Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner beträffande vissa taxeringsfrågor
Betänkande 1973:SkU48
Skatteutskottets betänkande nr 48 år 1973
SkU 1973:48
Nr 48
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner beträffande vissa
taxeringsfrågor.
Motionerna
1 detta betänkande behandlar utskottet motionerna
1973:16 av herrar Torwald (c) och Norrby i Gunnarskog (c) vari
hemställs
att riksdagen beslutar att 34 § taxeringsförordningen kompletteras
med ett förtydligande om att deklarationen skall anses avlämnad då den i
betalt brev avlämnats till posten;
1973:390 av fru Mogård m. fl. (m) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag
angående en motsvarighet till förseningsavgift och skattetillägg att utges
av taxeringsmyndigheterna till den skattskyldige vid felaktig handläggning;
1973:1003
av herr Andersson i Ljung m. fl. (m, c, fp) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förlängd inlämningstid av
deklarationer, upprättade på grundval av bokföringsmässiga principer, till
den 31 mars resp. den 30 april;
1973:1051 av herr Nisser (m) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om uppgiftsskyldighet till
taxeringsmyndighet beträffande sociala och andra av allmänna medel
utgående förmåner;
1973 :1068 av herrar Svanström (c) och Dahlgren (c) vari hemställs
att riksdagen beslutar att sista inlämningsdag för allmän självdeklaration
fastställs till den 1 mars.
Gällande bestämmelser
Tidpunkten för avlämnande av självdeklaration rn. m.
Enligt 34 § 1 mom. taxeringsförordningen (1956:623) - TF - skall
självdeklaration, som skall avges utan anmaning, vara avlämnad senast
den 15 februari under taxeringsåret. Staten, landstingskommun, kommun
och annan dylik menighet får dock anstånd med deklarationens
avlämnande till den 31 mars. Detsamma gäller den som nästföregående år
varit skyldig att föra räkenskaper om räkenskapsåret avslutats senare än
den 31 oktober året före taxeringsåret.
Om skattskyldig visar att hinder på grund av särskilda omständigheter
1 Riksdagen 1973. 6 sami. Nr 48
SkU 1973:48
2
föreligger att avlämna självdeklaration inom föreskriven tid, kan skattechefen
enligt stadgande i 34 § 2 mom. TF efter ansökan medge anstånd
med deklarationens avlämnande.
Av 7 § förvaltningslagen (1971:290), som innehåller allmänna bestämmelser
om handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndighet,
framgår att handling anses ha kommit in till myndighet den dag då
handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är
innesluten, anlänt till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till
handa. Kan det antas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats
i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för myndigheten på
postanstalt anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig
tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
Enligt 116 c § TF utgår förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna
självdeklaration i rätt tid. Avgiften är maximerad till 300 kr., om
deklarationen kommer in efter anmaning. För aktiebolag utgår dock en
fast avgift om 500 kr. Om deklarationen inte kommer in efter anmaning
fördubblas förseningsavgiften och är för aktiebolag således 1 000 kr. För
annan skattskyldig är den lägst 100 och högst 600 kr.
Riksskatteverket har i ansvisningar angående befrielse från och
nedsättning av förseningsavgift vid 1973 års taxering (Riksskatteverkets
meddelanden, Serie Dt 1973:19) uttalat, att
deklarationsskyldig, som enligt 34 § 1 mom. TF skall lämna självdeklaration
senast den 15 februari 1973, inte skall påföras förseningsavgift,
om hans deklaration kommit taxeringsmyndighet till handa senast den 21
februari 1973 och att
deklarationsskyldig, som enligt 34 § 1 mom. TF och på grund av
mellankommande helg har anstånd med att lämna självdeklaration till
den 2 april 1973, inte skall påföras förseningsavgift om hans deklaration
kommit taxeringsmyndighet till handa senast den 6 april 1973.
Skattskyldig, som inte ansökt om anstånd med avlämnande av
självdeklaration, skall enligt lagstiftningens förarbeten inte påföras
förseningsavgift, om skäl att medge anstånd enligt 34 § 2 mom. TF kan
anses ha förelegat.
Frågan om senare tidpunkt för avlämnande av självdeklaration har
tidigare behandlats av riksdagen men avvisats på förslag av bevillningsutskottet
(BelJ 1953:10 och 1966:28). Även 1972 års riksdag behandlade
ett motionsyrkande om förlängning av deklarationstiden till den 20
februari. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande SkU 1972:40 anförde
skatteutskottet bl. a.
Det förtjänar emellertid att i detta sammanhang erinras om att
riksskatteverket och statskontoret f. n. gemensamt överser frågan om
taxering i första instans. Detta utredningsuppdrag omfattar även spörsmålet
om en förlängning av hela taxeringsperioden i samband med
övergång till ett system som innebär att taxeringsnämnderna får biträde
av tjänstemän i högre grad än som nu är fallet. Därvid kan även
tidpunkten för avgivande av självdeklaration komma att omprövas. Med
hänsyn till att det saknas förutsättningar för att med nuvarande
SkU 1973:48
3
taxeringsorganisation förlänga deklarationstiden avstyrker utskottet motionen
1972:9.
Som svar på en enkel fråga den 8 mars 1973 angående tidpunkten för
inlämnande av deklarationer anförde chefen för finansdepartementet
följande.
Som jag förut framhållit i svar på enkla frågor har nuvarande ordning
för att lämna självdeklaration befunnits mest ändamålsenlig med hänsyn
till den nuvarande taxerings- och uppbördsorganisationen. Jag är f. n. inte
beredd att medverka till att utsträcka tiden för avlämnande av deklaration.
Uppgiftsskyldighet rörande sociala förmåner m. m.
Till ledning för inkomsttaxeringen skall enligt bestämmelser i 37 § TF
utan anmaning avlämnas kontrolluppgifter för nästföregående kalenderår.
Statlig eller kommunal myndighet skall lämna uppgift beträffande den
som hos den uppgiftsskyldige innehaft anställning eller uppdrag eller
utfört tillfälligt arbete eller som av denne åtnjutit pension, livränta eller
periodiskt utgående ersättning. Uppgiften skall avse avlöning, arvode eller
annan ersättning. Undantag från uppgiftsskyldigheten gäller i fråga om
ersättning i anledning av tillfälligt arbete om det som mottagaren
sammanlagt åtnjutit haft ett lägre värde än 100 kr. för hela året (37 § 1
mom. 1 a TF).
Liknande uppgiftsskyldighet åligger aktiebolag och ekonomisk förening
samt fysisk person som bedrivit rörelse eller jordbruk eller haft
annan fastighet i fråga om förmåner som utgått från sådan förvärvskälla.
Undantag från uppgiftsskyldigheten gäller här i vissa fall ersättning för
tillfälligt arbete om värdet understiger 300 kr. (37 § 1 mom. 1 b—d TF).
Försäkringsanstalt och understödsförening skall lämna kontrolluppgift
beträffande den som från anstalten eller föreningen uppburit belopp, ej
understigande 200 kr. för hela året, på grund av försäkring av den art att
uppburet belopp är skattepliktigt (37 § 1 mom. 3 TF).
Vid 1973 års vårriksdag har beslutats att förmåner vid sjukdom, barns
födelse, arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning skall utgöra skattepliktig
inkomst fr. o. m. den 1 januari 1974. Från beskattning undantas
dock förmåner vid sjukdom om de grundas på förvärvsinkomst understigande
4 500 kr. för år samt sjukpenning för hemmamakar (prop.
1973:49, SkU 30, rskr 199, SFS 434-440 och 442). Med anledning
därav har bestämmelserna om skyldighet att avlämna kontrolluppgift i
37 § 1 mom. TF utvidgats. Sålunda skall riksförsäkringsverket utan
anmaning lämna kontrolluppgift rörande utgiven sjukpenning, föräldrapenning,
vårdbidrag och kontant arbetsmarknadsstöd samt arbetsmarknadsstyrelsen
rörande utbildningsbidrag i form av grundbidrag, hyresbidrag
på hemorten och barntillägg på sammanlagt minst 100 kr. för helt
år samt arbetslöshetskassa rörande dagpenning vid arbetslöshet på
sammanlagt minst 100 kr. för helt år.
SkU 1973:48
4
Enligt 46 § TF skall för taxeringen erforderlig handling eller uppgift,
då så krävs för taxeringskontroll, med vissa närmare angivna undantag
tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller
överförmyndare.
Ersättning till skattskyldig vid felaktig handläggning av taxeringsmyndighet
Enligt
69 § 1 mom. uppbördsförordningen (1953:272) — UF — utgår
ränta på överskjutande skatt (ö-skatteränta) på den del av den överskjutande
preliminära skatten som överstiger 1 000 kr. Hänsyn tas inte till
preliminär skatt som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.
Denna tidsbegränsning gäller dock inte preliminär B-skatt eller preliminär
A-skatt som fastställts till betalning på grund av arbetsgivares underlåtenhet
att verkställa skatteavdrag. För att rätt till ränta skall föreligga är det
här tillräckligt att skatten erlagts i sådan tid att betalningen kan beaktas
vid avräkningen i samband med debiteringen av den slutliga skatten.
Ö-skatteräntan utgår med 7 eller 3,5 % beroende på när den
överskjutande preliminära skatten inbetalts. Har inbetalningen skett
senast den 18 januari året näst efter inkomståret beräknas ränta efter
7 %. Den lägre procentsatsen tillämpas i fråga om skattebelopp, som
erlagts efter den 18 januari men senast den 30 april.
När fel i debiteringen eller avräkningen av preliminär skatt rättas skall
ö-skatteräntan räknas om till det lägre eller högre belopp som föranleds
av rättelsen. Vid omdebitering på grund av att den skattskyldige fått sin
taxering nedsatt skall också göras ny ränteberäkning. Den ö-skatteränta
som den skattskyldige på grund härav erhåller är han emellertid skyldig
att återbetala i den mån hans taxering senare höjs av högre instans (69 §
3 mom. UF).
Ränta på restituerad skatt (restitutionsränta) utgår enligt 69 § 2 mom.
UF efter 5 % för år när skattskyldig får tillbaka skatt på grund av att
slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt nedsätts eller när skattskyldig
räknas till godo ytterligare överskjutande preliminär skatt. Restitutionsränta
utgår också när överskjutande preliminär skatt, som innehållits
i avvaktan på debitering av tillkommande skatt, betalas ut till den
skattskyldige efter taxeringsårets utgång. Ränta beräknas — förutom på
själva skattebeloppet — även på den ytterligare ö-skatteränta som den
skattskyldige äger rätt till enligt omdebiteringen.
Enligt rättshjälpslagen (1972:429), som trätt i kraft den 1 juli 1973,
utgår rättshjälp i princip även i skatteärenden. Rättshjälpen innebär att
kostnader för biträde, utredning och inställelse inför förvaltningsdomstol
ersätts av allmänna medel i den mån de överstiger det kostnadsbidrag som
den rättssökande har att erlägga. Kostnadsbidraget är anpassat till
betalningsförmågan. 1 fråga om näringsidkare är rättshjälpen begränsad
men kan dock ges om det med hänsyn till sökandens ekonomiska
förhållanden eller sakens beskaffenhet föreligger synnerliga skäl för
rättshjälp.
SkU1973:48
5
Skadeståndslagen (1972:207), som trätt i kraft den 1 juli 1972,
innehåller bl. a. bestämmelser om skyldighet för det allmänna att ersätta
skada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning.
Enligt 3 kap. 2 § skall staten eller kommun ersätta personskada,
sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller
försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande
staten eller kommunen svarar.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är de bestämmelser som rör
ersättning för ren förmögenhetsskada vid felaktiga myndighetsbeslut. En
allmän regel i fråga om det allmännas skadeståndsansvar innebär att
ersättningsskyldighet föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta
som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas
på dess utövning (3 kap. 3 §). Om den som lidit skada genom felaktigt
beslut vid myndighetsutövning utan giltig anledning underlåtit att föra
talan om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel, utgår inte
ersättning för skada som därigenom kunnat undvikas (3 kap. 4 §).
I betänkandet (SOU 1971:76) Offentligt biträde och kostnadsersättning
i förvaltningsärenden har utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden
övervägt en allmän regel avseende kostnadsersättning för sådana
fall, då genom myndighets åtgörande enskild part åsamkats betydande
kostnad och det framstår såsom oskäligt att parten skall bära kostnaden.
Utredningen har emellertid ansett att det finns anledning att avvakta
resultatet av den nya skadeståndslagstiftningen och alltså inte föreslagit
någon allmän kostnadsersättningsregel av antydd art. Att införa en sådan
regel enbart för skatteområdet har också diskuterats. Något framträdande
behov därav, vid sidan av skadeståndslagstiftningen, har utredningen dock
inte ansett föreligga.
1 prop. 1972:132 med förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen
m. m. delade chefen för justitiedepartementet utredningens uppfattning
och ansåg således att särskilda regler om kostnadsersättning inte borde
införas på skatteområdet.
Utskottet
Tidpunkten för avlämnande av självdeklaration m. m.
Enligt 34 § taxeringsförordningen (1956:623), TF, skall självdeklaration
vara avlämnad senast den 15 februari under taxeringsåret. Staten,
landstingskommun och annan menighet har rätt till anstånd med
deklarationens avlämnande till den 31 mars. Detsamma gäller den som
föregående år varit bokfö ringsskyldig, om räkenskapsåret avslutats senare
än den 31 oktober året före taxeringsåret. Om skattskyldig visar att
hinder på grund av särskilda omständigheter föreligger att avlämna
självdeklaration inom föreskriven tid, kan han efter ansökan hos
skattechefen i länet erhålla uppskov med deklarationens avlämnande.
I motionen 1973:1068 yrkas att tiden för avlämnande av självdeklaration
skall förlängas till den 1 mars och i motionen 1973:1003 att sista
SkU 1973:48
6
inlämningsdag för deklaration, som upprättas på grundval av bokföringsmässiga
principer, skall bestämmas till den 31 mars eller, om räkenskapsåret
avslutats senare än den 31 oktober året före taxeringsåret, den 30
april.
Enligt utskottets bedömning är det inte möjligt att inom ramen för
nuvarande taxerings- och uppbördsorganisation genomföra en allmän
förlängning av deklarationstiden. De svårigheter, som i vissa fall onekligen
föreligger för de skattskyldiga att färdigställa deklarationerna i tid, får
liksom hittills lösas med hjälp av anståndsreglerna. Utskottet vill
emellertid erinra om att Kungl. Majd i början av detta år uppdragit åt
statskontoret och riksskatteverket att utreda taxeringsorganisationen i
första instans. I samband därmed kan också tidpunkten för avlämnande
av självdeklaration komma att omprövas.
Med det anförda avstyrker utskottet såväl skrivelseyrkandet i motio'
nen 1973:1003 som lagstiftningsyrkandet i motionen 1973:1068.
Av 7 § förvaltningslagen (1971:290) framgår att handling anses ha
inkommit till myndighet den dag då handlingen eller avi om betald
postförsändelse avseende handlingen anlänt till myndigheten eller kommit
behörig tjänsteman till handa. Kan det antas att handlingen eller avin
viss dag avlämnats i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för
myndigheten på postanstalt anses handlingen ha kommit in den dagen,
om den kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
1 motionen 1973:16 yrkas att 34 § TF kompletteras med en
bestämmelse av innebörd att självdeklaration skall anses avlämnad då den
i betalt brev avlämnats till posten. Motionärerna framhåller att gällande
bestämmelser om insändande av deklaration med posten medför, att
skattskyldiga i glesbygderna får kortare tid till förfogande för upprättande
av deklarationen än andra skattskyldiga.
En bestämmelse i TF av den innebörd, som föreslås i motionen, skulle
strida mot de regler som gäller för förvaltningsförfarandet i övrigt och
kan — utan en omprövning av dessa regler — endast anses motiverad, om
synnerligen starka skäl kan anföras till stöd därför. Sådana skäl har
motionärerna enligt utskottets mening inte förebragt. Skattskyldig, som
kan visa att hinder föreligger att avlämna deklarationen inom föreskriven
tid, har möjlighet att efter ansökan få uppskov med deklarationens
avlämnande. Sådana ansökningar bör enligt utskottets mening prövas i
positiv anda. Utskottet avstyrker således bifall till motionen 1973:16.
Uppgiftsskyldighet rörande sociala förmåner m. m.
I motionen 1973:1051 begärs att försäkringskassor och liknande
myndigheter skall åläggas att till taxeringsmyndigheterna lämna kontrolluppgifter
rörande sociala och andra av allmänna medel utgående
förmåner.
Med anledning av motionens förslag vill utskottet erinra om att
SkU 1973:48
7
förmåner vid sjukdom, barns födelse, arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning
enligt beslut vid årets vårriksdag — i motsats till vad som f. n.
gäller — skall utgöra skattepliktig inkomst fr. o. m. den 1 januari 1974.
Med anledning därav har riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetslöshetskassorna ålagts skyldighet att lämna kontrolluppgift
beträffande ovannämnda förmåner. Därtill kommer att statliga och
kommunala verk, allmänna inrättningar och överförmyndare enligt
stadgande i 46 § TF är skyldiga att — med vissa av sekretesskäl angivna
undantag — på begäran tillhandahålla erforderliga handlingar för taxeringskontroll.
Av det anförda framgår att yrkandet i motionen 1973:1051 i
huvudsak redan är tillgodosett, varför utskottet avstyrker bifall till
densamma.
Ersättning till skattskyldig vid felaktig handläggning av taxeringsmyndighet
1
motionen 1973:390 yrkas att taxeringsmyndighet skall åläggas att
till skattskyldig utge en motsvarighet till förseningsavgift och skattetillägg
vid felaktig handläggning av myndigheten.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att staten eller kommun enligt 3
kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall ersätta bl. a. förmögenhetsskada,
som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i
verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.
Av den tidigare redogörelsen framgår att utredningen om rättshjälp i
förvaltningsärenden i sitt betänkande Offentligt biträde och kostnadsersättning
i förvaltningsärenden (SOU 1971:76) i avvaktan på erfarenheterna
från den nya skadeståndslagstiftningen avvisat generella regler om
kostnadsersättning i förvaltningsärenden. Utredningen har inte heller
ansett behov föreligga av särskilda bestämmelser på beskattningsområdet
vid sidan av skadeståndslagens regler. Chefen för justitiedepartementet
har i prop. 1972:132 anslutit sig till utredningens uppfattning i detta
hänseende, och justitieutskottet har i sitt betänkande JuU 1973:1, vari
propositionen behandlades, inte särskilt uppmärksammat denna fråga.
Även skatteutskottet är av den uppfattningen att de nya skadeståndsreglerna
i skälig omfattning tillgodoser de skattskyldigas krav på
ersättning vid felaktig handläggning av taxeringsmyndighet. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionen 1973:390.
Utskottet hemställer
A. Beträffande tidpunkten för avlämnande av självdeklaration
m. m.
att riksdagen avslår
1. motionen 1973:16,
2. motionen 1973:1003,
3. motionen 1973:1068;
SkU 1973:48
8
B. Beträffande uppgiftsskyldighet rörande sociala förmåner
m. m.
att riksdagen avslår motionen 1973:105 1;
C. Beträffande ersättning till skattskyldig vid felaktig handläggning
av taxeringsmyndighet
att riksdagen avslår motionen 1973:390.
Stockholm den 16 oktober 1973
På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT
Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist (s), fru
Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg
(s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner* (s),
Stadling (s), Westberg i Hofors (s) och Söderström (m).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Särskilt yttrande
av herrar Magnusson i Borås (m) och Söderström (m):
Med hänsyn till att riksdagen helt nyligen fattat beslut om kostnadsersättning
i förvaltningsärenden finner vi inte anledning att för närvarande
fullfölja kravet i motionen 1973:390 om ersättning till skattskyldig
vid felaktig handläggning av myndighet. Framtiden får utvisa om behov
av sådana nya bestämmelser blir erforderliga.
GOTAB 73 5 161 S Stockholm 1973