete före utgången av 1993.
En aktivare alkoholpolitik
I motion So289 av Göran Magnusson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om alkoholkommissionen och nödvändiga alkoholpolitiska insatser (yrkande 1). Motionärerna kritiserar beslutet att tillsätta en alkoholkommission och menar att vi har kunskap om vilka verksamma metoder som finns för att minska alkoholkonsumtionen i enlighet med WHO:s målsättning. Risken är nu enligt motionen uppenbar att effektiva åtgärder såsom exempelvis prishöjningar uteblir i avvaktan på kommissionens arbete, och att tempo därmed tappas i alkoholpolitiken.
I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om en mer aktiv alkoholpolitik (yrkande 17). Motionärerna anför att regeringens beslut att tillsätta en alkoholkommission innebär att tid förloras när det gäller att föra den aktiva alkoholpolitik som riksdagen uttalat sig för. Motionärernas uppfattning är att alkoholpolitiken skall utvecklas inom ramen för en aktivare folkhälsopolitik. Förebyggande arbete och en restriktiv alkoholpolitik behöver gå hand i hand med ökad kunskap och bättre informationsinsatser. Enligt motionärerna bör ungdomar särskilt uppmärksammas.
I regeringsförklaringen anförde statsministern att alkoholmissbruket är vårt största sociala problem och att den nya regeringen avser att föra en aktiv alkoholpolitik som syftar till minskad konsumtion och minskade alkoholskador (snabbprot. 1991/92:6).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har vid upprepade tillfällen uttalat sitt stöd för en fortsatt aktiv svensk alkoholpolitik, som bl.a. innebär att en avsevärt större vikt än tidigare skall läggas vid förebyggande insatser utifrån ett folkhälsoperspektiv. Utskottet vidhåller sin grundläggande inställning på detta område. Regeringens beslut att tillsätta en parlamentarisk alkoholpolitisk kommission är enligt utskottets mening ett viktigt led i det alkoholpolitiska arbetet, som måste bedrivas långsiktigt och med beaktande av förändrade attityder och umgängesmönster, närmandet till EG och annat som kan inverka på alkoholkonsumtionen i landet. Att en kommission tillsatts får självfallet inte innebära att de nuvarande ansträngningarna i samhället för att minska alkoholkonsumtionen och på alla sätt begänsa alkoholens skadeverkningar avtar i intensitet. Den aktiva alkoholpolitiken måste vara en pågående process, och inte minst folkhälsoinstitutet kommer att få en betydelsefull roll som initiativtagare och pådrivare i det fortsatta arbetet på detta område. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So438 (s) yrkande 17 och So289 (s) yrkande 1.
Alkoholpolitiken och EG
I motion So235 av Britta Sundin m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om EG och alkoholpolitiken. Enligt motionen måste den svenska alkoholpolitiken upprätthållas under EG-förhandlingarna. Det gäller framför allt den svenska "högprislinjen", försäljningsmonopolet, den reglerade gränshandeln samt den sociala dimensionen, dvs. hälsoaspekten vid alkoholkonsumtion.
I motion So269 av Torgny Larsson och Berndt Ekholm (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att Sverige i sitt agerande i medlemsförhandlingarna med EG slår vakt om den nordiska alkoholpolitiken (yrkande 1). Enligt motionärerna bör Sverige som medlem i EG ha möjlighet att, med hänvisning till folkhälsa och samhällsekonomi, föra en självständig och restriktiv alkoholpolitik.
I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) begärs att alkoholkommissionen får tilläggsdirektiv om att utarbeta en beredskapsplan vid eventuellt inträde i EG (yrkande 1). Motionärerna menar att ett svenskt medlemskap i EG utgör ett hot mot den svenska alkoholpolitiken och att alkoholkommissionen bör göra upp en plan för hur Sverige skall kunna hålla stånd mot EG-ländernas mindre restriktiva alkoholkultur.
Redogörelser för vad ett svenskt närmande till EG kan få för konsekvenser på alkoholområdet finns bl.a. i CAN:s rapport nr 14, Sverige, EG och alkoholpolitiken.
Alkoholkommissionen bör enligt sina direktiv överväga om det svenska regelsystemet på alkoholområdet behöver förändras med hänsyn till EG:s regelverk. Kommissionen bör vidare kartlägga och redovisa de ökade svårigheter att uppfylla de alkoholpolitiska målen som en svensk anpassning till EG kan inrymma. Kommissionen skall också presentera förslag till insatser som medför att de alkoholpolitiska målen kan uppnås även inom ramen för EG-integrationen.
Frågan om den svenska alkoholpolitikens förhållande till EG:s regelverk behandlades i folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 107 ff).
I anledning härav uttalade utskottet i betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 45) att utskottet så sent som i april 1991 understrukit att det europeiska integrationsarbetet från svensk sida inte får bedrivas så att en effektiv svensk alkoholpolitik försvåras (1990/91:SoU4y). Utskottet vidhöll denna inställning som enligt utskottet måste anses vara ett förtydligande av vad som uttalas i propositionen om att grunderna för den svenska alkoholpolitiken skall hävdas inför de fortsatta överläggningarna om ett svenskt närmande till de europeiska gemenskaperna. Vad utskottet sålunda anförde om alkoholpolitiken och det europeiska integrationsarbetet gavs regeringen till känna. En motion (v) om att riksdagen vid en EG-ansökan villkorar den svenska alkoholpolitiken avstyrktes av utskottet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet står fast vid sin uppfattning att det europeiska integrationsarbetet från svensk sida inte får bedrivas så att en effektiv svensk alkoholpolitik försvåras. Denna inställning har riksdagen redan tidigare givit regeringen till känna. Alkoholkommissionen gör nu en bred översyn av den svenska alkoholpolitiken med utgångspunkt i bl.a. det pågående närmandet till EG. Det saknas skäl för riksdagen att nu ta något initiativ i anledning av motionerna So235 (s), So269 (s) yrkande 1 och So271 (v) yrkande 1. Motionerna avstyrks i motsvarande delar.
Information
Allmänt om information och upplysning
I motion So226 av Knut Billing m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om åtgärder mot alkoholmissbruket (yrkande 2). Motionärerna pekar bl.a. på hur viktigt det är med upplysning för att minska alkoholmissbruket. Enligt motionärerna bör upplysningen särskilt riktas till ungdomar för att rekryteringen till missbruk skall minska och alkoholdebuten senareläggas.
I motion So249 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om att en massiv upplysningskampanj om alkoholens skador och kostnader för samhället bör starta i skolor och media (yrkande 6). Genom att upplysa om vad alkoholen orsakar för skador och vad den kostar samhället går det enligt motionärerna att göra alkoholen mer lättillgänglig och samtidigt få en mindre och "mjukare" konsumtion.
I motion So269 av Torgny Larsson och Berndt Ekholm (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om att det anslås stora resurser till utbildning och information för att upprätthålla och förbättra vårt folks medvetande om alkoholens och andra drogers skadeverkningar (yrkande 3). Enligt motionen är det inför ett svenskt medlemskap i EG viktigt med utbildning och information om alkoholens skadeverkningar vid missbruk. Regering och riksdag bör därför ges stora resurser till informationsinsatser på lokal och central nivå de närmaste åren.
I motion So287 av Fanny Rizell m.fl. (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om alkoholpolitikens inriktning i syfte att uppnå WHO:s mål (yrkandet delvis). Motionärerna pekar på behovet av information och fostran för att målsättningen att fram till år 2000 minska alkoholkonsumtionen med 25 % i förhållande till 1980 års nivå skall kunna uppfyllas. Övriga delar av motionsyrkandet behandlas nedan under rubrikerna Systembolagets försäljning samt Kvinnor, barn och ungdom.
I folkhälsopropositionen 1990/91:175 anförs att information, opinionsbildning och andra förebyggande åtgärder i framtiden bör ges en mer framträdande roll i den svenska alkoholpolitiken (s. 110). I propositionen redogörs närmare för inriktning och innehåll för folkhälsoinstitutets alkohol- och narkotikapreventiva program. När det gäller information och opinionsbildning framhålls som angeläget att sprida kännedom om lagstiftningen om alkohol och narkotika och motiven bakom denna i syfte att skapa förståelse för de restriktioner som omger alkohol och narkotika i vårt samhälle. Ytterligare ett viktigt område för den allmänna upplysningsverksamheten är enligt propositionen den s.k. riskinformationen. Denna bör inte domineras av ett ensidigt skadeperspektiv utan vara saklig och ge kunskap om alkoholens fysiologiska och psykologiska verkningar. Ett viktigt mål för riskinformationen bör vara att förebygga beroende och olika former av skador. Vidare bör informationen betona vikten av att helt avhålla sig från alkohol under uppväxtåren, under graviditet, i arbetslivet samt i vissa situationer såsom i trafik till lands och sjöss, anförs det i propositionen.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 50 f.) i anledning av den ovannämnda propositionen anförde utskottet att information och upplysning om alkoholens skadeverkningar är en mycket viktig del av den svenska alkoholpolitiken och att utskottet vid upprepade tillfällen har understrukit värdet härav. Alkohol- och droginformation borde enligt utskottets uppfattning framför allt utgöra led i olika reguljära verksamheter, bl.a. i skolundervisningen och övrig utbildning. Med vissa mellanrum kan dock behövas centrala kampanjer för att dra allmänhetens uppmärksamhet till alkoholfrågan eller för att lyfta fram aktuella problem, anfördes i betänkandet. Vad utskottet anfört gav riksdagen regeringen till känna (rskr. 376).
Alkoholkommissionen bör enligt sina direktiv bl.a. överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet på alkoholområdet kan förstärkas.
Systembolagets informationsskyldighet
I motion So211 av Knut Billing m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om Systembolagets skyldighet att bedriva alkoholpolitisk upplysning (yrkande 3). Motionärerna menar att Systembolaget inte bör vara skyldigt att svara för alkoholpolitisk information utan att detta bör vara en uppgift för folkhälsoinstitutet.
I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om Systembolagets ansvar för information kring alkohol (yrkande 6). Enligt motionärerna är det angeläget att Systembolaget också i framtiden bedriver ett eget aktivt informationsarbete om alkohol. Systembolaget skall därför ha egna pengar till sådan verksamhet, menar motionärerna.
Enligt 7 § lagen om handel med drycker, LHD, är Systembolaget ålagt att sköta försäljningen av alkoholdrycker på ett sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras. I 1977 års alkoholpolitiska beslut underströks bl.a. att alkoholinformationen bör komma från flera olika håll med hänsyn till de olika informationsgivarnas olika bakgrund och roll i samhället. Vikten av samordning betonades.
I proposition 1977/78:178 med förslag till lag om marknadsföring av alkoholdrycker ansågs Systembolagets riskinformation stå i god överensstämmelse med den av det allmänna förda alkoholpolitiken (s. 41).
I folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 111) föreslogs att viss allmän information om alkoholpolitiken och dess regelsystem, liksom den riskinformation som folkhälsoinstitutet skall framställa, skall tillhandahållas i systembutikerna. Uppgiften att producera riskinformationen skulle dock enligt propositionen uteslutande åvila folkhälsoinstitutet.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 37) ansåg utskottet det vara en stor fördel om alkoholinformationen kommer från flera håll eftersom det ger större trovärdighet åt innehållet. Utskottet betonade vikten av att Systembolaget har möjlighet att självt utforma en allsidig information om sina produkter. I en sådan allsidig information måste givetvis ingå saklig upplysning om alkoholens skadeverkningar. Utskottet delade därför flera motionärers uppfattning att Systembolaget även i fortsättningen bör producera egen riskinformation. Detta gav riksdagen regeringen till känna (rskr. 376).
Varningstexter på alkoholförpackningar
I motion So243 av Harald Bergström m.fl. (kds) begärs att regeringen ges till känna vad som i motionen anförts som motiv för införande av varningstexter på vin- och spritflaskor (yrkande 1) och att socialstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta sådana varningstexter (yrkande 2). Motionärerna hänvisar till regeringsförklaringens formulering om alkoholmissbruket som vår tids största sociala problem. För att minska alkoholkonsumtionen och dess skadeverkningar bör enligt motionärerna införas varningstexter på vin- och spritflaskor i likhet med vad som redan gäller beträffande tobaksförpackningar. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utforma sådana varningstexter.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 51) behandlades två motioner (fp och mp) om varningstexter på alkoholförpackningar. Utskottet anförde att vin, sprit och maltdrycker räknas som livsmedel enligt livsmedelslagen (1971:511) och att de därmed i princip omfattas av de märkningsbestämmelser som gäller andra livsmedel (13§). Livsmedelsverket har dock meddelat dispens från flera av märkningsbestämmelserna. I fråga om vin och spritdrycker deklareras därför endast alkoholhalten i volymprocent. Uppgifter om färgämnen och konserveringsmedel i vissa viner och spritdrycker återfinns i Systembolagets prislista. I den riskinformation som Systembolaget producerar ingår information om alkoholens skadeverkningar. Mot bakgrund av det anförda ansåg utskottet inte att varningstexter borde införas på alkoholförpackningar utan avstyrkte de aktuella motionerna (res. mp).
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen i flera motioner att information och opinionsbildning är en mycket viktig del av den svenska alkoholpolitiken och av avgörande betydelse för att alkoholkonsumtionen skall kunna minskas. Riksdagen har också redan tidigare gett regeringen detta till känna. En av folkhälsoinstitutets huvuduppgifter kommer att bli fortsatta insatser på detta område. Vidare skall alkoholkommissionen bl.a. överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet kring alkohol kan förstärkas. Det behövs mot denna bakgrund inte något initiativ av riksdagen i anledning av motionerna So226 (m) yrkande 2, So249 (nyd) yrkande 6, So269 (s) yrkande 3 samt So287 (kds) yrkandet delvis. Motionerna avstyrks i motsvarande delar.
Utskottet vidhåller sin inställning att Systembolaget även i framtiden bör framställa egen riskinformation. Motion So211 (m) yrkande 3 avstyrks således. Även motion So271 (v) yrkande 6 avstyrks.
Utskottet står också fast vid att varningstexer på alkoholförpackningar inte bör införas och avstyrker därför motion So243 (kds).
Inköpsregistrering m.m.
I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) förordas införande av registrering vid inköp av alkohol (yrkande 3). Motionärerna menar att någon form av inköpsregistrering kan ha en hämmande effekt på alkoholkonsumtionen.
I motion So287 av Fanny Rizell m.fl. (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om alkoholpolitikens inriktning i syfte att uppnå WHO:s mål (yrkandet delvis). Enligt motionärerna bör ett treårigt försök med inköpsbegränsningar genomföras som ett led i arbetet med att minska alkoholkonsumtionen.
I betänkandet 1989/90:SoU2 om en aktiv alkoholpolitik (s. 41) uttalade utskottet som sin uppfattning att alkoholpolitiken måste ses som en gemensam strävan, grundad på en väl belagd medicinsk och social erfarenhet, och att den inte får upplevas som krångel och onödig kontroll. I nuläget är det därför i första hand andra åtgärder än inköpsrestriktioner som bör komma till användning, anförde utskottet. Frågan om inköpsrestriktioner får dock prövas om utvecklingen mer påtagligt skulle försämras, särskilt vad gäller ungdomens alkoholvanor, ansåg utskottet. Det borde under sådana förhållanden enligt utskottet finnas förutsättningar för att genom en målmedveten opinionsbildning skapa förståelse för sådana åtgärder.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 47) vidhöll utskottet sin inställning och fann vidare att det inte, såsom hade begärts i motioner, fanns behov av någon utredning om inköpsregistrering.
Utskottet gör följande bedömning
Utskottet vill inte stödja förslag som skulle innebära en påtaglig skärpning av den förda alkoholpolitiken. Utskottet har tidigare bl.a. uttalat att alkoholpolitiken måste ses som en gemensam strävan, grundad på en väl belagd medicinsk erfarenhet, och att den inte får upplevas som krångel och onödig kontroll. Utskottet avstyrker med hänvisning härtill motionerna So271 yrkande 3 och So287 yrkandet delvis.
Systembolagets försäljning
Åldersgränsen för inköp
I flera motioner föreslås att åldersgränsen för inköp på Systembolaget sänks från 20 till 18 år. Sådana yrkanden framförs i motionerna So202 av Kurt Ove Johanssson och Anita Modin (båda s), So234 av Sten Andersson i Malmö (m), So244 av Per Stenmarck m.fl. (m) och So249 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkande 8. Motionärerna anser bl.a. att det är inkonsekvent att en person som är myndig inte har rätt att göra inköp av alkoholdrycker på Systembolaget.
Forskningsresultat om inköpsålderns betydelse för alkoholkonsumtion och skador har nyligen sammanställts i CAN:s rapport Nr 19, Effekter av ändrad inköpsålder på alkoholkonsumtion och skador.
I betänkandet 1990/91:SoU23 anförde utskottet (s. 62) att det tidigare uttalat att en sänkt inköpsålder skulle motverka de alkoholpolitiska strävandena att begränsa ungdomars tillgång till alkohol. Utskottet vidhöll denna inställning och avstyrkte de då aktuella motionerna.
Systembolagets öppettider
I motion So211 av Knut Billing m.fl. (m) begärs att riksdagen beslutar avskaffa de regleringar som begränsar Systembolagets öppettider (yrkande 1). I motion So214 av Bertil Persson (m) begärs att riksdagen beslutar avskaffa lördagsstängningen på Systembolaget. I motion So249 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslås att Systembolaget åter tillåts ha lördagsöppna butiker (yrkande 3).
Gemensamt för motionärerna är att de anser att de nuvarande öppettiderna onödigt försvårar inköpen för vanliga människor. Vidare påtalas att det begränsade öppethållandet leder till samhällsekonomiska förluster genom att inköpen ofta måste ske på arbetstid och föregås av långvarigt köande.
I motion So291 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att Systembolaget även fortsättningsvis skall vara lördagsstängt (yrkande 3). Lördagsstängda systembutiker har enligt motionen varit till stor nytta för många familjer. Det har bl.a. också lett till att andelen misshandelsfall minskat under lördagskvällar och -nätter.
I sitt alkoholpolitiska beslut år 1977 (SkU 1976/77:40, rskr. 231) uttalade riksdagen att det bör anförtros åt Systembolaget att självt bestämma när butikerna skall vara öppna. Därvid förutsattes att några påtagliga förändringar av då gällande öppethållandetider inte skulle inträffa.
Lördagsstängningar av systembutikerna ansågs innebära en så påtaglig förändring att riksdagen hördes i frågan, både beträffande den permanenta lördagsstängningen och försöken med sådan (prop. 1980/81:179 och 1981/82:143). Att hålla systembutikerna kvällsöppna och öppna tidiga morgnar anses dock Systembolaget självt kunna besluta om.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 47 f) uttalade utskottet med anledning av en motion (m) att, om lördagsöppet skulle återinföras, det måste anses innebära en så påtaglig förändring av öppettiderna att riksdagen bör besluta i frågan. Utskottet ansåg inte att det är lämpligt att återinföra lördagsöppna systembutiker. Utskottet konstaterade vidare att Systembolaget i övrigt har stor frihet att självt bestämma vilka öppettider som bäst tillgodoser konsumenternas servicebehov. Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet den aktuella motionen.
Nya butiker och försäljningsformer
I motion So211 av Knut Billing m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om Systembolagets affärsetableringar och försäljningsformer (yrkande 2). Motionärerna föreslår att Systembolaget skall få rätt att etablera nya butiker och att utforma dessa efter konsumenternas behov, exempelvis genom att utöka antalet självbetjäningsbutiker.
Genom det s.k. tilläggsavtalet mellan staten och Systembolaget den 18 maj 1989 regleras bolagets etablering av nya butiker. Enligt avtalet skall Systembolagets beslut om att etablera nya butiker grundas på en samlad bedömning av företagsekonomiska, servicemässiga och alkoholpolitiska förhållanden. Avstånd till närmaste butik, befolkningsunderlag och möjligheten att skapa god arbetsmiljö bör enligt avtalet också ingå i bedömningen. Systembutik bör enligt avtalet förläggas centralt i så nära anslutning som möjligt till annan handel på orten. Därvid skall iakttagas att etableringen genomförs på ett sådant sätt att såväl alkoholpolitiska som sociala olägenheter i möjligaste mån undviks. Avtalet ålägger vidare Systembolaget att inför ett beslut om nyetablering inhämta yttranden från olika myndigheter.
Systembolaget har tolkat avtalet med staten så, att nyetablering bör ske med 3--5 butiker per år.
Systembolaget bestämmer självt om försäljningen i butikerna skall ske över disk eller på annat sätt. Utskottet har erfarit att Systembolagets styrelse vid ett sammanträde den 13 februari i år fattat beslut om att fler självbetjäningsbutiker skall öppnas.
Systembolagets detaljhandelsmonopol m.m.
I tre motioner förespråkas försäljning av vin m.m. i livsmedelsbutiker.
I motion So215 av Charlotte Cederschiöld (m) föreslås en försöksverksamhet med möjlighet för livsmedelshandlarna i Stockholmsområdet att saluföra lättviner och motsvarande alkoholsvaga drycker. Motionären menar att man sannolikt inte motarbetar spritmissbruk genom att försvåra inköp av alkohol för dem som har en mer normal konsumtion. Det behövs ett mer naturligt förhållningssätt till alkohol, och missbruket måste motarbetas med andra metoder än genom restriktiv försäljning via monopol, anför motionären.
I motion So249 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs att riksdagen beslutar att det snarast blir lagligt att sälja vin och starköl i livsmedelsbutiker (yrkande 1) och att regeringen ges till känna att det statliga försäljningsmonopolet upphör före år 1995 (yrkande 2). Motionärerna anser att Systembolagets monopol innebär ett förmynderi som inte är anpassat till verkligheten och kommande tider med EG-medlemskap och öppna gränser m.m. Det bör därför snarast upphöra.
I motion So263 av Mikael Odenberg m.fl. (m) föreslås en försöksverksamhet med försäljning av vin och öl i livsmedelsbutiker. Motionärerna ifrågasätter Systembolagets försäljningsmonopol, som enligt dem upplevs som kränkande av allt fler, och menar att det är möjligt att luckra upp monopolet i en tid då umgängesmönster förändras och kopplingen mellan alkoholintag och berusning har blivit svagare. Motionärerna hänvisar bl.a. till ett försök med friare försäljningsregler i Quebec i Kanada som enligt dem har slagit väl ut.
I två motioner försvaras den nuvarande ordningen med ett statligt försäljningsmonopol.
I motion So288 av Gunnar Thollander m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om monopolet (yrkande 2). Enligt motionärerna är monopolsystemet för hantering av alkoholdrycker en hörnsten i den svenska alkoholpolitiken och en garanti för att konkurrens och privata vinstintressen hålls tillbaka. Motionärerna menar emellertid att Vin & Sprit AB under senare tid haft för starka kommersiella intressen och att det vore bäst om monopolfrågorna hanterades i ett bolag.
Även i motion So289 av Göran Magnusson m.fl. (s) förespråkas att alkoholmonopolet skall bevaras (yrkande 4). Enligt motionärerna skulle alkoholkonsumtionen ofelbart stiga om marknadskrafterna fick härja fritt på detta område.
Handeln med rusdrycker i Sverige är uppdelad på två statliga monopolföretag. Vin & Sprit AB svarar för partihandel av vin, sprit och utländskt starköl och har även tillverkningsmonopol för spritdrycker. Det andra företaget, Systembolaget AB, har monopol på detaljhandeln. Bolaget sköter också partihandeln av vin, sprit och utländskt starköl till restaurangerna. Svenskt starköl säljs direkt till restaurangerna från de svenska bryggerierna.
Flera undersökningar av vad som händer när antalet försäljningsställen ökar har gjorts i Sverige och i Norden i övrigt. Alkoholpolitiska utredningen initierade bl.a. försök med starkölsförsäljning i bl.a. livsmedelsbutiker i Göteborgs och Bohus län och i Värmland.
I Göteborgs och Bohus län ökade försäljningen från 1,8 till 15,3 liter per innevånare och i Värmland från 0,7 till 10,6 liter. Försöket avbröts i förtid på grund av rapporter om "överdriven och olämplig starkölskonsumtion inom försökslänen, inte minst bland ungdom" (SOU 1971:77).
Mellanölet introducerades i oktober 1965 och fick då säljas i livsmedelsbutikerna. Alkoholpolitiska utredningen konstaterade i sitt s.k. mellanölsbetänkande (SOU 1971:66) att den totala alkoholkonsumtionen räknat per innevånare över 15 år hade stigit kraftigt till följd av ökad ölförsäljning. Man konstaterade också att det förelåg ett stort antal rapporter om storkonsumtion och missbruk av mellanöl bland ungdomar i landet och att utvecklingen gått mot en tidigare debut och tidigare etablering av regelbundna alkoholvanor. Tillverkning och försäljning av mellanöl förbjöds av riksdagen med verkan från den 1 juli 1977.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 70) konstaterade utskottet att försök med försäljning av starköl och mellanöl i livsmedelsbutiker har gjorts i Sverige med nedslående resultat. Det hindrar emellertid inte att internationella erfarenheter av en förändrad alkoholpolitik bör studeras, anförde utskottet och menade att detta är en uppgift för folkhälsoinstitutet i dess arbete med att följa och utvärdera aktuell forskning. Utskottet fann vidare (s. 59) att det mot bakgrund av erfarenheterna från mellanölsförsäljningen saknas anledning att införa en försöksverksamhet med vin- och starkölsförsäljning i livsmedelsbutiker såsom hade begärts i en motion (m).
Frågan om en sammanslagning av Systembolaget och Vin & Sprit AB behandlades senast av skatteutskottet i betänkandet SkU 1987/88:5 (s. 14) med anledning av en motion (s) med en liknande motivering som i den nu aktuella. Utskottet fann inte de invändningar som då riktades mot Vin & Sprits verksamhet bärande. Om riksdagen vill ändra Vin & Sprits tillverknings- och försäljningspolitik är möjligheterna härtill lika stora även utan en sammanslagning med Systembolaget, anförde utskottet. Med hänsyn bl.a. härtill avstyrktes den då föreliggande motionen.
Utskottets bedömning
I ett flertal motioner föreslås åtgärder för att göra alkoholdrycker mera lättillgängliga i detaljhandeln. Motionerna gäller åldersgränsen för inköp på Systembolaget, bolagets öppettider samt möjligheten att köpa alkoholdrycker i livsmedelsbutiker. Var och en av de åtgärder som föreslås skulle enligt utskottets mening resultera i en ökning av den totala alkoholkonsumtionen. En sådan utveckling skulle stå i strid med riksdagens vid upprepade tillfällen uttalade alkoholpolitiska målsättning att få till stånd en varaktig minskning av alkoholkonsumtionen. En sänkning av åldersgränsen för inköp på Systembolaget skulle dessutom allvarligt motverka strävandena att begränsa ungdomars tillgång till alkohol. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom de olika förslag om en friare och utvidgad detaljhandel som läggs fram i motionerna.
Det saknas skäl för riksdagen att ta något initiativ med anledning av de motioner som gäller frågor om ett fortsatt statligt detaljhandelsmonopol, om att Systembolaget även fortsättningsvis skall ha lördagsstängt samt om Systembolagets affärsetableringar och försäljningsformer.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om vad det tidigare i detta betänkande uttalat om att alkoholpolitiken självfallet måste anpassas till en föränderlig verklighet. Inte minst den svenska europeiska integrationen kan komma att ställa krav på vissa ändringar av lagstiftningen kring alkohol. Alkoholkommissionen har i uppdrag att se över den svenska alkoholpolitiken utifrån bl.a. denna utgångspunkt.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So202 (s), So211 (m) yrkandena 1 och 2, So214 (m), So215 (m), So234 (m), So244 (m), So249 (nyd) yrkandena 1--3 och 8, So263 (m), So288 (s) yrkande 2, So289 (s) yrkande 4 och So291 (c, s, fp, kds) yrkande 3.
Bryggeriernas rätt till partihandel
I motion So256 av Torgny Larsson (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om förändring av lagen om handel med drycker (yrkandet delvis). Mot bakgrund av den ökade försäljningen av starköl är det enligt motionen angeläget att bryggerierna fråntas rätten att bedriva partihandel med denna vara. Den del av motionsyrkandet som gäller reglerna för serveringstillstånd behandlas nedan under rubriken Formerna för tillståndsgivningen m.m.
I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som förbjuder bryggerinäringen att idka partihandel med öl (yrkande 15). Motionärerna menar att bryggeriernas rätt att idka partihandel med starköl har lett till att de i ökad utsträckning har engagerat sig finansiellt i restaurangerna. Detta står enligt motionärerna i strid med en princip i svensk alkoholpolitik om att tillverknings- och serveringsleden skall hållas åtskilda från varandra.
Anledningen till att 23 § LHD ändrades så att tillverkare av starköl gavs rätt att sälja öl direkt till restaurangerna var att den tidigare ordningen ansågs innebära en onödig administrativ omgång. Bryggerierna levererade nämligen starkölet direkt till restaurangerna medan försäljningen bokföringsmässigt skedde via Systembolaget (prop. 1976/77:108).
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 68) anförde utskottet med anledning av en motion (v) att det inte såg något skäl att återgå till den ordning som rådde före 1977 och avstyrkte därför motionen (res. v).
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Motionerna So256 (s) yrkandet delvis och 271 (v) yrkande 15 avstyrks.
Servering av alkoholdrycker
Mattvång och tidsgränser
I motion So226 av Knut Billing m.fl. (m) begärs att riksdagen beslutar att ändra lagen om handel med drycker i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1 delvis). Motionärerna menar att det borde vara möjligt att få tillstånd att servera alkoholdrycker i en rörelse även om inte mat serveras och att tidsbegränsningarna för alkoholservering bör tas bort. Motionsyrkandet i övrigt behandlas nedan under rubriken Formerna för tillståndsgivningen.
Även i motion So249 av Ian Wachtmeister (nyd) begärs en sådan lagändring att utskänkning av alkoholhaltiga drycker i en rörelse inte skall förutsätta matförsäljning (yrkande 9). I samma motion begärs en sådan lagändring att öppettiderna för restauranger inte regleras av myndigheter (yrkande 10).
I motion So253 av Lennart Nilsson och Nils T Svensson (båda s) föreslås att lagen om handel med drycker ändras på så sätt att de tidsgränser som finns för när alkohol får serveras tas bort. Tidsgränserna skapar enligt motionärerna misstro och främjar inte kampen mot alkoholmissbruk.
I 41 § LHD stadgas att tillstånd till servering får meddelas endast om det kan antagas att tillhandahållande av lagad mat kommer att utgöra en betydande del av rörelsen. Tillstånd till servering av öl får dock meddelas om lagad mat finns att tillgå eller i annat fall om särskilda skäl föreligger.
I 48 § LHD anges att vid servering av spritdrycker, vin och starköl skall lagad mat finnas att tillgå.
Av 46 § LHD framgår att servering av öl får påbörjas tidigast klockan 07.00 och servering av andra alkoholdrycker tidigast klockan 12.00. Servering av alkoholdrycker skall avslutas senast klockan 01.00. Tillståndsmyndigheten får dock förordna om andra tider för serveringens bedrivande.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 23) behandlades en motion (m) om bl.a. alkoholservering utan servering av lagad mat. Enligt utskottet skulle motionsförslagen motverka en sänkning av den totala alkoholkonsumtionen. Motionen avstyrktes därför.
Alkoholservering i kombinerade butiks- och serveringslokaler
I motion So262 av Maud Ekendahl och Bo Arvidson (båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att alkoholservering skall tillåtas i kombinerad butiks- och serveringslokal. Motionärerna anför att den butiksinnehavare som utvidgar verksamheten med bordsservering för enklare rätter inte får tillstånd till alkoholservering och att detta är en form av onödigt krångel som alkoholkommissionen bör se över.
I socialstyrelsens allmänna råd rörande LHD (SOSFS 1979:71) anförs att vid tillståndsprövningen skall beaktas att serveringsrörelse inte enligt praxis kan kombineras med butiksrörelse eller annan detaljhandel.
"Bring your own"
I motion So265 av Jan Sandberg (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om att tillåta den nya utskänkningsformen. Det borde enligt motionären vara möjligt för restaurangbesökare att själva ta med sig sina alkoholdrycker på samma sätt som sker i exempelvis vissa engelskspråkiga länder under epitetet "BYO", dvs. "bring your own".
I 56 § LHD stadgas att på serveringsställe, för vilket tillstånd till servering av alkoholdrycker gäller, får ej någon dricka eller tillåtas dricka andra alkoholdrycker än som har serverats i enlighet med tillståndet. Ej heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på serveringsställe där alkoholdrycker ej får serveras eller i lokal, som yrkesmässigt upplåtes för anordnande av sammankomster i slutna sällskap vid vilka mat eller dryck tillhandahålls av innehavaren genom dennes försorg och där servering av alkoholdrycker ej är tillåten.
Alkoholservering på teatrar
I motion So203 av Knut Billing (m) begärs att riksdagen beslutar att ändra lagen om handel med drycker så att de fasta teatrarna kan ges tillstånd att servera öl och vin under paus i pågående föreställning. Motionären konstaterar att försöksverksamhet med utskänkning i teaterfoajéer har genomförts utan att det uppstod några problem och menar att en sådan utskänkning inte skulle leda till en ens mätbar förändring av konsumtionsstatistiken. Det borde därför vara möjligt att kunna ta ett glas vin i pausen på en teaterföreställning.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 59) anförde utskottet att den alkoholpolitiska utredningen (APU) bedrev försöksverksamhet med utskänkning i de fasta teatrarnas foajéer i pauserna under föreställningarna och att denna försöksverksamhet inte ansågs vålla några problem. Mot bakgrund av riksdagens uttalanden och den då aktuella propositionen (prop. 1990/91:175) om vikten av att sänka totalkonsumtionen ansåg utskottet emellertid liksom tidigare att det skulle vara inkonsekvent av riksdagen att nu tillåta alkoholservering i tidigare alkoholfria miljöer.
Alkoholservering på inrikesflyget
I motion So266 av Richard Ulfvengren m.fl. (nyd) efterlyses möjligheten att på inrikesflyget få samma alkoholregler och utskänkningstillstånd som på inrikeståget. Motionären frågar sig om det är logiskt att som nu ha skilda utskänkningsregler för flyg och tåg.
Av LHD framgår att tillstånd till servering av alkoholdrycker på luftfartyg, fartyg eller järnvägståg i inrikes trafik (trafikservering) meddelas av länsstyrelsen i det län, där det företag som vill bedriva serveringen har sitt säte. Tillstånd till trafikservering får avse vin, starköl eller öl eller, om särskilda skäl föreligger, alla slag av alkoholdrycker. För trafikservering gäller inga tidsbegränsningar. I övrigt gäller samma regler för trafikservering som för annan servering av alkohol.
Utskottet har inhämtat att flygbolaget SAS har serveringstillstånd för inrikes flygningar där lagad mat serveras. Detta tillstånd utnyttjas för närvarande inte. SAS söker och erhåller ibland särskilda serveringstillstånd för enstaka inrikes charterflygningar.
Linjeflyg har enligt uppgift för närvarande inget serveringstillstånd. Överläggningar pågår med länsstyrelsen i Stockholms län och socialstyrelsen om sådant tillstånd.
Formerna för tillståndsgivningen m.m.
I motion So219 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om överförande av beslut om serveringstillstånd från länsstyrelserna till kommunerna. Motionärerna anser att kommunerna bör besluta om serveringstillstånd, eftersom det är dessa som har kännedom om lokala förhållanden och ett samlat ansvar för fritidsfrågor och alkoholpolitik.
I motion So226 av Knut Billing m.fl. (m) begärs att riksdagen beslutar att ändra lagen om handel med drycker i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1 delvis). Enligt motionärerna borde tillstånd för alkoholservering generellt alltid ges. Endast sökandens lämplighet borde bedömas. Vidare borde tillståndsprövningen utföras av kommunerna.
I motion So240 av Gunhild Bolander och Stina Gustavsson (båda c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om behovet av översyn av regelverket för indragning av tillstånd för alkoholservering då given lagstiftning inte efterlevs (yrkande 1) och om vad som anförts i motionen om tilläggsdirektiv till alkoholkommissionen (yrkande 2). Motionärerna menar att det finns restauranger som inte följer reglerna för servering av alkohol och att det behövs en sanering av branschen. För att detta skall kunna ske krävs en översyn av bestämmelserna för indragning av serveringstillstånd. Alkoholkommissionen bör få i uppdrag att se över dessa bestämmelser.
I motion So249 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs att riksdagen beslutar om en sådan lagändring att ansökan om tillstånd att servera alkohol generellt alltid skall ges, om inte synnerliga skäl talar däremot (yrkande 11), att riksdagen beslutar att kommunerna skall vara tillståndsmyndighet (yrkande 12) och att riksdagen beslutar att indragning av tillstånd för restauranger och andra utskänkningslokaler skall vara tidsbegränsad till högst två månader, dock skall möjlighet finnas att vid upprepade överträdelser dra in tillståndet permanent (yrkande 13).
I motion So256 av Torgny Larsson (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om förändring av lagen om handel med drycker (yrkandet delvis). Motionären vill att kommunerna skall besluta om serveringstillstånd och att man bör överväga att ta ut en avgift för tillstånden samt att kommunerna bör få möjlighet att för viss tid återkalla ett serveringstillstånd och att ompröva serveringstillstånd till slutna sällskap med jämna tidsintervall. Vidare bör enligt motionären restauranger med serveringstillstånd lämna kvitton till gästerna.
I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om bättre efterlevnad när det gäller lagen om handel med drycker (yrkande 13). Enligt motionärerna har det inom restaurangbranschen skett en förskjutning från restaurangverksamhet till dryckes- och nöjesverksamhet för ungdom. Utvecklingen har enligt motionärerna skett i strid med gällande rätt, och det är därför dags att se till att branschen följer de lagar och förordningar som finns.
I motion So274 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om behovet av en översyn av regelverket för tillstånd för alkoholservering. Enligt motionen kräver en minskning av alkoholkonsumtionen att antalet serveringstillstånd minskas. Det behövs därför en översyn av bestämmelserna på detta område. Även formerna för tillståndsgivningen och för indragning av serveringstillstånd bör ses över. Alkoholkommissionen bör få i uppdrag att se över dessa bestämmelser, menar motionärerna.
I motion Sk656 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs en utredning med uppgift att modernisera och kraftigt förenkla alkohollagstiftningen (yrkande 1). Enligt motionärerna är alkohollagstiftningen onödigt krånglig och obekväm för dem som driver krogar och för kroggästerna och bör därför ses över -- om den alls behövs.
Det ingår i uppdraget för alkoholkommissionen att särskilt uppmärksamma reglerna om tillstånd till servering av alkoholdrycker enligt LHD, liksom bestämmelserna om serveringens bedrivande och andra frågor som gäller alkoholserveringen. Kommissionen skall även analysera hur denna lagstiftning tillämpas i praktiken.
Enligt vad utskottet har inhämtat pågår inom socialdepartementet en översyn av organisationen för tillsynen av efterlevnaden av LHD. Vidare övervägs direktiv för en utredare som bl.a. skall undersöka förutsättningarna för att överföra tillståndsgivningen enligt LHD till kommunerna.
Frågor om tillståndsgivning och tillsyn enligt LHD behandlades av dåvarande regeringen i folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 116 ff. och 121 f.). Enligt regeringen borde tillsynsmyndigheterna inom ramen för tillgängliga resurser kunna intensifiera tillsynsverksamheten. Regeringen anförde vidare att det finns flera skäl som talar för en överföring av tillståndsgivningen enligt LHD till kommunerna. Regeringen aviserade att den avsåg att utreda och analysera förutsättningarna för och konsekvenserna av en sådan överföring.
I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 64) anförde utskottet att det delade regeringens uppfattning att det finns flera skäl som talar för att överföra tillståndsgivningen enligt LHD till kommunerna. Utskottet såg positivt på att regeringen hade uttalat att den avsåg att utreda förutsättningarna härför. Utskottet uttalade vidare (s. 61) att det är mycket angeläget att tillsynen enligt LHD skärps.
Utskottets bedömning
I flera motioner föreslås en liberalisering av reglerna för servering av alkoholdrycker. Motionerna gäller mattvång och tidsgränser, alkoholservering i kombinerade butiks- och serveringslokaler, möjligheten att ta med egna alkoholdrycker på restaurang samt alkoholservering på teatrar och inrikesflyg. Mot bakgrund främst av vad utskottet tidigare har uttalat om den svenska alkoholpolitikens mål att varaktigt sänka alkoholkonsumtionen och att begränsa ungdomars tillgång till alkohol är utskottet inte berett att tillstyrka någon av dessa motioner.
Ett stort antal motioner gäller formerna för tillståndsgivningen enligt LHD. Det är utskottets uppfattning att servering av alkoholdrycker är en verksamhet som måste vara underkastad viss reglering och att serveringstillstånd inte kan ges generellt till den som så önskar utan en närmare prövning i skilda hänseenden. Som utskottet tidigare har anfört finns det emellertid skäl som talar för att tillståndsgivningen enligt LHD överförs till kommunerna.
Den närmare utformningen av bestämmelserna om servering av alkoholdrycker är föremål för översyn dels inom regeringskansliet, dels av alkoholkommissionen. Med hänsyn härtill och till vad utskottet i övrigt nu har anfört avstyrks motionerna So203 (m), So219 (s), So226 (m) yrkande 1, So240 (c), So249 (nyd) yrkandena 9--13, So253 (s), So256 (s) yrkandet delvis, So262 (m), So265 (m), So266 (nyd), So274 (s) och Sk656 (nyd) yrkande 1.
Utskottet avstyrker också motion So271 (v) yrkande 13.
Den oregistrerade alkoholkonsumtionen
I motion So205 av Lennart Brunander (c) begärs att en utredning tillsätts för att beräkna omfattningen av den oregistrerade alkoholkonsumtionen och föreslå åtgärder för att minska denna konsumtion. Enligt motionären måste arbetet på att minska alkoholkonsumtionen inriktas på att minska också den oregistrerade konsumtionen av alkohol som införts från utlandet eller är hembränd. En utredning bör tillsättas för att se över detta.
Det har gjorts olika uppskattningar av den oregistrerade alkoholkonsumtionen. En studie av IAS, Information center Alcohol Sweden finns redovisad i bl.a. Bryggeritidningen nr 6 1990. Enligt IAS studie var den verkliga alkoholkonsumtionen i Sverige 1989 9,41 liter ren alkohol per invånare att jämföra med den registrerade konsumtionen om 6,55 liter. Av den oregistrerade alkoholen var enligt uppskattningen 1,10 liter hembränd, 0,53 liter hemtillverkat vin, 0,23 liter konsumerad utrikes, 1,01 liter införd från utlandet och -0,01 liter konsumerad av utlänningar i Sverige.
Den finske alkoholforskaren Esa Österberg har vid ett möte i Oslo 1988 med ICAA, International Council on Alcohol and Addiction, uppskattat att den oregistrerade alkoholkonsumtionen i Sverige utgör minst 30 % av den verkliga konsumtionen.
Alkoholkommissionens översyn av den svenska alkoholpolitiken skall ske med beaktande av bl.a. den europeiska integrationen med en friare handel och minskade gränskontroller som följd och vad detta kan komma att betyda för Sverige.
I folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 113) angavs att en av folkhälsoinstitutets uppgifter måste bli att motverka hembränning och annan illegal hantering av alkohol. Det kan enligt propositionen ske bl.a. genom opinionsbildning för att avglorifiera och förändra attityderna till denna form av alkoholhantering.
Utskottet gör följande bedömning.
Arbetet med att minska den totala alkoholkonsumtionen i landet måste inriktas även mot drickandet av hemtillverkad alkohol och alkohol som införts från utlandet. Såväl alkoholkommissionen som folkhälsoinstitutet skall uppmärksamma dessa frågor. Utskottet anser inte att det finns behov av en särskild utredning om den oregistrerade alkoholkonsumtionen. Motion So205 (c) avstyrks därför.
Alkoholfria miljöer och umgängesformer
I motion So289 av Göran Magnusson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om punktnykterhetens betydelse (yrkande 2). Av stor betydelse för att begränsa alkoholkonsumtionen och de skador som kan följa av denna är enligt motionärerna nykterhet bland ungdom och gravida kvinnor, under arbetstid samt i trafiken.
I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att 30 000 000 kr. årligen bör avsättas under fem år från allmänna arvsfonden till inrättande och drift av alkoholfria nöjesställen för ungdom (yrkande 14). Motionärerna menar att samhället måste möta utvecklingen mot dryckes- och nöjesverksamhet med inriktning på ungdom inom restaurangbranschen. I detta syfte föreslår motionärerna att stimulansbidrag finansierade via allmänna arvsfonden införs för igångsättande av alkoholfria ungdomsställen.
I lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden finns bestämmelser om utdelning av understöd ur fonden. Det ankommer på regeringen att pröva frågor om sådant understöd, se bl.a. utskottets uttalande i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 42). Av regeringens skrivelse 1990/91:137 med redovisning för fördelningen av medel från allmänna arvsfonden framgår bl.a. att Barn- och ungdomsdelegationen under budgetåret 1989/90 erhöll nära 42 milj.kr. för stöd till fostran av ungdom. Regeringen anvisar årligen 25 % av de medel som är tillgängliga för utdelning till detta ändamål. Enligt regeringen är ny teknik, fritid och rekreation områden som bör prioriteras.
I betänkandet 1989/90:SoU2 (s. 43) anförde utskottet att det måste finnas attraktiva alkoholfria alternativ, inte minst inom de delar av fritids- och nöjessektorn som vänder sig till ungdomar. Utskottet ansåg att regeringen borde pröva hur framväxten av alkoholfria miljöer kan stimuleras. Detta gavs regeringen till känna (rskr. 14).
I betänkandet 1990/91:SoU23 noterade utskottet att enligt folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 113) kommer arbetet med att befrämja alkoholfria umgängesformer för såväl vuxna som ungdomar att prioriteras i folkhälsoinstitutets alkoholprogram. Utskottet såg positivt härpå.
Utskottet gör följande bedömning.
Vid olika tillfällen har utskottet påtalat betydelsen av att det finns alkoholfria miljöer och umgängesformer för inte minst ungdomar. Enligt utskottet behövs inte något tillkännagivande till regeringen i denna fråga. Motion So289 (s) yrkande 2 avstyrks.
Det ankommer på regeringen att pröva frågor om understöd ur allmänna arvsfonden. Utskottet anser inte att riksdagen i detta sammanhang bör uttala sig om hur fondens medel skall användas. Motion So271 (v) yrkande 14 avstyrks.
Alkoholreklam
I motion So275 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp) begärs en översyn av lagstiftningen rörande förbud mot alkoholreklam. Enligt motionärerna visar konsumentverkets och radionämndens handläggning eller brist på handläggning av ärenden som gäller otillåten alkoholreklam att myndigheterna antingen saknar tillräcklig kunskap eller att lagstiftningen på området är oklar. Riksdagen bör därför föranstalta om en översyn av denna lagstiftning.
Regler om alkoholreklam finns i lagen (1978:763) om vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker. I denna lags 2 § stadgas att med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol. Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell annons i ljudradio- eller televisionsprogram eller i tidskrifter av närmare angivna slag. Handling som strider mot 2§ skall enligt 3 § i samma lag vid tillämpning av marknadsföringslagen anses vara otillbörlig mot konsumenter.
I marknadsföringslagen (1975:1418) finns bestämmelser om konsumentombudsmannens tillsyn och möjligheter att ingripa mot otillbörlig reklam.
Om radionämndens granskning finns bestämmelser i radiolagen (1966:755).
I lagen om handel med drycker finns vissa bestämmelser om bl.a. marknadsföring av Systembolaget och Vin & Sprit AB.
Den dåvarande regeringen tillsatte i augusti 1991 en utredare med uppgift att göra en översyn av marknadsföringslagen. Enligt utredningens direktiv (dir. 1991:70) bör utredaren bl.a. beakta behovet av samordning mellan marknadsföringslagen och den lagstiftning som reglerar alkoholreklamen. Utredaren skall redovisa sina överväganden och förslag som rör EG-harmoniseringen av de svenska marknadsföringsreglerna den 25 mars 1992 samt uppdraget i övrigt senast den 31 december 1992.
Utskottet gör följande bedömning.
Resultatet av den pågående översynen av den svenska lagstiftningen om marknadsföring bör enligt utskottets mening avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i fråga om alkoholreklamen. Motion So275 (c, s, fp) avstyrks därför.
Kvinnor, barn och ungdom
I motion So291 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds) begärs tillkännagivanden till regeringen om vad som anförts i motionen om åtgärder för att förhindra alkoholmissbruk bland kvinnor (yrkande 1) och om stöd till organisationer som arbetar med kvinnor och alkohol (yrkande 2). I avvaktan på alkoholkommissionens överväganden när det gäller alkoholmissbrukande kvinnor måste enligt motionärerna aktiva förebyggande insatser i form av information och forskning liksom vård få samhällets stöd. Motionärerna nämner särskilt de frivilliginsatser som utförs av KSAN (Kvinnoorganisationernas samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor), Kvinnoforum, Vita bandet, De kristna samfundens nykterhetsrörele med RIA-byråerna (Rådgivning i alkoholfrågor) och menar att det är ekonomiskt fördelaktigt att stödja dessa organisationer.
I direktiven för alkoholkommissionen framhålls kvinnors missbruk som ett problemområde som kräver särskild belysning. Missbruket bland kvinnor har ökat, anförs i direktiven. Mycket tyder på att kvinnor som missbrukar snabbare blir utslagna och att de också fortare får såväl medicinska som sociala skador av sitt missbruk. Att nå dem med stöd eller vårdinsatser är därför särskilt viktigt. I direktiven påtalas också att kunskapen om de särskilda vårdbehov som kvinnliga missbrukare har är otillräcklig. En särskild fråga som kommissionen bör uppmärksamma är enligt direktiven gravida kvinnors alkoholvanor.
Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att analysera effekterna av gjorda insatser och bedöma vilka ytterligare åtgärder som behöver vidtas när det gäller kvinnors missbruk. I december 1991 redovisade socialstyrelsen uppdraget i rapporten Kvinnor och missbruk.
Enligt rapporten behöver insatserna för unga flickor intensifieras. Detta bör kunna ske genom att kompetensen utökas på bl.a. ungdomsmottagningarna. Socialstyrelsen har ett pågående projekt, Unga flickor i riskzon, som gäller denna fråga. När det gäller vuxna kvinnor påtalas särskilt behovet av kunskaps- och metodutveckling och ett mer utvecklat samarbete mellan socialtjänsten, sjukvården och företagshälsovården. Även när det gäller vården av kvinnliga missbrukare framhålls behovet av fortsatt kompetensutveckling. För gravida kvinnor finns enligt rapporten behov av särskilda insatser. Socialstyrelsen avser att under våren kartlägga detta område.
Socialstyrelsens rapport har av regeringen överlämnats till alkoholkommissionen som underlag för dess utredningsarbete.
Som tidigare nämnts kommer folkhälsoinstitutets program om alkohol och droger att bli institutets mest omfattande (prop. 1990/91:175 s. 79). Institutet skall även upprätta program inriktade mot särskilda grupper, bl.a. utsatta kvinnor. Inom ramen för dessa program skall institutet ägna sig åt alkoholförebyggande arbete med utgångspunkt från ett folkhälsoperspektiv. Information och opinionsbildning skall ingå som ett led i detta arbete liksom forsknings- och utvecklingsinsatser inom alkohol- och drogområdet.
Nykterhetsrörelsen och vissa andra organisationer får organisationsstöd för sin centrala verksamhet via anslaget E 17. I budgetpropositionen beräknas för budgetåret 1992/93 17,8 milj.kr. för detta ändamål. Medlen fördelas av samarbetsnämnden för fördelning av statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer m.fl. Härutöver beräknas 400 000 kr. som bidrag till nykterhetsrörelsens landsförbund. Vidare beräknas i budgetpropositionen 19 milj.kr. som folkhälsoinstitutet skulle få disponera som särskilda projekt- och utvecklingsmedel till organisationerna och övriga intressenter som bedriver drogförebyggande verksamhet inom prioriterade områden. Enligt propositionen bör finnas förutsättningar för att organisationernas insatser inom området ytterligare kan förstärkas inom ramen för de medel som institutet i övrigt kommer att förfoga över.
Till detta kan nämnas att bidrag som i huvudsak avser stöd- och vårdinsatser och som ligger kvar inom socialstyrelsens verksamhetsområde utgår via anslaget H 3. Bidrag till organisationer. Den största anslagsposten här är bidrag till sammanslutningar av f.d. alkoholmissbrukare m.fl., som för budgetåret 1992/93 beräknas till 19 569 000 kr.
I motion So223 av Margareta Viklund (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om att i den aviserade alkoholutredningen lyfta fram situationen för barnen till alkoholmissbrukande föräldrar (yrkande 1). Motionären påtalar de problem som drabbar barn till missbrukande föräldrar och anför att det är viktigt att dessa barns situation lyfts fram av alkoholkommissionen.
I motion So287 av Fanny Ritzell m.fl. (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om alkoholpolitikens inriktning i syfte att uppnå WHO:s mål (yrkandet delvis). Motionärerna noterar att i alkoholkommissionens direktiv ingår att göra en kartläggning av de familjesociala konsekvenserna av missbruk. De menar att en vetenskaplig undersökning bör göras av situationen för barnen i familjer där alkoholmissbruk föreligger.
Folkhälsoinstitutet skall enligt föreliggande direktiv bygga upp program för bl.a. alkohol och droger samt barn och ungdom. Enligt folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 77) skall alkoholfrågorna spela en väsentlig roll i institutets arbete liksom insatser för utsatta barn och ungdomar. Institutet skall bl.a. följa och utvärdera aktuell forskning och utveckling inom alkoholområdet, initiera vissa forsknings- och utvecklingsprojekt inom de olika programmen samt bedriva visst eget forsknings- och utvecklingsarbete.
Av direktiven för alkoholkommissionen framgår att kommissionen bl.a. skall klartlägga och analysera missbrukets konsekvenser för missbrukarnas familjer och bedöma vilka insatser som behöver göras för att möta de anhörigas, särskilt barnens, behov av stöd.
Inom socialstyrelsen pågår projektet Barn i fokus, i vilket insatser för barn till missbrukare ingår som en viktig del.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser det vara mycket angeläget med fortsatta insatser för de särskilt utsatta grupper som vissa kvinnor samt barn och ungdom utgör i missbrukssammanhang. Detta är en fråga som skall behandlas av av såväl alkoholkommissionen som organisationskommittén för folkhälsoinstitutet. Vidare bedriver socialstyrelsen verksamhet på området. I budgetpropositionen föreslås betydande medel för kampen mot alkoholmissbruket. Utskottet utgår från att dessa medel kommer att användas bl.a. för olika insatser för kvinnor samt barn och ungdom. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So223 (kds) yrkande 1, So287 (kds) yrkandet delvis och So291 (c, s, fp, kds) yrkandena 1 och 2.
Vissa stöd- och vårdprojekt
I motion So223 av Margareta Viklund (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om projektet Alkohol, länssjukvård och primärvård, ALP-projektet (yrkande 3) och projektet Föräldrar och alkohol, FA-projektet (yrkande 4). Motionären menar att dessa projekt, som Landstingsförbundet genomfört i samarbete med vissa landsting, kan ligga till grund för ett alkoholförebyggande och omhändertagande arbete inom såväl primärvård som länssjukvård.
Utskottet gör följande bedömning.
Arbetet med att bekämpa alkoholmissbruk måste bedrivas på alla nivåer i samhället. Landstingen med sitt ansvar för hälso- och sjukvård och sina betydande resurser har självfallet en viktig uppgift i detta sammanhang. Utskottet ser därför positivt på att landstingen bedriver olika projekt inriktade mot alkoholmissbruket. Det finns dock inte skäl för riksdagen att uttala sig särskilt om de projekt som nämns i motion So223 (kds) yrkandena 3 och 4. Yrkandena avstyrks.
Medelsanvisning
Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningen till Statens folkhälsoinstitut (E 17), vilken inte mött någon erinran i form av motionsyrkanden.
Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti (E 18)
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 250 000 000 kr.
Från anslaget utgår särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti till huvudmännen för hälso- och sjukvården enligt en överenskommelse den 9 april 1991 mellan staten och Landstingsförbundet om statligt bidrag för införande av en vårdgaranti fr.o.m. år 1992. Förslag härom har godtagits av riksdagen (prop. 1990/91:150 bil. I:3, SoU25, rskr. 384). Landstingsförbundet har bl.a. rekommenderat sjukvårdshuvudmännen att införa en sådan vårdgaranti fr.o.m. år 1992 för vissa operationer och andra medicinska insatser.
Enligt överenskommelsen skall den patient som omfattas av vårdgarantin bli behandlad inom tre månader från det att patienten har satts upp på vårdplaneringslista. Om patienten inte skulle kunna bli behandlad inom denna tid på den egna kliniken, skall patienten erbjudas vård vid annan klinik inom sjukvårdsområdet, hos annan sjukvårdshuvudman eller hos privat vårdgivare. Vidare anges i överenskommelsen att vårdgarantin skall gälla för ett tiotal typer av behandlingar.
Representanter för staten och Landstingsförbundet har den 21 november 1991 träffat en överenskommelse om komplettering av överenskommelsen, varigenom bl.a. har preciserats att följande behandlingar/insatser omfattas av vårdgarantin, nämligen utredning och behandling av kranskärlssjukdom, total ledplastik i höft- och knäled, operation av gråstarr, operation av gallstenssjukdom, operation av ljumskbråck, operation av godartad prostataförstoring, kirurgisk behandling av urininkontinens hos kvinnor, kirurgisk behandling av prolaps (framfall) samt utprovning av hörapparat.
Parterna enades också om att socialstyrelsens allmänna råd skall vara vägledande för bedömningen av vilka patienter som omfattas av vårdgarantin. Vidare är parterna överens om att effekterna av vårdgarantin måste följas upp vad gäller produktion, väntetider, indikationer och konsekvenser för andra patientgrupper m.m. Detta arbete bedrivs gemensamt av socialstyrelsen och Landstingsförbundet.
Statligt bidrag skall enligt överenskommelsen lämnas engångsvis med sammanlagt 500 milj.kr. för år 1992 till berörda sjukvårdshuvudmän.
I Allmänna råd från socialstyrelsen 1991:11 God vård i rätt tid anger styrelsen riktlinjerna för vilka indikationer som skall bilda underlag för läkarnas bedömning. De allmänna råden skall medverka till att människor bedöms på samma medicinska grunder.
I motion So440 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (båda nyd) begärs ett tillkännagivande till regeringen att vårdgarantin bör omfatta alla hjärtsjukdomar som kräver kirurgisk behandling och att väntetiden för utredning och behandling maximalt får vara tre månader från det tillfälle då behovet uppstått. Motionärerna anför att väntetiden för andra hjärtoperationer än de som omfattas av vårdgarantin har ökat kraftigt.
Utskottet gör följande bedömning.
För att öka tillgängligheten till vissa behandlingar med köproblem har en överenskommelse träffats mellan regeringen och Landstingsförbundet om en central vårdgaranti fr.o.m. år 1992. Vårdgarantin är ett viktigt medel för att utjämna väntetiderna i landet för vissa angelägna operationer och behandlingar. Effekterna av vårdgarantin vad gäller produktion, väntetider, indikationer och konsekvenser för andra patientgrupper m.m. skall följas upp. Riksdagen har inte anledning att nu överväga någon förändring av vårdgarantin. Motion So440 (nyd) avstyrks därför.
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till medelsanvisning för viss vårdgaranti.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (E 19)
Anslaget är nytt. Medel har tidigare anvisats under anslaget A 2 Utredningar m.m. I budgetpropositionen föreslås riksdagen 1. dels godkänna att statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik ombildas till en fristående myndighet med de uppgifter som föredraganden anger, 2. dels till Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik för budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 11 408 000 kr.
Regeringen beslutade i juni 1987 att inrätta en beredning med uppgift att utvärdera såväl ny som befintlig medicinsk metodik. Utvärderingen skulle beakta medicinska, psyko-sociala, etiska och ekonomiska aspekter. Verksamheten bedömdes bli av värde ur generell samhällsekonomisk synpunkt då de metoder som tillämpas inom hälso- och sjukvården har stor betydelse även för andra samhällssektorer bl.a. ur ekonomisk aspekt.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) leds av en styrelse med nio ledamöter med tre års mandattid. Till beredningen är också en referensgrupp knuten, vars experter utses på ett år. SBU:s kansli består av sex personer. Därutöver anlitas ett stort antal experter för olika projektuppdrag.
En utvärdering av SBU:s verksamhet som gjorts på uppdrag av regeringen överlämnades i november 1990. Utredningsmannen fann att utvärdering av medicinsk metodik är en verksamhet med betydande utvecklingspotential, som bör betraktas som ett av flera strategiska styrmedel för den svenska hälso- och sjukvården. I fråga om organisation och arbetsformer ansåg utredaren att SBU bör ha en neutral ställning och organiseras som en fristående myndighet under socialdepartementet.
I budgetpropositionen sägs att någon utvidgning av verksamhetsområdet inte är aktuell. Liksom hittills bör SBU koncentrera sina insatser till det medicinska fältet och konsolidera sin verksamhet.
I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) hemställs att riksdagen till SBU för budgetåret 1992/93 anvisar 2 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 13 408 000 kr. (yrkande 4). Motionärerna begär också ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om bättre utnyttjande av våra resurser (yrkande 3). Enligt motionärerna har de senaste årens utvecklingsarbete visat att nuvarande sektorsbudgetering i vården, i sjukvårdsförsäkringar m.m. inte leder till en bra hushållning i samhällsekonomin. Försök och utveckling pågår nu för att finna lösningar över sektorsgränserna när det gäller rehabiliteringen. SBU:s arbete Ont i ryggen visar på behoven att se arbetsmiljön, försäkringen och sjukvården gemensamt. Här kan pengar sparas och vården förbättras. Motionärerna vill se utvärderingen av sjukvårdens vård och behandlingsmetoder som ett av de instrument som krävs för att få bättre beslutsunderlag. Med små resurser har SBU gjort banbrytande insatser.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet tillstyrker att statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik ombildas till en fristående myndighet med de uppgifter som föredraganden anger i propositionen.
Frågan om hur utvärderingen av medicinsk metodik får genomslag i vården är av stor betydelse för sjukvårdens förändring och utveckling. SBU:s arbete är inriktat på utvärdering i vid mening och skall belysa de samlade medicinska, ekonomiska, sociala och etiska konsekvenserna av såväl etablerade som nya teknologier. Syftet med verksamheten är att den skall ge underlag för beslut på statlig, landstingskommunal eller medicinskt professionell nivå och leda till god och effektiv vård i hela landet.
Utskottet anser att den verksamhet som SBU hittills har bedrivit har utfallit mycket väl. Det är angeläget att resultaten av gjorda utvärderingar får omfattande spridning och även utnyttjas i vården. Något initiativ från riksdagens sida behövs dock inte. Utskottet avstyrker därför motion So438 (s) yrkande 3. Utskottet tillstyrker vidare budgetpropositionens förslag till medelsanvisning till myndigheten och avstyrker samtidigt motion So438 (s) yrkande 4.
Övriga medelsanvisningar till Hälso- och sjukvård
Förslagen till medelsanvisningar för E 4--E 5, E 7--E 12 och E 14 har inte föranlett några erinringar i form av motioner. Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag i dessa delar.
Övriga motioner om hälso- och sjukvård
Läkarförsörjningen
I motion So417 av Kjell Ericsson (c) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om rekryteringsfrämjande åtgärder för läkare till landsorten. Det behövs enligt motionären förutom en ökad läkarutbildning nya grepp och konstruktiva förslag, som gör läkartjänsterna i landsorten mer attraktiva att söka. Några åtgärder och förslag, som enligt hans uppfattning bör främja det löpande rekryteringsarbetet i de landsting som har konstant läkarbrist, är följande. Läkartjänster i bristområden, som motiverar en högt prioriterad rekrytering, bör öronmärkas. Dessa färdiga läkarspecialister kontraktsanställs under ett bestämt antal år. En årlig minskning av studieskulden borde kunna göra dessa läkartjänster attraktiva. Om anställningskontraktet bryts av icke godtagbara skäl skall återbetalning givetvis komma i fråga.
I motion So432 av Jarl Lander och Bo Finnkvist (s) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av styrmetoder för att trygga glesbygdernas behov av läkartjänster. Ett mer verksamt sätt att upprätthålla läkartjänster i glesbygd än att enbart öka utbildningen eller locka med olika ekonomiska förmåner vore därför att finna någon form av styrmekanism som gör att läkare i sin tjänstgöring eller utbildning måste tjänstgöra ett antal år på orter i glesbygd. Läkare som en gång har jobbat ute på små läkarstationer eller inom öppenvård ute i landet har större förutsättningar att bli kvar i sådan tjänst, anför motionärerna.
Även i motion So507 av Britta Bjelle och Ulla Orring (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om åtgärder för att underlätta rekryteringen av läkare i bristområden (yrkande 1). Motionärerna pekar på den läkarbrist som råder i Norrland. De föreslår att olika stimulansåtgärder vidtas och nämner bl.a. följande: familjesociala åtgärder, stimulans i form av högre lön och bättre pensionsvillkor, översyn av arbetstider och tjänstgöringsförhållanden, möjligheter till forskning och utvecklingsarbete.
I betänkandet 1989/90:SoU9 (rskr. 16) med anledning av proposition 1988/89:138 om riktlinjer för specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. och ett antal motioner behandlade utskottet frågan ingående. Utskottet erinrade om sina tidigare uttalanden om att samhället inte kan acceptera den brist på läkare som råder i vissa delar av landet och inom vissa prioriterade specialiteter. Utskottet hade vid flera tillfällen efterlyst en samlad redovisning från regeringens sida för hur regeringen såg på problemen med läkarförsörjningen. Även om vissa förhoppningar nu kunde knytas till ett förändrat system för planering och fördelning av läkarresurserna tillgodosågs inte vad som anfördes i propositionen om kraven på en sådan samlad redovisning. Utskottet ansåg därför att regeringen borde återkomma till riksdagen med en redovisning och en analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna. Effekterna av de olika förslag som lagts fram i utredningar och rapporter men även i motioner till riksdagen behövde belysas. Regeringen borde göra en förutsättningslös prövning av vilka åtgärder som lämpligen borde företas för att målsättningen om en rättvis fördelning av vårdresurserna skall uppnås. Utskottet delade den uppfattning som kommit till uttryck vid en av utskottet anordnad utfrågning att det behövdes en större flexibilitet när det gällde fördelningen av utbildningsplatser till bristområden. Utskottet ansåg därför att även de framtida utbildningsbehoven borde belysas i sammanhanget. Vad utskottet anförde bl.a. med anledning av vissa motioner (fp, m och c) föreslogs riksdagen ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet.
Med anledning av en motion (fp) anförde utskottet också att allmänmedicinen enligt utskottets uppfattning även i framtiden kommer att vara den läkarspecialitet som är central för verksamheten vid vårdcentralerna i primärvården. Utskottet delade motionärernas uppfattning att det är mycket angeläget att tillgången på allmänläkare tryggas för framtiden. Utskottet förutsatte emellertid att ansvariga myndigheter beaktade dessa frågor utan något särskilt uttalande från riksdagens sida. Utskottet avstyrkte därför motionen.
I betänkandet 1990/91:SoU4 redovisade utskottet ingående den fortsatta utvecklingen och anförde vidare. Riksdagen gav förra året regeringen till känna sin uppfattning i fråga om problemen med den verksamhetsmässiga och geografiska snedfördelningen av läkarresurserna. Denna uppfattning gör sig fortfarande starkt gällande. Utskottet förutsätter att regeringen utan onödigt dröjsmål återkommer till riksdagen med den redovisning och analys av situationen som riksdagen begärt. Mot denna bakgrund avstyrkte utskottet motionerna.
Frågan om läkarförsörjningen behandlades även av utskottet i betänkandet 1991/92:SoU6. Utskottet förutsatte då sammanfattningsvis att den nya regeringen skulle komma att överväga frågan om läkarförsörjningen.
Utskottet har nyligen i ett yttrande 1991/92:SoU3y till utbildningsutskottet rörande dimensioneringen av läkarutbildningen i Umeå anfört att den rådande läkarbristen i norra sjukvårdsregionen är oacceptabel samt att en utökning av grundutbildningen av läkare i Umeå därför måste ges hög prioritet.
Utskottet gör följande bedömning.
Riksdagen förutsatte redan hösten 1990 att regeringen ofördröjligen skulle återkomma till riksdagen med den redovisning och analys av läkarförsörjningssituationen som riksdagen tidigare begärt. Hösten 1991 behandlade utskottet återigen motionsyrkanden med begäran om insatser för att förbättra tillgången på läkare generellt eller inom vissa geografiska områden. Utskottet hänvisade till vad det uttalat tidigare samt förutsatte att den nya regeringen skulle komma att överväga dessa frågor.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i dessa frågor och utgår ifrån att den nya regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen. Något tillkännagivande behövs dock inte. Motionerna So417 (c), So432 (s) och So507 (fp) yrkande 1 avstyrks därför.
Prioriteringar, etik m.m. i sjukvården
I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om tillsättandet av en arbetsgrupp med uppgift att utveckla riktlinjer för etik och prioriteringar inom hälso- och sjukvård (yrkande 5). Motionärerna begär också ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om livskvalitet i vården (yrkande 6). Motionärerna anför att livskvaliteten i vården främst berör dels omvårdnaden av alla patienter, dels vård i livets slut. De förutsätter att regeringen i kommande riktlinjer för prioriteringar inom vården kommer att lägga förslag om hur omvårdnaden skall utvecklas och förbättras.
I motion So455 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en livsbefrämjande grundhållning för mänskligt liv (yrkande 1). Motionärerna hänvisar till Genèvedeklarationen från år 1948 enligt vilken läkaren skall förpliktiga sig till den "yttersta respekt för mänskligt liv alltifrån konceptionen till döden".
I motion So494 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen begär att regeringen skall utreda möjligheten till juridiskt bindande "livstestamente". I motion So495 av samma motionärer hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning om rätten till dödshjälp med beaktande av medicinska, juridiska, etiska och allmänmänskliga synpunkter.
I sitt betänkande 1990/91:SoU22 behandlade utskottet prioriteringar i hälso- och sjukvården. Utskottet anförde att det finns anledning att intensifiera ansträngningarna att ge bättre vägledning för framtidens sjukhuspersonal och politiker. Utskottet ansåg därför att det finns skäl till fördjupade överväganden kring vårdens prioriteringsfrågor. Ett projekt med denna inriktning borde komma till stånd. Det borde ankomma på regeringen att närmare överväga formerna för det föreslagna arbetet. Utskottet ville emellertid erinra om den värdefulla expertis som finns hos flera sektorsorgan med anknytning till hälso- och sjukvården. I statens medicinsk-etiska råd finns olika kunskaper och perspektiv företrädda. Värdefulla bidrag bör kunna ges av t.ex. socialstyrelsen, Spri och SBU. Angeläget är vidare att företrädare för olika professionella grupper med anknytning till hälso- och sjukvården (såsom läkare, sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden) ges tillfälle att delta i arbetet. Med tanke på vårdens resursmässiga restriktioner är det också viktigt att hälsoekonomisk expertis anlitas. Vad utskottet anförde om behovet av fördjupade överväganden kring hälso- och sjukvårdens prioriteringsfrågor borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 363).
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan om skriftliga deklarationer med förbud mot livsförlängande behandling. I betänkandet SoU 1982/83:7 sade sig utskottet inte kunna acceptera att en skriftlig viljeförklaring generellt skulle ges avgörande betydelse för bedömningen av vilken behandling som skall ges en patient. Utskottet anförde att det är genom förbättrad vård av döende, inrymmande bl.a. en god smärtlindring och psykologiskt stöd, som hälso- och sjukvården skall försöka bistå den döende. I betänkandet SoU 1986/87:25 anknöt utskottet till det nyss sagda och anförde vidare att utgångspunkten måste vara att hälso- och sjukvården ger all behandling som är påkallad med hänsyn till vetenskap och beprövad erfarenhet om inte patienten själv avböjer behandlingen. Det är av väsentlig betydelse för förtroendet för hälso- och sjukvården att inte denna princip urholkas. Utskottet vill också framhålla att införandet av hjärnrelaterade dödskriterier innebär att medicinska insatser skall avbrytas när total hjärninfarkt konstateras, vilket för närvarande visserligen är tillåtet men inte obligatoriskt.
Frågor om livstestamente behandlades senast i betänkandet 1991/92:SoU5 tillsammans med ett antal andra etiska frågor. Motionsyrkanden liknande dem i So494 och So495 samt övriga motioner avstyrktes med hänvisning till att regeringens kommande förslag inte borde föregripas.
Under våren 1991 presenterade socialstyrelsen förslag till allmänna råd om "Att avstå från eller avbryta livsuppehållande behandling". Efter remissbehandling under hösten arbetar nu styrelsen med ett nytt utkast.
Statens medicinsk-etiska råd har i en nyligen publicerad debattskrift "Det svårfångade människovärdet" berört en del av de frågeställningar som motionärerna tagit upp.
Regeringen har i regeringsförklaringen anfört att den snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska forskningen ständigt reser nya och svåra etiska problem. Denna utveckling ställer krav på en sammanhållen och etiskt förankrad politik där utgångspunkten alltid skall vara den syn på människan och människolivets helgd som har sin förankring i den kristna etiken och den västerländska humanismen.
Regeringen har tillsatt en parlamentarisk utredning med uppdrag att bl.a. överväga hälso- och sjukvårdens uppgift i det moderna välfärdssamhället och lämna förslag till vilka etiska principer som bör ligga till grund för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. I direktiven (Dir. 1992:8) anges bl.a. följande:
Det finns en stark koppling mellan frågan om prioriteringar och de etiska perspektiven. Bakom de val som görs inom sjukvården finns värderingar som bör göras tydliga och diskuteras öppet. Ambitionen måste vara att åstadkomma ett etiskt försvarbart hushållande med resurserna inom hälso- och sjukvården. -- -- --
Prioriteringar inom vården har etiska dimensioner. De etiska värderingarna av vad som är ont och gott, rätt och fel spelar en avgörande roll vid prioriteringar. Utgångspunkten för prioriteringar är den syn på människan som har sin förankring i den kristna etiken och den västerländska humanismen. Det innebär att varje människa ses som unik och okränkbar och ger henne ett absolut och lika värde. Denna människovärdesprincip finns också uttryckt i hälso- och sjukvårdslagen, HSL. Några grundläggande principer och värderingar som de flesta demokratiska, humanitära och religiösa ideal och filosofier är överens om är rättvisa, självbestämmande, att göra gott och att inte skada. Det är även viktigt att nyttoprincipen beaktas, men detta bör inte ske på ett sätt som strider mot människovärdesprincipen. Dessa principer bör också ligga till grund för prioriteringsdiskussionen.
Utskottet gör följande bedömning.
Riksdagen gav våren 1991 regeringen till känna att det fanns skäl till fördjupade överväganden kring vårdens prioriteringsfrågor samt att det torde ankomma på regeringen att närmare överväga formerna för ett sådant arbete. Regeringen har nyligen tillsatt en parlamentarisk utredning om prioriteringar inom hälso- och sjukvården.
Enligt utskottets mening behöver riksdagen således inte nu överväga något initiativ med anledning av motionerna So438 (s) yrkandena 5--6 och So455 (kds) yrkande 1. Yrkandena avstyrks. Utskottet vidhåller sin inställning om livstestamente och avstyrker därför motionerna So494 (m) och So495 (m).
Transplantationsfrågor
I motion So446 av Karin Falkmer och Inger René (båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en landsomfattande kampanj för att öka tillgången på transplantationsorgan. Motionärerna anför att det är angeläget att allmänheten görs uppmärksam på transplantationsverksamhetens värde och behovet av organ och givare. Lång väntan på organ för transplantation innebär att patientens tillstånd försvagas och möjligheterna att nå ett gott transplantationsresultat försämras. Motionärerna anser att socialstyrelsen i samverkan med t.ex. Röda Korset och Svenska kyrkan bör genomföra en kampanj för att medvetandegöra medborgarna om vikten av deras aktiva samtycke för att öka tillgången på transplantationsorgan.
I motion So510 av Margareta Viklund (kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vid transplantation enbart principen om obligatoriskt aktivt samtycke skall gälla (yrkande 1). Motionären anför att en människa under sin livstid kan vara angelägen om att hennes kropp efter en total hjärninfarkt inte kommer att utsättas för ingrepp. Detta kan inte garanteras om inte hennes vilja gäller i denna fråga. Motionären anför vidare att det kan vara lämpligt att donatorn bär på sig donationsbeviset, ett donationskort, men att de som nu finns tillgängliga på apotek inte är tillräckliga för att ta ställning om man vill bli organdonator. Fylligare information behövs. Motionären begär ett tillkännagivande om vad som anförts om donationskort (yrkande 2).
Den 1 januari 1988 skärptes bestämmelserna om transplantationsingrepp på avlidna. I de fall det råder oklarhet om den avlidnes inställning till organdonation är presumtionen numera mot transplantation, medan den enligt tidigare regler var för transplantation. Transplantationsutredningen (S 1987:02) har i uppdrag att se över transplantationslagen m.m. I två betänkanden SOU 1989:98-99 har utredningen redogjort för etiska, medicinska, rättsliga och psykologiska aspekter på transplantation. Utredningen har hittills bl.a. behandlat informations- och utbildningsfrågor samt informationsvägar. Utredningen har också behandlat frågan om donationskort. De donationskort som nu förekommer på en del apotek lär emellertid ha tillkommit på privat initiativ. Betänkandena har remissbehandlats. Transplantationsutredningen har fortsatt sitt arbete och överlämnar i april 1992 sitt slutbetänkande i vilket bl.a. samtyckesregler vid obduktion behandlas.
Regeringen beslutade i augusti 1991 om stöd ur allmänna arvsfonden till Riksförbundet för Njursjuka, Svenska Diabetesförbundet, Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka och Riksförbundet Cystisk Fibros för en förstudie för ett informationsprojekt om organdonation. Målsättningen med projektet är att få merparten av den breda allmänheten att ta ställning i frågan om de vill eller inte vill donera något/några av sina organ efter sin död.
Utskottet gör följande bedömning.
Transplantationsutredningens uppdrag omfattar bl.a. de frågeställningar som motionärerna tar upp. Utredningens hittills avgivna förslag bereds nu i regeringskansliet. Ett slutbetänkande från utredningen skall överlämnas senare i vår.
Utskottet anser att regeringens förslag i dessa frågor bör avvaktas, innan riksdagen överväger något initiativ. Utskottet avstyrker därför motionerna So446 (m) och So510 (kds).
Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter
I motion So415 av Barbro Westerholm (fp) och i motion So464 av Inga-Britt Johansson och Berit Löfstedt (båda s) begärs tillkännagivanden till regeringen om vad i motionen anförts om kartläggning och behandling av "sektsjuka". Motionärerna syftar på behovet av professionell psykologisk behandling efter utträde ur sekter. Inom hälso- och sjukvården resp. socialtjänsten råder brist på kunskap om hur man bäst hjälper dessa patienter, enligt motionärerna.
I betänkandet 1991/92:SoU1 behandlades en motion om psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter liknande den nu aktuella motionen So464. Utskottet hänvisade till tidigare uttalanden innebärande bl.a. att utöver samhällets hälso- och sjukvård även kyrkor och andra frivilliga organisationer arbetar med dessa frågor och vidhöll sin uppfattning att kvalificerad psykologisk behandling finns att tillgå inom samhällets hälso- och sjukvård för den som behöver sådan till följd av sin anslutning till religiösa och andra sekter och avstyrkte den då aktuella motionen.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker därför motionerna So415 (fp) och So464 (s).
Psykiatrisk tvångsvård
I motion So489 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om den psykiatriska vården av grova brottslingar. Motionärerna anför bl.a. att det är angeläget att i behandlingen av denna trots allt lilla grupp av grova brottslingar som dömts till psykiatrisk vård, prioritera allmänhetens skydd. Motionärerna anser t.ex. att så länge den dömde inte är fri från drogmissbruk bör stor restriktivitet råda beträffande permissioner.
I motion So499 av Rosa Östh (c) hemställs om en ändring av 35 § andra stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Motionären anför att länsrätterna stöter på praktiska problem vid tillämpningen av de nya bestämmelserna såvitt gäller tidsfristen "inom åtta dagar" för att ta upp ett mål till avgörande. Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Enligt motionären är det emellertid så att länsrätterna -- i vart fall beträffande de större sjukhusen -- i förväg bestämt en viss dag i veckan när länsrätten kommer till sjukhuset, detta av praktiska skäl och av resurshänsyn. För patienter och personal är det också en ändamålsenlig lösning. Enligt motionären har det nu visat sig att om en patient någon dag före förhandlingsdagen på sjukhuset kommer in med ett ärende till länsrätten är det som regel inte möjligt att hinna utreda och bereda så att målet kan tas upp inom någon dag, utan målet får tas upp den kommande "ordinarie" förhandlingsdagen, vilket dock ligger bortom åttadagarsfristen.
En ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård gäller från och med den 1 januari 1992. Två lagar reglerar nu detta område: lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk tvångsvård. Den som begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning får enligt 31 kap. 3 § brottsbalken inte dömas till fängelse utan skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård vilken är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Domstolen kan likaså besluta att vården skall vara förenad med s.k. särskild utskrivningsprövning. Förutsättningarna för särskild utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av denna finns risk för återfall i brottslighet av allvarlig art. Dessa särbestämmelser har sin grund i strävanden att stärka omgivningsskyddet.
När chefsöverläkaren bedömer att patientens tillstånd är sådant att det är lämpligt att ge patienten tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under en viss del av vårdtiden får chefsöverläkaren ansöka hos länsrätten om permission. Patienten kan också ansöka om permission hos länsrätten. Tillståndet kan ges för återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta, att åtgärden är angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör. Ett tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område får förenas med särskilda villkor. I princip är patienten att anse som intagen för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning under permissionstiden.
Länsrätten kan efter ansökan av chefsöverläkaren överlämna åt denne att besluta om permission för en viss tid. När det finns skäl, t.ex. tidigare misskött permission, kan länsrätten återta chefsöverläkarens befogenhet att besluta om permission. Länsrätten är, när den tar ställning till ansökan om permission, beroende av chefsöverläkarens bedömning av patientens hälsotillstånd, risken för återfall och verkan av den vård och behandling som patienten fått. Vederbörande åklagare skall ges tillfälle att yttra sig i tillståndsfrågan om det inte är uppenbart obehövligt. Åklagaren har i dessa fall rätt att överklaga ett beslut om att patienten får vistas utanför sjukvårdsinrättningens område eller ett beslut att överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om tillstånd till sådan vistelse för patienten. Om målsägaren, t.ex. brottsoffret, har uttalat önskemål om att bli underrättad, har chefsöverläkaren skyldighet att låta honom få veta när permission eller utskrivning skall beslutas för en patient som är föremål för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Målsäganden har även rätt att få underrättelse av chefsöverläkaren om en sådan patient har avvikit.
När utskottet behandlade följdlagstiftningen med anledning av den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård i höstas (1991/92:SoU10) uttalade utskottet att det var medvetet om att det vid införandet av en omfattande ny lagstiftning som den nu aktuella kunde uppkomma tillämpningsproblem. Utskottet utgick från att regeringen och berörda myndigheter noga följer tillämpningen av de nya bestämmelserna och vidtar de åtgärder som kan visa sig behövliga.
Från domstolsverket och länsrätten i Stockholm har upplysningar inhämtats vad gäller länsrätternas eventuella problem att klara av tidsfristen åtta dagar för att ta upp ett mål till avgörande. Företrädare för dessa myndigheter har upplyst om att övergången till den nya lagstiftningen av olika skäl har kommit att belasta länsrätterna ojämnt. I april 1992 planeras uppföljningsdagar om bl.a. dessa frågor i regi av socialstyrelsen och domstolsverket. Det är enligt dessa företrädare för tidigt att dra några slutsatser om den nya lagstiftningen. Ytterligare tid bör enligt dem gå innan ändringar övervägs.
Justitieministern svarade den 25 februari 1992 på en fråga (1991/92:391) om brottslingar som överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Frågan gällde vilka åtgärder hon avser att vidta för att minska antalet våldsbrott som begås av våldsbrottslingar som skrivits ut från sluten psykiatrisk vård. Justitieministern anser att erfarenheterna av den ändrade lagstiftningen bör avvaktas. Hon har för avsikt att noga följa utvecklingen.
Utskottet gör följande bedömning.
Den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård trädde i kraft den 1 januari 1992. Den har således tillämpats endast några månader. Utskottet vidhåller sin inställning att regeringen och berörda myndigheter noga måste följa tillämpningen av den nya lagstiftningen och vidta de åtgärder som kan visa sig behövliga sedan tillräckliga erfarenheter vunnits. Utskottet noterar att justitieministern nyligen har givit uttryck för en liknande uppfattning såvitt gäller tillämpningen av lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård. Riksdagen bör inte nu ta något initiativ med anledning av motionerna So489 (s) och So499 (c). Motionerna avstyrks.
Den nya psykiatrin
I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om "den nya psykiatrin" (yrkande 9). Motionärerna anknyter till psykiatriutredningens (S1989:01) uppdrag och framhåller att den psykiatriska vården genomgick en stor förändring under 1980-talet, då bl.a. de stora mentalsjukhusen avvecklades och den slutna vården reducerades. Motionärerna anför att under 1990-talet krävs en total översyn av samhällets resurser till patienterna och deras omgivning. Det finns skäl att anta att det inte i första hand är ytterligare resurser utan en bättre samordning mellan resurserna som erfordras. Den nya psykiatrin bygger på ett gemensamt ansvar när en allt större del av vården klaras ute i samhället. Nu förestår, enligt motionärerna, att utveckla en fungerande samverkan mellan vård, boende och fritid, socialtjänst, socialförsäkring och arbetsliv.
I motion So465 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om statliga insatser för stöd till människor med psykisk ohälsa. Motionärerna framhåller att psykiatriutredningens rapporter fäster uppmärksamheten på flera stora olösta problem för psykiskt störda människor.
Psykiatriutredningen (S 1989:01) har avgett tre delbetänkanden under 1991: SOU 1991:47 På väg -- exempel på förändringsarbeten inom verksamheten för psykiskt störda, SOU 1991:78 Krav på förändringar -- synpunkter från psykiskt störda och anhöriga, SOU 1991:88 Stöd och samordning kring psykiskt störda -- ett kunskapsunderlag. Under 1992 har hittills avgivits SOU 1992:3 Psykiskt stördas situation i kommunerna -- en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv och SOU 1992:4 Psykiatri i Norden -- ett jämförande perspektiv. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under sommaren 1992. Kommitténs uppdrag är att utreda frågor om service, stöd och vård till psykiskt störda.
Utskottet gör följande bedömning.
Psykiatriutredningen befinner sig i slutskedet av sitt utredningsarbete. Utskottet anser att resultatet av utredningen bör avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i denna fråga. Motionerna So438 yrkande 9 (s) och So465 (s) avstyrks.
Alternativmedicin
I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs tillkännagivanden till regeringen om vad i motionen anförts om hälsohemmen (yrkande 19) och om alternativ medicin (yrkande 20). Motionärerna anser bl.a. att auktoriserade hälsohem bör kunna utgöra remissunderlag på i princip de sjukdomar som redovisades av alternativmedicinkommittén. Motionärerna förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen med en författningsreglering av hälsohemmen. Socialdemokratin är, enligt motionärerna, öppen för seriösa alternativ inom alternativmedicinen och anser att regeringen skall redovisa sin syn på alternativmedicinen till riksdagen.
I motion So441 av Sven Lundberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om alternativmedicin. Motionärerna anser att regeringen bör bereda alternativmedicinkommitténs betänkande och framlägga förslag till riksdagen.
I utskottets betänkande 1990/91:SoU23 om folkhälsofrågor i anledning av regeringens proposition 1990/91:175 behandlades vissa frågor rörande hälsovårdhem och hälsohem. Utskottet redogjorde på s. 38 i betänkandet för den verksamhet som bedrivs vid hälsohem och för regeringens avsikt att uppdra åt tillsynsutredningen (S 1987:03) att bereda frågan om att särskilja hälsovårdshem, dvs. de hälsohem som bedriver vård och behandling, från annan hälsohemsverksamhet. Tillsynsutredningen har i sitt i augusti 1991 avlämnade slutbetänkande (SOU 1991:63) föreslagit att all enskild hälso- och sjukvårdsverksamhet skall omfattas av hälso- och sjukvårdslagen. Remissförfarandet har nyligen avslutats.
I sitt betänkande 1991/92:SoU5 behandlade utskottet senast motioner inom alternativmedicinens område. I avvaktan på regeringens förslag med anledning av alternativmedicinkommitténs förslag (SOU 1989:60--63) ansåg utskottet att riksdagen inte borde göra några uttalanden i de då aktuella frågorna. Motionerna avstyrktes.
Frågan bereds fortfarande i regeringskansliet. Någon proposition är inte aviserad.
Utskottet gör följande bedömning.
I avvaktan på att beredningen slutförs av alternativmedicinkommitténs och tillsynsutredningens förslag bör riksdagen inte göra några uttalanden i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför motionerna So438 yrkandena 19 och 20 (s) och So441 (s).
Plötslig spädbarnsdöd
I motion So404 av Kenth Skårvik (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om dels ökad forskning kring plötslig spädbarnsdöd (yrkande 1), dels information till sjukvårdens personal om plötslig spädbarnsdöd (yrkande 2). Motionären anför att för drabbade anhöriga är plötslig spädbarnsdöd en tragedi och en gåta. Man ställer sitt hopp till forskningen, vilken dock behöver förstärkning om sjukdomens orsaker skall kunna spåras inom rimlig tid. I motion Ub474 av Eva Zetterberg m.fl. (v) finns också en begäran om tillkännagivande till regeringen om sjukvårdens behov av information om sjukdomen och behovet av ekonomiskt stöd till anhörigföreningar (yrkande 4). (Yrkandena 1--3 i motionen om ökade forskningsanslag till Medicinska forskningsrådet behandlas av utbildningsutskottet.)
Socialstyrelsen har i en rapport, Plötslig spädbarnsdöd i Sverige 1985--1990, redovisat visst statistiskt material och en del slutsatser. Slutredovisningen av materialet kommer att innefatta också år 1991, varefter studien direkt skall gå över i en nordisk treårsstudie av plötslig spädbarnsdöd.
Socialstyrelsen har 1991 givit ut en informationsskrift som förmedlar fakta kring plötslig spädbarnsdöd till drabbade föräldrar. Skriften behandlar också känslomässiga reaktioner och praktiska frågor kring dödsfallet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar uppfattningen att det är viktigt med information och stöd till anhöriga i samband med plötslig spädbarnsdöd. Socialstyrelsen har nyligen givit ut en informationsskrift i dessa frågor, och ytterligare arbete pågår för att följa utvecklingen av och söka orsaken till plötslig spädbarnsdöd. Riksdagen bör emellertid inte prioritera mellan olika forskningsprojekt utan detta bör göras av de anslagsbeviljande myndigheterna. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So404 (fp) och Ub474 (v) yrkande 4.
Reumatism hos barn
I motion So406 av Lars Sundin (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om behovet av förbättrad vård av barn med reumatiska sjukdomar. I motionen anförs att det behövs ett nationellt centrum för barnreumatologi. Dessutom krävs enligt motionären särskilda insatser för barnreumatologin på regional nivå och på länsnivå eftersom bristerna är stora både organisatoriskt och resursmässigt.
Utskottet har flera gånger tidigare behandlat motioner om reumatiska sjukdomar. I utskottets betänkande 1991/92:SoU5 (s. 25) finns en utförlig redogörelse vartill hänvisas. I betänkandet 1991/92:SoU4 (s.73) uttalade utskottet sammanfattningsvis att hur vården för olika sjukdomar skall organiseras är en fråga för huvudmännen inom hälso- och sjukvården och inte riksdagen. En motion liknande den nu aktuella avstyrktes.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller uppfattningen att frågan hur vården för olika sjukdomar skall organiseras är en fråga för sjukvårdshuvudmännen och inte för riksdagen. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So406 (fp).
Anorexi och bulimi
I motion So456 av Margitta Edgren (fp) hemställs att riksdagen ger regeringen förslag om anorexia- och bulimivården mot bakgrund av vad i motionen anförs. Motionären anför att föräldrar upplever sig helt utlämnade och ensamma utan stöd eller hjälp från samhället. De har kanske fått besked att det inte finns plats på sjukhus eller någon behandling att ge för deras sjuka tonårsbarn. Motionären anser att sjukdomen måste hanteras med större insatser än hittills. Patienterna borde inte delas mellan barnpsykiatri och vuxenpsykiatri.
I sitt betänkande 1990/91:SoU4 (s. 70) behandlade utskottet senast en motion om vården av patienter med ätsjukdomar vartill hänvisas. Sammanfattningsvis delade utskottet motionärens uppfattning att de som drabbas av anorexia och bulimi måste få en god vård. Utskottet uttalade att det inte ankommer på riksdagen att pröva frågor om organisationen av anorexia- och bulimivården och vilka insatser som kan behövas inom vården. Utskottet ansåg att resultatet av psykiatriutredningens arbete borde avvaktas innan riksdagen överväger initiativ i frågan.
Psykiatriutredningen (S 1989:01), som kommer med sitt slutbetänkande sommaren 1992, kommer enligt uppgift att behandla bl.a. frågan om bristande vårdresurser för patienter med ätstörningar. Utredningen har i sitt betänkande På väg -- exempel på förändringsarbeten inom verksamheten för psykiskt störda (SOU 1991:47) -- redovisat verksamhetsbeskrivningar för olika specialiserade delområden som måste täckas in om psykiskt stördas samlade behov av service, stöd och vård skall kunna tillgodoses. Här beskrivs bl.a. Anorexienheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala (s. 27). Enheten tar emot patienter från hela landet och fungerar som en mobil resurs. De patienter som rekryteras till behandlingen är -- enligt beskrivningen -- starkt motiverade eftersom de har stått på väntelista ca tre år och deras problem inte har kunnat avhjälpas i hemlandstingen.
Vid Huddinge sjukhus har nyligen startats ett anorexicentrum som kommer att kunna ta emot 20--25 patienter.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin inställning i denna fråga och avstyrker därför motion So456 (fp).
Vård av tonåringar på sjukhus
I motion So497 av Monica Öhman m.fl. (s) begärs tillkännagivande till regeringen dels om vad i motionen anförts om behovet av att utbilda personal som vårdar tonåringar på sjukhus (yrkande 1), dels om vad i motionen anförts om behovet av att det inom sjukhusen, utöver adekvat medicinsk behandling, ges stöd som värnar om fortsatt god utveckling för den unga människan (yrkande 2). Motionären anför att barn upp till 12 års ålder har rätt till förskole- och fritidshemsaktiviteter i form av lekterapi när de vistas på sjukhus (18 § socialtjänstlagen). För tonåringar finns emellertid ingen sådan laglig rätt till aktiviteter som slår vakt om deras fortsatta utveckling. Motionärerna anför att det händer att ungdomar hamnar på en långvårdsavdelning efter t.ex. en trafikolycka som har lett till en förlamning. De anser att det är på tiden att det också i Sverige utvecklas en kompetens att på bästa sätt vårda ungdomar på sjukhus med hänsyn tagen till såväl den medicinska särarten som till att förebygga sociala, psykologiska och andra utvecklingsskador hos den unga människan.
Numera finns fem barnmedicinska specialiteter, nämligen barn- och ungdomsmedicin, barn- och ungdomsallergologi, barn- och ungdomsneurologi med habilitering, barn- och ungdomskardiologi samt neonatologi. Socialstyrelsen utarbetar för närvarande målbeskrivningar för de olika specialiteterna.
Enligt uppgift från socialstyrelsens föredragande läkare i barn- och ungdomsmedicin har lekterapiavdelningarna på sjukhus under senare år anpassats också till tonåringars behov. På barn- och ungdomsklinikerna på sjukhus vårdas vanligen barn upp till 18 års ålder och i vissa fall upp till 20 års ålder om patienten har en kronisk sjukdom och har vårdats på kliniken tidigare.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser att det är viktigt att ungdomar som vårdas långa perioder på sjukhus förutom en god vård och behandling får ett gott allmänt omhändertagande. De barnmedicinska specialiteterna omfattar inte bara barn utan också ungdomar. Barn- och ungdomsklinikerna på sjukhus anpassas också alltmer till ungdomars behov. Det ankommer dock inte på riksdagen att pröva frågor om hur vården skall organiseras eller utföras. Motion So497 avstyrks därför.
Familjär amyloidos ("Skelleftesjukan")
I motion So426 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om behovet av ökad forskning kring sjukdomen familjär amyloidos. Motionärerna anför att det för närvarande saknas långsiktiga ekonomiska resurser för att kunna bekämpa och lindra sjukdomen men att det är viktigt att sådan forskning intensifieras.
Familjär amyloidos med polyneuropati (internationell förkortning FAP) kallas också Skelleftesjukan. FAP är en nedärvd sjukdom som leder till inlagring av amyloid (stärkelse) i olika organ och vävnader vilket leder till en svår polyneuropati, mag-tarmbesvär, ledningshinder i hjärtat och synnedsättning på grund av inlagring i ögats glaskropp. Det första svenska fallet diagnostiserades i Umeå år 1965. Efter hand har FAP diagnostiserats i ca 250 fall, de flesta bosatta i Skellefteå--Piteåområdet. Sjukdomen är dubbelt så vanlig bland män som bland kvinnor. (Källa: Överläkaren Gösta Holmgren, avdelningen för klinisk genetik, regionssjukhuset i Umeå m.fl. i Läkartidningen 1988 nr 44.)
Utbildningsutskottet behandlade förra året ett liknande motionsyrkande i sitt betänkande 1990/91:UbU13 (s. 35) och framhöll då att riksdagen inte bör göra uttalanden om bidrag från forskningsråd när det gäller särskilda forskningsprojekt.
Utskottet gör följande bedömning.
Socialutskottet instämmer i utbildningsutskottets bedömning att riksdagen inte bör uttala sig om bidrag från forskningsråd för särskilda forskningsprojekt. Motion So426 (s) avstyrks därför.
Centrum för svårt hjärnskadade
I motion So437 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om inrättande av ett center för diagnostik och rehabilitering av patienter med svåra skall-/hjärnskador. Motionärerna anför att det akuta omhändertagandet av skadade är tillfredsställande i Sverige, medan den initiala eftervården och rehabiliteringen är eftersatta områden. Genom koncentration av resurser kan både prognos och fortsatt vård bestämmas. Forskning och utbildning bör också ske vid ett sådant center.
Flera gånger tidigare har liknande motionsyrkanden behandlats. För en utförlig redovisning hänvisas till utskottets betänkande 1990/91:SoU12 (s. 70--72). Utskottet erinrade förra året om sina tidigare uttalanden att detta var ett eftersatt vårdområde samt att det var angeläget att omhändertagandet och rehabiliteringen av denna patientgrupp utvecklas och förbättras. Motionerna avstyrktes dock (res. fp).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och avstyrker därför motion So437 (s).
Behandling av tortyrskadade flyktingbarn
I motion So492 av Georg Andersson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om insatser för tortyrskadade flyktingbarn. Motionärerna anser att större uppmärksamhet måste ägnas åt förekomsten av tortyrskador, särskilt beträffande barnen. De mycket begränsade behandlingsresurserna som finns idag är helt otillräckliga. Motionärerna anser det angeläget att ett åtgärdsprogram utarbetas för att kartlägga och på ett tidigt stadium ge adekvat behandling av tortyrskadade barn.
Utskottet har senast behandlat en motion med ett krav på ett center för tortyroffer i sitt betänkande 1991/92:SoU5 (s. 38), där utskottet noterade att frågan var föremål för överväganden i psykiatriutredningen. Regeringen hade nämligen överlämnat en riksdagsskrivelse med ett tillkännagivande till utredningen.
På uppdrag av regeringen har socialstyrelsen inhämtat aktuell kunskap om hälsoläget hos flyktingbarn och flyktingungdomar samt skilda verksamheter för dem. I en huvudrapport och nio delrapporter, bl.a. en om flyktingbarn i hälso- och sjukvården, har styrelsen i april 1991 redovisat sin bedömning av tillgångar och brister. Rapporten innehåller förslag om vad som kan göras för att åstadkomma ett bättre mottagande och en bättre omsorg. Avsikten är att rapporten (inkl. delrapporterna) skall utgöra underlag för regeringens, landstingens, kommunernas samt olika myndigheters och organisationers fortsatta utvecklingsarbete med flyktingbarn i fokus.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet erinrar om sitt tidigare tillkännagivande om att regeringen borde överväga hur staten kan stödja en uppbyggnad av stödverksamheter för flyktingar och invandrare med svåra psykiska och fysiska skador. Socialstyrelsen har därefter utarbetat en rapport om hälsoläget hos flyktingbarn och flyktingungdomar. Det pågår nu beredningsarbete inom regeringskansliet med anledning av rapporten. Utskottet förutsätter att dessa frågor beaktas i den interdepartementala arbetsgrupp som följer tillämpningen av barnkonventionen i Sverige och skall avge rapport till FN i september 1992. Motion So492 (s) avstyrks därför.
Kvinnosjukvård
I motion So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) anförs inledningsvis att hälsoproblem som är typiska för kvinnor inte alltid får den uppmärksamhet inom forskning, hälso- och sjukvård och politik som motsvarande mer manliga sjukdomar. Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen vad i motionen anförts om livmoderframfall och inkontinens (yrkande 3). De anför att det är viktigt att kunskapen om nyare och effektivare behandlingsmetoder, såväl kirurgiska som icke kirurgiska för inkontinensbehandling sprids ut i sjukvården så att dessa tillstånd kan behandlas utan orimliga väntetider. Motionärerna begär också ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om bröstcancer (yrkande 4). De anser att det föreligger brister i eftervården för bröstcanceropererade kvinnor såvitt gäller omvårdnad och psykiskt stöd.
I motion A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (båda c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om forskning och behandling av kvinnors sjukdomar (yrkande 19). Motionärerna anser att kvinnors problem för närvarande inte tas på allvar inom sjukvården. Det finns inga vårdgarantier på dessa diagnosgrupper. De anser att resurser och forskning i högre grad skall inriktas på sjukdomar som drabbar kvinnor mest. I läkarutbildningen bör kvinnors sjukdom och bakgrund även tas med i ökad utsträckning, enligt motionärerna.
I motion So419 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.
Utskottet har tidigare behandlat olika motionsyrkanden om kvinnosjukvård liknande de nu aktuella, bl.a. i betänkandena 1990/91:SoU4 (s. 42 f.) och 1991/92:SoU5 (s. 33 f.) vartill hänvisas. I det förra betänkandet konstaterade utskottet att ett kvinnomedicinskt forskningscentrum inrättats vid Karolinska institutet samt att ett särskilt regeringsuppdrag som berörde kvinnors hälsa hade lämnats till socialstyrelsen. Socialstyrelsen överlämnade den 12 april 1991 en rapport över uppdraget till socialdepartementet. I rapporten anfördes bl.a. följande:
Olika forsknings- och andra undersökningsresultat visar att sjukdomsmönstret förändrats och att särskilt ryggbesvär och annan värk ökat särskilt bland kvinnor. Livsstilssjukdomar (cancer, hjärt- och kärlsjukdomar) har också ökat bland kvinnorna. På senare tid har ett nytt begrepp, de s.k. frustrationssjukdomarna, uppmärksammats.
När det gäller skadeverkningar av tobak och alkohol är kvinnor också mer utsatta än män. Kvinnor har t.ex. en mycket lägre toleransgräns än män, innan skadeverkningar inträder vid bruk av tobak och alkohol.
Det är således så att kvinnors sjukdomar, symtom och skador ofta är förorsakade av ett samspel av betingelser som arbetsbelastning, omsorgsansvar, förslitningseffekter, låga löner, långa arbetsdagar, monotona jobb och lågt inflytande. Kvinnors totala livsvillkor har dock varit förhållandevis lite uppmärksammade när det gällt att söka förklaringar till kvinnors ohälsa och sjukdomar.
Mot denna bakgrund är det väsentligt att djupare belysa hur dagens levnadsförhållanden påverkar kvinnorna i syfte att förebygga hälsoproblem. Vidare är det viktigt att utveckla insatserna för tidig rehabilitering. Stor uppmärksamhet bör riktas mot de psykologiska, emotionella och sociala aspekterna.
Socialstyrelsen planerar nu för en konferens kring kvinnors ohälsa sedd i brett socialt och medicinskt perspektiv. Styrelsens avsikt är att inbjuda föreläsare som företräder medicinska, psykologiska, arbetsmiljö- och folkhälsopolitiska ståndpunkter. Konferensen skall dokumenteras och materialet spridas till berörda för att medverka till kunskapsutveckling och kunskapsuppbyggnaden kring dessa frågor.
Socialstyrelsen kommer också att inom ramarna för ett folkhälsoarbete följa och utvärdera hälsoläget beträffande kvinnor.
Regeringen beslutade den 6 juni 1991 att lägga socialstyrelsens rapport till handlingarna.
I det senare betänkandet (1991/92:SoU5) ansåg utskottet att riksdagen inte borde föregripa den nya regeringens förslag inom hälso- och sjukvårdens område. Enligt uppgift planerar socialstyrelsen att anordna en konferens om kvinnors hälsa till hösten 1992.
Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut, Spri, har givit ut en rapport om kvinnosjukvård inom Dagmar 50-projektet (Spri-rapport 310). Projektet är gemensamt för staten och Landstingsförbundet och det syftar till att öka tillgänglighet och kapacitet i vården. Arbetets inriktning fastställdes i samband med den s.k. Dagmaröverenskommelsen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen för år 1990. Kvinnosjukvården är ett av sex medicinska verksamhetsområden som ledningsgruppen för Dagmar har beslutat att uppmärksamma särskilt. I rapporten redovisas resurserna och deras användning på kliniknivå. Syftet är att stimulera till diskussion om hur man kan organisera och producera sjukvård.
Kirurgisk behandling av urininkontinens hos kvinnor och kirurgisk behandling av prolaps (framfall) är två verksamheter som omfattas av 1992 års vårdgaranti (se Allmänna råd från socialstyrelsen 1991:11).
När det gäller bröstcanceropererade kvinnor har utskottet tidigare uttalat att det behövs en god eftervård som bör inkludera rehabilitering i form av hjälpmedel och stödinsatser. Även det kurativa stödet för de bröstopererade kvinnorna är viktigt. Frågan om hur eftervården av bröstopererade skall bedrivas och hur den bör organiseras var emellertid, enligt utskottet, frågor som det inte ankommer på riksdagen att pröva (1990/91:SoU4 s. 49).
Frågan om hälsokontroller för tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år har också den behandlats tidigare, senast i utskottets betänkande 1991/92:SoU5 (s. 35) vartill hänvisas. Sammanfattningsvis anförde utskottet att den dominerande uppfattningen om regelbundna undersökningar av personer utan symtom -- s.k. hälsokontroller -- är att sådana kontroller har ett begränsat värde, bl.a. i förhållande till de höga kostnaderna.
Folkhälsoinstitutet som inrättas den 1 juli 1992 (prop. 1990/91:175, SoU23, rskr. 376, dir. 1991:77 och dir. 1991:96) skall omsätta hälsopolitiska initiativ i programarbete eller verka för att så sker inom andra organisationer. Inledningsvis skall institutet bygga upp program för områdena alkohol och droger, tobak och olycksfallsskador samt program för särskilda grupper -- till att börja med för barn och ungdom samt utsatta kvinnor. I propositionen (s. 16--17, s. 80--81) anges bl.a. att livsvillkoren för män och kvinnor är mycket olika. Kvinnors sjukdomar, symtom och skador orsakas av ett samspel av betingelser som arbetsbelastning med förslitningseffekter, låg lön, långa arbetsdagar, monotona jobb, litet inflytande och omsorgsansvar. Kvinnornas sjukfrånvaro har under 1980-talet ökat mer än männens. Alkohol- och tobakskonsumtion har ökat bland kvinnor.
Programutskottet Kvinnors hälsa har nyligen givit sina synpunkter till organisationskommittén för Folkhälsoinstitutet på hur arbetet inom sagda område skall bedrivas inom institutet. Programutskottet ser många angelägna uppgifter för Folkhälsoinstitutet för att förebygga ohälsa hos kvinnor. Institutet behöver driva ett offensivt jämställdhetsarbete inom området Kvinnors hälsa. Den kunskap som finns om strukturella och andra förhållanden som påverkar kvinnors hälsa måste omsättas i praktisk handling enligt programutskottet. Institutet behöver initiera och utvärdera utvecklingsarbete och vara samordnare för lokala och regionala insatser på området. Det finns behov av flervetenskaplig forskning ur kvinnoperspektiv på många områden. Institutets uppgift bör vara att initiera, finansiera, driva, sammanställa och sprida kunskap från sådan forskning. Det kommer att behövas insatser på området Kvinnors hälsa inom överskådlig tid innan män och kvinnor är jämställda vad gäller hälsans villkor, anför vidare programutskottet.
Forskningsrådsnämnden har nyligen utlyst medel för stöd till kvinno- och jämställdhetsforskning under budgetåret 1992/93. Det gäller stöd till forskningsprojekt, bidrag till seminarier, konferenser och andra former av samverkan inom området. Nämnden säger sig särskilt vilja uppmuntra forskningsidéer som breddar kvinno- och jämställdhetsforskningen mot medicinsk kvinnoforskning och teknik. Inom medicinen gäller det därvid, enligt nämnden, att synliggöra förhållandet mellan kvinnors villkor i samhället och kvinnors hälsa.
Även Institutet för framtidsstudier har en särskild inriktning på kvinnohälsa i sitt "Liv- och hälsaprojekt".
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att kvinnosjukvården är eftersatt och att kvinnors särskilda hälsoproblem inte fått tillräcklig uppmärksamhet. Utskottet ser det angeläget att dessa frågor uppmärksammas ytterligare i framtiden. Folkhälsoinstitutet har här en viktig uppgift. Utskottet noterar vidare att Forskningsrådsnämnden och Institutet för framtidsstudier gör särskilda satsningar på projekt med inriktning mot kvinnors hälsa. Socialstyrelsen planerar en konferens kring kvinnors ohälsa sett i ett brett socialt och medicinskt perspektiv. Utskottet utgår från att regeringen utan något initiativ från riksdagens sida noga följer utvecklingen. Motionerna So501 (fp, m, c, kds) yrkande 3 och A805 (c) yrkande 19 avstyrks därför.
När det gäller eftervården av bröstcanceropererade kvinnor vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning och avstyrker motion So501 (fp, m, c, kds) yrkande 4.
Utskottet vidhåller också sin tidigare inställning i frågan om införandet av allmänna hälsokontroller för tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor. Utskottet avstyrker motion So419 (v).
Whiplashskador
I motion So402 av Kenth Skårvik (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om whiplashskadades rätt till adekvat medicinsk vård (yrkande 1). Motionären anför att whiplashskador ofta visar sig först flera år efter t.ex. en trafikolycka. Patienten behandlas kanske av en ortoped när det snarare rör sig om neurologiska problem. Vidare hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen ges direktiv i syfte att få snabbare diagnostiseringar av whiplashskador, av betydelse vid fastställande av invaliditetsgrad (yrkande 2).
Utskottet har tidigare behandlat olika motionsyrkanden rörande olika aspekter på whiplashskador. Bl.a. kan hänvisas till utskottets betänkande 1991/92:SoU5 (s. 30). Motionsyrkandena har avstyrkts med hänvisning till att riksdagen inte bör prioritera mellan olika forskningsprojekt resp. inte uttala sig om behovet av resurser inom sjukvården för bl.a. denna patientgrupp.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin inställning i frågan och avstyrker motion So402 (fp).
Porfyridiagnostik
I motion So414 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om porfyridiagnostiken. Motionären anför bl.a. följande. I Sverige finns omkring två tusen personer som är bärare av anlaget för den ärftliga sjukdomen porfyri. Det är en förrädisk sjukdom som kan förlöpa symtomfritt men plötsligt bryta ut i svåra smärttillstånd, förlamningar och psykiska symtom. Utlösande faktorer kan vara intag av alkohol, fasta eller försök till bantning, arbete med lösningsmedel, intag av vissa läkemedel inkl. p-piller, lokalbedövning, narkos eller en period av psykisk påfrestning. Tidig diagnos och rådgivning är av vital betydelse för den som fötts med ett sådant anlag. Det finns i dag endast ett speciallaboratorium för porfyridiagnostik i hela landet -- porfyrilaboratoriet vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Förberedande laboratorieundersökningar görs på andra laboratorier i landet men alla avancerade undersökningar remitteras till S:t Görans sjukhus. Man gör utredningar av alla typer av sjukdomen genom ett 30-tal olika metoder, däribland gendiagnostik. Under förra året gjordes ca 1 000 analyser. Kostnaden för en utredning beräknas idag till ca 3 100 kr. Hittills har verksamheten kunnat subventioneras av andra utredningar och kostnaderna har kunnat stanna vid 600 kr. Speciallaboratoriet fungerar också som ett högspecialiserat kunskapscentrum för porfyrisjukdomar och står för kunskapsspridning om sjukdomen ut i landet. Från och med 1992 skall all verksamhet inom Stockholms läns landsting bära sig själv. De olika enheterna skall konkurrera sinsemellan och köpa och sälja tjänster till varandra. För porfyrilaboratoriet innebär det att man måste debitera alla, också andra landsting, den verkliga kostnaden för porfyriutredningarna. Eftersom porfyridiagnostiken är en verksamhet som med de metoder som finns i dag bör bedrivas vid en riksklinik, anser motionären att regeringen, i samband med kommande förhandlingar med landstingsförbundet, bör försäkra sig om att landstingen av kostnadsskäl inte avstår från att utföra adekvata porfyriutredningar av patienter som kan misstänkas vara bärare av porfyrianlaget.
Utskottet gör följande bedömning.
I socialstyrelsens tillsynsansvar ligger bl.a. att följa upp behovet av förebyggande insatser och ge förslag på för vilka sjukdomar det kan behövas t.ex. screening eller andra åtgärder för att tidigt upptäcka anlag för sjukdomar. Hur vården skall organiseras och vilka resurser som skall ges olika verksamheter bör bestämmas av landstingen och inte av riksdagen. Motion So414 (fp) avstyrks därför.
Epilepsi
I motion So488 av Bo Nilsson m.fl. (s) begärs tillkännagivanden till regeringen om vad som anförts om behovet av ökade samhällsinsatser på epilepsikirurgins område (yrkande 1). Motionärerna hänvisar till att i två vetenskapliga rapporter av medicinska forskningsrådet resp. statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik har påtalats den stora underdimensioneringen av epilepsikirurgi i Sverige. Motionärerna anser att både kostnaderna och effekterna av vård och behandling bör klarläggas. Den utredning som måste föregå en eventuell operation är mycket tids- och resurskrävande. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande till regeringen beträffande behov av inköp av en magnetencefalograf till Karolinska sjukhuset. Enligt motionärerna bör inköp av en magnetencefalograf delvis finansieras med statliga medel. Hela investeringen beräknas kosta cirka 25 milj.kr. (yrkande 2). Magnetencefalografen är en apparat som gör att man kan lokalisera epilepsicentrum med mycket stor precision. Detta möjliggör ett alternativ till den konventionella operationsmetoden på så sätt att operationen kan genomföras med s.k. strålkniv utan narkos och oblodigt. Slutligen hemställs att riksdagen hos regeringen tillkännager att det krävs en specialistgrupp för barn med svårbehandlad epilepsi (yrkande 3). Motionärerna föreslår att en överregional specialistgrupp bildas med särskilt ansvar för dessa barn.
Utskottet har tidigare behandlat motioner om brister i epilepsivården bl.a. i betänkandet 1990/91:SoU4 och senast i betänkandet 1991/92:SoU5 (s. 27) vartill hänvisas. Utskottet konstaterade då att statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) kommit med en rapport om epilepsikirurgi (preliminär upplaga). Också statens medicinska forskningsråd hade under 1991 publicerat en kunskapssammanställning i samma ämne. Socialstyrelsen planerade en rapport om epilepsivården senare under hösten 1991.
SBU har senare under 1991 publicerat en slutlig version av sin rapport. Socialstyrelsens rapport blir, enligt uppgift, förhoppningsvis färdig under sommaren 1992.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet, som förutsätter att pågående utredningsarbete kommer att leda till förbättringar av epilepsivården, konstaterar att utredningsarbete på området fortfarande pågår. Utskottet anser att resultatet av utredningsarbetet, vilket beräknas bli färdigt under innevarande år, bör avvaktas. Något uttalande från riksdagen behövs inte. Motion So488 (s) avstyrks därför.
Amalgam m.m.
I motion So475 av Siw Persson (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts om amalgam. En sådan utredning bör, enligt motionären, snabbt sammanfatta de olika aspekter som finns på amalgamfrågan. Ett liknande yrkande finns i motion So516 av Marianne Andersson m.fl. (c) yrkande 2.
I motion So435 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen ger regeringen till känna att amalgam skall förbjudas som tandlagningsmedel (yrkande 1). Samma motionärer begär att forskningen för att ta fram alternativa tandlagningsmaterial skall intensifieras under en avvecklingsperiod på tre år (yrkande 2). Flera motionärer framställer motionsyrkanden om att riksdagen hos regeringen begär en tidplan för ett fullföljande av riksdagens beslut om att ersätta amalgam med annat tandfyllningsmaterial. Sådana yrkanden finns i motionerna So438 (yrkande 14) av Bo Holmberg m.fl. (s), So442 av Sven Lundberg m.fl. (s), So466 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) och So460 Kenneth Attefors (nyd). Motionärerna säger sig vara medvetna om att socialstyrelsen har i uppdrag att föreslå en avvecklingsplan för amalgam mot bakgrund av när alternativa tandersättningsmaterial bedöms finnas tillgängliga, men motionärerna betonar att detta arbete bör påskyndas.
I motion So486 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om behovet av en samlad redovisning av åtgärder rörande biverkningar av amalgam som tandfyllningsmaterial (yrkande 1). Motionärerna anser att det fortfarande finns många frågetecken kring begreppet "biverkningar av amalgam". I motion So527 av Margareta Winberg m.fl.(s) hemställs att en produktkontroll inklusive biverkningsregister snarast bör upprättas för samtliga tandvårdsmaterial med läkemedelsverket alternativt kemikalieinspektionen som tillsynsmyndighet (yrkande 2).
I motion So486 (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av fortsatt forskning på amalgamområdet (yrkande 2). Motionärerna framhåller att det behövs fortsatt fri forskning. De anför som skäl för detta att det i en nyligen presenterad forskningsrapport anförs att amalgam inte ger några mätbara biverkningar medan andra har motsatta uppfattningar. I motion So516 av Marianne Andersson m.fl.(c) ställs frågan varför så litet görs för att klara ut sambandet mellan flera så kallade diffusa symtom och kvicksilverförgiftning. De framhåller att allt fler forskare och läkare anser att det finns ett samband. Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen om omedelbara åtgärder för att förebygga och behandla kvicksilverförgiftning (yrkande1).
I motion So527 av Margareta Winberg m.fl. (s) hemställs att fortbildning om alternativa tandlagningsmaterial samt amalgamets hälsorisker skall ordnas för verksamma tandläkare (yrkande 4). Motionärerna hemställer också att landstingen bör ordna fortbildning av primärvårdens personal om symptom som kan orsakas av tungmetaller, särskilt kvicksilver från amalgam, samt andra symtom som kan ha sitt ursprung i munhålan (yrkande 6).
I motion So474 av Siw Persson m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att amalgamfria kliniker bör inrättas. Motionärerna anför bl.a. att det hos många patienter finns en så allvarlig överkänslighetsreaktion redan vid enkla åtgärder utan särskild skyddsutrustning att det borde inrättas särskilda specialkliniker regionalt.
Frågan om riskerna vid användningen av amalgam inom tandvården och näraliggande frågor har behandlats av utskottet flera gånger tidigare. I samband med att motionsyrkanden om förbud mot användning av amalgam behandlades anordnade socialutskottet en offentlig utfrågning i oktober 1988 (1988/89:SoU7). Utskottet föreslog att regeringen skulle ges till känna vad utskottet anfört om behovet av utveckling av alternativa tandfyllningsmaterial och forskning för att öka kunskaperna om hälsorisker med amalgam. Vid sin behandling av frågan hänvisade utskottet till socialstyrelsens uppgift att som central expertmyndighet på hälso- och sjukvårdens samt tandvårdens områden lämna råd och föreskrifter i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och till de nya allmänna råden om bl.a. användningen av amalgam. Utskottet konstaterade att socialstyrelsen funnit att amalgam fortfarande kan användas som tandersättningsmaterial i avvaktan på att andra bättre material blir tillgängliga som generell ersättning för amalgam. Utskottet ansåg sig inte kunna förorda något initiativ från riksdagens sida som syftade till förbud helt eller delvis mot användning av amalgam. Införandet av ett förbud innan det finns fullgoda ersättningsmaterial skulle enligt utskottet kunna medföra konsekvenser av allvarlig natur. I stället ansåg utskottet att socialstyrelsens allmänna råd bör styra materialvalet. Utskottet erinrade samtidigt om att tandläkare alltid bör informera patienten om tänkbara alternativ och beakta hans rätt att avböja viss behandling. Utskottet framhöll slutligen att ställningstagandet till amalgamanvändning fortlöpande måste omprövas med nya vetenskapliga rön som underlag. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena. Riksdagen följde utskottet (rskr. 42).
Utskottet konstaterade i höstas i betänkandet 1991/92:SoU5 bl.a. att socialstyrelsen under våren 1991 givit ut allmänna råd (SOSFS 1991:6) om utredning av patienter som sätter sina symtom i samband med kvicksilver från amalgam. De ersätter socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1988:9). De allmänna råden inriktas dels på utredning av patienter, dels på allmänna rekommendationer om användning av amalgam.
Vidare konstaterade utskottet att regeringen genom beslut den 2 maj 1991 uppdragit åt socialstyrelsen att utreda vissa frågor rörande amalgam som tandfyllningsmaterial. Samråd bör ske med bl.a. naturvårdsverket och kemikalieinspektionen. Uppdraget innebär bl.a. att socialstyrelsen bör redovisa i vilken utsträckning nya tandfyllningsmaterial redan finns eller när sådana material, som är tekniskt och biologiskt tillfredsställande, beräknas ha utvecklats och kommer att finnas tillgängliga för generell användning. Vidare bör socialstyrelsen bedöma hur snabbt en avveckling av användningen av amalgam kan ske mot bakgrund av när alternativa tandersättningsmaterial bedöms finnas tillgängliga. Ytterligare en utgångspunkt för socialstyrelsens bedömning av avvecklingstakten bör vara att nuvarande personella resurser inom tandvården inte förutsätts öka. Vidare bör den pågående utvecklingen mot en ökad satsning på individuellt avvägda förebyggande åtgärder kunna fortsätta. Socialstyrelsen bör mot denna bakgrund lämna förslag till hur en avvecklingsplan för användningen av dentala amalgam skulle kunna utformas. Utredningsarbetet bör avslutas senast den 1 maj 1992.
Slutligen konstaterade utskottet att omkring årsskiftet 1991/92 förväntades en rapport från socialstyrelsen från styrelsens och läkemedelsverkets då pågående försöksverksamhet med registrering av biverkningar från dentala material.
Sammanfattningsvis ansåg utskottet i höstas att redovisningen av dessa verksamheter, vilket beräknades ske inom det närmaste halvåret, skulle avvaktas. Utskottet avstyrkte samtliga motioner.
Riksdagen följde utskottet.
Socialstyrelsens försöksverksamhet med registrering av biverkningar från dentala material är numera avslutad "på fältet" men materialet har inte sammanställts. Detta beräknas kunna ske under mars månad i år.
I Uppsala har nyligen inletts ett brett tvärvetenskapligt samarbete mellan tretton olika forskningsinstitutioner med inriktning på miljö- och giftforskning, Tungmetallcentrum. En av de viktigaste uppgifterna för detta centrum blir enligt uppgift att försöka utreda riskerna med kvicksilver i amalgam.
Medicinska forskningsrådet skall i april 1992 hålla en tvådagarskonferens i ämnet "Potential Biological Consequences of Mercury Released from Dental Amalgam". (Biologiska konsekvenser av från dentalt amalgam frigjort kvicksilver).
Regeringsuppdraget till socialstyrelsen att utreda vissa frågor rörande amalgam som tandfyllningsmaterial som skulle redovisas den 1 maj 1992 blir enligt uppgift något försenat beroende på problem med att få fram vissa statistiska uppgifter om amalgamanvändningen.
I Nordiska rådets rekommendation nr 27/1990 angående forskningssamarbete om amalgam rekommenderade rådet Nordiska ministerrådet att genom Nordiska nämnden för odontologisk materialprovning (NIOM), inom ramen för dess ordinarie budget i samarbete med nordiska forskningsinstitutioner och medicinsk expertis, utföra ett forskningsprojekt om amalgam och andra tandfyllningsmaterial.
Nordiska rådets socialutskott har i ett betänkande den 30 januari 1992 noterat att Nordiska institutet för odontologisk materialprovning (NIOM) har företagit ett antal studier om olika tandfyllningsmaterial och patienternas symptom men anser sig inte ha funnit de sökta sambanden vad gäller amalgamets skadlighet. NIOM utreder ett system för registrering av biverkningar av tandläkarbehandling. Utskottet fann mot bakgrund härav att ytterligare åtgärder med anledning av rekommendationen från rådets sida ej var påkallade.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att resultaten av socialstyrelsens försöksverksamhet med registrering av biverkningar från dentala material och styrelsens uppdrag att utreda vissa frågor rörande amalgam som tandfyllningsmaterial ännu inte redovisats. Utskottet anser att beredningen av dessa frågor bör avvaktas. Utskottet utgår även ifrån att frågor som rör forskning om amalgam kommer att övervägas i samband med den kommande beredningen. Utskottet avstyrker därmed motionerna So435 (v), So438 (s) yrkande 14, So442 (s), So460 (nyd), So466 (s), So486 (m), So516 (c) yrkande 1 och So527 (s) yrkandena 2, 4 och 6. Utskottet avstyrker motionerna So475 (fp) och So516 (c) yrkande 2 om en parlamentarisk utredning om amalgam. Utskottet avstyrker också motion So474 (fp).
Barn- och ungdomstandvård
I motion So433 av Ann-Cathrine Haglund (m) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna att tandvårdslagen bör ses över i syfte att underlätta entreprenadlösningar av tandvården för barn och ungdom. Motionären anser att privata tandläkare skall kunna ge barn och ungdom tandvård på samma villkor som folktandvården.
I tandvårdslagen (1985:125) anges att varje landstingskommun skall erbjuda en god tandvård åt dem som är bosatta inom landstingskommunen. Även i övrigt skall landstinget verka för en god tandhälsa hos befolkningen. I lagen anges vidare att folktandvården -- den tandvård som landstinget självt bedriver -- skall svara för dels regelbunden och fullständig tandvård för barn och ungdomar t.o.m. det år då de fyller 19 år, dels specialisttandvård för vuxna, dels övrig tandvård för vuxna i den omfattning som landstinget bedömer lämpligt. Sedan några år tillbaka är barn- och ungdomstandvården fullt utbyggd. Den omfattas inte av tandvårdsförsäkringen men är avgiftsfri för patienten. Fr.o.m. den 1 juli 1991 finns inom barn- och ungdomstandvården dock möjlighet att ta ut avgift av patient som uteblivit från ett avtalat tandvårdsbesök.
Socialförsäkringsutskottet behandlade i höstas i betänkandet 1991/92:SfU2 ett antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1991 och som bl.a. rörde frågor om möjlighet för barn och ungdomar att anlita privatpraktiserande tandläkare. Socialförsäkringsutskottet uttalade bl.a. följande (s. 5).
Utskottet anser det viktigt att konkurrensen inom tandvården ökar. Detta bör ske bl.a. genom att de nuvarande etableringsbegränsningarna för privatpraktiserande tandläkare slopas. Folktandvårdens monopol vad gäller barn- och ungdomstandvård måste även upphöra. En ökad konkurrens kommer att leda till ökad effektivitet men även till ökad valfrihet för patienterna. -- -- -- Utskottet förutsätter med anledning härav att man inom regeringskansliet överväger förändringar inom tandvården och tandvårdsförsäkringen som omfattar etableringsbegränsningsreglerna och villkoren för barn- och ungdomstandvården samt att regeringen så snart som möjligt lägger fram förslag om ändringar i detta system.
Motionerna avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
Utskottet gör följande bedömning.
Enligt regeringsförklaringen skall den grundläggande principen för förnyelsen av de olika välfärdssystemen vara att skilja på offentlig kontroll och finansiering å den ena sidan och produktion genom enskilda, kooperativa eller offentliga producenter å andra sidan. I regeringsförklaringen sägs också att valfriheten för den enskilde måste öka. Utskottet utgår från att även den fråga som motionären tar upp kommer att övervägas i sammanhanget. Utskottet anser att något uttalande från riksdagens sida inte behövs med anledning av motion So433 (m). Motionen avstyrks.
Tandhygienister som fria företagare
I motion So445 av samma motionär (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att nuvarande hinder för tandhygienisters etablering som fria företagare skall tas bort. Motionären anför som exempel att tandhygienister inte får ha eget kostnadsställe hos försäkringskassan utan samlingsräkningar måste gå genom en tandläkare. Vidare får en tandhygienist inte inneha röntgenutrustning -- ett självklart hjälpmedel vid behandlingen -- och inte heller inköpa receptbelagda varor som de behöver vid sin behandling av patienterna.
I proposition 1990/91:138 om vissa tandvårdsfrågor föreslogs bl.a. att tandhygienister som genomgått fastställd utbildning för yrket eller som på annat sätt förvärvat motsvarande kompetens skulle kunna få legitimation för yrket. Den nya regleringen föreslogs träda i kraft den 1 juli 1991. Vidare föreslogs att den prisnedsättning eller kostnadsbefrielse för läkemedel som en patient får enligt lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m. även skall gälla läkemedel som legitimerade tandhygienister kunde komma att förskriva (fluorpreparat eller annat som läkemedelsverkets och socialstyrelsens föreskrifter skulle kunna utvidgas till). Ändringen föreslogs träda i kraft den 1 januari 1992.
Utskottet tillstyrkte propositionen i dessa delar (SoU18.) Riksdagen följde utskottet (rskr. 364).
En motion om anslutning av tandhygienister till försäkringskassan kommer att behandlas av socialförsäkringsutskottet hösten 1992 (Sf266 kds).
Utskottet gör följande bedömning.
I samband med att riksdagen våren 1991 beslutade att tandhygienister skulle kunna få legitimation för yrket beslutade riksdagen också att den prisnedsättning eller kostnadsbefrielse för läkemedel som en patient kan få under vissa förutsättningar även skulle gälla läkemedel som förskrivs av legitimerade tandhygienister. Utskottet utgick också ifrån att socialstyrelsen skulle följa tillämpningen av de nya bestämmelserna.
Utskottet anser att mer erfarenhet av de nya bestämmelserna behövs innan riksdagen överväger någon ändring. Motion So445 avstyrks därmed.
Omsorg om barn och ungdom (F 1--4)
Bidrag till barnomsorg (F 1)
Barnomsorg utanför hemmet omfattar verksamhet för barn i åldern 0--12 år. Denna barnomsorg bedrivs i form av daghem, familjedaghem, deltidsgrupp, öppen förskola, fritidshem och öppen fritidsverksamhet. Den offentliga barnomsorgen är en kommunal uppgift.
Riksdagen fattade år 1985 ett principbeslut om att alla barn över 1 1/2 års ålder senast år 1991 skall få delta i en organiserad förskoleverksamhet (prop. 1984/85:209, SoU 1985/86:5, rskr. 27).
Barn till förvärvsarbetande eller studerande föräldrar skall erbjudas plats i daghem eller familjedaghem. Barn som är i familjedaghem eller vars föräldrar är hemarbetande skall erbjudas möjlighet att delta i öppen förskola eller få plats i deltidsgrupp. Behovet när det gäller daghem kan fyllas av kommunal såväl som privat driven barnomsorg.
I propositionen underströks också att detta inte innebar att kommunerna befriades från sitt ansvar att erbjuda barnomsorg till barn under 18 månader.
Statsbidrag för kommunal barnomsorg utgår från den 1 januari 1988 enligt förordningen (1987:860) om statsbidrag till kommunerna för barnomsorg (ändrad senast 1992:113) för inskrivna barn i följande omsorgsformer och fr.o.m. år 1990 med följande belopp.
Daghem För varje femtontal inskrivna barn 475 000 - varav för barn med behov av särskilt stöd 20 000 - varav för fortbildning av anställda i: * daghem 15 000 * familjedaghem 10 000 * deltidsförskola/öppen förskola 5 000 Därutöver för varje nattöppen avdelning 150 000 Därutöver för varje avdelning med förlängt öppethållande 75 000
Fritidshem För varje femtontal inskrivna barn 210 000 - varav för öppen fritidsverksamhet 25 000 - varav för barn med behov av särskilt stöd 20 000 - varav för fortbildning av anställda i fritidshem/öppet fritidshem 10 000
Deltidsgrupp För varje femtontal inskrivna barn 50 000
Öppen förskola För varje enhet som hålls öppen minst tre dagar per vecka 50 000
Familjedaghem För barn inskrivna minst 7 tim./dag 18 000 För barn inskrivna mindre än 7 tim./dag 8 000
Statsbidragen till alternativa daghem och fritidshem beräknas enligt samma regler som för kommunalt driven verksamhet. De delar som avser insatser för barn med behov av särskilt stöd resp. fortbildning förmedlas av kommunen till den som driver barnomsorgen endast i den mån denne har kostnader för den verksamhet som avses.
Statsbidragen beviljas och betalas ut av socialstyrelsen. Förskott lämnas med 75 % av statsbidraget för året före bidragsåret. Förskottet betalas ut med en fjärdedel i vardera april, juli och oktober under bidragsåret samt i januari året efter bidragsåret. Slutavräkning sker i april året efter bidragsåret.
Statsbidraget till barnomsorgen finansieras över statsbudgeten som tillförs en särskild socialavgift från arbetsgivare och egenföretagare. Avgiften uppgår till 2,2 % av avgiftsunderlaget.
I budgetpropositionen framhåller socialministern att familjedaghemsverksamheten i många fall kan bedrivas på ett bättre och rationellare sätt om dagbarnvårdaren eller flera dagbarnvårdare tillsammans förhyr en särskild lokal för sin verksamhet. Han anser därför att statsbidrag till familjedaghem skall kunna lämnas även i de fall en eller flera dagbarnvårdare gemensamt bedriver familjedaghemsverksamhet i lokaler utanför det egna hemmet. Detta bör gälla fr.o.m. kalenderåret 1992. Socialministern förutsätter att socialstyrelsen kan vidta den ändring som behövs i sina föreskrifter om statsbidrag till kommunerna för barnomsorg (SOSFS 1991:3).
En lag om rätt till barnomsorg m.m.
I motion So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur alla barns rätt till förskola skall lagfästas (yrkande 3). I motionen framhålls bl.a. att målet en fullt utbyggd barnomsorg nu är nära, varför rättigheten bör lagfästas. Utan denna rätt kan barn komma att ställas utan barnomsorg.
Samma yrkande återfinns i motion So612 av Lars Werner m.fl. (v) yrkande 4. I motionen hemställer motionärerna också att riksdagen beslutar att barnomsorgen skall vara fullt utbyggd till den 1 januari 1994 enligt vad som anförs om full behovstäckning av förskoleplatser (yrkande 5). Motionärerna framhåller:
En utbyggd barnomsorg är i dag en absolut förutsättning för jämställdhet mellan män och kvinnor. Den är också en förutsättning för att föräldrarna skall kunna förvärvsarbeta i trygg förvissning om att deras barn får en god omvårdnad. Men framför allt är god omsorg, stöd och stimulans en förutsättning för att barnen skall kunna bygga upp en beredskap för skolan och vuxenlivet.
Aktionsgruppen för barnomsorg föreslog i sitt betänkande (1990:80) Förskola för alla barn 1991 att det införs en lagstiftad rätt till plats i daghem eller familjedaghem för alla barn från 18 månaders ålder till skolåldern med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar. Barn i behov av särskilt stöd skall enligt aktionsgruppen även fortsättningsvis med förtur anvisas plats i förskola. Denna lagstiftade rätt föreslogs träda i kraft senast den 1 januari 1993.
Aktionsgruppen föreslog också att den allmänna förskolan skulle utvidgas till att gälla för 5-åringar från och med höstterminen 1993 och för 4-åringar från och med höstterminen 1994. Den senare tidpunkten gällde också för införandet av en öppen förskoleverksamhet för barn under 4 års ålder som inte finns i daghem.
Lagstiftningsfrågan borde enligt aktionsgruppen lösas genom en ändring i socialtjänstlagen.
Utskottet har flera gånger behandlat motioner med liknande innehåll. Senast skedde detta i betänkandet 1991/92:SoU12. Där påpekades bl.a. att enligt SCB:s barnomsorgsundersökning 1991 (s. 9) var efterfrågan på nya platser, dvs. det ej tillgodosedda behovet, 56 000 platser i kommunal omsorg och 5 000 i alternativa daghem. Utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen hade under sista året till 1991 varit större än efterfrågeökningen, och för första gången på tre år hade "kön" minskat.
Utskottet gjorde följande bedömning:
Genom propositionens förslag till ändrade statsbidragsvillkor för alternativa daghem och fritidshem och genom de förslag från regeringen om ytterligare vidgning av statsbidragsgivningen som aviserats i propositionen kommer trycket på den kommunala barnomsorgen att minska. Kommunerna får därigenom väsentligt bättre möjligheter att tillgodose efterfrågan från familjer som föredrar kommunal barnomsorg. Något behov av en lagstadgad rätt till kommunal barnomsorg finns därmed inte.
Utskottet avstyrkte de då aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 85).
I budgetpropositionen (s. 154) framhålls att utbyggnaden av barnomsorgen fortgår. Avsikten är att alla förskolebarn från ett och ett halvt års ålder skall få delta i någon form av förskoleverksamhet. Deltagandet innebär att plats erbjuds i daghem, familjedaghem, deltidsgrupp eller att barn erbjuds att delta i öppen förskoleverksamhet beroende på föräldrarnas förvärvsarbete eller studier och barnens behov.
I ett svar på en muntlig fråga i riksdagen den 20 februari 1992 framhöll socialministern att om den kommunalekonomiska kommitténs förslag genomförs är det nödvändigt att överväga en lagstiftning om barnomsorg för att säkerställa att kommunerna fullgör sina skyldigheter mot barnfamiljerna (prot. 1991/92:67 s. 25 och 26).
Utskottet gör följande bedömning.
Genom de nyligen ändrade statsbidragsvillkoren för alternativa daghem kommer trycket på den kommunala barnomsorgen att minska. Kommunerna får därigenom bättre möjligheter att tillgodose efterfrågan från familjer som föredrar kommunal barnomsorg.
Utskottet erfar att frågan om lagstiftning och dess framtida utformning kommer att övervägas inom regeringskansliet i samband med den aviserade propositionen angående den kommunala ekonomin.
Utskottet avstyrker motionerna So232 (s) yrkande 3 och So612 (v) yrkande 4. Även yrkande 5 i den senare motionen avstyrks.
Resurser till barnomsorgen m.m.
I motion So612 (v) begärs ett tillkännagivande om resurser till kommunernas utbyggnad av barnomsorgen (yrkande 6) och om att arbetsgivarnas bidrag -- barnomsorgsavgifterna -- fullt ut skall användas till barnomsorgen (yrkande 12).
Motionärerna framhåller att barnomsorgen år 1980 till 43 % finansierades av statsbidrag. År 1989 var andelen nere i 36 %. Detta är enligt motionärerna pengar som behövs i kommunerna. Regeringen vill för år 1993 minska statsbidragen till kommunerna med 7,5 miljarder kronor. Vänsterpartiet motsätter sig detta och anser att kommunerna behöver dessa pengar bl.a. till utbyggnad av barnomsorgen. Barnomsorgsavgift tas ut av alla arbetsgivare och egenföretagare. Staten beräknar att ta ut 14,5 miljarder kronor, men av detta går enligt budgeten bara 13 miljarder till barnen och 1,5 miljarder till annat än barnomsorg. Enligt en beräkning som gjorts av Svenska kommunaltjänstemannaförbundet (SKTF) är den summa som staten undanhållit barnomsorgen nu uppe i mellan 25 och 30 miljarder. Motionärerna anser att de pengar som arbetsgivarna betalar i barnomsorgsavgifter skall gå till landets barnomsorg.
I betänkandet 1990/91:SoU12 behandlade utskottet förra våren en motion från Vänsterpartiet om att öka statsbidraget för barnomsorg med 1100 000 000. Utskottet ansåg då att det inte fanns utrymme för den höjning som föreslogs och avstyrkte därför motionen. I sammanhanget konstaterades att statsbidraget till barnomsorgen höjdes den 1 januari 1990 men att någon uppgift om de faktiska kostnaderna för detta år inte då fanns tillgänglig.
Frågan om användningen av barnomsorgsavgifterna behandlade utskottet senast i betänkandet 1991/92:SoU12. Utskottet framhöll att barnomsorgsavgifterna förs till staten för finansiering av statsbidrag till barnomsorgen (5 § lagen 1981:691 om socialavgifter). Anslaget F 1. Bidrag till kommunal barnomsorg i statsbudgeten, femte huvudtiteln, är ett förslagsanslag som får överskridas. Hur mycket av anslaget som används är beroende av i vilken utsträckning barnomsorgen byggs ut. Socialstyrelsen beräknar medelsbehovet utifrån styrelsens statistik över utbetalda statsbidrag, kommunernas barnomsorgsplaner och SCB:s barnomsorgsundersökning. Enligt utskottets uppfattning påkallade motionen ingen åtgärd av riksdagen utan avstyrktes.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser att det inte finns utrymme för någon höjning av statsbidraget till barnomsorg. I fråga om användningen av barnomsorgsavgiften vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning och anser inte att motionen i den delen påkallar någon åtgärd. Motion So612 (v) yrkandena 6 och 12 avstyrks.
Statsbidrag för dagbarnvårdares egna barn m.m.
I motion So613 av Roland Larsson (c) yrkas ett tillkännagivande om statsbidrag för dagbarnvårdarnas egna barn. Motionären antar att regeringen av samhällsekonomiska skäl inte lagt fram något förslag som tillgodoser motionären. Detta är beklagligt särskilt som regeringens beräkningar av kostnaderna för ett genomförande av förslaget i motionen bygger på delvis felaktiga förutsättningar och uppskattas till ett alldeles för högt belopp. Det blir fråga om ett successivt genomförande på några års sikt. Några ökade anslag i budgeten för 1992/93 behövs inte enligt motionären.
I motion So607 av Inger René och Karin Falkmer (m) begärs ett tillkännagivande om begränsning i yrkesförbudet för dagbarnvårdarna. Enligt motionärerna bestämmer varje kommun hur många barn en dagbarnvårdare kan ta emot. Det är beroende av barnens vistelsetid, barnens åldrar och också beroende på hur många egna barn som vistas i hemmet. För varje eget barn dagbarnvårdaren får måste hon därför minska sin yrkesarbetstid. Då minskar givetvis också lön, sjukersättning och ATP-poäng. Det naturliga är att skipa rättvisa genom att låta dagbarnvårdarens barn stå i barnomsorgskö som alla andra barn. När de är framme i kön placeras de i det egna hemmet. Föräldrarna betalar den kommunala barnomsorgstaxan och dagbarnvårdaren, dvs. mamman eller pappan, får lön där samtliga barn räknas in. Då diskrimineras inte längre dagbarnvårdarna, och näringsförbudet är upphävt, framhåller motionärerna.
Frågan om statsbidrag för dagbarnvårdares egna barn behandlades av utskottet senast i betänkandet 1991/92:SoU12. Utskottet framhöll:
Enligt propositionen är det regeringens avsikt att ändra statsbidragsreglerna så att statsbidrag utgår för dagbarnvårdarnas egna barn på samma villkor som gäller för andra yrkesarbetandes barn. Utskottet vill också erinra om att kommande förslag från den kommunalekonomiska kommittén förväntas innebära mer generella statsbidrag som ger kommunerna större frihet att stödja olika former av barnomsorg.
Med hänvisning härtill avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.
I ett frågesvar den 12 november 1991 framhöll socialministern att han då inte kunde precisera tidpunkten när regeringens olika åtgärder kunde skapa ekonomiskt utrymme för denna reform (prot. 1991/92:23 s. 20).
I 1992 års budgetproposition finns inga förslag i denna del.
Kommunalekonomiska kommittén har föreslagit att detta anslag skall inordnas i ett nytt generellt statsbidragssystem (SOU 1991:98). En proposition i frågan avses lämnas till riksdagen våren 1992.
Utskottet gör följande bedömning.
När det gäller statsbidrag till dagbarnvårdares egna barn erinrar utskottet om att regeringen förklarat sig ha för avsikt att ändra statsbidragsreglerna så att statsbidrag utgår för dagbarnvårdarnas egna barn på samma villkor som gäller för andra yrkesarbetandes barn. Den kommunalekonomiska kommitténs förslag innebär dock att statsbidraget till barnomsorg inordnas i ett generellt statsbidragssystem, vilket ger kommunerna större frihet att stödja olika former av barnomsorg. Förslaget bereds i regeringskansliet, och en proposition har aviserats till senare i vår. Utskottet utgår från att regeringen i samband med denna proposition eller vid annat lämpligt tillfälle återkommer till riksdagen med förslag som möjliggör ifrågavarande reform. Motion So613 (c) avstyrks därmed. Även motion So607 (m) avstyrks.
Kvalitet i barnomsorgen m.m.
I motion So232 (s) begärs ett tillkännagivande om principerna för rättvisa, kvalitet och valfrihet i barnomsorgen (yrkande 2). Motionärerna anför bl.a.:
Förskolan har byggts ut kraftigt under 1980-talet, kvaliteten har höjts och valfriheten ökat. Mot bakgrund av detta anser motionärerna att det nu är angeläget att lägga fast kvalitetskraven för all barnomsorg oavsett huvudman.
Sociala och pedagogiska mål med utgångspunkt i 1 § socialtjänstlagen skall enligt dem styra innehållet i all barnomsorg. Den personal som arbetar med barnen måste ha sådan utbildning och erfarenhet att barnens behov av omsorg och pedagogisk verksamhet kan tillgodoses. Lokalstandarden och utemiljön måste vara goda. Barngruppernas sammansättning och storlek måste vara väl avvägda. Barnomsorgen bör finnas tillgänglig i det område där man bor. Intagning till förskolan bör ske från den kommunala barnomsorgskön. Föräldraavgifterna i de alternativa verksamheterna måste ligga i nivå med de avgifter som gäller i den kommunala barnomsorgen. En förutsättning för att statsbidrag skall utgå till alternativ verksamhet är att den finns upptagen i kommunens barnomsorgsplan. Kommunen skall också ha ett ansvar för att verksamheten håller samma kvalitet som jämförbar kommunal verksamhet. Det planerade institutet för kvalitetskontroll inom socialtjänsten kan vara en hjälp för kommunerna i detta arbete, framhåller motionärerna. I budgetpropositionen läggs förslag om att ge statsbidrag till familjedaghemsverksamhet, som bedrivs i för ändamålet förhyrd lokal. Detta är enligt motionärerna inte vad som avses med familjedaghem, där omsorgen om barnen skall ske i dagbarnvårdarens hem kompletterad med öppen förskola och deltidsförskola. Föräldrar väljer denna form av barnomsorg just för dessa speciella kvaliteters skull. I stället är regeringen på väg att tillskapa någon form av "lågprisvariant" av daghem utan ledning av pedagogiskt utbildad personal, en hybrid som varken är familjedaghem eller daghem. Bland Socialdemokraternas viktiga kvalitetskrav återfinns kravet på att personalen skall ha både utbildning och erfarenhet, varför motionärerna inte kan acceptera förslaget i budgetpropositionen.
I samma motion finns också ett yrkande om en översyn av vilket lagstöd som krävs för att garantera rättssäkerhet, sekretess, lika-behandling-principen, uppföljning och kvalitetskontroll när kommuner lämnar över verksamhet till andra huvudmän, genom tilläggsdirektiv till socialtjänstkommittén (yrkande 4).
I motion So612 (v) begärs förslag till ett regelsystem för privat barnomsorg i fråga om kravet på trygghet och kvalitet i barnomsorgen (yrkande 7). Motionärerna kräver en parlamentarisk utredning av de juridiska och andra regler som behövs för att garantera kvaliteten inom förskoleverksamheten.
I motion So603 av Anita Jönsson (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av ändring av statsbidragen till kooperativa daghem i enlighet med vad som anförs i motionen. Motionären framhåller att ett kooperativt daghem när det blir en ledig plats skall erbjuda den till någon i den kommunala barnomsorgskön. Daghem som erhåller statsbidrag skall vara berett att ta emot alla barn oavsett fysiska eller psykiska handikapp. När ett sådant daghem startar skall dock de föräldrar som medverkar till att kooperativet kommer till stånd ha förtur för sina barn. Den som accepterar en plats på kooperativt dagis måste vara skyldig att fullfölja stadgarna och målsättningen för kooperativet.
I motion So601 av Maja Bäckström och Leo Persson (s) begärs ett tillkännagivande om dagbarnvårdarnas möjlighet att starta personalkooperativ inom barnomsorgen. Dagbarnvårdare med lång erfarenhet bör enligt motionärerna likställas med personal som har teoretisk utbildning vad gäller möjligheten att starta och driva personalkooperativ.
I betänkandet 1990/91:SoU2 framhöll utskottet att det stod fast vid sin tidigare bedömning att barnomsorgsverksamheten inte borde bindas av detaljerade föreskrifter som fastslagits av statsmakterna samt att detta innebar att ett stort ansvar lagts på kommunerna då det gäller kvalitetskraven på barnomsorgen och att borttagande av vissa statliga regler inte fick leda till en kvalitativ utarmning av förskolan.
I betänkandet 1991/92:SoU12 ställde sig utskottet bakom de riktlinjer för statsbidrag till alternativa dag- och fritidshem som föreslagits i proposition 1991/92:65, innebärande bl.a.: 1. Tillstånd att inrätta daghemmet eller fritidshemmet skall finnas enligt 69 § socialtjänstlagen. 2. Kommunen skall ha beslutat att verksamheten skall ingå i kommunens barnomsorgsplan. 3. Den personal som arbetar med barnen i den alternativa barnomsorgen skall ha sådan utbildning eller erfarenhet att barnens behov av omsorg och god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses. 4. Nivån på föräldraavgifterna får inte oskäligt överstiga de avgifter som gäller i den kommunala barnomsorgen.
Yrkanden liknande de nu aktuella i motionerna So232 och So612 behandlades också av utskottet. Utskottet lämnade en ingående redogörelse för gällande bestämmelser m.m. och gjorde vidare följande bedömning:
Som framgått av den här lämnade redovisningen står verksamheten vid enskilda förskolor och fritidshem under offentlig kontroll och omfattas av bestämmelser i socialtjänstlagen och med stöd därav i socialtjänstförordningen och socialstyrelsens bindande föreskrifter på området. Socialtjänstkommittén har i uppdrag att se över bl.a. tillstånds- och tillsynsfrågor som rör enskild barnomsorg. Konkurrenskommittén uppmärksammar kommunala entreprenader på bl.a. barnomsorgens område. Beskattningen av ideella föreningar ses över av stiftelse- och föreningsskattekommittén. Utskottet, som förutsätter att även frågor angående sekretess och individens rättssäkerhet tas upp till bedömning i socialtjänstkommittén, anser inte att någon ytterligare översyn av lagstiftningen när det gäller enskild barnomsorg för närvarande är motiverad. Motionerna avstyrks alltså.
Frågan om ett kooperativt daghem skall vara skyldigt att erbjuda lediga platser till den kommunala barnomsorgskön eller inte behandlade utskottet hösten 1990 i betänkandet 1990/91:SoU2. Utskottet hänvisade till sin tidigare uppfattning att sådana villkor för statsbidrag som motionärerna ställt upp avsevärt skulle minska möjligheterna att driva verksamhet i form av föräldakooperativ och vidhöll sin inställning att segregering inom barnomsorgen i första hand måste angripas med andra medel än dem som föreslagits i den då aktuella motionen. Motionen avstyrktes.
När frågan på nytt behandlades i betänkandet 1991/92:SoU12 erinrade utskottet om att förslagen i den då aktuella propositionen (prop. 1991/92:65) innebar att någon skyldighet för personalkooperativen att ta barnen ur kommunens kö inte längre skulle föreligga. Med hänvisning härtill och till de skäl utskottet anförde hösten 1990 avstyrktes den då aktuella motionen.
De krav på personalens utbildning i personalkooperativ, som aktualiseras i motion So601, behandlades av utskottet i samma betänkande. Utskottet framhöll:
Utskottet har tillstyrkt propositionens förslag (prop. 1991/92:65) att när det gäller personalen i den alternativa barnomsorgen samma krav på utbildning eller erfarenhet bör gälla som för övrig i barnomsorgsplanen upptagen verksamhet. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom motionärernas krav att dagbarnvårdare utan teoretisk utbildning generellt skulle ges rätt att driva personalkooperativ med rätt till statsbidrag. Motionen om dagbarnvårdares rätt att starta personalkooperativ avstyrks därför. Utskottet vill dock erinra om att med propositionens förslag till villkor för statsbidrag, som utskottet alltså ställt sig bakom, det blir möjligt för dagbarnvårdarna att anställa utbildad personal i sitt personalkooperativ och därigenom uppfylla kraven för statsbidrag. Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller frågan om kvalitet i barnomsorgen och avstyrker motionerna So232 (s) yrkandena 2 och 4 samt So612 (v) yrkande 7.
I fråga om huruvida kooperativa daghem skall vara skyldiga att erbjuda lediga platser till den kommunala barnomsorgskön vidhåller utskottet sin tidigare inställning och avstyrker därför motion So603 (s). Även när det gäller kraven på personalens utbildning i personalkooperativ vidhåller utskottet sin tidigare inställning och avstyrker därför motion So601 (s).
Personalen i barnomsorgen
I motion So612 (v) begärs ett tillkännagivande om personalinflytande och brukardemokrati (yrkande 14). I samma motion begärs också tillkännagivanden om vad som anförts i motionen dels om behovet av utbildning av kommunernas barnstugepersonal (yrkande 9), dels om behovet av särskilda medel till vidareutbildning inom barnomsorgen (yrkande 10). Motionärerna anför:
Vänsterpartiet strävar efter valfrihet, småskalighet, personalinflytande och brukardemokrati. Vi vill ha självstyrande enheter med ett övergripande kommunalt ansvar. Den enskilda institutionen skall ledas av en styrelse bestående av personal och föräldrar. Brukarinflytande kan bara åstadkommas genom att brukarna ges verklig möjlighet att vara med och besluta om hur de medel, som politikerna fördelar, skall användas.
Att stärka medborgarnas inflytande över kommunens verksamhet i stort och brukarnas inflytande över den enskilda institutionen är en angelägen och brådskande uppgift. Därför behövs exempelvis för barnomsorgen klara politiska besked om personalens och föräldrars rätt att delta i beslutsprocessen. Detta kan göras genom att stärka sociallagstiftningen vilket sedan kan förtydligas i kommunernas barnomsorgsplaner.
Arbetet i förskolan är ett lagarbete där varje situation i vardagen är ett tillfälle för barnen till utveckling och inlärning. Därför är det så viktigt att all personal har pedagogisk kompetens och goda kunskaper om barns utveckling. Vår uppfattning är därför att barnskötare och obehörig personal bör erbjudas vidareutbildning.
En ändamålsenlig fortbildning är en viktig faktor för att locka till sig ny personal och behålla den erfarna, därför är det mycket otillfredsställande att kommunerna inte har använt de tilldelade medlen för fortbildning. Vi vill att kommunerna, efter ansökan och redovisning av fortbildningsplaner till socialstyrelsen, skall kunna få särskilt anvisade medel för sådan verksamhet.
Denna fråga behandlades utförligt av utskottet förra hösten i betänkandet 1991/92:SoU12 s. 12 ff. vid behandlingen av proposition 1991/92:65 om valfrihet i barnomsorgen. Motionsyrkande om personalinflytande och brukardemokrati avstyrktes med hänvisning till att de då föreslagna statsbidragsreglerna ger utrymme för många olika företags- och organisationsformer inom barnomsorgen, bl.a. sådana där personal och föräldrar tillsammans beslutar om verksamhetens inriktning och om hur pengarna skall användas. Utskottet delade uppfattningen i motioner om fortbildningens betydelse. En ökad satsning på fortbildning och personalutveckling var enligt utskottet angelägen, bl.a. för att minska personalomsättningen inom barnomsorgen. Utskottet ville också understryka vikten av att alla personalkategorier erbjuds fortbildning, oavsett arbetsgivare. Med hänvisning till det projekt om personalutveckling som Svenska kommunförbundet genomför och till att socialstyrelsen för närvarande följer hur fortbildningsverksamheten utvecklas i kommunerna avstyrkte utskottet emellertid motionerna.
I betänkandet (SOU 1991:54) Skola--skolbarnsomsorg en helhet av skolbarnsomsorgskommittén behandlas bl.a. frågor om grundutbildning och fortbildning för barnomsorgspersonal.
I budgetpropositionen bilaga 9 s. 28 framhåller statsrådet Ask att regeringen avser att återkomma till riksdagen med en särproposition om lärarutbildning m.m. I samband med denna proposition kommer de frågor i skolbarnsomsorgskommitténs betänkande som berör utbildnings- och personalfrågor att behandlas.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att statsbidragsbestämmelserna ger utrymme för många olika företags- och organisationsformer inom barnomsorgen, bl.a. sådana där personal och föräldrar tillsammans beslutar om verksamhetens inriktning och om hur pengarna skall användas. Motion So612 (v) yrkande 14 avstyrks därför.
Utskottet delar uppfattningen i samma motion om betydelsen av väl utbildad personal för att tillgodose grundläggande kvalitetskrav beträffande barnomsorgen. Nya utbildningsplaner har nyligen fastställts för förskollärar- och fritidspedagoglinjerna. Det är enligt utskottet viktigt att behovet av vidareutbildning av skilda slag kan tillgodoses. En ökad satsning på fortbildning och personalutveckling är också angelägen. Utskottet vill vidare understryka vikten av att alla personalkategorier erbjuds fortbildning, oavsett arbetsgivare. Med hänvisning till det anförda och till det projekt om personalutveckling som Svenska kommunförbundet genomför och till att socialstyrelsen för närvarande följer hur fortbildningsverksamheten utvecklas i kommunerna avstyrker utskottet motionen även i dessa delar, yrkandena 9 och 10.
Barnomsorg i glesbygd
I motion So612 (v) begärs ett tillkännagivande om barnomsorg i glesbygd (yrkande 8). Motionärerna framhåller att barnomsorg måste finnas också i glesbygd. Det behövs enligt motionärerna flexibilitet för att klara glesbygdens barnomsorg, men skördedagis och kombinerat skola/dagis enligt en modell som prövats i Nordmalings kommun är tänkbara vägar. Motionärerna föreslår att varje nyuppförd sådan plats initialt stimuleras med 25 000 kr.
I socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1991:3) om statsbidrag till kommunerna för barnomsorg sägs bl.a. följande om periodiskt anordnad barnomsorg:
Socialdepartementet gjorde i december 1987 i samverkan med Svenska kommunförbundet en enkät till kommunerna om behovet av periodisk barnomsorg. Enkäten visade, att behov av barnomsorg under vissa tider på året finns inte bara för föräldrar som arbetar inom jordbrukssektorn utan också i flera andra yrkesgrupper, exempelvis hos anställda inom turistnäringen och sjukvården.
För att stimulera kommunerna att mer generellt tillgodose behov av periodisk barnomsorg ändras statsbidragsreglerna för sådan verksamhet. För barn, som får omsorg under kortare tid än sex månader och som inte är inskrivna i barnomsorgen vid något av mättillfällena 1 april resp. 1 oktober, ges från och med 1989 ett bidrag per faktisk omsorgsvecka, vilket motsvarar bidraget i resp. omsorgsform räknat per vecka.
I årets budgetproposition framhåller socialministern följande (bilaga 6 s. 152):
Inom utbildningsdepartementet och i samverkan med socialdepartementet tillsattes år 1989 en kommitté för att följa, stimulera och påskynda en utveckling i riktning mot en organisatoriskt och pedagogiskt samlad verksamhet för skola och skolbarnsomsorg. Kommitténs betänkande överlämnades i juni 1991 (SOU 1991:54).
I direktiven framhölls att kommitténs arbete skulle ha som mål att från en helhetssyn på verksamheten i skolan och skolbarnsomsorgen stimulera utvecklingen i riktning mot en god heldagsomsorg av hög kvalitet i en ekonomiskt rationell organisation.
Kommittén har följt det pågående utvecklingsarbetet i kommunerna samt initierat en rad utvecklingsprojekt som kan tjäna som förebilder för kommunerna. Kommittén har också utrett behovet av ändringar i de regler som gäller för skolan och skolbarnsomsorgen för att skapa förutsättningar för en utveckling och samverkan. Även frågan om utbildning av personal har behandlats.
Åtta exempel i skolbarnsomsorgskommitténs betänkande visar vilka ekonomiska effekter olika former av samarbete får avseende lokal- och personalanvändning. Analysen innehåller vissa osäkerheter men visar dock att de samlade kostnaderna för en elev som går i skola och skolbarnsomsorg var lägre i de integrerade lösningarna jämfört med de traditionella, dvs. skola och fritidshem separerade. De besparingar som redovisas berör i första hand personalkostnader.
Här hänvisas också till det ovan intagna anförandet om skola och barnomsorg i årets budgetproposition av statsrådet Ask.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar inställningen i motion So612 (v) att det kan krävas särskilda lösningar för att klara barnomsorgen i glesbygden. En förutsättning därför är att statsbidragsbestämmelserna har en viss flexibilitet. Utskottet anser att gällande bestämmelser tillgodoser glesbygdens behov i denna del. Den kommunalekonomiska kommitténs förslag innebär att statsbidraget till barnomsorg inordnas i ett generellt statsbidragssystem. Enligt förslaget skall vid fördelningen av statsbidraget beaktas bl.a. glesbygdsgraden. En proposition på grundval av kommitténs betänkande har aviserats till senare i vår. Utskottet kan inte tillstyrka motionärernas förslag att ett särskilt statsbidrag skall utgå till nyuppförda barnomsorgsplatser i glesbygd. Motion So612 (v) yrkande 8 avstyrks.
Den pedagogiska inriktningen av förskolan
I motion So614 av Ingrid Näslund (kds) yrkas ett tillkännagivande att barnomsorgen skall byggas på kristna och humanistiska grundvärderingar. Motionären anför:
Regeringens direktiv till läroplanskommittén är tydlig och klar när det gäller bestämningen av skolans ideologiska grund. "Skolans verksamhet är inte och skall inte vara värderingsmässigt neutral. Den bör liksom tidigare bygga på de etiska normer, såsom människolivets okränkbarhet, individens frihet, solidaritet med svaga och utsatta, respekt för den enskilda människans särart och integritet och allas lika värde vilka genom kristen etik och västerländsk humanism har en djup förankring i vårt land. Detta är värderingar som de flesta människor i Sverige, utifrån olika utgångspunkter och kulturell bakgrund, kan acceptera." Även om inte barnomsorgen omfattas av dessa direktiv, så är det naturligt och önskvärt att vi fick en klart uttalad kristen grund även för barnomsorgen.
Frågor om den pedagogiska inriktningen av förskolan har behandlats av utskottet vid upprepade tillfällen. I betänkandet SoU 1985/86:5 behandlade utskottet proposition 1984/85:209 om förskola för alla barn. Med anledning av en motion av Alf Svensson (c) liknande den nu aktuella motionen anförde utskottet följande:
Utskottet har tidigare uttalat att det framstår som naturligt att som ett moment i omvärldsorienteringen ägna uppmärksamhet bl.a. åt de stora religiösa högtiderna.
I den nu aktuella propositionen framhålls att en av barnomsorgens uppgifter är att förmedla ett kulturarv (s. 8) samt att verksamheter som knyter an till kulturarv och traditioner ger barn förankring och trygghet i den miljö de växer upp i (s. 12). Utskottet instämmer i detta. Det är sålunda naturligt att ägna uppmärksamhet åt bl.a. de stora religiösa högtider som firas i vårt land, liksom åt andra religiöst grundade sedvänjor som barnen möter i sin omvärld. Samtidigt måste konstateras att vi numera lever i ett pluralistiskt samhälle där människor i större utsträckning än tidigare har skilda uppfattningar i religiösa och andra livsåskådningsfrågor. Grundläggande för förskolans behandling av religiösa frågor måste därför vara en öppen och accepterande hållning gentemot olika åskådningar och syftet att på objektiv grund ge barnen insikt i och respekt för olika religiösa livsmönster. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionen.
Senast i betänkandet 1990/91:SoU2 behandlade utskottet frågor om den pedagogiska inriktningen m.m. för förskolan. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionerna med hänvisning bl.a. till att socialstyrelsen år 1987 efter uppdrag från regeringen utformat ett pedagogiskt program för förskolan (Allmänna råd 1987:3). Socialstyrelsen hade då nyligen också utgivit ett kompletterande material till det pedagogiska programmet för förskolan för de äldre förskolebarnen (Allmänna råd 1990:4). År 1988 kom ett pedagogiskt program för fritidshem (1988:7). Socialstyrelsen hade vidare utarbetat Allmänna råd för familjedaghemmen (1988:4).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar motionärens inställning att all barnomsorg bör bygga på etiska normer, såsom människolivets okränkbarhet, individens frihet, solidaritet med svaga och utsatta, respekt för den enskilda människans särart och integritet och allas lika värde, vilka genom kristen etik och västerländsk humanism har en djup förankring i vårt land. Detta överensstämmer väl med andan i regeringsförklaringen och stämmer enligt utskottet också väl överens med den pedagogiska inriktningen av dagens barnomsorg. Statsbidragsbestämmelserna har också nyligen ändrats så att ökade möjligheter nu kommer att finnas för den som så önskar att välja alternativ barnomsorg med kristen inriktning. Statsbidrag utgår numera till barnomsorg i svenska kyrkans regi. Något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion So614 (kds) behövs inte. Motionen avstyrks därför.
Huvudman för barnomsorgen m.m.
I två motioner tas upp frågor om vem som bör vara huvudman för barnomsorgen m.m.
I motion So609 av Göte Jonsson (m) begärs ett tillkännagivande om att den skolförberedande förskolan skall ha skolan som huvudman och ingå i den kommunala skolplanen. Motionären föreslår att alla barn året före skolstarten skall erbjudas en klart skolförberedande förskola. Därmed kan barnens övergång från förskola till skola underlättas. Denna förskola skall enligt motionären ses som grund i skolsystemet och ge en målmedveten förberedelse för skolan. Förskolan -- i ordets egentliga mening -- skall ha skolan som huvudman och skolan skall ange dess mål och innehåll. Skolan skall således ha det övergripande ansvaret för det pedagogiska programmet i den skolföreberedande förskolan som också skall ingå i den kommunala skolplanen. Enligt motionären skall förskolan vara ett frivilligt erbjudande till föräldrarna men en skyldighet för kommunerna.
I motion Ub810 av Lars Werner m.fl. (v) begärs tillkännagivanden om att barnomsorgen bör föras över från socialtjänstlagen till skollagen (yrkande 7) och om att barnomsorgen bör tillhöra skolverkets ansvarsområde (yrkande 8).
Dessa frågor behandlades av utskottet i betänkandet 1991/92:SoU12. Utskottet anförde då följande:
Den tidigare regeringen redovisade i en skrivelse till riksdagen (1990/91:50) det pågående arbetet vad gäller barnomsorg och skola samt flexibel skolstartsålder.
I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil. 10) togs frågan om gemensamt ansvar för barnomsorg och skola åter upp. I propositionen (s. 49 f.) underströks vikten av en gemensam lokal organisation för skola och barnomsorg. Enligt den dåvarande skolministern pekade utvecklingen mot att gränserna mellan förskola och skola suddas ut alltmer. Regeringen erinrade vidare om riksdagens beslut om den ändring i socialtjänstlagen (bet. 1990/91:SoU9, rskr. 97) som innebär att det fr.o.m. den 1 januari 1992 skall stå kommunerna fritt att utforma sin nämndorganisation på det sätt som passar de lokala förhållandena, t.ex. att organisera skola och barnomsorg i en gemensam kommunal nämnd.
Den s.k. läroplanskommittén (dir. 1991:9) tillkallades i februari 1991 för att bl.a. lämna förslag till mål och riktlinjer för barnomsorgen samt det offentliga skolväsendet. Enligt direktiven skall kommittén utforma ett gemensamt måldokument för barnomsorgen och grundskolan, alternativt hela det offentliga skolväsendet. Arbetet skall bedrivas så att kommittén kan lägga fram förslag till mål och riktlinjer för barnomsorgen och samtliga skolformer senast den 1 september 1992. I måldokumentet är det enligt direktiven viktigt att ange hur skola och barnomsorg kan stödja varandra. I direktiven framhålls vidare vikten av att utgå från en helhetssyn på barnets utveckling. Mål och riktlinjer skall utfärdas av regeringen sedan riksdagen fått möjlighet att ta ställning till de grundläggande principerna i dessa.
Utskottet gjorde följande bedömning.
Utskottet anser att resultatet av läroplanskommitténs arbete först bör avvaktas innan riksdagen tar ställning till förslag att föra över ansvaret för barnomsorgen till skolans område. Motionen avstyrks därför.
I årets budgetproposition (bilaga 9 s. 26 f.) anför statsrådet Ask följande:
Av remissvaren på skolbarnsomsorgskommitténs betänkande framgår att kommunerna kommit långt när det gäller att i olika former och modeller samordna skola och barnomsorg. Kommunerna är överlag mycket positiva till det synsätt som speglas i betänkandet och till de förslag som läggs fram. Jag ser stora fördelar i en ökad samordning och samverkan mellan skola och barnomsorg och har inga invändningar mot det arbete som nu pågår i kommunerna.
I en mål- och resultatstyrd skolverksamhet är det dessutom entydigt en kommunal uppgift att driva verksamheten på bästa sätt i enlighet med de mål och riktlinjer som regering och riksdag anger. Det är således helt riktigt att kommunerna nu själva bestämmer även i samordnings- och samverkansfrågor.
För min del vill jag emellertid framhålla vikten av att det i de statliga styrsystemen görs en mycket klar beskrivning av skolans resp. barnomsorgens mål och uppdrag och en mycket tydlig gränsdragning mellan skolans och barnomsorgens roll och uppgifter. Med barnomsorg avser jag här daghem, deltidsdaghem och fritidshem. I likhet med en rad remissinstanser anser jag också att det är olämpligt att förena den obligatoriska skolverksamheten med den frivilliga barnomsorgsverksamheten. Regeringen har därför i de nya direktiv (dir. 1991:117) som har utfärdats till läroplanskommittén angivit att uppdraget inte längre omfattar mål och riktlinjer för barnomsorgen. Däremot skall läroplanskommittén formulera utgångspunkterna för den skolförberedande verksamheten, så att ett närmande mellan denna verksamhet och grundskolan underlättas i kommunerna.
Jag vill således behålla den boskillnad mellan skola och barnomsorg som finns i dag och som framför allt manifesterar sig i att skolfrågorna regleras i skollagen och förskole- och fritidshemsfrågor regleras i socialtjänstlagen.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser att resultatet av läroplanskommitténs arbete bör avvaktas innan utskottet överväger något initiativ i dessa frågor. Motion So609 (m) och Ub810 (v) yrkandena 7 och 8 avstyrks därför.
Den kommunala ersättningsnivån till kooperativt resp. kommunalt driven social omsorg m.m.
I motion So273 av Roland Sundgren m.fl. (s) hemställs om ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om konkurrensneutralitet när det gäller den kommunala ersättningsnivån till kooperativt resp. kommunalt driven social omsorg (yrkande 3).
Motionärerna anför bl.a. att sedan länge statsbidragen för föräldrakooperativa daghem är likställda med dem som går till kommunalt drivna förskolor. Detta är en bra och nödvändig grund för en kvalitativt god omsorg -- oavsett driftsform. Problemet består i att ersättningsnivån i landets kommuner varierar mycket kraftigt. I en undersökning som serviceföreningen Vårat Dagis genomförde under år 1991 visade det sig att ersättningen kunde skilja mellan 7 000 kr. och 40 000 kr./barn och år. Någon motsvarande differens mellan de faktiska kostnaderna för den kommunala verksamheten i dessa kommuner fanns inte.
Detta understryker enligt motionärerna ånyo faran i att kooperativa driftsformer stimuleras i första hand för att spara pengar. Om inte kooperativen ges motsvarande ersättning som de kommunala förskolorna (självfallet parat med samma ansvar beträffande barn med särskilda behov etc.) blir de kooperativa driftsformerna inte ett alternativ för alla utan endast för några av dem som önskar välja detta alternativ.
Det är enligt motionärerna nödvändigt att regeringen omedelbart vidtar erforderliga åtgärder för att garantera att landets kommuner ger kooperativa driftsformer ekonomiska och andra förutsättningar som är likvärdiga med dem som gäller för kommunal drift.
I motion So612 (v) begärs en översyn av kommunernas avgiftssystem för barnomsorgen (yrkande 13). Motionärerna anför:
Att avgiftsfinansiera sociala tjänster strider mot den generella välfärdspolitiken, eftersom det slår hårdast mot låginkomsttagarna. De undersökningar av barnomsorgstaxorna som gjordes för något år sedan visade bl.a. en oacceptabelt hög variation mellan olika kommuner. Det finns anledning att anta att detta förhållande inte har förbättrats och att många föräldrar på grund av höga avgifter inte anser sig ha råd att efterfråga den barnomsorg som de skulle behöva. Vänsterpartiet anser att barnomsorgstaxorna skall vara någorlunda lika över hela landet. Vi vill ha en översyn av och förslag till förändringar så att olikheterna i avgiftssystemet upphör.
Utskottet behandlade den sistnämnda frågan senast i betänkandet 1990/91:SoU2. Utskottet framhöll bl.a.
Socialstyrelsens uppdrag angående den sociala snedfördelningen inom den kommunala barnomsorgen är nu avslutat och har redovisats i rapporten 1989:20. Enligt rapporten är avgiften för barnomsorgsplatsen ofta en stor post i hushållsekonomin för den enskilda familjen. Avgiftssystemet påverkar också föräldrarnas val av omsorgsform och styr barn från olika sociala grupper till olika delar av den offentliga barnomsorgen.
Det är givet att hur taxesystemen konstrueras och hur mycket föräldrarna får betala för barnomsorgen är en viktig fråga inför 1991, då alla barn skall ha rätt till förskola, heter det i rapporten. Denna rätt kan enligt socialstyrelsen komma att urholkas om inte de materiella betingelserna för att nyttja barnomsorgen läggs till rätta. En enligt rapporten viktigare orsak till den sociala snedfördelningen inom den kommunala barnomsorgen är bristen på barnomsorg på obekväm tid.
Riksrevisionsverket (RRV) fick den 24 mars 1988 regeringens uppdrag att belysa vissa frågor angående de kommunala avgifterna inom bl.a. barnomsorgen. RRV har i en rapport (Dnr 1988:219) från mars 1989 redovisat uppdraget. RRV föreslår olika åtgärder mot avgiftsvariationer i kommunerna, t.ex. indraget eller reducerat statsbidrag för de kommuner som avviker från en rekommenderad taxa.
Utskottet vidhåller sin inställning att en större enhetlighet i barnomsorgsavgifterna bör eftersträvas. Socialstyrelsens och RRV:s uppdrag att analysera bl.a. avgiftsfrågan är nu avslutade. Aktionsgruppen för barnomsorg har nyligen lagt fram ett förslag om lagstiftad rätt till plats i barnomsorgen m.m. Utskottet utgår från att regeringen vid beredningen av aktionsgruppens förslag även uppmärksammar utformningen av barnomsorgstaxorna.
Den då aktuella motionen avstyrktes med hänvisning härtill.
Frågan bereds fortfarande i regeringskansliet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har förståelse för att stora skillnader i den kommunala ersättningen till kooperativt respektive kommunalt driven barnomsorg kan vålla problem. Det är emellertid en fråga som enligt utskottet bör avgöras av den enskilda kommunen och inte av riksdagen. Motion So273 (s) yrkande 3 avstyrks därför.
Frågan om kommunernas avgiftssystem för barnomsorgen bereds fortfarande i regeringskansliet. Utskottet vidhåller uppfattningen att en större enhetlighet i barnomsorgsavgifterna bör eftersträvas. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa regeringens kommande ställningstagande i frågan. Utskottet avstyrker därför motion So612 (v) yrkande 13.
Ersättning till föräldrar som tvingas avstå från förvärvsarbete när barnomsorgen inte fungerar
I motion So230 av Hans Karlsson (s) begärs en utredning om på vilket sätt föräldrar kan garanteras ersättning om man tvingas avstå från förvärvsarbete på grund av att barnomsorgen tillfälligtvis inte fungerar. Motionären pekar på att möjlighet finns för föräldrar att få ersättning om den ordinarie vårdaren är sjuk eller drabbats av smitta. I andra fall saknas rätt till ersättning, t.ex. om barnets ordinarie vårdare är förhindrad av annan orsak än egen sjukdom, t.ex. egna barns sjukdom. Andra situationer då barnomsorgen inte fungerar kan vara när ett privat daghem tillfälligtvis tvingas stänga verksamheten eller vikariesystemet för dagbarnvårdare inte räcker till.
Socialförsäkringsutskottet har vid flera tillfällen behandlat liknande motionsyrkanden, senast i betänkandet 1990/91:SfU11. Utskottet anförde då följande:
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen och senast i betänkandet 1989/90:SfU11 behandlat motioner med samma syfte som de förevarande. Utskottet erinrade därvid om att rätten till föräldrapenning för förälder som behöver avstå från förvärvsarbete i samband med sjukdom hos ett barn eller barnets ordinarie vårdare infördes den 1 januari 1977 och att med ordinarie vårdare enligt förarbetena till lagändringen kan förstås antingen hemarbetande förälder eller någon tredje person, exempelvis dagbarnvårdare, barnpraktikant eller någon nära släkting.
Utskottet erinrade vidare om att frågan om rätt till tillfällig föräldrapenning för förälder som avstår från förvärvsarbete för att vårda barn som på grund av sjukdom eller smitta hos ordinarie vårdares barn inte kan vistas hos den ordinarie vårdaren har tagits upp av föräldraförsäkringsutredningen i dess betänkande (SOU 1982:36) Enklare föräldraförsäkring. Enligt utredningen torde en utvidgning av bestämmelserna så att föräldrapenning skall kunna utges på grund av sjukdom eller smitta hos ordinarie vårdares barn komma att medföra en betydande utökning av försäkringen. Utredningen framhöll att om dagmammans barn insjuknade skulle detta, liksom vid ordinarie vårdares sjukdom, kunna medföra rätt till föräldrapenning för flera barn samtidigt, som normalt vårdades hos henne. Även om det kunde finnas skäl att ge rätt till föräldrapenning i den nämnda situationen var utredningen därför inte beredd att föreslå någon förändring på denna punkt bl.a. med hänsyn till de kostnader för försäkringen som en sådan ändring skulle kunna komma att medföra.
Vid behandlingen av frågan under 1989/90 års riksmöte inhämtade socialförsäkringsutskottet yttrande från socialutskottet. Socialutskottet betonade att det i första hand måste eftersträvas att barnomsorgen hålls öppen på överenskomna tider och att det är kommunerna som ansvarar för att ersättare finns tillgängliga i de situationer som avsågs i motionerna. Socialutskottet ansåg att de föräldrar som drabbas av tillfälliga eller oförutsedda stängningar av barnomsorgen bör hållas ekonomiskt skadeslösa, och utskottet ansåg därför att frågan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst för föräldrar som inte kan förvärvsarbeta på grund av tillfälliga stängningar av barnomsorgen borde utredas.
Socialförsäkringsutskottet delade socialutskottets uppfattning om betydelsen av att barnomsorgen hölls öppen på överenskomna tider och om kommunens ansvar för att ersättare fanns tillgängliga i de situationer som avsågs i motionerna. Socialförsäkringsutskottet hade inte några invändningar mot ett vidgat ekonomiskt ansvar för kommunerna vid utebliven barnomsorg. Utskottet, som erinrade om att rätten till tillfällig föräldrapenning vid sjukdom hos ordinarie vårdare infördes vid en tidpunkt då det var vanligare än nu att den ordinarie vårdaren var en hemarbetande förälder eller att vården ändå skedde i barnets och föräldrarnas hem, ville däremot med bestämdhet avvisa tanken på att ersättning skulle utges från föräldraförsäkringen i de situationer som avsågs i motionerna.
Socialförsäkringsutskottet vidhöll sin tidigare bedömning i frågan och avstyrkte bifall till den då aktuella motionen.
Rätt till tillfällig föräldrapenning föreligger sålunda när förälder måste avstå från förvärvsarbete i samband med sjukdom hos barnet eller dess ordinarie vårdare. I övriga situationer, då en förälder måste avstå från förvärvsarbete eftersom den ordinarie barnomsorgen inte fungerar, föreligger däremot ingen rätt till tillfällig föräldrapenning.
Utskottet gör följande bedömning.
Inledningsvis vill utskottet framhålla att det i första hand måste eftersträvas att barnomsorgen fungerar på överenskommna tider och att ersättare finns tillgänglig i de situationer då barnomsorgen ändå inte fungerar. Om ersättning skall utges när inte heller ersättare finns att tillgå är detta enligt utskottet en fråga för kommunen och inte för den allmänna försäkringen. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motion So230 (s). Motionen avstyrks.
Barnvårdarorganisationen
I motion So612 (v) hemställer motionärerna att riksdagen begär att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att upprätta en plan för återuppbyggnad av barnvårdarorganisationen (yrkande 15). Motionärerna framhåller följande:
Antalet barnvårdartjänster har minskat i kommunerna och socialstyrelsen har, på regeringens uppdrag, gjort en kartläggning av ensamföräldrars utnyttjande av de kommunala barnvårdarresurserna.
Rapporten visar på stora brister och att detta är en verksamhet som försummas i kommunerna när de tvingas prioritera. Det är sämre beställt än på 1970-talet. Det behövs en ökad beredskap i kommunerna för att ställa upp för ensamföräldrar, föräldrar med bristande socialt nätverk eller familjer som drabbas av sjukdom, eller av andra skäl råkar in i en krissituation. Det är viktigt för barnet, att en pedagogiskt kunnig och välbekant person kan komma hem, om inte mamma eller pappa har möjlighet att stanna hemma med sitt sjuka barn.
Barnvårdarna fyller ofta också ett stort antal funktioner förutom att vårda sjuka barn i hemmet. De stöttar dagbarnvårdarna vid sjukdom, ledighet och fortbildning. Barnvårdare fungerar som extra stöd i hemmet hos familjer som behöver sådant stöd. Vänsterpartiet anser att uppbyggnaden av barnvårdarsystem är en viktig fråga och vi önskar en plan för denna verksamhets återuppbyggnad.
Socialutskottet behandlade frågan i betänkandet 1991/92:SoU12. Utskottet gjorde följande bedömning.
Utskottet delar socialstyrelsens uppfattning att barnvårdarverksamheten är ett nödvändigt komplement till barnomsorgen. En särskilt viktig funktion fyller barnvårdare för ensamföräldrar och för föräldrar till handikappade barn. Det utgår emellertid statsbidrag till kommunernas kostnader för barnvårdare, och det bör ankomma på den enskilda kommunen att avgöra vilken omfattning barnvårdarverksamheten skall ha. Med hänvisning till det anförda avstyrktes motionen.
Statsbidrag till kommunens kostnader för barnvårdare utgick tidigare enligt förordningen (1983:944) om statsbidrag till kommunerna för stöd och hjälp i boendet. Förordningen upphävdes som ett led i äldrereformen.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller uppfattningen att barnvårdarverksamheten är ett nödvändigt komplement till barnomsorgen. Det bör dock ankomma på den enskilda kommunen att avgöra vilken omfattning barnvårdarverksamheten skall ha. Utskottet avstyrker därför motion So612 (v) yrkande 15.
Medelsanvisning
Regeringen föreslår att till Bidrag till barnomsorg anvisas ett förslagsanslag på 13 690 000 000 kr.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning till Bidrag till barnomsorg.
Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan (F 2)
Statsbidrag för invandrar- och flyktingbarn lämnas enligt förordningen (1991:708) om statsbidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan. Denna förordning trädde i kraft den 1 juli 1991. Genom förordningen upphävdes förordningen (1977:628) om statsbidrag till hemsspråksträning i förskolan. Medlen är avsedda för en fri resursanvändning anpassad till olika behov, t.ex. hemspråksträning, tvåspråkig personalförstärkning, föräldrautbildning, kunskaps- och metodutveckling.
Medlen fördelas av socialstyrelsen efter ansökan från kommunerna och beräknas på grundval av antalet inskrivna invandrar- och flyktingbarn i barnomsorgen i resp. kommun.
Anslagsbehovet för nästa budgetår beräknas till oförändrat 40 milj.kr.
I motion So612 (v) begärs en utredning över hemspråksundervisningen (yrkande 11). Motionärerna anför:
Invandrar- och flyktingbarn behöver stöd i form av bl.a. modersmålsträning. Under de senaste åren har antalet barn med annat hemspråk än svenska ökat med ca 3 000 barn per år. I fjol minskade staten bidragen och gjorde en ny konstruktion för utbetalning av dessa bidrag. Vi anser att bidragsanslagen skall överensstämma med barnstugornas behov. Vi tror inte att så är fallet. Det finns ett större behov av hemspråksundervisning i förskolan än vad bidragssystemet ger utrymme för. Det behövs en utredning som ser över bidragskonstruktionen.
Utskottet behandlade i höstas i betänkandet 1991/92:SoU12 bl.a. en motion från Vänsterpartiet med motsvarande yrkande. Utskottet ansåg att de nya reglerna för statsbidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan gav kommunerna möjligheter till en friare resursanvändning än tidigare. Utskottet förutsatte att kommunerna uppmärksammar invandrar- och flyktingbarnens behov av språkträning. Med hänvisning härtill avstyrkte utskottet motionen.
Kommunalekonomiska kommittén har föreslagit att även detta anslag inordnas i ett nytt generellt statsbidragssystem. En proposition har aviserats till senare i vår.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser att regeringens ställningstagande till den kommunalekonomiska kommitténs förslag bör avvaktas. Motion So612 (v) yrkande 11 avstyrks därför.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan.
Barnmiljörådet (F 3)
Regeringen föreslår att 5 199 000 kr. förslagsvis anvisas till barnmiljörådet.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning till Barnmiljörådet.
Barnombudsman
I ett flertal motioner tas upp frågan om inrättande av barnombudsman m.m.
I motion So232 (s) begärs sålunda ett tillkännagivande om en ombudsman för barn och unga (yrkande 6). Motionärerna anför följande:
Det finns nu ett utredningsförslag om en barnombudsman. Vi delar utredningens uppfattning när det gäller arbetsuppgifterna för en barnombudsman: upprätthålla ett barnperspektiv på bevakningen av samhällsutvecklingen, aktivt delta i opinionsbildningen i barnfrågor samt speciellt uppmärksamma de utsatta barnens situation.
Ombudsmannen skall således arbeta både för och med barn och unga och vara opinionsbildande och attitydförändrande. Barnombudet kan därmed bli en viktig komplettering i samhällets insatser för att bevaka om rätt saker görs utifrån barnens och ungdomarnas faktiska önskemål och behov och utifrån ambitionen att förbättra barns villkor.
Barnombudsmannens arbetssätt och verksamhetsområde skall komplettera, inte ersätta övrigt arbete med barn- och ungdomsfrågor inom andra myndigheter och organisationer, t.ex. Barnmiljörådet och Rädda Barnen. Inte minst i besparingstider blir samhällets åtgärder för barn och ungdom speciellt viktiga att slå vakt om.
Även i motionerna So602 av Kaj Larsson m.fl. (s), So606 av Maj-Inger Klingvall och Ewa Hedkvist Petersen (s) och So612 (v) yrkande 21 begärs tillkännagivanden om tillsättande av barnombudsman.
I motion Ju806 av Margareta Viklund (kds) begärs ett tillkännagivande om tillsättande av barnombudsmän i landsting och kommuner (yrkande 4).
År 1990 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredningsman för att i enlighet med riksdagens hemställan (betänkandet 1989/90:SoU17) utreda de närmare förutsättningarna för och behovet av en statligt utsedd barnombudsman. Utredningen har nu lagt fram sitt betänkande Ombudsman för barn och ungdom, SOU 1991:70. I betänkandet lämnas förslag till en lag om ombudsman för barn och ungdom. Lagen skall ha till ändamål att ta till vara och främja barns och ungdomars rättigheter, behov och intressen i samhället. Regeringen föreslås utse en ombudsman för barn och ungdom som skall verka för att lagens ändamål uppfylls. Barnombudsmannen skall också företräda barn och ungdomar i den allmänna debatten och verka för att de ges möjlighet att själva delta i denna och påverka samhällsutvecklingen.
Utskottet behandlade dessa frågor senast i betänkandet 1991/92:SoU1. Utskottet konstaterade att betänkandet om en ombudsman för barn och ungdom remissbehandlats. Utskottet ansåg att den fortsatta beredningen av betänkandet borde avvaktas innan riksdagen tog ställning till inrättandet av en statlig barnombudsman eller av kommunala barnombud. De då aktuella motionerna avstyrktes.
I budgetpropositionen framhåller socialministern att han avser att efter ytterligare beredning, som också skall innefatta frågan om barnmiljörådets framtida uppgifter, föreslå regeringen att återkomma till riksdagen i denna fråga.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och avstyrker därmed motionerna So232 (s) yrkande 6, So602 (s), So606 (s) och So612 (v) yrkande 21. Motion Ju806 (kds) yrkande 4 avstyrks också.
Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (F 4)
Regeringen föreslår att riksdagen anvisar ett ramanslag på 5 828 000 kr. till Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA).
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning till Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor.
Socialministern framhåller följande i budgetpropositionen.
Den nu gällande lagstiftningen om internationell adoptionshjälp trädde i kraft den 1 juli 1979. NIA har i en skrivelse hemställt om en översyn av lagstiftningen. NIA framhåller att lagstiftningen nu varit i kraft så länge att det är naturligt med en översyn som bl.a. bör omfatta reglerna för s.k. privata adoptioner, NIA:s ställning och utformningen av statsbidraget till adoptionsorganisationerna.
En översyn av adoptionslagstiftningen har genomförts av förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07). I slutbetänkandet (SOU 1989:100) Adoptionsfrågor har utredningen lagt fram förslag om vissa ändringar i reglerna om adoption. Betänkandet har remissbehandlats och förslagen övervägs nu i justitiedepartementet. Vilken utformning adoptionsreglerna skall få är emellertid enligt socialministern också beroende av ett arbete på en internationell överenskommelse om adoptionsregler som för närvarande pågår inom ramen för konferensen om internationell privaträtt i Haag. Det arbetet kan beräknas bli avslutat under år 1993.
Socialministern drar mot bakgrund av den fördjupade prövning som gjorts av verksamheten följande slutsatser i budgetpropositionen.
Det övergripande målet för NIA:s verksamhet att underlätta adoptioner i Sverige av utländska barn bör ligga fast. Dessutom visar min bedömning av verksamheten att nämnden bör ge ökad tyngd åt arbetet med att följa den internationella utvecklingen på området och därvid samla information i frågor som rör adoption av utländska barn. Också i övrigt bör NIA:s informationsverksamhet ökas.
Uppgiften att följa den internationella utvecklingen på adoptionsområdet har skurits ned i samband med NIA:s omfördelning av resurser. Denna del av NIA:s verksamhet är viktig för att upprätthålla förtroendet för svensk adoptionsverksamhet i barnens ursprungsländer och för att samla information i frågor som rör adoption av utländska barn.
En viktig uppgift för NIA är att ge socialnämnderna råd och information samt ge dem och allmänheten en bild av den svenska synen på adoptioner. Andelen privata adoptioner har ökat under den senaste perioden vilket medfört att kraven på kunskap hos socialsekreterarna har ökat.
Vid sidan härav kan det finnas skäl att göra en viss utvärdering av verksamheten inom NIA. Jag kommer inom kort att ta initiativ till att detta sker.
Regeringen hemställer att riksdagen godkänner att verksamheten inom NIA:s ansvarsområde skall ha den övergripande målsättning som förordats.
I motion So279 av andre vice talman Christer Eirefelt (fp) begärs ett tillkännagivande om en översyn av verksamheten med internationella adoptioner.
En översyn med anledning av NIA:s skrivelse till regeringen måste enligt motionärens mening behandla samtliga de frågor NIA tagit upp i sin skrivelse. Motionären ser översynen som ett nödvändigt led i arbetet på att upprätthålla en verksamhet med korrekta internationella adoptioner på en etisk hög nivå till barnens bästa och till rimliga kostnader.
Det är viktigt att det finns möjlighet att adoptera vid sidan av adoptionsorganisationerna. Erfarenheterna visar enligt motionärerna att NIA:s roll därför behöver stärkas. NIA visar också att tillsynsansvaret är splittrat och att det svenska systemet för internationella adoptioner är svårt att förstå för svenskar och än mer utomlands. Det framgår vidare att stödet till adoptionsorganisationerna kan behöva förbättras, att villkoren för deras verksamhet behöver ses över och att möjligheterna att begränsa kostnadsutvecklingen bör undersökas.
NIA har i en skrivelse den 29 maj 1991 till regeringen hemställt om en översyn av verksamheten med internationella adoptioner. NIA anför i stort sett samma skäl som motionären.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet tillstyrker att riksdagen godkänner att verksamheten inom NIA:s anslagsområde skall ha den övergripande målsättning som förordats i propositionen.
Utskottet konstaterar att en utvärdering av NIA:s verksamhet inom kort torde initieras av regeringen. Utskottet utgår från att de frågor som tas upp av motionären övervägs i det sammanhanget. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför inte. Motion So279 (fp) avstyrks.
Föräldrautbildning
I tre motioner tas behovet av föräldrautbildning upp.
I motion So612 (v) begärs ett tillkännagivande om behovet av en ökad föräldrautbildning (yrkande 3). Motionärerna framhåller att föräldrautbildning i tillräcklig omfattning fortfarande saknas. Det råder stora brister på detta område. Landets studieorganisationer bör ges ekonomisk möjlighet att prioritera denna verksamhet. Det behövs även ökad utbildning för yrkeskategorier som arbetar med barn i skilsmässosituationer. Vänsterpartiet anser att studieförbund som satsar på föräldrautbildning skall ges extra statligt stöd till denna verksamhet.
I motion So430 av Margareta Viklund (kds) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om föräldrautbildning inom barnomsorg och skola. Motionären anför:
Många föräldrar känner sig utsatta inför alla de krav som ställs på föräldraskap genom tradition, socialt tryck och av samhället. De flesta föräldrar har ambitionen att vara goda föräldrar och är det också. Trots detta har många föräldrar genom brist på socialt nätverk behov av utbyte av erfarenheter och kunskaper med andra föräldrar. Det har visat sig att genom föräldragrupper har det sociala nätverket stärkts och föräldrar, som kommit i kontakt med varandra har skapat nya gemenskaper. Det är viktigt att föräldrautbildningen får status och ett sanktionerat utrymme inom framför allt mödra- och barnhälsovårdens ram.
Föräldrar med barn inom barnomsorg, oavsett om den är privat eller offentlig, och i skolan måste också ges möjlighet att träffas till föräldrautbildning med den målsättning som riksdagen tidigare beslutat om.
Även i motion Ju806 yrkande 5 av samma motionär framförs förslag om satsning på föräldrautbildning.
Den förra regeringen gav i mars 1991 socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga och beskriva de förändringar som har skett inom barnhälsovården under senare år, bl.a. till följd av verksamhetens integrering i primärvården. I uppdraget ingår också att i fråga om utveckling, omfattning och innehåll redovisa den del av föräldrautbildningen som är kopplad till barnhälsovården.
Regeringen har vidare delat ut medel från allmänna arvsfonden till Arbetarnas bildningsförbund, ABF, till utvecklande av förbundets föräldrautbildningsverksamhet.
Förslag om en utbyggd föräldrautbildning har flera gånger tidigare behandlats av utskottet, bl.a.i betänkandet 1990/91:SoU2 (s. 42 f.) med anledning av motioner liknande de nu aktuella. Utskottet anförde följande.
Utskottet, som vid upprepade tillfällen påtalat vikten av insatser när det gäller föräldrautbildningen, konstaterar att regeringen ännu inte tagit något initiativ i saken. Utskottet vidhåller emellertid sin inställning att det måste skapas förutsättningar för en föräldrautbildning för föräldrar till barn som passerat spädbarnstiden. En sådan föräldrautbildning skall vara frivillig för föräldrarna, men genomföras så att alla föräldrar får praktiska möjligheter att delta. Utbildningen bör bedrivas via barnhälsovård, barnomsorg och skola och kompletteras med insatser från frivilligorganisationer, såsom barn- och ungdomsorganisationer och studieförbund. Föräldrautbildningens syfte bör vara dels att ge ökade kunskaper om barns utveckling, dels att skapa möjlighet till kontakt och gemenskap med andra föräldrar och med barnomsorgs- och skolpersonal. Regeringen bör med utgångspunkt dels i vad utskottet här skisserat, dels i resultaten från det bedrivna förnyelsearbetet om föräldrautbildning lägga fram förslag till hur en föräldrautbildning under förskole- och skolår kan utvecklas och stimuleras.
Vad utskottet anfört om föräldrautbildning gav riksdagen regeringen till känna (rskr. 5).
I betänkandet 1991/92:SoU12 behandlade utskottet också liknande motioner. Utskottet anförde följande:
Riksdagen gav förra hösten regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av en föräldrautbildning för föräldrar till förskole- och skolbarn. Därvid uttalades att regeringen borde lägga fram förslag till hur en sådan föräldrautbildning kunde utvecklas och stimuleras. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet utgår från att regeringen, så snart socialstyrelsen redovisat sitt uppdrag om barnhälsovården och den del av föräldrautbildningen som är kopplad till denna, återkommer till riksdagen med ett förslag om föräldrautbildning i enlighet med utskottets tidigare tillkännagivande. Motionerna påkallar därmed ingen åtgärd av riksdagen utan avstyrks.
Enligt uppgift kommer socialstyrelsens redovisning först i december 1992.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker därför motionerna So430 (kds) yrkande 2, So612 (v) yrkande 3 och Ju806 (kds) yrkande 5.
Omsorg om äldre och handikappade (G 1--15)
Bidrag till service och vård (G 1)
I budgetpropositionen föreslås 7 976 000 000 kr. under anslaget G 1.
Som en del i äldrereformen sker fr.o.m. år 1992 en förändring av statsbidraget till kommunerna. Medlen fördelas nu efter behovskriterier och inte som tidigare efter antalet årsarbetare inom hemtjänsten och antalet ålderdomshemsplatser. Samtidigt med att ökade uppgifter förts till kommunerna beslutades att överföra en viss del av den allmänna sjukvårdsersättningen från sjukvårdshuvudmännen till kommunerna, vilket inneburit nära nog en fördubbling av statsbidraget.
Den kommunalekonomiska kommittén har föreslagit att bl.a. detta anslag skall inordnas i ett nytt generellt statsbidragssystem (SOU 1991:98). En proposition i ämnet skall lämnas till riksdagen under våren 1992.
I motion So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fullföljandet av Ädelreformen enligt riksdagens beslut (yrkande 11). Motionärerna pekar på att riksdagen anslog 5,5 miljarder kronor till genomförandet av Ädelreformen. Motionärerna anför att det är synnerligen angeläget att byggandet av gruppboende till dementa och handikappade verkligen sker så att inte kommunerna, med anledning av de aviserade neddragningarna av statsbidraget, underlåter att fullfölja riksdagens beslut.
I motion So250 av Johan Brohult m.fl. (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att man omgående börjar bygga ålderdomshem i offentlig regi (yrkande 2), att fri etablering av privata ålderdomshem tillåts och uppmuntras under förutsättning av att fri konkurrens råder och att lokaler och verksamhet godkänts av en oberoende organisation (yrkande 3), att det dubbla huvudmannaskapet för omvårdnad mellan landsting och kommun avskaffas, en huvudman skall ha det totala omvårdnadsansvaret (yrkande 4) samt att patientomvårdnaden skall vara producentoberoende, vilket innebär att ansvaret för produktion och finansiering skiljs åt och att alltså pengarna följer patienten (yrkande 5). Vidare yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en nationell omvårdnadsförsäkring omfattande alla medborgare införs där finansiering sker solidariskt efter ekonomisk förmåga hos individerna (yrkande 6) och att försäkringen administreras av riksförsäkringsverket eller av privata försäkringsbolag som verksamhetsmässigt kontrolleras av en oberoende organisation (yrkande 7).
I motion So260 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stimulera kommunerna att snabbt börja bygga ålderdomshem.
I motion So450 av Ulf Melin (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sjukvårdskompetensen inte får försämras i samband med Ädelreformen.
I motion So483 av Jerzy Einhorn och My Persson (kds, m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en genomgripande översyn av hälso- och sjukvården med beaktande av det ökande antalet äldre i höga åldrar. Motionärerna anför att tack vare medicinska framsteg har man lyckats skjuta upp åldrandet och debuten av vissa kroniska ålderssjukdomar. Men samtidigt som vi betraktar detta som något positivt kommer effekten -- den s.k. åldersparadoxen -- att bli att allt fler kommer att drabbas av kroniska ålderssjukdomar och att allt fler kommer att dö den "långsamma döden". Motionärerna anför att det därför är angeläget att vi skyndsamt söker långsiktiga samlade lösningar på problemen som är förenade med den snabba ökningen av antalet mycket gamla i vårt samhälle.
Enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har kommunerna det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som behövs. Det är den enskildes behov av hjälp och stöd som skall vara styrande för den hjälp som erbjuds. Enligt 10 § bör socialnämnden genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service samt dagverksamhet underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. I 20 § anges att socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder och att kommunen skall inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre människor med behov av särskilt stöd.
I samband med beslutet om äldrereformen uttalade utskottet i betänkande 1990/91:SoU9 (s. 24) följande:
Utskottet har i det föregående uttalat att det är angeläget med en klarare ansvarsfördelning när det gäller service och vård till äldre och handikappade. Enligt utskottet är det viktigt att kommunen nu åläggs en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för dem som behöver det. I kommunernas skyldighet bör sålunda ingå att tillhandahålla servicebostäder, gruppboende, ålderdomshem och lokala sjukhem. Kommunernas ansvar utesluter inte att verksamheter av detta slag kan drivas även i enskild regi. Den vidgade kommunala skyldigheten bör även komma till uttryck genom ändringar i socialtjänstlagen. Utskottet har ingen erinran mot propositionens förslag till lydelse av 20 och 21 §§ socialtjänstlagen.
Vidare gjordes ett klarläggande av kommunens skyldighet att tillhandahålla dagverksamheter genom ett tillägg i 10 § socialtjänstlagen.
I betänkandet refereras också utskottets tidigare ställningstagande till riktlinjer för äldreomsorgen inför 1990-talet med anledning av proposition 1987/88:176 (betänkande 1988/89:SoU6). Utskottet betonade då frågan om valfrihet, trygghet och integritet. Valfriheten måste enligt utskottet gälla såväl för den som trots stort vårdbehov vill bo kvar i den egna bostaden som för den som inte längre kan eller vill bo kvar i ordinärt boende utan vill flytta till någon särskild boende- eller vårdform. Utskottet ansåg också att valfriheten måste innebära att de äldre ges inflytande över hur servicen och vården utformas.
Utskottet fastslog i betänkandet 1990/91:SoU9 att det behövdes en kraftig utbyggnad av alternativa boendeformer inte bara för de äldre utan i stor utsträckning även för människor med handikapp av olika slag såsom rörelsehindrade och psykiskt utvecklingsstörda. Att få till stånd en kombination av ett stöd som omfattar alla berörda grupper och ett enhetligare huvudmannaskap för de olika boendeformerna var enligt utskottet angeläget.
Äldrereformen innebar en klarare ansvarsfördelning när det gäller service och vård till äldre och handikappade. Kommunen fick huvudansvaret för äldreomsorgen och övertog bl.a. även ansvaret för sjukhemmen för somatisk långtidssjukvård. Kommunen fick samtidigt ansvar för att bedriva sjukvård i de särskilda boendeformerna och bostäderna och befogenhet att bedriva hemsjukvård. Sjukvården omfattar dock inte insatser av läkare.
För att reformen skulle få avsedd effekt ansågs det nödvändigt att föreslå ett obligatoriskt betalningsansvar som även innefattade vården av medicinskt färdigbehandlade patienter inom akutsjukvården.
För att stimulera den nödvändiga utbyggnaden av olika boendeformer för äldre och handikappade infördes särskilda stimulansbidrag från staten under en femårsperiod. I budgetpropositionen är stimulansbidragen anvisade under anslagen G 12--14.
Utskottet har tidigare, i bl.a. ett yttrande till bostadsutskottet (SoU1986/87:5y), uttalat den principiella ståndpunkten att den omsorgsform som ålderdomshemmen representerar (servicehus med helinackordering) även fortsättningsvis behövs som boendeform mellan eget boende/serviceboende och vård inom långtidssjukvården. Detta innebär dock inte ett bevarande av gamla institutioner med dålig standard. Boendet bör vara självständigt och permanent. Tendensen att allt fler äldre bor kvar allt längre i sin ursprungliga bostad kan medföra att de äldre som ändå måste flytta därifrån då har ett mycket stort omsorgsbehov, dock utan att nödvändigtvis vara i behov av egentlig sjukvård. En kollektiv boendeform med fast anställd personal tillgodoser de gamlas behov av trygg social och känslomässig kontakt och deras behov av omvårdnad.
Vid behandlingen av äldrereformen i betänkandet 1990/91:SoU9 uttalade utskottet att de sjukhem som kommunerna enligt förslaget skulle ta över kunde behöva byggas om eller rustas upp. Detta föreslogs då kunna ske med stöd av bostadslån och räntebidrag för ombyggnad. I propositionen föreslogs att samma möjligheter till avsteg från kravet på fullvärdig bostad som redan tidigare fått göras i fråga om bostadslån för ny- eller ombyggnad av ålderdomshem skulle få göras när det gällde bostadslån för ombyggnad av sjukhem och andra vårdinrättningar som förts över till kommunen. Förslaget innebar att bostäderna i färdigt skick skulle bestå av minst ett rum och kokskåp, toalett och dusch samt entréutrymme och vara av en sådan storlek att den kunde användas av en rullstolsbunden person.
Från den 1 januari 1992 gäller nya bestämmelser för erhållande av statligt räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder, SFS 1991:1933. Av de nya bestämmelserna framgår att fortfarande gäller för särskilda boendeformer för äldre att bidrag utgår om bostaden omfattar endast ett rum förutsatt att lägenheten är försedd med kokskåp och att det finns särskilt hygienutrymme med toalett och dusch samt entréutrymme och att bostaden är av sådan storlek att den kan användas av en rullstolsbunden person.
Utskottet behandlade i betänkandet 1990/91:SoU9 även en motion om införande av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Utskottet uttalade i detta sammanhang sin uppfattning att en solidarisk och skattefinansierad hälso- och sjukvård och äldreomsorg var en nödvändig förutsättning för att de mål för vården och omsorgen om de äldre som ställts upp av riksdagen skulle kunna uppnås.
Utskottet diskuterade även ansvaret för primärvården och konstaterade bl.a. (s. 76):
Sverige har idag en stor andel äldre människor. Andelen "äldre-äldre" kommer att öka ytterligare, vilket kommer att ställa ökade krav på hälso- och sjukvården. För att möta dessa ökande krav på vård och service till äldre och handikappade måste det ges ett större utrymme för lokala och regionala lösningar i kommuner och landsting.
Utskottet anser inte att den i propositionen föreslagna reformen på ett tillräckligt sätt tillgodoser dessa krav. Enligt utskottets mening bör en reform av äldreomsorgen öppna möjligheter för såväl en mindre som en mer omfattande förändring av huvudmännens ansvarsområden.
I proposition 1990/91:44 om ytterligare försöksverksamhet för den offentliga sektorn föreslås, som ovan nämnts, utvidgade möjligheter för kommuner att bedriva primärvård.
Enligt utskottet kan frågan om ett allmänt primärkommunalt huvudmannaskap för primärvården bedömas först efter genomförd försöksverksamhet. I årets budgetproposition redovisar regeringen att den har för avsikt att snarast tillsätta en utredning med uppgift att genomföra en översyn av hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering och därvid överväga olika modeller. I detta sammanhang skall bl.a. frågan om en obligatorisk sjukvårdsförsäkring prövas.
Regeringen har vidare aviserat en proposition under våren 1992 om försöksverksamhet med finansiell samordning mellan hälso- och sjukvården och socialförsäkring.
Regeringen har nyligen meddelat direktiv för en kommitté om prioriteringar inom hälso- och sjukvården (dir. 1992:8). I direktiven anförs att kraven på sjukvården har ökat och att ambitionen måste vara att åstadkomma ett etiskt försvarbart hushållande med resurserna inom hälso- och sjukvården. Utredningen skall, enligt direktiven, diskutera vad som bör vara hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. Därvid bör utredningen också bl. a. överväga och lämna förslag till vad den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården skall stå för och vad den enskilde patienten själv bör betala. En av utredningens huvuduppgifter är att överväga och lämna förslag till vilka principer som skall ligga till grund för prioriteringar inom vården. En annan angelägen uppgift är att analysera hur olika former av systemförändringar kan påverka prioriteringar inom vården. Utredningen skall arbeta utåtriktat och ge grund för fördjupade fortsatta diskussioner av prioriteringsfrågan. Delrapport skall lämnas senast den 1 april 1993 och slutbetänkande senast den 31 december 1994.
Regeringen har också meddelat direktiv för en parlamentarisk utredning om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (dir. 1992:30). Av direktiven framgår att kommittén skall analysera och bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov samt hur dessa skall kunna tillgodoses fram till år 2000 inom ramen för en samhällsekonomi i balans. Utgångspunkten bör vara att hela befolkningen skall erbjudas en god hälso- och sjukvård på lika villkor. Kommittén bör, enligt direktiven, särskilt beakta de möjligheter till kostnadsminskningar som finns genom t.ex. strukturomvandling och medicinsk rationalisering, nya organisationsformer, ökad konkurrens och höjd produktivitet. Möjligheterna till kostnadsminskningar bör vägas mot de ökade behov av resurser som blir följden av ett ökat antal äldre i befolkningen och mot otillfredsställda behov av sjukvård, omvårdnad, omsorg och medicinsk rehabilitering. Kommittén bör i första hand analysera tre finansierings- och organisationsmodeller, en reformerad landstingsmodell, en primärvårdsstyrd vård och en obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Arbetet skall vara slutfört senast den 1 mars 1994.
Utskottet gör följande bedömning.
Ett syfte med äldrereformen är att skapa en klarare ansvarsfördelning när det gäller service och vård till äldre och handikappade. Reformen innebär också att kommunerna åläggs en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för dem som behöver det. För att stimulera en utbyggnad av omsorgen om äldre och handikappade anvisade riksdagen särskilda medel för byggande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer och för ombyggnad av sjukhem m.m. Medel avsattes även för personalutbildning och information.
Det är ännu för tidigt att uttala sig om effekterna av reformen. Genomförandet kommer dock att följas noga och utvärderas av socialstyrelsen. Styrelsen kommer bl.a. tillsammans med boverket att följa upp och beskriva utvecklingen avseende de särskilda boendeformerna. Regeringen har vidare tillsatt en kommitté med uppgift att följa tillämpningen och effekterna av det kommunala betalningsansvaret inom hälso- och sjukvården. En särskild delegation har tillsatts för att överväga behovet av korrigeringar i den ekonomiska regleringen enligt äldrereformen.
Av ansökningarna till socialstyrelsen att döma finns det i dag ett stort intresse i kommunerna för byggande och ombyggande av olika boendeformer för äldre och handikappade. Även privata intressenter har visat intresse för detta.
Regeringen har i regeringsförklaringen bl.a. framhållit att den är starkt medveten om de växande problemen inom sjukvården och äldreomsorgen. Att förbättra och förändra vården är en av regeringens viktigaste uppgifter när det gäller välfärdspolitiken. Arbetet med att skapa värdiga villkor för gamla och sjuka måste intensifieras. Det gäller bl.a. tillskapandet av ålderdomshem och andra trygga boendealternativ för våra äldre, dagvård och gruppbostäder för dementa och rätten till ett eget rum för dem som lever på institution.
Ett viktigt mål är, enligt regeringen, att öka valfriheten för patienter och äldre. Bättre förutsättningar skall skapas för att nya former av vård och omsorg snabbt skall kunna växa fram.
Mot denna bakgrund anser utskottet inte att det behövs något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion So232 (s) yrkande 11.
Vad avser kompetensen inom den primärkommunala sjukvården delar utskottet motionärens uppfattning i motion So450 (m) om behovet av hög kompetens. Utskottet förutsätter att socialstyrelsen inom ramen för sin tillsynsverksamhet även beaktar kompetensfrågan inom den primärkommunala sjukvården. Yrkandet avstyrks därför.
De frågor som tas upp i motionerna So250 (nyd) och So260 (nyd) behandlades av riksdagen i samband med den äldrereform som nu genomförs. Någon anledning för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motionerna finns inte. Motionerna avstyrks i nu aktuella delar.
Utskottet utgår från att frågan om de äldres behov av sjukvård kommer att behandlas av de aviserade kommittéerna om prioriteringar inom hälso- och sjukvården och sjukvårdens finansiering och organisation som tillsätts i dagarna. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte enligt utskottet. Motion So483 (kds, m) avstyrks.
Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna medelsanvisningen till bidrag till service och vård.
Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. (G 2)
I budgetpropositionen föreslås 797 000 000 kr. under anslaget G 2.
Från anslaget betalas statsbidrag till landsting och kommuner för färdtjänst och särskilt anpassad kollektivtrafik. Bidragsbestämmelserna finns i förordning (1990:489) om statsbidrag till färdtjänst och särskilt anpassad kollektivtrafik. Bidraget utgår med 35 % av bruttokostnaderna. Det får dock inte öka med mer än ett belopp som står i visst förhållande till antalet personer som är 65 år och äldre samt utvecklingen av konsumentprisindex.
Kommunalekonomiska kommittén har föreslaget att det särskilda statsbidraget skall inordnas i ett nytt generellt statsbidragssystem.
Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m.
Taxor m.m.
I motion So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänstens betydelse för människor med funktionshinder (yrkande 8). Motionärerna anför att färdtjänsten skall ses som ett komplement till kollektivtrafiken och bör ha samma taxa som övrig kollektivtrafik. Tillgängligheten under dygnets olika delar och när det gäller antalet resor för den enskilde bör, enligt motionärerna, inte avvika från övrig kollektivtrafik. Motionärerna anför vidare att länstrafiken i Östergötlands län och i Stockholms län borde kunna stå som förebilder för andra delar av landet.
I motion So225 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänsten. Motionärerna anför att färdtjänstavgiften bör vara lika med kostnaden för utnyttjande av kollektivtrafiken. Vidare anser motionärerna att statsbidraget till kommunerna bör vara förbundet med vissa kvalitetskrav.
I huvudbetänkandet SOU 1991:46 av 1989 års handikapputredning diskuteras målen för färdtjänsten och den enskildes resande. Utredningen anför (s. 382 f.):
Färdtjänsten skall vara en trafikform som kompletterar kollektiva trafikmedel och möjligheter att gå, cykla osv.
När det gäller resors längd inom färdtjänsten anser vi att resor skall kunna ske i såväl kommunen som inom länet. resenärerna skall alltså ha tillgång till en länsfärdtjänst.
Något högsta tak i antal resor skall i princip inte förekomma, men resevolymen skall vara skälig i förhållande till andra medborgares resemöjligheter i kommunen och inom länet.
När det gäller resornas tidpunkt menar vi att begränsningar i resor under dygnet i princip inte skall förekomma.
Egenavgiften för resenärerna skall inte överskrida kollektivtrafiktaxan i lokal- och länstrafiken.
Utskottet behandlade frågan om färdtjänsten senast i betänkande 1991/92:SoU4. Utskottet konstaterade då att 1989 års handikapputredning hade lagt fram förslag om förbättringar i färdtjänsten och att betänkandet remissbehandlades. Utskottet ansåg sig inte vilja föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet och avstyrkte därmed då aktuella motioner.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning i sitt huvudbetänkande har lagt fram förslag om förbättringar i färdtjänsten. Betänkandet har remissbehandlats. Handikapputredningen kommer att överlämna sitt slutbetänkande under våren. Regeringen planerar att förelägga riksdagen en proposition med förslag på det handikappolitiska området hösten 1992. De frågor som tas upp av motionärerna övervägs sålunda redan i regeringskansliet. Även förslagen från den kommunalekonomiska kommittén bereds i regeringskansliet och en proposition har aviserats till våren 1992. Något initiativ från riksdagens sida behövs därmed inte. Motionerna So224 (s) yrkande 8 och So225 (s) avstyrks.
Förhållandet mellan färdtjänst och bilstöd
I motion So254 av Charlotte Branting och Kenth Skårvik (båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statsbidragsbestämmelserna för färdtjänst. Motionärerna anför att leasingbil i vissa lägen skulle kunna vara ett bättre och billigare alternativ än färdtjänst såväl för den handikappade som för kommunen. Enligt motionärerna bör kommunen därför få rätt att av statsbidragsmedel till färdtjänsten bidra till leasingkostnaden motsvarande kostnaden för bilresor till och från arbetet.
I betänkandet Ds S 1986:11 om bilstöd åt handikappade anförde utredningsmannen (s. 52 f.) att i diskussioner med de sakkunniga hade dessa ansett att leasing är en dyr och dålig lösning, särskilt om det behövs omfattande anpassning av bilen på grund av funktionshinder. En fördel var dock att föraren kunde slippa ekonomiska bekymmer med reparationer och underhåll.
Såvitt utredaren hade inhämtat gick det att få smärre ändringar på en leasingbil, men om det behövdes stora ingrepp kunde det bli svårare. Eftersom bilen skall återställas i ursprungligt skick, när leasingen upphör, kunde den handikappade få stora kostnader, om ändringarna på bilen hade varit omfattande.
En motion med samma innebörd behandlades i betänkandet SoU 1987/88:20. Utskottet konstaterade då att det nya bilstödet gjorde det förmånligare för den enskilde att köpa bil än att hyra. Om bilen måste anpassas efter den enskildes funktionshinder framstod leasing som ett än sämre alternativ. Motionen avstyrktes därmed. I betänkande 1988/89:SoU19 behandlades frågan åter. Utskottet konstaterade då att frågan inte tillförts något som föranledde en ändrad bedömning från utskottets sida. Motionen avstyrktes därmed.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och avstyrker därför motion So254 (fp).
Kostnader för viss verksamhet för handikappade (G 7)
I budgetpropositionen föreslås 56 260 000 kr. under anslaget G 7.
Från anslaget får Synskadades riksförbund (SRF) bidrag till SRF Hantverk AB, depåverksamheten, till verksamheten med ledarhundar samt till viss övrig verksamhet. Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB) erhåller bidrag för tidningsutgivning för dövblinda och Sveriges dövas riksförbund (SDR) för sin teckenspråksavdelning. Under anslaget utges vidare bidrag till rikstolktjänst, palynologiska laboratoriet vid naturhistoriska riksmuseet, De handikappades riksförbund, Synskadades riksförbunds och Riksförbundets för rörelsehindrade barn och ungdomar rekreationsanläggningar samt till Föreningen Rekryteringsgruppen.
Teckenspråksmaterial
I motion So239 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av ytterligare medel för framställning av teckenspråksmaterial och framtagning av ett teckenlexikon. Motionären anför att Sveriges dövas riksförbund (SDR) 1989 erhöll medel ur allmänna arvsfonden för ett tvåårigt projektarbete med framställning av ett teckenlexikon. För detta arbete behövs dock medel för många år framöver. Arbetet med teckenlexikonet måste därför permanentas.
Utskottet behandlade våren 1991 två motioner om teckenlexikon i betänkande 1990/91:SoU12. Utskottet konstaterade då att teckenspråket ständigt behöver utvecklas för att de döva skall kunna kommunicera med andra människor och vara delaktiga i samhället. Ett bidrag till denna utveckling är bl.a. det teckenlexikon som SDR framställer. Utskottet ansåg dock att förslaget till medelsanvisning i 1991 års budgetproposition var väl avvägt. Utskottet framhöll att det var viktigt att medlen i denna del användes till de verksamheter som är mest angelägna för de döva. Utskottet ansåg inte att det behövdes något initiativ från riksdagens sida. Motionerna avstyrktes därmed.
Sveriges dövas riksförbund (SDR) har tidigare erhållit projektmedel ur allmänna arvsfonden för framställning av ett teckenlexikon. Regeringen beviljade i augusti 1991 SDR ytterligare medel ur allmänna arvsfonden med 1 milj.kr. för första året av en treårig projekttid.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vill på nytt framhålla vikten av att teckenspråket ständigt utvecklas så att de döva kan kommunicera med andra människor och vara delaktiga i samhällslivet. Det teckenlexikon som SDR framställer är ett bidrag till denna utveckling. Utskottet konstaterar samtidigt att regeringen hösten 1991 på nytt beslutat bevilja SDR medel ur allmänna arvsfonden med 1 milj.kr. för första året i en treårig projekttid för framställning av ett teckenlexikon. Mot denna bakgrund avstyrks motion So239 (s).
Bokklubb för punktskriftsläsare
I motion So264 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till bokklubb för punktskriftsläsare. I motionen framhålls att Synskadades riksförbunds (SRF) försöksverksamhet med en bokklubb för synskadade visat på ett stort behov hos och intresse från den lilla grupp som kan läsa punktskrift. Motionärerna anser att SFR behöver ett särskilt anslag på 1,8 milj.kr. för att kunna fortsätta med bokklubben.
Försäljning av punktskriftsböcker bedrivs sedan budgetåret 1984/85 i talboks- och punktskriftsbibliotekets regi. Medel för detta ändamål föreslås i kulturdepartementets budget (prop. 1991/92:100 bil. 12, C 17, s. 142). Ett komplement till denna försäljning är den bokklubb för punktskriftsläsare som Synskadades riksförbund startade våren 1990. Klubben erbjuder i huvudsak lättare skönlitteratur. De bägge försäljningskanalerna tillfredsställer olika läsbehov.
Utskottet behandlade flera motioner om stöd för SFR:s punktskriftsbokklubb i betänkande 1990/91:SoU12. Utskottet konstaterade att endast en mindre grupp av de synskadade kan punktskrift. Punktskriften är emellertid de synskadades enda skriftspråk. Utskottet delade motionärernas uppfattning om värdet av att de synskadade har tillgång till litteratur på punktskrift. Enligt utskottet var dock den föreslagna medelsanvisningen till SFR väl avvägd. Utskottet framhöll vikten av att medlen i denna del fördelades på det för de synskadade mest ändamålsenliga sättet. Motionerna avstyrktes därmed.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om värdet av att synskadade som kan läsa punktskrift också har tillgång till litteratur på punktskrift. I kulturdepartementets budget föreslås medel till tal- och punktskriftsbiblioteket. Enligt utskottet är den nu föreslagna medelsanvisningen till SFR väl avvägd och innebär även vissa reformmedel för verksamheten. Det är som utskottet tidigare framhållit angeläget att medlen av SFR används till de verksamheter som är mest angelägna för de synskadade. Motion So264 (s) avstyrks därmed.
Språklexikon på punktskrift
I motion So270 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar 1 milj.kr. för utarbetande av språklexikon på punktskrift (yrkande 6). Motionärerna anför att det finns få lexikon på punktskrift av de vanligaste skolspråken och att av dem som finns är många mycket gamla. Enligt motionärerna måste det vara möjligt för punktskriftsläsare att kunna köpa ett lexikon precis som för alla andra människor.
Utbildningsutskottet behandlade föregående år i betänkandet 1990/91:UbU6 en motion med begäran om medel för ett språklexikon för punktskriftsläsare Utskottet ansåg att det ankom på berörd myndighet (Statens institut för handikappfrågor i skolan) att prioritera olika projekt inom ramen för anslagsbeloppet och avstyrkte motionen.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar utbildningsutskottets inställning och avstyrker därmed motion So270 (v) yrkande 6.
Medelsanvisning
Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade.
Bidrag till handikapporganisationerna (G 10)
I budgetpropositionen föreslås 129 248 000 kr. under anslaget G 10.
Från anslaget erhåller handikapporganisationerna bidrag till sin verksamhet. Regeringen beslutar om fördelningen av anslagsbeloppet mellan organisationerna efter förslag av statens handikappråd. 37 organisationer har fått bidrag under innevarande budgetår.
I motion So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stöd till handikappade och deras organisationer (yrkande 12). Motionärerna anför att handikapporganisationerna har spelat en stor roll när handikappinsatserna i Sverige har utformats. Därför är det viktigt med ett ordentligt stöd till organisationerna också i fortsättningen.
I motion So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikapporganisationernas betydelse i det europeiska integrationsarbetet (yrkande 11).
I motion So251 av Jan Andersson och Bo Nilsson (båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av ett särskilt EG-kontor i Bryssel för handikapprörelsen.
Utskottet behandlade frågan om bidrag till handikapporganisationerna senast i betänkande 1990/91:SoU12. Utskottet konstaterade då att förstärkningar av statsbidraget till handikapporganisationer gjorts under en följd av år och att regeringen för budgetåret 1991/92 föreslagit en kraftig förstärkning. Ett av regeringens skäl till ett förstärkt statsbidrag var handikapporganisationernas ökande engagemang och utökade verksamhet när det gällde internationella handikappfrågor.
I budgetpropositionen (s. 186--187) anförs att bidraget till handikapporganisationerna även inför det kommande budgetåret bör vara ett prioriterat område. Föredragande statsråd anför bl.a. som skäl för att statsbidraget bör höjas de höga merkostnader för verksamheten som organisationerna har genom att många av dem som organiserar sig har omfattande funktionsnedsättningar. Detta ställer särskilda krav på informationsmaterial, tillgång till tolkar och väl avpassade lokaler och arrangemang i övrigt vid sammankomster med hänsyn till olika funktionsnedsättningar hos deltagarna. Föredraganden anför vidare att Sverige under många år har spelat en aktiv roll i det internationella handikapparbetet. De senaste årens utveckling inom Europa har ställt ytterligare anspråk på handikapporganisationernas medverkan och engagemang i olika projekt. Den föreslagna förstärkningen bör, enligt föredraganden, ge organisationerna möjligheter att genom t.ex. uppsökande verksamhet söka integrera nya handikappgrupper i den ordinarie verksamheten.
Utskottet gör följande bedömning.
Handikapporganisationernas verksamhet har haft en avgörande betydelse för dagens handikappolitik. Organisationerna bedriver centralt, regionalt och lokalt intressepolitisk verksamhet, anlitas som remissinstanser och är företrädda i olika utredningar. En viktig aktivitet utöver medlemsstöd är information om handikapp till olika målgrupper. Utskottet delar uppfattningen i budgetpropositionen att stödet till handikapporganisationerna även budgetåret 1992/93 bör vara ett prioriterat område. En kraftig uppräkning av stödet till handikapporganisationerna föreslås också i propositionen även för budgetåret 1992/93. Motion So232 (s) yrkande 12 får därför i huvudsak anses tillgodosedd. Yrkandet avstyrks.
Utskottet delar inställningen i propositionen och motionerna att handikapporganisationerna bör ha goda möjligheter att delta i det internationella arbetet bl.a. på europeisk nivå. Något tillkännagivande behövs dock inte med anledning av motion So224 (s) yrkande 11. Motionen avstyrks därmed. Det bör enligt utskottet ankomma på handikapporganisationerna själva att inom ramen för tillgängliga medel bestämma formerna för sin medverkan i det europeiska integrationsarbetet. Motion So251 (s) avstyrks därmed.
Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationerna.
Bilstöd till handikappade (G 11)
I budgetpropositionen föreslås 206 000 000 kr. under anslaget G 11.
I motion So207 av Bo Nilsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om att begreppet "väsentliga förflyttningssvårigheter" i reglerna om bilstöd till handikappade ges en vidare tolkning (yrkande 1), dels att den s.k. 49-årsgränsen tas bort (yrkande 2). Motionärerna anser att personer som inte har möjlighet att arbeta och som inte tidigare fått bilstöd skall kunna få detta även efter fyllda 50 år. Vidare yrkar motionärerna att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att bilstödet inte skall påverka handikappersättningens storlek (yrkande 3). Slutligen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av bilstöd också till fosterföräldrar (yrkande 4).
I motion So208 av Bo Nilsson och Lena Öhrsvik (båda s) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frågor som bör tas med i den utredning som pågår i riksförsäkringsverket (yrkande 1) samt att eventuella förslag till förbättringar i anledning av motionen föreläggs snarast (yrkande 2). Motionärerna konstaterar att riksförsäkringsverket nyligen gjort en uppföljning av bilstödet och har aviserat att en mer djupgående utvärdering skall göras. Enligt motionärerna bör riksdagen peka på områden som bör analyseras.
I motion So222 av Sonia Karlsson och Berit Löfstedt (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den som bor tillsammans med en förälder under äktenskapsliknande förhållanden bör likställas med förälder vid tillämpning av bestämmelserna om bilstöd till handikappade (yrkande 1), och att riksdagen vid avslag av yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna att möjlighet till dispens från gällande bestämmelser om bilstöd för handikappade bör skapas för samboende (yrkande 2).
I motion So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbättringar av bilstödet (yrkande 9). Motionärerna anför att trots att bilstödet efter hand förbättrats kvarstår en del brister. Motionärerna påminnner om att riksdagen har givit regeringen till känna behovet av en förändring av 49-årsgränsen.
I motion So227 av Inger René och Karin Falkmer (båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till bilstöd för handikappade barn med familjehemsplacering. Motionärerna anför att det är barnets behov som bör utgöra motivet för bilstödet. Bilstöd till svårt handikappade barn bör därför följa barnet, och rätten till bilstöd bör omfatta även familjehemsplacerade barn.
I motion So259 av Lahja Exner och Arne Kjörnsberg (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om komplettering av bilstödet för handikappade. Motionärerna anför att det är nödvändigt att komplettera bilstödet så att de som efter prövning beviljats stöd för inköp av bil också ges ekonomiska möjligheter att använda bilen. Detta kan, enligt motionärerna, göras genom att kostnader för drift och underhåll av i övrigt bilstödsberättigad bil tas med i underlaget för beräkning av handikappersättningen.
I motion So283 av Erling Bager (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av reglerna för att ge fosterföräldrar till handikappade barn möjlighet att erhålla bilstöd. Motionären anför att reglerna bör ändras så att även fosterföräldrar som bedöms att under lång tid vårda ett handikappat barn kommer i åtnjutande av bilstödet. För övriga fosterföräldrar anser motionären att kommunen måste ge ett erforderligt stöd vid bilanskaffningen.
I motion T908 av Charlotte Branting (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för bilstödet (yrkande 3). Motionären anför som exempel att det är väsentligt att man närmare definierar vad som menas med funktionshinder. Armamputerade, personer som är armsvaga, och kortvuxna får i vissa fall avslag på sina ansökningar med motiveringen att deras funktionshinder inte är tillräckligt förflyttningshämmande. Motionären menar att även andra skäl kan motivera en översyn av reglerna för erhållande av bilstödet.
Från anslaget betalas bilstöd till handikappade och föräldrar med handikappade barn till anskaffning och anpassning av motorfordon m.m. Bilstödet kan lämnas till fem olika grupper och kan numera också lämnas till föräldrar med hemmaboende vuxna barn med väsentliga förflyttningssvårigheter. Stödet omfattar grundbidrag, anskaffningsbidrag och anpassningsbidrag. Stödet administreras av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. Bestämmelser om bilstödet finns i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade och i förordningen (1988:890, senast ändrad 1991:709) om bilstöd till handikappade.
Grundbidraget är högst 60 000 kr. Helt eller halvt grundbidrag utgår beroende på vilken grupp det gäller. Grundbidrag lämnas vid anskaffning av fordon oavsett inkomst. Bilstödet kan utgå vart sjunde år.
Handikappersättningen är en särskild folkpensionsförmån som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) kan utgå till en försäkrad som har fyllt 16 år och som, innan han fyllt 65 år, har fått sin funktionsförmåga nedsatt för avsevärd tid så att han behöver hjälp av någon annan person för att klara sin dagliga livsföring, för att kunna förvärvsarbeta eller studera eller har betydande merutgifter. Handikappersättningen är i princip en merkostnadsersättning. Vid bedömningen av rätt till handikappersättning vägs den handikappades hjälpbehov samman med hans merutgifter till följd av handikappet. En förändring av den handikappades merkostnader påverkar således ersättningsnivån. Enligt AFL kan handikappersättning beviljas med 69, 53 eller 36 % av basbeloppet beroende på hjälpbehovets och merutgifternas storlek.
Den handikappades merkostnader för resor vägs in vid bedömningen av merutgifterna. Riksförsäkringsverket rekommenderar i sina allmänna råd (1991:4) att merutgifter för bilresor, som inte anses täckta av bilstödet, beaktas vid prövning av rätt till handikappersättning.
I budgetpropositionen (s. 188) redovisas att sedan det nya bilstödet infördes den 1 oktober 1988 har drygt 12 000 personer beviljats bilstöd. I förhållande till de regler som gällde före oktober 1988 innebär det nya bilstödet väsentliga förbättringar. Under innevarande budgetår har grundbidraget och det inkomstprövade anskaffningsbidraget höjts. Inkomstgränserna vid fastställande av anskaffningsbidraget har justerats uppåt. Därmed har värdebeständigheten i stödet säkrats.
Enligt nu gällande regler kan handikappade över 49 år, som saknar anknytning till arbetslivet eller som inte genomgår yrkesinriktad utbildning eller yrkesinriktad rehabilitering, ej erhålla bilstöd.
I proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till handikappade (s. 16) konstaterades att det statsfinansiella läget inte gjorde det möjligt att då lägga fram ett förslag som innebar att alla förflyttningshandikappade -- oavsett ålder -- fick del av bilstödet. En utvidgning av bilstödet till att generellt omfatta alla förtidspensionärer med förflyttningssvårigheter i åldern 50--64 år skulle enligt propositionen medföra ökade kostnader för staten i storleksordningen 300 milj.kr.
I betänkandet SfU 1987/88:23 (s. 8) med anledning av proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till handikappade anförde socialförsäkringsutskottet att i likhet med föredragande statsråd ansåg det att ett förslag om utvidgning av personkretsen -- ur strikt handikappolitisk synvinkel -- borde innefatta alla förflyttningshandikappade oavsett ålder. Kostnaden för ett sådant bilstöd skulle dock bli mycket omfattande, och i dåvarande statsfinansiella läge var en sådan utvidgning enligt socialförsäkringsutskottets mening helt omöjlig. Denna fråga fick enligt utskottet prövas när erfarenheter av det nya bilstödet föreligger och ekonomiska förutsättningar finns. Riksdagen följde utskottet.
Socialutskottet har behandlat frågan om bilstöd vid ett flertal tillfällen. Utskottet anförde i betänkande 1990/91:SoU1 att det ur strikt handikappolitisk synvinkel var klart att bilstödet borde omfatta även dem som är över 50 år. Utskottet delade uppfattningen att den s.k. 49-årsgränsen för bilstöd var snäv. Utskottet ansåg att regeringen i lämpligt sammanhang borde överväga möjligheterna till en utvidgning av personkretsen. Vad utskottet anfört borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 4).
Till följd av riksdagens beslut uppdrog den förutvarande regeringen åt riksförsäkringsverket (RFV) att utreda konsekvenserna av ett borttagande av 49-årsgränsen. Uppdraget har nyligen redovisats till riksdagen. RFV anför att ett borttagande av 49-årsgränsen skulle kosta 1,2 miljarder kronor under en sjuårsperiod.
Enligt uppgift från riksförsäkringsverket beräknas den fördjupade uppföljningen att bilstödet, som verket initierat, vara klar under hösten 1992.
I betänkandet 1991/92:SoU4 behandlades senast frågor om bilstödet, såsom bl.a. definitionen av "väsentliga förflyttningssvårigheter", kravet på körkort, möjligheten för fosterföräldrar att erhålla bilstöd, uppräkning av bidragsnivån och möjligheten att utforma anpassningsbidraget som ett eget stöd med särskilda kriterier.
Utskottet konstaterade att bidragsnivån för bilstödet höjdes den 1 juli 1991. Vidare konstaterades att riksförsäkringsverket (RFV) höll på att genomföra en fördjupad uppföljning av det nya bilstödet och också, på regeringens uppdrag, utredde konsekvenserna av borttagandet av 49-årsgränsen. I avvaktan på resultaten av dessa överväganden borde riksdagen, enligt utskottets mening, inte ta något initiativ med anledning av då aktuella motioner.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att riksförsäkringsverket i dagarna till regeringen redovisat sitt uppdrag att utreda konsekvenserna av borttagandet av 49-årsgränsen. Verket fortsätter uppföljningen av användningen av bilstödet. I avvaktan på regeringens beredning av dessa frågor bör riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra uttalanden. Motionerna So207 (s), So208 (s), So222 (s), So224 (s) yrkande 9, So227 (m), So259 (s), So283 (fp) och T908 (fp) yrkande 3 avstyrks därmed.
Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningen till bilstöd till handikappade.
Bidrag till byggande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer (G 12)
I budgetpropositionen föreslås 400 000 000 kr. under anslaget G 12. Riksdagen beslutade med anledning av förslag rörande den ekonomiska regleringen av äldrereformen (prop. 1990/91:150 bil. I:3, SoU25, rskr. 384) att ett stimulansbidrag om sammanlagt 2 miljarder kronor under en femårsperiod skall utgå för utbyggnad av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer för åldersdementa, utvecklingsstörda, fysiskt handikappade och psykiskt sjuka.
Från anslaget utbetalas bidrag med 500 000 kr. per gruppboendeenhet som färdigställs under år 1992. Bidraget utges enligt förordningen (1991:1280) om tillfälligt statsbidrag till anordnande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer.
I motion So221 av Bo Arvidson och Jan Backman (båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tydligare regler för antalet boende i gruppboende. Motionärerna anför att bristen på tydliga regler har skapat problem ibland. Detta gäller, enligt motionärerna, inte minst när det gäller enskilda sökande. Ett antal om fyra boende har av såväl omsorgskommittén som departementschefen angivits som riktmärke och att det måste finnas utrymme för flexibilitet. Vid riksdagsbehandlingen tolkades dessa uttalanden så att riktmärket skulle vara fyra till sex personer (SoU 1984/85:27 s. 9). Utskottets tolkning behöver, enligt motionärerna, måhända förtydligas ytterligare för att undvika problem.
I proposition 1984/85:176 om ny omsorgslag anförs att (s. 33):
När psykiskt utvecklingsstörda växer upp bör de alltså ges möjlighet att som andra flytta hemifrån. Små gruppbostäder i den vanliga bostadsmiljön, här kallade grupphem, är då ett bra alternativ -- -- -- Vuxna bör, likaväl som barn och ungdomar, i största möjliga utsträckning bo i mindre grupper integrerade i samhället. Samma riktmärke för gruppstorlek skall gälla för dessa som för elevhem men de bör alltså kallas grupphem.
I avsnittet om elevhem anfördes i betänkandet att det av omsorgskommittén angivna antalet fyra därvid kunde tjäna som riktmärke. Detta borde dock inte ses som ett absolut krav utan det måste, enligt det föredragande statsrådet, finnas utrymme för flexibilitet.
I utskottets betänkande SoU 1984/85:27 som behandlade propositionen om ny omsorgslag angavs att grupphem bör utgöra bostad för fyra till sex vuxna.
Utskottet uttalade i betänkandet 1990/91:SoU9 att det behövs en kraftig utbyggnad av alternativa boendeformer inte bara för de äldre utan i stor utsträckning även för människor med handikapp av olika slag såsom rörelsehindrade och psykiskt utvecklingsstörda. Utskottet ansåg det därför nödvändigt att prioritera utbyggnaden av gruppbostäder. De ansvariga huvudmännen, kommuner och landsting, borde på ett helt annat sätt än tidigare prioritera utbyggnaden av sådana boendeformer. När det gällde villkoren för lån och stimulansbidrag till gruppbostäder delade utskottet uppfattningen om nödvändigheten av att kommuner och landsting får frihet att utifrån lokala förhållanden finna goda lösningar för boendet. Det kunde enligt utskottet finnas skäl att skapa större frihet i vad avser antalet platser som kan medges inom en och samma gruppbostad. Även möjligheterna till samlokalisering av olika gruppbostäder kunde behöva vidgas. Även när det gällde gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda måste det finnas utrymme för lokala bedömningar så att en nödvändig utbyggnad av gruppbostäder inte motverkas av olika statliga bestämmelser. Att det i detta fall rörde sig om långvarigt boende för människor som i många fall är yngre eller medelålders ställde dock särskilda krav på bostadsstandard. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till känna. Regeringen följde utskottet (rskr. 97).
Regeringen har uppdragit åt socialstyrelsen att följa och beskriva utvecklingen av de särskilda boendeformerna för äldre och handikappade. I samband med den årliga anslagsframställningen skall styrelsen bl.a. beskriva hur stimulansbidragen utnyttjas och fördelas.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet förutsätter att regeringen följer utvecklingen av olika boendeformer för äldre och handikappade. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte. Motion So221 (m) avstyrks.
Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen.
Övriga medelsanvisningar under G
Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningarna till Kostnader för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (G 3), Nämnden för vårdartjänst (G 4), Ersättning för texttelefoner (G 5), Ersättning till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser (G 6), Statens hundskola (G 8), Statens handikappråd (G 9), Bidrag för viss ombyggnad av sjukhem m.m. (G 13), Bidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade (G 14) och Utvecklingsmedel m.m. (G 15), vilka inte mött någon erinran i form av motioner.
Frågan om en parlamentarisk utredning inom hjälpmedelsområdet
Vid socialutskottets behandling av propositionen om ansvaret för service och vård för äldre och handikappade (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97) behandlade utskottet bl.a. frågan om det framtida ansvaret för tillhandahållande av tekniska hjälpmedel. Utskottet konstaterade att skyldigheten att tillhandahålla tekniska hjälpmedel följer av ansvaret att tillhandahålla hälso- och sjukvård. Införandet av en skyldighet för kommunerna att tillhandahålla hälso- och sjukvård för därmed med sig en skyldighet för kommunerna att tillhandahålla tekniska hjälpmedel. I regeringens proposition föreslogs att kommunerna skulla ha ansvar för enklare tekniska hjälpmedel medan landstingen borde ansvara för mera avancerade hjälpmedel som det krävs specialiserad kompetens för att prova ut, anpassa och förskriva. Enligt utskottet var detta en praktisk lösning när det gällde tillhandahållandet av tekniska hjälpmedel inom de särskilda boendeformerna och bostäderna med särskild service. Samtidigt varnade utskottet för den uppsplittring av ansvaret som följer av att både landstingen och kommunerna får en skyldighet att tillhandahålla handikapphjälpmedel. Utskottet föreslog att en parlamentarisk utredning borde få i uppdrag att överväga vilka åtgärder som behövde vidtas på hjälpmedelsområdet. Riksdagen följde utskottet.
Regeringen påpekar i budgetpropositionen att handikapputredningen har behandlat frågan sedan socialutskottet gjorde sitt uttalande om behovet av en parlamentarisk utredning inom hjälpmedelsområdet.
Vidare har regeringen i september 1991 uppdragit åt socialstyrelsen att följa upp och utvärdera äldrereformen. I uppdraget ingår att beskriva hur den kommunala hjälpmedelsverksamheten utformas med avseende på organisation, tillgänglighet för den enskilde och kostnader samt hur samordning sker mellan den primärkommunala och den landstingskommunala hjälpmedelsverksamheten. I november 1991 uppdrog regeringen åt Handikappinstitutet att inom ramen för ett samlat projekt utveckla och sprida information om hjälpmedel. Uppdraget skall göras i samråd med socialstyrelsen.
Regeringen anser mot denna bakgrund att de önskemål som ligger bakom riksdagens begäran om en parlamentarisk utredning torde vara uppfyllda genom vad som redan förevarit. En särskild parlamentarisk utredning i hjälpmedelsfrågan bör därför inte tillkallas.
Utskottet har ingen erinran mot vad som anförts i propositionen om en parlamentarisk utredning beträffande tekniska hjälpmedel inom hälso- och sjukvården. Utskottet föreslår att regeringens uttalande i denna del inte skall föranleda något uttalande från riksdagens sida.
Övriga motioner om äldre- och handikappomsorg
Rättighetslag
I motion So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utvidgad rättighetslag för människor med stora funktionshinder (yrkande 12). Motionärerna anför att en generell välfärdspolitik som omfattar alla minskar behovet av individinriktade insatser. Allra bäst hade det varit om befintliga lagar som socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen hade kunnat tillförsäkra alla människor det stöd de behöver. Så är det inte. Motionärerna anför vidare att i omsorgslagen finns en rätt för den enskilde till en gruppbostad. Denna rätt har varit betydelsefull för många. I vissa fall har emellertid gruppbostad inte varit det bästa alternativet sett från den enskildes synpunkt. Därför bör, enligt motionärerna, en utvidgad rättighetslag som omfattar fler grupper utgå från att det är den enskildes behov av boendeform som skall vara det avgörande.
1989 års handikapputredning har i sitt huvudbetänkande (SOU 1991:46) föreslagit en ny lag om stöd och service till vissa funktionshindrade som skall ersätta nuvarande omsorgslag. Enligt utredningens förslag skall personkretsen när det gäller riktade insatser omfatta människor som till följd av stora funktionshinder har betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed omfattande stödbehov.
De särskilda insatserna omfattar rådgivning och annat personligt stöd, biträde av personlig assistent, tidsbunden hemtjänst, biträde av kontaktperson, daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och som inte utbildar sig, korttidstillsyn för skolungdom över 12 år, korttidsvistelse utanför det egna hemmet och avlösarservice i hemmet, boende i familjehem eller elevhem för barn och ungdom som behöver bo utanför föräldrahemmet och bostad med särskild service för vuxna.
För andra individuella insatser föreslår utredningen nödvändiga förstärkningar. Det gäller exempelvis habilitering/rehabilitering, hjälpmedel och färdtjänst. Utredningens slutbetänkande lämnas under våren.
Regeringen har, enligt budgetpropositionen, för avsikt att med utredningen som grund lägga fram en proposition med förslag på handikappområdet för riksdagen under 1992.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning föreslagit en rättighetslag för handikappade. Utredningens huvudbetänkande har remissbehandlats och ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet. Regeringen har aviserat en proposition på grundval av utredningsförslagen under hösten 1992. Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens kommande förslag i denna fråga. Motion So224 (s) yrkande 12 avstyrks därför.
Fritid och kultur
I motion So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheterna för handikappade att delta i fritids- och kulturaktiviter (yrkande 6). Motionärerna anför att möjligheterna till en aktiv fritid för personer med funktionshinder är starkt begränsade. En belysning av kulturens tillgänglighet för funktionshindrade bör, enligt motionärerna, genomföras, både med sikte på ökat deltagande i befintligt kulturutbud i vid bemärkelse och på ökad egen kulturaktivitet inom såväl amatörverksamhet som professionell produktion.
Utskottet behandlade frågor om de handikappades möjligheter till fritids- och kulturaktiviteter senast i betänkandet 1991/92:SoU4 och konstaterade då att 1989 års handikapputredning lagt fram förslag om insatser som skall stärka enskildas möjligheter att delta i fritids- och kulturverksamhet. Enligt utskottets mening borde riksdagen inte föregripa behandlingen av regeringens förslag på handikappområdet. De då aktuella motionerna avstyrktes därför.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker därmed motion So224 (s) yrkande 6.
Stöd till föräldrar med handikappade barn och till föräldrar med funktionshinder
I motion So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av insatser för familjer med handikappade barn och för gruppen föräldrar med funktionshinder (yrkande 7). Motionärerna anför att samhällets stöd till familjer med barn har förstärkts under 1980-talet. Motionärerna välkomnar regeringens förslag om förbättringar av vårdbidraget, men pekar också på behovet av en utvidgning av systemet med kontaktdagar inom föräldraförsäkringen och behovet av bättre avlastningsmöjligheter för familjerna. Motionärerna anför att föräldrar med funktionshinder är en bortglömd grupp som behöver bättre stöd för att kunna uppfylla sitt föräldraskap.
Utskottet behandlade två likartade motioner i betänkandet 1991/92:SoU4. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att det är av största vikt att föräldrar med funktionshinder ges det stöd och den hjälp de behöver för att kunna fullgöra sitt föräldraskap. Utskottet konstaterade att handikapputredningen lagt fram förslag som innebär ett förstärkt skydd för funktionshindrade. Även föräldrar med handikappade barn måste ges ökat stöd. Enligt utredningen skall avlösarservice vara en rättighet enligt den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Riksdagen borde inte föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker därmed motion So224 (s) yrkande 7.
Ny teknik
I motion So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den nya teknikens möjligheter för handikappade (yrkande 10). Motionärerna konstaterar att handikappforskningen i flera avseenden förstärkts under senare år. Motionärerna anför att det är viktigt att den snabba tekniska utveckling som pågår på flera centrala områden, t.ex. inom telekommunikationsområdet kommer de handikappade till del så att deras möjligheter att utnyttja den nya tekniken tas till vara.
I budgetpropositionen påpekas att socialstyrelsen och handikappinstitutet i februari 1991 fick i uppdrag att göra en utredning om verksamheten med texttelefoner och förmedlingstjänsten. Syftet med utredningen var att lämna förslag om hur verksamheten bättre kan anpassas till dagens situation för att dra nytta av ny teknik och möjligheter till rationaliseringar och förbättringar som den erbjuder. Ett annat syfte var att undersöka om brukarnas behov kan tillgodoses på ett bättre sätt.
Föredraganden föreslår vissa förändringar i texttelefonverksamheten med anledning av socialstyrelsens och handikappinstitutets utredning. Förslaget innebär att socialstyrelsen också fortsättningsvis administrerar och utbetalar den del av anslaget som avser inköp av texttelefoner. Ersättning för de texttelefoner som ordineras av sjukvårdshuvudmännen skall däremot inte enbart kunna lämnas till televerket utan också till andra leverantörer. Detta system gör, enligt föredraganden, det lättare för nya produkter att komma in på marknaden.
Föredraganden föreslår, i enlighet med utredningens förslag, att anhöriga skall kunna få texttelefon för att därigenom ge möjlighet till direktkontakt utan inblandning av tredje part. Ersättning för texttelefon till anhöriga bör endast gälla en telefon per texttelefonberättigad.
Regeringen fattade den 5 september 1991 beslut om att stödja projektet Ett oberoende och självständigt liv med ny teknik. Projektet beräknas pågå under tre år och inriktas mot att vinna ny teknik för handikappade. Projektet beräknas kosta ca 20 milj.kr. per år och finansieras med medel ur allmänna arvsfonden.
Utskottet gör följande bedömning
Utskottet anser det angeläget att insatser vidtas för att säkerställa att ny teknik utnyttjas för att underlätta för handikappade att leva ett självständigt liv. Utskottet konstaterar samtidigt att regeringen i budgetpropositionen (under anslaget G 5) föreslår vissa förändringar vad gäller texttelefoner för att bättre tillgodose handikappades behov av kommunikationer. Utskottet konstaterar vidare att regeringen hösten 1991 beslutat att med medel från allmänna arvsfonden stödja ett projekt för att vinna ny teknik för handikappade. Något tillkännagivande till regeringen i denna fråga behövs inte. Motion So224 (s) yrkande 10 avstyrks därmed.
Habilitering och rehabilitering, hjälpmedel och tolkar
I motion So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att tydliggöra landstingens ansvar för habilitering och rehabilitering, hjälpmedelsförsörjning och tolkverksamhet (yrkande 13).
1989 års handikapputredning har i sitt huvudbetänkande föreslagit att sjukvårdshuvudmannen genom tillägg i hälso- och sjukvårdslagen får en skyldighet att organisera och finansiera habilitering och rehabilitering i allsidig bemärkelse och efter olika gruppers behov. Sjukvårdshuvudmannen skall upprätta en organisationsplan som utvisar var enskilda med olika funktionshinder kan få tillgång till habilitering och rehabilitering. Sjukvårdshuvudmannen skall vidare i samverkan med den enskilde upprätta en individuell plan över dennes behov av habilitering och rehabilitering.
Vidare föreslår utredningen att landstingen likaledes genom ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen blir skyldiga att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel för den dagliga livsföringen och för vård och behandling för alla funktionshindrade på ett individuellt och likvärdigt sätt.
I betänkandet SOU 1991:97 En väg till delaktighet och inflytande föreslår handikapputredningen att landstingen blir ansvariga för att organisera, finansiera och tillhandahålla tolktjänst. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Som tidigare nämnts väntas en proposition om handikappolitiken under hösten 1992.
Utskottet gör följande bedömning.
1989 års handikapputredning har behandlat de frågor som motionärerna tar upp. Som tidigare nämnts avser regeringen att på grundval av förslagen i handikapputredningens huvudbetänkande lägga fram en proposition under hösten 1992. I avvaktan på regeringens förslag bör utskottet avstå från uttalanden i dessa frågor. Motion So224 (s) yrkande 13 avstyrks därmed.
Personlig assistent
I motion So229 av Jan Andersson m.fl. (s) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kooperativa lösningars betydelse för handikappade. Motionärerna anför att i det utvecklingsarbete som pågår i landet för att öka den enskildes möjligheter att få den vård och omsorg som just han/hon önskar är en förnyelse inom den gemensamma sektorn viktig, men också kooperativa lösningar där medlemmar tar ett eget ansvar för verksamheten är av stor betydelse. Motionärerna hänvisar till STIL-projektet i Stockholm som ett bra exempel och anför att människor med funktionshinder skall ha det avgörande inflytandet över innehållet i sina vardagsliv. Kooperativa lösningar skapar förutsättningar för att detta skall bli möjligt.
Utskottet har vid flera tillfällen betonat vikten av att gamla och handikappade måste ges ökade möjligheter att själva påverka sin situation (se bl.a. 1989/90:SoU13, 1990/91:SoU1, 1990/91:SoU9, 1990/91:SoU11 och 1991/92:SoU4). I betänkande 1991/92:SoU4 konstaterade utskottet att 1989 års handikapputredning i sitt huvudbetänkande har lagt förslag om möjligheten för den handikappade att själv anställa vårdare. Utskottet ansåg att riksdagen inte borde föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet. Riksdagen följde utskottet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att gamla och handikappade måste ges ökade möjligheter att själva påverka sin situation.
1989 års handikapputredning har lagt fram förslag bl.a. om möjligheten för den handikappade att själv anställa vårdare. Regeringen har aviserat en proposition på grundval av utredningens förslag till hösten 1992. Utskottet förutsätter att regeringen därvid beaktar de positiva erfarenheter som finns från försöksverksamheter på olika håll i landet. Något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion So229 (s) behövs inte. Motionen avstyrks därför.
Psykiskt utvecklingsstörda
I motion So242 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av omsorgslagen så att vårdhem för psykiskt handikappade patienter kan finnas kvar (yrkande 1), att de psykiskt handikappade patienterna ges valfrihet i fråga om boendet (yrkande 2) och att de psykiskt handikappade patienterna ges adekvat medicinsk vård och behandling (yrkande 3). Motionärerna anför att avvecklingen av vårdhem med fler än fyra intagna för de minst störda patienterna har inneburit en bättre livskvalitet eftersom deras egen kapacitet har kommit mera till sin rätt. Motionärerna menar dock att förändringen för de övriga har betytt ensamhet, otrygghet, avsaknad av sysselsättning och brist på sociala kontakter. Vräkningar av denna patientkategori har också blivit ett problem. Det är därför, enligt motionärerna, nödvändigt att omsorgslagen ändras så att vårdhemmen kan finnas kvar. Motionärerna anför vidare att denna grupp har rätt till specialistvård, dvs. läkare och sjuksköterskor med speciella kunskaper i oligofreni (läran om utvecklingsstörning), och därför inte bör hänvisas till vårdcentral och hemtjänst.
I betänkandet SoU 1984/85:27 behandlades regeringens förslag till ny omsorgslag (prop. 1984/85:176). Beträffande avvecklingen av vårdhem och specialsjukhus anförde utskottet (s. 14 f.):
I propositionen föreslås att specialsjukhusen och vårdhemmen avvecklas. Socialministern framhåller att avvecklingsperiodens längd kommer att bestämmas av flera faktorer, såsom möjligheterna att genom olika åtgärder förhindra nyintagningar och påskynda utskrivningar genom att bygga bostäder, ordna service och daglig verksamhet. Då det gäller barn och ungdom kan enligt propositionen ett vårdhem inte vara en lämplig uppväxtmiljö. Socialministern framhåller att många psykiskt utvecklingsstörda under mycket lång tid har bott på vårdhem, som är det enda hem de känner till. Det är därför väsentligt att en utflyttning från vårdhemmen sker med varsamhet och med hänsynstagande till och efter samråd med varje enskild individ.
Målet för omsorgsverksamheten är normalisering och integrering. Att bo på ett vårdhem är som framhållits i propositionen ofta att leva helt utanför det vanliga samhället. Vårdhemmen varken ser ut eller fungerar som ett hem och de intagna har svårt att delta i samhällets gemenskap. Utskottet delar därför socialministerns uppfattning att vårdhem och specialsjukhus efter hand bör avvecklas. Då det gäller vårdhem för barn bör detta kunna ske skyndsamt. Då det gäller vårdhem för vuxna vill utskottet understryka socialministerns ord att utflyttningen från vårdhemmen måste ske med varsamhet och med hänsynstagande till och efter samråd med varje enskild individ. Det får inte bli så att utvecklingsstörda mot sin vilja tvingas flytta från sin invanda miljö till en ny och kanske skrämmande omgivning.
I betänkandet SoU 1985/86:19 behandlades en motion med förslag om att behålla ett antal vårdplatser för de mest vårdbehövande. Utskottet erinrade om sitt tidigare uttalande om normalisering och integrering och att det i propositionen angavs att den principiella utgångspunkten var att omsorger om psykiskt utvecklingsstörda skall anpassas och utformas efter varje individs särskilda behov av stöd och hjälp. Utskottet hänvisade också till bestämmelserna i 5 § i omsorgslagen som anger en inriktning för kvalitetsnivån på de särskilda omsorgerna, vilket skall tillförsäkra utvecklingsstörda goda levnadsvillkor. Utskottet anför vidare (s. 5--6):
Avvecklingen får inte leda till att de människor som bott på vårdhemmen tvingas flytta till en bostad som inte uppfyller den nya lagens kvalitetskrav. En förändring som inte är till fördel för den psykiskt utvecklingsstörde själv kan inte stödjas på den nya omsorgslagen, som vill garantera psykiskt utvecklingsstörda goda levnadsvillkor. Behov av behandling och habilitering måste enligt utskottets mening även i fortsättningen tillgodoses för att man skall kunna tala om goda levnadsvillkor för psykiskt utvecklingsstörda. Detta följer av att omsorgen skall anpassas och utformas efter varje individs särskilda behov av stöd och hjälp.
I betänkandet 1989/90:SoU25 (s. 6) med anledning av proposition 1989/90:132 om vissa ändringar i omsorgslagstiftningen framhöll utskottet bl.a. att andra vård- och boendeformer måste byggas ut i tillräcklig utsträckning och att avvecklingen av vårdhemmen inte får ske snabbare än utbyggnaden av platser i andra vård- och boendeformer medger. Utflyttningen måste ske med varsamhet och med hänsynstagande till och efter samråd med varje enskild individ. Utskottet fann inte anledning tillstyrka någon ändring av reglerna om intagning av vuxna psykiskt utvecklingsstörda på vårdhem (res. m).
Enligt uppgifter från socialstyrelsen fanns i december 1985 ca 6 000 personer på vårdhem för utvecklingsstörda och 4 600 personer år 1990. Landstingens planer tyder på att ca 1 600 personer kommer att finnas på vårdhem vid utgången av 1995. Styrelsen har utfärdat allmänna råd för avvecklingen av vårdhemmen (1990:11) Institutionsavveckling -- Utvecklingsstörda personers flyttning från vårdhem.
1989 års handikapputredning räknar i sitt huvudbetänkande med att vårdhemmen skall vara fullt avvecklade 1998.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att målet för omsorgsverksamheten är normalisering och integrering. Detta innebär rätt till bostad, arbete eller daglig sysselsättning och fritid. Dessa principer gäller oavsett handikappets grad.
Utskottet vill också erinra om sina tidigare uttalanden om att avvecklingen av vårdhemmen för de utvecklingsstörda måste ske i takt med utbyggnaden av alternativa vård- och boendeformer. Vad gäller avvecklingen av vårdhemmen för vuxna vill utskottet understryka vad socialministern framhöll i proposition 1984/85:176, nämligen att stor hänsyn måste tas till att många psykiskt utvecklingsstörda under mycket lång tid har bott på vårdhem, som är det enda hem de känner till. Det är därför väsentligt att en utflyttning från vårdhemmen sker med varsamhet och med hänsynstagande till och efter samråd med varje enskild individ. En förändring som inte är till fördel för den psykiskt utvecklingsstörde själv kan inte stödjas på omsorgslagen, som vill garantera psykiskt utvecklingsstörda goda levnadsvillkor. Behov av behandling och rehabilitering måste enligt utskottets mening även i fortsättningen tillgodoses för att man skall kunna tala om goda levnadsvillkor för psykiskt utvecklingsstörda. Boendet skall kompletteras med möjlighet till arbete eller daglig sysselsättning. En grundläggande förutsättning är därför att utbyggnaden av platser för arbete och daglig sysselsättning följer utflyttningsplanerna. Socialstyrelsen följer enligt uppgift noga avvecklingen av vårdhemmen.
Mot denna bakgrund finner utskottet inte anledning till något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion So242 (kds). Motionen avstyrks.
Medel till ny kampanj för fler kontaktpersoner
I motion So267 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär 5 000 000 kr. ur allmänna arvsfonden till en FUB-kampanj i förenings- och arbetsliv som kan öka förståelsen, toleransen och möjligheterna att helt delta i samhällslivet. Motionärerna menar att den kampanj som FUB drev tillsammans med Landstingsförbundet för att få fler kontaktpersoner var mycket framgångsrik. Inte bara genom att man fått 6 000 personer som förklarat sig intresserade av att åta sig ett kontaktmannaskap, utan också genom den medvetenhet om de förståndshandikappades situation som kampanjen skapat. FUB bör därför, enligt motionärerna, få resurser till en ny kampanj.
Närmare bestämmelser om ändamålet för arvsfonden och förvaltningen av fondens medel finns i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden. Enligt 2 § utdelas stöd ur fonden av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att FUB:s och Landstingsförbundets tidigare kampanj för att rekrytera kontaktpersoner åt utvecklingsstörda varit mycket framgångsrik, även när det gäller att skapa medvetenhet om de förståndshandikappades situation. FUB har givetvis möjlighet att på nytt ansöka om stöd ur allmänna arvsfonden för en kampanj. Det ankommer på regeringen och inte på riksdagen att pröva frågan om understöd ur allmänna arvsfonden. Motion So267 (v) avstyrks därmed.
Handikappombudsman
I motion So285 av Lahja Exner m.fl. (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en handikappombudsman tillsätts. Motionärerna anför att många handikappade har svårt att göra sin stämma hörd. Någon behöver därför, enligt motionärerna, ta till vara deras speciella frågor.
Utskottet behandlade en liknande motion i betänkande 1991/92:SoU4. Utskottet konstaterade då att frågan om handikappombudsman då övervägdes av 1989 års handikapputredning. Utskottet ansåg att utredningens förslag borde avvaktas. Det aktuella motionsyrkandet avstyrktes därmed. Riksdagen följde utskottet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning skall behandla frågan om handikappombudsman i sitt slutbetänkande som skall avlämnas under våren 1992. Enligt utskottet bör det pågående utredningsarbetet avvaktas innan riksdagen överväger att göra något uttalande i frågan. Motion So285 (s) avstyrks därmed.
Misshandel av äldre
I motion So248 av Maja Bäckström (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen åläggs att vidta åtgärder, t.ex. på utbildningsområdet, syftande till att personalen inom hemtjänsten bättre skall kunna bedöma och hantera misshandelsfall av den art som redovisas i motionen. Motionären anför att bristerna i omvårdnaden måste undanröjas, så att den som är i behov av omvårdnad inte blir beroende av en närståendes insatser på grund av att kommunen inte ger det bistånd som vårdtagaren har rätt till enligt socialtjänstlagen. Motionären anför vidare att anhöriga i de flesta fall gör stora insatser med en omsorgsfull omvårdnad. Undantag finns emellertid och det är på dessa fall uppmärksamheten måste inriktas. Därför bör kommunerna åläggas att ge information och utbildning till vårdbiträden om hur man kan ge vårdtagaren stöd i en sådan svår situation.
Utskottet har behandlat likartade motioner tidigare, senast i betänkandet 1990/91:SoU11. Då konstaterades att riksdagen i samband med beslutet om huvudmannaskapsförändringarna inom äldreomsorgen (prop. 1990/91:14, bet. SoU9, rskr. 97) beslutade om ett statligt stöd på 500 milj.kr. till utbildningsinsatser i samband med genomförandet av reformen. Utskottet anförde att det delade motionärernas uppfattning att frågan om misshandel av äldre i hemmet måste ägnas större uppmärksamhet. Regeringen borde därför enligt utskottet uppdra åt socialstyrelsen att återuppta sitt arbete med äldremisshandelsfrågorna. Utskottet ansåg det också nödvändigt att utbildningen för hemtjänstpersonalen förstärktes inom detta område. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till känna (rskr. 115).
Regeringen redovisar i årets budgetproposition att ett uppdrag i mars 1991 lämnats till socialstyrelsen att kartlägga och beskriva de äldres situation i hemmet med särskild uppmärksamhet på de grupper som kan antas vara utsatta för olika former av våldshandlingar. Socialstyrelsen har nyligen avrapporterat sitt uppdrag. Styrelsen pekar bl.a. på behovet av förebyggande insatser i form av utbildning för personal inom hemtjänsten, behov av stöd och avlastning för anhöriga och utökade boendeformer för äldre. Vidare pekas på behov av krisgrupper för äldre och av jourplatser. Ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att socialstyrelsen i dagarna till socialdepartementet redovisat uppdraget att kartlägga och beskriva de äldres situation i hemmen. Ärendet bereds nu i departementet. Utskottet anser att riksdagen i avvaktan på regeringens ställningstagande i frågan bör avstå från uttalanden. Motion So248 (s) avstyrks därför.
Äldre invandrare
I motion So246 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kooperativa alternativ i vården av äldre invandrare. Motionären anser att kooperativ kan vara en väg att bryta den isolering många invandrare lever i. För mindre språkgrupper kan kooperativ vara en väg att hjälpa de äldre till en meningsfull vardag. Motionären menar att civildepartementet genom Kooperativa rådet bör ta de initiativ som behövs för att information skall nå de berörda grupperna.
I motion So284 av Lahja Exner m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om intensifiering av arbetet med äldreomsorg för invandrare. Socialstyrelsens och invandrarverkets kartläggning av situationen för invandrarna i äldreomsorgen visar att ytterst lite har gjorts för de äldre invandrarna. Motionärerna anför att staten har det övergripande ansvaret för integreringen av invandrarfrågorna i det löpande arbetet och olika projekt. Ansträngningarna måste nu fortsätta och intensifieras så att äldreomsorgen för invandrare blir en god och från början väl integrerad del av äldreomsorgen. Regeringen bör vidare, enligt motionärerna, ge de berörda myndigheterna i uppdrag att regelbundet redovisa utvecklingen.
Socialstyrelsen och invandrarverket redovisade under hösten 1991 rapporten En mångkulturell äldreomsorg med förslag till insatser för äldre invandrare. Samtidigt publicerade socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet en idéskrift om äldre invandrares situation, Moderna pionjärer. I båda rapporterna konstateras att mycket lite ännu har gjorts för de äldre invandrarna. Goda exempel lyfts dock fram. Socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet genomför under våren 1992 ett antal konferenser för att stimulera kommunerna till insatser för de äldre invandrarna. Även under socialtjänstmässan i vår kommer seminarier att arrangeras kring äldre invandrares situation.
Regeringen framhåller i budgetpropositionen att det finns skäl att i fortsättningen följa denna grupps behov av omsorg och övrigt stöd. Socialstyrelsen bör därvid spela en aktiv roll.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att flera insatser nu görs för att uppmärksamma de äldre invandrarnas situation. Utskottet utgår från att socialstyrelsen fortsätter att noga följa utvecklingen. Mot denna bakgrund behövs enligt utskottet inte något initiativ från riksdagens sida med anledning av motionerna So246 (s) och So284 (s). Motionerna avstyrks därför.
Frivilliga insatser inom äldreomsorgen
I motion So237 av Olle Schmidt (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om analys och studier av ett system med s.k. Gentjänst. Skilda undersökningar visar att den absoluta huvuddelen av omsorgen av våra gamla utförs av anhöriga. Motionären menar att ideella och frivilliga insatser inom äldreomsorgen såsom s.k. väntjänst av olika slag också behöver få ytterligare stöd. Motionären hänvisar till gentjänstprojekt i USA som bygger på ett utbyte av tjänster. För varje timme en person hjälper en annan person får man en "credit". När man själv behöver hjälp har man möjlighet att få motsvarande tid tillbaka.
Ett gentjänstprojekt i enlighet med motionärernas förslag pågår för närvarande i Lidingö kommun. Projektet bedrivs i samarbete mellan Lidingö kommun och Kommunförbundets länsavdelning. Projektet kommer att utvärderas vid socialhögskolan i Stockholm. Socialstyrelsen har stött projektet ekonomiskt.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar motionärens uppfattning om värdet av frivilliginsatser inom äldreomsorgen. Utskottet har också vid flera tillfällen uttalat att engagemang och omtanke hos grannar, vänner och andra frivilliga måste tas till vara inom äldreomsorgen och att äldre kan göra viktiga insatser för andra äldre. Motsvarande gäller för olika frivilligorganisationer. Ett s.k. gentjänstprojekt av den typ, som motionären skissat, genomförs nu på Lidingö i samverkan mellan kommunen och Kommunförbundets länsavdelning. Projektet kommer enligt uppgift att utvärderas och erfarenheterna att spridas. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte. Utskottet avstyrker motion So237 (fp).
Epilepsi
I motion So408 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för ökad säkerhet och trygghet för personer med epilepsi.
Enligt 3 § i socialtjänstlagen (1980:620) har kommunerna det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som behövs. Enligt 10 § skall socialnämnden genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. I 21 § sägs att socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Det sägs vidare att socialnämnden skall medverka till att den enskilde får bo på ett sätt som är avpassat efter hans behov av särskilt stöd.
Handikapputredningens förslag om en ny lag om stöd och service till vissa funktionshindrade innebär en utvidgning av den krets som erbjuds särskilt stöd. Personkretsen föreslås omfatta personer med stora funktionshinder som har betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande stödbehov.
Utskottet gör följande bedömning.
Enligt socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för att handikappade får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra samt får bo på ett sätt som är anpassat efter behoven av särskilt stöd. Skyldigheten omfattar även vissa personer med epilepsi. 1989 års handikapputredning föreslår en ny lag om stöd och service till vissa funktionshindrade som ytterligare skall stärka den enskildes rätt till stöd. Regeringen har aviserat en proposition på grundval av utredningens förslag under hösten 1992. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte. Motion So408 (s) avstyrks därför.
Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik (H 1--H 4)
Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningarna under anslagen H 1--H 4, vilka inte mött någon erinran i form av motioner.
Hemställan
Utskottet hemställer Inriktningen av socialpolitiken
1. beträffande inriktningen av socialpolitiken att riksdagen avslår motion 1991/92:So232 yrkande 1, res. 1 (s) - delvis 2. beträffande innebörden av en generell välfärdspolitik att riksdagen avslår motion 1991/92:So273 yrkande 1, res. 1 (s) - delvis 3. beträffande effekten av ökade självrisker att riksdagen avslår motion 1991/92:So220, res. 1 (s) - delvis 4. beträffande välfärdspolitik för människor med funktionshinder att riksdagen avslår motion 1991/92:So224 yrkande 1, res. 1 (s) - delvis 5. beträffande utvecklings- och förnyelsearbete i välfärdspolitiken att riksdagen avslår motion 1991/92:So290 yrkande 1, res. 1 (s) - delvis - motiv. 6. beträffande utvecklingen av hälso- och sjukvården att riksdagen avslår motion 1991/92:So438 yrkande 1, res. 2 (s) - delvis 7. beträffande försök med effektivare sjukvårdsorganisation att riksdagen avslår motion 1991/92:So438 yrkande 11, res. 2 (s) - delvis 8. beträffande avskaffande av landstingens monopol att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf255 yrkande 3, res. 2 (s) - delvis - motiv. 9. beträffande privat användning av sjukhusens resurser att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf255 yrkandena 4 och 5, res. 2 (s) - delvis - motiv. 10. beträffande sjukvårdens dubbla huvudmannaskap att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf256 yrkande 6, res. 2 (s) - delvis - motiv 11. beträffande det holländska sjukvårdssystemet att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf256 yrkande 8, res. 2 (s) - delvis - motiv. 12. beträffande prestationsersättning i sjukvården att riksdagen avslår motion 1991/92:So439, res. 2 (s) - delvis - motiv. 13. beträffande inriktningen av familjepolitiken att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So232 yrkande 8 och 1991/92:A817 yrkande 1, res. 3 (s) - delvis 14. beträffande de negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag att riksdagen avslår motion 1991/92:So612 yrkande 2, res. 3 (s) - delvis 15. beträffande rättvise- och kvalitetskrav inom socialtjänsten att riksdagen avslår motion 1991/92:So232 yrkande 5, res. 4 (s) - delvis 16. beträffande stärkt medborgarinflytande inom den offentliga sektorn att riksdagen avslår motion 1991/92:So273 yrkande 2, res. 4 (s) - delvis
Anslag
A. Socialdepartementet m.m.
17. beträffande en nationell strategi för kvalitetssäkring att riksdagen avslår motion 1991/92:So451 yrkande 1, 18. beträffande kvalitetssäkringssystem av befolkningsansvarsmodell att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So451 yrkande 2 och 1991/92:So509, 19. beträffande statistik inom hälso- och sjukvården att riksdagen avslår motion 1991/92:So438 yrkande 2, 20. beträffande omvårdnadsforskning m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:So438 yrkande 7, 21. beträffande undantag från nolldirektiven att riksdagen avslår motion 1991/92:So469, 22. beträffande medelsanvisningen till Insatser mot aids att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1991/92:So461 till Insatser mot aids för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 192720000 kr., men. (v) - delvis 23. beträffande smittskyddslagen att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So418 yrkande 2, 1991/92:So428, 1991/92:So438 yrkande 16 och 1991/92:So493 yrkande 1, res. 5 (s) men. (v) - delvis 24. beträffande anonymitet vid hivtest att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So418 yrkande 3 och 1991/92:So493 yrkande 2, men. (v) - delvis 25. beträffande smittspårning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So418 yrkande 4 och 1991/92:So493 yrkande 3, men. (v) - delvis 26. beträffande Europarådets rekommendation att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So418 yrkande 1 och 1991/92:So493 yrkande 4, men. (v) - delvis 27. beträffande Aidsdelegationen att riksdagen avslår motion 1991/92:So438 yrkande 15, res. 6 (s) 28. beträffande utbyte av sprutor att riksdagen avslår motion 1991/92:So496 29. beträffande övriga medelsanvisningar under A att riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar a) till Socialdepartementet ett förslagsanslag på 47862000kr., b) till Utredningar m.m. ett reservationsanslag på 30905000kr., c) till Uppföljning, utvärdering m.m. ett reservationsanslag på 25870000kr., d) till Internationell samverkan ett förslagsanslag på 39162000kr., e) till Socialvetenskapliga forskningsrådet ett reservationsanslag på 79175000kr., f) till Avvecklingskostnader ett förslagsanslag på 35000000kr.,
C. Ekonomiskt stöd till barnfamiljer
30. beträffande ett system med inkomstprövat barnbidrag att riksdagen avslår motion 1991/92:So605, 31. beträffande förutsättningarna för ett behovsprövat barnbidrag att riksdagen avslår motion 1991/92:So604, 32. beträffande barnbidragets storlek att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So232 yrkande 9 delvis och 1991/92:Fi209 yrkande 22 delvis, res. 7 (s) 33. beträffande ändring i barnbidragslagstiftningen att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till a) lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, b) lag om ändring i lagen (1991:1940) om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, c) lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag, 34. beträffande barnbidrag i avvaktan på adoption att riksdagen avslår motion 1991/92:So610, res. 8 (s) 35. beträffande medelsanvisningen till Allmänna barnbidrag att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna 1991/92:So232 yrkande 9 delvis, 1991/92:So608, 1991/92:So611 och 1991/92:Fi209 yrkande 22 delvis till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 17645000000 kr., res. 9 (s) - villk. 7 36. beträffande ändring i bidragsförskottslagstiftningen att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till a) lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott, b) lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande, 37. beträffande medelsanvisningen till Bidragsförskott att riksdagen till Bidragsförskott för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 3 085 000 000 kr., 38. beträffande lagen om särskilt bidrag till vissa adoptivföräldrar att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn, 39. beträffande medelsanvisningen till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn att riksdagen till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 8 250 000 kr., 40. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till kostnader för internationella adoptioner att riksdagen till Bidrag till kostnader för internationella adoptioner för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 22000000 kr.,
E. Hälso- och sjukvård m.m.
41. beträffande medelsanvisningen till Socialstyrelsen att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 205 744 000 kr., 42. beträffande ansvarsfrågor att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So434, 1991/92:So472 och 1991/92:So508, 43. beträffande medelsanvisningen till Läkemedelsverket att riksdagen till Läkemedelsverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr., 44. beträffande dopningsinformation att riksdagen avslår motion 1991/92:So407, 45. beträffande privatisering av Apoteksbolaget att riksdagen avslår motion 1991/92:So457 yrkande 2, 46. beträffande medelsanvisningen till Rättsmedicinalverket att riksdagen till Rättsmedicinalverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett ramanslag på 161 444 000 kr., 47. beträffande underrättelseskyldighet vid rättsmedicinsk undersökning m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:So410, 48. beträffande medelsanvisningen till Statens institut för psykosocial miljömedicin att riksdagen till Statens institut för psykosocial miljömedicin för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 5 741 000 kr., 49. beträffande IPM:s ställning att riksdagen avslår motion 1991/92:So484, 50. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till allmän sjukvård att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1991/92:So515 till Bidrag till allmän sjukvård för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 3495682 000 kr., 51. beträffande vården och omsorgen i Stockholmsregionen att riksdagen avslår motion 1991/92:So470, 52. beträffande statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar att riksdagen avslår motion 1991/92:So270 yrkande 8, men. (v) - delvis 53. beträffande husläkarsystem att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So438 yrkande 8, 1991/92:So507 yrkande 2, 1991/92:So522 och 1991/92:So526 yrkande 2, res. 10 (s) 54. beträffande andra yrkesgruppers roll i ett husläkarsystem att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So447, 1991/92:So453 och 1991/92:So491, res. 11 (s) 55. beträffande barnhälsovården att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So430 yrkandena 1 och 3, 1991/92:So438 yrkande 10, 1991/92:So467, 1991/92:A805 yrkande 20 och 1991/92:K423 yrkande 6, res. 12 (s) 56. beträffande folkhälsoinstitutets lokalisering att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So425, 1991/92:So429, 1991/92:So431, 1991/92:So444, 1991/92:So449, 119/92:So468, 1991/92:So471, 1991/92:So476, 1991/92:So479, 1991/92:So480, 1991/92:So506, 1991/92:So513, 1991/92:So518 och 1991/92:So523, res. 13 (s) - motiv. 57. beträffande folkhälsoinstitutets arbetsuppgifter att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So206, 1991/92:So271 yrkandena 4, 5 och 7 och 1991/92:So401, men. (v) - delvis 58. beträffande abortförebyggande åtgärder m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So411, 1991/92:So455 yrkande 2, 1991/92:So501 yrkandena 1 och 2, 1991/92:So504 yrkandena 2 och 4, 1991/92:So512, 1991/92:So521 och 1991/92:So525, men. (v) - delvis 59. beträffande en tobaksproposition att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So438 yrkande 18 och 1991/92:So502 yrkande 7, res. 14 (s) 60. beträffande tobaksreklam att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So427, 1991/92:So482 yrkande 1 och 1991/92:So502 yrkande 5, men. (v) - delvis 61. beträffande förebyggande åtgärder och rökavvänjning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So501 yrkande 5, 1991/92:So511 och 1991/92:So524, 62. beträffande tobaksinformation till gravida m.fl. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So436 och 1991/92:So503 yrkande 1, 63. beträffande varningstexter på cigarettpaket att riksdagen avslår motion 1991/92:So500 yrkande 1, 64. beträffande åldersgräns för inköp av tobak att riksdagen avslår motion 1991/92:So502 yrkande 1, men. (v) - delvis 65. beträffande rökfria miljöer att riksdagen avslår motion 1991/92:So502 yrkande 2, men. (v) - delvis 66. beträffande gränsvärden för tjärhalt i cigaretter att riksdagen avslår motion 1991/92:So502 yrkande 6, men. (v) - delvis 67. beträffande hälsoinformation i radio och TV att riksdagen avslår motion 1991/92:So482 yrkande 2, 68. beträffande en aktivare alkoholpolitik att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So289 yrkande 1 och 1991/92:So438 yrkande 17, res. 15 (s) 69. beträffande alkoholpolitiken och EG att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So235, 1991/92:So269 yrkande 1 och 1991/92:So271 yrkande 1, 70. beträffande information att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So211 yrkande 3, 1991/92:So226 yrkande 2, 1991/92:So243, 1991/92:So249 yrkande 6, 1991/92:So269 yrkande 3, 1991/92:So271 yrkande 6 och 1991/92:So287 yrkandet delvis, 71. beträffande inköpsregistrering m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So271 yrkande 3 och 1991/92:So287 yrkandet delvis, men. (v) - delvis 72. beträffande Systembolagets försäljning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So202, 1991/92:So211 yrkandena 1 och 2, 1991/92:So214, 1991/92:So215, 1991/92:So234, 1991/92:So244, 1991/92:249 yrkandena 1--3 och 8, 1991/92:So263, 1991/92:So288 yrkande 2, 1991/92:So289 yrkande 4 och 1991/92:So291 yrkande 3, 73. beträffande bryggeriernas rätt till partihandel att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So256 yrkandet delvis och 1991/92:So271 yrkande 15, men. (v) - delvis 74. beträffande servering av alkoholdrycker att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So203, 1991/92:So219, 1991/92:So226 yrkande 1, 1991/92:So240, 1991/92:So249 yrkandena 9--13, 1991/92:So253, 1991/92:So256 yrkandet delvis, 1991/92:So262, 1991/92:So265, 1991/92:So266, 1991/92:So274 och 1991/92:Sk656 yrkande 1, 75. beträffande efterlevnaden av lagen om handel med drycker att riksdagen avslår motion 1991/92:So271 yrkande 13, men. (v) - delvis 76. beträffande den oregistrerade alkoholkonsumtionen att riksdagen avslår motion 1991/92:So205, 77. beträffande alkoholfria miljöer och umgängesformer att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So271 yrkande 14 och 1991/92:So289 yrkande 2, men. (v) - delvis 78. beträffande alkoholreklam att riksdagen avslår motion 1991/92:So275, 79. beträffande kvinnor, barn och ungdom att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So223 yrkande 1, 1991/92:So287 yrkandet delvis och 1991/92:So291 yrkandena 1 och 2, 80. beträffande vissa stöd- och vårdprojekt att riksdagen avslår motion 1991/92:So223 yrkandena 3 och 4, 81. beträffande medelsanvisningen till Statens folkhälsoinstitut att riksdagen med bifall till propositionen till Statens folkhälsoinstitut för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 106883000 kr., 82. beträffande medelsanvisningen till Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti att riksdagen till Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 250 000 000 kr., 83. beträffande omfattningen av vårdgarantin att riksdagen avslår motion 1991/92:So440, 84. beträffande Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik att riksdagen godkänner att statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik ombildas till en fristående myndighet med de uppgifter som angetts i propositionen, 85. beträffande medelsanvisningen till Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik att riksdagen för budgetåret 1992/93 med bifall till propositionen och med avslag på motion 1991/92:So438 yrkande 4 till Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik anvisar ett reservationsanslag på 11408000 kr., res. 16 (s) - delvis 86. beträffande bättre nyttjande av gemensamma resurser att riksdagen avslår motion 1991/92:So438 yrkande 3, res. 16 (s) - delvis 87. beträffande övriga medelsanvisningar under E att riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar a) till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ett förslagsanslag på 12 692 000 kr., b) till WHO-enheten för rapportering av läkemedelsbiverkningar ett förslagsanslag på 2 479 000 kr., c) till Statens bakteriologiska laboratorium: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag på 1 000 kr., d) till Statens bakteriologiska laboratorium: Centrallaboratorieuppgifter ett förslagsanslag på 46 222 000 kr., e) till Statens bakteriologiska laboratorium: Försvarsmedicinsk verksamhet ett förslagsanslag på 4 938 000 kr., f) till Statens bakteriologiska laboratorium: Utrustning ett reservationsanslag på 2 584 000 kr., g) till Epidemiberedskap m.m. ett förslagsanslag på 16036000 kr., h) till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut ett förslagsanslag på 30 375 000 kr., i) till Specialistutbildning av läkare m.m. ett reservationsanslag på 30 443 000 kr., 88. beträffande läkarförsörjningen att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So417, 1991/92:So432 och 1991/92:So507 yrkande 1, 89. beträffande prioriteringar i sjukvården m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So438 yrkandena 5 och 6, 1991/92:So455 yrkande 1, 1991/92:So494 och 1991/92:So495, 90. beträffande transplantationsfrågor att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So446 och 1991/92:So510, 91. beträffande psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So415 och 1991/92:So464, 92. beträffande psykiatrisk tvångsvård att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So489 och 1991/92:So499, 93. beträffande den nya psykiatrin att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So438 yrkande 9 och 1991/92:So465, res. 17 (s) 94. beträffande alternativmedicin att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So438 yrkandena 19 och 20 samt 1991/92:So441, res. 18 (s) 95. beträffande plötslig spädbarnsdöd att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So404 och 1991/92:Ub474 yrkande 4, men. (v) - delvis 96. beträffande organisationen av den reumatologiska vården att riksdagen avslår motion 1991/92:So406, 97. beträffande anorexi och bulimi att riksdagen avslår motion 1991/92:So456, 98. beträffande vård av tonåringar på sjukhus att riksdagen avslår motion 1991/92:So497, 99. beträffande familjär amyloidos att riksdagen avslår motion 1991/92:So426, 100. beträffande centrum för svårt hjärnskadade att riksdagen avslår motion 1991/92:So437, 101. beträffande insatser för tortyrskadade flyktingbarn att riksdagen avslår motion 1991/92:So492, 102. beträffande satsning på kvinnosjukvård att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So501 yrkande 3 och 1991/92:A805 yrkande 19, 103. beträffande eftervården för bröstcanceropererade att riksdagen avslår motion 1991/92:So501 yrkande 4, 104. beträffande sköldkörtelsjukdom hos kvinnor att riksdagen avslår motion 1991/92:So419, 105. beträffande whiplashskador att riksdagen avslår motion 1991/92:So402, 106. beträffande porfyridiagnostik att riksdagen avslår motion 1991/92:So414, 107. beträffande epilepsivård att riksdagen avslår motion 1991/92:So488, 108. beträffande amalgam som tandlagningsmaterial att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So435, 1991/92:So438 yrkande 14, 1991/92:So442, 1991/92:So460, 1991/92:So466, 1991/92:So486, 1991/92:So516 yrkande 1 och 1991/92:So527 yrkandena 2, 4 och 6, res. 19 (s) 109. beträffande parlamentarisk utredning om amalgam att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So475 och 1991/92:So516 yrkande 2, 110. beträffande amalgamfria kliniker att riksdagen avslår motion 1991/92:So474, 111. beträffande barn- och ungdomstandvård att riksdagen avslår motion 1991/92:So433, res. 20 (s) - motiv. 112. beträffande hinder för tandhygienisternas etablering som fria företagare att riksdagen avslår motion 1991/92:So445,
F. Omsorg om barn och ungdom
113. beträffande lag om rätt till barnomsorg att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So232 yrkande 3 och 1991/92:So612 yrkande 4, res. 21 (s) 114. beträffande full behovstäckning av förskoleplatser att riksdagen avslår motion 1991/92:So612 yrkande 5, men. (v) - delvis 115. beträffande resurser till barnomsorgen m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:So612 yrkandena 6 och 12, men. (v) - delvis 116. beträffande statsbidrag till dagbarnvårdares barn m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So607 och 1991/92:So613, res. 22 (s) - motiv. 117. beträffande kvalitet i barnomsorgen att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So232 yrkandena 2 och 4 samt 1991/92:So612 yrkande 7, res. 23 (s) - delvis men. (v) - delvis 118. beträffande kooperativa daghem att riksdagen avslår motion 1991/92:So603, res. 23 (s) - delvis - motiv. 119. beträffande personalens utbildning i personalkooperativ att riksdagen avslår motion 1991/92:So601, res. 23 (s) - delvis - motiv. 120. beträffande personalinflytande att riksdagen avslår motion 1991/92:So612 yrkande 9, res. 23 (s) - delvis - motiv. men. (v) - delvis 121. beträffande vidareutbildning m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:So612 yrkandena 10 och 14, men. (v) - delvis 122. beträffande barnomsorgen i glesbygd att riksdagen avslår motion 1991/92:So612 yrkande 8, men. (v) - delvis 123. beträffande den pedagogiska inriktningen att riksdagen avslår motion 1991/92:So614, res. 24 (s) - motiv. 124. beträffande huvudman för barnomsorgen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So609 och 1991/92:Ub810 yrkandena 7 och 8, men. (v) - delvis 125. beträffande den kommunala ersättningsnivån att riksdagen avslår motion 1991/92:So273 yrkande 3, 126. beträffande kommunernas avgiftssystem att riksdagen avslår motion 1991/92:So612 yrkande 13, men. (v) - delvis 127. beträffande ersättning till föräldrar att riksdagen avslår motion 1991/92:So230, 128. beträffande barnvårdarorganisationen att riksdagen avslår motion 1991/92:So612 yrkande 15, men. (v) - delvis 129. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till barnomsorg att riksdagen till Bidrag till barnomsorg för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 13 690 000 000 kr., 130. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan att riksdagen till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan för budgetåret 1992/93 anvisar ett anslag på 40000000 kr., 131. beträffande en utredning om hemspråksundervisningen att riksdagen avslår motion 1991/92:So612 yrkande 11, men. (v) - delvis 132. beträffande medelsanvisningen till Barnmiljörådet att riksdagen till Barnmiljörådet för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 5 199 000 kr., 133. beträffande en statlig barnombudsman att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So232 yrkande 6, 1991/92:So602, 1991/92:So606 och 1991/92:So612 yrkande 21, res. 25 (s) 134. beträffande barnombudsman i landsting och kommuner att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju806 yrkande 4, 135. beträffande godkännande av målsättning för verksamheten inom nämnden för internationella adoptionsfrågor att riksdagen godkänner att verksamheten inom Nämnden för internationella adoptionsfrågor skall ha den övergripande målsättning som förordats i avsnittet Slutsatser i propositionen, 136. beträffande medelsanvisningen till Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor att riksdagen till Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor för budgetåret 1992/93 anvisar ett ramanslag på 5 828 000 kr., 137. beträffande en översyn av verksamheten med internationella adoptioner att riksdagen avslår motion 1991/92:So279, 138. beträffande föräldrautbildning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So430 yrkande 2, 1991/92:So612 yrkande 3 och 1991/92:Ju806 yrkande 5, men. (v) - delvis
G. Omsorg om äldre och handikappade
139. beträffande fullföljande av äldrereformen att riksdagen avslår motion 1991/92:So232 yrkande 11, res. 26 (s) 140. beträffande sjukvårdskompetensen att riksdagen avslår motion 1991/92:So450, 141. beträffande byggande av ålderdomshem m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So250 yrkandena 2--7 och 1991/92:So260, 142. beträffande översyn av hälso- och sjukvården för äldre att riksdagen avslår motion 1991/92:So483, 143. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till service och vård att riksdagen med bifall till propositionen till Bidrag till service och vård för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 7976000000 kr., 144. beträffande taxor för färdtjänst m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So224 yrkande 8 och 1991/92:So225, res. 27 (s) 145. beträffande leasing av bil att riksdagen avslår motion 1991/92:So254, 146. beträffande medelsanvisning till färdtjänst, servicelinjer m.m. att riksdagen med bifall till propositionen till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 797 000 000 kr., 147. beträffande teckenspråksmaterial att riksdagen avslår motion 1991/92:So239, 148. beträffande bokklubb för punktskriftsläsare att riksdagen avslår motion 1991/92:So264, 149. beträffande språklexikon på punktskrift att riksdagen avslår motion 1991/92:So270 yrkande 6, men. (v) - delvis 150. beträffande medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade att riksdagen med bifall till propositionen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 56 260 000 kr., 151. beträffande stöd till handikapporganisationerna att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So232 yrkande 12, 152. beträffande handikapporganisationernas internationella verksamhet att riksdagen avslår motion 1991/92:So224 yrkande 11, res. 28 (s) 153. beträffande EG-kontor för handikapprörelsen att riksdagen avslår motion 1991/92:So251, 154. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer att riksdagen med bifall till propositionen till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 129 248 000 kr., 155. beträffande reglerna för bilstöd att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So207, 1991/92:So208, 1991/92:So222, 1991/92:So224 yrkande 9, 1991/92:So227, 1991/92:So259, 1991/92:So283 och 1991/92:T908 yrkande 3, res. 29 (s) 156. beträffande medelsanvisning till Bilstöd för handikappade att riksdagen med bifall till propositionen till Bilstöd till handikappade för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 206 000 000 kr., 157. beträffande regler för antalet boende i gruppboende att riksdagen avslår motion 1991/92:So221, 158. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till byggande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer att riksdagen med bifall till propositionen till Bidrag till byggande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 400 000 000 kr., 159. beträffande övriga medelsanvisningar under G att riksdagen med bifall till propositionen för budgetåret 1992/93 anvisar a) till Kostnader för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. ett reservationsanslag på 45 521 000 kr., b) till Nämnden för vårdartjänst ett förslagsanslag på 122328000 kr., c) till Ersättning för texttelefoner ett förslagsanslag på 74600000 kr., d) till Ersättning till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser ett förslagsanslag på 46 169 000 kr., e) till Statens hundskola ett förslagsanslag på 1 000 kr., f) till Statens handikappråd ett förslagsanslag på 5955000 kr., g) till Bidrag för viss ombyggnad av sjukhem m.m. ett reservationsanslag på 200 000 000 kr., h) till Bidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade ett anslag på 700 000 000 kr., i) till Utvecklingsmedel m.m. ett reservationsanslag på 11946000 kr., 160. beträffande ny parlamentarisk utredning inom hjälpmedelsområdet att riksdagen beslutar att vad i propositionen anförts om en parlamentarisk utredning beträffande tekniska hjälpmedel inom hälso- och sjukvården inte skall föranleda något riksdagens uttalande, 161. beträffande rättighetslag att riksdagen avslår motion 1991/92:So224 yrkande 12, res. 30 (s) - delvis
162. beträffande fritid och kultur att riksdagen avslår motion 1991/92:So224 yrkande 6, res. 30 (s) - delvis 163. beträffande stöd till föräldrar med handikappade barn m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:So224 yrkande 7, res. 30 (s) - delvis 164. beträffande ny teknik att riksdagen avslår motion 1991/92:So224 yrkande 10, 165. beträffande habilitering -- rehabilitering m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:So224 yrkande 13, res. 30 (s) - delvis 166. beträffande personlig assistent att riksdagen avslår motion 1991/92:So229, res. 30 (s) - delvis 167. beträffande psykiskt utvecklingsstörda att riksdagen avslår motion 1991/92:So242, 168. beträffande medel till kampanj för fler kontaktpersoner att riksdagen avslår motion 1991/92:So267, 169. beträffande handikappombudsman att riksdagen avslår motion 1991/92:So285, 170. beträffande misshandel av äldre att riksdagen avslår motion 1991/92:So248, 171. beträffande äldre invandrare att riksdagen avslår motionerna 1991/92:So246 och 1991/92:So284, res. 30 (s) - delvis 172. beträffande frivilliga insatser inom äldreomsorgen att riksdagen avslår motion 1991/92:So237, 173. beträffande epilepsi att riksdagen avslår motion 1991/92:So408,
H. Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik
174. beträffande medelsanvisningarna under H att riksdagen med bifall till propositionen till Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik för budgetåret 1992/93 anvisar a) till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, ett reservationsanslag på 7 964 000 kr., b) till Bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård ett förslagsanslag på 950 000 000 kr., c) till Bidrag till organisationer ett reservationsanslag på 28 755 000 kr., d) till Utvecklings- och försöksverksamhet ett reservationsanslag på 29 003 000 kr.
Stockholm den 31 mars 1992 På socialutskottets vägnar Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m) och Hans Karlsson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. En generell välfärdspolitik (mom. 1--4 och motiveringen till mom. 5)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 45 börjar med "Utskottet vill inledningsvis" och på s. 47 slutar med "So290 (c) yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Socialpolitiken är en viktig del i välfärdssamhället. Den svenska välfärdspolitiken är utformad utifrån övertygelsen att alla människor har ett lika värde och att alla människor har samma grundläggande behov av social trygghet, vård, omsorg och utbildning. För att garantera en välfärd för alla tillkom den gemensamma sektorn. I likhet med motionärerna i motion So232 (s) yrkande 1 anser utskottet att det skall finnas en offentligt finansierad och demokratiskt styrd verksamhet som skall garantera tillräckligt med resurser och att dessa skall vara rättvist fördelade. Utgångspunkterna är demokratin och det lika människovärdet.
En viktig del i välfärdspolitiken är de trygghetssystem som omfördelar resurser mellan olika grupper och skeden i livet. Genom den offentligt finansierade socialpolitiken utjämnas skillnaderna i sociala och ekonomiska villkor mellan barnfamiljer och familjer utan barn, mellan gamla människor och folk i arbete, mellan människor med funktionshinder och människor utan funktionshinder, mellan friska och sjuka människor.
Genom en kombination av kommunal självstyrelse och centrala beslut kan välfärdsmålen förverkligas. Den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik välfärdspolitik är en stark ekonomi med god tillväxt, stabila priser, hög sysselsättning och goda offentliga finanser. Arbete är grunden för välfärd och trygghet. Det gäller både den enskilda människan och välfärdssystemens finansiering. Hög sysselsättning bidrar till att det sociala skyddsnätet kan hållas intakt. En hög arbetslöshet däremot ökar trycket på de sociala kostnaderna samtidigt som samhällets skatteinkomster minskar.
Regeringen utnyttjar inte heller den kapacitet som finns i dagens ekonomi för att pressa ned arbetslösheten. Det besvärliga arbetsmarknadsläget och det kommunala skattestoppet försätter nu flera kommuner i en mycket besvärlig situation. Utskottet delar motionärernas farhågor att välfärdsmålen inte uppnås på grund av den svåra situation som regeringens politik skapat.
Regeringen fastslår i budgetpropositionen att välfärdspolitiken skall läggas om. Det resursutrymme som skapas skall inte längre satsas på generella välfärdspolitiska åtgärder, utan till stöd åt de "svagaste och socialt mest utsatta grupperna i vårt land" (finansplanen s. 3). Utskottet vill i likhet med motionärerna i motion So273 (s) understryka att utvecklingen och förnyelsen av den offentliga sektorn måste vila på den generella välfärdspolitikens grund. Detta innebär i korthet att den offentliga sektorns utbud av social service och omvårdnad i allt väsentligt skall betalas solidariskt och gemensamt och därmed ge alla, inte bara några, lika tillgång till omsorg, omvårdnad och utbildning. Såsom påpekas i motion So220 (s), försvårar en avgiftsfinansierad offentlig sektor möjligheterna att bedriva en aktiv fördelningspolitik. I stället för att vi alla är med och betalar t.ex. sjukvården, får de sjuka och handikappade själva bära en större börda. Utskottet delar motionärernas uppfattning att ett minimikrav är att effekterna av ökade "självrisker" och andra avgifter analyseras från fördelningspolitisk synpunkt och redovisas.
Såsom understryks i motion So224 (s) har den generella välfärdspolitiken en särskild betydelse för människor med funktionshinder. Generell välfärdspolitik bygger på att ingen medborgargrupp får diskrimineras. Den som med offentliga medel bedriver barnomsorg eller äldreomsorg får således inte genom intagningsregler eller annat välja bort människor med särskilda behov.
Den nuvarande regeringen har nu klart signalerat att den generella välfärdspolitiken skall luckras upp. Införandet av karensdagar drabbar människor med funktionsnedsättningar särskilt hårt. Neddragningen av statsbidragen till kommuner får till följd att de människor som är i behov av sjukvård, hemtjänst, färdtjänst m.m. drabbas extra hårt. Bostadspolitiken, som i stort sett innebär byggstopp, minskar möjligheterna till en förbättrad tillgänglighet i bostäder och offentliga lokaler. Denna nya inriktning av politiken ökar behovet av riktade, behovsprövade insatser. Det innebär alltså ett välfärdssystem av mer selektiv art. Erfarenheter från andra länder med en sådan typ av välfärdssystem manar inte till efterföljd.
Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna So232 (s) yrkande 1, So273 (s) yrkande 1, So220 (s) och So224 (s) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Motionärerna i motion So290 (c) anser bl.a. att verksamheten inom den offentliga sektorn bör organiseras i mindre resultatenheter med eget budgetansvar, att målstyrning bör ersätta regelstyrning, att uppföljning och utvärdering bör genomföras och att mångfald och alternativ bör uppmuntras när det gäller produktionen av välfärdstjänsterna.
Utskottet anser att det är viktigt att föra ut ansvar och befogenheter till personer som verkar nära den enskilde. Möjligheterna att ta hänsyn till varje enskild individs behov och önskemål blir större. Man måste dock vara observant på små gruppers behov. Om personalen i en organisation mycket sällan träffar på personer med ovanliga handikapp uttunnas också kunskapen om vilka åtgärder som behövs för personer med dessa ovanliga funktionshinder. Behovet av kunskap ökar med andra ord i en decentraliserad organisation.
Det är också viktigt att det demokratiska inflytandet inte minskar. Skall t.ex. personer med handikapp få sina behov tillgodosedda fordras en aktiv fördelningspolitik. Det behövs därför politisk styrning. De mål som ställs upp för olika verksamheter skall vara tydliga och ha en klar fördelningspolitisk profil. De skall vara möjliga att följa upp och utvärdera.
Utvecklingen under senare år har inneburit att ansvaret för allt fler av samhällets insatser har lagts på kommuner och landsting. Närheten till medborgarna och möjligheterna till flexibla lösningar har varit ledstjärnorna i denna utveckling. Förutom faran för en uttunning av kunskaper och svårigheter för små grupper att göra sig hörda har detta medfört att olikheterna för exempelvis enskilda personer med funktionshinder ökar beroende på vilken kommun man bor i. Det handlar om tillgänglighet till färdtjänst, hur man tillämpar byggnadslagstiftningen och om de ekonomiska villkoren. Hemtjänsttaxorna, färdtjänsttaxorna samt det kommunala bostadstillägget skiljer sig avsevärt mellan olika kommuner.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att uppföljning och utvärdering av uppnådda resultat bör genomföras för att öka effektiviteten. Likaså vill utskottet understryka behovet av att genom ökad kontroll och tillsyn säkerställa kvaliteten och säkerheten när vård, omsorg och social service kommer att bedrivas i allt fler privata verksamhetsformer.
Något behov av en särskild meningsyttring från riksdagens sida med anledning av motionen föreligger emellertid inte. Utskottet avstyrker därför motion So290 (c) yrkande 1.
dels att utskottet under mom. 1--4 bort hemställa: 1--4. beträffande en generell välfärdspolitik att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So220, 1991/92:So224 yrkande 1, 1991/92:So232 yrkande 1 och 1991/92:So273 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Utvecklingen av hälso- och sjukvården och försök med effektivare sjukvårdsorganisation (mom. 6--7 och motiveringen till mom. 8--12)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 47 börjar med "Enligt regeringsförklaringen" och på s. 49 slutar med "hänvisning härtill" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning skall hälso- och sjukvårdspolitiken syfta till att främja alla människors hälsa och skapa förutsättningar för vårdens resultat. Det handlar om att forma en rättvis vård för alla på lika villkor och att ge en vård med hög kvalitet där vårdpersonalen ställer upp med kompetens och engagemang.
Politikernas uppgift är att analysera befolkningens behov och fördela hälso- och sjukvårdsresurserna efter behovet. Vårdens resultat skall följas upp, analyseras och ställas i relation till kostnaderna. Den demokratiska uppgiften är att bevaka rättvisa, ekonomi och helhetsansvar.
Den viktiga demokratiska dimensionen i vården kan marknaden inte ersätta. Det blir uppenbart när vi jämför vår hälsa och vår vård med andra länders. I en FN-rapport som offentliggjordes under förra året visas att levnadsvillkoren är bäst i Japan, Nederländerna och Sverige. Enligt de mått som det internationella samfundet valt att använda är Sverige bland de tre länder där välfärden är mest utvecklad.
FN:s undersökningar ger, precis som en rad andra uppmärksammade rapporter och inlägg i debatten, en välbehövlig motbild mot den ensidiga och svepande kritik som under senare tid drabbat hälso- och sjukvården i Sverige.
Trots denna generellt sett mycket positiva hälsoutveckling i Sverige är skillnaderna i hälsoläge mellan olika sociala grupper fortfarande alltför stora, och dess värre förefaller vissa av dessa att vara växande. Att utjämna dessa skillnader ställer särskilda krav på förebyggande och hälsofrämjande insatser.
I motion So438 (s) yrkande 1 lägger Socialdemokraterna fram sin syn på utvecklingen av hälso- och sjukvården under 1990-talet. Socialdemokraterna vill minska klasskillnaderna i ohälsa och anser att solidaritet och rättvisa skall styra också den kommande hälso- och sjukvårdspolitiken. Utskottet delar helt denna inställning. Utskottet ställer sig också bakom följande principer som enligt motionärerna skall gälla för förändringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården under 1990-talet:
Hälso- och sjukvården skall betalas solidariskt och vara i huvudsak skattefinansierad. Hälso- och sjukvården med dess forskning och utbildning skall styras demokratiskt i en öppen beslutsprocess. Inom hälso- och sjukvården skall den gemensamma sektorn, genom kommuner och landsting, även i framtiden ha ett övergripande ansvar för att tillhandahålla hälso- och sjukvård. Detta innebär att vi kommer att ha vård i offentlig regi kompletterad med vård som ges inom ramen för kooperativ, stiftelser eller av andra enskilda vårdgivare. Hälso- och sjukvård skall ges efter behov och då den behövs. Inom hälso- och sjukvård skall det finnas tillgång till en god utbildning och goda arbetsmiljöer med en arbetsorganisation som kan kombinera det goda arbetet med kvalitet och effektivitet. Detta för att sjukvårdens personal skall klara hög vårdkvalitet och god service. Arbetet med bättre utnyttjande av våra gemensamma resurser inom hälso- och sjukvård och socialförsäkring genom att samordna samhällets insatser vid vård och rehabilitering måste fullföljas. Förutsättningar måste skapas för effektivitet inom vård- och socialförsäkringssektorn som resulterar i en god samhällsekonomi. Arbetet med kvalitet och utvärdering för att ge hela hälso- och sjukvården bra beslutsunderlag skall utvecklas. Utskottet tillstyrker alltså motion So438 (s) yrkande 1. Vad utskottet anfört med anledning av motionen bör ges regeringen till känna.
Utskottet delar också motionärernas uppfattning att det försök med en effektivare sjukvårdsorganisation, som bedrivs vid regionsjukhuset i Umeå, bör följas och vid ett lyckat utfall tillämpas generellt i berörd sjukhusvård. Vad utskottet anfört med anledning av motion So438 (s) yrkande 11 bör ges regeringen till känna.
Ny demokrati har i motion Sf255 (nyd) lagt fram förslag som sägs syfta till ett effektivare utnyttjande av sjukhusens resurser. Bl.a. föreslås att landstingens monopol avskaffas (yrkande 3), att privata intressenter mot betalning tillåts använda sjukhusens resurser (yrkande 4) och att de privata sjukvårdsproducenterna får ersättning i förhållande till hur många patienter de tar hand om (yrkande 5). Ett yrkande om prestationsersättning i sjukvården framförs också i motion So439 (nyd). I en annan motion, Sf256 (nyd), krävs ett avskaffande av det dubbla huvudmannaskapet för sjukvården (yrkande 6). Motionärerna anser också att det holländska sjukvårdssystemet med en producentoberoende sjukvård bör studeras närmare av svenska sjukvårdspolitiker (yrkande 8).
I andra yrkanden, som hänvisats till socialförsäkringsutskottet, har Ny demokrati bl.a. föreslagit att en nationell sjukförsäkring införs och att landstingens rätt att beskatta medborgarna för sjukvårdsuppgifter upphör.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har i det föregående uttalat sig för att hälso- och sjukvården skall betalas solidariskt och vara i huvudsak skattefinansierad, att den skall styras demokratiskt och att kommuner och landsting även i framtiden skall ha ett övergripande ansvar för att tillhandahålla hälso- och sjukvård. Ett försäkringsbaserat, prestationsrelaterat ersättningssystem utan kostnadsdämpande inslag är dessutom enligt hittillsvarande erfarenheter kraftigt kostnadsdrivande. Utskottet avstyrker med hänvisning härtill motionerna Sf255 (nyd) yrkandena 3--5, Sf256 (nyd) yrkandena 6 och 8 och So439 (nyd).
dels att utskottet under mom. 6 och 7 bort hemställa: 6. beträffande utvecklingen av hälso- och sjukvården att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So438 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 7. beträffande försök med effektivare sjukvårdsorganisation att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So438 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Inriktningen av familjepolitiken och de negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag (mom. 13--14)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 49 börjar med "I motion So232 (s)" och på s. 51 slutar med "A817 (fp) yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Det finns inbyggda konflikter i dagens familjemönster. Att både vara småbarnsförälder och förvärvsarbeta ställer stora krav. En verklighet med både kvinnor och män på arbetsmarknaden för med sig ett behov av rejäla familjepolitiska insatser för att kombinationen arbete och föräldraansvar skall fungera bra.
Målen för familjepolitiken bör enligt utskottets mening vara enligt följande:
Ge alla barn goda och likvärdiga uppväxtvillkor. Utforma barnomsorgen och skolan så att barnen utvecklas till fria och självständiga människor, som verkar i gemenskap och solidaritet med varandra. Ge barn och föräldrar mer tid tillsammans. Förverkliga jämställdheten mellan kvinnor och män både i hemmet och i arbets- och samhällslivet.
Det sagda innebär att utskottet tillstyrker den inriktning av familjepolitiken som föreslås i motion So232 (s) yrkande 8 och som i konkreta åtgärder bl.a. handlar om höjda barnbidrag, bostadsbidrag, en utbyggd föräldraförsäkring och en förskola för alla barn. Vad utskottet här anfört om inriktningen av familjepolitiken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Yrkanden i samma motion (s) om en höjning av barnbidraget till 10020 kr. per barn och år och om en lagfäst rätt till barnomsorg för alla barn tillstyrks av utskottet senare i detta betänkande (se res. 7 och res. 21). Ett yrkande i motionen om en utbyggnad av föräldraförsäkringen till 18 månader, vilket utskottet anser vara en högt prioriterad reform, har hänvisats till socialförsäkringsutskottet.
I motion So612 (v) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om de negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag. Motionärerna anser bl.a. att ett vårdnadsbidrag skulle motverka jämlikheten mellan män och kvinnor och konservera de segregerade könsrollerna med ett hushållsansvar och ett försörjningsansvar.
Utskottet har vid upprepade tillfällen framhållit att en utbyggd föräldraförsäkring är att föredra framför ett vårdnadsbidrag. Utskottet har bl.a. anfört att vårdnadsbidraget motverkar jämställdheten mellan föräldrarna, att det skapar stora marginaleffekter för dem som vill övergå från hemarbete till förvärvsarbete, att det innebär rundgång och byråkrati, eftersom man först får ett bidrag och sedan drar av kostnaderna för barnomsorgen samt att det äventyrar utbyggnaden av barnomsorgen. Utskottet vidhåller denna inställning. De invändningar utskottet riktat mot förslaget om vårdnadsbidrag sammanfaller till stora delar med den kritik som Vänsterpartiet framfört i sin motion. Utskottet tillstyrker därför motion So612 (v) yrkande 2 och hemställer att vad utskottet här anfört om de negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag ges regeringen till känna. Utskottet avstyrker däremot det förslag till inriktning av familjepolitiken som läggs fram i motion A817 (fp) yrkande 1, eftersom det förutsätter någon form av vårdnadsbidrag.
dels att utskottet under mom. 13 och 14 bort hemställa: 13. beträffande inriktningen av familjepolitiken att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So232 yrkande 8 och med avslag på motion 1991/92:A817 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 14. beträffande de negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So612 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Rättvise- och kvalitetskrav inom socialtjänsten och stärkt medborgarinflytande inom den offentliga sektorn (mom. 15 och 16)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 51 som börjar med "I motion So232 (s)" och på s. 52 slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So232 (s) yrkande 5 att regeringens budgetproposition innebär en direkt urholkning av de välfärdssystem som skall garantera alla medborgare ett värdigt liv även som arbetslös, sjuk eller gammal. Ytterst allvarlig är urholkningen av arbetsmarknadspolitiken som drabbar fullt arbetsföra människor, inte minst ungdomar, men också dem som alltid befunnit sig på marginalen. Dessa grupper har nu fått det ännu svårare att ta sig in på arbetsmarknaden.
Konsekvenserna är att kommunerna får ta ett allt större ansvar för människors grundläggande försörjning genom socialbidrag. Om en allt större del av en kommuns budget på det sociala området går till socialbidrag får det givetvis återverkningar på barnomsorg, äldreomsorg och förebyggande socialt arbete med långtgående framtida konsekvenser.
Kommunerna har också genom socialtjänstlagen ålagts det primära ansvaret för bostadsförsörjningen, ett ansvar som blir allt tyngre att bära i takt med att de bostadslösa tenderar att öka. Såsom påpekas i motionen är det ovärdigt ett välfärdssamhälle att människor står helt utan bostad. Det strider också mot syftet i sociallagstiftningen.
Utskottet delar också motionärernas kritik mot att regeringen avser att dra ned statsbidraget till kommunerna med 5--10 miljarder kronor. Utskottet konstaterar att regeringens politik innebär att den solidariska finansieringen bryts sönder till förmån för individuella lösningar, egen sjukförsäkring eller möjligen sjukpeng, barnomsorgspeng och äldrepeng. Om marknadsekonomins principer tillåts härja fritt på de områden vi vant oss vid sköts av gemensamma sektorn, riskerar den offentligt drivna verksamheten att utarmas.
Enligt motionärerna är det socialdemokratins självklara hållning att stå fast vid den solidariska, offentliga finansieringen av välfärden, en rättvis fördelning och hög kvalitet kopplat till en ökad valfrihet. Utskottet delar denna uppfattning och anser att detta kan åstadkommas med den rättighets- och kvalitetsmodell motionärerna tagit fram när det gäller barnomsorgen. Principerna i den modellen kan överföras och anpassas till andra delar i socialtjänsten, t.ex. ungdoms- och missbrukarvården. Det handlar då om att precisera kvalitetskraven och att behålla kommunen som ansvarig för rättvis fördelning (t.ex. när det gäller avgiftsnivån) och för uppföljning och utvärdering (kvalitetskontroll). Med denna modell blir politikernas roll tydligare avgränsad. Huvudmannafrågan och statsbidragens konstruktion blir inte lika viktiga för kvalitet och rättvis fördelning som i nuvarande system.
Utskottet delar också motionärernas uppfattning att socialtjänstlagen måste ses över så att inga tveksamheter råder vad gäller rättssäkerhet och sekretess vid överflyttning av verksamhet från kommun till annan huvudman.
Utskottet anser vidare, i likhet med motionärerna i motion So273 (s) yrkande 2, att förnyelsen av den offentliga sektorn bör utgå från behovet av att stärka medborgarnas direkta inflytande över den sociala omvårdnaden och servicen. Nya lösningar måste leda till att brukarna ges ett direkt ansvar för och inflytande över tjänsterna. Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna So232 (s) yrkande 5 och So273 (s) yrkande 2.
dels att utskottet under mom. 15 och 16 bort hemställa: 15. beträffande rättvise- och kvalitetskrav inom socialtjänsten att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So232 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 16. beträffande stärkt medborgarinflytande inom den offentliga sektorn att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So273 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Smittskyddslagen (mom. 23)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 62 som börjar med "Någon anledning" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Smittskyddslagens bestämmelser om hiv tillkom för att förebygga smittspridning. Om det finns risk att bestämmelserna medför en minskad benägenhet för testning, för färre kontakter med sjukvården och för en minskad tilltro till den gällande ordningen så måste detta uppmärksammas. Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So438 att regeringen bör ge Aidsdelegationen i uppdrag att redovisa för- och nackdelar med en annan lagstiftning. Detta bör ges regeringen till känna med bifall till motion So438 (s) yrkande 16 och med anledning av motionerna So418 (v) yrkande 2, So428 (fp) och So493 (s) yrkande 1.
dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa: 23. beträffande smittskyddslagen att riksdagen med bifall till motion 1991/92:So438 yrkande 16 och med anledning av motionerna 1991/92:So418 yrkande 2, 1991/92:So428 och 1991/92:So493 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Aidsdelegationen (mom. 27)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 67 som börjar med "Utskottet har tidigare" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är helt fel signal i arbetet med hiv/aids om Aidsdelegationen läggs ner och arbetet fr.o.m. den 1 juli 1992 överförs till det kommande folkhälsoinstitutet. Den dramatiska internationella utvecklingen som WHO nyligen påvisat innebär att omvärldsperspektivet måste prioriteras i det fortsatta smittförebyggande arbetet. Detta gäller också i ett vidgat Europasamarbete med öppnare gränser för arbete och resande. Det förebyggande smittskyddsarbetet står därmed inför en delvis ny situation i Sverige.
Aidsdelegationens självständiga ställning och parlamentariska sammansättning har stor betydelse för snabba och kraftfulla åtgärder mot hiv/aids. Med tanke på omvärldsperspektivet behövs delegationen åtminstone under innevarande mandatperiod för riksdagen. Därefter bör delegationens framtid på nytt prövas, och bl.a. bör det övervägas en integration med folkhälsoinstitutet. Tidigare regerings- och riksdagsbeslut om Aidsdelegationen bör således, enligt utskottet, fullföljas. Det är vidare inte bra för möjligheterna att behålla kompetens och kontinuitet hos personalen att tidigare planer och beslut ändras med kort varsel. Med tanke på den tidspress som gäller för tillkomsten av folkhälsoinstitutet är det helt fel att samtidigt försöka klara en integration med Aidsdelegationens uppgifter.
Utskottet föreslår att detta bör ges regeringen till känna med bifall till motion So438 (s) yrkande 15.
dels att utskottet under mom. 27 bort hemställa: 27. beträffande Aidsdelegationen att riksdagen med bifall till motion 1991/92:So438 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Barnbidragets storlek (mom. 32)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 72 som börjar med "Med hänsyn till" och slutar med "Yrkandena avstyrks" bort ha följande lydelse:
Genom de allmänna barnbidragen tillförsäkras alla barnfamiljer ett grundläggande ekonomiskt stöd. Som ett led i skattereformen höjdes det allmänna barnbidraget den 1 januari 1991 med 2 280 kr. Den planerade höjningen den 1 januari 1992 har regeringen skjutit på framtiden. Utskottet anser med bifall till motionerna So232 (s) yrkande 9 och Fi209 (v) yrkande 22 båda i motsvarande del att det allmänna barnbidraget bör höjas till 10 020 kr. per barn och år fr.o.m. den 1 juli 1992.
dels att utskottet under mom. 32 bort hemställa: 32. beträffande barnbidragets storlek att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:So232 yrkande 9 och 1991/92:Fi209 yrkande 22 båda delvis antar följande såsom Reservanternas förslag betecknade förslag till a. lag om ändring i lagen (1991:1940) om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, b. lag om ändring i lagen (1991:1941) om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen (1983:378) om förlängt barnbidrag.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1940) om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag
Härigenom föreskrivs att lagen (1991:1940) om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
1. Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 1 § såvitt avser 1 § första stycket den 1 första stycket den 1 juli januari 1993, 1 § andra 1992, 1 § andra stycket den stycket den 1 januari 1992 och 1 januari 1991 och i övrigt i övrigt den 1 juli 1991. den 1 juli 1991.
2. Äldre föreskrifter i 2. Äldre föreskrifter i 1 § första stycket 1 § första stycket gäller fortfarande i gäller fortfarande i fråga om bidrag som avser fråga om bidrag som avser tid före den 1 januari tid före den 1 juli 1992. 1993. Äldre föreskrifter Äldre föreskrifter i 1 i 1 § andra stycket § andra stycket gäller gäller fortfarande i fortfarande i fråga om fråga om bidrag som avser bidrag som avser tid före tid före den 1 januari den 1 januari 1992. Äldre 1992. Äldre föreskrifter föreskrifter i 1 § i 1 § tredje stycket om var tredje stycket om var barnet barnet skall anses vara bosatt skall anses vara bosatt gäller fortfarande för gäller fortfarande för barn som lämnar Sverige barn som lämnar Sverige före den 1 juli 1991. före den 1 juli 1991.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1941) om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag
Härigenom föreskrivs att lagen om ändring i lagen (1991:1941) om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. den 1 juli 1992.
8. Barnbidrag i avvaktan på adoption (mom. 34)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 73 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning att rätt att uppbära barnbidrag bör föreligga även för den som tagit emot svenskt barn för adoption. Det rör sig här endast om ett fåtal barn. Detta bör med anledning av motion So610 ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 34 bort hemställa: 34. beträffande barnbidrag i avvaktan på adoption att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So610 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Medelsanvisningen till Allmänna barnbidrag (mom. 35)
Under förutsättning av bifall till reservation 7
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt på s. 73 som börjar med "Utskottet har" och på s. 74 slutar med "till medelsanvisning" bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående tillstyrkt motionskrav på en höjning av det allmänna barnbidraget och avstyrkt förslag om införande av ett system med inkomstprövat barnbidrag. Till följd härav bör riksdagen till anslaget Allmänna barnbidrag anvisa 1,1 miljarder kronor mer än regeringen föreslagit.
dels att utskottet under mom. 35 bort hemställa:
35. beträffande medelsanvisningen till Allmänna barnbidrag att riksdagen med bifall till motion 1991/92:So232 yrkande 9 delvis, med anledning av motion 1991/92:Fi209 yrkande 22 delvis och propositionen samt med avslag på motionerna 1991/92:So608 och 1991/92:So611 till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 18745000000 kr.,
10. Husläkarsystem (mom. 53)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 86 som börjar med "Regeringen har" och slutar med "So526 (nyd) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att staten måste garantera alla medborgare tillgång till läkare. Primärvården har vidare uppgifter än hitintills presenterade system med familje/husläkare. Detta måste uppmärksammas och få sin lösning inför kommande förslag om införande av familje/husläkare. Om den valfrihet som byggts upp inom den svenska sjukvården skall kunna erbjudas även i framtiden måste, enligt utskottets mening, primärvården byggas ut och det måste finnas tillräckligt med läkare i hela landet. Kravet på obligatoriskt remissförfarande i ett familje/husläkarsystem står, enligt utskottet, i motsatsförhållande till den valfrihet som råder i dag. Flera viktiga principfrågor måste sålunda lösas innan system med familje/husläkarreformen kan införas i hälso- och sjukvården. Detta bör riksdagen med anledning av motion So438 yrkande 8 ge regeringen till känna. Härigenom tillgodoses även motionerna So507 (fp), So522 (c) och So526 (nyd).
dels att utskottet under mom. 53 bort hemställa: 53. beträffande husläkarsystem att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So438 yrkande 8, 1991/92:So507 yrkande 2, 1991/92:So522 och 1991/92:So526 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Andra yrkesgruppers roll i ett husläkarsystem (mom. 54)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 86 som börjar med "Utskottet utgår" och på s. 87 slutar med "So491 (m) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att ett antal yrkesgruppers ställning och kompetens måste utredas inför införandet av ett familje/husläkarsystem. Detta gäller bl.a. sjuksköterskor, distriktssköterskor, barnmorskor och sjukgymnaster. Deras ställning bör enligt utskottet stärkas och de bör få en viktig roll i familje/husläkarsystemet. De bör ges ett utvidgat yrkesansvar för att uppnå kvalitet och effektivitet i vården. Detsamma gäller i hög grad inom den förebyggande vården. Reglementen och instruktioner för dessa grupper måste snarast ses över och tidsanpassas. Regeringen bör också redovisa resultat av försök med läkemedelsförskrivning från distriktssköterskor och hur det arbetet kan vidareutvecklas. Med anledning av motionerna So447 (s) och So453 (m, s, fp, c, kds) bör riksdagen ge regeringen detta till känna. Härigenom tillgodoses även motion So491 (m).
dels att utskottet under mom. 54 bort hemställa: 54. beträffande andra yrkesgruppers roll i ett husläkarsystem att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So447, 1991/92:So453 och 1991/92:So491 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Barnhälsovården (mom. 55)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 87 som börjar med "Barnhälsovården" och slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha följande lydelse:
Barnhälsovårdens ansvar och arbetsbörda har ökat i samband med integreringen i primärvården. Samtidigt kan konstateras vissa brister i barnhälsovårdens förmåga att tillgodose samtliga barns behov av insatser. Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på de åtgärder som måste vidtas för att tillförsäkra alla barn i landet en god hälsovård. Med anledning av motion So438 (s) yrkande 10 bör riksdagen ge regeringen detta till känna. Utskottets ställningstagande tillgodoser även motionerna So430 (kds) yrkande 1 och 3, So467 (s), A805 (c) yrkande 20 och K423 (s) yrkande 6,
dels att utskottet under mom. 55 bort hemställa: 55. beträffande barnhälsovården att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So430 yrkandena 1 och 3, 1991/92:So438 yrkande 10, 1991/92:So467, 1991/92:A805 yrkande 20 och 1991/92:K423 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Folkhälsoinstitutets lokalisering (motiveringen till mom. 56)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
att det avsnitt i betänkandet på s. 90 som börjar med "Det bör" och slutar med "att utnyttjas" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att vissa skäl talar för att folkhälsoinstitutet borde ha placerats i Stockholmsregionen men att flera skäl också talar mot en sådan placering. I Stockholmsregionen finns redan en mycket stor koncentration av statlig verksamhet. De statliga verk m.m. som under senare år utlokaliserats från Stockholm har kunnat fullgöra sina arbetsuppgifter på ett fullgott sätt. Vidare bedrivs numera på många håll i landet ett kvalificerat folkhälsoarbete med stöd bl.a. från hälso- och sjukvården, universitet och högskolor. Det är således inte bara huvudstadsregionen som kan bidra med erfarenheter och vetenskaplig kompetens på detta område. Det kan därför enligt utskottets mening starkt ifrågasättas om regeringen vid sitt beslut om folkhälsoinstitutets lokalisering tillräckligt har beaktat vad riksdagen uttalat om att vid sådana beslut pröva möjligheterna till annan lokalisering än Stockholm. Det bör emellertid ankomma på regeringen att bestämma lokaliseringsort för folkhälsoinstitutet. Riksdagen bör därför inte ta något initiativ i denna fråga.
14. En tobaksproposition (mom. 59)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 97 börjar med "Hälsoriskerna" och på s. 98 slutar med "och avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Hälsoriskerna vid tobaksbruk är väl dokumenterade. Utskottet anser att tobakskonsumtionen ur folkhälsosynpunkt är oroande hög och att det därför är angeläget att bl.a. genom lagstiftningsåtgärder ge stöd åt strävandena att minska konsumtionen. Regeringen bör nu följa upp folkhälsopropositionen och återkomma till riksdagen med en tobaksproposition i så god tid att förslaget hinner behandlas av vårriksdagen. Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna So438 (s) yrkande 18 och So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 59 bort hemställa: 59. beträffande en tobaksproposition att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So438 yrkande 18 och 1991/92:So502 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. En aktivare alkoholpolitik (mom. 68)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 105 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "So289 (s) yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Riksdagen har hos regeringen hemställt om konkreta åtgärder på en mängd områden för att få till stånd en varaktig sänkning av den totala alkoholkonsumtionen (rskr. 1989/90:13). Regeringen har nu valt att tillsätta en alkoholkommission. Detta innebär enligt utskottets mening att tid förloras i arbetet med att minska alkoholkonsumtionen och att begränsa alkoholens skadeverkningar. Åtgärder av det slag som riksdagen har efterlyst som ett led i en aktivare alkoholpolitik bör vidtas nu och inte fördröjas av ett tidsödande utredningsarbete. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna So289 (s) yrkande 1 och So438 yrkande 17 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 68 bort hemställa: 68. beträffande en aktivare alkoholpolitik att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So289 yrkande 1 och 1991/92:So438 yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Medelsanvisningen till Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik samt bättre nyttjande av våra gemensamma resurser (mom. 85 och 86)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 128 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "So438 (s) yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att SBU har gjort banbrytande insatser med små resurser och visat på behovet av en utvärdering av medicinska terapier och en samlad syn på arbetsmiljön, socialförsäkringen och sjukvården. Detta för att förbättra vården och samtidigt spara pengar. Utskottet anser samtidigt att anslaget till myndigheten bör ökas med 2 milj.kr. för budgetåret 1992/93 utöver vad regeringen föreslagit och uppgå till 13 408 000 kr.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So438 (s) yrkandena 3 och 4 bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 85 bort hemställa: 85. beträffande medelsanvisningen till Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik att riksdagen för budgetåret 1992/93 med avslag på propositionen och med anledning av motion 1991/92:So438 yrkande 4 till Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik anvisar ett reservationsanslag på 13408000kr.,
dels att utskottet under mom. 86 bort hemställa: 86. beträffande bättre nyttjande av gemensamma resurser att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So438 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Den nya psykiatrin (mom. 93)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 137 som börjar med "Psykiatriutredningen" och slutar med "So465 (s) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det behövs en bättre samordning av resurserna inom vård, boende, fritid, socialtjänst, socialförsäkring och arbetsliv för att stödja människor med psykisk ohälsa. Det krävs en översyn av samhällets totala resurser för dessa patienter och deras omgivning. Viktiga förändringar behöver vidtas för en sammanhållen politik för de psykiskt störda -- en politik för tiden efter de gamla mentalsjukhusens nedläggning. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på insatser. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So438 (s) yrkande 9 och So465 (s) bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 93 bort hemställa: 93. beträffande den nya psykiatrin att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So438 yrkande 9 och 1991/92:So465 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Alternativmedicin (mom. 94)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 138 som börjar med "I avvaktan på" och slutar med "So441 (s)" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att samhället bör ha en öppen attityd till seriösa alternativ till konventionella vårdmetoder om dessa visat positiva behandlingsresultat. Utskottet anser att regeringen bör slutföra beredningen av alternativmedicinkommitténs betänkande och återkomma till riksdagen med sina förslag med anledning av utredningen bl.a. om hälsohemmens verksamhet.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So438 (s) yrkandena 19 och 20 samt So441 (s) bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 94 bort hemställa: 94. beträffande alternativmedicin att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So438 yrkandena 19 och 20 samt 1991/92:So441 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Amalgam som tandlagningsmaterial (mom. 108)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 151 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkandena 2, 4 och 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det angeläget att riksdagens beslut, att amalgam skall ersättas av annat lämpligare tandfyllningsmaterial när fullvärdigt alternativ finns att tillgå, med kraft bör fullföljas liksom att forskningen om amalgamets skadeverkningar och om alternativa tandfyllningsmaterial skall utökas. Enligt utskottets mening bör regeringen snarast redovisa gjorda forskningsresultat, utvecklingen av alternativa tandfyllningsmaterial samt presentera resurs- och tidsplaner för att fullfölja riksdagens beslut. Med anledning av motionerna So435 (v), So438 (s) yrkande 14, So442 (s), So460 (nyd), So466 (s), So486 (m), So516 (c) yrkande 1 och So527 (s) yrkandena 2, 4 och 6 bör riksdagen ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottet under mom. 108 bort hemställa: 108. beträffande amalgam som tandlagningsmaterial att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So435, 1991/92:So438 yrkande 14, 1991/92:So442, 1991/92:So460, 1991/92:So466, 1991/92:So486, 1991/92:So516 yrkande 1 och 1991/92:So527 yrkandena 2, 4 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Barn- och ungdomstandvård (motiveringen till mom. 111)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
att det avsnitt i betänkandet på s. 152 som börjar med "Enligt regeringsförklaringen" och slutar med "i sammanhanget" bort utgå ur utskottets motivering.
21. Lag om rätt till barnomsorg (mom. 113)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 156 som börjar med "Genom de nyligen" och slutar med "So612 yrkande 4" bort ha följande lydelse:
I propositionen om en förskola för alla barn (prop. 1984/85:209), som antogs av riksdagen år 1985, lades principen om alla barns rätt till barnomsorg fast. Målet, en fullt utbyggd barnomsorg, är nu nära och utskottet anser därför att rättigheten bör lagfästas.
En lagfäst rätt till barnomsorg är närmast en konsekvens av de överväganden som skedde i samband med beslutet 1985. Beslutet innebar en rätt för alla barn från 1,5 års ålder till plats i daghem/familjedaghem men också en rätt till pedagogisk verksamhet i öppna förskolor och från fyra års ålder i deltidsförskolor för barn i familjedaghem och hemmavarande barn. Lika självklart som att vi har en allmän grundskola för alla barn måste det vara med en bra barnomsorg för alla förskolebarn. Föräldrarna skall bestämma när barnen skall börja, men samhället skall ha ett ansvar för att planera för alla förskolebarn.
Utan en lagfäst rätt kan barn komma att ställas utan barnomsorg. En lagstiftning klargör också för de kommuner som inte uppfyllt utbyggnadsmålet att de måste prioritera denna verksamhet.
Utskottet anser därför med bifall till motion So232 (s) yrkande 3 och motion So612 yrkande 4 att riksdagen hos regeringen bör begära förslag som innebär att alla barns rätt till förskola lagfästs.
dels att utskottet under mom. 113 bort hemställa: 113. beträffande lag om rätt till barnomsorg att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So232 yrkande 3 och 1991/92:So612 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Statsbidrag till dagbarnvårdares barn m.m. (motiveringen till mom. 116)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser att det avsnitt i betänkandet på s. 158 som börjar med "När det" och slutar med "ifrågavarande reform" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser inte att dagbarnvårdares tillsyn av egna barn kan jämställas med att kommunen tillhandahåller platser inom barnomsorgen. Statsbidrag bör därför inte utgå till dagbarnvårdarnas egna barn. Den av motionärerna föreslagna ändringen av statsbidragsreglerna skulle inte heller avhjälpa platsbristen inom barnomsorgen.
23. Kvalitet i barnomsorgen m.m. (mom. 117 och motiveringen till mom. 118 -- 120)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 161 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "motion So601 (s)" bort utgå.
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 162 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför" bort utgå.
dels att utskottet bort anföra följande:
Förskolan har byggts ut kraftigt under 1980-talet, kvaliteten har höjts och valfriheten har ökat. Mot bakgrund av detta anser utskottet att det nu är angeläget att lägga fast kvalitetskraven för all barnomsorg oavsett huvudman.
Sociala och pedagogiska mål med utgångspunkt från 1 § socialtjänstlagen skall styra innehållet i all barnomsorg. Den personal som arbetar med barnen måste enligt utskottet ha en sådan utbildning och erfarenhet att barnens behov av omsorg och pedagogisk verksamhet kan tillgodoses. Lokalstandarden och utemiljön måste vara bra. Barngruppernas sammansättning och storlek måste vara väl avvägd. Barnomsorgen bör finnas tillgänglig i det område där man bor. Intagningen till förskolan bör ske från den kommunala barnomsorgskön. Föräldraavgifterna i de alternativa verksamheterna måste enligt utskottet ligga i nivå med de avgifter som gäller i den kommunala barnomsorgen. En förutsättning för att statsbidrag skall utgå till alternativ verksamhet är att den finns upptagen i kommunens barnomsorgsplan. Kommunen skall också ha ett ansvar för att verksamheten håller samma kvalitet som jämförbar kommunal verksamhet. Det planerade institutet för kvalitetskontroll inom socialtjänsten kan enligt utskottet vara en hjälp för kommunerna i detta arbete.
I budgetpropositionen läggs förslag om att ge statsbidrag till familjedaghemsverksamhet, som bedrivs i för ändamålet förhyrd lokal. Detta är inte vad som avses med familjedaghem, där omsorgen om barnen skall ske i dagbarnvårdarens hem kompletterad med öppen förskola och deltidsförskola. Föräldrar väljer denna form av barnomsorg just för dessa speciella kvaliteters skull. I stället är regeringen på väg att tillskapa någon form av "lågprisvariant" av daghem utan ledning av pedagogiskt utbildad personal, en konstruktion, som varken är familjedaghem eller daghem. Bland viktiga kvalitetskrav återfinns kravet på att personalen skall ha både utbildning och erfarenhet varför utskottet inte kan acceptera förslaget i budgetpropositionen. Till kvaliteten i barnomsorgen hör också garantier om rättssäkerhet, regler om sekretess och likabehandlingsprincipen samt möjligheterna till insyn och kvalitetsbedömning av verksamheten.
Socialtjänstkommittén har i uppdrag att se över bl.a. tillstånds- och tillsynsfrågor som rör enskild barnomsorg. Utskottet anser att regeringen bör ge kommittén tilläggsdirektiv att även utreda vilket lagstöd som krävs för att rättssäkerhet, sekretess och likabehandlingsprincipen skall garanteras inom enskilt driven verksamhet, bl.a. barnomsorg.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So232 (s) yrkandena 2 och 4 samt So612 (v) yrkande 7 bör ges regeringen till känna.
Sådana villkor för statsbidrag som motionärerna i motion So603 (s) ställer upp skulle kunna innebära problem att driva verksamhet i form av föräldrakooperativ. Utskottet avstyrker därför motion So603 (s).
Personalens grundutbildning är en viktig kvalitetsfaktor för barnomsorgsverksamheten. Utskottet anser att all förskoleverksamhet bör ledas av förskolepedagogiskt utbildad personal med såväl teoretisk som praktisk kompetens. För att ett personalkooperativ skall vara berättigat till statsbidrag bör därför åtminstone en av delägarna i kooperativet ha en utbildning med förskolepedagogisk inriktning, dvs. förskollärar- eller fritidspedagogutbildning. När det gäller de övriga delägarnas kvalifikationer anser utskottet att det inte finns skäl att uppställa några andra krav än dem som följer av att verksamheten skall uppfylla grundläggande kvalitetskrav. Utskottet avstyrker därför motion So601 (s).
Utskottet förutsätter att föräldrainflytande är en naturlig del i både kommunal och alternativ barnomsorg. Motion So612 (v) yrkande 14 påkallar därför ingen åtgärd av riksdagen.
dels att utskottet under mom. 117 bort hemställa: 117. beträffande kvalitet i barnomsorgen att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So232 yrkandena 2 och 4 samt 1991/92:So612 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Den pedagogiska inriktningen av förskolan (motiveringen till mom. 123)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser att det avsnitt i betänkandet på s. 165 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "Motionen avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens inställning att all barnomsorg bör bygga på etiska normer, såsom människolivets okränkbarhet, individens frihet, solidaritet med svaga och utsatta, respekt för den enskilda människans särart och integritet och allas lika värde. Detta stämmer enligt utskottet väl överens med den pedagogiska inriktningen som redan gäller för barnomsorgen. Statsbidragsbestämmelserna har också ändrats så att ökade möjligheter finns för den som så önskar att välja alternativ barnomsorg med kristen inriktning. Statsbidrag utgår numera till barnomsorg i svenska kyrkans regi. Något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion So614 (kds) behövs inte. Motionen avstyrks därför.
25. En statlig barnombudsman (mom. 133)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 173 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 21" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en ombudsman för barn och unga bör inrättas. Det finns nu ett utredningsförslag om en barnombudsman. Utskottet delar utredningens uppfattning när det gäller arbetsuppgifterna för barnombudsmannen: upprätthålla ett barnperspektiv på bevakningen av samhällsutvecklingen, aktivt delta i opinionsbildningen i barnfrågor samt speciellt uppmärksamma de utsatta barnens situation.
Ombudsmannen bör således arbeta både för och med barn och unga och vara opinionsbildande och attitydförändrande. Barnombudet kan därmed bli en viktig komplettering i samhällets insatser för att bevaka om rätt saker görs utifrån barnens och ungdomarnas faktiska önskemål och behov och utifrån ambitionen att förbättra barns villkor.
Barnombudsmannens arbetssätt och verksamhetsområde bör komplettera, inte ersätta övrigt arbete med barn- och ungdomsfrågor inom andra myndigheter och organisationer, t.ex. Barnmiljörådet och Rädda barnen. Inte minst i besparingstider blir samhällets åtgärder för barn och ungdom speciellt viktiga att slå vakt om. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So232 (s) yrkande 6, So602 (s), So606 (s) och So612 (v) yrkande 21 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 133 bort hemställa: 133. beträffande en statlig barnombudsman att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So232 yrkande 6, 1991/92:So602, 1991/92:So606 och 1991/92:So612 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Fullföljande av äldrereformen (mom. 139)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 181 som börjar med "Det är ännu" och slutar med "yrkande 11" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar dock motionärernas oro för att en generell besparing på kommuner och landsting med 5--10 miljarder kronor för år 1993 som avviserats i finansplanen kombinerat med en sammanslagning av statsbidragen i ett nytt generellt statsbidragssystem negativt påverkar kommunernas utbyggnadsplaner inom äldreomsorgen. Att regeringen aviserat ytterligare neddragningar av statsbidragen under kommande år påverkar också utbyggnadsplanerna negativt. Utskottet anser det mot denna bakgrund angeläget att uttala att äldrereformen skall fullföljas enligt riksdagens tidigare beslut. De beslutade 5,5 miljarder kronorna till Ädelreformen bör öronmärkas och inte omfattas av kommande beslut om generella statsbidrag till kommunerna. Vad utskottet anfört bör med anledning av motion So232 (s) yrkande 11 ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 139 bort hemställa: 139. beträffande fullföljande av äldrereformen att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So232 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Taxor för färdtjänst m.m. (mom. 144)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 183 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "So225 (s) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att färdtjänsten skall ses som ett komplement till kollektivtrafiken och ha samma taxor som övrig kollektivtrafik. Tillgängligheten under dygnets olika delar och när det gäller antalet resor för den enskilde bör inte heller avvika från övrig kollektivtrafik. Den länsfärdtjänst som växt upp i bl.a. Östergötlands län bör därvid kunna stå som förebild för andra delar av landet. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna So224 (s) yrkande 8 och So225 (s).
dels att utskottet under mom. 144 bort hemställa: 144. beträffande taxor för färdtjänst m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So224 yrkande 8 och 1991/92:So225 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Handikapporganisationernas internationella verksamhet (mom. 152)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 187 som börjar med "Utskottet delar inställningen" och slutar med "Motionen avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Sverige har under 1980-talet spelat en aktiv roll i det internationella handikapparbetet. Det är viktigt att detta mycket aktiva arbete på det internationella planet fortsätter också i framtiden. Svensk handikapprörelse har mycket att tillföra av erfarenheter och kunskaper till gagn för en framtida handikappolitik, t.ex. i det europeiska samarbetet. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna med anledning av motion So224 (s) yrkande 11.
dels att utskottet under mom. 152 bort hemställa: 152. beträffande handikapporganisationernas internationella verksamhet att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So224 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Reglerna om bilstöd (mom. 155)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 191 som börjar med "I avvaktan" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det nya bilstödet innebar en kraftig förbättring och att bilstödet därefter successivt har ytterligare förbättrats. Trots detta kvarstår en del brister. Den praxis som utvecklats har inneburit att grupper som tidigare kunde få stöd nu inte längre får det, t.ex. armamputerade och kortvuxna. Den som bor tillsammans med en förälder under äktenskapsliknande förhållanden likställs i dag inte med förälder vid tillämpningen av bestämmelserna om bilstöd. Riksdagen har redan tidigare givit regeringen till känna behovet av en förändring av den s.k. 49-årsgränsen. Utskottet anser att reglerna bör ses över för att undanröja dessa brister. Vad utskottet nu anför bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna So207 (s) yrkandena 1 och 2, So222 (s), So224 (s) yrkande 9 och T908 (fp) yrkande 3. Motionerna So207 (s) yrkandena 3 och 4, So208 (s), So227 (m), So259 (s) och So283 (fp) avstyrks.
dels att utskottet under mom. 155 bort hemställa: 155. beträffande reglerna för bilstöd att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So207 yrkandena 1 och 2, 1991/92:So222, 1991/92:So224 yrkande 9 och T908 yrkande 3 och med avslag på motionerna 1991/92:So207 yrkandena 3 och 4, 1991/92:So208, 1991/92:So227, 1991/92:So259 och 1991/92:So283 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30. Rättighetslag m.m. (mom. 161--163, 165--166, 171)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 195 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför" bort utgå.
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 195 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 6" bort utgå.
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 196 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 7" bort utgå.
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 197 som börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "avstyrks därmed" bort utgå.
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 198 som börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "avstyrks därför" bort utgå.
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 202 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför" bort utgå.
dels att utskottet bort anföra följande:
Utskottet vill inledningsvis understryka behovet av en utvidgad rättighetslag som omfattar fler grupper än för närvarande och som utgår från den enskildes behov av stöd.
Utskottet konstaterar vidare att möjligheterna till en aktiv fritid för personer med funktionshinder är starkt begränsade. Tillgången till en väl fungerande färdtjänst, ledsagarservice och personlig assistent är centralt för att den enskilde skall få tillgång till fritidsverksamhet. Viktigt är också att lokalerna är tillgängliga t.ex. för rörelsehindrade, för människor med allergi och hörselskada. Dessa mål är för närvarande långt ifrån uppfyllda. En belysning av kulturens tillgänglighet för funktionshindrade bör enligt utskottet genomföras, både med sikte på ökat deltagande i befintligt kulturutbud i vid bemärkelse och på ökad egen kulturaktivitet inom såväl amatörverksamhet som professionell produktion.
Utskottet noterar att många av handikapprörelsens anläggningar brottas med ekonomiska problem. Det är viktigt att verksamheten vid anläggningarna kan fortsätta till gagn för det stora antal människor vars enda möjlighet till en meningsfull fritid utanför hemorten ofta är en vistelse på någon av dessa anläggningar.
Gruppen föräldrar med funktionshinder är enligt utskottet en grupp vars problem inte har uppmärksammats i tillräcklig grad. Ofta är kunskapen om dessa föräldrars situation bristfällig. De behöver bättre stöd för att kunna uppfylla sitt föräldraskap. Föräldrar med handikappade barn behöver också ökat stöd, bl.a. i form av rätt till avlösarservice. Utskottet anser att regeringen bör beakta dessa gruppers problem vid utformandet av den aviserade handikappolitiska propositionen.
Utskottet anser det vidare angeläget att landstingens ansvar för att organisera och finansiera habilitering och rehabilitering tydliggörs i en kommande proposition. För att hjälpa personer med mindre kända funktionshinder kan det bli nödvändigt att utveckla s.k. kunskapscentra.
Utskottet anser det riktigt att människor med funktionshinder själva har det avgörande inflytandet över innehållet i sitt vardagsliv. Personlig assistent bör bli en rättighet såsom handikapputredningen föreslår.
Utskottet konstaterar slutligen att mycket litet hittills gjorts för äldre invandrare. Den uppmärksamhet som socialstyrelsen och Kommunförbundet nu ger frågan för att föra ut idéer och förslag till kommunerna om insatser för äldre invandrare är enligt utskottet bra. Frågan måste dock ges stor uppmärksamhet under åren framöver med hänsyn till att gruppen äldre invandrare ökar.
dels att utskottet under mom. 161--163, 165--166, 171 bort hemställa: 161--163, 165--166, 171 beträffande rättighetslag m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:So224 yrkandena 6 och 7 samt 12 och 13, 1991/92:So229, 1991/92:So246 och 1991/92:So284 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Gudrun Schyman (v) anför:
Inriktningen av socialpolitiken
Regeringens arbete med att rusta ned på det sociala området pågår i allt snabbare utsträckning. Skattemedel konfiskeras för kommunerna, mindre resurser ges till skolorna, rationaliseringar drabbar barnomsorgen, äldreomsorgens brister blir allt tydligare.
Vänsterpartiet vill att regeringen byter ut privatiseringen mot en demokratisering av den offentliga sektorn. Detta skulle ge människor en bättre barnomsorg, skola, sjukvård och annan service som den offentliga sektorn står för. Detta är vårt svar på de nyliberalas privatiseringssträvanden och myterna om att köp och säljideologin skulle skapa större valfrihet.
Demokratiseringen ligger också i flertalet människors intresse, inte minst hos många personalgrupper, just för att den skapar resurser och att dessa anpassas till de behov som finns i samhället. Den ger också en bättre och mer stimulerande arbetsmiljö.
I demokratiseringsprocessen ingår även ett stort mått av decentralisering. Det gäller att i största möjliga utsträckning föra ut besluten till brukarna. Vänsterpartiet vill att skolor, daghem, servicecentra m.fl. får egna styrelser. Detta ger direkt ökat inflytande och makt åt användarna och personalen. En sådan organisation innebär att dessa får ökad makt på basplanet inom exempelvis barnomsorgen, äldreomsorgen och inom den kommunala sjukvården.
I en tid när man rationaliserar bort nämnder och därmed reducerar antalet förtroendevalda är det viktigt att inleda en demokratiseringsprocess där olika grupper får möjlighet att påverka inriktningar och planering av förvaltningarnas verksamheter.
Vänsterpartiet har försvarat socialtjänstlagen. Nu visar det sig att när det uppstår brister på det offentliga området är en ramlagstiftning alltför skör. Socialtjänstlagen bör därför komletteras med en rad rättighetslagar som listar den enskildes rättigheter. Det skall vara allt från barns rätt till barnomsorg till äldres rätt till speciellt boende.
Vänsterpartiet vill också garantera rätt till kvalitet när det gäller tjänster, omvårdnad och vård. Kvalitetssäkring, kvalitetskontroll och utarbetande av kvalitetsnormer för att få fram en VDN-märkning måste därför bli ett arbete som regeringen prioriterar.
Köp- och säljprincipen bygger på tillgång och efterfrågan. Människor har dock inte en fri marknad att välja på. Denna begränsas av geografiskt läge, typ av vara (t.ex. vissa varor köper man bara en gång, t.ex. hjärtbyte, men barnomsorg fler gånger) samt svårigheter att få tillräcklig kunskap om alternativa varor. Vidare är det oftast en alltför stor tidsförskjutning mellan köp och eventuellt uttryck för missnöje med köpet. En kvalitetsmässigt dålig vara kan alltså säljas länge innan man blir missnöjd. (En köpt höftled kan bli dålig efter 5 år.) Detta kan resultera i felaktiga bedömningar, ibland med allvarliga konsekvenser för köparen.
Det behövs säkert riktade undersökningar till brukarna, typ enkäter och djupintervjuer samt statistiska analyser, för att undvika misstag.
I olika vårdorganisationer måste en kontinuerlig diskussion om mål, medel och produkt föras på en professionell nivå. Denna diskussion borde vara oberoende av ekonomiska hänsyn. Helst borde den också vara prestigefri och föras i en öppen dialog.
Kontrollfunktionen av utomstående fackmän som fritt kan dra upp riktlinjer för hur en vara skall se ut, kvalitén etc. måste finnas. Detta skall ske utifrån yrkesmässiga kunskaper. Här skall även de politiska målen formuleras och stämmas av mot den faktiska tjänsten. Vidare skall det finnas kanaler mellan brukare och kontrollant.
Vi befinner oss nu i ett läge när socialstyrelsen håller på att läggas ut på regionala kontor. Målet för en sådan decentralisering måste vara att tillsynen/kontrollfunktionerna kommer närmare användarna och producenterna.
De negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag
Vänsterpartiet anser inte att vårdnadsbidrag är något bra alternativ. Ett vårdnadsbidrag skulle motverka jämlikheten mellan kvinnor och män och konservera de segregerade könsrollerna med ett hushållsansvar och ett försörjningsansvar. Vårdnadsbidrag leder till lägre livslön, mindre sjukpenning och en fattigare ålderdom. Vårdnadsbidrag är alltså en fattigdomsfälla som kraftigt skall avvisas. Jag instämmer i vad som anförts i reservation 3 i detta betänkande och anser att motion So612 (v) yrkande 2 bör bifallas av riksdagen.
Stiftelsen Noaks Ark
Jag anser att Stiftelsen Noaks Ark måste stödjas mer än vad som nu sker och att stiftelsen borde få ett eget anslag och inte behöva gå genom en prövningsinstans. Noaks Ark bör anvisas 6 000 000 kr. under ett särskilt anslag. Samtidigt bör anslaget till Insatser mot aids minskas med 4 000 000 kr. jämfört med regeringens förslag.
Smittskyddslagen och smittskyddsarbetet
Hivinfekterade bör enligt min mening inte omfattas av smittskyddslagen. Med smittskyddslagens hjälp kan tvångsisolering tillgripas mot smittbärare som vägrar att följa de förhållningsregler som ålagts dem. De smittade döms för brott som de kan tänkas begå i framtiden. Domen blir i praktiken utan tidsbegränsning.
Det finns hivsmittade som inte vill underkasta sig självklara restriktioner för att begränsa smittspridningen. Denna oansvarighet beror dock inte på hivinfektionen utan på psykisk sjukdom eller drogmissbruk. Jag anser att dessa personer i stället bör tas om hand av psykiatrin respektive missbrukarvården. På dessa områden finns redan lagliga möjligheter att ingripa för att vid behov ge lämplig tvångsvård.
Anonymitet vid hivtest
Ändring bör enligt min mening göras i patientjournallagen så att hivtest kan göras med garanterad anonymitet även vid ett positivt testresultat. Det finnns många som skulle vilja genomgå hivtest men som avstår av rädsla för de åtgärder som myndigheterna kan tillgripa om provet visar sig vara positivt.
Smittspårning
Smittspårning kan endast göras i ett förtroendefullt samarbete mellan patient och läkare. Tvångsmöjligheterna inverkar allvarligt på kontakten mellan patient och läkare och kan försvåra spårning av ytterligare smittade. Jag anser därför att regeringen bör uppdra åt socialstyrelsen att utarbeta anvisningar om hur kontaktspårning kan utföras på frivillig grund.
Sveriges inställning till Europarådets rekommendation nr R (89) 14
I Europarådets rekommendation fastslogs att all hivtestning skall vara frivillig och utföras under garanterad sekretess. Kontaktspårning måste ske på frivillig grund. Vidare tas i rekommendationen avstånd från frihetsberövande av hivsmittade. Jag anser att Europarådets hållning i denna sak är riktig och att regeringen bör återta sin reservation.
Barnbidragets storlek m.m
Jag anser i likhet med socialdemokraterna att det allmänna barnbidraget bör höjas till 10 020 kr. per barn och år fr.o.m. den 1 juli 1992. Studiestödet, som är samordnat med det allmänna barnbidraget bör samtidigt höjas till 835 kr. per månad.
Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar
Jag anser att ungdomsmottagningarnas verksamhet bör byggas ut så att ungdomar överallt i landet kan få tillgång till en mottagning. Enligt min mening bör staten under ett utvecklingsskede ekonomiskt stödja en sådan utbyggnad. Medel bör anvisas för budgetåret 1992/93. För ändamålet erfordras 30 milj.kr.
Folkhälsoinstitutets arbetsuppgifter
Folkhälsoinstitutet kommer att få en central roll i det framtida svenska folkhälsoarbetet och skall bl.a. initiera och bedriva vetenskaplig forskning på detta område. Jag anser att det mot denna bakgrund är naturligt att institutet får till uppgift att ansvara för de epidemiologiska registren och att upprätta folkhälsorapporterna. Det behov som socialstyrelsen kan ha av uppgifterna i registren kan tillgodoses genom att styrelsen bereds möjlighet att på lämpligt sätt ta del av dessa uppgifter.
Abortförebyggande åtgärder m.m.
Jag anser att antalet aborter kan minskas främst genom förebyggande insatser mot oönskade graviditeter. För att sådana insatser skall bli effektiva krävs att det tillskapas en central enhet under antingen socialstyrelsen eller folkhälsoinstitutet med ett nationellt övergripande ansvar för det abortförebyggande arbetet. Ett väl fungerande folkhälsoarbete kring sex och samlevnad liksom abortfrågan kräver dessutom aktuella kunskaper om sexualvanorna i landet. En nationell sexualvaneundersökning bör därför nu åter genomföras.
Tobaksfrågor
När det gäller frågan om en tobaksproposition våren 1992 instämmer jag i vad som anförts i reservation 14 i detta betänkande.
Jag anser att ett totalt reklamförbud är en nödvändig åtgärd för att minska tobaksbruket. Tobaksreklamen håller myten levande om tobaken som en harmlös produkt och en del av vår tillvaro. Ett sådant förbud måste även omfatta smygreklam, eftersom erfarenheten visat att tobaksbolagen annars marknadsför sitt varumärke på kläder etc.
Många studier visar att tobaksrökning medför större risker ju tidigare rökdebuten sker. Det är därför angeläget att senarelägga rökdebuten. Jag anser att en åldersgräns på 16 år för inköp av tobaksvaror bör införas i Sverige. En sådan åldersgräns skulle också vara ett stöd för de ungdomar som i dag av grupptrycket tvingas börja röka.
Ett rökförbud i lokaler där icke-rökare vistas bör införas. Det är också ett stöd för rökarna, eftersom de flesta vill sluta och ett förbud minskar tillfällena för tobaksrökning.
Tjärhalten måste minskas i tobaken. Sverige bör följa EG och införa bestämmelser som innebär att högsta tillåtna tjärmängd i cigaretter bör bli 15 mg per cigarett fr.o.m. år 1993 och 12 mg fr.o.m. 1998.
Inköpsregistrering m.m.
Det finns enligt min mening ett direkt samband mellan å ena sidan den totala alkoholkonsumtionen i landet och å andra sidan andelen storkonsumenter och alkoholens skadeverkningar. Inte minst närmandet till EG kan komma att medföra en liberalisering av alkoholpolitiken med ett ökat nyttjande av alkohol som följd. Jag anser därför att regeringen noga bör följa alkoholkonsumtionen och, om denna skulle visa sig öka, överväga införandet av någon form av inköpsregistrering i konsumtionsbegränsande syfte.
Bryggeriernas rätt till partihandel
Sedan bryggerierna fick rätt att idka partihandel med starköl har de i allt större utsträckning kommit att engagera sig finansiellt i restaurangnäringen. Detta står enligt min mening i strid med principen i svensk alkoholpolitik att tillverknings- och serveringsleden skall hållas åtskilda från varandra i fråga om drift och ansvar. Riksdagen bör därför hos regeringen begära ett lagförslag som förbjuder bryggerinäringen att idka partihandel med starköl.
Efterlevnaden av lagen om handel med drycker
Antalet serveringsställen för alkoholdrycker har under senare år ökat lavinartat. Samtidigt har inom restaurangbranschen skett en förskjutning mot ren dryckes- och nöjesverksamhet med inriktning på ungdom. Denna utveckling har i stor utsträckning skett i strid med gällande bestämmelser. Jag anser därför att åtgärder bör vidtas för att få restaurangbranschen att följa de regler som finns för servering av alkoholdrycker.
Alkoholfria miljöer och umgängesformer
Utvecklingen inom restaurangbranschen mot dryckes- och nöjesverksamhet inriktad mot ungdom måste mötas av samhället. Det finns bl.a. behov av alkoholfria miljöer där ungdomar kan träffas för att umgås och roa sig på olika sätt. Jag föreslår därför att 30 milj.kr. per år under fem år tas ur allmänna arvsfonden och används som stimulansbidrag för att skapa alkoholfria miljöer för ungdomar.
Plötslig spädbarnsdöd
Jag anser att föräldra- och anhörigföreningar bedriver ett mycket viktigt arbete när det gäller att stödja drabbade föräldrar och att driva på forskning och vårdresurser. Samarbete behöver etableras mellan sjukvårdens personal och sådana föräldraföreningar.
Amalgam som tandlagningsmaterial
Jag anser att målsättningen måste vara att all användning av amalgam skall upphöra så snart detta är möjligt. Ett omedelbart och långtgående förbud kan dock inte införas innan fullgoda ersättningsmaterial finns tillgängliga. Det är därför viktigt med ett samhälleligt forskningsstöd så att sådana alternativa material kan tas fram så snart som möjligt. En treårig avvecklingsperiod för amalgam kan därför vara motiverad. Jag biträder hemställan i reservation 19 (s).
Barnomsorg
Barnomsorgen har under många år varit föremål för en intensiv debatt. Olika former för barnomsorgen växer fram, men det viktiga beslut som riksdagen tog år 1985 om en fullt utbyggd barnomsorg till 1991 har inte genomförts. Genom kraftigt höjda avgifter har efterfrågan reducerats, men det egentliga behovet av barnomsorg finns kvar. Jag anser att antalet platser måste öka med minst 30--40 % för att full behovstäckning skall nås.
En utbyggd barnomsorg är i dag en absolut förutsättning för jämställdhet mellan män och kvinnor. Den är också en förutsättning för att föräldrarna skall kunna förvärvsarbeta i trygg förvissning om att deras barn får en god omvårdnad. Men framför allt är god omsorg, stöd och stimulans en förutsättning för att barnen skall kunna bygga upp en beredskap för skolan och vuxenlivet. Jag anser att regeringen bör lägga fram förslag till en lag som garanterar alla barns rätt till barnomsorg och att riksdagen också fastställer 1 januari 1994 som ett nytt datum för när full behovstäckning skall vara nådd.
Den stora efterfrågan på kommunal barnomsorg tyder på att den kommunala barnomsorgen, med välutbildad personal, pedagogisk verksamhet och god omsorg är den omsorgsform som bäst svarar mot barns och föräldrars önskemål. Trots detta satsar den borgerliga regeringen på privata omsorgsformer. Jag anser att vissa föräldrakooperativ fungerar som bra alternativ till kommunala daghem, men påtvingade föräldrakooperativ är en dålig lösning för att korta köerna inom barnomsorgen.
År 1980 finansierades barnomsorgen till 43 % av statsbidrag. År 1989 var andelen nere i 36 %. Dessa resurser behövs i kommunerna. Regeringen vill år 1993 minska statsbidragen till kommunerna med 7,5 miljarder kronor. Jag motsätter mig detta och anser att kommunerna behöver dessa pengar bl.a. till utbyggnad av barnomsorgen.
Statsbidragen till barnomsorgen finansieras genom en särskilt angiven barnomsorgsavgift. Denna avgift tas ut av alla arbetsgivare och egenföretagare och utgör 2,2 % av löneunderlaget. Staten beräknar att ta ut 14,5 miljarder kronor men av detta går enligt budgeten bara 13 miljarder till barnen och 1,5 miljarder till annat än barnomsorgen. Enligt en beräkning som gjorts av Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet (SKTF) är den summa som staten underhåller barnomsorgen nu uppe i mellan 25 och 30 miljarder. Jag anser att de pengar som arbetsgivarna betalar i barnomsorgsavgifter skall gå till landets barnomsorg.
Regeringen har ännu inte kommit med några förslag till vilka regler som skall gälla för den privata barnomsorgen. I stället har man uttalat sig för att kommunerna frivilligt skall få upprätta barnomsorgsplaner.
Jag anser att en minst lika kraftfull reglering behövs för den privata verksamheten som för den kommunala omsorgen.
En parlamentarisk utredning bör enligt min mening tillsättas för att lämna förslag till de juridiska och andra regler som behövs för att garantera kvaliteten inom förskoleverksamheten.
Vänsterpartiet strävar efter valfrihet, småskalighet, personalinflytande och brukardemokrati och vill ha självstyrande enheter med ett övergripande kommunalt ansvar. Den enskilda institutionen skall ledas av en styrelse bestående av personal och föräldrar. Brukarinflytande kan enligt min mening bara åstadkommas genom att brukarna ges verklig möjlighet att vara med och besluta om hur de medel, som politiker fördelar, skall användas.
Att stärka medborgarnas inflytande över kommunens verksamhet i stort och även brukarnas inflytande över den enskilda institutionen är en angelägen och brådskande uppgift. Därför behövs exempelvis för barnomsorgen klara politiska besked om personalens och föräldrarnas rätt att delta i beslutsprocessen. Detta kan göras genom att stärka sociallagstiftningen vilket sedan kan förtydligas i kommunernas barnomsorgsplaner.
Förskolan i form av daghem och deltidsgrupp är den omsorgsform som har förutsättningarna att leva upp till målsättningarna för en utvecklad pedagogisk verksamhet. En god barnomsorg förutsätter också en god omsorg om personalen. Överinskrivning av barn, underbemanning och vikariebrist liksom små möjligheter till fortbildning och vidareutbildning inom yrket har lett till att mer än hälften av de förskollärare som utbildades under 1980-talet har lämnat yrket. Det är viktigt att all personal har pedagogisk kompetens och goda kunskaper om barns utveckling. Barnskötare och obehörig personal bör därför enligt min mening erbjudas vidareutbildning. En ändamålsenlig fortbildning är en viktig faktor för att locka till sig ny personal och behålla den erfarna, därför är det mycket otillfredsställande att kommunerna inte har använt de tilldelade medlen för fortbildning. Jag anser att kommunerna, efter ansökan och redovisning av fortbildningsplaner till socialstyrelsen, skall kunna få särskilt anvisade medel för sådan verksamhet.
Barnomsorg måste finnas också i glesbygd. Även den ingick i riksdagens beslut om fullt utbyggd barnomsorg. Det är därför nu hög tid att bestämma hur denna skall utformas. Under de senaste fem åren har det runt om i landet pågått olika former av försöksverksamhet med barnomsorg i glesbygd. Det bör vara möjligt att finna fungerande modeller för de ca 8 000 barn på landsbygden som är i behov av någon form av barntillsyn.
Det behövs flexibilitet för att klara glesbygdens barnomsorg men skördedagis och kombinerat skola/dagis är tänkbara vägar. Jag föreslår att staten anvisar medel för att utveckla dessa två omsorgsformer i glesbygd. Jag anser att varje nyuppförd plats initialt bör stimuleras med 25 000 kr.
Ansvaret för barnomsorgen bör föras över från socialtjänstlagen till skollagen. Det krävs vidare en samordning av barnomsorg och skola på central nivå, varför barnomsorgen redan nu bör föras över till det nya skolverkets ansvarsområde.
Att avgiftsfinansiera sociala tjänster strider mot den generella välfärdspolitiken, eftersom det slår hårdast mot låginkomsttagarna. De undersökningar av barnomsorgstaxorna som gjordes för något år sedan visade bl.a. en oacceptabelt hög variation mellan olika kommuner. Det finns enligt min mening anledning att anta att detta förhållande inte har förbättrats och att många föräldrar på grund av höga avgifter inte anser sig ha råd att efterfråga barnomsorg som de skulle behöva. Jag anser att barnomsorgstaxorna skall vara någorlunda lika över hela landet. En översyn bör därför ske och leda till förslag till förändringar så att olikheterna i avgiftssystemet upphör.
Antalet barnvårdartjänster har minskat i kommunerna. Det är sämre beställt än på 1970-talet. Det behövs en ökad beredskap i kommunerna för att ställa upp för ensamföräldrar, föräldrar med bristande socialt nätverk eller familjer som drabbas av sjukdom eller av andra skäl råkar in i en krissituation. Det är viktigt för barnet att en pedagogiskt kunnig och välbekant person kan komma hem, om inte föräldrarna har möjlighet att stanna hemma med sitt sjuka barn. Barnvårdarna fyller ofta också ett stort antal funktioner förutom att vårda sjuka barn i hemmet, de stöttar dagbarnvårdarna vid sjukdom, ledighet och fortbildning. Barnvårdare fungerar som extra stöd i hemmet hos familjer som behöver sådant stöd. Jag anser att uppbyggnaden av barnvårdarsystem är en viktig fråga, och att en plan behövs för denna verksamhets återuppbyggnad.
En utredning om hemspråksundervisningen
Invandrar- och flyktingbarn behöver stöd i form av bl.a. modersmålsträning. Under de senaste åren har antalet barn med annat hemspråk än svenska ökat med ca 3 000 barn per år. I fjol minskade staten trots detta bidragen och gjorde en ny konstruktion för utbetalning av dessa bidrag. Jag anser att bidragsanslagen skall överensstämma med barnstugornas behov. Så är inte fallet i dag. Det finns ett större behov av hemspråksundervisning i förskolan än vad bidragssystemet ger utrymme för. Det behövs en utredning som ser över bidragskonstruktionen.
Barnombudsman
Barn som far illa eller befinner sig i en risksituation måste få stöd. Jag anser att det är viktigt med en ökad samverkan mellan olika myndigheter för att dessa barn skall få sina behov av vård och stöd tillgodosedda. Tillsättandet av en barnombudsman bör påskyndas. Frågan är tillräckligt utredd.
Föräldrautbildning
Fortfarande saknas föräldrautbildning i tillräcklig omfattning. Det råder stora brister på detta område. Landets studieorganisationer bör ges ekonomisk möjlighet att prioritera denna verksamhet. Det behövs även ökad utbildning för yrkeskategorier som arbetar med barn i skilsmässosituationer. Jag anser att studieförbund som satsar på föräldrautbildning skall ges extra statligt stöd till denna verksamhet.
Språklexikon på punktskrift
Det finns få lexikon på punktskrift av de vanligaste skolspråken och de som finns är mycket gamla. Jag anser att det måste vara möjligt för punktskriftsläsare att kunna köpa ett lexikon precis som för andra människor. Riksdagen bör därför för budgetåret 1992/93 anvisa 1 milj.kr. för utarbetande av språklexikon på punktskrift.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under momenten 22--26, 52, 57, 58, 60, 64--66, 71, 73, 75, 77, 95, 114, 115, 117, 120--122, 124, 126, 128, 131, 138 och 149 borde ha hemställt: 22. beträffande medelsanvisningen till Insatser mot aids att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So461 och propositionen för budgetåret 1992/93 anvisar a) till Bidrag till Stiftelsen Noaks Ark ett reservationsanslag på 6 000 000 kr., b) till Insatser mot aids ett reservationsanslag på 188 720 000 kr, 23. beträffande smittskyddslagen att riksdagen med bifall till motion 1991/92:So418 yrkande 2 och med anledning av motionerna 1991/92:So428, 1991/92:438 yrkande 16 och 1991/92:So493 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 24. beträffande anonymitet vid hivtest att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So418 yrkande 3 och 1991/92:So493 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 25. beträffande smittspårning att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So418 yrkande 4 och 1991/92:493 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 26. beträffande Europarådets rekommendation att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So418 yrkande 1 och 1991/92:So493 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 52. beträffande statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar att riksdagen med bifall till motion 1991/92:So270 yrkande 8 under femte huvudtiteln, littera E, till Bidrag till särskilda ungdomsmottagningar för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 30000000kr., 57. beträffande folkhälsoinstitutets arbetsuppgifter att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So271 yrkande 4 och 5 och med avslag på motionerna 1991/92:So206, 1991/92:So271 yrkande 7 och 1991/92:So401 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 58. beträffande abortförebyggande åtgärder m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So504 yrkande 2 och 4, 1991/92:So521 och 1991/92:So525 och med avslag på motionerna 1991/92:So411 yrkande 1 och 2, 1991/92:So455 yrkande 2, 1991/92:So501 yrkande 1 och 2 och 1991/92:So512 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 60. beträffande tobaksreklam att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So427, 1991/92:So482 yrkande 1 och 1991/92:So502 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 64. beträffande åldersgräns för inköp av tobak att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So502 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 65. beträffande rökfria miljöer att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So502 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 66. beträffande gränsvärden för tjärhalt i cigaretter att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So502 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 71. beträffande inköpsregistrering m.m. att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So271 yrkande 3 och med avslag på motion 1991/92:So287 yrkandet delvis som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 73. beträffande bryggeriernas rätt till partihandel att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So256 yrkandet delvis och 1991/92:So271 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 75. beträffande efterlevnaden av lagen om handel med drycker att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So271 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 77. beträffande alkoholfria miljöer och umgängesformer att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So271 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 95. beträffande plötslig spädbarnsdöd att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So404 och 1991/92:Ub474 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 114. beträffande full behovstäckning av förskoleplatser att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So612 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 115. beträffande resurser till barnomsorgen m.m. att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So612 yrkandena 6 och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 117. beträffande kvalitet i barnomsorgen att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So232 yrkandena 2 och 4 samt 1991/92:So612 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 120. beträffande personalinflytande att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So612 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 121. beträffande vidareutbildning m.m. att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So612 yrkandena 10 och 14 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 122. beträffande barnomsorgen i glesbygd att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So612 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 124. beträffande huvudman för barnomsorgen m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So609 och 1991/92:Ub810 yrkandena 7 och 8 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 126. beträffande kommunernas avgiftssystem att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So612 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 128. beträffande barnvårdarorganisationen att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So612 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 131. beträffande en utredning om hemspråksundervisningen att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So612 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 138. beträffande föräldrautbildning att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:So430 yrkande 2, 1991/92:So612 yrkande 3 och 1991/92:Ju806 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 149. beträffande språklexikon på punktskrift att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So270 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Proposition 1991/92:100 bil. 6 1 Motioner 5 Inriktningen av socialpolitiken 29 Budgetpropositionen 29 Motionsförslag om socialpolitikens inriktning 36 Den generella välfärdspolitiken 36 Hälso- och sjukvård 39 Familjepolitik 42 Socialtjänst 43 Utskottet 45 Den generella välfärdspolitiken 45 Hälso- och sjukvård 47 Familjepolitik 49 Socialtjänst 51 Anslag m.m. 52 Socialdepartementet m.m. (A1--7) 52 Uppföljning, utvärdering m.m. (A 3) 52 Kvalitetssäkring och statistik inom hälso- och sjukvården 52 Omvårdnadsforskning m.m. 56 Undantag från de s.k. nolldirektiven för merkostnadskommittén och psykiatriutredningen 57 Insatser mot aids (A 6) 59 Medelsanvisning 59 Smittskyddslagen och smittskyddsarbetet 60 Anonymitet vid hivtest 63 Smittspårning 64 Sveriges inställning till Europarådets rekommendation nr R (89) 14 66 Aidsdelegationen 66 Utdelning av fria sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare 67 Övriga medelsanvisningar 69 Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. (C 1, C 5, C 7 och C 8) 69 Allmänna barnbidrag (C 1) 69 Bakgrund 69 Inkomstprövat barnbidrag m.m. 69 Barnbidragets storlek 71 Barnbidrag i samband med vistelse på flyktingförläggning m.m. 72 Barnbidrag för svenskt barn som mottagits i avvaktan på adoption 73 Medelsanvisning 73 Bidragsförskott (C 5) 74 Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn (C 7) 74 Bidrag till kostnader för internationella adoptioner (C 8) 74 Hälso- och sjukvård m.m. (E 1--14, 17, samt 18--19) 75 Socialstyrelsen (E 1) 75 Ansvarsfrågor 75 Läkemedelsverket (E 2) 76 Dopningsinformation 77 Privatisering av Apoteksbolaget 77 Rättsmedicinalverket (E 3) 78 Underrättelseskyldighet vid rättsmedicinsk undersökning 79 Statens institut för psykosocial miljömedicin m.m. (E 6) 79 Bidrag till allmän sjukvård (E 13) 80 Medelsanvisning 81 Vården och omsorgen i Stockholmsregionen 81 Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar 82 Husläkarsystem m.m. 82 Statens folkhälsoinstitut (E 17) 87 Folkhälsoinstitutets lokalisering 87 Vissa arbetsuppgifter 90 Abortförebyggande åtgärder m.m. 93 Tobaksfrågor 97 En tobaksproposition 97 Tobaksreklam 98 Information om tobakens skadeverkningar. 98 Varningstexter på cigarettpaket 99 Åldersgräns för inköp av tobak 100 Rökfria miljöer 100 Gränsvärden för tjärhalt i cigaretter 101 Hälsoinformation i radio och TV 102 Alkoholfrågor 103 En aktivare alkoholpolitik 104 Alkoholpolitiken och EG 105 Information 106 Inköpsregistrering m.m. 109 Systembolagets försäljning 110 Bryggeriernas rätt till partihandel 114 Servering av alkoholdrycker 115 Den oregistrerade alkoholkonsumtionen 120 Alkoholfria miljöer och umgängesformer 121 Alkoholreklam 122 Kvinnor, barn och ungdom 123 Vissa stöd- och vårdprojekt 125 Medelsanvisning 125 Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti (E 18) 125 Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (E 19) 127 Övriga medelsanvisningar till Hälso- och sjukvård 128 Övriga motioner om hälso- och sjukvård 128 Läkarförsörjningen 128 Prioriteringar, etik m.m. i sjukvården 130 Transplantationsfrågor 133 Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter 134 Psykiatrisk tvångsvård 134 Den nya psykiatrin 136 Alternativmedicin 137 Plötslig spädbarnsdöd 138 Reumatism hos barn 139 Anorexi och bulimi 139 Vård av tonåringar på sjukhus 140 Familjär amyloidos ("Skelleftesjukan") 141 Centrum för svårt hjärnskadade 141 Behandling av tortyrskadade flyktingbarn 142 Kvinnosjukvård 143 Whiplashskador 146 Porfyridiagnostik 146 Epilepsi 147 Amalgam m.m. 148 Barn- och ungdomstandvård 151 Tandhygienister som fria företagare 152 Omsorg om barn och ungdom (F 1--4) 153 Bidrag till barnomsorg (F 1) 153 En lag om rätt till barnomsorg m.m. 155 Resurser till barnomsorgen m.m. 156 Statsbidrag för dagbarnvårdares egna barn m.m. 157 Kvalitet i barnomsorgen m.m. 158 Personalen i barnomsorgen 161 Barnomsorg i glesbygd 163 Den pedagogiska inriktningen av förskolan 164 Huvudman för barnomsorgen m.m. 165 Den kommunala ersättningsnivån till kooperativt resp. kommunalt driven social omsorg m.m. 167 Ersättning till föräldrar som tvingas avstå från förvärvsarbete när barnomsorgen inte fungerar 168 Barnvårdarorganisationen 170 Medelsanvisning 171 Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan (F 2) 171 Barnmiljörådet (F 3) 172 Barnombudsman 172 Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (F 4) 173 Föräldrautbildning 175 Omsorg om äldre och handikappade (G 1--15) 176 Bidrag till service och vård (G 1) 176 Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. (G 2) 182 Taxor m.m. 182 Förhållandet mellan färdtjänst och bilstöd. 183 Kostnader för viss verksamhet för handikappade (G7) 184 Teckenspråksmaterial 184 Bokklubb för punktskriftsläsare 185 Språklexikon på punktskrift 186 Medelsanvisning 186 Bidrag till handikapporganisationerna (G 10) 186 Bilstöd till handikappade (G 11) 188 Bidrag till byggande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer (G 12) 191 Övriga medelsanvisningar under G 193 Frågan om en parlamentarisk utredning inom hjälpmedelsområdet 193 Övriga motioner om äldre- och handikappomsorg 194 Rättighetslag 194 Fritid och kultur 195 Stöd till föräldrar med handikappade barn och till föräldrar med funktionshinder 195 Ny teknik 196 Habilitering och rehabilitering, hjälpmedel och tolkar 197 Personlig assistent 198 Psykiskt utvecklingsstörda 198 Medel till ny kampanj för fler kontaktpersoner 201 Handikappombudsman 201 Misshandel av äldre 202 Äldre invandrare 203 Frivilliga insatser inom äldreomsorgen 204 Epilepsi 204 Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik (H 1--4) 205 Hemställan 205 Inriktningen av socialpolitiken 205 Anslag 206 A. Socialdepartementet m.m. 206 C. Ekonomiskt stöd till barnfamiljer 207 E. Hälso- och sjukvård m.m. 208 F. Omsorg om barn och ungdom 214 G. Omsorg om äldre och handikappade 216 H. Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik 218 Reservationer 219 1. En generell välfärdspolitik (mom. 1--4 och motiveringen till mom. 5) 219 2. Utvecklingen av hälso- och sjukvården och försök med effektivare sjukvårdsorganisation (mom. 6--7 och motiveringen till mom. 8--12) 222 3. Inriktningen av familjepolitiken och de negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag (mom. 13--14) 224 4. Rättvise- och kvalitetskrav inom socialtjänsten och stärkt medborgarinflytande inom den offentliga sektorn (mom. 15 och 16) 225 5. Smittskyddslagen (mom. 23) 227 6. Aidsdelegationen (mom. 27) 227 7. Barnbidragets storlek (mom. 32) 228 8. Barnbidrag i avvaktan på adoption (mom. 34) 230 9. Medelsanvisningen till Allmänna barnbidrag (mom. 35) 230 10. Husläkarsystem (mom. 53) 231 11. Andra yrkesgruppers roll i ett husläkarsystem (mom. 54) 231 12. Barnhälsovården (mom. 55) 232 13. Folkhälsoinstitutets lokalisering (motiveringen till mom. 56) 232 14. En tobaksproposition (mom. 59) 233 15. En aktivare alkoholpolitik (mom. 68) 233 16. Medelsanvisningen till Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik samt bättre nyttjande av våra gemensamma resurser (mom. 85 och 86) 234 17. Den nya psykiatrin (mom. 93) 234 18. Alternativmedicin (mom. 94) 235 19. Amalgam som tandlagningsmaterial (mom. 108) 235 20. Barn- och ungdomstandvård (motiveringen till mom. 111 236 21. Lag om rätt till barnomsorg (mom. 113) 236 22. Statsbidrag till dagbarnvårdares barn m.m. (motiveringen till mom. 116) 237 23. Kvalitet i barnomsorgen m.m. (mom. 117 och motiveringen till mom. 118--120) 237 24. Den pedagogiska inriktningen av förskolan (motiveringen till mom. 123) 238 25. En statlig barnombudsman (mom. 133) 239 26. Fullföljande av äldrereformen (mom. 139) 239 27. Taxor för färdtjänst m.m. (mom. 144) 240 28. Stöd till handikapporganisationernas internationella verksamhet (mom. 152) 240 29. Reglerna om bilstöd (mom. 155) 241 30. Rättighetslag m.m. (mom. 161--163, 165--166, 171) 241 Meningsyttring av suppleant 243 Bilaga: I propositionen framlagda lagförslag 254