Socialförsäkringsfrågor
Betänkande 1992/93:SfU17
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SFU17
Socialförsäkringsfrågor
Innehåll
1992/93
SfU17
Sammanfattning
I betänkandet behandlas dels motioner om utformningen av socialförsäkringssystemet m.m., dels delar av proposition 1992/93:178 om vissa socialförsäkringsfrågor.
Motionerna om utformningen av socialförsäkringssystemet avstyrks av utskottet med hänvisning till den beredning som nyligen beslutats med uppdrag att lämna förslag till en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.
I propositionen föreslås en lag om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hivsmittade. Förslaget innebär att personer som genom smitta vid användning av blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården fått infektion av hiv ges rätt till avgiftsfria sjukvårdsförmåner i fråga om sjukhusvård, tandvård och läkemedel. Vidare föreslås en utvidgning av lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård innebärande att närståendepenning skall kunna utges för högst 240 dagar vid vård av sådan hivsmittad person. I ett förslag till ändring av semesterlagen (1977:480) föreslås att 45 av dagarna för ledighet med närståendepenning för vård av sådan hivsmittad person skall vara semesterlönegrundande. Utskottet behandlar här även två motioner. Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker bifall till motionerna.
I propositionen föreslås även konsekvensändringar med anledning av att det generella statsbidraget till företagshälsovården avskaffats. Utskottet tillstyrker de ändringar som föreslås i lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m. och avstyrker bifall till en motion i frågan.
Vidare behandlas förslag i propositionen om sjukpenninggrundande inkomst och föräldrapenning till vissa biståndsarbetare som återvänder till Sverige efter en utlandstjänstgöring under längst tre år. Utskottet som tillstyrker förslagen behandlar här även en motion från den allmänna motionstiden som i och med förslagen blivit tillgodosedd.
I propositionen föreslås också en smärre ändring i rätten till kontaktdagar inom föräldraförsäkringen som tillstyrks av utskottet.
På arbetsskadeförsäkringens område behandlas regeringens förslag till slopande av arbetsskadesjukpenning samt ett klarläggande avseende arbetsskadelivräntor. Vidare behandlas två motioner som väckts med anledning av förslaget samt två motioner från den allmänna motionstiden som har anknytning till arbetsskadeförsäkringen.
Förslaget innebär att rätten till arbetsskadesjukpenning upphör fr.o.m. den 1 juli 1993. Vid arbetsskada föreslås att ersättning för inkomstbortfall till den som är sjukpenningförsäkrad fortsättningsvis skall utges i form av sjukpenning eller rehabiliteringspenning enligt reglerna i lagen om allmän försäkring. För den som inte är försäkrad för sjukvårdsförmåner och sjukpenning föreslås ett fortsatt skydd från arbetsskadeförsäkringen motsvarande vad som utges enligt lagen om allmän försäkring.
Utskottet tillstyrker förslaget i denna del.
Fr.o.m. den 1 januari 1993 infördes inom arbetsskadeförsäkringen nya regler för bl.a. beräkning av livräntor. Utskottet har uppmärksammat att tillämpningen av de nya reglerna inneburit betydande problem innebärande att de försäkrade blivit såväl över- som underkompenserade. Regeringens förslag till ett klarläggande i detta avseende löser enligt utskottets mening inte dessa olägenheter. Utskottet föreslår därför en tillbakagång till de regler som gällde före den 1 januari 1993 samt övergångsregler som innebär att de som missgynnats av de nya reglerna får möjlighet att ansöka om att få sin livränta omprövad enligt de föreslagna reglerna. Utskottet föreslår också ett tillkännagivande till regeringen om ett nytt förslag för beräkning av livräntor.
Utskottet avstyrker bifall till tre av motionerna samt tillstyrker bifall till en motion.
Till betänkandet har fogats två reservationer, tre särskilda yttranden och en meningsyttring.
Propositionen
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:178 om vissa socialförsäkringsfrågor föreslagit riksdagen att
dels anta de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hivsmittade,
3. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,
4. lag om ändring i semesterlagen (1977:480),
5. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
7. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
8. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
9. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
dels under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till sjukförsäkringen anvisa ett belopp som är 750000000 kr högre än vad som föreslagits i proposition 1992/93:100 bilaga6.
Utskottet kommer i ett senare betänkande att behandla förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring i vad detta avser införanden av två nya paragrafer, 3 kap. 4c och 4d§§.
Utskottet kommer att med eget yttrande överlämna regeringens hemställan om ytterligare medel till Bidrag till sjukförsäkringen till finansutskottet för behandling i samband med proposition 1992/93:150.
Lagförslagen återfinns som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1992/93:Sf25 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en klar skrivning så att personkretsen vid sjukförmåner för hivsmittade skall gälla även homosexuella par som sammanbor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att semesterlönegrundande inkomst vid närståendevård av hivsmittade skall vara densamma som vid sjukdom, dvs. 180 dagar,
3. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om ändring av ersättningsnivåer för dem som hivsmittats inom sjukvården så att de får en rimlig ersättning,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lag om ändring i lagen om allmän försäkring, 2 kap. 6 §, enligt vad i motionen anförts om att bidrag skall lämnas för besök med anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast inom företagshälsovården för vilket bidrag utgår efter beslut av yrkesinspektionen,
7. att riksdagen hos regeringen tillsätter en utredning med uppgift att göra en översyn av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.
1992/93:Sf26 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:178 vad avser slopande av arbetsskadesjukpenningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett klarläggande angående värdesäkringen av livräntor.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:Sf245 av Göran Magnusson och Berit Oscarsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de ideella folkrörelserna och socialavgifterna.
1991/92:Sf278 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett nytt socialavgiftssystem för företagare som ger bättre överensstämmelse mellan avgifter och förmåner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om differentierade arbetsgivaravgifter.
1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av systemet med socialavgifter.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:Sf203 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särbehandling av tandsköterskor vid sjukdomsfall samt åtgärder för att hindra särbehandling av denna yrkesgrupp.
1992/93:Sf244 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av en ny enhetlig nivå i de allmänna försäkringarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att nivån för ersättning från de allmänna försäkringarna bör vara 70 % oavsett orsaken till frånvaron,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det bör finnas ett stimulansbidrag på 10 %.
1992/93:Sf245 av Karin Israelsson och Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av ett grundtrygghetssystem.
1992/93:Sf248 av Erling Bager och Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att ge hemvändande missionärer rätt att få tillhöra det svenska trygghetssystemet på nytt.
1992/93:Sf250 av Ivar Virgin (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning för att åstadkomma en differentiering av sjukförsäkringsavgifterna.
1992/93:Sf264 av Kenneth Lantz m.fl. (kds, m, c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av socialförsäkringssystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vid översyn av socialförsäkringssystemet beaktas vad som i motionen anförts om differentierade sociala avgifter.
1992/93:Sf269 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen avslår propositionen i vad avser försämringar i arbetsskadeförsäkringen.
1992/93:Sf273 av Ingrid Hemmingsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en allsidig utredning om de sociala transfereringssystemen.
1992/93:Sf283 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grunderna för ett nytt socialförsäkringssystem.
1992/93:So449 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjerna för den kommande översynen av framtidens socialförsäkringar.
1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa enhetliga nivåer i socialförsäkringssystemet.
1992/93:L608 av Marianne Jönsson och Birgit Henriksson (c, m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett efterlevandeskydd och frikort till sjukvården till de drabbade.
Utskottet
Utformningen av socialförsäkringssystemet
Under den allmänna motionstiden har väckts ett antal motioner som tar upp mer övergripande frågor om försäkringssystemets framtida utformning. Utskottets avsikt har varit att behandla sådana motioner i samband med regeringens aviserade skrivelse om ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Någon sådan skrivelse kommer emellertid inte att avlämnas till riksdagen. Utskottet behandlar därför motionerna i fråga i detta betänkande.
Direktiv till beredningen med uppdrag att lämna förslag till en ny ordning för lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada
Som ett led i uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna den 20 september 1992 ingick att sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ur statsbudgeten.
Regeringen har den 15 april 1993 beslutat om direktiv till en beredning med uppdrag att lämna förslag till en ny ordning för lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada.
Beredningens arbete bör enligt direktiven inledas med en bred genomlysning av hittillsvarande sjuk- och arbetsskadeförsäkringar som innefattar en analys av hur det nuvarande systemet fungerar och vilka problem som skulle kunna avhjälpas genom en ny ordning.
Utgångspunkten för beredningens förslag skall vara att finansieringen skall ske med enhetliga avgifter. Beredningen bör dock överväga om och i vilken utsträckning arbetsgivaravgifterna bör differentieras utifrån företagens kostnader för arbetsskador och sjukfrånvaro, bl.a. för att stimulera till arbetsmiljöförbättringar. Egenföretagare, uppdragstagare, oorganiserade arbetsgivare och övriga icke anställda som omfattas av försäkringen skall åläggas att betala premier motsvarande vad som skall gälla för anställda.
Beredningen skall arbeta med tre alternativa förslag till lösningar.
Huvudalternativet för beredningen skall vara att föra över försäkringarna till arbetsmarknadens parter och därmed skapa förutsättningar för att kostnaderna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna beaktas inom ramen för lönebildningen. Beredningen skall därvid överväga till vilken del generella principer skall regleras i lag resp. vad som bör stå parterna fritt att bestämma i avtal. Utgångspunkten skall vara att arbetsgivare i lag åläggs skyldighet att teckna försäkring till förmån för sina anställda och att de anställda skall bära en del av försäkringskostnaderna genom en egenavgift. Vidare bör beredningen överväga om ansvaret för förtidspensioneringen skall läggas över på arbetsmarknadens parter, antingen inom ramen för en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen eller på annat sätt, eller om den skall behållas inom den allmänna försäkringen. I beredningens uppgift skall också ingå att precisera vad som menas med arbetsmarknadens parter. Dessutom bör prövas i vad mån och på vilket sätt resultaten av träffade avtal såsom förändrade avgifter kan behöva bekräftas genom statsmaktsbeslut och i vilken mån staten skall stå som yttersta garant för försäkringsåtagandena.
Ett alternativt förslag till lösning bör enligt direktiven vara en utveckling av den nuvarande allmänna försäkringen, så att försäkringarna vad gäller finansieringen ges en helt fristående ställning i förhållande till statsbudgeten och med inriktning på att förstärka försäkringsmässigheten i systemet. Beredningen bör överväga olika alternativ för att tydliggöra avgifternas karaktär av försäkringspremier, såsom att öka den andel som egenavgifterna utgör och att arbetsgivaravgifterna inte skall tas ut för lönedelar ovanför det tak som gäller för utgivna sjukersättningar.
I ett tredje alternativ bör utgångspunkten vara en obligatorisk försäkring som kan tecknas av den enskilde eller dennes arbetsgivare under konkurrens mellan olika -- offentliga och privata -- försäkringsgivare. Alla skall vara garanterade en försäkringsanslutning och finansieringen skall ske med enhetliga premier. Möjlighet skall finnas för den enskilde att teckna tilläggsförsäkringar.
I samtliga tre alternativ skall arbetsgivaren bekosta arbetsskadeförsäkringen, eftersom denne har ansvaret i fråga om ersättning för arbetsskada.
Direktiven berör också administration m.m. och hur övergången till den nya ordningen skall ske. I det senare hänseendet anförs att försäkringsfall som uppstått före övergången till en ny försäkringsordning skall handläggas enligt de försäkringsregler som gällde då fallen inträffade.
Beredningen skall bestå av tio ledamöter som representerar de politiska partierna i riksdagen och sex ledamöter som representerar arbetsmarknaden. En särskild expertgrupp bör knytas till beredningen med uppgift att som utgångspunkt för beredningens arbete analysera såväl det nuvarande svenska systemet som erfarenheter från motsvarande system i andra länder. Expertgruppens rapport bör presenteras för beredningen senast den 1 november 1993. Beredningens arbete bör ha avslutats senast den 31 december 1994.
Motioner
Motion So449 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) behandlar strategin för välfärden. I yrkande 6 begär motionärerna ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om riktlinjerna för den kommande översynen av framtidens socialförsäkringar. I motionen skisseras grunderna för en ny sjuk- och arbetsskadeförsäkring enligt följande. Den lagstadgade ersättningsnivån bör vara hög, men utformas så att den enskilde inte stängs in i en sjukroll, utan stimuleras att delta i åtgärder som leder till tillfrisknande och återgång till arbete. Nivån bör också vara tillräckligt hög för att minimera behovet av särlösningar för olika grupper. Arbetsmarknadens parter skall kunna träffa kollektivavtal om tillägg till grundvillkoren. Försäkringen skall omfatta alla mellan 16 och 66 år och finansieras kollektivt och solidariskt. Det skall finnas ett tydligt fördelningspolitiskt inslag i försäkringen, så att högavlönade och friska bidrar till kostnaderna för lågavlönade och sjuka. Systemet skall organisatoriskt och finansiellt hållas samman, så att inte några grupper kan tjäna på att stänga ute andra. För att minimera risken för utslagning från ett system till ett annat bör även förtidspensioneringen ingå i det nya systemet. Samordning bör ske med arbetslöshetsförsäkringen. De nuvarande sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör lyftas ut ur statsbudgeten så snart detta kan ske. Underskott från den nuvarande försäkringen får ej föras in i den nya försäkringen och frågan om finansieringen av dessa underskott skall bli föremål för separat förhandling mellan staten och arbetsmarknadens parter och lösas med hänsyn till samhällsekonomins förutsättningar. Underskotten skall dock betalas av den nuvarande generationen och inte av kommande generationer. I motionen framhålls vidare vikten av att försäkringskassorna förfogar över resurser för förebyggande och rehabiliterande arbete och behovet av en förstärkning av de krafter på arbetsplatsen som verkar mot ohälsa och för arbete och delaktighet. Motionärerna vill i detta syfte utveckla en partssammansatt rehabiliteringskommitté på varje arbetsplats, bidrag till arbetsmiljöförbättringar och differentierade avgifter.
Karin Israelsson och Rosa Östh (c) framhåller i motion Sf245 att inför 2000-talet bör ett nytt trygghetssystem utvecklas som bygger på grundtrygghet. Systemet bör vara lika för alla och oberoende av inkomst. I systemet bör samhället i första hand garantera tryggheten för de svagaste grupperna. Basnivån måste vara ett stöd som bl.a. handikappade, gamla och sjuka behöver för att klara ett självständigt och så normalt liv som möjligt. En samordning av ersättningsnivåerna i sjukförsäkrings-, arbetslöshets- och arbetsskadeförsäkringarna är enligt motionärerna ett första steg mot ett enklare och mer accepterat system. Framgent skall detta också leda till att grundnivåerna i systemen höjs samtidigt som de högsta inkomstrelaterade ersättningsnivåerna sänks. Alla medborgare skall kunna räkna med en miniminivå för ersättning vid sjukdom m.m., och utöver denna miniminivå är det upp till var och en att själv försäkra sig för en högre nivå. Motionärerna anser det angeläget att regeringen utreder förutsättningarna för införandet av ett grundtrygghetssystem. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om införandet av ett grundtrygghetssystem.
I motion Sf283 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, kds) framhålls att det är positivt att nya försäkringsmodeller övervägs. Det är dock angeläget att även andra former för en reformerad försäkring prövas än en som innebär att försäkringen lyfts ut ur budgeten och blir en fråga för arbetsmarknadens parter. Motionärerna förespråkar en modell som skapar trygghet för dem som är sjuka och kompenserar inkomstförluster. Alla människor måste, anför de, tillförsäkras en social och ekonomisk grundtrygghet. Därtill bör goda förutsättningar ges för individuella påbyggnader av försäkringsskyddet. Systemet måste vara enkelt och enhetligt och inslaget av självrisk för olika förmåner bör öka. Systemet måste också medverka till att människor snabbt kan återgå till arbetslivet och innehålla kraftiga spärrar mot varje slag av missbruk. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om grunderna för ett nytt socialförsäkringssystem.
Ingrid Hemmingsson (m) begär i motion Sf273 ett tillkännagivande om att en utredning om de sociala transfereringssystemen skall tillsättas som är mer allsidig än en utredning om sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Motionären framhåller att även om hittills vidtagna åtgärder varit nödvändiga av besparingsskäl är det knappast önskvärt att de sociala trygghetssystemen används som en budgetregulator under tider av ekonomiska svårigheter, utan riksdagen måste ta ställning till långsiktiga försäkringssystem. Dessa skall vara robusta och pålitliga och människor skall veta vad det offentliga svarar för och vad de själva har att ta ansvar för.
I motionerna Sf244 yrkandena 1--3 och Fi211 yrkande 8, båda motionerna av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd), föreslås mer enhetliga nivåer i socialförsäkringssystemet vid frånvaro från arbetet, oavsett orsaken till frånvaron. Motionärerna anser att ersättning med 70 % av inkomstbortfallet skall utges vid sjukdom, arbetsskada, vård av sjukt barn, förtidspension, arbetslöshet och garantilön utan arbete. Vid aktiv yrkesinriktad rehabilitering, arbetsmarknadsutbildning med klart sikte på arbete, beredskapsarbete och vid arbete med garantilön skall utges ett stimulansbidrag på ytterligare 10 %. Samtidigt skall det nuvarande taket på 7,5 basbelopp för socialförsäkringsförmåner sänkas till vad som motsvarar den maximala nivån i arbetslöshetsförsäkringen, dvs. en genomsnittlig industriarbetarlön (ca 5 basbelopp). Motionärerna begär tillkännagivanden härom.
Några motioner berör det bristande sambandet mellan försäkringsförmåner och socialavgifter. I motion Sf264 av Kenneth Lantz m.fl. (kds, m, c) begärs i yrkande 1 att socialförsäkringssystemet skall bli föremål för en översyn som leder till att egen- och småföretagarnas avgiftsnivå bättre motsvarar kostnaderna i socialförsäkringssystemet. Särskilt bör de egentliga socialförsäkringsavgifterna för ATP och sjukförsäkringsavgifterna förmånsrelateras. I yrkande 2 begärs att frågan om differentierade socialavgifter samtidigt bör övervägas. I motion 1991/92:Sf278 av Sten Svensson m.fl. (m, fp, c) begärs i yrkande 1 ett tillkännagivande om behovet av ett nytt socialavgiftssystem för företagare som ger bättre överensstämmelse mellan avgifter och förmåner. Även dessa motionärer pekar på det bristande sambandet mellan sjuk- och tilläggspensionsförmåner och avgifterna till sjukförsäkringen och ATP. I yrkande 2 i samma motion begär motionärerna ett tillkännagivande om att vid övervägandena av ett system med differentierade arbetsgivaravgifter bör ordentliga konsekvensanalyser göras om vad ett sådant system innebär för småföretagarna. I motion 1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) framhålls att det svaga sambandet mellan socialavgifter och socialförsäkringsförmåner och de underskott på området som måste täckas bl.a. via statsbudgeten gör det motiverat med en översyn av systemet med socialavgifter. I yrkande 9 begär motionärerna ett tillkännagivande härom. Ivar Virgin (m) begär i motion Sf250 ett tillkännagivande om en utredning för att åstadkomma en differentiering av sjukförsäkringsavgifterna.
I motion 1991/92:Sf245 av Göran Magnusson och Berit Oscarsson (s) hänvisar motionärerna till de speciella regler i avgiftshänseende som gäller inom idrottsrörelsen och som innebär att arbetsgivaravgifter inte behöver betalas för ersättningar som under året för varje mottagare understiger ett halvt basbelopp. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att även andra folkrörelser bör få en motsvarande avgiftsbefrielse.
Utskottets bedömning
Flertalet av de nu förevarande motionerna visar på såväl överensstämmelser som skillnader mellan olika riksdagspartiers syn på inriktningen av det framtida socialförsäkringssystemet. Utskottet anser det därför värdefullt att en bred genomlysning av såväl utformningen som finansieringen av en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen nu kommer att genomföras, och att såväl samtliga riksdagspartier som företrädare för arbetsmarknadens parter kommer att delta i detta arbete. Direktiven för beredningen har utformats så att de ger möjlighet till en allsidig prövning av hur en ny ordning skall kunna utformas. I den mån motionsyrkandena inte är direkt tillgodosedda genom beredningens direktiv ser utskottet inga hinder i direktiven mot att de olika synpunkter som framförts i motionerna ändå skall kunna bli föremål för överväganden inom beredningen. Utskottet, som erinrar om att den parlamentariskt sammansatta pensionsarbetsgruppen för närvarande arbetar med utformningen och finansieringen av det framtida pensionssystemet, anser med hänvisning till pågående utredningsarbete att motionerna So449 yrkande 6, Sf245, Sf283, Sf273, Sf244 yrkandena 1--3, Fi211 yrkande 8, Sf264, 1991/92:Sf278, 1991/92:Sk351 yrkande 9 och Sf250 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vad särskilt angår frågan om stöd till folkrörelserna genom befrielse för socialavgifter i vissa fall vill utskottet som sin principiella uppfattning framhålla att man bör försöka att undvika särlösningar inom socialavgiftssystemet. Utskottet erinrar om att en särskild utredare tillkallats (dir. 1992:81) med uppgift att se över och lämna förslag till de principer som bör gälla för statens bidrag till ideella organisationer. Utredarens övergripande uppgift bör vara att överväga möjligheterna att skapa ett mer enhetligt och konsekvent förhållningssätt från statens sida i fråga om bidragsgivningen till föreningslivet. Vid kartläggningen av föreningslivets ekonomiska villkor bör utredaren också beakta föreningslivets ekonomiska situation i den mån den påverkas av skatter och avgifter. Utskottet anser med hänsyn härtill och till den översyn av socialavgiftssystemet som kommer att ske inom beredningen för en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och inom pensionsarbetsgruppen att inte heller motion 1991/92:Sf245 bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Förslag i proposition 1992/93:178
Avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hivsmittade
Närmare 200 personer smittades av hiv genom blodtransfusion och s.k. faktorkoncentrat som de behandlats med inom den svenska hälso- och sjukvården i början av 1980-talet. Ersättning till de smittade har vid olika tillfällen utgetts från Patientförsäkringen resp. Läkemedelsförsäkringen. År 1986 erbjöds de smittade ett engångsbelopp som ersättning för de följder som påvisandet av antikroppar mot hiv hade medfört. Beloppet utgavs oavsett om symptom på hivinfektion hade utvecklats eller inte. Ersättningens storlek var åldersrelaterad. År 1989 utgavs ytterligare ersättning från de båda försäkringarna. Överenskommelsen reglerades i avtal mellan resp. försäkring och varje smittad person. De som insjuknat i aids och påbörjat en skadereglering enligt försäkringens villkor fick ett engångsbelopp på 100000 kr vari ersättning för följande poster ingick:
sveda och värk, inkomstbortfall/risker under en tid från infektionstillfället fram till aidsdiagnos, kostnader för resor, medicin, läkarbesök m.m., ökade tandvårdskostnader, olägenhetsersättning under hivtid.
I februari 1991 beslöt resp. försäkring, sedan Kommittén om ideell skada (Ju 1989:01) utrett hur ersättningar bör beräknas för personskador där skadeföljderna är särpräglade, att utbetala ytterligare 100000 kr var till de smittade. Samtidigt beslöt regeringen att ex gratia utbetala 100000 kr var till dem som blivit smittade inom sjukvården genom blodtransfusion eller genom faktorkoncentrat.
Landstingsförbundets styrelse beslöt den 28 januari 1993 att rekommendera landstingen och medlemskommunerna att meddela fri sjukvård inkl. fria sjukresor åt de personer som har hivsmittats inom hälso- och sjukvården genom s.k. faktorkoncentrat eller genom blodtransfusion.
I propositionen föreslås att de personer som fått infektion av hiv genom smitta vid användning av blod eller blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården skall ges rätt till avgiftsfria sjukvårdsförmåner i fråga om sjukhusvård, tandvård och läkemedel fr.o.m. den 1 juni 1993. Den som har fått infektion av hiv föreslås få rätt till dessa förmåner såväl under latentstadiet som under aidstid. Avgiftsfriheten i öppenvården föreslås omfatta besök även hos privatpraktiserande läkare eller sjukgymnaster som är anslutna till den allmänna försäkringen. Något avdrag på pensionsförmåner skall inte heller göras när ålders- eller förtidspensionärer vårdas på sjukhus. Den smittade skall ha rätt till kostnadsfria läkemedel om de förskrivits av läkare eller tandläkare. Även receptfria läkemedel skall omfattas, och det skall inte krävas att Riksförsäkringsverket fastställt pris för läkemedlet. Referensprissystemet görs inte heller tillämpligt. Kostnaden för dessa förmåner föreslås belasta sjukförsäkringen. Utöver de personer som smittats direkt inom sjukvården föreslås att även personer som fått infektion av hiv genom smitta av en person som de är eller har varit gifta med eller sammanbott med under äktenskapsliknande förhållanden skall omfattas av lagen under förutsättning att smittan ägt rum innan den först smittade fått kännedom om sin infektion. Rätten till avgiftsfria sjukvårdsförmåner föreslås bli reglerade i en särskild lag, lagen om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hivsmittade. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 1993.
I motion Sf25 yrkande 1 begär Berith Eriksson m.fl. (v) ett tillkännagivande om att det klart skall framgå att personkretsen som omfattas av lagens sjukvårdsförmåner för hivsmittade skall gälla även homosexuella som sammanbor.
Utskottet tillstyrker förslaget att de som hivsmittats genom blod eller blodtransfusion inom den svenska sjuk- eller hälsovården skall få den föreslagna avgiftsfriheten och att denna även skall gälla den make/maka eller person som under äktenskapsliknande förhållanden sammanbott med den smittade och blivit smittad av hivvirus innan den sjuke känt till att han blivit smittad. Utskottet har inhämtat att det rör sig om åtta kända fall som sekundärsmittats. Samtliga dessa var gifta med den först smittade personen. Utskottet anser att, för den händelse någon av dem som smittats inom sjukvården smittat sin homosexuelle partner som hon eller han sammanbor med, även denne skall omfattas av dessa förmåner på samma villkor som gifta eller sammanboende heterosexuella personer. Om något sådant fall visas förutsätter utskottet att regeringen återkommer med förslag i frågan. Med det anförda anser utskottet att motion Sf25 yrkande 1 är tillgodosett.
I samma motion anförs att den ersättning som utgått till dem som drabbats av hivsmitta är alldeles för låg. Motionärerna anser att ett förstört liv måste värderas högre än 465000 kr. I yrkande 3 begärs ett förslag om ändring av ersättningsnivåer för dem som hivsmittats inom hälso- och sjukvården så att de får en rimlig ersättning.
I motion L608 av Marianne Jönsson och Birgit Henriksson (c och m), som väckts under den allmänna motionstiden, begärs i yrkande 2 ett tillkännagivande om efterlevandeskydd och frikort till sjukvården för dem som drabbats av hiv inom sjukvården. Motionärerna framhåller att inget försäkringsbolag är villigt att teckna en livförsäkring eller pensionsförsäkring för hivsmittade samtidigt som försäkringstagaren är skyldig att uppge sin hivsmitta.
Att kompensera ett "förstört liv" i ekonomiska termer är enligt utskottet omöjligt. Utskottet, som tillstyrker de nu framlagda förslagen om sjukvårdsförmåner för dem som hivsmittats inom den svenska hälso- och sjukvården, anser emellertid att det får ankomma på regeringen och resp. försäkringsgivare att bestämma om ytterligare ekonomisk kompensation skall utges, och utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf25 yrkande 3. Motion L608 vad gäller ett frikort är, enligt utskottets uppfattning, tillgodosedd genom propositionens förslag. Vad gäller frågan om efterlevandeskydd vill utskottet erinra om att reglerna om barnpension och efterlevandepension inom den allmänna försäkringen gäller lika för alla försäkrade. Utskottet vill också erinra om att det framgår av propositionen (s. 28) att bl.a. ersättning för begravningskostnader och underhållsersättning till efterlevande inte innefattas i de belopp som hittills utbetalats från Patient- och Läkemedelsförsäkringarna och att dessa förluster regleras av försäkringarna när de blir aktuella i varje särskilt fall. På grund av det anförda anser utskottet att motion L608 yrkande 2 även i denna del bör vara tillgodosedd.
Utökad närståendepenning
En närstående som vårdar någon som är svårt sjuk har enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård rätt till ersättning (närståendepenning) för tid då han avstår från förvärvsarbete i samband med vården. Ersättning utges från sjukförsäkringen med belopp som i princip motsvarar vårdarens sjukpenning. Närståendepenning utges med 65 % av den sjukpenninggrundande inkomsten för de tre första dagarna och därefter med 80 %. Ersättning utges för högst 30 dagar sammanlagt för varje person som vårdas. En arbetstagare har rätt till ledighet från sitt arbete under tid då han uppbär närståendepenning. Enligt 17 § semesterlagen (1977:48) är ledighet när arbetstagare uppbär närståendepenning semesterlönegrundande.
I propositionen föreslås att antalet dagar med rätt till ledighet och ersättning för närståendevård skall ökas till 240 dagar för vård av en person som hivsmittats inom svenska hälso- och sjukvården. Med anledning av denna utökade rätt till ledighet föreslås att 45 dagars ledighet för vård av närstående skall vara semesterlönegrundande per år. Denna begränsning motiveras av att belastningen på den enskilde arbetsgivaren inte skall bli alltför stor.
Berith Eriksson m.fl. (v) hänvisar i motion Sf25 till att 180 dagars frånvaro på grund av sjukdom är semesterlönegrundande. Motionärerna begär i yrkande 2 att ett motsvarande antal dagar för närståendevård skall vara semesterlönegrundande.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag om utökad ledighet och ersättning för närståendevård.
Vad avser frågan om vilket antal dagar vid närståendevård som skall vara semesterlönegrundande delar utskottet uppfattningen i propositionen att om fler än 45 dagar vid närståendevård blir semesterlönegrundande vid sidan av 180 sjukdagar under ett år så kan detta bli alltför kännbart för arbetsgivaren. Utskottet tillstyrker propositionen även i denna del och avstyrker bifall till motion Sf25 yrkande 2.
Företagshälsovård
Riksdagen beslöt våren 1992 att slopa det generella statsbidraget till företagshälsovården fr.o.m. år 1993 (prop. 1992/92:100 bil. 11, AU12, rskr. 251). Enligt den nu förevarande propositionen bör därför den sjukvård som lämnas inom företagshälsovården inte längre jämställas med den av samhället i övrigt finansierade öppna hälso- och sjukvården i olika avseenden. I propositionen föreslås i detta syfte konsekvensändringar som innebär att återstående bestämmelser med anknytning till företagshälsovården i lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. slopas fr.o.m. den 1 juli 1993. Ändringarna innebär att läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som lämnas av läkare eller sjukgymnaster, vilka är anställda av eller har avtal med företagshälsovården, jämställs med övrig oreglerad privatvård under förutsättning att vårdgivaren inte är ansluten till den allmänna sjukförsäkringen eller har vårdavtal med sjukvårdshuvudmannen.
I motion Sf25 (v) framhåller motionärerna företagshälsovårdens stora betydelse för folkhälsan och att de i propositionen framlagda förslagen innebär att alla ersättningar från staten till företagshälsovården upphör. Motionärerna begär i yrkande 4 att riksdagen avslår regeringens förslag.
Utskottet anser att de ändringar som nu föreslås beträffande sjukvårdsförmåner i samband med besök i företagshälsovården är följdriktiga mot bakgrund av att det statliga stödet till företagshälsovården slopats. Utskottet tillstyrker sålunda propositionen och avstyrker bifall till motion Sf25 yrkande 4.
Sjukpenninggrundande inkomst m.m. för biståndsarbetare
Försäkrade enligt 1 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring är svenska medborgare och icke svenska medborgare som är bosatta i riket. En försäkrad som lämnar Sverige skall fortfarande anses vara bosatt i riket, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. Om regeringen inte föreskriver annat, skall den som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räkning, anses bosatt i riket under hela utsändningstiden även om denna är avsedd att vara mer än ett år. Detta gäller även medföljande make samt barn som inte fyllt 18 år. Med make likställs den som utan att vara gift med den utsände lever tillsammans med denne, om de tidigare varit gifta eller gemensamt har eller har haft barn. Regeringen har i förordningen (1985:73) om undantag från svensk socialförsäkringslagstiftning vid arbete utomlands föreskrivit att den nämnda bosättningsregeln för statligt utsända arbetstagare och deras familjer inte skall gälla en arvodesanställd arbetstagare som är anställd för arbete inom det svenska biståndet av Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) och inte heller för familjemedlemmarna.
En försäkrad skall fr.o.m. den månad han fyller 16 år skrivas in i allmän försäkringskassa om han är bosatt i riket. För rätt till sjukpenning krävs att en inskriven försäkrad har en sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till minst 6 000 kr. Försäkringskassan skall i samband med inskrivning av en försäkrad besluta om den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst och, om inkomsten helt eller delvis är att hänföra till anställning, fastställa årsarbetstiden.
I propositionen framhålls att inom den svenska biståndsverksamheten finns ett stort inslag av verksamhet som bedrivs av kyrkor och enskilda organisationer. De personer som rekryteras för utlandstjänstgöring har ofta en hög utbildning och lång praktisk yrkeserfarenhet. De rekryteras i regel för arbete i ett utvecklingsland under en tid av minst två år. Med hänsyn till det angelägna arbete som biståndsarbetarna utför föreslås i propositionen åtgärder för denna grupp i syfte att förbättra vissa ekonomiska villkor som är kopplade till lagen om allmän försäkring. För en försäkrad som varit anställd hos Svenska kyrkan, ett svenskt trossamfund, ett organ som är knutet till ett sådant samfund eller en svensk ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet föreslås att de skall kunna få en sjukpenninggrundande inkomst fastställd till ett belopp som motsvarar lägst den sjukpenninggrundande inkomst som gällde omedelbart före tjänstgöringen, om utlandstjänstgöringen varat högst tre år. Löneutvecklingen i den tidigare anställningen bör, enligt propositionen, beaktas. Bestämmelserna föreslås även gälla den medföljande maken. Med make likställs därvid den som utan att vara gift med den utsände levt tillsammans med denne, om de tidigare har varit gifta eller gemensamt har eller har haft barn.
I den under den allmänna motionstiden väckta motionen Sf248 av Erling Bager och Bengt Rosén (fp) begärs ett tillkännagivande om åtgärder för att ge hemvändande missionärer rätt att få tillhöra det svenska trygghetssystemet på nytt.
Utskottet föreslår att riksdagen bifaller propositionen i berörd del. Motion Sf248 i denna del blir därigenom tillgodosedd.
En försäkrad förälder som är inskriven hos allmän försäkringskassa har rätt till föräldrapenning. Som villkor för rätt till föräldrapenning gäller att föräldern har varit inskriven hos försäkringskassan under minst 180 dagar i följd närmast före den dag för vilken föräldrapenning skall utbetalas. Föräldrapenning för de 180 första dagarna utges med belopp motsvarande förälderns sjukpenning om föräldern under minst 240 dagar i följd före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför varit försäkrad för en sjukpenning över garantinivån.
För den som återvänder till Sverige efter en längre tids vistelse i ett land med vilket Sverige inte träffat överenskommelse om social trygghet och som fött barn under denna vistelse eller som föder barn efter hemkomsten innebär reglerna att föräldrapenning kan betalas ut först när föräldern varit inskriven i försäkringskassan i 180 dagar. På grund av kvalifikationsvillkoret om 240 dagar kan föräldrapenning endast utges på garantinivån under de första 180 ersättningsdagarna. Dessa regler föreslås i propositionen ändrade då det gäller samma personkrets som nämnts ovan och deras make och därmed likställd person. Förslaget innebär för dessa personer att vid bestämmandet av villkoret om 180 dagars inskrivning hos försäkringskassan skall bortses från tiden för utlandsvistelsen om den varat längst tre år. Detsamma föreslås gälla beträffande kravet på 240 dagars försäkring för att föräldrapenning över garantinivån skall utges. Därmed kan föräldrapenning motsvarande förälderns sjukpenning utges vid återkomsten till Sverige för barn som är födda under utlandsvistelsen.
Utskottet föreslår att riksdagen tillstyrker propositionen varmed motion Sf248 blir tillgodosedd även i denna del.
Kontaktdagar
Enligt 4 kap. 10 § tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring har förälder till barn som fyllt fyra år, t.o.m. det år barnet fyller tolv år, rätt till tillfällig föräldrapenning under högst två dagar per år när föräldern avstår från förvärvsarbete i samband med föräldrautbildning, besök i barnets skola eller besök i förskole- eller fritidshemsverksamhet inom samhällets barnomsorg i vilken barnet deltar, s.k. kontaktdagar.
Nuvarande bestämmelser innebär att föräldrar till ett barn som t.ex. fyller fyra år den 31 december inte har möjlighet att ta ut kontaktdagarna det år barnet fyller fyra år. Eftersom det enligt föredragande statsrådet inte finns något motiv för att ha regler som ger olika förmåner beroende på när under året barnet är fött föreslås att rätt till tillfällig föräldrapenning i form av kontaktdagar utges fr.o.m. det år barnet fyller fyra år.
Utskottet tillstyrker propositionen.
Arbetsskadesjukpenning
Gällande bestämmelser om arbetsskadeförsäkring m.m.
Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft den 1 juli 1977 och avser skador som visat sig fr.o.m. nämnda tid.
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt LAF försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada.
I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av olycksfall eller skada till följd av annan skadlig inverkan. Med skadlig inverkan avses, sedan den 1 januari 1993, inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade drabbats av. Även olycksfall vid färd till och från arbetet täcks av försäkringen om färden föranleddes av eller stod i nära samband med arbetet.
Inom arbetsskadeförsäkringen gäller en särskild bevisregel. Lagen anger att om en försäkrad varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan skall skada som han ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan om övervägande skäl talar för det. Denna regel infördes den 1 januari 1993 och innebar en skärpning i förhållande till tidigare gällande bestämmelser.
Principen bakom LAF är att den skadade i ekonomiskt hänseende skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Försäkringen ersätter inkomstförlust för skador och sjukdomar om dessa varar längre än 180 dagar. Under de första 180 dagarna, den s.k. samordningstiden, har den försäkrade rätt till sjuklön från arbetsgivaren och ersättning enligt lagen om allmän försäkring (AFL) i form av sjukvårdsförmåner och sjukpenning. Den som inte är försäkrad enligt AFL har rätt till motsvarande förmåner från LAF. Under samordningstiden ersätter arbetsskadeförsäkringen dessutom nödvändiga kostnader för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel i den mån motsvarande ersättning inte utges från AFL.
Om sjukdomen eller skadan består efter samordningstidens utgång och medför en fortsatt nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel, utges sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen -- vid hel nedsättning av arbetsförmågan -- med 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Även efter samordningstidens utgång har en arbetsgivare samma skyldighet att utge sjuklön vid sjukfall som beror på arbetsskada som vid andra sjukfall. I dessa fall utges således inte ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Kompensationsnivån blir således i dessa fall 75 eller 90 %. Arbetsskadeförsäkringen ersätter efter samordningstiden även nödvändiga kostnader för läkarvård, tandvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård, läkemedel och särskilda hjälpmedel.
Även den som på anmodan av försäkringskassan eller med kassans samtycke avhåller sig från arbete i syfte att förebygga att arbetsskada uppstår, återuppstår eller förvärras kan erhålla ersättning från arbetsskadeförsäkringen, motsvarande högst hel arbetsskadessjukpenning.
Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges livränta från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör skillnaden mellan den inkomst den försäkrade skulle ha haft om skadan inte inträffat och den inkomst han trots skadan beräknas få. Det krävs dock att förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en femtondel och att inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid ingången av det år livräntan skall börja utges.
Genom praxis har slagits fast att försäkringskassan är skyldig att pröva om en arbetsskada föreligger även om något ersättningsanspråk inte görs gällande i det enskilda fallet. En sådan prövning kan för den enskilde ha betydelse bl.a. för ersättning från avtalsförsäkringarna i form av ersättning för sveda och värk samt lyte och men. Huvudsakligen gäller sådana prövningar skador av typen hörselskador, pleuraplaques och liknande sjukdomsbesvär, vilka normalt inte berättigar till ersättning från LAF eftersom dessa skador mera sällan ger upphov till sjukfall och därmed inkomstförlust.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras i princip genom sociala avgifter och avkastning från Arbetsskadefonden. Arbetsgivaravgiften utgör för närvarande 1,38 % och egenavgiften 1,40 % av avgiftsunderlaget.
Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP) reglerar ersättning från staten för skada ådragen under tjänstepliktig verksamhet. Den skyddade personkretsen omfattar bl.a. den som fullgör tjänstepliktig verksamhet inom totalförsvaret och den som fullgör räddningstjänst. Även de som är intagna på anstalt omfattas av lagen. Personskadeskyddet omfattar skada som någon ådragit sig under den s.k. skyddstiden. Enligt LSP utges ersättning vid sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall. Därvid blir ersättningsreglerna i LAF i huvudsak tillämpliga.
För flertalet anställda gäller att de har avtal om särskild ersättning vid sjukdom utöver den ersättning AFL ger, t.ex. från avtalsförsäkringarna i form av AGS. Lön och annan ersättning får dock utges med högst 10 % och endast t.o.m. den 90:e dagen i ett sjukdomsfall utan att sjukpenningen från AFL minskas i motsvarande mån.
Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, TFA, lämnar bl.a. ersättning för inkomstförlust vid sjukfall som beror på en arbetsskada såvida ersättning inte kan utges från stat, kommun, försäkringsanstalt, arbetsgivare eller annan i form av periodisk ersättning. Ersättning för inkomstförlust lämnas vid arbetssjukdom fr.o.m. den 181:a dagen i ett sjukfall.
Propositionen
Sjukersättning vid arbetsskada m.m.
I propositionen framhålls att antalet arbetsskadeärenden ökat i stort sett under hela 1980-talet. År 1991 uppgick antalet ärenden till 108600, vilket var 10 000 färre ärenden än år 1989 då antalet var som högst. Kostnaderna för arbetsskadesjukpenningen uppgick år 1985 till 670 miljoner kronor och för år 1991 till 6 779 miljoner kronor. Motsvarande kostnader för livräntor var 223 resp. 4 516 miljoner kronor. Underskottet i Arbetsskadefonden var vid utgången av år 1992 drygt 26 000 miljoner kronor och väntas vid utgången av budgetåret 1992/93, trots höjning av avgifterna och en överföring från delpensionsfonden med 8 300 miljoner kronor, uppgå till drygt 22 000 miljoner kronor.
Vidare anförs i propositionen att det stora antalet arbetsskadeärenden medfört långa handläggningstider, vilket verkat rehabiliteringshämmande eftersom den försäkrade i många fall vill ha ersättningsfrågan löst innan han är beredd att medverka i en rehabiliteringsåtgärd. Även den höga ersättningsnivån är enligt vad som uppges i propositionen rehabiliteringshindrande.
Principen att en arbetsskada skall ersättas med högre belopp än annan skada bör enligt propositionen alltjämt gälla. Bakgrunden till denna uppfattning är att en förvärvsarbetande bedöms löpa större risk att skadas än den som inte förvärvsarbetar. Mot bakgrund av kostnadsutvecklingen inom arbetsskadeförsäkringen samt att arbetsskadesjukpenningen kan verka rehabiliteringshämmande bör nämnda princip, enligt vad som anförs i propositionen, gälla först vid en bestående nedsättning av arbetsförmågan. Därför föreslås i propositionen att rätten till arbetsskadesjukpenning i princip slopas. Förslaget innebär för den som är försäkrad enligt AFL och till följd av arbetsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst en fjärdedel får sjukpenning i enlighet med bestämmelserna i 3 kap. nämnda lag under sjukdomstiden. Fr.o.m. den 1 april 1993 har en karensdag införts i sjukförsäkrings- och sjuklönesystemet. Detta innebär att för de två första dagarna efter karensdagen hel sjukpenning utges med 65 % av den sjukpenningrundande inkomsten och med 80 % för tid därefter t.o.m. den 365:e dagen i sjukperioden. Fr.o.m. den 1 juli 1993 utges sjukpenning från den 366:e dagen med 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. För den som genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering kan rehabiliteringspenning utges med 95 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. I de fall sjuklön utges är kompensationsnivån 75 eller 90 %. Med sjukdomstid avses tiden fram till dess att sjukdomstillståndet upphör. Beträffande tidpunkten härför föreslås ingen ändring i förhållande till nuvarande regler.
För den som på anmodan av eller med försäkringskassans samtycke avhåller sig från arbete för att förebygga en arbetsskada, föreslås att han erhåller ersättning motsvarande bestämmelserna i AFL.
Som nämnts ovan får den som inte är försäkrad för sjukvårdsförmåner och sjukpenning enligt AFL under samordningstiden ersättning från LAF. Ett slopande av arbetsskadesjukpenningen skulle innebära att de avsedda personkategorierna ställs utan försäkringsersättning vid arbetsskada och alltså skulle stå i strid med Sveriges förpliktelser enligt ILO-konventionen nr 121 angående förmåner vid yrkesskada. I propositionen föreslås därför att den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket utan att vara försäkrad för sjukvårdsförmåner och sjukpenning enligt AFL skall vid arbetsskada under sjukdomstid erhålla sjukvårdsförmåner, sjukpenning och rehabiliteringsersättning från arbetsskadeförsäkringen på samma villkor som den som är försäkrad enligt AFL. På så sätt bör, enligt vad som framhålls i propositionen, de i ILO-konventionen uppställda kraven om ersättningens storlek samt kravet att varje land har skyldighet att inom sitt territorium behandla dem som inte är medborgare lika med landets egna medborgare vid arbetsskada bli tillgodosedda.
De föreslagna förändringarna kommer att få konsekvenser för de avtalsbundna försäkringarna. Enligt vad som uppges i propositionen utgör försäkringskassornas beslut i regel grunden för den ersättning som utges enligt dessa försäkringar. Den föreslagna samordningen kommer därför enligt propositionen att få såväl administrativ som kostnadsmässig betydelse för dessa.
För att upprätthålla principen om ett likvärdigt skydd vid skada i arbete och verksamhet som omfattas av LSP fordras enligt propositionen en ändring också i denna lag. Förslaget får också återverkningar på ersättningar enligt lagen om krigsskadeersättning till sjömän.
Ersättning för kostnader från arbetsskadeförsäkringen
I propositionen föreslås att nödvändiga kostnader för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel vid arbetsskada även fortsättningsvis skall ersättas enligt LAF. Motivet härför är enligt propositionen att AFL ger ett otillräckligt skydd för den som till följd av arbetsskada är i behov av sjukvård utom riket och att kostnader för tandvård endast delvis ersätts av den allmänna försäkringen och i många fall är relativt kostsam för den enskilde. Hjälpmedel tillhandahålls i regel kostnadsfritt av landstingen enligt särskilda förteckningar. I de fall ett hjälpmedel inte finns förtecknat föreslås att ersättning för dessa utges från LAF. Övriga förmåner som i dag kan erhållas från arbetsskadeförsäkringen, läkarvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård och läkemedel, subventioneras -- enligt vad som anges i propositionen -- i hög grad inom den allmänna försäkringen. Ersättning för dessa förmåner bör därför enligt förslaget även vid arbetsskada utges enligt AFL. Den som inte är sjukförsäkrad enligt AFL skall ha rätt till motsvarande förmåner från LAF. Föredragande statsrådet anser att ILO-konventionen inte uppställer något hinder mot en sådan ändring.
De nämnda förslagen föranleder även ändringar i LSP och får återverkningar på ersättningar som utges enligt lagen om krigsskadeersättning till sjömän.
Försäkringskassornas skyldighet att pröva anmälda arbetsskador
Som nämnts i det föregående har försäkringskassorna skyldighet att pröva om en arbetsskada föreligger oavsett om något ersättningsanspråk görs gällande. Dessa ärenden brukar benämnas serviceärenden. Med de nu i propositionen föreslagna förändringarna kommer en försäkringskassa i regel inte att ha anledning att pröva om en arbetsskada föreligger förrän en anmäld arbetsskada har föranlett arbetsbyte med inkomstförlust som följd eller i samband med en pensionsprövning och fråga om rätt till livränta uppkommit. För att begränsa administrationskostnaderna föreslås i propositionen att de s.k. serviceärendena inte längre skall prövas av försäkringskassorna. I vissa fall kommer det dock att finnas ett behov av en prövning av om arbetsskada föreligger trots att ett sjukdomstillstånd inte upphört. Detta gäller dels beträffande dem som inte omfattas av sjukförsäkringen enligt AFL, dels i fråga om sådana kostnader som enligt förslaget fortfarande skall ersättas enligt LAF. I propositionen föreslås därför en regel av innebörd att en anmäld arbetsskada skall prövas endast om det behövs för att bestämma rätten till ersättning enligt LAF. I propositionen framhålls att detta förslag får konsekvenser för avtalsförsäkringarna genom att utredningar och beslut som nu erhålls från försäkringskassorna inte kommer att bli tillgängliga i samma utsträckning. Statsrådet uppger att han skulle vara positiv till en lösning av detta problem som innebär att försäkringskassorna, om avtalsförsäkringarna så önskar, yttrar sig över om en arbetsskada bedöms föreligga. Frågan bör dock beredas ytterligare.
De nu föreslagna förändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993. Äldre bestämmelser föreslås tillämpas på ersättning för tid före ikraftträdandet, och detsamma föreslås gälla för beslut där något ersättningsanspråk inte gjorts gällande.
Ekonomiska beräkningar
I propositionen beräknas utgifterna för arbetsskadesjukpenningen för budgetåret 1993/94 till ca 6 200 miljoner kronor. Av dessa utgifter avser ca 70 % dagar i sjukfall som varat längre än ett år. För dessa sjukpenningdagar kommer kompensationsgraden enligt vad som anförs i propositionen att sänkas från 100 % till 70 %, vilket skulle innebära att utbetalningarna minskar med 1300 miljoner kronor. För sjukpenningdagar som avser sjukfall mellan 181--365 dagar kommer kompensationsgraden att minska från 100 % till 80 %, vilket skulle innebära en besparing på 400 miljoner kronor. Enligt propositionen kommer därför slopandet av arbetsskadesjukpenningen att innebära besparingar på sammanlagt 1700 miljoner kronor.
Motionerna
I motion 1992/93:Sf26 yrkande 1 av Doris Håvik m.fl. (s) föreslås avslag på propositionen i de delar som avser slopandet av arbetsskadesjukpenningen och övriga försämringar inom arbetsskadeförsäkringen. I motionerna framhålls att ett antal ingrepp under senare tid har gjorts inom arbetsskadeförsäkringen, bl.a. beträffande samordningstidens längd och med avseende på begreppet arbetsskada, vilket innebär att antalet ersatta skadefall kommer att halveras. De företagna ändringarna innebär också en övervältring av kostnader på trygghetsförsäkringarna. Motionärerna framhåller att arbetsskadeförsäkringen är grundad på skadeståndsrättsliga principer och att därför full kostnadstäckning skall råda för skador som vållats genom arbete. De tidigare förändringarna och de nu föreslagna bäddar för processer i allmän domstol mellan arbetstagare som skadats i arbetet och deras arbetsgivare. Sådana processer kan ställa sig mycket dyrbara för såväl den enskilde som för samhället. Enligt motionärerna måste kostnaderna för arbetsskadorna angripas på så sätt att insatser görs för att förbättra de arbetsmiljöer som skapar arbetsskador. De besparingar som angivits för de föreslagna åtgärderna är klart överskattade. Vidare innebär enligt motionärerna de föreslagna förändringarna att antalet anmälda skador kommer att minska och att därför värdet av det system för statistik, ISA-systemet, som byggts upp kommer att försämras. Detta innebär att möjligheterna att förebygga dåliga arbetsmiljöer kommer att minska. Slutligen ifrågasätter motionärerna det lämpliga i att nu fatta beslut i en fråga som inom kort kommer att bli föremål för en omfattande beredning, där sjuk- och arbetsskadeförsäkringens framtida utformning kommer att diskuteras.
Även i motion 1992/93:Sf269 yrkande 2 väckt under den allmänna motionstiden motsätter sig Doris Håvik m.fl. (s) försämringar inom arbetsskadeförsäkringen.
Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion 1992/93:Sf25 yrkande 7 att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att göra en översyn av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. I motionen anförs att de tidigare och nu föreslagna förändringarna inom arbetsskadeförsäkringen i princip innebär ett avskaffande av denna. Motionärerna anser att det nu behövs en ny arbetsskadeförsäkring och att en utredning bör tillsättas som gör en analys av det rådande läget och därefter kommer med förslag till ny försäkring inom sjuk- och arbetsskadeområdet.
Utskottets bedömning
Utskottet vill inledningsvis erinra om att väsentliga regler inom arbetsskadeförsäkringen har ändrats fr.o.m. den 1 januari 1993. Dessa förändringar innebär bl.a. att kravet på skadlighet höjts från sannolikhet till hög grad av sannolikhet och att bevisregeln skärpts. Förändringarna medför med stor sannolikhet att antalet godkända arbetsskador kommer att sjunka i avsevärd omfattning. Som tidigare anförts kommer underskottet i Arbetsskadefonden vid utgången av budgetåret 1992/93 att uppgå till drygt 22 000 miljoner kronor. Det löpande underskottet har i budgetpropositionen (prop. 1992/93:100, bilaga 6.2) för budgetåret 1993/94 beräknats till 4 400 miljoner kronor om ingenting görs. Underskotten har alltsedan år 1987 fått täckas över statsbudgetens inkomsttitel. Som framgår av den nu förevarande propositionen kommer ett genomförande av förslaget att slopa arbetsskadesjukpenningen att innebära en bruttobesparing för staten under nästa budgetår med 1 700 miljoner kronor. Mot denna bakgrund anser utskottet att det finns starka ekonomiska skäl för att snarast genomföra den föreslagna förändringen.
I propositionen framhålls att ett slopande av arbetsskadesjukpenningen inte innebär någon som helst ändring i fråga om arbetstagares resp. arbetsgivares skyldighet att anmäla arbetsskada och att det är angeläget att skador anmäls även i fortsättningen. Det erinras också om att arbetsgivare som underlåter sin anmälningsskyldighet kan dömas till böter. Utskottet anser därför att farhågorna för att antalet anmälda arbetsskador kommer att minska är överdrivna.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att på andra områden inom socialförsäkringssystemet i besparingssyfte redan genomförts en rad förändringar som medfört en lägre kompensationsnivå på ersättningarna. Riksdagen har också nyligen genom ett principbeslut beslutat att sänka ersättningsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen från 90 % till 80 % av den försäkrades dagsförtjänst. I den nyligen avlämnade kompletteringspropositionen aviseras ytterligare besparingar inom försäkringen, bl.a. en sänkt ersättningsnivå inom föräldraförsäkringen. Förslaget om att även kompensationsnivån vid sjukdom på grund av arbetsskada skall sänkas till vad som motsvarar kompensationsnivån vid sjukdom av andra orsaker måste också ses mot denna bakgrund.
Utskottet ansluter sig med det anförda till de bedömningar som gjorts i propositionen, och utskottet tillstyrker bifall till propositionen i nu behandlade delar och avstyrker bifall till motionerna Sf26 yrkande 1 och Sf269 yrkande 2.
Med hänsyn till det samhällsekonomiska läget förutsätter utskottet att någon kompensation genom avtalsförsäkringarna inte sker.
Utskottet anser att motion Sf25 yrkande 7 är tillgodosedd med vad som ovan anförts angående direktiven till beredningen som har till uppgift att komma med förslag till en ny ordning för försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada.
Arbetsskadelivränta
Före den 1 januari 1993 gällde att olika principer tillämpades vid beräkning av livräntor för förfluten tid och vid beräkning av framåtverkande livräntor. Fr.o.m. nämnda tidpunkt har reglerna ändrats så att livränteunderlaget när livränta beviljas för förfluten tid fastställs med utgångspunkt från den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges första gången eller den inkomst som då skulle ha utgjort den försäkrades inkomst om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden. Denna tidpunkt blir således avgörande för livräntans storlek och det fastställda underlaget gäller för den framtida livräntan. Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp.
Motivet för de nu nämnda ändringarna av reglerna för beräkning av livräntor var att, för såväl tidsbegränsad livränta som för livränta som beviljas tills vidare, låsa livränteunderlaget till begynnelsetidpunkten för utgivande av livränta i ett skadefall och därmed underlätta handläggningen i försäkringskassorna. Enligt vad som anförs i propositionen har sedan de nya reglerna trätt i kraft uppmärksammats vissa svårigheter i fråga om basbeloppsanknytningen av tidsbegränsade livräntor. I propositionen föreslås, för att skapa klarhet på denna punkt, ett förtydligande i 6 kap. 2 § LAF av innebörd att en fastställd livränta skall anknytas till det basbelopp som gällde vid den tidpunkt från vilken livränta första gången utges.
Den föreslagna förändringen i 6 kap. 2 § LAF föreslås skola tillämpas på beslut som fattas fr.o.m. den 1 januari 1993.
I motion 1992/93:Sf26 yrkande 2 av Doris Håvik m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om ett klarläggande angående värdesäkringen av livräntor. Motionärerna anför att de nyligen företagna och nu föreslagna ändringarna för beräkning av livräntor skapar osäkerhet om tillämpningen.
Före den 1 januari 1993 gällde som nämnts olika principer vid beräkning av retroaktiva och framåtverkande livräntor. När livränta skulle utges för förfluten tid skulle, enligt gällande praxis, om det förelåg inkomstvariationer för olika tidsperioder, livränta beräknas för varje tidsperiod för sig. Retroaktivt verkande löneavtal som förelåg vid tidpunkten för försäkringskassans slutliga fastställande av underlaget skulle beaktas fr.o.m. dagen för dess tillkomst men inte för tid dessförinnan. Detta sätt att beräkna livräntor för förfluten tid medförde i många fall ett betydande merarbete för försäkringskassorna. Med anledning härav tillskrev Riksförsäkringsverket i januari 1992 Socialdepartementet med begäran om en lagändring så att såväl retroaktiva som framåtverkande livräntor skulle kunna fastställas efter samma principer. I proposition 1992/93:30 om ändring av begreppet arbetsskada framlades förslag i nu nämnt hänseende. Förslaget som behandlades av utskottet och antogs av riksdagen (1992/93:SfU8, rskr. 1992/93:142) innebär att livränteunderlaget när livränta beviljas för förfluten tid fastställs med utgångspunkt från den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livränta skall utges första gången eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans sjukpenninggrundande inkomst om försäkringskassan känt till samtliga förhållanden. Denna tidpunkt är således avgörande för livräntans storlek, och det fastställda underlaget gäller för den framtida livräntan.
Utskottet har från olika håll erfarit att de ändrade reglerna för beräkning av livräntor vid tillämpningen fått icke avsedda effekter. De ändrade reglerna har i många enskilda fall inneburit såväl över- som underkompensation med åtskilliga tiotusentals kronor. Den i propositionen föreslagna ändringen beträffande anknytning av livräntan till det basbelopp som gällde vid den tidpunkt från vilken livränta första gången utges löser enligt utskottets mening inte de problem som nu föreligger beträffande över- och underkompensation.
Utskottet är medvetet om den svåra problematik i tekniskt hänseende som hänger samman med dessa frågor. Utskottet har diskuterat olika förslag som kunde undanröja de olägenheter i kompensationshänseende som uppkommit till följd av de nya reglerna som trädde i kraft den 1 januari i år och som samtidigt skulle uppfylla syftet med de nya reglerna att vara administrativt enkla. Utskottet har emellertid kommit till slutsatsen att det krävs en ingående analys av hur reglerna skall utformas för att undvika att nya problem i kompensationshänseende uppstår. Det får därför ankomma på regeringen att på nytt överväga frågan hur ett rättvist och samtidigt administrativt enkelt system för beräkning av arbetsskadelivräntor bör utformas, och utskottet föreslår ett tillkännagivande härom. Eftersom utskottet inte kan acceptera att de nuvarande stora olägenheterna får bestå ens under kortare tid föreslår utskottet en tillbakagång till de regler som gällde för beräkning av livränteunderlag och omprövning av livräntor före den 1 januari 1993. För att de som missgynnats av de nuvarande reglerna skall kunna kompenseras föreslår utskottet att de skall ha möjlighet att ansöka om att få sin livränta omprövad enligt de nya reglerna. En omprövning skall gälla den period eller de perioder som varit föremål för prövning enligt de regler som gällt under tiden den 1 januari -- den 31 maj 1993. Utskottets ställningstagande medför dels att propositionens förslag i denna del bör avslås av riksdagen, dels att utskottet lägger fram ett eget lagförslag i frågan. Motion Sf26 yrkande 2 får därmed anses tillgodosedd.
Sjukpenninggrundande inkomst för försäkrad som uppbär arbetsskadelivränta under tid för studier
Enligt gällande regler kan ersättning enligt LAF under rehabilitering, t.ex. vid studier, utges antingen i form av sjukpenning eller livränta. Vidare gäller enligt AFL att en fastställd sjukpenninggrundande inkomst inte skall sänkas i vissa situationer och att den får anpassas efter löneutvecklingen inom den försäkrades yrkesområde. Av föreskrifter utfärdade av Riksförsäkringsverket framgår att detta gäller en försäkrad som inte förvärvsarbetar av anledning som berättigar till ersättning enligt LAF under rehabilitering. Vidare gäller att sjukpenning enligt AFL inte betalas ut för samma skada som föranleder ersättning enligt LAF. För en studerande som börjar uppbära livränta under utbildning med stöd av 6 kap. 5 § LAF innebär reglerna att han får behålla sin sjukpenninggrundande inkomst under utbildningstiden och följa lönsamhetsutvecklingen inom det egna yrkesområdet. Därav följer att den som uppbär livränta under studier samtidigt kan få sjukpenning enligt AFL om han sjukanmäler sig av annan orsak än den som utgör grund för livräntan och därmed bli överkompenserad. För att minska risken för överkompensation föreslås i propositionen att den sjukpenninggrundande inkomst på vilken livräntan är grundad skall vara vilande under den tid som föranleder livräntan. Det anförda föreslås även gälla om den försäkrade uppbär livränta enligt LSP och lagen om krigsskadeersättning till sjömän.
Bestämmelserna i nu berört hänseende föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
Enligt vad utskottet erfarit är det praxis att arbetsskadelivränta utges vid rehabilitering i form av studier som varar längre än ett år. En sådan tillämpning av livräntereglerna har sannolikt tillkommit av praktiska skäl. Utskottet vill emellertid peka på att en sådan ordning kan verka rehabiliteringshämmande genom att en försäkrad kan vilja få sin rätt till livränta prövad innan han påbörjar en rehabilitering. Utskottet förutsätter att regeringen överväger om lagändringar behövs på detta område.
Utskottet tillstyrker förslaget i denna del och förutsätter att den föreslagna förändringen inte utesluter en fortsatt översyn i syfte att komma till rätta med eventuell överkompensation. Utskottet föreslår samtidigt en redaktionell ändring i 3 kap. 5 § andra stycket AFL.
Övriga frågor väckta i motioner
I motion 1992/93:Sf203 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om särbehandling av tandsköterskor vid arbetsskadebedömningar samt åtgärder för att hindra sådan särbehandling. Motionären anför att den risk som är förenad med arbete med amalgam hittills inte beaktats. Det finns ett stort antal tandsköterskor som fått sådana hälsoproblem att de inte kunnat fortsätta arbeta inom sitt yrkesområde. Trots intyg från ytterst kvalificerade läkare har de inte fått sina sjukdomsbesvär klassade som arbetsskada. Frågan om tandsköterskors arbetsskador har utskottet tidigare behandlat (se senast 1992/93:SfU8). Utskottet har därvid anfört att arbetsmarknadsutskottet i sitt betänkande 1992/93:AU3 behandlat bl.a. arbetsmiljörisker inom tandvården. Arbetsmarknadsutskottet anförde att Arbetarskyddsstyrelsen år 1989 utfärdat allmänna råd om arbete med kvicksilver och amalgam inom tandvården. I övrigt hade Socialstyrelsen i augusti 1992 lagt fram en expertrapport om möjligheten att avveckla amalgam som tandlagningsmedel (Ds 1992:95). I rapporten presenterades förutsättningarna för att successivt avveckla amalgamet under 1990-talet liksom en bedömning av insatsbehovet vid en omedelbar avveckling.
Socialförsäkringsutskottet förutsatte att berörda myndigheter följer den praxis som domstolarna utvecklar i syfte att få klarlagt i vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och ökad kunskap om arbetsmiljön påverkar domstolarnas bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och avstyrker bifall till motion Sf203.
Medelsanvisning
I budgetpropositionen 1992/93:100 beräknades anslaget C 1. Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1993/94 till 4 649 miljoner kronor.
Ett slopande av arbetsskadesjukpenningen fr.o.m. den 1 juli 1993 innebär enligt propositionen att sjukförsäkringens utgifter beräknas öka med 4 500 miljoner kronor. Belastningen på anslaget C 1, som utgör 15 % av bruttoutgiften, ökar därmed med 675 miljoner kronor. Dessutom ökar belastningen på detta anslag med ytterligare 75 miljoner kronor till följd av att kommunerna fr.o.m. den 1 mars 1993 får uppbära avgifter i sjukhem och andra vårdinrättningar som kommunerna övertagit av landstingen eller har betalningsansvar för. Dessa avgifter kan därför inte längre tillföras sjukförsäkringen.
Med hänsyn till att i kompletteringspropositionen (1992/93:150, bilaga 4) föreslås ytterligare ändringar av anslaget Bidrag till sjukförsäkringen anser utskottet att finansutskottet bör ta slutlig ställning till anslaget. Utskottet kommer därför att med eget yttrande överlämna proposition 1992/93:178 i denna del till finansutskottet för behandling.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande utformningen av socialförsäkringssystemet att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So449 yrkande 6, 1992/93:Sf244, 1992/93:Sf245, 1992/93:Sf250, 1992/93:Sf264, 1992/93:Sf273, 1992/93:Sf283 yrkande 1, 1992/93:Fi211 yrkande 8, 1991/92:Sf278 och 1991/92:Sk351 yrkande 9, res. 1 (nyd)
2. beträffande folkrörelsernas socialavgifter att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf245,
3. beträffande avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hivsmittade att riksdagen antar de i proposition 1992/93:178 framlagda förslagen till 1. lag om avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hivsmittade, 2. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård såvitt avser 4 och 6 §§,
4. beträffande ytterligare ersättning till hivsmittade att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf25 yrkandena 1 och 3 och 1992/93:L608 yrkande 2,
5. beträffande ändring i semesterlagen att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1992/93:Sf25 yrkande 2 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i semesterlagen (1977:480), men. (v) - delvis
6. beträffande företagshälsovården att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1992/93:Sf25 yrkande 4 antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 2 kap. 6 §,
2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring såvitt avser 3 kap. 9 §,
3. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader,
men (v) - delvis
7. beträffande sjukpenninggrundande inkomst m.m. för biståndsarbetare att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning av motion 1992/93:Sf248 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:382) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 5 b § och 4 kap. 9 §,
8. beträffande kontaktdagar att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 4 kap. 10 §,
9. beträffande arbetsskadelivränta att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf26 yrkande 2 och med avslag på propositionen
dels avslår det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring såvitt avser 6 kap. 2 § och andra stycket tredje meningen ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna,
dels antar utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. beträffande arbetsskadesjukpenning m.m. att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motionerna 1992/93:Sf26 yrkande 1 och 1992/93:Sf269 yrkande 2 antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring till den del förslaget inte berörts under momenten 6 och 9 ovan,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 2 kap. 13 § och 3 kap. 13 §, 3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, 4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), res. 2 (s)
11. beträffande sjukpenninggrundande inkomst och arbetsskadelivränta att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 5 § med den ändringen att i andra stycket andra meningen orden "1 § fjärde stycket" byts mot "8 § fjärde stycket andra meningen", 2. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård till den del förslaget inte berörts under moment 3,
12. beträffande översyn av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf25 yrkande 7,
13. beträffande tandsköterskors arbetsskador att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf203,
14. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del förslaget inte berörts under momenten 6--8, 10 och 11 samt med den ändringen att 3 kap. 4 c och 4 d §§ och sista meningen i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna utgår,
2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
Utskottet hemställer att ärendet företas till avgörande efter en bordläggning.
Stockholm den 29 april 1993
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp), Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Margareta Israelsson (s), Gustaf von Essen (m), Widar Andersson (s) och Monica Widnemark (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Utformningen av socialförsäkringssystemet (mom.1)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "I den" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det i det ekonomiska läge som landet befinner sig i är nödvändigt att göra besparingar inom socialförsäkringssystemet. I motionerna Sf244 yrkandena 1 och 3 och Fi211 yrkande 8 har anvisats en metod att snabbt spara 30 miljarder kronor genom ändringar i ersättningsnivåerna. Förslagen innebär enhetliga nivåer vid frånvaro från arbetet, oavsett orsaken till frånvaron, vilket gör systemet lätt att administrera. Vid sjukdom, arbetsskada, vård av sjukt barn, förtidspension, arbetslöshet och garantilön utan arbete skall kompensationsnivån vara 70 % av inkomstbortfallet. Den som deltar i rehabilitering med sikte på arbete skall få ytterligare 10 % kompensation. Dessutom bör det nuvarande inkomsttaket för förmåner inom socialförsäkringen, 7,5 basbelopp anpassas, till vad som gäller inom arbetslöshetsförsäkringen, dvs. sänkas till ca 5 basbelopp. Riksdagen bör med bifall till motionerna Sf244 yrkandena 1 och 3 och Fi211 yrkande 8 som sin mening ge regeringen detta till känna.
Övriga nu aktuella motioner bör med hänvisning till pågående utredningsarbete inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande utformningen av socialförsäkringssystemet att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Sf244 och 1992/93:Fi211 yrkande 8 och med avslag på motionerna 1992/93:So449 yrkande 6, 1992/93:Sf245, 1992/93:Sf250, 1992/93:Sf264, 1992/93:Sf273, 1992/93:Sf283 yrkande 1, 1991/92:Sf278 och 1991/92:Sk351 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Arbetsskadesjukpenning m.m. (mom. 10)
Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson, Monica Widnemark och Widar Andersson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Utskottet vill" och på s. 22 slutar med "inte sker." bort ha följande lydelse:
Under senare tid har arbetsskadeförsäkringen genomgått stora förändringar. Samordningstiden har utökats från 90 till 180 dagar. Arbetsskadebegreppet har fått en annan innebörd och beviskraven har kraftigt skärpts. Regeringens nuvarande förslag att helt slopa arbetsskadesjukpenningen kan enligt utskottets uppfattning förutom att de försäkrade i praktiken i många fall ställs utan arbetsskadeersättning få åtskilliga negativa konsekvenser. Om arbetsskadesjukpenningen slopas innebär detta med stor sannolikhet att antalet anmälda skadefall drastiskt kommer att minska. Detta innebär att det statistiksystem, ISA-systemet, som byggts upp kommer att förlora i värde. Detta innebär i sin tur att det förebyggande arbetsmiljöarbetet och därmed möjligheterna att förebygga arbetsskador kommer att väsentligt försvåras.
På arbetsmarknaden har växt fram ett system av trygghetsförsäkringar vari trygghetsförsäkring vid arbetsskada, TFA, ingår som en del. Avsikten med TFA är att den som drabbas av personskada skall få ersättning enligt skadeståndsrättens normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller någon annan är skadeståndsskyldig. TFA kompletterar förmånerna från den allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Ett slopande av arbetsskadesjukpenningen innebär alltså en övervältring av dessa kostnader till TFA. Ur samhällsekonomisk synpunkt får förslaget därför ringa konsekvenser. Om parterna på arbetsmarknaden förhandlar bort TFA-ersättningen innebär detta att den enskilde arbetstagaren för att få ut ersättning för en arbetsskada kan tvingas till process i allmän domstol. Ett sådant förfarande ställer sig både kostsamt och kan negativt inverka på det framtida samarbetet mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Som ett led i uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna den 20 september 1992 ingick att sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna skall lyftas ur statsbudgeten. Regeringen har nyligen beslutat om direktiv till denna beredning. Direktiven är synnerligen omfattande och innebär bl.a. att beredningen skall arbeta med tre alternativa förslag till lösningar. Huvudalternativet för beredningen skall vara att föra över försäkringarna till arbetsmarknadens parter och därmed skapa förutsättningar för att kostnaderna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna beaktas inom ramen för lönebildningen. Beredningen skall därvid överväga till vilken del generella principer skall regleras i lag resp. vad som som står parterna fritt att bestämma i avtal.
Utskottet anser att de nu föreslagna bestämmelserna föregriper utredningen och att det bör ankomma på utredningen att ta ställning till i vad mån och i vilken omfattning innehållet i arbetsskadeförsäkringen behöver ändras eller preciseras.
Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets mening skäl att företa de nu föreslagna förändringarna i arbetsskadeförsäkringen.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
10. beträffande arbetsskadesjukpenning m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Sf26 yrkande 1 och 1992/93:Sf269 yrkande 2 avslår de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring till den del förslaget inte berörts under momenten 6 och 9 ovan,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 2 kap. 13 § och 3 kap. 13 §, 3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, 4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
Särskilda yttranden
1. Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson, Widar Andersson och Monica Widnemark (alla s) anför:
I motion So449 av Ingvar Carlsson m.fl. har utformats en strategi för välfärden. I den del som berör socialförsäkringsutskottets område har Socialdemokraterna preciserat de närmare villkoren för en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Vid utformningen av direktiven till den beredning som skall föreslå den nya ordningen har regeringen i väsentliga delar beaktat våra synpunkter. Vi vill med detta yttrande ytterligare markera att en ny försäkring, antingen den handhas av arbetsmarknadens parter eller innebär en utveckling av den nuvarande försäkringen, måste vara obligatorisk och uppbyggd enligt inkomstbortfallsprincipen. Det bör finnas ett tydligt fördelningspolitiskt ansvar i finansieringen som innebär att högavlönade och friska får bidra till kostnaderna för lågavlönade och sjuka och dem som står utanför arbetsmarknaden. Försäkringen måste också vara utformad så att den hävdar arbetslinjen och stimulerar till förbättringar av arbetsmiljön. Vi kommer att verka för detta inom beredningen.
2. Karin Israelsson (c) och Pontus Wiklund (kds) anför:
Vi anser det angeläget att förutsättningarna utreds för införandet av ett grundtrygghetssystem som garanterar alla medborgare en tillräcklig ersättningsnivå vid sjukdom, ålderdom. m.m. Som framhållits av utskottet ger direktiven för den nya beredningen med uppdrag att lämna förslag till en ny ordning för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen möjlighet till en allsidig prövning av hur en ny ordning skall genomföras. Eftersom Centerpartiet och Kristdemokraterna kommer att vara representerade i utredningen, och också är representerade i pensionsarbetsgruppen, kommer våra representanter i utredningarna att där verka för att ett grundtrygghetssystem införs. Vi har därför för dagen inget yrkande i frågan.
3. Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson, Widar Andersson och Monica Widnemark (alla s) anför:
Vi anser att statsbidraget till företagshälsovården kunde avvecklas endast under förutsättning att en lagstiftning om obligatorisk företagshälsovård infördes. Beslut har fattats att slopa statsbidraget till företagshälosvården fr.o.m. den 1 januari 1993 och i föreliggande proposition genomförs ytterligare konsekvensändringar. Något förslag om att göra företagshälsovården obligatorisk har ännu inte lagts fram från regeringen. I Statsrådsberedningens förteckning över propositioner våren 1993 aviserades en proposition om företagshälsovård, men arbetsmarknadsministern informerade den 25 februari i kammaren att regeringen, med hänvisning till förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, inte avsåg att lägga fram någon proposition under våren. Vi kan konstatera att den tidigare avtalsregleringen på stora delar av den privata arbetsmarknaden inte längre föreligger genom att arbetsmiljöavtalet på SAF-LO-PTK-området och därmed avtalets riktlinjer för företagshälsovården upphört att gälla efter uppsägning från arbetsgivarens sida. Det är osäkert i vilken utsträckning den tidigare avtalsregleringen av företagshälsovården kommer att ersättas med en ny. Vidare är vårt land skyldigt enligt ILO-konvention nr 161 att upprätthålla en företagshälsovård. Vi anser att regeringen snarast bör återkomma med förslag om lagstadgad företagshälsovård.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot
Berith Eriksson (v) anför:
Beträffande ändring av semesterlagen (mom. 5) anser jag att, i likhet med vad som gäller vid sjukdom, 180 dagar för ledighet för närståendevård av sådan person som hivsmittats inom sjukvården skall vara semesterlönegrundande.
Vad gäller företagshälsovården (mom. 6) har denna en stor betydelse för folkhälsan och det var, enligt min mening, helt fel att slopa statsbidraget till företagshälsovården. Vänsterpartiet anser att regeringen gjort en felbedömning och att huvudmännen inte kommer att upprätta avtal med företagshälsan för att de inte anser sig ha råd med detta. De i propositionen framlagda förslagen innebär att man nu slår sista spiken i kistan genom att företagshälsovården jämställs med oreglerad privat vård. Jag motsätter mig detta och anser att riksdagen bör avslå regeringens förslag.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 5 och 6 borde ha hemställt:
5. beträffande ändring i semesterlagen att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf25 yrkande 2 och med anledning av propositionen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i semesterlagen (1977:480) med den ändringen att i 17 § första stycket 8. siffran 45 byts mot 180,
6. beträffande företagshälsovården att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf25 yrkande 4 avslår de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 2 kap. 6 §,
2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring såvitt avser 3 kap. 9 §,
3. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader,
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt lagförslag Bilaga 2
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 5, 6 och 12 §§ lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
4 kap.2 5 §
För den som är För den som är sjukpenningförsäkrad sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring om allmän försäkring utgörs utgörs livränteunderlaget av hans livränteunderlaget av hans sjukpenninggrundande inkomst sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 2 § nämnda enligt 3 kap. 2 § nämnda lag vid den tidpunkt från lag vid den tidpunkt från vilken livräntan första vilken livräntan skall gången skall utges eller utges eller den inkomst som den inkomst som då skulle då skulle ha utgjort hans ha utgjort hans sjukpenninggrundande inkomst, sjukpenninggrundande inkomst, om försäkringskassan om försäkringskassan hade känt till samtliga hade känt till samtliga förhållanden. förhållanden.
6 §2
För den som inte är För den som inte är sjukpenningförsäkrad sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring om allmän försäkring men likväl har inkomst av men likväl har inkomst av förvärvsarbete utgörs förvärvsarbete utgörs livränteunderlaget av den livränteunderlaget av den inkomst som, vid den tidpunkt inkomst som skulle ha utgjort från vilken livräntan sjukpenninggrundande inkomst första gången skall för honom enligt 3 kap. utges, skulle ha utgjort 2§ nämnda lag, om han sjukpenninggrundande inkomst hade varit för honom enligt 3 kap. 2 sjukpenningförsäkrad, § nämnda lag, om han dock lägst 6000 kronor. hade varit sjukpenningförsäkrad, dock lägst 6000 kronor.
1 Lagen omtryckt 1977:264. 2
Senaste lydelse 1992:1698.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
12 §3
Ett beslut om livränta Ett beslut om livränta skall omprövas, om skall omprövas, om ändring av betydelse har ändring av betydelse har skett i de förhållanden skett i de förhållanden som var avgörande för som var avgörande för beslutet. Livränta för beslutet. Livränta för förfluten tid får dock förfluten tid får dock inte minskas eller dras in. inte minskas eller dras in.
Vid omprövning enligt första stycket får livränteunderlaget enligt 5 eller 6 § ändras endast om ett löneavtal träffats efter beslutet och avtalet omfattar den tidpunkt från vilken livräntan första gången utgetts samt omprövning begärs inom två år från det beslutet meddelades. Vid omprövningen får livränteunderlaget inte sänkas.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1993.
En försäkrad som fått sitt livränteunderlag fastställt med tillämpning av de under tiden den 1 januari -- den 31 maj 1993 gällande bestämmelserna har rätt att efter ansökan hos allmän försäkringskassa få sin livränta omprövad enligt de nya bestämmelserna.
3 Senaste lydelse 1992:1698.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 2 Motionerna 3 Utskottet 5 Utformningen av socialförsäkringssystemet 5 Direktiv till beredningen med uppdrag att lämna förslag till en ny ordning för lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada5 Motioner 7 Utskottets bedömning 9 Förslag i proposition 1992/93:178 10 Avgiftsfria sjukvårdsförmåner m.m. för vissa hivsmittade 10 Utökad närståendepenning 12 Företagshälsovård 13 Sjukpenninggrundande inkomst m.m. för biståndsarbetare 14 Kontaktdagar 15 Arbetsskadesjukpenning 16 Gällande bestämmelser om arbetsskadeförsäkring m.m. 16 Propositionen 18 Sjukersättning vid arbetsskada m.m.18 Ersättning för kostnader från arbetsskadeförsäkringen19 Försäkringskassornas skyldighet att pröva anmälda arbetsskador20 Ekonomiska beräkningar20 Motionerna 20 Utskottets bedömning 21 Arbetsskadelivränta 22 Sjukpenninggrundande inkomst för försäkrad som uppbär arbetsskadelivränta under tid för studier 24 Övriga frågor väckta i motioner 25 Medelsanvisning 25 Hemställan 26 Reservationer28 1. Utformningen av socialförsäkringssystemet (nyd)28 2. Arbetsskadesjukpenning m.m. (s)29 Särskilda yttranden30 Meningsyttring (v)31 Bilaga 1 i propositionen framlagda lagförslag32 Bilaga 2 av utskottet framlagt lagförslag56