Sjöfylleri
Betänkande 1996/97:LU11
Lagutskottets betänkande
1996/97:LU11
Sjöfylleri
Innehåll
1996/97 LU11
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet fem motioner om sjöfylleri från den allmänna motionstiden 1996. I motionerna förespråkas införandet av promilleregler även för sjötrafiken. I en av motionerna framhålls behovet av informationsinsatser för att motverka sjöfylleri. Utskottet avstyrker bifall till samtliga yrkanden. Till betänkandet har fogats en reservation (c och fp).
Motionerna
1996/97:L901 av Elver Jonsson och Sigge Godin (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om promillegräns vid sjöfylleri, 2. att riksdagen hos regeringen begär att ett lagförslag om promillegräns till sjöss snarast föreläggs riksdagen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en informationskampanj om sjöfylleri inför kommande båtsäsong.
1996/97:L904 av Stig Grauers och Kent Olsson (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att se över lagstiftningen för att beivra sjöfylleriet.
1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om promillegräns vid framförande av båt.
1996/97:So672 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utforma en sjöfyllerilag.
1996/97:T214 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas 22. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om en promillegräns till sjöss.
Utskottet
För sjötrafikens del infördes först år 1966 en uttrycklig straffbestämmelse med avseende på trafikonykterhet. De nu gällande bestämmelserna tillkom genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:128, bet. LU35). Ändringarna innebar bl.a. att sjölagens onykterhetsbrott delades in i två svårighetsgrader, sjöfylleri (325 §) och grovt sjöfylleri (325 a §). Straffbestämmelserna har överförts oförändrade till den nya sjölagen (1994:1009) och intagits i 20 kap. 4 § resp. 5 §. Ett av de uttalade syftena med uppdelningen var att det skulle komma tydligare till uttryck att vissa gärningar borde bedömas strängare. Samtidigt innebar ändringarna att det gavs utrymme för att göra en mera nyanserad bedömning i påföljdsfrågan med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Ändringarna kan ses som uttryck för den grundläggande tanken att påföljderna för olika slag av trafikonykterhetsbrott i möjligaste mån bör bestämmas efter samma principer. Före reformen var det endast den förhållandevis vida straffskalan (böter eller fängelse i ett år) som antydde att vissa gärningar borde bedömas strängare än andra. För sjöfylleri skall den dömas som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, om den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter, eller om framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss. Sjölagen innehåller i motsats till trafikbrottslagen inte några promillegränser. Detta förhållande kritiseras i fem motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1996. I motion L901 av Elver Jonsson och Sigge Godin (båda fp) framhålls att dagens trafik på sjön präglas av stora och små båtar i ofta höga hastigheter. En del är så snabba att de mäter sig med farten i biltrafiken på land. Därför krävs framför allt nykterhet också i sjötrafiken. Det är angeläget att få en promilleregel även vid sjöfylleri. Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av promillegräns till sjöss (yrkande 1) och regeringen bör därtill ges i uppdrag att snarast förelägga riksdagen ett förslag till sådan lagstiftning (yrkande 2). I motion L904 anför Stig Grauers och Kent Olsson (båda m) att polisen får göra kontroller på land praktiskt taget när som helst och utan något egentligt krav på misstanke om onykterhet. Däremot saknas en uttrycklig lagregel om förbud mot onykterhet till sjöss. Det är tillräckligt att man inte utgör en fara för egen eller annans säkerhet. Någon promillegräns finns inte till sjöss, även om det kan bli straffbart att framföra båt om 1,5 promille överskrids. Motionärerna begär ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om en vversyn av lagstiftningen för att beivra sjöfylleriet (yrkande 2). Även i motion Ju903 av Olof Johansson m.fl. (alla c) begärs ett tillkännagivande om behovet av en promillegräns vid framförande av båt (yrkande 11). Motionärerna anför att antalet alkoholrelaterade olyckor till sjöss är alltför många och att införandet av en promilleregel skulle ge polisen möjlighet att ingripa på ett tidigare stadium. I motion So672 av Gudrun Schyman m.fl. (alla v) anförs att de skarpa restriktionerna mot alkohol i trafiken har haft och har en positiv inverkan på folknykterheten. Dessa krav på nykterhet bör gälla all trafik. Särskilt angeläget är det att få fram en sjöfyllerilagstiftning med tanke på alla olyckor och drunkning i samband med alkohol på sjön. Motionärerna begär ett tillkännagivande om behovet av att utforma en sjöfyllerilag (yrkande 4). I motion T214 begär Kenth Skårvik m.fl. (alla fp) att riksdagen skall begära att regeringen lägger fram ett förslag till lagstiftning om promilleregler till sjöss (yrkande 22). Motionärerna anför att olycksriskerna även på sjön ökar om föraren är påverkad av alkohol, andra droger eller mediciner. Samma regler bör gälla för sjötrafik som för motorfordonstrafik på land. Eftersom inga promilleregler gäller för sjötrafiken, bör sådana införas snarast. Utskottet erinrar om att frågan om införande av promillegränser för sjötrafiken övervägdes i samband med 1991 års lagändringar. I propositionen gjordes emellertid bedömningen att det då inte fanns ett tillräckligt beslutsunderlag för att lägga fram ett sådant förslag. Departementschefen ansåg det samtidigt angeläget att frågan snarast blev föremål för förnyade överväganden och att en utredning därför borde få i uppdrag att överväga promilleregler till sjöss. Vid riksdagsbehandlingen delade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU35 departementschefens uppfattning att det saknades ett tillräckligt beslutsunderlag för att bestämmelser om promilleregler skulle införas i sjölagen. Med hänsyn till vad som anfördes i propositionen utgick utskottet från att direktiven för en utredning på området skulle komma att utformas så att arbetet inriktades på frågan om en promillereglering. En lagstiftning om promilleregler till sjöss är emellertid, erinrade utskottet, förenad med åtskilliga svårigheter, vilka bl.a. har samband med att förhållandena till sjöss i väsentlig mån avviker från dem till lands. Utskottet pekade därvid på att sjölagens trafiknykterhetsbestämmelse har ett betydligt mer vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det var enligt utskottet varken lämpligt eller motiverat att regler om promillegränser fick omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening eller alla de ombordvarande som den nuvarande trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss borde enligt utskottet beaktas, liksom övervaknings- och kontrollaspekterna. Väg- och sjöfyllerikommittén (Ju 1992:03), som fick i uppdrag att dels göra en utvärdering av bestämmelserna om grovt rattfylleri, dels överväga frågan om införandet av gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss, presenterade i slutet av år 1992 resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1992:131) Grovt rattfylleri och sjöfylleri. När det gäller sjöfylleri (s.k. enkelt brott) avstyrkte kommittén tanken på införandet av ett nedre gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften. Straffbarheten borde enligt kommittén liksom tidigare prövas genom en s.k. klinisk bedömning. Däremot ansåg kommittén det vara både möjligt och lämpligt att genom ett övre gränsvärde bestämma vad som skall straffas som grovt sjöfylleri. Gränsvärdet borde enligt kommittén överensstämma med det som i betänkandet föreslogs som ett nytt och lägre värde för grovt rattfylleri, nämligen 1,0 promille alkohol i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft. För grovt brott skulle dessutom krävas att det begåtts i en syssla som ställt höga krav på gärningsmannen. När regeringen i proposition 1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. hösten 1993 tog ställning till kommitténs förslag lades något förslag om promilleregler för sjötrafiken inte fram. Regeringen pekade i det sammanhanget på att de svårigheter som är förknippade med införandet av sådana regler till sjöss kan hänföras till de särpräglade och mycket varierade förhållanden som råder inom sjötrafiken. Medan nykterhetskravet i vägtrafiken endast avser förare, gäller för sjölivet dessutom att nykterhetskravet ombord omfattar inte enbart den som framför ett fartyg utan även den som i övrigt fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Vidare framhöll regeringen att ett eventuellt behov av promilleregler på sjön främst gör sig gällande inom vissa slag av sjötrafik. I första hand torde detta gälla nöjestrafik med snabbgående motorbåtar och även annan sjötrafik i situationer som påminner om trafik på land. Också sjötrafik som innefattar yrkesmässig befordran av passagerare eller farlig last kan i många fall vara hänförlig till denna kategori. Att i en lagbestämmelse skilja ut de situationer där ett behov av promilleregler kan sägas föreligga från situationer där något sådant behov inte finns är, enligt vad regeringen framhöll, förenat med betydande svårigheter. Mot den angivna bakgrunden delade regeringen Väg- och sjöfyllerikommitténs uppfattning att något nedre gränsvärde för sjöfylleri inte borde införas. Regeringen fann visserligen den av kommittén föreslagna lagtekniska lösningen till en promilleregel för grovt sjöfylleri i många stycken tilltalande, men ansåg det vara svårt att bortse från att den föreslagna regeln skulle kunna medföra vissa tillämpningsproblem, t.ex. i fråga om gränsdragningen mellan uppgifter som ställt höga krav på gärningsmannen och andra uppgifter. Till följd av den tveksamhet som således kunde framföras mot kommitténs förslag och med beaktande av att effekterna av 1991 års lagändringar inte var klarlagda ansåg regeringen att det fanns anledning att avvakta med nya lagändringar på området. I stället borde Brottsförebyggande rådet ges i uppdrag att utvärdera effekterna av 1991 års ändringar på sjöfyllerilagstiftningens område. När resultatet av en sådan utvärdering föreligger får frågan om ytterligare skärpningar - t.ex. i form av promilleregler - tas upp på nytt. Det fanns därför enligt regeringen - med ett undantag - inte skäl att vid det tillfället genomföra de av kommittén föreslagna ändringarna av sjöfyllerilagstiftningen. Det nämnda undantaget avsåg en höjning av straffmaximum för bl.a. grovt rattfylleri och grovt sjöfylleri från ett till två års fängelse. Ett skäl för skärpningen var att åstadkomma en bättre samklang med straffskalorna för andra, i straffvärdehänseende, jämförbara brott. Därtill anförde regeringen att grovt sjöfylleri i likhet med vad som gäller för grovt rattfylleri är ett brott som generellt sett innebär fara för människors liv och hälsa. En grundinställning bör därför vara att man skall se strängt på detta brott. En höjning av straffmaximum för brottet ansågs vidare stå i överensstämmelse med principen att olika trafikonykterhetsbrott så långt det är möjligt bör bedömas på ett likartat sätt. Den föreslagna höjningen av straffmaximum för grovt sjöfylleri skulle enligt regeringen - på samma sätt som vid grovt rattfylleri - också kunna bidra till en ökad nyansering av straffmätningen. I sitt yttrande 1993/94:LU1y i anslutning till justitieutskottets behandling av den förutnämnda propositionen, 1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m., framhöll lagutskottet - i linje med vad utskottet uttalade i 1991 års lagstiftningsärende - att de ändringar som då gjordes i lagstiftningen om sjöfylleri innebar en strängare syn på onykterhet till sjöss genom att brottet delades in i två grader och genom att förutsättningarna för ansvar vidgades. Samtidigt innebar ändringarna att det ges utrymme för en nyanserad bedömning av påföljdsfrågan i varje enskilt fall. I likhet med regeringen ansåg utskottet att effekterna av dessa tämligen omfattande regeländringar borde klarläggas innan man överväger att ytterligare skärpa lagstiftningen på området i form av t.ex. en promillereglering. För detta talade också enligt utskottet att själva frågan om gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss kan behöva övervägas ytterligare i olika avseenden. Utskottet hade följaktligen ingen erinran mot att Brottsförebyggande rådet skulle ges uppdraget att utvärdera 1991 års ändringar av lagstiftningen. Regeringen gav i december 1993 ett sådant uppdrag till Brottsförebyggande rådet. Utvärderingen skulle i första hand ta sikte på att klarlägga i vad mån lagändringarna har påverkat beteendet till sjöss och sjösäkerheten samt vilken betydelse ändringarna haft för domstolarnas påföljdsval. Uppdraget skulle ha slutredovisats senast den 1 februari 1995. Brottsförebyggande rådet redovisade emellertid sitt uppdrag först den 22 januari 1996 genom att till regeringen överlämna rapporten Sjöfylleri, en utvärdering av 1991 års ändringar av bestämmelserna i sjölagen om onykterhet till sjöss. I rapporten sägs bl.a. att den aktuella lagstiftningen har gett sjöfylleribrottet en större uppmärksamhet med betoning på värdet av att inte använda alkohol till sjöss. Eventuella förändringar i beteendet till sjöss anses dock inte kunna hänföras till 1991 års lagändringar. När det gäller lagändringarnas betydelse för domstolarnas påföljdsval anses utvärderingen ge stöd för slutsatsen att påföljden för grovt sjöfylleri har träffats enligt relativt enhetliga normer. Vid behandlingen av motioner om införande av ett gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet vid sjöfylleri kunde utskottet i februari 1996 i sitt av riksdagen godkända betänkande 1995/96:LU16 konstatera att frågan hade diskuterats i flera lagstiftningsärenden och därtill under en följd av år övervägts med anledning av motionsyrkanden. Utskottet noterade att de skäl som främst hade anförts mot sådana regler var de särpräglade och mycket varierande förhållanden som råder till sjöss. Det är en vansklig uppgift att avskilja de situationer där promilleregler är önskvärda från dem där ett sådant behov inte finns. Sjölagens regler omfattar nämligen inte enbart den som framför ett fartyg utan även den som på annat sätt har en uppgift ombord av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Därtill kommer, framhöll utskottet, att all sjötrafik - från segelbrädor och kanoter till oceangående fartyg av olika slag - omfattas av de aktuella bestämmelserna. Utskottet anförde vidare att alkoholförtäring i samband med sjötrafik inte är förenlig med de krav sjölivet ställer utan leder till ökade risker för allvarliga olyckor. Vidare pekade utskottet på att antalet fritidsbåtar ökat kraftigt under senare år, och att trafiken på vattnet därmed har blivit allt tätare. Till den bilden hörde enligt utskottet att allt fler fritidsbåtar har kapacitet för höga hastigheter. Det kunde därför med fog hävdas att särskilt under sommarmånaderna trafikförhållandena till sjöss alltmer kommit att likna dem på vägarna. Båtlivet ställer därför högre krav än tidigare på reaktionssnabbhet, gott omdöme och andra för säkerheten viktiga egenskaper. Bl.a. dessa förhållanden hade enligt utskottet legat bakom utskottets tidigare gjorda ställningstagande att det borde övervägas om inte en strängare syn på onykterhet till sjöss borde komma till uttryck genom en ändring i sjölagen så att bestämmandet av påföljd för brottet närmare anpassades till vad som gäller enligt trafikbrottslagen. Utöver nödvändigheten av att beakta de ovan nämnda skillnaderna mellan förhållandena till lands och till sjöss framhöll utskottet särskilt bl.a. att det till sjöss ofta kan uppkomma situationer då det får anses mindre straffvärt när någon fört båt i alkoholpåverkat tillstånd. Ett betydande utrymme för utdömande av böter som påföljd vid onykterhet till sjöss liksom för en nyanserad bedömning av varje enskilt fall måste således, enligt vad utskottet framhöll, finnas även i fortsättningen. Sammanfattningsvis ansåg utskottet att ett införande av promilleregler för sjötrafiken var förknippad med betydande svårigheter. Rättssäkerheten kräver en lagteknisk modell som i största möjliga utsträckning undanröjer de tillämpningsproblem som gör sig gällande. En straffbestämmelse av det slag frågan nu gäller måste nämligen vara så klart och tydligt utformad att den kan tillämpas på ett förutsebart sätt. Utskottet framhöll vidare att avsaknaden av promilleregler i sjölagen inte innebär att alkoholkoncentrationen i den misstänktes blod eller utandningsluft skulle sakna betydelse vid tillämpningen av bestämmelserna om sjöfylleri och pekade därvid på att departementschefen i proposition 1990/91:128 framhållit att det är en fördel om det i förundersökningarna finns tillgång till analysbevis om alkoholhalten. I de fall där analysresultatet visar att alkoholhalten uppgår till 1,5 % i blodet torde gärningsmannen - med hänsyn till vad som är känt om alkoholens inverkan på människan - i allmänhet få anses ha varit så avsevärt påverkad av alkohol att ansvar för grovt sjöfylleri kan vara motiverat. Avsevärd påverkan kan emellertid förekomma även vid lägre alkoholhalter. Vid bedömningen av om brottet skall anses som grovt måste dock också andra omständigheter än graden av påverkan vägas in. Även om gärningsmannen inte varit avsevärt påverkad kan därför förhållandena likväl vara sådana att sjöfylleriet skall anses som grovt. Utskottet fann därutöver att underlaget - efter utvärderingen av 1991 års lagändringar - syntes vara tillräckligt för att bedöma vilka ytterligare ändringar i reglerna om sjöfylleri som kunde vara motiverade. Utskottet utgick från att regeringen på nytt skulle överväga frågan samt återkomma till riksdagen med besked om sitt ställningstagande. Något initiativ från riksdagens sida ansåg utskottet därför inte vara påkallat. Efter dessa utskottets uttalanden våren 1996 har justitieministern i ett skriftligt frågesvar den 14 augusti 1996 anfört bl.a. att ett ställningstagande från regeringens sida kommer att presenteras för riksdagen vid ett senare tillfälle. Så har emellertid ännu inte skett. Sjösäkerhetskommittén, som haft i uppdrag att analysera möjligheterna att ytterligare utveckla säkerheten inom sjöfarten, har i dagarna lämnat slutbetänkandet (SOU 1996:182) Handlingsprogram för ökad sjösäkerhet. I betänkandet har kommittén framhållit att frågorna om nykterhet till sjöss är väsentliga från sjösäkerhetssynpunkt. När det gäller lämpligheten av att införa en nedre promillegräns för sjöfylleri har kommittén - i överensstämmelse med den bedömning regeringen redovisade i proposition 1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. - ansett dels att det inte finns tillräckliga skäl för att införa ett nedre gränsvärde, dels att de problem som kan förknippas med införandet av ett sådant gränsvärde inte kan lösas på ett rimligt sätt. När det gäller frågan om ett gränsvärde för grovt sjöfylleri har kommittén, mot bakgrund av sina direktiv, inte ansett sig kunna tillföra något nytt till den sedan länge pågående debatten. Kommittén har emellertid framhållit att det är angeläget att frågan får en lösning. I sammanhanget har kommittén pekat på att i handelsflottan ingår hela besättningen i fartygets säkerhetsorganisation. Frågor med viss anknytning till sjöfylleri har också behandlats av Drograttfylleriutredningen. Utredningen har haft i uppdrag att utarbeta förslag till författningsändringar som skapar förutsättningar för effektivare ingripanden mot drogpåverkade förare, dvs. förare som är påverkade av annat medel än alkohol. Utredningen redovisade i september 1996 resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1996:125) Droger i trafiken. Utredningsförslaget remissbehandlas för närvarande. Trots att utredningsförslaget inte omfattar sjöfylleri har frågorna enligt utskottets mening dock en sådan anknytning till fylleriet till sjöss att det kan finnas anledning att behandla dem i ett sammanhang. Enligt uppgift avser regeringen att lägga fram en proposition med förslag till lagstiftning på grundval av Drograttfylleriutredningens förslag under nästkommande riksmöte. Utskottet anser sig kunna utgå från att regeringen tar ställning till behovet av promilleregler för sjötrafiken senast i anslutning till lagstiftningsärendet om drograttfylleri. Till följd av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L901 yrkande 1 och 2, L904 yrkande 2, Ju903 yrkande 11, So672 yrkande 4 samt T214 yrkande 22. I motion L901 yrkande 3 av Elver Jonsson och Sigge Godin (båda fp) begärs också att regeringen inför kommande båtsäsong ger berörd myndighet i uppdrag att bedriva en informationskampanj om sjöfylleri och dess konsekvenser (yrkande 3). I denna del vill utskottet erinra om att ett likalydande motionsyrkande behandlades senast i februari 1996 (se bet. 1995/96:LU16). Utskottet anförde därvid dels att Sjöfartsverket - sedan Sjösäkerhetsrådet integrerats i verket - är den myndighet som skall främja sjösäkerheten också för fritidsbåtstrafiken genom information och rådgivande verksamhet, dels att informationsinsatser för att motverka sjöfylleri redan görs inom ramen för denna verksamhet. Utskottet, som nu inte har något annat att anföra i frågan, avstyrker bifall till motion L901 yrkande 3.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande sjöfylleri att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L901 yrkande 1 och 2, 1996/97:L904 yrkande 2, 1996/97:Ju903 yrkande 11, 1996/97:So672 yrkande 4 och 1996/97:T214 yrkande 22, res. (c, fp) 2. beträffande informationskampanj att riksdagen avslår motion 1996/97:L901 yrkande 3.
Stockholm den 21 januari 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Karl-Erik Persson (v).
Reservation
Sjöfylleri (mom. 1)
Agne Hansson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med Trots att och slutar med yrkande 22 bort ha följande lydelse: Utskottet kan konstatera att det råder en stark uppslutning kring kravet på nykterhet i all trafik, inklusive sjötrafiken. Dagens trafik på sjön präglas av att stora och mindre båtar framförs i allt högre hastigheter, som i en del fall kan jämföras med biltrafiken på land. En god sjösäkerhet ställer därför höga krav på nykterheten. En tillämpning av promilleregler även i sjötrafiken är en viktig förutsättning för att det skall vara möjligt att på ett effektivt sätt komma till rätta med sjöfylleriet. Sedan Väg- och sjöfyllerikommittén redan 1992 lagt fram ett förslag till utformning av en promillegräns för grovt sjöfylleri och det genom BRÅ:s rapport från 1996 har bekräftats att det är möjligt att tillämpa en promillegräns även för sjötrafiken, finns det enligt utskottets mening inte skäl att ytterligare fördröja införandet av promilleregler för sjötrafiken. Vad Sjösäkerhetskommittén anfört i frågan ger inte anledning till annan bedömning. Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag om införande av promilleregler i sjölagen. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna L901 yrkande 1 och 2, L904 yrkande 2, Ju903 yrkande 11 och T214 yrkande 22 samt med anledning av So 672 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande sjöfylleri att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:L901 yrkande 1 och 2, 1996/97:L904 yrkande 2, 1996/97:Ju903 yrkande 11 och 1996/97: T214 yrkande 22 samt med anledning av motion 1996/97: So672 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.