Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för arbetskläder (Betänkande 1972:SkU13 Skatteutskottet)

Skatteutskottets betänkande nr 13 år 1972 SkU 1972:13

Nr 13

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om rätt till
avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för arbetskläder.

Motionerna

I detta betänkande behandlar utskottet

motionen 1972:637 av herr Hörberg m. fl. (fp, c, m), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär sådan ändring i beskattningsreglerna
att rätt till avdrag för merkostnad för särskilda arbetskläder
medges;

motionen 1972:838 av herr Gustafsson i Säffle m. fl. (c), vari hemställs
att riksdagen beslutar, att ett extra avdrag med 200 kr. medges vid
taxeringen för personer som i sitt arbete måste använda skyddskläder
och själva får bekosta dessa.

Gällande bestämmelser m.m.

Enligt 20 § kommunalskattelagen gäller som allmän regel vid inkomstbeskattningen,
att vid beräkning av inkomst av särskild förvärvskälla från
bruttointäkten skall avräknas alla omkostnader för intäkternas förvärvande
och bibehållande. Avdrag får enligt nämnda lagrum dock inte ske
för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter.

Med hänsyn till sistnämnda stadgande har i rättspraxis avdrag i allmänhet
inte medgivits för kostnader för arbetskläder, uniform, överdragskläder
o. d. och i allmänhet inte heller för underhåll eller tvätt av
kläder, inte ens då såsom intäkt upptagits för sådana kostnader uppburen
ersättning. Dylika avdrag har sålunda vägrats svetsare, fyrbiträde, fiskare,
landsfiskal, fjärdingsman, polisman, präst, militär, hotellvaktmästare,
hovmästare, barmästare m. fl. Skådespelare har dock medgivits avdrag
för kläder och viss sjukvårdspersonal avdrag för tvätt av vita rockar.
Bevillningsutskottet uttalade i sitt betänkande 1950:19 bl. a. följande:

Enligt av skattedomstolarna tillämpad praxis torde avdrag för förstörda
arbetskläder icke medgivas, och detta även i sådana fall då förbrukningen
av arbetskläder på grund av arbetets art är onormalt stor.
Anledningen till denna praxis torde kunna antagas vara svårigheten att
draga en gräns mellan, å ena sidan, normala kostnader för kläder och,

Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 13

SkU 1972:13

å andra sidan, onormalt höga sådana, vilka förorsakats av med tjänsten
sammanhängande förhållanden. Vissa skäl kunna visserligen anses tala
för en avdragsrätt för kostnader på grund av en av tjänsten föranledd
onormal förbrukning av arbetskläder, i den mån dessa kostnader överstiga
vad som kan anses motsvara normal förslitning av kläder. Dessa
skäl måste givetvis tillmätas ökad vikt, i den mån kostnaden för förstörda
arbetskläder uppgår till mera avsevärda belopp. Mot en utvidgad avdragsrätt
tala å andra sidan de praktiska svårigheter, som måste antagas uppkomma
vid tillämpningen efter en författningsändring i syfte att avdrag
skulle kunna medgivas. Dessa praktiska svårigheter äro av den art, att
ett ställningstagande till det i motionen framställda yrkandet icke kan
ske utan ett närmare övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter.

Riksskattenämnden har i meddelande nr 2/1952 p. 4 uttalat, ”att
avdrag för kostnader för arbetskläder icke bör medgivas. Skulle arbetsgivare
med hänsyn till visst arbetes speciella natur tillhandahålla anställda
särskilda för sådant arbetes utförande avsedda persedlar, vilka
kunna anses jämställda med arbetsredskap, exempelvis särskilda arbetshandskar,
bör den anställde dock ej därigenom anses åtnjuta skattepliktig
intäkt.”

Enligt 32 § 3 mom. sista stycket kommunalskattelagen skall förmån
av mindre värde, som utgått i annat än pengar, inte upptas som intäkt,
om förmånen inte kan antas vara avsedd att utgöra direkt vederlag för
utfört arbete. Riksskattenämnden har med anledning av denna bestämmelse
i meddelande nr 7/1967 p. 4 förklarat, att fria överdrags- och
skyddskläder samt fri tvätt därav inte skall anses utgöra skattepliktig
intäkt. Om arbetsgivaren tillhandahåller annan beklädnad i och föi
tjänsten till nedsatt pris, är även denna förmån skattefri, om värdet därav
tillsammans med annan liknande förmån inte överstiger 400 kr.

På en enkel fråga i riksdagen av herr Olhede angående avdrag vid
beskattningen för onormal förslitning av arbetskläder svarade chefen föi
finansdepartementet den 25.11.1971:

Enligt nuvarande regler räknas utgifter för arbetskläder till sådana
allmänna levnadskostnader som i princip inte är avdragsgilla vid taxeringen.
Det är således inte f. n. möjligt att genom allmänna anvisningar
tillskapa en sådan avdragsrätt. Frågor om avdragsrätt av nu förevarande
slag kommer att aktualiseras i samband med ställningstagandet till frågan
om definitiv källskatt.

Utredningen om definitiv källskatt har i sitt nyligen avlämnade betänkande
Förenklad löntagarbeskattning (SOU 1972:11) föreslagit ett system
för förenkling av beskattningen av löntagare — FLB-systemet — som bl. a.
innebär följande. Alla de avdrag en löntagare är berättigad till skall i
princip tillgodoföras honom redan vid källbeskattningen. De skall därvid
vara så noggrant beräknade att någon omprövning av avdragen efter
inkomstårets utgång normalt inte skall vara erforderlig. För att möjliggöra
en sådan ordning ifrågasätts vissa förenklingar och schablonise -

SkU 1972:13

ringar i avseende på avdragens beräkning. Dessa förenklingar gör det
i viss utsträckning möjligt att låta arbetsgivaren på löntagarens begäran
tillgodoföra denne avdrag utan att skattemyndigheten individuellt bestämt
härom. I den mån så inte kan ske får löntagaren vända sig till den
lokala skattemyndigheten med begäran om jämkning. De avdrag som
arbetsgivaren skulle kunna tillgodoföra utan myndighets beslut är dels
avdrag för kostnaden för resor mellan bostad och arbetsplats, dock ej för
bilresor, dels s. k. yrkesgruppsavdrag, varmed förstås för olika grupper
arbetstagare fastställda schablonavdrag.

Utskottet

I motionen 1972:637 yrkas sådan ändring av beskattningsreglerna att
avdrag för merkostnad för arbetskläder medges vid taxeringen. Yrkandet
i motionen 1972:838 innebär att ett schablonavdrag på 200 kr. skall
medges skattskyldiga, som själva måste bekosta anskaffningen av skyddskläder.

Som en allmän princip vid inkomstbeskattningen gäller att avdrag inte
medges för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter. På grund härav har i rättspraxis avdrag i allmänhet inte
medgivits för kostnader för arbetskläder, skyddskläder o. d. eller för
tvätt av kläder.

Som framhålls i motionerna anses vissa av arbetsgivaren tillhandahållna
särskilda arbetskläder utgöra en icke skattepliktig förmån, och
värdet av subventionerade arbetskläder av annat slag beskattas i allmänhet
inte heller. Det är givetvis otillfredsställande att inte alla arbetstagare
åtnjuter samma förmåner från arbetsgivarna, eftersom detta leder till
vissa orättvisor vid beskattningen. Sådana inadvertenser måste emellertid
accepteras som en naturlig konsekvens av att vissa smärre förmåner
inte beskattas. Den restriktiva inställning rättspraxis intagit till frågan
om avdrag för arbetskläder får i stället ses mot bakgrunden av svårigheterna
att i det enskilda fallet avgöra vad som utgör onormal förslitning
av kläder. Ett bifall till förslaget i motionen 1972:637 om införande
av en allmän avdragsrätt för dylika kostnader skulle medföra nya
gränsdragningssvårigheter och ojämnheter i beskattningen. För närvarande
är utskottet inte heller berett tillstyrka ett schablonavdrag av det
slag som förordas i motionen 1972:838 på grund av de praktiska och
kontrolltekniska svårigheter en sådan bestämmelse kan antas medföra.
Enligt utskottets uppfattning kan frågan under nuvarande förhållanden
lämpligast lösas genom uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden.
Det är emellertid inte uteslutet att man kan finna en tillfredsställande
lösning på detta spörsmål i samband med ställningstagandet till det förslag
om förenklad löntagarbeskattning, som nyligen framlagts av utredningen
om definitiv källskatt. Utredningen föreslår nämligen att alla

SkU 1972:13

de avdrag, sorn en löntagare är berättigad till, i princip skall tillgodoföras
honom redan vid källskatteuppbörden. För att möjliggöra detta skall
enligt förslaget schablonavdrag för olika yrkesgrupper tillämpas i ökad
utsträckning.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1972:637 och 1972:
838.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1972:637,

2. motionen 1972:838.

Stockholm den 14 mars 1972
På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvararande: herrar Brandt (s), Eriksson i Bäckmora (c), fru Holmqvist*
(s), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson
i Umeå (fp), Carlstein (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Westberg
i Hofors (s), Olof Johansson i Stockholm (c), Hörberg (fp), Söderström*
(m) och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Larsson i Umeå (fp), Nilsson i Trobro (m), Hörberg (fp) och
Söderström (m), vilka ansett

dels att utskottets yttrande fr. o. m. tredje stycket bort ha följande
lydelse:

”Sorn framhålls i motionerna anses vissa av arbetsgivaren tillhandahållna
särskilda arbetskläder utgöra en icke skattepliktig förmån, och
värdet av subventionerade arbetskläder av annat slag beskattas i allmänhet
inte heller. Det är givetvis otillfredsställande att inte alla arbetstagare
åtnjuter samma förmåner från arbetsgivarna, eftersom detta leder
till vissa orättvisor vid beskattningen. Denna fråga kan visserligen
lösas genom uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Utan att
den principen frångås, att kostnader för arbetskläder normalt skall anses
utgöra del av den skattskyldiges levnadskostnader, bör dock i de fall
kostnadsfrågan inte lösts avtalsvägen avdrag kunna medges vid taxeringen
då speciella omständigheter föreligger. Sådana omständigheter
skall anses föreligga då uppenbart onormalt stora extrakostnader för
särskilda arbetskläder uppstått på grund av arbetets art eller annan orsak.

SkU 1972:13

Hinder torde inte föreligga för riksskatteverket att inom ramen för gällande
lagstiftning meddela anvisningar om avdrag för onormala kostnader
av detta slag som den skattskyldige kan styrka.

Enligt utskottets mening bör riksskatteverket således utfärda anvisningar
angivande dels schablonregler för vad som är att anse som normala
kostnader för arbetskläder och dels exempel på sådana onormalt
stora extrakostnader för vilka avdragsrätt helt eller delvis bör medges vid
taxeringen.

Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna 1972:637
och 1972:838.”

dels att utskottet bort hemställa

”att riksdagen

A. med anledning av motionerna 1972:637 och 1972:838 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär att riksskatteverket får i uppdrag
att överväga nya anvisningar för kostnader för arbetskläder;

B. avslår

1. motionen 1972:637,

2. motionen 1972:838,

i den mån de inte kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt.”

Särskilt yttrande

av herrar Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c) och Olof Johansson
i Stockholm (c), vilka anfört följande:

”Den i motionerna behandlade frågan bör kunna lösas genom uppgörelser
mellan parterna på arbetsmarknaden. I den mån särskilt stora
kostnader uppstår för arbetskläder, för vilka den skattskyldige inte
erhåller kompensation av arbetsgivaren, bör yrkandena om avdrag vid
taxeringen för sådana kostnader bli föremål för en mer generös prövning
av beskattningsmyndigheterna än för närvarande. Frågan bör kunna lösas
inom ramen för gällande bestämmelser och påkallar därför ingen ändring
av lagstiftningen.”

lÄaP