Skattebrott
Betänkande 1995/96:JuU23
Justitieutskottets betänkande
1995/96:JUU23
Skattebrott
Innehåll
1995/96 JuU23
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i skattebrottslagen och andra lagar på skatteområdet. Ändringarna syftar till att göra regleringen om skattebrott mer enhetlig och sammanhållen. Skattebrottslagens tillämpningsområde föreslås utvidgat så att lagen kommer att omfatta i stort sett samtliga straffbestämmelser som finns på skatteområdet. Skattebrottslagen föreslås bli generellt tillämplig på alla skatter. Lagen skall även tillämpas på vissa avgifter om detta särskilt föreskrivs. Vidare föreslås att skattebedrägeribrottet får en ny brottsbeteckning och benämns skattebrott. Skattebrottet föreslås konstrueras som ett farebrott med ett enhetligt subjektivt rekvisit. Det föreslås också bl.a. att den kriminalisering som i dag regleras i uppbördslagen, lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter samt vissa andra författningar på skatte- och avgiftsområdet överförs till skattebrottslagen under benämningarna skattebetalningsbrott och skatteredovisningsbrott. Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Till betänkandet har fogats fyra reservationer (m), (c), (fp) och (v).
Propositionen
I proposition 1995/96:170 har regeringen (Finansdepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1995:1669) om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
2. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
3. lag om ändring i brottsbalken,
4. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
5. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
6. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
7. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
8. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
9. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
10. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),
11. lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343),
12. lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
13. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
14. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,
15. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,
16. lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327),
17. lag om ändring i lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska fordon,
18. lag om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.,
19. lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion,
20. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster,
21. lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskontomedel m.m.,
22. lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta,
23. lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.,
24. lag om ändring i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område,
25. lag om ändring i lagen (1993:672) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus,
26. lag om ändring i lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter,
27. lag om ändring i lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,
28. lag om ändring i lagen (1995:1670) om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.,
29. lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter,
30. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter.
Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
I ärendet har inhämtats yttrande från skatteutskottet, se bilaga 2.
Motionerna
1995/96:Ju23 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av skattebrottslagen avseende effekterna av de förkortade momsredovisningstiderna för småföretagare.
1995/96:Ju24 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen beslutar att 4 § skattebrottslagen (1971:69) skall ges följande lydelse: Om brott som avses i 2 § är att anse som grovt, döms för grovt skattebrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska handlingar, osanna handlingar eller vilseledande bokföring eller om förfarandet ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av synnerligen farlig art.
1995/96:Ju25 av Eskil Erlandsson och Rolf Kenneryd (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avkriminalisera ringa förseelse och i stället ersätta det med administrativa avgifter.
1995/96:Ju26 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till lagstiftning i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Bakgrund
Regeringen tillsatte i februari 1993 en utredning, 1993 års skattebrottsutredning (dir. 1993:23), med uppgift att göra en översyn av skattebrottslagen m.m. Utredningen avlämnade i mars 1995 delbetänkandet (SOU 1995:10) Översyn av skattebrottslagen, som har remissbehandlats. I propositionen tar regeringen upp de förslag som utredningen har presenterat. Regeringen behandlar i propositionen också de förslag som redovisats i en inom Finansdepartementet upprättad promemoria (dnr Fi95/2388) Ny lagteknisk utformning av de paragrafer som anger tillämpningsområdet för lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter samt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Även promemorian har remissbehandlats. Regeringen tar slutligen upp en hemställan från Riksskatteverket om ändring i utsökningsbalken (dnr Fi95/7094), som också den har remissbehandlats.
Gällande rätt
Den övergripande författningen på skattebrottsområdet är skattebrottslagen (1971:69), som trädde i kraft den 1 januari 1972. Skattebrottslagen upptar ett antal olika brottsformer.
Det centrala skattebrottet är skattebedrägeri, som förekommer i tre olika varianter: aktivt brott, passivt brott och skattebedrägeri vid förenklad självdeklaration. Straffet är vid samtliga brottsformer fängelse i högst två år.
För s.k. aktivt skattebedrägeri döms enligt 2 § första stycket skattebrottslagen den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift uppsåtligen avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder att skatt eller avgift inte påförs eller påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp.
Skattebedrägeribrottet är konstruerat som ett effektbrott och det aktiva brottet fullbordas i och med att skattemyndigheten fattat ett felaktigt beslut till nackdel för det allmänna. Med beslut skall därvid enligt lagmotiven förstås själva debiterings- eller krediteringsbeslutet och alltså inte det materiella avgörandet av skattefrågan.
För att ansvar skall kunna inträda vid lämnande av oriktig uppgift krävs att uppgiftslämnaren haft till uppsåt att skatt skall undandras. S.k. eventuellt uppsåt är tillräckligt för ansvar. Detta innebär att det t.ex. inte är nödvändigt att uppgiftslämnaren med säkerhet vet att uppgiften är oriktig. Det räcker att han inser att detta är möjligt och att full visshet om uppgiftens oriktighet inte skulle ha avhållit honom från att lämna den.
Den andra formen av skattebedrägeri, s.k. passivt skattebedrägeri, regleras i 2 § andra stycket. För skattebedrägeri döms således även den som med avsikt att skatt eller avgift inte skall påföras eller skall påföras med för lågt belopp underlåter att avge deklaration eller därmed jämförlig handling och därigenom föranleder att han eller den han företräder inte påförs skatt eller avgift eller påförs skatt eller avgift med för lågt belopp.
Till skillnad från det aktiva skattebedrägeriet fordras för ansvar för passivt skattebedrägeri att den skattskyldige underlåtit att deklarera med avsikt att undandra skatt, s.k. direkt uppsåt.
Den tredje formen av skattebedrägeri begås av den som, med avsikt att skatt inte skall påföras eller skall påföras med för lågt belopp, överenskommer med sin arbetsgivare, eller annan som är skyldig att utan föreläggande lämna kontrolluppgift, att denne skall underlåta att fullgöra sin uppgiftsskyldighet och därigenom föranleder att skatt på grundval av förenklad självdeklaration inte påförs eller påförs honom med för lågt belopp.
Försök till skattebedrägeri är straffbelagt enligt 6 § skattebrottslagen.
Om ett skattebedrägeri är att anse som ringa döms enligt 3 § skattebrottslagen för skatteförseelse till böter. Vid bedömningen av om ett skattebedrägeri är att anse som ringa skall samtliga objektiva omständigheter beaktas. Av avgörande betydelse är i praxis storleken av den undandragna skatten. Åtal för skatteförseelse får enligt 13 § skattebrottslagen inte väckas med mindre det är påkallat av särskilda skäl. Försök till skatteförseelse är inte kriminaliserat.
Grovt skattebedrägeri bestraffas enligt 4 § skattebrottslagen med fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Liksom när det gäller skatteförseelse skall samtliga objektiva omständigheter beaktas vid bedömningen om ett skattebedrägeri är att anse som grovt. I lagtexten nämns som exempel på sådana omständigheter att brottet rört mycket betydande belopp eller eljest varit av synnerligen farlig art. Vad beträffar beloppsgränsen har i praxis undandragna skattebelopp upp emot tio basbelopp bedömts som icke grovt brott.
Försök till grovt skatteberägeri är straffbelagt enligt 6 § skattebrottslagen.
Den culpösa eller oaktsamma motsvarigheten till aktivt skattebedrägeri och försök därtill är vårdslös skatteuppgift. Straffet för detta brott är enligt 5 § skattebrottslagen böter eller fängelse i högst två år. Till skillnad från skattebedrägeri är vårdslöshetsbrottet konstruerat som ett farebrott. För fullbordat brott är det således tillräckligt att det förelegat en fara för att det resultat som utgör rekvisit vid aktivt skattebedrägeri skall inträffa eller, annorlunda uttryckt, att myndigheten med ledning av den oriktiga uppgiften fattar ett felaktigt skattebeslut till nackdel för det allmänna. För att ansvar för vårdslös skatteuppgift skall inträda erfordras vidare att gärningen avsett ett betydande belopp. I praxis har gränsen satts vid ungefär ett basbelopp.
Enligt 7 § skattebrottslagen döms den för oredlig uppbördsredovisning som uppsåtligen underlåter att till uppbördsmyndigheten avge föreskriven handling avseende redovisning av skatt eller avgift, som innehållits för annan, eller avger en sådan handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att innehållen skatt eller avgift med orätt belopp påförs den uppgiftsskyldige eller tillgodoräknas annan. Straffet är fängelse i högst ett år. Uppbördsredovisningsbrotten har en aktiv och en passiv form. Gemensamt för de båda formerna är att gärningen skall föranleda fara för den angivna effekten.
Uppbördsredovisningsbrott som är ringa bedöms enligt 8 § skattebrottslagen som bristande uppbördsredovisning, för vilket påföljden är böter. Till den lindrigare formen hänförs i första hand gärningar som rör mindre skatte- eller avgiftsbelopp. Gränsen för när åtal väcks torde i praxis ligga någonstans omkring ett basbelopp. Liksom beträffande skatteförseelse gäller enligt 13 § skattebrottslagen att åtal får ske endast om det är påkallat av särskilda skäl.
Om ett uppbördsredovisningsbrott begås av grov oaktsamhet döms enligt 9 § skattebrottslagen för vårdslös uppbördsredovisning till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall inte dömas till ansvar för vårdslös uppbördsredovisning. Vid bedömningen av om en gärning är att anse som ringa skall samma överväganden göras som vid avgörandet om ett uppsåtligt brott är att bedöma som bristande uppbördsredovisning. I praxis torde gränsen för när åtal väcks emellertid ligga något högre, omkring två basbelopp.
För försvårande av skattekontroll döms enligt 10 § första stycket skattebrottslagen den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga, och därigenom allvarligt försvårar myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift. Straffet är böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader eller högst fyra år. Ansvar för försvårande av skattekontroll skall enligt 10 § andra stycket skattebrottslagen inte ådömas om gärningen är att bedöma som ringa. Enligt 10 § tredje stycket skattebrottslagen är brottet subsidiärt till bl.a. bokföringsbrott i 11 kap. 5 § brottsbalken (BrB).
Här skall också nämnas att det i 12 § skattebrottslagen finns en bestämmelse om frivillig rättelse som innebär att den som frivilligt vidtar åtgärd som leder till att skatt eller avgift kan påföras eller tillgodoräknas med rätt belopp går fri från ansvar. Vidare bör nämnas att det i 14 § skattebrottslagen finns särskilda bestämmelser om preskription för skattebrott.
Straffbestämmelser på skatteområdet finns inte bara i skattebrottslagen, utan också i ett antal andra författningar, bl.a. i uppbördslagen (1953:272), mervärdesskattelagen (1994:200), lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, kupongskattelagen (1970:624), fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och fordonsskattelagen (1988:327).
Vid sidan av de straffrättsliga sanktionerna finns även administrativa sanktioner av ekonomisk art. Bestämmelser om skatte- och avgiftstillägg samt om förseningsavgifter finns bl.a. i taxeringslagen (1990:324), lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, mervärdesskattelagen (1994:200), fordonsskattelagen (1988:327) samt på punktskatteområdet.
Utskottet återkommer i det följande närmare till bestämmelserna om skattebedrägeri, skatteförseelse och grovt skattebedrägeri. För en närmare redogörelse för övriga här påtalade straffbestämmelser m.m., se propositionen s. 60 f.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att regleringen om skattebrott görs mer enhetlig och sammanhållen. Skattebrottslagens tillämpningsområde föreslås utvidgas så att lagen kommer att omfatta i stort sett samtliga straffbestämmelser som återfinns på skatteområdet. Skattebrottslagen blir därmed generellt tillämplig på alla skatter. Lagen föreslås tillämpad även på vissa avgifter om detta särskilt föreskrivs.
Skattebedrägeribrottet föreslås få en ny brottsbeteckning och skall benämnas skattebrott. Skattebrottet föreslås konstrueras som ett farebrott med ett enhetligt subjektivt rekvisit. Den kriminalisering som i dag regleras i uppbördslagen, lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter samt vissa andra författningar på skatte- och avgiftsområdet föreslås bli överförd till skattebrottslagen under benämningarna skattebetalningsbrott och skatteredovisningsbrott.
De bestämmelser som anger vilka författningar lagen om förmånsberättigade skattefordringar m.m. och lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter skall vara tillämpliga på föreslås ändrade i enlighet med förslaget till ändring i skattebrottslagen.
I propositionen föreslås också att indrivning hos en handelsbolagsdelägare för ett handelsbolags skuld avseende skatt eller avgift skall få ske i samma ordning som gäller för skatten eller avgiften, dvs. som allmänt mål.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
Skattebrottet
Regeringens förslag
Den grundläggande skattebrottsbestämmelsen återfinns som framgått ovan i 2 § skattebrottslagen, där det stadgas att den som uppsåtligen lämnar en oriktig uppgift eller underlåter att lämna deklaration eller liknande handling som leder till att skatt påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp döms för skattebedrägeri till fängelse i högst två år.
I propositionen (s. 88 f) föreslår regeringen att skattebedrägeribrottet får en ny brottsbeteckning och i fortsättningen benämns skattebrott. Brottet föreslås omfatta också förfaranden som i dag bedöms som uppbördsbrott.
Skattebrottet konstrueras enligt förslaget som ett farebrott. Ett skattebrott fullbordas när en oriktig uppgift uppsåtligen lämnas till myndighet eller när en föreskriven uppgiftsskyldighet uppsåtligen åsidosätts om detta ger upphov till fara för att skatt eller avgift skall undandras det allmänna.
Regeringsförslaget innebär i övrigt att kravet på direkt uppsåt till skatteundandragande slopas för den passiva formen för skattebrott. Det subjektiva rekvisitet blir därmed enhetligt för skattebrottet och kommer att omfatta samtliga uppsåtsformer. Det s.k. specialsubjektet slopas för passivt skattebrott, vilket innebär att skatteeffekten inte längre behöver ha gynnat den skattskyldige själv eller någon som han företräder, utan kan ha gynnat vem som helst. Begreppet handling föreslås bli ersatt med ett krav på att uppgifter skall ha lämnats på annat sätt än muntligen för att föranleda straffansvar. Regeringens förslag innebär vidare att invändning om kvittning i skattebrottmål i princip inte bör tillmätas någon betydelse vid ansvarsbedömningen. Avslutningsvis i denna del leder övergången till farerekvisit till att kriminaliseringen av försök till skattebrott slopas.
Bakgrund
Genom åren har olika synpunkter anlagts på frågan om effekt- eller farerekvisit bör användas i skattebrottslagstiftningen. Enligt bestämmelserna i den lag som föregick skattebrottslagen, skattestrafflagen (1943:13), gällde beträffande de centrala brotten - falskdeklaration och vårdslös deklaration - att ett brott ansågs fullbordat så snart en handling med en oriktig uppgift inkommit till beskattningsmyndigheten. Att den osanna eller ofullständiga uppgiften medfört ett felaktigt skattebeslut fordrades alltså inte för att ansvar för falskdeklaration eller vårdslös deklaration skulle kunna utkrävas. Det var tillräckligt att uppgiften varit ägnad att leda till för låg skatt för den deklarationsskyldige eller någon som han företrädde. Ett deklarationsbrott kunde vidare begås endast genom att en oriktig uppgift lämnades i en formbunden handling, en deklaration eller däremot svarande skriftlig försäkran. Gärningsbeskrivningarna var utformade efter samma principer som sanningsbrotten osann eller vårdslös försäkran i 15 kap. 10 § BrB. Underlåtenhet att lämna självdeklaration bestraffades inte i skattestrafflagen utan försummelser av detta slag sanktionerades med penningböter enligt 120 § taxeringslagen (1956:623).
Även den utredning som år 1965 tillsattes för att se över skattestrafflagstiftningen, Skattestrafflagutredningen, utformade i sitt betänkande (SOU 1969:42) brottsbeskrivningarna med sanningsbrotten i BrB som förebild. Utredningen föreslog dock att det brottsliga förfarandet inte skulle begränsas till lämnandet av osanna eller ofullständiga uppgifter i en skriftlig formbunden handling. Alla oriktiga uppgifter, såväl skriftliga som muntliga, vilka lämnades till en myndighet och innebar fara för att skatt eller avgift skulle komma att undandras det allmänna skulle i princip kunna medföra straffansvar. Det straffbara området föreslogs vidare utvidgat så att vissa former av deklarationsförsummelse skulle kunna bestraffas som centralt skattebrott.
I den proposition (1971:10) som utarbetades på grund av Skattestrafflagsutredningens förslag kom emellertid de centrala skattebedrägeribrotten att utformas som ett effektbrott. Departementschefen anförde (prop. s. 229) att brotten närmast är att uppfatta som en typ av förmögenhetsbrott och att straffbestämmelserna därför i första hand bör ta sikte på att skydda det allmänna mot den förmögenhetsskada som kan uppstå om skatten eller avgiften blir för lågt beräknad och orsaken är att söka i att någon lämnat oriktig uppgift till ledning för beslutet. I sammanhanget anmärkte departementschefen att vilseledandet utgör ett karaktäristiskt drag vid brott av bedrägerityp och att utredningens förslag till brottskonstruktion skulle innebära att ansvar för fullbordat brott kunde utkrävas även om något vilseledande inte kom till stånd. Brottskonstruktionen av skattebedrägeri borde utformas med beaktande främst av praktiska synpunkter. Med hänsyn till den utvidgning av det straffbara området som förslaget innebar, borde skattebedrägeribrottet utformas som ett effektbrott.
Något motsvarande resonemang fördes emellertid inte då det gällde det oaktsamma skattebrottet, benämnt vårdslös skatteuppgift, vilket i enlighet med Skattestrafflagsutredningens förslag kom att utformas med ett farerekvisit. Skattestrafflagsutredningen framhöll i denna del att en konstruktion med effektrekvisit för oaktsamhetsfallen skulle innebära att en oriktig uppgift som upptäcktes under taxeringsförfarandet inte skulle kunna bestraffas. Gärningen skulle inte anses fullbordad eftersom uppgiften inte föranlett något oriktigt skattebeslut, och att straffa oaktsamt försök syntes logiskt otänkbart. Om den oriktiga uppgiften av någon anledning förbigick den ordinarie granskningen och upptäcktes först därefter skulle ansvar däremot kunna utkrävas. Effektiviteten och noggrannheten i skattemyndighetens granskningsarbete skulle med en sådan konstruktion bli av avgörande betydelse för straffbarheten.
Även brotten mot uppgiftsskyldighet i uppbördssammanhang har konstruerats som farebrott i skattebrottslagen. Också här tycks lämplighetssynpunkter ha varit utslagsgivande för valet mellan ett effektrekvisit och ett farerekvisit.
Skattebrottsutredningen har föreslagit att skattebrottet skall konstrueras som ett farebrott och har lagt fram ett förslag till ny lydelse av 2 § skattebrottslagen i enlighet härmed. Propositionens lagförslag överensstämmer i denna del med utredningens.
Regeringen anför i propositionen (s. 93 f) bl.a. att förfarandereglernas utformning på skatteområdet med nuvarande ordning är helt avgörande för bedömningen av om ett skattebrott är fullbordat eller inte. Det kan enligt regeringen vara svårt att från rationella utgångspunkter försvara en ordning som innebär att förfarandereglerna i så hög grad styr om ett skattebrott är fullbordat eller har stannat på försöksstadiet, särskilt som detta innebär omotiverade skillnader mellan olika skatteslag. Att brottet kan betraktas som fullbordat i och med att en oriktig uppgift har lämnats till beskattningsmyndigheten torde enligt regeringen överensstämma med ett naturligt betraktelsesätt och motsvarar dessutom bättre vad som gäller för jämförbar traditionell brottslighet. Regeringen framhåller också att den nuvarande ordningen får konsekvenser i preskriptionshänseende som knappast framstår som sakligt motiverade och dessutom kan vålla tillämpningssvårigheter.
Som ett ytterligare argument för en omkonstruktion av det centrala skattebrottet framhåller regeringen de konsekvenser som formerna för skattekon trollen kan få med den nu gällande ordningen. Med den konstruktion brottet har i dag bedöms en oriktighet i en självdeklaration som upptäcks under taxeringsåret som försöksbrott - med en lindrigare straffskala - medan brottet om det avslöjas först på ett senare stadium anses som fullbordat. Det förhållandet att brottet bedöms olika beroende på när en oriktig uppgift upptäcks kan vara svårt att motivera. Eftersom försök till skatteförseelse är straffritt kan emellertid, påpekar regeringen, tidpunkten för upptäckt vara av betydelse även för själva frågan om straffbarhet.
Regeringen anser vidare att de konsekvenser som enligt gällande ordning kan bli följden av skattekontrollens inriktning i det särskilda fallet är otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det är enligt regeringen också svårt att rationellt motivera den konsekvens av dagens system som består i att en lindrigare straffskala gäller för ett brott som har stannat på försöksstadiet beroende på att inget debiterings- eller krediteringsbeslut har hunnit fattas före lagföringen. Den skattskyldige har ju i denna situation gjort allt som från hans sida fordras för att brottet skall vara fullbordat.
Det finns således enligt regeringen beaktansvärda skäl för en omkonstruktion av skattebrottet till farebrott.
Skattebrottsutredningen har i fråga om farerekvisitet uttalat att det för att ansvar skall kunna komma i fråga krävs att det förelegat en konkret fara för skatteundandragande. Farerekvisitet skulle enligt utredningen få samma innebörd som i dag gäller för motsvarande rekvisit i 5 § skattebrottslagen angående vårdslös skatteuppgift.
Skattebrottsutredningen har redovisat tre fall enligt vilket fara inte bör anses föreligga. Ett fall är när det är praktiskt taget uteslutet att en oriktig uppgift undgår upptäckt, t.ex. när det gäller uppgifter som skattemyndigheten har tillgång till genom register som förs av någon annan myndighet. Ett annat fall är om en uppgift är oklar eller tvivelaktig och därför borde ha föranlett en närmare granskning av myndigheten. Slutligen bör enligt utredningen fara inte anses föreligga om en felaktighet är av sådant slag att den bort avslöjas vid en med normal omsorg företagen granskning enligt föreskrivna rutiner.
När det gäller den närmare innebörden av farerekvisitet har regeringen en något annorlunda uppfattning än Skattebrottsutredningen. Regeringen hänvisar i propositionen (s. 95) inledningsvis till innebörden av farerekvisitet beträffande vårdslös skatteuppgift enligt 5 § skattebrottslagen. Regeringen konstaterar att det i propositionen till skattebrottslagen (prop. 1971:10 s. 255) härvid uttalades att åklagaren måste göra sannolikt att förhållandena i det enskilda fallet varit sådana att det förelegat en beaktansvärd risk för att skatt eller avgift skulle påföras med ett för lågt belopp. Det borde för ansvar vara tillräckligt att felet sannolikt inte skulle upptäckas vid en med normal omsorg företagen rutinmässig granskning. Därvid angavs den redovisningsmetod som skall användas av den redovisningsskyldige, kontrollapparatens utformning, granskningstidens längd och andra liknande faktorer vara av avgörande betydelse vid farebedömningen. En oriktig uppgift som kan avslöjas endast vid en genomgång av bokföring och andra räkenskaper skulle enligt departementschefen så gott som undantagslöst anses innebära fara i lagrummets mening.
Enligt regeringen bör utgångspunkten för innebörden av farerekvisitet även framdeles vara att det för ansvar är tillräckligt att felet sannolikt inte skulle upptäckas vid den normala rutinmässiga kontrollen. Kontrollsystemets uppbyggnad och funktionssätt blir därmed av avgörande betydelse för farerekvisitets innehåll.
Regeringen redogör i propositionen för förfarandet vid den rutinmässiga skattekontrollen. Det anförs att kontrollen av självdeklarationer går till så att alla deklarationsuppgifter registreras på data efter en kontroll som endast görs för att kunna registrera uppgiften. Genom samkörning av deklarationsuppgifter med övriga i skatteregistret tillgängliga uppgifter sorteras befarade felaktigheter ut och beräknas olika nyckeltal som kan ge anledning till särskild kontroll. Den rutinmässiga kontrollen är således numera en maskinell kontroll. Någon manuell kontroll av hela deklarationsmaterialet sker inte längre.
På löntagarbeskattningens område finns ett omfattande system med obligatoriska kontrolluppgifter, dvs. de skall lämnas utan föreläggande av skattemyndigheten. Således skall uppgifter lämnas om bl.a. inkomster av tjänst, ränteintäkter och ränteutgifter samt reavinst respektive reaförlust vid avyttring av andel i värdepappersfonder. Vid avyttring av andra värdepapper skall kontrolluppgift lämnas om försäljningslikviden. Det förenklade deklarationssystem som tillämpas fr.o.m. 1995 års taxering innebär att deklarationsblanketterna förtrycks med uppgifter från kontrolluppgifterna som direkt kan läggas till grund för beskattning. Utrymmet för skatteundandragande är således vad gäller uppgifter som omfattas av den obligatoriska kontrolluppgiftsskyldigheten begränsat till de fall en oriktig kontrolluppgift lämnats eller kontrolluppgift inte alls lämnats och den skattskyldige inte genom en s.k. tilläggsuppgift rättat felet.
Vad slutligen gäller mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och punktskatter innebär systemet med s.k. automatiska beslut att deklarationer först efter skattebeslutet kan komma att maskinellt sorteras ut för kontroll. Beskatt ningsmyndigheten har därför inte möjlighet att före skattebeslutet reagera ens för en fullständigt apart uppgift.
Den nu beskrivna uppbyggnaden av den rutinmässiga skattekontrollen gör enligt regeringen att man inte, på det sätt utredningen föreslagit, kan anse att fara inte föreligger om en uppgift är oklar eller tvivelaktig och därför borde ha föranlett en närmare granskning från myndigheten. Fara kan enligt regeringen tvärtom ofta föreligga även i de fall en uppgift i och för sig är oklar eller tvivelaktig. Regeringen anser inte heller att man, som utredningen antagit, kan utgå från att det praktiskt taget är uteslutet att en oriktig uppgift undgår upptäckt om den framgår vid kontroll mot register som skattemyndigheten har tillgång till men som förs av andra myndigheter. Regeringen hänvisar här till att Riksskatteverket i sitt remissyttrande över utredningens betänkande påpekat att uppgifter som inte tillförs skatteregistret inte automatiskt är tillgängliga för skattemyndigheten och inte kan användas för urvalskontroll.
Det sagda innebär enligt regeringen att farerekvisitet med den uppbyggnad skattekontrollen numera har får en tämligen vidsträckt innebörd.
Sammanfattningsvis anser regeringen att övervägande skäl talar för att skattebrottet omkonstrueras till ett farebrott. Därigenom vinner bestämmelsen i sakligt och pedagogiskt hänseende, och den blir dessutom enklare att tillämpa. Vidare uppnås enligt regeringen den betydande fördelen att kongruens erhålls mellan det uppsåtliga och det vårdslösa skattebrottet; det sistnämnda brottet är som framgått utformat med ett farerekvisit. Regeringen framhåller vidare att det inte längre kommer att finnas någon formell koppling mellan skatteinstansernas och den allmänna domstolens bedömning. Till detta kommer enligt regeringen att man ökar förutsättningarna för att åstadkomma en enhetlig reglering på skattebrottsområdet, eftersom vissa specialstraffrättsliga brottskonstruktioner alltjämt är utformade enligt principerna för farebrott. Brottet bör enligt regeringen anses fullbordat när en föreskriven uppgiftsskyldighet åsidosätts med uppsåt att skatt skall undandras det allmänna om fara för skatteundandragande uppkommer. I princip alla oriktiga uppgifter som lämnas annat än muntligen och som är relevanta för beskattningsbeslutet kan innebära att fara föreligger. Motsvarande gäller underlåtelse att lämna föreskrivna uppgifter. Beträffande uppenbart orimliga yrkanden framhåller regeringen att om det inte framstår som sannolikt att dessa uppgifter lämnats med uppsåt att skatt skall undandras det allmänna är skattebrott uteslutet redan på denna grund. Även vid tillämpning av bestämmelserna i 5 § skattebrottslagen om vårdslös skatteuppgift bör farebegreppet tolkas på sätt som nu sagts, anser regeringen.
Motionen
I motion Ju26 (m) yrkas att propositionen avslås och att riksdagen uppdrar åt regeringen att återkomma med ett nytt förslag när farebrottets konsekvenser har analyserats. Motionärerna pekar på att farerekvisitet är beroende av hur skattekontrollen är utformad, något som dessutom ligger utom den skattskyldiges kontroll. Det kan därför bli svårt att tillämpa rekvisitet. Motionärerna vänder sig också mot att regeringen i propositionen ger farerekvisitet en vidare tolkning än vad som framgår av Skattebrottsutredningens betänkande utan att föreslå någon motsvarande ändring av utredningens förslag till lagtext i denna del. Lagstiftningens syfte skall enligt motionärerna framgå av tydliga bestämmelser och inte genom att regeringen vid sidan av lagen uttalar sig om hur den bör tillämpas.
Skatteutskottet
Skatteutskottet anför i sitt yttrande att man bör undvika att uppsåtliga undandraganden som gäller stora belopp eller som av annan anledning framstår som straffvärda undgår kriminalisering med hänvisning till att de hade bort upptäckas av skattemyndigheterna. Utgångspunkten för farerekvisitet bör därför som regeringen framhåller vara den faktiska risken för ett skattebortfall. Det kan vidare enligt utskottet påpekas att övergången till farebrott inte innebär någon egentlig ändring av fullbordanstidpunkten på de områden där automatiska skattebeslut tillämpas. Utskottet instämmer med det anförda i regeringens ställningstaganden och tillstyrker den av regeringen föreslagna utformningen av farerekvisitet. Utskottet avstyrker således motion Ju26 om avslag på propositionen i dess helhet på nu aktuell grund.
Justitieutskottet
Justitieutskottet anser för sin del att skattebrottet bör omkonstrueras till ett farebrott, och utskottet instämmer i vad som anförts härom av regeringen och skatteutskottet. Utskottet vill särskilt framhålla att förslaget i denna del är ägnat att förenkla lagtillämpningen och öka förutsägbarheten vid skattebrottslighet. Utskottet ser det också som en betydande fördel att bedömningen av när en gärning skall anses som fullbordad med regeringens förslag sker med samma utgångspunkt oavsett om det är fråga om ett uppsåtligt eller vårdslöst skattebrott.
Utskottet har inget att erinra mot vad regeringen anför om hur farerekvisitet bör tillämpas. I sammanhanget vill utskottet framhålla att det är naturligt att det i förarbetena till en så pass komplicerad och omfattande lagstiftning som den nu aktuella lämnas vissa anvisningar om tillämpningen. Detta ligger också i linje med svensk rättstradition. Utskottet vill här också påpeka att det i alla för utskottet kända rättssystem finns rättskällor vid sidan av lagstiftningen och principer för hur de olika rättskällorna förhåller sig till varandra och hur de skall tolkas.
Utskottet har inte heller i övrigt något att invända mot regeringens förslag beträffande skattebrottet.
Med det anförda tillstyrker utskottet i princip regeringens förslag till utformning av bestämmelsen om skattebrottet. Utskottet avstyrker således förslaget i motion Ju26 om avslag på propositionen och fortsatt beredningsarbete.
Utskottet återkommer nedan till regeringens förslag till ändring av bestämmelserna om skatteförseelse och grovt skattebedrägeri och till vissa andra frågor med anknytning till propositionen.
Skatteförseelse
I motion Ju25 (c) begärs att skattebedrägeri som är ringa skall avkriminaliseras och ersättas med avgifter där sådana i dag saknas.
Om ett skattebedrägeri är att bedöma som ringa skall enligt 3 § skattebrottslagen dömas för skatteförseelse till böter. Till skillnad från vad som gäller för de övriga formerna av skattebedrägeri är skatteförseelse inte straffbart på försöksstadiet. Vidare gäller enligt 13 § skattebrottslagen att åtal för brottet endast får väckas i de fall detta är påkallat av särskilda skäl.
Någon ändring föreslås inte i denna del.
När det gäller gränsdragningen mellan skattebedrägeri och skatteförseelse uttalades i propositionen till skattebrottslagen (prop. 1971:10 s. 250) att till kategorin ringa brott främst borde hänföras gärningar som rör mindre skatte- och avgiftsbelopp. Genom rättsfallet NJA 1984 s. 384 har gränsen mellan skattebedrägeri och skatteförseelse kommit att ligga vid ungefär tre fjärdedels basbelopp i de fall storleken av undandragen skatt är av avgörande betydelse för brottets rubricering.
Skattebrottsutredningen har föreslagit att straffbestämmelsen om skatteförseelse ges ett nytt innehåll som bl.a. innebär att det nuvarande ringa skattebrottet avkriminaliseras.
Regeringen anför i propositionen (s. 108 f) att det finns skäl att så långt möjligt fullfölja den tanke som låg till grund för förslaget till skattebrottslag, nämligen att överträdelser av mera ordningsmässig karaktär i första hand endast bör träffas av administrativa sanktioner. Denna princip går dock enligt regeringen inte att strikt upprätthålla, bl.a. på grund av att administrativa sanktioner saknas i ett flertal fall.
I sammanhanget erinrar regeringen om att den i propositionen föreslår att brottet oredlig uppbördsredovisning avskaffas som ett särskilt brott och att bestämmelsens materiella innehåll inarbetas i den grundläggande regeln om skattebrott. Om regeringens förslag i den delen godtas kommer således även de förseelser som i dag bestraffas som bristande uppbördsredovsining att falla under straffbudet för skatteförseelse.
Regeringen konstaterar att straffbestämmelser med enbart böter som påföljd förekommer på flera håll i skatte- och avgiftsförfattningarna. Det kan enligt regeringen visserligen ifrågasättas om gärningar med ett så lågt straffvärde över huvud taget bör vara kriminaliserade när det, som på skatteområdet, förekommer ett administrativt sanktionssystem vid sidan om det straffrättsliga. I många fall är enligt regeringen avgiftssanktioner också en tillräcklig samhällsreaktion på överträdelser av detta slag.
Av olika skäl har det enligt regeringen emellertid inte ansetts möjligt eller önskvärt att införa sanktionsavgifter på hela skatte- och avgiftsområdet. Regeringen pekar här på att några administrativa sanktioner för oriktiga uppgifter inte finns på exempelvis fastighetstaxeringsområdet eller när det gäller arvs- och gåvoskatt. Vidare gäller att administrativa avgifter endast kan drabba den skattskyldige och inte t.ex. ställföreträdaren för en juridisk person eller en omyndig. I dessa fall har det därför enligt regeringen ansetts befogat att vid sidan om avgiftssystemet straffbelägga regelöverträdelser med böter.
En viktigare invändning är enligt regeringen emellertid att det i många fall ändå kan komma att handla om betydande belopp. Regeringen framhåller, som tidigare nämnts, att den gräns mellan skattebedrägeri och skatteförseelse som kommit att tillämpas i praxis bestämts till tre fjärdedelar av skattebeloppet. Basbeloppet uppgick år 1995 till 35 700 kr. Det innebär, anför regeringen, att det undanhållna skattebeloppet för närvarande måste uppgå till 27 000 kr för att åtal för skattebedrägeri i praktiken skall kunna komma i fråga. Med en skattesats på 30 % för kapitalinkomster medför detta att en skattskyldig kan underlåta att redovisa t.ex. en reavinst på upp till 90 000 kr utan att detta skulle anses utgöra ett brott. Detta skulle enligt regeringen framstå som stötande och den preventiva verkan som ett åtal innebär skulle gå förlorad. Med hänvisning till det anförda har regeringen kommit till slutsatsen att ringa fall även fortsättningsvis bör vara kriminaliserat.
Regeringen anför att dess ställningstagande att ringa brott även fortsättningsvis bör vara kriminaliserat inte är avsett att innebära någon ändring av hittillsvarande praxis för vad som skall anses utgöra ringa brott. Regeringen är således inte heller beredd att genomföra Skattebrottsutredningens förslag om en utvidgning av bestämmelsen om skatteförseelse.
Skatteutskottet anför i sitt yttrande att det inte alltid är möjligt eller önskvärt att använda sig av administrativa påföljder på skatteområdet. Det finns därför ett behov av att behålla möjligheten till bötespåföljd vid ringa brott. Utskottet pekar också på att det, som regeringen anfört, kan framstå som stötande om uppsåtliga brott som rör stora belopp helt faller utanför kriminaliseringen. När det gäller frågan om att göra dndringar i det administrativa sanktionssystemet anser utskottet att Skattekontrollutredningens pågående arbete bör avvaktas. Med det anförda avstyrker skatteutskottet motionen och tillstyrker propositionen i denna del.
Justitieutskottet instämmer i denna bedömning. Även utskottet anser således att övervägande skäl talar för att behålla kriminaliseringen av skattebrott som är ringa. Inte heller i övrigt har utskottet några invändningar mot utformningen av straffbestämmelsen om skatteförseelse. Utskottet avstyrker motion Ju25 och tillstyrker propositionen i motsvarande del.
Grovt skattebrott
I motion Ju24 (v) föreslås att användandet av osanna handlingar skall tas med i uppräkningen av grunderna för när ett skattebrott skall bedömas som grovt.
Vid bedömningen av om ett skattebedrägeri är att anse som grovt skall, enligt 4 § skattebrottslagen, särskilt beaktas om brottet rört mycket betydande belopp eller eljest varit av synnerligen farlig art. Påföljden är fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Regeringen föreslår i propositionen (s. 110 f) att det vid bedömningen av om ett skattebrott är att anse som grovt införs som särskilda kvalifikationsgrunder - utöver den att gärningen rört mycket betydande belopp - att gärningsmannen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring eller att brottet ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning. Ändringen är inte avsedd att åstadkomma någon ändrad rättstillämpning utan innebär ett förtydligande.
I sammanhanget framhåller regeringen bl.a. att Högsta domstolen vid flera tillfällen haft att ta ställning till om ett skattebedrägeri varit att anse som grovt, och därvid givit till känna att avgörandet skall bygga på en bedömning av samtliga omständigheter i målet (se t.ex. NJA 1974 s. 194, 1979 s. 286, 1980 s. 359 II och 1987 s. 201).
Skattebrottsutredningen tog inte upp begagnandet av osanna handlingar bland rekvisiten för grovt brott. Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande framförde Riksåklagaren däremot att även begagnandet av osanna handlingar borde nämnas vid uppräkningen av vad som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Osanna handlingar är enligt Riksåklagaren vanligt förekommande i mål om skattebedrägeri.
Här kan kort något nämnas om skillnaden mellan falska och osanna handlingar. Med en falsk handling eller urkund avses i allmänhet ett bevismedel, sant eller osant, som helt eller delvis icke är framställt av den person, från vilket bevismedlet ger sken av att härröra. Förfalskningsåtgärden kan t.ex. bestå i att skriva en annan persons namnteckning eller att ändra en uppgift i ett dokument som utfärdats av någon annan (s.k. positiv materiell förfalskning). En osann handling eller urkund däremot kan sägas vara ett bevismedel med ett innehåll som ger sken av att bevisa något som inte överensstämmer med verkligheten. Ett typiskt fall är att någon i ett intyg lämnar en oriktig uppgift.
I remissen till Lagrådet föreslog regeringen att även begagnandet av osanna handlingar skulle ingå i uppräkningen i 4 § skattebrottslagen. Lagrådet konstaterade i anslutning härtill att förslaget innebar en avvikelse från utredningsbetänkandet. Det innebar också en skillnad gentemot bestämmelserna om grovt bedrägeri i 9 kap. 3 § BrB, där det bara talas om falsk handling. Enligt Lagrådets mening kunde det ifrågasättas, om man i den nu diskuterade paragrafen borde tala om osanna handlingar. Den föreslagna lagtexten kunde enligt Lagrådet läsas så, att varje användning av en osann handling, t.ex. inlämnandet av en oriktig självdeklaration, kunde kvalificera ett skattebrott som grovt, något som uppenbarligen inte var meningen. Lagrådet förordade därför att osanna handlingar fick utgå ur uppräkningen i lagrummet. Fall då någon begagnar sig av osanna handlingar, t.ex. oriktiga fakturor, på ett sätt som gör att gärningen vid en helhetsbedömning bör bedömas som grov, kunde enligt Lagrådet hänföras under 4 §, även om inte osanna handlingar nämns särskilt i lagtexten.
Regeringen gör i propositionen inte någon annan bedömning än Lagrådet.
Skatteutskottet har i denna del inte någon annan åsikt än den som redovisats av Lagrådet, och utskottet avstyrker motionsyrkandet och tillstyrker propositionens förslag.
Justitieutskottet har samma uppfattning. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju24 och tillstyrker propositionen i motsvarande del.
Redovisning av mervärdesskatt
Den 1 januari 1996 infördes nya regler för redovisning av mervärdesskatt som bl.a. innebar att tidpunkten för redovisning och betalning flyttades från den 5 i andra månaden efter redovisningsperioden till den 20 i första månaden efter redovisningsperioden. Ändringen gällde för skattskyldiga med ett beskattningsunderlag som beräknas överstiga 10 miljoner kronor (prop. 1995/96:19, SkU11, rskr. 16). I proposition 1995/96:198 har regeringen föreslagit att de nya redovisningsreglerna från den 1 juli 1996 bara skall gälla skattskyldiga vars beskattningsunderlag beräknas överstiga 40 miljoner kronor.
I motion Ju23 (fp) anförs att tillämpningen av skattebrottslagen bör följas upp med avseende på de nya reglerna för redovisning av mervärdesskatt. Enligt motionären ökar de nya bestämmelserna risken för att småföretagare av tidsbrist lämnar felaktiga redovisningar.
Liknande synpunkter som i motionen har under remissbehandlingen av Skattebrottsutredningens betänkande framförts av Svenska Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet och Lantbrukarnas Riksförbund (se prop. s. 113, 124 och 138).
I propositionen berörs inte särskilt frågan om de nya reglerna för redovisning av mervärdesskatt.
Skatteutskottet konstaterar i sitt yttrande att det under hösten 1995 behandlade och tillstyrkte förslaget om en omläggning av betalnings- och redovisningstiderna för mervärdesskatt. Enligt utskottet har motionären inte anfört något som föranleder utskottet att ändra sitt ställningstagande. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.
Justitieutskottet konstaterar att regeringen i en proposition nyligen har föreslagit en lagändring som innebär att de nya reglerna för redovisning och betalning av mervärdesskatt endast skall gälla skattskyldiga med ett beskattningsunderlag som överstiger 40 miljoner kronor. Därmed skulle en än större del av de mindre företagen komma att undantas från de ändrade redovisningsreglerna. Utskottet förutsätter i övrigt att regeringen följer tillämpningen av skattebrottslagstiftningen och återkommer till riksdagen med förslag till ändringar om så skulle vara nödvändigt. Det saknas anledning för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion Ju23. Motionen avstyrks.
Övrigt
I 14 § skattebrottslagen föreslås en särskild preskriptionsregel avseende brotten i 3 och 6-8 §§ i samma lag. Denna regel bör även gälla för brottet vårdslös skatteuppgift i lagens 5 §. Utskottet har beaktat detta i sin hemställan.
Vidare har utskottet uppmärksammats på att ändringar bör ske i riksdagens beslut med anledning av regeringens proposition om säkerhetsskydd (prop. 1995/96:129, JuU19, rskr. 232). Ändringarna bör ske på sätt som framgår av bilaga 3 till utskottets betänkande.
Utskottet har i övrigt ingenting att anföra med anledning av propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju26,
res. 1 (m)
2. beträffande skatteförseelse
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Ju25 antar regeringens förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) såvitt avser 3 §,
res. 2 (c)
3. beträffande grovt skattebrott
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Ju24 antar regeringens förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) såvitt avser 4 §,
res. 3 (v)
4. beträffande redovisning av mervärdesskatt
att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju23,
res. 4 (fp)
5. beträffande preskription
att riksdagen antar 14 § i regeringens förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) med den ändringen att orden 6-8 § ersätts med orden 5-8 §§,
6. beträffande skattebrottslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående,
7. beträffande säkerhetsskydd
att riksdagen
a) med upphävande av sitt tidigare beslut (1995/96:JuU19, rskr. 232) såvitt avser lagen om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1996:262) om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
b) med ändring av sitt tidigare beslut (1995/96:JuU19, rskr. 232) såvitt avser 22 § säkerhetsskyddslagen (1996:000) beslutar att lagrummet skall ha i bilaga 3 som Utskottets förslag betecknade lydelse,
8. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
1) lag om ändring i lagen (1995:1669) om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
2) lag om ändring i brottsbalken,
3) lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
4) lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
5) lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll uppgifter,
6) lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
7) lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8) lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
9) lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),
10) lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343),
11) lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
12) lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
13) lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,
14) lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,
15) lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327),
16) lag om ändring i lagen (1988:328) om fordonsskatt på utländska fordon,
17) lag om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.,
18) lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion,
19) lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster,
20) lag om ändring i lagen (1990:676) om skatt på ränta på skogskontomedel m.m.,
21) lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta,
22) lag om ändring i lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.,
23) lag om ändring i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område,
24) lag om ändring i lagen (1993:672) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus,
25) lag om ändring i lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter,
26) lag om ändring i lagen (1994:1920) om allmän löneavgift,
27) lag om ändring i lagen (1995:1670) om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.,
28) lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter,
29) lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter.
Stockholm den 21 maj 1996
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp) och Michael Stjernström (kds).
Reservationer
1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Maud Ekendahl (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med Justitieutskottet anser och slutar med fortsatt beredningsarbete bort ha följande lydelse:
Justitieutskottet kan på föreliggande underlag inte acceptera en konstruktion av skattebrottet med ett farerekvisit som innebär att det för ansvar är tillräckligt att en felaktig uppgift sannolikt inte skulle upptäckas vid den normala rutinmässiga skattekontrollen. Den rutinmässiga skattekontrollen är numera datoriserad, och någon manuell kontroll av hela deklarationsmaterialet förekommer inte längre. Med regeringens förslag kommer kontrollsystemets utformning att få avgörande betydelse för bedömningen av om en straffbar gärning föreligger. Denna bedömning är samtidigt beroende av omständigheter som ligger helt utanför den skattskyldiges kontroll. Enligt utskottets bedömning kan farerekvisitet såsom det utformats i propositionen komma att medföra betydande tillämpningssvårigheter. Det leder också till en betydande utvidgning av det straffbara området. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att förslaget i denna del blir föremål för närmare analys i syfte att klargöra vilka effekter som kan komma att uppstå om det genomförs.
Utskottet vänder sig också mot det sätt på vilket regeringen nu önskar lagstifta. Regeringens förslag till straffbestämmelse om skattebrott är detsamma som har lagts fram av Skattebrottsutredningen. Regeringen har emellertid en annan syn än utredningen på hur farerekvisitet i den nya bestämmelsen skall tolkas. Lagtexten kan alltså tolkas på olika sätt, och regeringen förutsätter att dess tolkning skall vara vägledande för domstolarna. Här är att märka att propositionen endast utgör ett av flera lagförarbeten som kan användas vid lagtolkningen. Förfarandet är därför olämpligt - skillnaden i tolkning hade bort komma till uttryck i lagtexten.
Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringens förslag måste bli föremål för ytterligare beredning i de avseenden som här angivits och att propositionen därför bör avslås av riksdagen. Det ankommer på regeringen att ge direktiv för det fortsatta utredningsarbetet.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju26 dels avslår proposition 1995/96:170, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Skatteförseelse (mom. 2)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med Justitieutskottet instämmer och slutar med motsvarande del bort ha följande lydelse:
Utskottet har den principiella uppfattningen att kriminalisering som en metod för att söka hindra överträdelser av olika normer i samhället bör användas med försiktighet. Skattebrott i form av skatteförseelse är enligt utskottets mening en överträdelse av mera ordningsmässig karaktär som - i likhet med vad som anförts av flertalet remissinstanser - bör avkriminaliseras och i stället beivras med hjälp av administrativa sanktioner. Skatteförseelser av mera allvarligt slag bör dock i stället kunna bedömas som skattebrott av normalgraden. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett förslag som beaktar vad utskottet nu har anfört. Det anförda bör riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju25 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande skatteförseelse
att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om ändring i skattebrottslagen såvitt avser 3 §, dels med anledning av motion 1995/96:Ju25 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Grovt skattebrott (mom. 3)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med Justitieutskottet har och slutar med motsvarande del bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att osanna handlingar är vanligt förekommande i mål om skattebedrägeri. Utskottet anser därför i likhet med Riksåklagaren att osanna handlingar bör nämnas i uppräkningen av vad som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett skattebrott är grovt. I sammanhanget vill utskottet framhålla att den föreslagna ändringen skall ses som ett förtydligande och inte tolkas på det sättet att varje användning av en osann handling, t.ex. inlämnandet av en felaktig självdeklaration, skall leda till att skattebrottet bedöms som grovt.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande grovt skattebrott
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju24 antar 4 § i regeringens förslag till lag om ändring i skattebrottslagen med den ändringen att paragrafen erhåller följande lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
4 § Om brott som avses i 2 § är att anse som grovt, döms för grovt skattebrott till fängelse, lägst 6 månader och högst 6 år. Vid bedömande om Vid bedömande om brottet är grovt brottet är grovt skall särskilt skall särskilt beaktas om det rört beaktas om det rört mycket betydande mycket betydande belopp, om belopp, om gärningsmannen gärningsmannen använt falska använt falska handlingar eller handlingar, osanna vilseledande handlingar eller bokföring eller om vilseledande förfarandet ingått bokföring eller om som ett led i en förfarandet ingått brottslighet som som ett led i en utövats brottslighet som systematiskt eller utövats i större omfattning systematiskt eller eller i annat fall i större omfattning varit av eller i annat fall synnerligen farlig varit av art. synnerligen farlig art.
4. Redovisning av mervärdesskatt (mom. 4)
Siw Persson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med Justitieutskottet konstaterar och slutar med Motionen avstyrks bort ha följande lydelse:
Riksdagens beslut om kraftigt förkortad tid för redovisning och betalning av mervärdesskatt ökar risken för att näringsidkare på grund av arbetsanhopning och tidsbrist skall göra sig skyldiga till felaktigheter i redovisningsförfarandet. Denna problematik har inte uppmärksammats vid utformningen av förslagen i propositionen. Det bästa vore enligt utskottets mening att återgå till den tidigare ordningen för momsredovisning. I avvaktan på en sådan ordning måste en uppföljning ske av hur skattebrottslagen tillämpas vid överträdelser av redovisningsreglerna. Regeringen bör se till att en sådan uppföljning kommer till stånd och snarast återkomma till riksdagen med förslag till ändringar om orimliga straffrättsliga konsekvenser skulle uppstå för småföretagare. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju23 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande redovisning av mervärdesskatt
att riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Regeringens lagförslag
Skatteutskottets yttrande
1995/96:SkU6y
Översyn av skattebrottslagen
Till justitieutskottet
Utskottet har beretts tillfälle att yttra sig över proposition 1995/96:170 om översyn av skattebrottslagen och de motioner som väckts i ärendet. Utskottet får anföra följande.
I propositionen föreslås att regleringen om skattebrott görs mer enhetlig och sammanhållen. Skattebrottslagens tillämpningsområde utvidgas så att lagen kommer att omfatta i stort sett samtliga straffbestämmelser som återfinns på skatteområdet. Skattebrottslagen blir generellt tillämplig på alla skatter. Lagen tillämpas även på vissa avgifter om detta särskilt föreskrivs. Skatte bedrägeribrottet får en ny brottsbeteckning och benämns skattebrott. Skattebrottet konstrueras som ett farebrott med ett enhetligt subjektivt rekvisit. Den kriminalisering som i dag regleras i uppbördslagen, lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter samt vissa andra författningar på skatte- och avgiftsområdet förs över till skattebrottslagen under benämningarna skattebetalningsbrott och skatteredovisningsbrott. I propositionen föreslås också att indrivning hos en handelsbolagsdelägare för ett handelsbolags skuld avseende skatt eller avgift skall få ske i samma ordning som gäller för skatten eller avgiften, dvs. som allmänt mål. Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
Skattebrottet
I propositionen föreslås att skattebrottet konstrueras som ett farebrott. Ett skattebrott fullbordas när en oriktig uppgift uppsåtligen lämnas till myndighet eller när en föreskriven uppgiftsskyldighet uppsåtligen åsidosätts om detta ger upphov till fara för att skatt skall undandras det allmänna. Fara för undandragande bör enligt regeringen anses föreligga om det är sannolikt att felet inte skulle ha upptäckts vid den normala rutinmässiga kontrollen.
I motion Ju26 av Gun Hellsvik m.fl. (m) hemställer motionärerna att propositionen i sin helhet avslås och att ett nytt förslag läggs fram när farebrottets konsekvenser analyserats. Farerekvisitet är enligt motionärerna avhängigt den allmänna utformningen av skattekontrollen och kan därför komma att medföra betydande tillämpningssvårigheter. Regeringen har vidare givit farerekvisitet en vidare tolkning än vad som framgår av Skatte brottsutredningens redovisning utan att föreslå någon motsvarande ändring i lagtexten. Detta sätt att lagstifta genom motivuttalanden är enligt motionä rerna oacceptabelt.
Skattebrottsutredningen har uttalat att det krävs en konkret fara för att ansvar skall kunna komma i fråga. Tre fall då någon fara inte bör anses föreligga redovisas av utredningen. Ett fall är när det är praktiskt taget uteslutet att en oriktig uppgift undgår upptäckt som t.ex. när det gäller uppgifter som skattemyndigheten har tillgång till genom register som förs av någon annan myndighet. Ett annat fall är om en uppgift är oklar eller tvivelaktig och därför borde ha föranlett en närmare granskning. Slutligen bör enligt utred ningen fara inte anses föreligga om en felaktighet är av sådant slag att den bort avslöjas vid en med normal omsorg företagen granskning enligt föreskrivna rutiner.
I propositionen anförs att övervägande skäl talar för en övergång från det nuvarande effektbrottet till ett farebrott. Bestämmelsen vinner i sakligt och pedagogiskt hänseende, och den blir dessutom enklare att tillämpa. Vidare uppnås den betydande fördelen att kongruens erhålls mellan det uppsåtliga och vårdslösa skattebrottet. Den formella kopplingen mellan skatteinstansernas och den allmänna domstolens bedömningar kommer också att frånfallas. Till detta kommer att man ökar förutsättningarna för att åstadkomma en enhetlig reglering på skattebrottsområdet, eftersom vissa specialstraffrättsliga brottskonstruktioner alltjämt är utformade enligt principerna för farebrott. Innebörden av farerekvisitet bör enligt regeringen vara att det skall vara sannolikt att felet inte skulle ha upptäckts vid den normala rutinmässiga kontrollen. Kontrollsystemets uppbyggnad och funktionssätt blir därmed av avgörande betydelse för rekvisitets innehåll. I propositionen konstateras att någon manuell kontroll av hela deklarationsmaterialet på löntagarsidan inte längre görs och att systemet med automatiska beslut gör att mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och punktskatter över huvud taget inte blir föremål för någon granskning innan skatten bestäms. Uppbyggnaden av den rutinmässiga kontrollen gör enligt regeringen att man inte kan anse att en fara inte föreligger om en uppgift är oklar eller tvivelaktig och därför borde ha föranlett en närmare granskning. Inte heller kan man enligt regeringen utgå ifrån att det praktiskt taget är uteslutet att en oriktig uppgift undgår upptäckt om den framgår av ett register som skattemyndigheten har tillgång till men som förs av andra myndigheter. Med den uppbyggnad som skattekontrollen har får således farerekvisitet enligt vad som anförs i propositionen en tämligen vidsträckt innebörd.
Enligt skatteutskottets mening bör man undvika att uppsåtliga undandraganden som gäller stora belopp eller som av annan anledning framstår som straffvärda undgår kriminalisering med hänvisning till att de hade bort upptäckas av skattemyndigheterna. Utgångspunkten för farerekvisitet bör därför som regeringen framhåller vara den faktiska risken för ett skattebortfall. Det kan vidare påpekas att övergången till farebrott inte innebär någon egentlig ändring av fullbordanstidpunkten på de områden där automatiska skattebeslut tillämpas.
Utskottet instämmer med det anförda i regeringens ställningstaganden och tillstyrker den av regeringen föreslagna utformningen av farerekvisitet. Utskottet avstyrker motion Ju26 om avslag på propositionen i dess helhet på nu aktuell grund.
Skatteförseelse
Skattebrottsutredningen har föreslagit att ringa skattebrott (skatteförseelse) avkriminaliseras.
I propositionen föreslås att kriminaliseringen av ringa brott (skatteförseelse) inte ändras.
I motion Ju25 av Eskil Erlandsson och Rolf Kenneryd (c) begär motionärerna ett tillkännagivande om att en översyn bör genomföras i syfte att avkriminalisera ringa skattebrott och i stället införa administrativa avgifter.
Regeringen anför i propositionen att det visserligen kan ifrågasättas om gärningar med ett så lågt straffvärde att endast böter stadgas som påföljd över huvud taget bör vara kriminaliserade när det förekommer ett administrativt sanktionssystem vid sidan av det straffrättsliga. Av olika skäl har det emellertid inte ansetts möjligt eller önskvärt att införa avgiftssanktioner på hela skatte- och avgiftsområdet. Exempel på detta är fastighetstaxeringsområdet och när det gäller arvs- och gåvoskatt. Vidare gäller att de administrativa avgifterna endast kan drabba den skattskyldige och inte t.ex. ställföreträdaren för en juridisk person eller för en omyndig. Mot tanken på en avkriminalisering kan alltså enligt regeringen invändas att den uppgiftsskyldige i vissa situationer helt skulle undgå sanktion. En viktigare invändning är dock enligt regeringen att det i många fall ändå kan komma att handla om betydande belopp. Gränsen mot det nuvarande skattebedrägeribrottet går i praxis vid 75 % av basbeloppet. År 1995 motsvarar detta 27 000 kr, vilket vid en kapitalskattesats på 30 % innebär att en skattskyldig kan underlåta att redovisa en reavinst på upp till 90 000 kr utan att detta anses utgöra brott. Detta skulle enligt regeringen framstå som stötande för många, och den preventiva verkan som ett eventuellt åtal innebär skulle gå förlorad. Någon ändring föreslås därför inte.
Skattekontrollutredningen (Fi 1995:05) har i uppdrag att se över vissa frågor med anknytning till de administrativa sanktionerna på skatteområdet. Skattekontrollutredningen skall bl.a. se över vissa bestämmelser om skattetillägg vid skönstaxering och skönsbeskattning på grund av utebliven deklaration. En annan viktig fråga är att analysera hur den enskildes uppgiftsskyldighet förhåller sig till artikel 6 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (SFS 1994:1219) och till hans rätt att förhålla sig passiv vid brottsutredningar.
Enligt skatteutskottets mening är det inte alltid möjligt eller önskvärt att använda sig av administrativa påföljder på skatteområdet. Det finns därför ett behov av att bibehålla möjligheten till bötespåföljd vid ringa brott. Som regeringen anför kan det också framstå som stötande om uppsåtliga brott som rör stora belopp helt faller utanför kriminaliseringen.
När det gäller frågan om att göra ändringar i det administrativa sanktions systemet anser skatteutskottet att Skattekontrollutredningens pågående arbete bör avvaktas.
Med det anförda avstyrker utskottet motionen och tillstyrker propositionen i denna del.
Grovt skattebrott
I propositionen föreslås att lagtextens hänvisning till betydande belopp som en grund för att bedöma ett skattebrott som grovt kompletteras med fall då gärningsmannen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring eller brottet ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning. Någon saklig ändring är inte avsedd utan tanken är att den nya utformningen skall återspegla gällande praxis på området.
I motion Ju24 av Alice Åström m.fl. (v) yrkar motionärerna att även osanna handlingar anges som en uttrycklig grund för att bedöma ett skattebrott som grovt.
Riksåklagaren har i sitt remissyttrande över Skattebrottsutredningens betänkande föreslagit att uppräkningen även skall omfatta begagnande av osann handling eftersom det är vanligt med osanna handlingar i mål om skattebedrägeri. Lagrådet har emellertid avstyrkt en sådan utformning av lagtexten med följande motivering.
Att användningen av "osanna" handlingar uttryckligen nämns utgör en avvikelse från utredningsbetänkandet. Det innebär också en skillnad gentemot bestämmelserna om grovt bedrägeri i 9 kap. 3 § brottsbalken, där det bara talas om "falsk" handling. Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas, om man i den nu diskuterade paragrafen bör tala om osanna handlingar. Den föreslagna lagtexten kan läsas så, att varje användning av en osann handling, t.ex. inlämnandet av en oriktig självdeklaration, kan kvalificera ett skattebrott som grovt, något som uppenbarligen inte är meningen. Lagrådet förordar därför att "osanna" handlingar får utgå ur uppräkningen i andra stycket. Fall då någon begagnar sig av osanna handlingar, t.ex. oriktiga fakturor, på ett sätt som gör att gärningen vid en helhetsbedömning bör bedömas som grov, kan hänföras under 4 §, även om inte osanna handlingar nämns särskilt i lagtexten.
Skatteutskottet har i denna del inte någon annan åsikt än den som redovisats av Lagrådet. Utskottet avstyrker motionsyrkandet och tillstyrker proposi tionen i denna del.
Omläggning av mervärdesskatteredovisningen
I motion Ju23 av Isa Halvarsson (fp) anförs att den nyligen genomförda omläggningen av mervärdesskatteredovisningen har medfört en ökad fara för felaktigheter som inte beaktats tillräckligt i det straffrättsliga eller administrativa sanktionssystemet. I avvaktan på en återgång till tidigare regler bör en uppföljning av just dessa fall genomföras.
Skatteutskottet har under hösten behandlat och tillstyrkt en omläggning av betalnings- och redovisningstiderna för mervärdesskatt. Riksdagen har bifallit förslaget och de nya reglerna tillämpas sedan den 1 januari 1996.
I proposition 1995/96:198 om ekonomisk- politiska åtgärder på skatte- och avgiftsområdet föreslås en höjning av den omsättningsgräns som gäller för redovisning och betalning av mervärdesskatt den 20 i månaden efter redovisningsperiodens utgång. Ändringen föreslås gälla fr.o.m. den 1 juli 1996. Förslaget kommer att behandlas av riksdagen senare i vår.
Enligt skatteutskottets mening har motionärerna inte anfört något som för anleder att utskottet bör ändra sitt ställningstagande när det gäller utform ningen av beslutet om nya tidpunker för redovisning och betalning av mervärdesskatt. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.
I övrigt har skatteutskottet utifrån de synpunkter som utskottet har att bevaka inte funnit någon anledning till erinran mot de förslag som läggs fram i propositionen. Utskottet tillstyrker propositionen.
Stockholm den 23 april 1996
På skatteutskottets vägnar
Lars Hedfors
I beslutet har deltagit: Lars Hedfors (s), Bo Lundgren (m), Anita Johansson (s), Sverre Palm (s), Lisbeth Staaf- Igelström (s), Rolf Kenneryd (c), Björn Ericson (s), Carl Fredrik Graf (m), Inger Lundberg (s), Lars Bäckström (v), Ulla Rudin (s), Jan-Olof Franzén (m), Ronny Korsberg (mp), Holger Gustafsson (kds), Lars U Granberg (s), Carl Erik Hedlund (m) och Karin Pilsäter (fp).
Avvikande meningar
1. Skattebrottet
Bo Lundgren, Carl Fredrik Graf, Jan-Olof Franzén och Carl Erik Hedlund (alla m) anför:
Regeringens förslag att konstruera det nya skattebrottet som ett farebrott innebär en återgång till den gamla konstruktionen som gällde före 1971 års skattebrottsreform, då effektbrottet infördes. Ett argument för en om konstruktion är att en oriktighet i en självdeklaration som upptäcks under taxeringsåret bedöms som ett försöksbrott, medan en oriktig uppgift som upptäcks först senare bedöms som ett fullbordat brott. Liksom regeringen anser vi att det från rättssäkerhetssynpunkt kan vara svårt att motivera att brott bedöms olika beroende på när den oriktiga uppgiften avslöjas. Vi anser emellertid inte att dessa skäl i dagsläget framstår som tillräckliga.
Enligt regeringens förslag bör innebörden i farerekvisitet vara att det för ansvar är tillräckligt att felet sannolikt inte skulle upptäckas vid den normala rutinmässiga kontrollen. Vi måste här starkt ifrågasätta om det är lämpligt att hålla fast vid ett synsätt som i grunden bygger på hur skattekontroll bedrevs för 25 år sedan. Formerna för skattekontrollen har avsevärt förändrats sedan skattebrottslagens tillkomst. Den största skillnaden består i att den rutinmässiga skattekontrollen numera är datoriserad och att någon manuell kontroll av hela deklarationsmaterialet således inte längre förekommer. Med regeringens förslag kommer kontrollsystemets utformning att få avgörande betydelse för bedömningen om en straffbar handling föreligger samtidigt som de omständigheter det här är fråga om ligger helt utanför den skattskyldiges kontroll. Enligt vår bedömning kan farerekvisitet såsom det utformats i förslaget komma att medföra betydande tillämpningssvårigheter. Mot denna bakgrund är det enligt vår uppfattning nödvändigt att förslaget blir föremål för en närmare analys i syfte att klargöra vilka effekter som kan komma att uppstå med förslagets nuvarande utformning. Dessförinnan är vi inte beredda att ta slutgiltig ställning till förslaget.
I sammanhanget bör också erinras om att skälet till att det centrala skatte brottet 1971 ombildades till ett effektbrott framför allt var att det inte ansågs förenligt med berättigade rättssäkerhetskrav att den enskilde skulle kunna drabbas av såväl kriminalisering som administrativa påföljder när det straffbara området utökades så väsentligt som skedde i och med skattebrottslagens införande.
Avslutningsvis vill vi också beröra det sätt på vilket regeringen valt att lagstifta. Regeringen har i propositionen uttalat att farerekvisitet måste tolkas på ett annat och mer vidsträckt sätt än vad Skattebrottsutredningen förespråkar men har ändå valt att hålla fast vid den lagtext som utredningen föreslagit. Det är enligt vår uppfattning oacceptabelt att regeringen på detta sätt styr över rättstillämpningen genom egna motivuttalanden. Det resultat lagstiftaren vill uppnå skall uppnås genom klar och tydlig regelgivning och inte genom att regeringen vid sidan av själva lagtexten uttalar sig om hur den önskar att domstolarna tillämpar lagen.
Vi är kritiska både mot regeringens framlagda förslag och mot det sätt varpå regeringen valt att lagstifta. Regeringens förslag i de delar som berörts bör bli föremål för ytterligare beredning och analys. Först därefter är vi beredda att ta slutlig ställning till förslaget i dess helhet.
2. Skatteförseelse
Rolf Kenneryd (c) anför:
Skattebrottsutredningen föreslog att ringa skattebrott skulle avkriminaliseras. Avkriminaliseringen av ringa brott tillstyrktes av flertalet remissinstanser. Regeringen väljer dock att bibehålla kriminaliseringen av ringa brott. Samtidigt ställer sig regeringen bakom principen att så långt möjligt fullfölja den tanke som låg till grund för förslaget till skattebrottslag, nämligen att överträdelser av mera ordningsmässig karaktär i första hand bör träffas av administrativa sanktioner. Enligt regeringen går dock inte denna princip att strikt upprätthålla, bl. a. på grund av att administrativa sanktioner saknas i ett flertal fall. Några administrativa sanktioner för oriktiga uppgifter finns exempelvis inte på fastighetstaxeringsområdet och inte heller när det gäller arvs- och gåvoskatt.
Vi anser att det ringa skattebrottet bör avkriminaliseras. Det bör i stället införas avgifter eller andra sanktioner i de fall där detta i dag ej förekommer. Vidare bör praxis beträffande gränsen för skattebedrägeribrottet ändras till ett lägre belopp.
3. Grovt skattebrott
Lars Bäckström (v) anför:
Vänsterpartiet ser positivt på att regeringen nu gör en mer enhetlig och sammanhållen reglering om skattebrott och att skattebrottslagens tillämp ningsområde utvidgas.
Vi ställer oss dock kritiska till att regeringen inte vill skriva in användan det av osanna handlingar i lagtexten. Eftersom osanna handlingar är vanligt förekommande i mål angående skattebedrägerier, så bör även dessa nämnas i lagtexten. Risken är minimal att detta får till följd att varje användning av en osann handling, t.ex. inlämnande av en oriktig självdeklaration, leder till att skattebrottet bedöms som grovt.
4. Mervärdesskatten
Karin Pilsäter (fp) anför:
Riksdagen har - mot bl.a. Folkpartiets vilja - beslutat om ändring av före tagens momsredovisning. Numera skall momsdeklarationer inges oftare och med kraftigt förkortade redovisnings- och inbetalningstider. Detta medför stor tidspress för företagen och har redan förorsakat stora problem för många småföretagare. Arbetsanhopning, personliga problem och andra liknande förhållanden drabbar ofta särskilt näringsidkare. Faran för att felaktigheter skall uppstå ökar med det nya momssystemet. Detta synes inte ha tillräckligt uppmärksammats vare sig i det straffrättsliga eller det administrativa sanktionssystemet.
Det bäste vore om man omedelbart avskaffade det nya momssystemet och återgick till den gamla ordningen.
I avvaktan på en sådan återgång måste särskild uppföljning ske av främst skattebrottslagens tillämpning i just dessa momsfall mot bakgrund av den nya situation som uppkommit genom de förkortade redovisningstiderna för moms och dess följder för småföretagarna.
Jag förutsätter att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med förslag till förändringar av skattebrottslagen, om orimliga straffrättsliga konsekvenser skulle uppstå för småföretagare.
Särskilt yttrande
Mervärdesskatten
Bo Lundgren, Carl Fredrik Graf, Jan-Olof Franzén och Carl Erik Hedlund (alla m) anför:
Vi anser att den skärpning av kravet redovisning och inbetalning av mervärdesskatt som trätt i kraft den 1 januari 1996 är oacceptabel. Den innebär bl.a. att mervärdesskatt skall redovisas och betalas till staten innan företagaren erhållit motsvarande belopp. Vi har därför motsatt oss omläggningen. Som anförs av Karin Pilsäter (fp) (avvikande mening 4) innebär den nya ordningen att näringsidkarna utsätts för en stor tidspress, och detta medför att faran för felaktigheter ökar. Vi anser att detta bör beaktas om propositionens förslag om skärpta skattebrottsregler genomförs.
Vår inställning är dock att även detta problem bäst löses genom att förslaget om ett nytt skattebrott avslås.
Utskottets förslag
1. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:262) om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor i dess lydelse enligt lagen (1996:262) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även på de homosexuella samborna: 1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken, 3. jordabalken, 4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken, 5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken, 6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370), 7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 8. bostadsrättslagen (1991:614),
9. 9 § rättshjälpslagen (1972:429),
10. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,
11. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988),
12. 10 § insiderlagen (1990:1342),
13. 11 kap. 3 § första och andra styckena och 5 § andra stycket vallagen (1972:620),
14. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m.,
15. 2 § andra stycket lagen (1993:1404) om brevröstning i Förbundsrepubliken Tyskland och i Schweiz, 16. lagen 16. lagen (1993:1469) om (1993:1469) om uppskovsavdrag vid uppskovsavdrag vid byte av bostad, byte av bostad, samt 17. 10 kap. 18 §, 17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16 och 8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§ kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken, föräldrabalken. samt 18. säkerhetsskyddslage n (1996:000). Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.
2. Förslag till ändring i riksdagens beslut om säkerhetsskyddslag (1996:000)
Lydelse enligt riks Utskottets förslag dagens beslut (rskr. 1995/96:232)
22 § Vid registerkontroll enligt 14 § får utlämnandet omfatta alla uppgifter om den kontrollerade som finns i Säkerhetspolisens register samt de uppgifter om den kontrollerade som finns i person- och belastningsregistret hos Rikspolisstyrelsen om dom eller misstanke om brott som avses i
- 3 kap. 1, 2, 5 och 6 §§ brottsbalken,
- 4 kap. 1 - 6, 8 och 9 §§ brottsbalken,
- 6 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken,
- 8 kap. 4 - 6 §§ brottsbalken,
- 9 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken,
-12 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken,
- 13 kap. 1 - 5b och 7 §§ brottsbalken,
- 16 kap. 1 - 3, 5, 6 och 8 §§ brottsbalken,
- 17 kap. 1 § brottsbalken,
- 18 kap. 1 och 3 - 5 §§ brottsbalken,
- 19 kap. brottsbalken,
- 1 och 3 §§ narkotikastrafflagen (1968:64), och - 37 § vapenlagen - 9 kap. 1 § (1973:1176). vapenlagen (1996:67). Även uppgift om försök och förberedelse till dessa gärningar får lämnas ut.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Utskottet 3 Bakgrund 3 Gällande rätt 3 Propositionens huvudsakliga innehåll 6 Skattebrottet 6 Regeringens förslag 6 Bakgrund 7 Motionen 11 Skatteutskottet 11 Justitieutskottet 12 Skatteförseelse 12 Grovt skattebrott 14 Redovisning av mervärdesskatt 15 Övrigt 16 Hemställan 16 Reservationer 18 1. Avslag på propositionen (mom. 1) 18 2. Skatteförseelse (mom. 2) 19 3. Grovt skattebrott (mom. 3) 20 4. Redovisning av mervärdesskatt (mom. 4) 21 Bilagor 1. Regeringens lagförslag 22 2. Skatteutskottets yttrande 73 3. Utskottets lagförslag81 Gotab, Stockholm 1996