Skadeståndsansvaret för polishundar
Betänkande 1991/92:LU33
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU33
Skadeståndsansvaret för polishundar
Innehåll
1991/92 LU33
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1991/92:111 om statens ansvar för skador som orsakas av polishundar m.m. Regeringens förslag innebär att skador som orsakas av en polishund när en polisman använder den i tjänsten inte längre skall omfattas av strikt skadeståndsansvar, om den skadelidande har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att ingripa mot honom. För sådana skador skall i stället allmänna skadeståndsregler gälla. Med polisens tjänstehundar likställs enligt regeringens förslag under vissa förutsättningar hundar som används inom försvarsmakten.
I samband med förslaget behandlar utskottet en med anledning av propositionen väckt motion vari yrkas att undantaget från det strikta skadeståndsansvaret även skall gälla fall då en polisman använt en hund som inte är tjänstehund.
Utskottet tillstyrker att riksdagen antar lagförslaget. Motionen avstyrks av utskottet.
Propositionen
I proposition 1991/92:111 föreslår regeringen (justitiedepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter.
Lagförslaget har intagits i bilaga till betänkandet.
Motionen
1991/92:L16 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen antar regeringens förslag med den ändringen att undantaget från det strikta ansvaret även skall gälla då polisman använt annan hund än tjänstehund för att lösa en uppgift, om i övrigt inga anmärkningar föreligger.
Utskottet
Enligt 1 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen) skall hundar och katter hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter. Skada som orsakas av en hund skall enligt 6 § tillsynslagen ersättas av dess ägare även om han inte är vållande till skadan. Detta strikta skadeståndsansvar gäller också för den som mer varaktigt använder någon annans hund eller fungerar som fodervärd eller liknande. Som skäl för att ålägga hundägare ett strikt ansvar för skador som hunden orsakar har anförts bl.a. att det för den allmänna rättsuppfattningen framstår som naturligt att hundägaren får ersätta de skador som hans hund orsakar och att ett strikt ansvar framtvingar nödvändig omsorg och aktsamhet från hundägarens sida.
Tillsynslagens skadeståndsregler gäller även för polishundar. Detta innebär att staten har ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av sådana hundar. Det strikta skadeståndsansvaret gäller även om skadan uppstår vid ett befogat ingripande med en polishund, t.ex. för att försvara någon mot ett brottsligt angrepp eller för att hejda en tjuv vid ett pågående inbrott.
I propositionen föreslås ett tillägg till 6 § tillsynslagen som innebär undantag från det strikta skadeståndsansvaret när det gäller skador som polishundar orsakar. Om den skadelidande har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att ingripa mot honom skall enligt förslaget strikt skadeståndsansvar inte föreligga för de skador som orsakas av en tjänstehund när en polisman använder den i tjänsten. Förslaget medför att 3 kap. skadeståndslagen (1972:207) om skadeståndsansvar för det allmänna kommer att gälla för sådana skador. Detta innebär normalt att endast skador som har orsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet skall ersättas av staten.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juni 1992.
Propositionen grundar sig på en inom justitiedepartementet upprättad promemoria om statens ansvar för skador som orsakats av polishundar m.m. Promemorian har remissbehandlats.
Som skäl för förslaget anför föredragande statsrådet att det för det allmänna rättsmedvetandet måste framstå som egendomligt att någon, som t.ex. genom att angripa en polisman med våld föranleder att polishunden sätts in för att skydda polismannen, skall kunna få ersättning för den skada som hunden därvid åsamkar honom då åtgärden att sätta in hunden framstår som försvarlig och någon försummelse i samband med ingripandet inte heller i övrigt föreligger. I propositionen görs en jämförelse med vad som skulle ha gällt i en motsvarande situation om polismannen i stället försvarat sig med batongen eller pistolen och därvid åstadkommit skada på angriparen. Föredragande statsrådet konstaterar därvid att det som huvudregel i sådana fall gäller att det inte föreligger något strikt ansvar, utan bara ett ansvar för skador som orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Enligt föredragandens mening finns det inte något skäl att behandla de båda situationerna olika.
Enligt utskottets mening är den i propositionen föreslagna ordningen befogad inte minst från de av föredragande statsrådet anförda principiella utgångspunkterna. Som redovisas i propositionen har också från polisens sida kunnat konstateras att de nuvarande reglerna i många fall uppfattas som ett hinder i polisens arbete genom att hundförarna tvekar att använda sina hundar trots att detta är befogat. Utskottet vill vidare understryka att förslaget inte innebär några ändringar när det gäller användandet av polishundar i tjänsten. Denna form av våldsanvändning skall alltså även i fortsättningen ske inom ramen för de allmänna befogenheter som polisen har, vilket innebär att hundföraren eller dennes förman alltid har att avgöra om det föreligger förutsättningar enligt gällande bestämmelser för att anlita hunden för att genomföra tjänsteåtgärden. Liksom för närvarande måste därvid bedömas om åtgärden är befogad och en avvägning göras mellan styrkan av den insats som insättandet av hunden innebär och vikten av tjänsteåtgärden varvid det skall föreligga proportionalitet mellan behov och insats. Ett beslut att använda hund mot en person måste därför liksom för närvarande föregås av noggranna överväganden.
I sammanhanget finns skäl att påpeka att undantaget från det strikta skadeståndsansvaret endast avser sådana situationer när ingripandet med hund varit befogat. Om en "oskyldig" tillfogas skador gäller enligt förslaget att staten också i fortsättningen har ett strikt skadeståndsansvar.
Undantaget från det strikta skadeståndsansvaret är enligt förslaget utformat så att det bara omfattar tjänstehundar. Med tjänstehundar inom polisväsendet avses dels hundar som ägs av staten och som enligt särskilda avtal har överlämnats till hundförare att sköta, dels hundar som ägs av hundförare och som enligt särskilda avtal ställs till polisväsendets förfogande. Detta innebär att undantaget inte blir tillämpligt om en polisman eller vakt har använt någon annan hund för att genomföra en tjänsteåtgärd.
Invändningar mot förslaget i denna del framförs i motion L16 av Anders Svärd (c). I motionen yrkas att riksdagen skall anta regeringens förslag med den ändringen att undantaget från det strikta skadeståndsansvaret även skall gälla då polisman använt en annan hund än tjänstehund för att lösa en uppgift, om i övrigt inga anmärkningar föreligger. Motionären menar att undantaget från det strikta skadeståndsansvaret borde gälla även i fall då en hundförare löser en tjänsteuppgift oklanderligt med hjälp av en icke tjänstehund.
Den lösning som motionären förordar har den fördelen att begreppet tjänstehund inte skulle behöva föras in i undantagsbestämmelsen och att det för bedömningen av ersättningsfrågan inte erfordras någon utredning om vilken typ av hund som orsakat skadan. Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar (Ju 1989:03) har också i sitt remissvar ansett det onödigt att föra in begreppet tjänstehund i tillsynslagen. Enligt utskottets mening torde emellertid frågan endast vara teoretisk. Som redovisas i propositionen förekommer det nämligen i praktiken knappast att hundar som inte är tjänstehundar används för att genomföra en polisiär tjänsteåtgärd.
Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att någon ändring av förslaget i enlighet med motionärens önskemål inte är påkallat. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
I propositionen föreslås att undantaget från det strikta skadeståndsansvaret skall omfatta även hundar som används av vissa militära vakter. Som skäl härför anförs att sådana hundar ibland kan få samma eller liknande bevaknings- och skyddsuppgifter som polishundarna och att sådan vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning enligt polislagen (1984:387) likställts med polisman i flera avseenden när det gäller rätten att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd.
Utskottet kan mot denna bakgrund inte se att det finns skäl att göra någon skillnad mellan polishundar och hundar som används av vissa militära vakter.
Förslaget till ändring i tillsynslagen föranleder således inte några erinringar från utskottets sida, och utskottet förordar att den föreslagna ändringen genomförs.
Hemställan
Utskottet hemställer att riksdagen med avslag på motion 1991/92:L16 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter.
Stockholm den 23 april 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
I proposition 1991/92:111 framlagt lagförslag
Bilaga