Sjöfartsfrågor

Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! Åhörare och protokollsläsare! Jag vänder mig särskilt också till det estniska parlamentets konstitutionsutskotts vice ordförande Evelyn Sepp som gästar oss i dag. Hon är också vice ordförande i det estniska parlamentets Estoniautredning och har lyssnat till den här diskussionen för att vidarebefordra den till sina kolleger när hon kommer hem. Vi diskuterar i trafikutskottet bland annat motionen om en ny utredning av Estonias förlisning. Den utredning som genomfördes bakom lyckta dörrar av just de särintressen som var ansvariga i de tre berörda länderna var ingenting annat än en politisk uppgörelse som underlät att identifiera omständigheterna kring haveriet. Det anser det internationella transportarbetarförbundet, som kräver en ny utredning. Hela den samlade sjöfartsvärlden har en annan uppfattning än Haverikommissionen. Det säger Sveriges Fartygsbefälsförening, som vill ha en ny utredning. Utredningen är en stor skandal. Det säger chefen för FN:s internrevision i New York Inga-Britt Ahlenius, som kräver en ny utredning. Estoniautredningen undanhåller fakta och har haft en dold agenda. Det säger en av Sveriges främsta sjötekniska experter, professor Anders Ulvarsson på Chalmers i Göteborg, som kräver en ny utredning. Ordföranden i det europeiska samarbetsorganet för haveriutredningar ITSA, Pieter van Vollenhoven, anser det nödvändigt med en ny utredning. Utredningen har också kritiserats av Kungl. Tekniska högskolan i Stockholm, Strathclydeuniversitetet i Skottland - ett av de främsta på området - och SSPA i Stockholm, som alla vill se kompletterande utredningar eller en ny Estoniautredning. Fru talman! Det är naturligtvis svårt för oss som folkvalda riksdagsledamöter att sätta oss in i komplicerade skeppstekniska frågor och ett omfattande utredningsmaterial. Men det är ännu svårare att ignorera dem som verkligen kan, de främsta experterna på området - vilka som jag nyss nämnde, till skillnad mot de särintressen som fanns i haveriutredningen, består av oberoende expertis. Det finns tre områden kring Estonias förlisning som bekymrar och som är föremål och grund för de här massiva kraven på en ny utredning. Det första är sjunkförloppet, som fortfarande i dag, tolv år efter katastrofen, inte är klarlagt. Jag tror att alla vet att om det kommer in vatten högt upp i ett fartyg, ovanför havsnivån - som Haverikommissionen påstår att det gjorde på bildäcket - blir fartyget väldigt snabbt instabilt och kapsejsar, vilket kan gå på någon minut eller två. Men Estonia förliste inte på det sättet utan kantrade sakta och sjönk på väldigt kort tid, 40-45 minuter, vilket indikerar ett massivt intag av vatten också under havsnivån. Det är någonting som bekräftas av överlevande från katastrofen. Just bland de som fanns längst ned i fartyget, på däck 0 och däck 1, var de flesta som överlevde, därför att vattnet varnade i god tid innan fartyget hade börjat sjunka ordentligt. Den internationella haveriutredningen undersökte dock över huvud taget inte möjligheten av ett läckage. Den mest primära undersökning som en haveriutredning har att göra i en sådan här situation är naturligtvis att dokumentera fartygets skrov, vilket man i dag erkänner att man inte gjorde. Det här, fru talman, är ett gott skäl för en ny utredning. Om vi i dag fortfarande inte vet vad som orsakade katastrofen och hur den gick till kan vi ju heller inte vidta rätt åtgärder för att förebygga att en liknande olycka händer i framtiden. Det är alltså ett rent sjösäkerhetsargument. Det andra skälet till att tillsätta en ny utredning är att vi fortfarande inte har fastställt ett formellt ansvar för den katastrof som kostade över ett halvt tusen svenska medborgare livet. Det kan man möjligtvis komma undan med i länder som Vitryssland eller Mugabes land. Men i ett demokratiskt rättssamhälle är det oacceptabelt att ett halvt tusen medborgare kan dö utan att man utreder den exakta olycksorsaken och utan att man fastställer ett formellt ansvar. Det andra området, fru talman, som bekymrar är allt det som vi i dag vet och som har skett efter förlisningen av fartyget. Vi vet i dag utifrån faktiska bildbevis att någon varit nere vid fartyget de närmaste dygnen efter förlisningen och öppnat den 10 ton tunga ombordkörningsrampen och sedan stängt den efter sig. Det vet vi därför att när man stänger den efter sig fastnar räckena i innefattningen. De ligger avsågade på havets botten filmade av den officiella utredningens dykare. Vi vet att det finns filmmaterial över sprängskador inne på bildäcket, på fartygets lastdäck. Vi vet att ett fartyg från den svenska marinen var närvarande omgående efter olyckan. Inget av det här nämns i den gjorda haveriutredningen. Vi vet också från filmmaterial att dykare har varit nere och agerat inne på lastdäcket. Det här är mer anmärkningsvärt än det kanske låter därför att haveriutredningen har förnekat att man gjort någon undersökning på fartygets lastdäck. Johan Franson, en av cheferna nu på Sjöfartsverket, förnekar att man har varit inne på fartygets bildäck. Då undrar man vilka dykare det är som opererar inne på fartygets lastdäck. Om det nu inte är den officiella haverikommissionens dykare och om det inte är Sjöfartsverkets dykare, vilka är det då som har skaffat sig tillträde till lastdäcket och opererar där inne och som det inte nämns ett enda ord om i haveriutredningen? Den frågan finns det fortfarande inget svar på. Den fråga som nu ställs runtom i flera länder är om det fanns en militär last ombord som efter förlisningen togs ut ur fartyget. Informationen om en militär last ombord på Estonia har funnits sedan år 1994 men konsekvent avfärdats som konspirationsteorier fram till för ett och ett halvt år sedan då en pensionerad tulltjänsteman medgav att Estonia utnyttjats av Försvarsmakten för att frakta militär materiel. Regeringen tillsatte då en utredning. I dag vet vi ledamöter i trafikutskottet som sitter här att det redan år 1992 skrevs ett avtal mellan tull och överbefälhavare om att militärt gods som var stöldgods från det forna Sovjet skulle kunna tas in i Sverige utan den formella tullklareringen. Vi vet i dag att västvärlden i stort köpte det forna Sovjets krigsmateriel. Det var inte bara Sveriges försvar som var insiktsfullt eller hade intresse av det här, utan det var många länder. Vi vet i dag från konstitutionsutskottets arbete att privata företag anlitats för sådana här transporter. FMV har anlitat privata företag för att transportera ut sovjetisk krigsmateriel till Sverige. Men den utredning som då tillsattes fick ett väldigt snävt mandat. Det handlade inte om att utreda allt, utan det handlade om att bara se till om Sveriges försvarsmakt och FMV ansvarat för några militära transporter och om att bara granska september månad 1994, ingenting annat. Försvarsmakten erkände de två fall som tulltjänstemannen hade informerat om men sade att man inte ansvarat för någon transport under förlisningsnatten. Det kan mycket väl vara så att det svenska försvaret inte hade ansvar för någonting ombord under förlisningsnatten. Men frågan om vilken kunskap som fanns om militär materiel ombord, oavsett vem som var ansvarig - om det var ett privat företag som var ansvarigt eller en kriminell organisation eller ett annat lands försvarsmakt - ställdes aldrig. Den frågan kunde inte ställas därför att Hirschfeldt aldrig gavs det mandatet. Därför vet vi fortfarande inte om Estonia bar en militär last under förlisningsnatten eller inte. En sådan här militär last ombord på fartyget behöver då inte ha något med själva olycksorsaken att göra. Men det skulle förklara motivet för dem som skaffade sig tillträde till lastdäck därför att det är en omfattande undervattensoperation att öppna en 10 ton tung bilramp. Det måste man ha mycket starka motiv för att göra och också omfattande resurser för att kunna genomföra. En militär last ombord skulle också kunna förklara varför den officiella haveriutredningen inte har gjort det mest grundläggande haveriutredningsarbetet som att till exempel kontrollera lastdäcket - huruvida lasten var surrad på ett korrekt sätt eller inte och huruvida vattentäta skott och dörrar var stängda så som de ska vara eller inte - därför att man helt enkelt förhindrades. Samtidigt, fru talman, går det heller inte att utesluta ett samband mellan en militär frakt och förlisningsorsaken. Det är därför som den estniska regeringens utredning är så oerhört viktig - den utredning som leds av den estniske riksåklagaren Margus Kurm och som för några veckor sedan kom med ett delbetänkande som alla vi i trafikutskottet har haft tillgängligt. Där påpekade man från den estniska sidan en rad brister och motsägelser i den officiella haveriutredningen. Man bekräftade mycket av den internationella kritiken. Man påpekade bland annat att sprängningar inne på lastdäcket - som då inte har med förlisningsorsaken att göra - ej har utretts. Man konstaterade också att man har motarbetats av en svensk myndighet. Sjöfartsverket nekade den estniske riksåklagaren att samtala med de dykare som arbetade ombord på Estonia. Sammantaget ledde det här till att den estniska regeringen omedelbart beslutade sig för att utredningen skulle få ett förlängt mandat. Man fann innehållet i den här rapporten så anmärkningsvärt att mandatet förlängdes ytterligare. Utöver den estniska regeringens utredning har också det estniska parlamentet en utredning om Estonias förlisning med fokus på huruvida fartyget bar en militär last eller inte, det vill säga på att få fram ett svar på den fråga som den svenska utredningen aldrig gavs möjlighet att söka ett svar på. Fru talman! Det är mot den här bakgrunden som jag, Miljöpartiet och många andra - bland annat alltfler ledamöter i Sveriges riksdag - finner den svenska regeringens brist på engagemang, totala ointresse eller oförmåga att förhålla sig till de här frågorna som förbryllande. Man nekar att ge intervjuer i medier eller delta i debatter. Man nekar att ha ett förhållningssätt till den estniske riksåklagarens utredning. Man är inte här i dag, vilket man brukar vara när vi diskuterar den här frågan - Mona Sahlin är inte närvarande i kammaren. Det här ger, korrekt eller inte, ett intryck av att man har något som man vill dölja. Trots en överväldigande dokumentation, trots bildbevis och trots den estniske riksåklagarens konkreta rapport väljer regeringen att göra ingenting. Det bekräftades för en 20 minuter sedan av vårt lands statsminister. Man väljer att göra ingenting. Jag finner det anmärkningsvärt att majoriteten i trafikutskottet inte förmår bemöta kraven i sak, inte förmår bemöta argumenten i debatten. Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att företrädarna för de två största partierna, Socialdemokraternas Claes-Göran Brandin och Moderaternas Elizabeth Nyström som är talespersoner för respektive parti i Estoniafrågan i trafikutskottet, konsekvent har motverkat varje form av granskning av Sjöfartsverket - som är ett av de verk som är djupt involverat i arbetet kring Estonias förlisning - och samtidigt sitter i Sjöfartsverkets styrelse. Jag tycker att det är olyckligt och tror att det kanske är svårt att verka för en granskning av en myndighet om man samtidigt sitter som ledamot i det verkets styrelse. Jag tycker också att Björn Hamilton från Moderaterna och Peter Pedersen från Vänsterpartiet har fel i sak i debatten här när de säger att det här är en fråga som regeringen hanterar och att man förväntar sig att regeringen agerar. Vi vet ju att regeringen inte agerar. Man glömmer uppenbarligen bort från Moderaternas och Vänsterpartiets sida att vi riksdagsledamöter, valda av folket, har ett mandat och ett ansvar för att granska den exekutiva makten - en kontrollmakt. När vi finner att regering och myndigheter inte agerar i enlighet med förväntningar, med internationella konventioner eller med vad folk förväntar sig så har vi ett personligt ansvar för att reagera. Det är tragiskt att höra hur Björn Hamilton och Peter Pedersen abdikerar från det ansvaret som riksdagsledamöter. Det är djupt bekymmersamt. Det argument som Claes-Göran Brandin förde fram tidigare om att ingenting nytt har framkommit i motionen i förhållande till tidigare år är väldigt lustigt. Det har egentligen ingenting med saken att göra. Om man finner oegentligheter, bildmaterial och vittnesmål - även om de är flera år gamla - så är det väl själva sakfrågan som vi måste ha en förmåga att förhålla oss till? Det blir inte mer acceptabelt bara för att det inte råkar vara någonting nytt. Detta är ett argument som inte har någon som helst bärkraft. Jag hoppas att Socialdemokraternas representant här Claes-Göran Brandin och även Moderaternas Elizabeth Nyström kommer upp och i sak förmår argumentera för varför inte vi i det svenska parlamentet ska kräva att få ökad klarhet i frågan mot bakgrund av att vi har dokument och material som visar på oegentligheter. Om inte blir det förvisso lätt för det estniska parlamentets representant att skriva sin sammanfattning av vad partierna tycker. Men jag tror att de som ser det här på tv, lyssnar på debatten eller läser protokollet förväntar sig att få höra lite mer om varför man i sak säger nej till att utreda frågan. Fru talman! Vi har skrivit en reservation från Miljöpartiets sida vars syfte är att föra in den kunskap som i dag finns i de officiella riksdagsprotokollen. Jag väljer dock att yrka bifall bara till Kristdemokraternas reservation nr 10.

Fru talman! När man hör Lars Ångström låter det ungefär som om vi som står på den här sidan inte har några känslor. Jag kan berätta för Lars Ångström att jag har en mycket nära vän som försvann med Estonia, så jag vet vad det här handlar om. Jag vet det också utifrån de samtal som jag har haft med hans familj. Så påstå inte att vi inte har några känslor, vi som sitter här och har en annan uppfattning om hur man ska hantera förlisningen av M/S Estonia! När det gäller Sjöfartsverkets hanterande och det faktum att jag sitter i Sjöfartsverkets styrelse så är det inte riksdagen som granskar det, utan det är Riksrevisionen som gör det. Man får i så fall utifrån det komma fram till om vi har gjort fel, om vi har varit jäviga eller vad det månde vara. Som jag sade i min avslutning så har det inte kommit fram något nytt just utifrån de motioner som är väckta. Det som Ångström efteråt har fört fram om den estniska åklagaren som har utrett detta är någonting som vi inte har fått ta ställning till när vi har hanterat motionerna. Frågan ägs av regeringen, och det står vi fast vid. Regeringen är den som ska fatta besluten och ta diskussionen om hur man ska förfara och hur man ska hantera frågan om Estonia i fortsättningen.

Fru talman! Jag tror att Claes-Göran Brandin var lite ouppmärksam. Jag har inte på något sätt sagt att någon ledamot saknar känslor. Det är inte alls känslor som det här handlar om, utan det handlar om huruvida man har abdikerat från riksdagsledamotens ansvar för att utöva en kontrollmakt över regering och myndigheter. Det är samma sak som när vi i riksdagen agerade i förhållande till tsunamikatastrofen och regeringens förmåga, eller brist på sådan, att förhålla sig till den. Då agerade vi intensivt och tillsatte utredningar. Det är på samma sätt här. Om vi som ledamöter finner att här finns det oegentligheter, bildbevis som visar någonting som är tvärtemot vad Haverikommissionen säger och nya uppgifter så kan vi självfallet inte ignorera detta. Det som finns i Kurms, den estniska riksåklagarens, rapport är sådant som har funnits tillgängligt i motioner. Det är möjligtvis bilden som klarnar för Claes-Göran Brandin, men i sak är det sådant som vi har känt till. Jag efterlyser någon form av förhållningssätt till detta. Det går inte att passa och säga att det här är regeringens bord när man vet att regeringen inte gör någonting. Vi fick ju höra det alldeles nyss! Den vill inte göra någonting. Det har man inte velat göra på tolv år över huvud taget i Sverige. Här har vi ett estniskt parlament som har förstått och sett att det finns någonting som är väldigt fel i utredningen och att det är någonting annat som har hänt. Då känns det lite förödmjukande att vi här i Sveriges riksdag har en majoritet som på något sätt säger att det här är regeringens bord, väl medveten om att regeringen inte gör någonting. Men det kanske är så att vi saknar den förmågan i det svenska parlamentet och att vi får sätta vår tillit till Estland. Det var lite ombytta roller förut, men nu tycks det som att det är där som framåtskridandet kan ske.

Fru talman! Om inte regeringen gör någonting, säger Ångström. Men det var ju det som statsministern svarade på. Om det kommer en framställan från den estniska regeringen och om man nu har kommit fram till andra saker så är det viktigt att den estniska regeringen tar kontakt med den svenska regeringen om att man måste återuppta detta. Då får man en diskussion mellan den svenska, den finska och den estniska regeringen. Det tror jag inte att det finns några som helst problem med. Men detta har man inte fått från den estniska regeringen. Man har inte fått några propåer från den om att man ska göra någonting.

Fru talman! Jag tycker att det var ett fantastiskt inlägg som så klart och tydligt visar att Claes-Göran Brandin också å regeringens vägnar abdikerar från alla som helst former av ansvar. Det är alltså först om den estniska regeringen gör någonting eller kräver någonting som han förväntar sig att den svenska regeringen ska göra någonting. Det är ett oacceptabelt förhållningssätt när vi i dag har tillräckligt med fakta för att likt det estniska parlamentet och den estniska regeringen kunna förstå att här finns det något grundläggande fel. Varför saknar den socialdemokratiska regeringen ett eget förhållningssätt till detta? Jag förstår mycket väl att man sedan måste samtala med respektive lands berörda regering och komma överens. Men innan man gör det måste man väl, precis som den estniska regeringen, själv kunna ha ett förhållningssätt? Tycker man att det här är konstigt och att man på något sätt borde öka klarheten i det? Men Claes-Göran Brandin säger å regeringens vägnar: Nej, det är först om någon annan kommer och säger eller kräver någonting som vi kan förvänta oss att den socialdemokratiska regeringen reagerar. Jag finner det bara djupt tragiskt. Det är inte nog med att Claes-Göran Brandin har abdikerat själv från sitt ansvar som ledamot och granskare av regeringens makt, utan han har också å regeringens vägnar abdikerat från allt ansvar över huvud taget i frågan. Det är förbryllande och tragiskt.

Fru talman! Jag har stor respekt för det engagemang som Lars Ångström och andra ledamöter av Sveriges riksdag och även människor utanför riksdagen visar i den här frågan. Jag har däremot ingen respekt för att någon försöker göra sig politiska poäng på det här. Jag tycker att det har varit en riggad debatt. Av en hel tillfällighet är det en helsida i dag i Expressen där Lars Ångström tar upp en diskussion. För några dagar sedan såg jag Lars Ångström diskutera frågan med en journalist i programmet Debatt - tror jag att det var - och så vidare. Jag hoppas att den yttersta kärnan här är ett stort intresse av att gå till botten i den här frågan och verkligen gräva upp allting som eventuellt finns kvar att gräva upp och som vi inte känner till. Lars Ångström började sitt anförande med att säga att vi inte kan förvänta oss att vi i Sveriges riksdag ska känna till alla tekniska detaljer, men i hela argumentationen låter det ändå som att Lars Ångström har kommit till en högre himmelsk nivå och har förstått alla tekniska detaljer som inte Haverikommissionen och andra experter har förstått. Er reservation mynnar ut i att ni kräver att regeringen tar initiativ till en ny haveriutredning om M/S Estonias förlisning med befogenhet att återuppta undersökningar av vraket. Det är då vi från majoritetens sida säger att det med den kunskap som vi har vid det tillfället då vi ska fatta beslut inte finns så starka skäl för att kräva en ny utredning. Det är ett faktum. Ett annat faktum är att det ligger på regeringen att ta det här ansvaret. Det är ingenting som vi bara tycker, och det har ingenting att göra med om vi ska granska regeringen eller inte. Det är ju självklart, det kan man göra på olika sätt genom att ställa interpellationer och frågor, anmäla till KU och så vidare. Jag måste säga att jag har väldigt stor tilltro till den estniska sidans förmåga att göra en bra utredning. Om man fortsätter att lägga fram fakta som visar på att det finns saker här som behöver förklaras på nytt, utgår jag ifrån, som vi brukar uttrycka oss i riksdagen, att regeringen fattar nödvändiga beslut. Men jag har alltså stor tilltro till att även Estland kan göra en väldigt bra utredning som vi kan ha nytta av för framtida beslut.

Fru talman! Jag tror att även Peter Pedersen var lite ouppmärksam under mitt anförande, därför att jag inledde det med att citera världens främsta och Sveriges främsta expertis. Jag sade väldigt tydligt att vi naturligtvis inte kan kräva av oss själva att vi ska kunna allt om skeppsteknik och haveriutredningar men att det är ännu svårare att ignorera dem som verkligen kan. Det är en massiv kritik. Det finns inga utanför den utredning som gjordes som står för innehållet. Det finns inga förutom de parter som hade intressen i den här utredningen som bekräftar eller säger att den är riktig utan precis tvärtom. Det är väl det som vi riksdagsledamöter har att förhålla oss till, expertisen, om vi nu inte själva sätter oss in i frågorna. Jag kan inte heller förstå Peter Pedersens argument när det gäller om man fortsätter att lägga fram nya fakta i Estland. Vad är det för nya fakta som behövs, Peter Pedersen? Har du inte sett och hört tillräckligt för att förstå att här är något grundläggande fel? Du har ju själv i utskottet fått bildmateriel som visar på oegentligheter som inte nämns i haveriutredningen. Du har fått se dokumentation, du har fått se den estniska utredningen som har funnits tillgänglig. Jag förstår inte vad det är för ytterligare dokumentation eller fakta du kräver. Det som vi har i dag är fullt tillräckligt. Det som gör mig så förvånad är att Vänsterpartiet inte har förmåga att förhålla sig till den informationen. Varför inte stödja kravet på att öka klarheten? Även från svensk sida har vi ett intresse av ökad klarhet, kompletterande eller ny utredning, och vi kommer att göra det här tillsammans med Estland. Men, nej, man abdikerar helt och hållet och lägger över bollen någon annanstans. Jag begriper inte det.

Fru talman! Nu säger Lars Ångström att det finns nya fakta, att det finns en rad belägg och så vidare. Då är frågan: Om det är helt solklart att det ligger till på ett helt annat sätt än vad Haverikommissionen har kommit fram till, vad är det då som ska utredas? Det låter på något vis som att Ångström redan har bestämt sig för vad utredningen ska komma fram till, vilket jag tycker är ett helt oacceptabelt sätt att närma sig ett problem. Däremot, säger jag, att om vi gemensamt över partigränserna, hoppas jag, kan komma fram till att det nu finns så mycket oklarheter, till exempel utifrån de estniska utredningarna, har jag inte någonting emot att man ser vidare på det här, då förstås i samarbete mellan de två länderna. Jag tycker att det finns ett spekulativt drag. Du hänvisar till att försvarsmateriel fanns ombord, men du vet inte om det hade något att göra med att förlisningen skedde. Det måste vara av något intresse i sammanhanget om det hade någon betydelse för att M/S Estonia sjönk. Men då säger du att nej, det vet du inte om det hade. Man tror att det har varit en explosion ombord, men att det kanske inte hade någon betydelse för själva förlisningen. Det vi ändå diskuterar är ju vad det berodde på att M/S Estonia faktiskt sjönk. Det är rimligtvis det som vi ska ta reda på. Sedan kan det finnas en massa andra fakta kring det här som vi inte vet allt om, men det är delvis en annan problematik. Det måste ju på något vis ha att göra med själva sjunkförloppet. Där har jag stor tilltro till att vi förhoppningsvis kan få ny och fördjupad kunskap genom de utredningar som görs i Estland, och jag välkomnar de resultaten.

Fru talman! Jag är av den uppfattningen, och det är miljöpartister, kristdemokrater och många andra ledamöter, att det finns tillräckligt belägg för oklarheter. Jag tror att om du satte dig ned och tittade igenom det här, skulle du nog hålla med om att det finns tillräckligt belägg för så mycket oklarheter att man borde granska det här, och som du själv säger har ni ingenting emot detta. Och det är precis där vi är i dag. Det finns tillräckligt mycket oklarheter. Det kan ju knappast vara acceptabelt att känna till att någon dygnen efter förlisningen har skaffat sig tillträde till bildäck, att dykare har varit därinne, att man kanske har använt sprängmedel och att det inte nämns i haveriutredningen. Det verkar ju väldigt konstigt. Vilka är det som har varit där? Varför har de varit där? Det är sådana frågor som vi vill ha svar på, eftersom vi vet att någon har varit där och det finns filmat. Sedan ger det sig om det i sin tur har någon koppling till själva förlisningsorsaken, men bara det faktum att allt det här har hänt och har mörkats och fortfarande inte har erkänts är tillräckligt oroande. Jag menar att svenska medborgare har rätt att kunna lita på att haveriutredningar verkligen gör sitt yttersta för att klarlägga alla förhållanden som kringgärdar en katastrof, och det här är naturligtvis en del av det. Medborgarna har också en rättighet att kunna lita på att vi folkvalda politiker reagerar när vi ställs inför oegentligheter och att vi i de fall vår regering inte agerar själva tar ansvar. Det är det ansvaret vi har som människor och som riksdagsledamöter i Sverige.

Fru talman! Det finns en reservation i det här betänkandet som är undertecknat av Miljöpartiet. Även jag står bakom reservationen. Men i likhet med Lars Ångström yrkar jag bifall till Kristdemokraternas reservation när det gäller M/S Estonia. Men den har ju diskuterats tidigare, och jag har inget mer att tillföra till den diskussionen. Däremot vill jag diskutera andra delar av trafikutskottets betänkande om sjöfartsfrågor. Claes-Göran Brandin sade vid ett tidigare tillfälle att utskottsmajoriteten bara var ute efter att ge regeringen en knäpp på näsan. Jag vill bestämt hävda att det aldrig har varit min ambition. Jag samarbetar i nästan alla frågor som jag tycker är väsentliga på ett bra sätt med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det finns också tillfällen där vi inte kan komma överens och man behöver säga något annorlunda. Men jag känner mig något förnärmad över att jag skulle vara ute efter att ge regeringen en knäpp på näsan. Sjöfarten är jämte godstrafiken på järnväg väldigt strategisk när det gäller ambitionen att kunna åstadkomma ett klimatanpassat godstransportsystem. Vi har för mycket lastbilstrafik som går långa sträckor utan att använda de möjligheter vi har att kombinera vägen med järnväg och sjöfart. Vi skulle behöva stärka sjöfartens möjligheter i det här sammanhanget, framför allt den kvalitativa sjöfarten som har en ambition att ta i bruk den tekniska utveckling som finns för att minska sin miljöpåverkan. Här har lastägarna, de som köper och beställer transporter, ett stort ansvar att kvalitetssäkra sina transporter. Det skriver vi om i betänkandet. Det är inte bara redarna själva utan också de som beställer transporter som har ett stort ansvar i sammanhanget. Det diskuterades om huruvida det finns någon skillnad mellan majoritetstexten och den socialdemokratiska reservationen när det gäller miljöåtgärder i Östersjön. Claes-Göran Brandin sade att han inte riktigt förstod varför vi skiljde oss åt, varför vi skulle insistera när det inte var någon skillnad på texterna. Men den frågan måste väl i första hand riktas till reservanten. Om det inte var någon skillnad, skulle det ju inte behövas någon reservation. Jag ska lyfta upp några saker där det faktiskt är en skillnad. Det handlar till exempel om synen på bekvämlighetsflagg. Jag har varit med och diskuterat detta med PSSA-ansökan innan regeringen ens hade beslutat att det skulle bli någon sådan. Det var ett väldigt starkt fokus på att det skulle vara dubbelskrov på alla båtar. Det är ju alldeles riktigt, men det finns faktiskt också dubbelskrov som är dåligt underhållna. Dubbelskrov är inte det enda kvalitetskrav som ska ställas på sjöfarten om man vill förhindra olyckor. Har ett område blivit PSSA-klassat har man möjlighet att ställa högre krav för att skydda sitt särskilt känsliga vatten. Är jag rätt informerad har Förenade Arabemiraten bestämt att fartyg som seglar under bekvämlighetsflagg inte får trafikera deras känsliga vatten. Det är inte för att de har någon särskild ambition när det gäller personalen till sjöss. Det tror jag tyvärr inte de har, utan det är en väldigt bra markör för att få bort dålig sjöfart. De som inte har ITF-avtal med sin personal är i regel också de som tar lätt på säkerhetsregler, inte underhåller båtar och är beredda att äventyra både vattenmiljön och passagerarna. Därför välkomnar jag verkligen den skrivning vi har lyckats ena oss om i trafikutskottet när det gäller bekvämlighetsflagg. Sverige ska driva frågan i EU att förbjuda bekvämlighetsflaggningen. Vi skriver också att så länge som bekvämlighetsflaggade fartyg finns kvar bör Östersjöländerna genom IMO verka för att det blir möjligt att införa lämpliga regler som begränsar bekvämlighetsflaggade fartygs tillträde till hamnar och vatten i Östersjön. Det är tyvärr mycket mer olja som är på väg att transporteras i Östersjön. I takt med att oljefälten på den arabiska halvön sinar eller inte kan leverera olja på grund av krig och konflikter kommer mer råolja att gå ut från Ryssland via Östersjön. Därför har flera agerat och oroat sig för detta. Till exempel har Gotlands kommun skrivit till regeringen och krävt att farleden flyttas sydöst om det viktiga sjöfågelområdet i Hoburgs bank. Det har länge varit ett önskemål från Gotlands kommun. De skriver i ett brev undertecknat av kommunstyrelsens ordförande och vädjar till regeringen om detta. De fyra landshövdingarna i Kalmar, Gotland, Blekinge och Skåne län har skrivit till regeringen och vädjat om att regeringen utnyttjar alla de möjligheter och verktyg som nu finns i samband med PSSA-ansökan för att skydda Östersjön och förhindra att oljeutsläpp sker. Exempelvis borde alla fartyg med oljelaster, oavsett djupgående, anvisas en mer östlig farled. Detta har vi svarat på i betänkandet. Vi har även sagt att all handelssjöfart bör flyttas söder och öster och Hoburgs bank just med hänvisning till det känsliga området. Vi hade i Miljönätverkets regi en frukost med Sjöfartsverket. Där hänvisar man till att större energiförbrukning skulle ha varit motiv till att inte flytta trafiken. Det finns goda möjligheter att sänka energiförbrukningen på fartygen. Det kan absolut inte vara acceptabelt skäl för att fartygen med sin känsliga last inte skulle kunna hänvisas till vatten med mer djupgående och på så sätt skydda Östersjön mot olyckor och utsläpp. Så sent som för tre dagar sedan kunde vi läsa att det var ett oljeläckage i Östersjön. Det var en fartygskollision. Det var ett danskt och ett svenskt handelsfartyg som kolliderade tisdags morgon mellan Västervik och Gotland. Det danska fartyget sjönk efter kollisionen, och nu läcker dieselolja ut i havet från vraket. Jag menar att vi riksdagsledamöter har ett stort ansvar att skydda Östersjön mot vidare olyckor och oljeutsläpp. Det betänkande vi har från trafikutskottet tar ett ordentligt steg framåt i detta avseende.

Fru talman! Jag har tänkt ta till orda i två frågor som behandlas i detta betänkande. Det gäller dels fartygstrafiken i Öresund, dels M/S Estonia. Först och främst vill jag säga att vi som bor längs med Öresund känner en allt större oro eftersom vi ser en alltmer ökad frekvens av fartyg i Öresund. En kartläggning som den danska sjöfartsmyndigheten har gjort har visat att risken för fartygskollisioner och grundstötningar är mycket stor i Öresund. Vi som bor längsmed kusten ser hur frekvensen under det senaste decenniet har ökat väldigt kraftigt. År 1990 beräknades trafiken omfatta 21 000 passerande fartyg. I dag är det mer än fördubblat. Det är 40 000 fartyg som passerar i detta smala sund mellan Skåne och Danmark. Det är egentligen bara en tidsfråga enligt många bedömare innan vi kommer att se en fartygskollision av större karaktär. Det finns inte en beredskap för oss att kunna hantera det. Därför måste vi göra vårt yttersta att se till att vi undviker den formen av kollisioner. Några av de förslag som jag har skrivit en motion om är att vi bör överväga att öka sjösäkerhetsarbetet kring Öresund bland annat med en komplettering av bojarna i trafiksepareringssystemet, att etablera en lotsplikt för tankfartyg och fartyg som bär farligt gods och att se över möjligheterna att inrätta ett Wessel Traffic Servicecenter, WTS, som är bemannat dygnet runt. Detta är några förslag som skulle kunna höja säkerheten i och kring Öresund. Även om min motion ännu inte vunnit gillande tänker jag fortsätta att driva på de här frågorna, eftersom det blir allt större medvetenhet om de här frågorna både på den danska och på den svenska sidan. Fru talman! Kring M/S Estonia vill jag först och främst vända mig med en hälsning till läktaren, där vi i dag har en gäst från det estniska parlamentet. Det är Evelyn Sepp, som tillika är vice ordförande i den parlamentariska Estoniautredningen i Estland. Evelyn kommer att ta med sig intrycken från denna debatt hem till Estland och till sina kolleger. Hon kommer att ta med sig intryck från det som sägs i debatten här, men också av det som inte sagts. I detta sammanhang kanske man kan säga att också tystnaden talar. De ord och de svar som inte kommer fram kommer att tala när rapporteringen från det svenska parlamentet kommer att framföras i det estniska. Medan vi här säger att det inte är upp till riksdagen att ta initiativ i den här frågan är det precis tvärtom i Estland. Det är parlamentet som tar initiativet. Det är den parlamentariska kommittén som just nu jobbar som kommer att lägga fram sin rapport i sommar som är en av orsakerna till att regeringen nu agerar i Estland. Visst kommer det att ske kontakter med den svenska regeringen. Enligt de uppgifter jag har kommer en sådan kontakt att tas redan i nästa vecka. Sannolikt kommer ytterligare kontakter att tas när den parlamentariska kommittén har lagt fram sin slutrapport i sommar. När jag tänker tillbaka på de diskussioner vi har haft kring Estonia här i kammaren har vi haft två huvudargument till att vi inte skulle agera. Det ena är framför allt att Estland inte har velat. Vi har varit låsta i de överenskommelser vi har med de andra länderna. Vi får inte glömma att det är Estland som var det land som drabbades värst i förhållande till hur många passagerare man hade ombord i relation till befolkning. Det andra skälet har varit att inget nytt har framkommit. Båda dessa skäl har förändrats, som vi ser när vi blickar tillbaka under det senaste året. I dag är det Estland som driver på. När jag var där för en tid sedan sade man i Estland: Är Sverige nu redo att ta tag i den här frågan? Det andra man förde fram var en lång rad olika frågetecken. Jag hoppas att alla ni som diskuterar den här frågan och tar debatten också har läst den estniska rapporten. Den finns tillgänglig på nätet. Det är enkelt att få fram. Det är bara att be riksdagens utredningstjänst eller ambassaden. Det är hur enkelt som helst. Det finns på vårt departement. Det är bara till att läsa vad de har kommit fram till. Jag utgår från att ni som diskuterar den här frågan verkligen har läst den rapporten. Det kräver frågans allvar. Detta är inte vilken fråga som helst. Det är en moralisk fråga, så jag utgår från att ni har läst den. Har man läst den kan man inte annat än att dra en slutsats av att ett av de tre länder som har varit huvudsakligen drivande i utredningen av Estonias haveri har så många oklarheter. Det är det land som drabbades värst. Det är ett av de länder som är djupast berörda. Om det känner att det finns så här många frågetecken, kan man då säga att inget nytt har framkommit? Kan man då verkligen säga att ingenting nytt har framkommit? Jag tycker själv att det underminerar trovärdigheten än en gång för den utredning som har lagts fram. Hur kan man säga att ingenting nytt har kommit fram? Mona Sahlin har alltid varit noggrann med att delta i debatterna här om detta. Och jag vet inte varför hon inte är här i dag. Men jag hade önskat hennes närvaro här. Det hade varit värdefullt för oss. Förra året aviserade Mona Sahlin en ny sjunkförloppsstudie. Den välkomnar jag som ett första steg. Med detta medger man samtidigt att haveriutredningen inte är komplett och faktiskt inte har presenterat alla svar till exempel om hur Estonia sjönk eller varför hon kunde sjunka på det sätt som hon gjorde. Därför har man nu tillsatt en sådan kompletterande studie. Under många år hörde vi skrönor och konspirationsteorier om att krigsmateriel transporterats på Estonia. Jag och säkert de flesta här inne tyckte att det var konspirationsteorier och skrönor. Jag viftade bort dem i alla fall, ända tills en tullare gick i pension och ända tills några journalister gjorde ett grävande arbete. Och helt plötsligt blev skrönan en verklighet. Det är obehagligt tycker jag, som själv under alla år har viftat bort detta. Jag är inte mycket för konspirationsteorier över huvud taget. Men det skakade om mig, och det innebar att vi tillsatte en ny snabbutredning när det gäller krigsmateriel på Estonia. Nu har vi haft två olika studier, en sjunkförloppsstudie och en studie om krigsmateriel på Estonia. Vid sidan av alla de faktiska uppgifterna och den faktiska kritik som finns kring en lång rad av våra mest respekterade instanser i fråga om sjösäkerhet och skeppsbyggnation börjar vi också få studie efter studie eller utredning efter utredning. Det blir ett lapptäcke. Jag tycker att man i stället i grunden bör ta ett samlat grepp om denna fråga. Jag är utled på konspirationsteorier. Jag är utled på alla de blottor som utredningen hade och som har visat sig uppenbara. Jag tycker inte att det krävs några nya argument för att man ska göra en ny utredning. Förra året sade jag att jag inte tycker att det behövs några ytterligare skäl för en ny utredning. Det räcker gott och väl som det är. När regeringen i andra sammanhang använder utredningsredskapet brukar man låta utreda en fråga, ta emot en rapport och därefter låta rapporten sändas ut på remiss till olika relevanta myndigheter och instanser. Skulle man skicka ut denna rapport till Chalmers, till KTH, till Fartygsbefälsföreningen, till Internationella Transportarbetarefederationen och till den europeiska haveriutredningsorganisationen hade man fått negativa svar på vad de tycker om denna utredning. De hade inte tyckt att den var tillräcklig. Det är de svar som man hade fått tillbaka. Och det hade lett till eftertanke. Nu är inte denna haveriutredning en utredning. Men det kan vara rätt så intressant att ha den parallella reflexionen. Jag sade också förra året att det känns som om Estland är nyckeln till låset. Enligt vad vi nu erfar finns det i dag helt andra möjligheter till en dialog med Estland i dessa frågor. De har under de år som har gått inte bara så att säga intresserat sig för dem. De har även tagit täten i dessa frågor. De vill klara ut oklarheterna om Estonia. De vill klara ut de frågetecken som vi år efter år inte har agerat för. Jag välkomnar sjunkförloppsstudien. Men jag tror att vi måste ta ett samlat grepp om dessa frågetecken. Därför välkomnar jag Mona Sahlins ödmjukhet inför det som sker i Estland som hon gjorde ett uttalande om för ungefär två veckor sedan. Jag välkomnar också det svar som statsministern gav här i kammaren för en stund sedan om att han vill avvakta och se det slutresultat som den parlamentariska utredningen och expertgruppen i Estland kommer att lägga fram. Om man har denna ödmjukhet och lyhördhet i fråga om signalerna från Estland så finns det förutsättningar för oss att prestigelöst och tvärpolitiskt och helst inte politiskt över huvud taget söka oss en väg framåt där vi kan lägga denna smärtsamma händelse och de många oklarheter som har varit en del av diskussionerna under alla dessa år. En sak noterar jag dock, nämligen att detta är första gången som vi har haft ett verkligt samtal om Estonia här i kammaren, där olika synpunkter har brutits mot varandra. Jag välkomnar även Erling Bager från Folkpartiet över till oss och som nu driver på i denna fråga. Om man sätter sig ned och lyssnar på experterna så undrar jag: Kan någon nämna en enda respektabel instans utanför haveriutredningen som stöder resultatet? Peter Pedersen, Claes-Göran Brandin eller någon annan får gärna gå upp i talarstolen och nämna namnet på dessa instanser. Jag vill gärna höra det eftersom jag aldrig har hört det. Det är ingen som har sagt vilka utanför haveriutredningen som stöder detta. Det är inte någon som har gjort det. Jag är beredd att lyssna. Jag stöder reservation 11, men jag yrkar bifall till Kristdemokraternas reservation 10.

Fru talman! Då är det återigen dags för en ny debattrunda om behovet av en ny och oberoende utredning om passagerarfärjan M/S Estonias olycksaliga förlisning den stormiga höstnatten den 28 september 1994. Låt mig först som sist säga att jag hade hoppats att vi hade kunnat bespara riksdagen att återigen behöva återkomma i denna fråga och att regeringen redan nu hade tagit nödvändiga initiativ för att få i gång en sådan här utredning. Då så inte har skett är några av oss motionärer nödda och tvungna att ånyo väcka frågan. Dagen till ära gästas vi på åhörarläktaren av vice ordföranden i det estniska parlamentets konstitutionsutskott, Evelyn Sepp. Hon är dessutom medlem i den av det estniska parlamentet tillsatta undersökningskommittén rörande Estonias förlisning. Jag vill därför i likhet med Kent Härstedt hälsa henne varmt välkommen till riksdagen och den här debatten. Låt mig inledningsvis, för att om möjligt undanröja diverse missförstånd, verkligen understryka att ingen av oss riksdagsledamöter eller andra som deltar i vår ideella arbetsgrupp med denna fråga i riksdagen odlar några mer eller mindre fantasifulla spekulations- eller konspirationsteorier såsom stundom har hävdats såväl av en och annan riksdagskollega som av somliga mer eller mindre dryga självutnämnda besserwissrar ur journalistkåren. Som tur är tycks dock de ljusa undantagen med tiden bli fler. Annars får man nog konstatera, fru talman, att den svenska sökande, undersökande och grävande nyhetsjournalistiken i detta fall lyser präktigt med sin högst förvånansvärda och anmärkningsvärda frånvaro. Vi undrar ofta vad detta kommer sig av. Vi som sedan flera år arbetar med denna fråga besjälas huvudsakligen av två oryggliga motiv. Det första är att en demokratisk rättsstat inte kan tillåta sig att acceptera att flera hundra oskyldiga människor omkommer i en fartygskatastrof utan att någon eller några ställs till ansvar på något sätt eller i någon mening. Det andra är att det i syfte att förebygga liknande olyckor för den framtida sjösäkerheten är oundgängligen nödvändigt att exakt veta hur Estonia sjönk och varför hon sjönk så snabbt. Var det brister i fartygets rumsliga disposition, var det brister i konstruktion eller material, eller var det andra faktorer som sänkte henne och gjorde det så snabbt? Låt oss inte glömma, fru talman, att M/S Estonia under annat namn hade seglat i minst tio år tidigare på ett minst lika stormpiskat Östersjön som den olycksaliga natten, och hon har klarat sådana seglatser! Vad kännetecknar då en rättsstat? Jo, bland annat att den i görligaste mån tar hand om sina omkomna medborgare och deras anhöriga, den garanterar att oberoende, opartiska och sakkunniga i grunden, utan intressestyrda sidohänsyn, får utreda orsakerna till en olycka, den förvissar sig om att ansvarsförhållanden klargörs och att ansvariga i skälig mån ställs till svars, den ser till att den upprätthåller en adekvat och relevant katastrofberedskap och lär av tidigare misstag och felbedömningar. Här röjer sig alltså brister. Vi ledamöter i Estoniagruppen är själva inte sakkunniga i skeppsbyggnad, stabilitetslära och andra vetenskaper som hör till den navala arkitekturen, utan vi lutar oss mot en nära nog enig internationell sjöfartsexpertis, som på flera punkter underkänner de förklaringar till förlisningen som den officiella Haverikommissionen har lämnat. Det måste tyvärr också konstateras att när vi i denna arbetsgrupp hos olika myndigheter och instanser efterforskat fakta rörande Estonias förlisning och ständigt möts av hemligstämplingar på de mest märkliga grunder enligt sekretesslagen, gallrade arkiv och oförklarligt förkomna dokument, frånvaron av originalritningar etcetera, så är inte heller detta ägnat att vare sig stärka den allmänna tilliten till rättsstatens sunda funktion eller ge intrycket av att allt står helt hederligt rätt i denna sak. Sådant väcker dessvärre snarare fler frågor än vad det ger önskade svar. Varför, kan man fråga sig, fru talman, detta hemlighetsmakeri kring en civil fartygskatastrof? Varför dessa tricksanden kring dokument och handlingar som - i den mån de ännu finns kvar eller alls existerat - kanske skulle kunna kasta ljus över ett eller annat sakförhållande? Vems eller vilkas intressen står på spel? Dessa frågor har vi allt oftare funnit anledning att ställa oss under arbetets gång med detta förlisningsmysterium. Vi vill - och det vill jag gärna säga ifrån talarstolen - förvisso ingen illa. Vi vill bara få upp alla korrekt och relevanta bedömningsgrunder på bordet. Vi undrar: Varför tål de inte alla ljuset? När utskottsmajoriteten motiverar sitt avslagsyrkande på motionärernas vilja att tillsätta en ny oberoende internationell utredning gör man det bland annat med hänsyn till att inte "något nytt framkommit i de behandlade motionerna". Jag frågar mig stillsamt om majoriteten verkligen har läst motionerna, alternativt kanske inte förstått innehållet i dem? Andra talare före mig har berört och kommer efter mig att mera i detalj beröra vad som framkommit sedan vi för ett år sedan sågs i kammaren för att tala om Estonia. Därför tänker jag inte uppta tiden med det här och nu. Och sedan nu även Estland börjat agera i riktning mot att bokstavligen gå till botten med att undersöka katastroforsakerna närmare borde, kan man tycka, fler majoritetsföreträdare för riksdag och regering börja lyfta på ögonlocken. Vidare anför majoriteten att det operativa ansvaret för frågan om M/S Estonias förlisning ligger hos regeringen. Ja, visst är det så. Ingen har väl heller hävdat något annat. Men när regeringen synes slumra är det, i en fråga av denna dignitet, sannerligen riksdagens skyldighet att om möjligt, väcka regeringen. Det menar inte bara motionärerna, som för övrigt blivit fler, utan synbarligen även Kristdemokraternas och Miljöpartiets riksdagsgrupper och enstaka ledamöter ur samtliga övriga riksdagsgrupper som vid voteringarna hittills har stött reservationerna. Ja, så har vi då detta med att regeringen har givit Vinnova uppdraget att handla upp dataanimerade sjunkförloppsstudier av två oberoende konsortier. Konsortierna är nu utsedda. Deras arbete ska pågå i två år och resultatet således redovisas år 2008. Åtgärden är i och för sig välment men knappast tillräcklig. Utan en närmare besiktning av fartyget på botten där hon ligger lär det nämligen aldrig gå att nå full klarhet på vissa viktiga men ännu obesvarade frågor av vital betydelse just för den framtida sjösäkerheten. Om man inte har korrekta ingångsvärden från verkligheten, till exempel detaljerade bilder från fartygskroppen och oförvanskade originalritningar, räcker det inte med aldrig så många simulerade datastudier byggda på mer eller mindre lösa hypoteser och antaganden. Fru talman! Glädjande nog tycks alltfler, även bland opinionsbildare, förstå och inse att det finns många viktiga anledningar till att ännu återstående frågetecken kring M/S Estonias förlisning rätas ut. Jag tycker mig ana att man med viss stigande optimism och tillförsikt kan se på möjligheterna att öppna för en ny och fristående oberoende utredning - utan, nota bene, kopplingar till tidigare medverkande experter - om de olika brister och skeenden som ledde fram till olyckan, en utredning som dessutom bör få arbeta öppet och där många personer som ännu inte har fått komma till tals kan förhöras under sanningsförsäkran. I den andan, fru talman, yrkar jag gärna bifall till reservation 10, men jag står i princip givetvis bakom reservation 11.

Fru talman! Jag vill börja med att hälsa vår kollega Evelyn Sepp från det estniska parlamentet välkommen hit i dag. Vi har fått höra hur myndigheterna under tolv års tid försökt lägga locket på i Estoniautredningen. Deprimerande nog visade statsministern ungefär samma inställning här för bara någon timme sedan. Nu har verkligheten blivit en annan. Vi har hört hur en modig tulltjänsteman avslöjade att Estonia har använts för militärtransporter, någonting som alla förnekade innan, och om den panikartade utredning som blev tillsatt under Johan Hirschfeldt. Där var egentligen det enda uppseendeväckande som framkom att han meddelade att allt underlag för utredningen var förstört. Varför det? Kopior på tillgängliga undervattensfilmer är ofullständiga och har manipulerats. När vi krävde att få se originalen svarade dykfirman, Rockwater AS, att man hade bränt upp dem. På frågan varför man hade bränt upp dem sade de: Vi har så dåliga kassaskåp och vi vill inte att de skulle komma i orätta händer. Så frågade vi om det möjligen fanns en bränningsrapport som hade skickats till Sverige eller om det var på uppdrag från Sverige, men det fanns det inte. Bara timmar efter förlisningen påstod den dåvarande regeringen att olycksorsaken var att bogvisiret hade fallit av. Då frågar man sig: Varför hade bulten brustit? Var det vågor, eller var det sabotage? Dykarna fann snart den undersökta bulten på botten. Då frågar man: Blev den undersökt? Nej, den kastades omedelbart tillbaka i havet. Varför det? Utredningsunderlag, originalfilmer, låsbultar och allt som kunde ha fått betydelse för utredningen av vår svåraste sjökatastrof genom tiderna har man nu metodiskt undanröjt. Jag skulle tro att bara det motiverar en rättslig prövning. Kanske är det ändå upptäckten - och nu ber jag särskilt Claes-Göran Brandin att höra på - av Riksrevisionens agerande, eller snarare brist på agerande, som hör till det mest oroande. Det här har man över huvud taget inte observerat. Riksrevisionen ska ju vara medborgarnas yttersta garant mot maktmissbruk och korruption inom statsförvaltningen. Riksrevisionen konstaterade i en förstudie 2004 att, som den själv sade, viktiga anteckningar som i "en väsentlig fråga vara av betydelse för att förstå orsakerna till Estonias förlisning" hade inte blivit analyserade. Det var naturligtvis Sjöfartsverket som skulle ha gjort det. Det gäller anteckningar från ett möte mellan de svenska inspektörer som inspekterade Estonia omedelbart innan hon lämnade Tallinn för olycksresan. Det står att finna på s. 55 och 56 i Riksrevisionens förstudie. Trots att Riksrevisionen konstaterade "att det är viktigt att på alla sätt skapa klarhet om de frågor samtalet egentligen handlat om" förtiger Riksrevisionen den slutsatsen totalt i sin skrivelse till regeringen bara tolv dagar senare. Ett dokument om Sveriges allvarligaste sjöolycka som Riksrevisionen själv anser måste analyseras för att skapa klarhet om orsakerna till förlisningen omnämns plötsligt inte längre i Riksrevisionens slutrapport till regeringen. Tvärtom konstaterar man kort och gott att "Riksrevisionen har beslutat att inte gå vidare med någon granskningsinsats". Då frågar jag och många med mig: Vad var det som fick Riksrevisionen att lägga ned granskningen? Än en gång: Riksrevisionen ska vara vår yttersta garant mot maktmissbruk och korruption. Trots det låter man en, som man själv säger, viktig analys förbli oredovisad fastän man vet att en grav försummelse begåtts. Så fungerar alltså rättsstaten i Sverige i fallet Estonia. I en demokratisk rättsstat uppfattas staten som god gentemot medborgarna. Men precis som solen har sina fläckar, har också den goda staten det. Då och då går någonting snett. Det mest kända exemplet är kanske Watergate i USA. Men glöm inte att vi nyligen hade vår DC 3:a - ett myndighetshyckleri som några rättskaffens medborgare lyckades avslöja. Först efter 50 år fick vi veta sanningen där. Och nu sitter vi mitt uppe i vårt eget Estoniagate. Hade Watergate hänt i Sovjet hade det aldrig avslöjats. Nu hände det i en demokrati. Tack vare oförtrutna grävande journalister fick vi veta sanningarna. Kommer Estoniagate att avslöjas? Ja, jag tror det. Det finns också hos oss oförvägna journalister, experter från Independent Fact Group, anförvanter, jurister och många andra som ifrågasatt officiella förklaringar. Låt mig bara nämna våra estniska riksdagskolleger och nestorn Sven Anér, som är en av dem som efter ett enastående arbete i dag med rätta kan se ljuset i tunneln. Trots alla motsägelsefulla turer, först om bärgning av fartyget, sedan om betongingjutning, bärgning av kropparna, dykförbud och så vidare, har nu till sist ändå, tycks det, myndigheternas fruktansvärda dementiapparat rämnat. Alla de konspirationsteorier som nu kommer att få fritt spelrum blir omöjliga att hantera för det politiska etablissemanget. Bara en helt oberoende utredning där samtliga inblandade stater hålls utanför kan förhoppningsvis återställa förtroendet hos medborgarna. Halvmesyrer räcker inte. För glöm inte att officiellt beskrivs Estoniakatastrofen fortfarande som en passagerarfärja som gick under på grund av hårt väder med tusentalet passagerare och uteslutande civil last. Men ingen har ens försökt förklara varför i så fall bara våra hemligaste underrättelseorgan, KSI och Must, fått se alla handlingar, varför dykare har försetts med munkavle och varför bevismaterial har undanröjts. Våra medier har inte ens frågat. Det kan kännas genant för ett politiskt etablissemang att lyssna till en ung och oförvägen demokrati på andra sidan Östersjön. Där har man emellertid erfarenhet av vart makthavares mörkläggning leder, och det är det man vill förhindra. Är vi därför starka nog att, likt Estland, en gång för alla låta häva den ofattbara mörkläggning som omger vår tids största sjöolycka med 852 omkomna? Förmår vi avslöja vårt eget Estoniagate eller orkar vi bara travestera Hamlet: There is something rotten in the state of Sweden. Jag yrkar bifall till reservation 10.

Fru talman! Jag tyckte att det var intressant att höra det som Björn von der Esch sade angående Riksrevisionen som först ansåg att detta var en väldigt viktig fråga för att tolv dagar senare inte ens nämna den i sin rapport. Det påminner lite grann om den första socialdemokratiska regeringen som hade makten när olyckan hände och vars omedelbara reaktion var att fartyg och omkomna självfallet skulle tas upp. Det var ett uttalande som man sedan väldigt snabbt gick ifrån. Vi hade också den tillträdande socialdemokratiska regeringen som väldigt tydligt sade att det var självklart att vi skulle ta upp fartyg och omkomna och att det ligger på en nations ansvar att göra detta. När den socialdemokratiska regeringen sedan tillträdde en vecka senare svängde den 180 grader och det var inte längre tal om att göra någonting sådant. Det här skapar lite grann samma känsla. Riksrevisionen säger en sak, och sedan tolv dagar senare har man ändrat uppfattning. Hur motiverar man den ändrade uppfattningen? Vet du det?

Fru talman! Jag hade personlig kontakt med Riksrevisionen inte mindre än tre gånger för att försöka få en hållbar motivation till det här. Men jag kan inte påstå att jag fick det. Man började säga att det låg utanför ramen för deras verksamhet och sådana saker. Det är en helt ohållbar inställning. Som vi hörde tidigare har ju Riksrevisionen tillsynen över Sjöfartsverket och Sjöfartsinspektionen och ska se till detta. Om de upptäcker oegentligheter i form av att en analys inte har blivit genomförd ska de se till att den blir genomförd, eller också får de göra det själva. De kan inte plötsligt säga att detta ligger utanför deras område. Det är ungefär som vi hör här att det är regeringens jobb och inte riksdagens och så vidare.

Fru talman! Känner Björn von der Esch till om det finns möjligheter att väcka det här ärendet igen hos Riksrevisionen för att använda sig av det instrumentet och se om det går att nå ökad klarhet? Det är min konkreta fråga. I ditt anförande riktade du dig till Claes-Göran Brandin som inte var här i kammaren just då, så han kunde inte höra den frågan.

Fru talman! Det kanske rentav är någon på Riksrevisionen som har lyssnat på den här debatten och själv tar tag i det och går till den utredning som ska analyseras. Vi vet ju var den finns. Det är bara att åka dit och göra analysen.