Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om förbättrat rättsskydd i socialförsäkringsärenden (Betänkande 1973:SfU12 Socialförsäkringsutskottet)

Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 12 år 1973

SfU 1973:12

Nr 12

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om förbättrat
rättsskydd i socialförsäkringsärenden.

Motionen

I motionen 1973:1143 av herr Larsson i Staffanstorp m. fl. (c)
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att frågan om åtgärder för
ett förbättrat rättsskydd för de enskilda i socialförsäkringsärenden
skyndsamt tas upp till prövning, med särskilt beaktande av förslaget i
motionen om inrättande av ett särskilt organ med uppgift att tillvarata de
enskildas rätt i sådana ärenden.

Motionärerna framhåller bl. a. att ett allmänt ombud i socialförsäkringsmål
lämpligen bör vara knutet till försäkringsdomstolen och ha till
huvuduppgift att tillvarata de enskildas rätt och att verka för en enhetlig
rättstillämpning. Det är enligt motionärerna inte i första hand hos
försäkringsdomstolen som rättssäkerhetsfrågorna aktualiseras utan det
gäller främst handläggningen hos försäkringskassorna och riksförsäkringsverket.
Enligt motionärerna föreligger det stora skillnader mellan olika
försäkringskassor vid gradering av bl. a. sådan invaliditet som berättigar
till förtidspension eller sjukbidrag. Ett allmänt ombud bör därför få till
uppgift att övervaka tillämpningen av lagen om allmän försäkring så att
den når större geografisk enhetlighet.

Gällande rätt

Försäkringsdomstolen, som inrättades 1961, är högsta instans i mål
om sjukförsäkring, folkpension, tilläggspension, yrkesskadeförsäkring
och arbetslöshetsförsäkring. Ett mål kan komma under domstolens
prövning antingen genom att besvär anförs över beslut av riksförsäkringsverket,
försäkringsrådet eller tillsynsmyndigheten för erkända arbetslöshetskassor,
dvs. arbetsmarknadsstyrelsen, eller också genom att beslut av
riksförsäkringsverket eller arbetsmarknadsstyrelsen underställs domstolen.
Som förutsättning för underställning gäller att det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av
domstolen eller eljest särskilda skäl finns för sådan prövning.

Förfarandet i försäkringsdomstolen är inte reglerat i detalj utan det
har förutsatts att domstolen själv i viss utsträckning skall utbilda en
ändamålsenlig processordning. Vissa grundläggande bestämmelser ges
emellertid i lagen om försäkringsdomstol. Rättegångsbalkens regler om
handläggning av besvärsmål i hovrätt har tjänat som förebild. Hänvisningar
görs till vissa bestämmelser i rättegångsbalken, bl. a. om domare
och rättegångsombud, straff och vite, omröstning och bevisning. För1
Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 12

SfU 1973:12

säkringsdomstolen har emellertid ålagts en betydligt mer aktiv roll i
processen än de allmänna domstolarna. Domstolen har sålunda att verka
för att utredningen blir så fullständig som erfordras med hänsyn till
målets beskaffenhet. Domstolen äger också föranstalta om bevisning.
Förfarandet i domstolen är i princip skriftligt men även muntlig
handläggning kan förekomma, varvid part kan kallas att inställa sig
personligen.

Försäkringsdomstolen är domför med tre lagfarna och två icke
lagfarna ledamöter. I mål, vari uppkommer fråga av betydelse för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning, kan samtliga ledamöter delta i avgörandet
(plenum).

Liksom i förvaltningsprocessen i övrigt har part i mål vid försäkringsdomstolen
ej rätt till ersättning för rättegångskostnader. Institutet fri
rättegång finns ej i förvaltningsprocessen. Mindre bemedlade kan erhålla
fri rättshjälp genom rättshjälpsanstalt eller praktiserande jurist enligt
avtal med vederbörande landsting. Sådan rättshjälp står alltså i princip till
förfogande vid processen inom socialförsäkringarnas område. I fråga om
vittnen och sakkunniga, som hörs inför domstolen, gäller att enskild part
får stå för kostnaden om han påkallat förhöret och att kostnaden eljest
skall utgå av allmänna medel.

Talan mot beslut av allmän försäkringskassa i ärende angående allmän
försäkring förs genom besvär hos riksförsäkringsverket. Beslut som fattats
i försäkringskassans pensionsdelegation skall, även om beslutet inte
överklagats, prövas av riksförsäkringsverket, om delegationens ordförande
eller föredraganden anmält från beslutet avvikande mening. Verket äger
även eljest, utan att talan förs, ta upp ärende angående försäkring till
prövning.

Riksförsäkringsverket har även tillagts befogenheten att utöva tillsyn
över de allmänna försäkringskassorna, som har att ställa sig verkets
anvisningar till efterrättelse. För detta ändamål finns hos verket en
särskild tillsynsbyrå, som genom inspektioner och bevakning av avgöranden
utövar verkets tillsyn samt genom en särskild utbildningssektion
anordnar kurser och annan utbildning för försäkringskassornas personal.

Försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring äger rum i riksförsäkringsverket.
Mot verkets beslut i ärende angående sådan försäkring får
talan förås hos försäkringsrådet genom besvär. Rådet äger, även om talan
inte förts eller ansökan inte gjorts, till prövning uppta ärende om
yrkesskadeförsäkring.

En genomgripande förvaltningsrättsreform har genomförts under
1971. Tre nya lagar av central betydelse på den offentliga förvaltningens
område har stiftats, nämligen lagen om allmänna förvaltningsdomstolar,
som reglerar rättskipningen i regeringsrätten och kammarrätterna, förvaltningsprocesslagen,
som innehåller regler om förfarandet i mål hos
regeringsrätten, kammarrätterna, skatterätter och länsrätter, samt slutligen
förvaltningslagen.

I förvaltningslagen regleras förfarandet hos förvaltningsmyndigheter.
Utanför lagens tillämpningsområde faller bl. a. försäkringsdomstolen och
försäkringsrådet. Lagen är avsedd att utgöra grundvalen för förvaltnings -

SfU1973:12

myndigheternas handläggning av ärenden. Lagen syftar enligt departementschefen
främst till att stärka den enskildes rättssäkerhet i hans
mellanhavanden med myndigheter. Vid utformningen av lagen har lagts
särskild vikt vid att den skall tillgodose behovet av förfaranderegler i
första instans, att reglerna skall vara så enkla och lättillgängliga som
möjligt samt att lagen inte får äventyra kravet på snabbhet och
effektivitet i förvaltningen.

Förfarandereglerna i förvaltningslagen är uppdelade i två huvudavsnitt.
I det första ingår sådana regler som kan tillämpas i stort sett i alla slag av
förvaltningsärenden. Hit hör bl. a. regler om jäv, enskilds rätt att anlita
ombud eller biträde, myndighets skyldighet att vägleda den som har gjort
en ofullständig ansökan e. d. och ordningen för anförande av besvär över
myndighets beslut.

Det andra huvudavsnittet i förvaltningslagen innehåller sådana bestämmelser
som är av särskild betydelse i ärenden där det är fråga om
myndighetsutövning mot enskild, dvs. när myndighet utövar befogenhet
att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet eller annat
jämförbart förhållande. Under begreppet ”förmån” faller bland annat
förmåner från den allmänna försäkringen. I detta avsnitt finns bl. a.
bestämmelser om rätt för sökande, klagande eller annan part att ta del av
utredningsmaterialet i ett ärende, myndighets skyldighet att underrätta
part om detta material, parts rätt att muntligen lämna uppgift i ärende,
myndighets skyldighet att ange skälen för sina beslut och att underrätta
part om innehållet i beslut och om vad han skall iaktta vid klagan över
beslutet.

Förvaltningsreformen har medfört följdändringar i en mångfald
författningar. Som en konsekvens av ett av syftena med förvaltningslagen
— att åstadkomma enhetliga och generellt tillämpliga regler för förfarandet
hos förvaltningsmyndigheter — har de förfaranderegler som funnits i
olika specialförfattningar i stor utsträckning utmönstrats. Bland annat
har ändringar gjorts i lagen om allmän försäkring och lagen om
yrkesskadeförsäkring.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om allmänt ombud m. m.

Frågan om införande av ett allmänt ombud i socialförsäkringsmål har
behandlats av riksdagen upprepade gånger under 1960-talet.

I samband med att förslaget om inrättande av försäkringsdomstolen
framlades för riksdagen berördes, såväl i propositionen (1961:45) som i
motioner, väckta i anledning av denna, frågan om tillskapande av ett
allmänt ombud i socialförsäkringsmål. Denne var inte i första hand
avsedd att vara företrädare för de försäkrade utan huvuduppgiften för det
allmänna ombudet skulle vara att tillvarata det allmännas intressen, låt
vara att avsikten också var att ombudet skulle bidra till att skapa en
enhetlig praxis inom socialförsäkringsområdet. Departementschefen uttalade
emellertid betänkligheter mot att införa en särskild partsrepresentation
för det allmänna. Han förklarade sig inte övertygad om att den av

SfU 1973:12

bland annat lagrådet förordade anordningen med en tjänsteman hos
riksförsäkringsverket som allmänt ombud innebar en lämplig lösning av
frågan om partsrepresentation för det allmänna. Han hänvisade i stället
till möjligheten för riksförsäkringsverket att underställa sina avgöranden
försäkringsdomstolens prövning. Sedan andra lagutskottet förklarat sig
dela departementschefens uppfattning (2LU 1961:45), avslog riksdagen
de i motionerna framställda yrkandena om inrättande av ett allmänt
ombud.

Vid riksdagens behandling av förslaget till lagen om allmän försäkring
m. m. (prop. 1962:90) avslogs på nytt motioner om inrättande av allmänt
ombud. Beträffande frågan om vilken uppgift ett allmänt ombud skulle
ha kan erinras om ett av lagrådet i detta sammanhang gjort uttalande.
Lagrådet framhöll att det självfallet skulle åligga allmänt ombud inte bara
att bevaka det allmännas rätt utan också att övervaka att gällande
bestämmelser tillämpades riktigt, varvid ombudet skulle tillse att jämväl
de försäkrades intressen blev tillgodosedda.

Vid 1963 och 1965 års riksdagar väcktes på nytt motioner med krav
på inrättande av ett allmänt ombud. Motionerna innehöll dessutom
yrkanden om översyn av besvärs- och underställningsförfarandet vid
försäkringsdomstolen. 1965 års riksdag ansåg det befogat att närmare
granska de frågor som aktualiserats och tillstyrkte att problemkomplexet
i sin helhet blev föremål för en förutsättningslös utredning (2LU
1965:55). Därvid hänvisades till ett yttrande av försäkringsdomstolen,
som innehöll bl. a. att sådana erfarenheter vunnits under domstolens
verksamhetstid, att frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att bättre
kunna tillvarata såväl allmänna som enskilda intressen kunde prövas.

I anledning av interpellationer till chefen för socialdepartementet
diskuterades den aktuella frågan vid två tillfällen i riksdagens första
kammare, nämligen den 2 mars 1967 och den 3 december 1968.

I svar på förstnämnda interpellation framhöll chefen för socialdepartementet,
statsrådet Aspling, att frågan om den enskildes rättsskydd i
socialförsäkringsmål hörde nära samman med de större frågorna om
kostnadsersättning för part och fri rättshjälp i förvaltningsförfarandet
över huvud taget. Han ansåg det inte lämpligt, att frågan om rättshjälp
för enskilda parter togs upp särskilt för försäkringsdomstolen.

I sitt interpellationssvar den 3 december 1968 hänvisade statsrådet
Aspling till att chefen för justitiedepartementet nyligen tillkallat sakkunniga
för att utreda frågan om kostnaderna i förvaltningsförfarandet,
om rättshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt biträde åt part i
sådana ärenden (utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden).

Även vid 1969 års riksdag väcktes motioner i ämnet. Motionerna
avslogs på hemställan av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 22
bl. a. hänvisade till den föregående år tillsatta utredningen.

Vid 1971 års riksdag motionerades om inrättande av ett allmänt ombud
eller annan instans ”med uppgift att vid försäkringsdomstolen

SfU 1973:12

tillvarata främst den enskildes rätt”. Socialförsäkringsutskottet anförde i
sitt betänkande (nr 11) att den i motiveringen till motionen berörda
frågan om den enskildes rättstrygghet i socialförsäkringsmål stod i nära
samband med det större problemet om kostnadsfri rättshjälp i förvaltningsförfarandet
över huvud taget. Detta problem torde enligt utskottet
komma att lösas inom ramen för den genomgripande reform av
samhällets rättshjälp, som förbereddes inom justitiedepartementet. Vidare
hänvisade utskottet till att frågan om offentligt biträde i förvaltningsärenden
var föremål för prövning av utredningen om rättshjälp i
förvaltningsärenden. Utskottet framhöll också att frågan om inrättande
av allmänna ombud med uppgift att tillvarata det allmännas intressen i
förvaltningsärenden hade aktualiserats under förberedelsearbetet med
den nya förvaltningslagen och att frågan hade nära samband med ett
annat i sammanhanget framfört förslag, nämligen om rätt för det
allmänna att överklaga sådana förvaltningsbeslut, som kunde anses
förfördela ett offentligt intresse. Utskottet hänvisade till lagrådsremissen
angående förvaltningslag och förvaltningsprocesslag, i vilken justitieministern
uttalade bl. a. att dessa spörsmål borde bli föremål för en samlad
bedömning och att ställning senare skulle komma att tas till frågan i vilka
former en sådan bedömning borde äga rum.

Med hänsyn till att den i motionen upptagna frågan ingick som ett led
i ett större problemkomplex, varav åtminstone vissa och i sammanhanget
viktiga delar kunde väntas få en lösning inom en relativt snar framtid,
ansåg utskottet att något förnyat initiativ från riksdagens sida i anledning
av motionen inte erfordrades. Riksdagen avslog motionen.

När frågan om ett allmänt ombud ånyo aktualiserades vid 1972 års
riksdag hänvisade socialförsäkringsutskottet (SfU 1972:5) till den då
aktuella rättshjälpsreformen. Utskottet framhöll bl. a. att det - under
förutsättning att denna genomfördes i huvudsak efter de ritningar som
angivits i prop. 1972:4 — inte fanns anledning att inrätta något organ av
det slag motionärerna föreslagit. Utskottet underströk angelägenheten av
att den enskilde bereddes möjlighet att erhålla hjälp och att den personal
som handlade ärenden vid försäkringskassorna var kunnig och omdömesgill
och att rättstillämpningen så långt möjligt var enhetlig. Utskottet
fortsatte:

Enligt det s. k. servicecirkuläret (KCirk 18 okt. 1946) till de statliga
förvaltningsmyndigheterna åligger det dessa att bistå sökande och andra
parter med anvisningar, att lämna uppgifter från diarier o. d. och att även
i övrigt tillhandagå allmänheten med erforderliga upplysningar i frågor
inom respektive myndighets område. Vidare bör uppmärksammas den
reform som genomförts på förvaltningsrättens område under 1971.
Förvaltningslagen, som är avsedd att utgöra grundvalen för förvaltningsmyndigheternas
handläggning av ärenden, syftar främst till att stärka den
enskildes rättssäkerhet i hans mellanhavanden med myndigheter och det
har lagts särskild vikt vid att reglera förfarandet i första instans. I lagen
ges regler om parts rätt att anlita ombud eller biträde, om rätt till insyn i
det material som tillförts ett ärende, om kommunikation, om myndighets
skyldighet att ange skälen för sina beslut, om skyldighet att underrätta

SfU 1973:12

part om innehållet i beslut och om vad han skall iaktta vid anförande av
besvär m. m.

I fråga om förfarandet i socialförsäkringsmål kan också erinras om
riksförsäkringsverkets skyldighet att utöva tillsyn över de allmänna
försäkringskassorna och om verkets rätt att självmant ta upp ärenden
angående försäkring till prövning. Möjligheten att underställa försäkringsdomstolen
beslut av riksförsäkringsverket och vissa andra avgöranden bör
också framhållas i detta sammanhang. Genom sina avgöranden i sådana
mål och i mål som fullföljts av försäkrade fungerar försäkringsdomstolen
vägledande för de lägre instanserna, vilket bidrar till enhetlighet i
rättstillämpningen.

Enligt utskottets mening bör det finnas betydligt bättre möjligheter
att tillgodose de försäkrades intressen inom ramen för en utbyggd
rättshjälpsorganisation med allmänna advokatbyråer i varje län än vad
som skulle bli möjligt genom det av motionärerna föreslagna organet,
som inte skulle kunna få samma geografiska spridning och inte vara lika
lättillgängligt för de försäkrade. Det bör dock påpekas att en förutsättning
för att den föreslagna rättshjälpen skall komma till användning i
erforderlig omfattning är att det ges information om de möjligheter till
sakkunnigt biträde som därigenom kommer att skapas. Det är också
angeläget att de allmänna advokatbyråerna förses med sakkunskap även
på socialförsäkringens område.

Riksdagen godtog utskottets förslag om avslag på motionen.

Rättshjälpsreformen

Riksdagen antog år 1972 en proposition som innebar en genomgripande
reform av samhällets rättshjälp (prop. 1972:4, JuU 1972:12, rskr.
1972:205). Rättshjälpsreformen träder i kraft den 1 juli 1973 och
innebär bl. a. att rättshjälp i princip skall kunna lämnas var och en i alla
rättsliga angelägenheter där behov av bistånd föreligger, oberoende av
om saken behandlats vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet
eller av skiljemän. De nya reglerna, som i huvudsak
upptagits i en ny rättshjälpslag och i rättegångsbalken, föreskriver
rättshjälp i tre olika former: allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i
brottmål och rådgivning.

Genom beslut av 1973 års riksdag har rättshjälpsreformen kompletterats
i vissa avseenden. De nya bestämmelserna som träder i kraft den 1
juli 1973, innebär bl. a. att utredningskostnad i förvaltningsärenden kan
ersättas inom ramen för rättshjälpen. Ersättning för parts inställelse skall
också kunna utgå vid handläggning inför vissa förvaltningsmyndigheter.

I prop. 1972:132 som innehöll förslaget till de nya bestämmelserna
uttalade departementschefen i fråga om rättsskyddet inom socialförsäkringsområdet
följande:

Med hänsyn till det stora antal människor som berörs av socialförsäkringslagstiftningen
och den betydelse handläggningen av dessa ärenden
har för den enskildes ekonomiska situation är det också naturligt att
detta område särskilt uppmärksammas i den allmänna debatten. Som

SfU 1973:12

tidigare framhållits har tanken på att inrätta ett allmän ombud på
socialförsäkringens område framförts vid upprepade tillfällen. Givetvis är
ett tillförlitligt rättsskydd på detta område av den största betydelse för
den enskilde. I likhet med utredningen och nästan alla remissinstanser
anser jag emellertid att det behov av biträde som föreligger på detta
område är tillgodosett genom rättshjälpsreformen. Den allmänna rättshjälpen
innefattar möjlighet till biträdeshjälp i alla socialförsäkringsärenden
där behov av sådan hjälp föreligger. Visserligen får den enskilde vid
allmän rättshjälp själv bidra till kostnaderna men bidragsreglerna är så
utformade att ingen av ekonomiska skäl skall hindras från att anlita
biträden. Till de allmänna advokatbyråerna bör också finnas goda
möjligheter att knyta tjänstemän som får stor erfarenhet av denna typ av
ärenden.

Utskottet

Förevarande motion syftar till ett förbättrat rättsskydd i socialförsäkringsärenden,
i första hand genom inrättandet av ett allmänt ombud eller
särskilt organ, organisatoriskt knutet till försäkringsdomstolen, med
uppgift att tillvarata den enskildes rätt i sådana ärenden. Motionärerna
har särskilt understrukit att rättstillämpningen i socialförsäkringsärenden
bör vara så enhetlig som möjligt.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har frågan om
ett allmänt ombud behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen alltsedan
förslaget om inrättande av försäkringsdomstolen framlades 1961.
Frågan har därjämte dryftats under förarbetena till rättshjälpsreformen,
varvid man dock konstaterat att strävandena att åstadkomma en
förbättrad rättshjälp på socialförsäkringsområdet i första hand bör
inriktas på utbildning av personal hos försäkringskassorna samt på att
inom den allmänna rättshjälpens ram tillhandahålla lämpligt biträde för
dessa ärenden.

Såsom också motionärerna framhållit aktualiseras rättssäkerhetsfrågorna
inte i första hand hos försäkringsdomstolen. Med hänsyn till
ärendemängden hos försäkringskassorna och då tyngdpunkten i rättstillämpningen
kvantitativt ligger i de lägre instanserna kan det inte
undgås att det i första hand måste ligga på den enskilde att själv bevaka
sina intressen. Mot bakgrund härav anser utskottet det synnerligen
betydelsefullt att de försäkrade genom rättshjälpsreformen fr. o. m. den
1 juli 1973 kommer att få möjlighet till biträdeshjälp i alla socialförsäkringsärenden
där behov av sådan hjälp föreligger.

Motionärerna har också påpekat att justitieombudsmannen i ett beslut
år 1972 uttalat, att riksförsäkringsverkets dubbla ställning som både
tillsyns- och besvärsmyndighet kan te sig stötande. Utskottet anser för sin
del att det knappast skulle kunna undvikas att samma kritik riktades mot
ett allmänt ombud knutet till försäkringsdomstolen. Även om ombudet
arbetade självständigt i förhållande till försäkringsdomstolen skulle
nämligen den försäkrade kunna finna det egendomligt att ombudet inte
var ett från de dömande myndigheterna helt fristående organ. Inrättandet
av ett allmänt ombud knutet till försäkringsdomstolen skulle i praktiken

SfU 1973:12

komma att innebära att tillsynsfunktioner och besvärsfunktioner fördes
samman hos en instans även när det gällde försäkringsdomstolen.

Utskottet är således inte övertygat om att tillskapandet av en till
försäkringsdomstolen knuten ombudsmannaorganisation är rätta vägen
att förbättra rättsskyddet i socialförsäkringsärenden. Med hänsyn till att
det i motionen aktualiserade spörsmålet om rättssäkerhet måste bedömas
som en fråga av hög angelägenhetsgrad anser utskottet emellertid — i
likhet med motionärerna — att olika möjligheter att stärka de enskildas
rättsskydd i socialförsäkringsärenden bör prövas.

Genom sina avgöranden i besvärsmål fungerar riksförsäkringsverket
och i sista hand försäkringsdomstolen som vägledande för försäkringskassorna.
Det stora antalet mål hos försäkringsdomstolen måste emellertid
verka i viss mån hämmande på domstolens funktion som vägledande
för försäkringskassorna och som prejudikatsinstans.

Utskottet har från socialdepartementet inhämtat att man inom
departementet planerar en översyn av den allmänna försäkringens
besvärsregler. En sådan översyn skulle i första hand ta sikte på att stärka
försäkringsdomstolens ställning som prejudikatsinstans men också beröra
riksförsäkringsverkets verksamhet som besvärs- och tillsynsmyndighet.
Det synes med hänsyn till angelägenheten av att finna en lösning av de
problem som här föreligger naturligt att frågan om åtgärder för ett
förbättrat rättsskydd för de enskilda i socialförsäkringsärenden snarast
tas upp till prövning i detta sammanhang.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1143 i skrivelse
till Kungl. Maj.t begär att frågan om förbättrat rättsskydd i
socialförsäkringsärenden tas upp till prövning i samband med
den planerade översynen av den allmänna försäkringens
besvärsregler.

Stockholm den 20 mars 1973

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c),
Lundberg (s), fröken Sandell (s), herrar Ringaby (m), Karlsson i Ronneby
(s), Persson i Stockholm (s), Mundebo (fp), fru Håvik (s), fröken
Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Björck i Nässjö (m), Andersson i
Nybro (c), fröken Bergström (fp) och herr Hagberg (vpk).

GOTAB 73 3491 S Stockholm 1973