Situationen i f.d. Jugoslavien samt Albanien
Betänkande 1994/95:UU21
Utrikesutskottets betänkande
1994/95:UU21
Situationen i f.d. Jugoslavien samt Albanien
Innehåll
1994/95 UU21
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner från allmänna motionstiden 1994/95 angående situationen i f.d. Jugoslavien samt Albanien. Frågor som rör katastrofbistånd till regionen samt insatser för materiell återuppbyggnad m.m. under budgetåret 1995/96 behandlas i utskottets betänkande om internationellt utvecklingssamarbete (1994/95:UU15).
Till betänkandet har fogats en reservation från Folkpartiet liberalerna samt särskilda yttranden från Folkpartiet resp. Vänsterpartiet.
Motionerna
1994/95:U608 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges arbete inom EU och OSSE för att intensifiera diskussionen om Kosovas framtid, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen i FN skall verka för att kraven på respekt för mänskliga rättigheter även skall gälla i Kosova och att ett fullständigt hävdande av FN:s sanktioner mot Serbien-Montenegro villkoras av att de mänskliga rättigheterna respekteras i Kosova.
1994/95:U611 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det allvarliga läget beträffande mänskliga rättigheter i Kosova, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för fördömande av apartheidsystemet i Kosova, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige ånyo bör skicka en parlamentarikerdelegation till Kosova, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att ESK:s utsända rapportörer återvänder till Kosova.
1994/95:U623 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas 1. att riksdagen begär att regeringen omedelbart gör en heltäckande analys av läget i Kosova, Sandjak och Vojvodina i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige ånyo bör skicka en parlamentarikerdelegation till Kosova, Sandjak och Vojvodina, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att ESK på nytt skickar observatörer till Kosova, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt stöd till republiken Makedonien, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom ramen för EU-samarbetet kritiserar Greklands hållning mot Makedonien, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att Makedonien får kompensation enligt FN-stadgans artikel 50, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stöd till Albanien, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande inom EU i fråga om Slovenien.
1994/95:U634 av Lennart Rohdin och Håkan Holmberg (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om republiken Bosnien-Hercegovinas rätt att fortbestå som självständig stat av multietnisk karaktär inom de gränser som erkändes av FN och världssamfundet våren 1992, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fredsuppgörelse som bygger på att republiken Bosnien-Hercegovinas territorium styckas, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte belöna väpnad aggression med territoriella avträdelser, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att häva vapenembargot mot Bosnien-Hercegovina, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte häva FN-sanktionerna mot Serbien-Montenegro innan Bosnien-Hercegovina återupprättats som oberoende och territoriellt sammanhållen statsbildning på multietnisk grund inom 1992 års folkrättsligt erkända gränser.
1994/95:U639 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt internationellt agerande angående Kosovo, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges ansvar att ta initiativ för Kosovo inom EU:s ram.
Utskottet
1. Inledning
De väpnade konflikterna i f.d. Jugoslavien utgör ett öppet sår i Europa. Omfattande och hänsynslösa brott har i dessa konflikter begåtts mot de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer. Etnisk rensning, systematiska våldtäkter, tortyr och urskillningslös artilleribeskjutning är exempel på de brott som begåtts. Trots betydande insatser från omvärlden har en bestående och övergripande förhandlingslösning inte kommit till stånd. Faran är alltjämt påtaglig att striderna, som de senaste åren varit koncentrerade till Bosnien-Hercegovina, kan komma att spridas till andra delar av regionen.
I flera tidigare betänkanden (senast 1993/94:UU21) har utskottet belyst bakgrunden till och olika aspekter på den utveckling som följt på statsbildningen Jugoslaviens sönderfall. Utskottet anordnade även i november 1992 en offentlig utfrågning om situationen i f.d. Jugoslavien (bet. 1992/93:UU21). Från vad som då framkom kan bl.a. följande refereras:
Redan vid Titos död 1980 gjordes spådomar om Jugoslaviens sönderfall. Att staten Jugoslavien kunde hållas ihop ytterligare drygt tio år beror troligen främst på två faktorer. Den ena är att republikerna i 1974 års konstitution redan hade beviljats rätt stor autonomi, så att centralmakten var relativt svag. Den serbiska dominansen var likväl påtaglig inom främst krigsmakten och polisväsendet. Kommunistförbundet bibehöll samtidigt den politiska makten i hela landet.
Den andra faktorn har göra med Jaltaöverenskommelsen och förhållandet mellan öst och väst. Varken USA eller Sovjetunionen skulle ha accepterat en förändring av status quo i Jugoslavien under det kalla kriget. Under slutet av 1980-talet började dessa faktorer få minskad betydelse. En orsak var perestrojkan i Sovjetunionen och den därpå följande upplösningen av det kommunistiska blocket. De nationalistiska strävandena blev allt starkare i flera jugoslaviska republiker, bl.a. i Kosovo samt Serbien. En följd av detta blev att Serbien 1990 upphävde Kosovos och Vojvodinas autonoma status.
1991 skärptes läget i Jugoslavien betydligt. Det pågående ordkriget mellan Belgrad och Zagreb trappades upp. En ny konstitution i Kroatien hade berövat serberna deras status som nation och förvandlat dem till minoritet. Dessutom hade de kroatiska myndigheterna börjat reducera den serbiska överrepresentationen inom viktiga samhällsfunktioner. I Zagreb förklarade man dock att Kroatien var berett att beakta den serbiska befolkningens bekymmer och ge områden med serbisk majoritet rätt långtgående autonomi. Inte desto mindre utropade flera serbiska regioner i Kroatien sin självständighet och satte upp egna militära förband. Sloveniens självständighetsförklaring i juni 1991 ledde till att den federala armén grep in, varpå strider pågick omkring en vecka. Därefter har det i stort sett varit lugnt i Slovenien.
Sommaren och hösten 1991 bröt de federala jugoslaviska organen slutgiltigt samman. Även presidentrådet, Jugoslaviens högsta beslutande organ, upphörde att fungera.
Trots att den jugoslaviska statens sönderfall började te sig alltmer oundvikligt fortsatte västvärlden att verka för ett enat Jugoslavien. Det är en öppen fråga om mer resoluta ingripanden från väst 1991 hade kunnat förhindra den tragedi som de senaste åren utspelat sig i stora delar av det f.d. Jugoslavien.
Kroatien bröts sig loss från federationen strax efter Slovenien och båda republikerna vann snabbt internationellt erkännande. I det ljuset framstod det som blott en tidsfråga när Bosnien-Hercegovina skulle utropa sin självständighet. Enligt många internationella bedömare var utsikterna utomordentligt små för ett självständigt, sammanhållet Bosnien-Hercegovina. Muslimerna utgjorde vid tidpunkten för självständighetsförklaringen ca 44 % av republikens befolkning, medan serberna var ca 31 % och kroaterna omkring 17 %. Till skillnad från i Kroatien var folkgrupperna utspridda över hela republiken och levde i stor utsträckning i blandade områden.
Under 1991 deklarerade sig vissa serbdominerade områden i Bosnien-Hercegovina som "autonoma regioner". Tillsammans utgjorde de en tredjedel av republikens territorium. Väpnade sammanstötningar bidrog under 1991 till att öka spänningen, och ytterligare serbdominerade områden förklarade sig autonoma. Staten Bosnien-Hercegovina förklarade sig självständig i oktober 1991. Den formella självständighetsförklaringen bekräftades genom en folkomröstning i februari/mars 1992, vilken bojkottades av de flesta serber. En överväldigande majoritet av muslimerna och kroaterna röstade dock för oberoende. I april 1992 erkändes Bosnien-Hercegovinas självständighet av bl.a. EG:s medlemsstater och USA. Samtidigt belägrades Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo av serbiska trupper. Den 22 maj 1992 upptogs landet i FN. Sedan 1992 har, med tidvis skiftande intensitet, väpnade strider pågått i Bosnien-Hercegovina.
I utskottets tidigare betänkanden (främst 1992/93:UU21, 1993/94:UU21) har uppgiften att nå en politisk lösning av konflikterna i f.d. Jugoslavien och snarast bringa de väpnade striderna till ända setts som den primära. Sverige har engagerat sig såväl inom som utanför FN:s ram för att åstadkomma en uppgörelse och en bestående fred i de aktuella regionerna. Svenska förband deltar i fredsbevarande insatser och i övervakningsmissioner. Sverige ger även ett omfattande humanitärt bistånd till regionen. Utskottet har i tidigare betänkanden betonat angelägenheten av dessa ansträngningar men även pekat på behovet av massiva internationella insatser för att bygga upp de av krig förstörda delarna i bl.a. Bosnien-Hercegovina och på vikten av svensk beredskap för dylika insatser.
Frågor som rör katastrofbistånd till regionen samt insatser för materiell återuppbyggnad m.m. under budgetåret 1995/96 behandlas i utskottets betänkande om internationellt utvecklingssamarbete (1994/95:UU15). Utskottet har därvid bl.a. framhållit som angeläget att det internationella samfundet säkerställer förmågan att på ett adekvat sätt kunna bidra vid det omfattande återuppbyggnadsarbete som måste inledas så snart striderna upphört. Förberedelserna för återuppbyggnadsinsatser bör prioriteras inte minst av det skälet att de i sig kan ha en förtroendeskapande effekt i den pågående konflikten. Sverige har, som utskottet anfört flera gånger tidigare, en viktig uppgift i förberedelsearbetet för återuppbyggnad i det f.d. Jugoslavien och bör därför spela en aktiv roll i internationella fora.
2. Bosnien-Hercegovina
Sammanfattning av motionerna
Det svenska engagemanget i de mänskliga tragedier som utspelas i regionen är omvittnat. Det avspeglas också i ett antal motioner som väckts under allmänna motionstiden 1994/95 och som på olika sätt pläderar för ett aktivt agerande från svensk sida för att söka lösa olika problem med anknytning till konflikterna i det f.d. Jugoslavien.
Den etniska rensningen och det internationella samfundets hittillsvarande agerande i Bosnien-Hercegovina upprör bl.a. motionärerna bakom motion U634 (fp). Motionärerna ser folkmordet i Bosnien-Hercegovina som en bricka i det storpolitiska spelet om maktbalansen i det nya Europa. Någon fred och rättvisa i Europa kan enligt dem inte skapas på grundval av den s.k. kontaktgruppens (USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland) delningsförslag. Motionärerna menar att Sverige också spelar med i detta spel; ett förhållande som inte kan döljas av "dimridåer i namn av nya Marshallplaner". Bosnien-Hercegovina har rätt att fortbestå som självständig stat av multietnisk karaktär inom de gränser som erkändes av FN och världssamfundet våren 1992 (yrkande 1). En fredsuppgörelse får inte byggas på att Bosnien-Hercegovinas territorium styckas upp (yrkande 2). Väpnad aggression får inte belönas med territoriella avträdelser (yrkande 3). Vapenembargot mot Bosnien-Hercegovina måste hävas (yrkande 4). FN-sanktionerna mot Serbien-Montenegro får enligt motionärerna inte hävas innan Bosnien-Hercegovina återupprättas som oberoende och territoriellt sammanhållen statsbildning på multietnisk grund inom 1992 års folkrättsligt erkända gränser (yrkande 5).
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sveriges omfattande engagemang i Bosnien-Hercegovina grundas på en strävan att medverka till en lösning som bevarar Bosnien-Hercegovina som mångkulturell, självständig stat. Som utskottet även framhållit i tidigare betänkanden, har Sverige, direkt till parterna och i internationella fora, hela tiden klart markerat sitt stöd för Bosnien-Hercegovinas ställning som självständig stat och mångkulturellt samhälle. Sverige har även under hela konflikten fördömt etnisk rensning och stött de krafter i Bosnien-Hercegovina som bejakar mångkulturell samlevnad.
Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden att Bosnien-Hercegovinas ställning som självständig stat och mångkulturellt samhälle måste bevaras. En fredlig och bestående lösning på konflikten kan bara åstadkommas via förhandlingar. En fungerande samlevnad mellan olika folkgrupper blir möjlig först när en varaktig vapenvila etablerats och ett av alla parter godkänt fredsavtal föreligger. Utskottet anser att ökad aktivitet och närvaro av FN:s styrkor i f.d. Jugoslavien skulle bidra till att möjliggöra en sådan bestående och fredlig förhandlingslösning.
Det internationella samfundets ansträngningar för att få till stånd en lösning på konflikten i Bosnien-Hercegovina kom tidigt att koncentreras till den s.k. Jugoslavienkonferensen, i vilken FN och EU delade ordförandeskapet. Under sin tid som ESK-ordförande deltog Sverige i konferensens styrkommitté.
Efter långvarigt medlingsarbete hösten 1992 förelade Jugoslavienkonferensen i januari 1993 de krigförande parterna den s.k. Vance/Owen-planen, som uppkallats efter konferensens två medlare. Planen, som blev godkänd av den bosniska regeringen och den bosnisk-kroatiska sidan, förslog en uppdelning av Bosnien-Hercegovina i tio semiautonoma provinser. Vid ett möte i Aten i maj 1993 undertecknade även den bosnisk-serbiske ledaren avtalet, men med förbehåll av godkännande av det bosnisk-serbiska parlamentet och en förutsedd folkomröstning. Det bosnisk-serbiska parlamentet röstade emot avtalet, varför detta aldrig blev gällande.
I juni 1993 efterträddes FN-medlaren Cyrus Vance av den förutvarande norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg. Det nya medlarparet Owen-Stoltenberg föreslog en fredsplan som innebar att Bosnien- Hercegovina delades upp i tre republiker, vilka skulle vara förenade i en union. FN:s säkerhetsråd gav i anslutning härtill garantier för att denna union skulle kunna kvarstå som FN-medlem.
FN:s generalförsamling antog redan den 17 december 1992 en resolution om läget i Bosnien-Hercegovina. I resolutionen gavs stöd åt landets strävanden efter suveränitet, politiskt oberoende och territoriell integritet. Serbiens aggression fördömdes. Därutöver krävdes bl.a. att den serbiska armén omedelbart skulle lämna Bosnien-Hercegovinas territorium.
Ett år senare, den 20 december 1993, antog generalförsamlingen en ny resolution om läget i Bosnien-Hercegovina. I resolutionen uppmanades den bosnisk-serbiska sidan att respektera de fredade områdena, som upprättats av säkerhetsrådet. FN:s medlemsstater uppmanas också att stödja landet vid utövandet av dess rätt till självförsvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51.
Det internationella samfundets ansträngningar för att få ett slut på konflikten i Bosnien-Hercegovina är för närvarande koncentrerade till den s.k. kontaktgruppen, vilken består av USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Jugoslavienkonferensen deltar också i kontaktgruppens möten.
I början av juli 1994 förelade kontaktgruppen de stridande parterna ett förslag om Bosnien-Hercegovinas territoriella uppdelning men med bevarande av landet som en folkrättslig enhet. Förslaget innebär att landet till ytan delas i två ungefär lika stora delar (51 % muslimsk/kroatisk och 49 % serbisk); dessa delar förenas i en union som skall utgöra Bosnien-Hercegovina. Förslaget skall ses mot bakgrund av att serberna det senaste året kontrollerat omkring 70 % av Bosnien-Hercegovinas yta.
Utskottet noterar att inget av de olika fredsförslag som presenterats talar om att landet skall delas utan att Bosnien-Hercegovina skall fortsätta som ett folkrättssubjekt. Inget av förslagen är att betrakta som en idealisk lösning för Bosnien-Hercegovinas folk. Det nu föreliggande förslaget innebär att den etniska rensningen får genomslag, men innebär samtidigt en betydande bosnisk-serbisk reträtt jämfört med nuläget. Utskottet vill framhålla att fredsförslaget också innehåller viktiga element som är avsedda att motverka att effekterna av den etniska rensningen blir bestående.
Av utomordentlig betydelse är att en genuin vapenvila etableras så att en bestående fredslösning kan komma till stånd med syftet att bevara Bosnien-Hercegovina. Först därefter blir det möjligt att påbörja det mödosamma arbetet med att reintegrera de olika folkgrupperna och på sikt skapa en fungerande samlevnad. Det internationella biståndet kommer givetvis att spela en viktig roll i detta sammanhang. Av stor betydelse är vidare att en fredsöverenskommelse innehåller en ovillkorlig rätt att återvända för de flyktingar som utsatts för etnisk rensning. Endast en politisk lösning som borgar för samarbete och samverkan mellan de olika folkgrupperna och staterna i det f.d. Jugoslavien kan skänka stabilitet åt regionen.
Vid nyåret 1995 ingick parterna i Bosnien-Hercegovina en vapenvila som skulle gälla till den sista april 1995. Vapenvilan respekterades aldrig fullt ut, och i slutet av mars bröt intensiva strider på nytt ut i flera delar av Bosnien-Hercegovina. En ny, varaktig vapenvila blir bara möjlig om också andra framsteg görs i förhandlingsprocessen. För närvarande inriktas det internationella samfundets ansträngningar på att söka åstadkomma ömsesidiga erkännanden mellan i första hand Serbien-Montenegro, Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Sådana erkännanden bedöms kunna öka förutsättningarna för fortsatta fredsförhandlingar på grundval av kontaktgruppens förslag.
Kroatiens president Franjo Tudjman, som har kritiserat FN:s skyddsstyrkor (UNPROFOR) för att endast befästa upproriska serbers kontroll över delar av Kroatien, hotade i början av 1995 med att inte tillåta en förlängning av FN:s närvaro i landet efter det aktuella mandatets utgång, den 31 mars. FN:s omkring 12 000 man stora styrka i Kroatien placerades ut 1992 för att skilja kroatiska regeringsstyrkor och serbiska rebeller åt, särskilt i det serbkontrollerade Krajinaområdet. Ett tillbakadragande av trupperna har ansetts innebära stor risk för nya strider i Kroatien och för ytterligare spridning av konflikten.
Efter stora ansträngningar från bl.a. Europeiska unionens och den amerikanska regeringens sida nåddes den 12 mars 1995 en preliminär överenskommelse med den kroatiska regeringen som innebär att en reducerad FN-styrka med nytt, delvis omdefinierat mandat tills vidare tillåts stanna kvar i Kroatien. Genom överenskommelsen bedöms den mest akuta risken för ett nytt krigsutbrott vara överstånden.
Utskottet konstaterar att FN:s uppgift i Kroatien varit mycket svår. Avväpningen av stridande har inte kunnat genomföras som avsett bl.a. på grund av att FN inte på ett tillfredsställande sätt kunnat kontrollera upprättade vapenlager. Människor som fördrivits från sina hem har inte kunnat återvända. Inemot en tredjedel av Kroatien är fortfarande under serbisk kontroll. En viktig framgång, särskilt för Bosnien-Hercegovina, är likväl att krigshandlingar i stor skala har kunnat undvikas genom FN-styrkornas utplacering mellan de kroatiska regeringsstyrkorna och de serbiska rebellerna i Kroatien.
Utskottet konstaterar att den uppgörelse som Kroatien nu gått med på också innebär en beklaglig reduktion -- till sannolikt runt 5 000 man -- av FN:s närvaro i Kroatien. Det är också oklart vad Kroatien kommer att acceptera i fråga om de framtida FN-förbandens beväpning och handlingsfrihet. Det är med oro som utskottet konstaterar att den uppnådda kompromissen om FN:s närvaro i Kroatien dess värre inte utesluter nya väpnade uppgörelser i området.
Med säkerhetsrådets resolution 713 införde FN redan i september 1991 ett vapenembargo mot det dåvarande Jugoslavien, vilket sedan har kommit att fortsätta att gälla mot de stater som uppstått ur Jugoslavien, däribland Bosnien-Hercegovina. Embargot infördes dels för att söka hindra tillförseln av vapen till regionen, vilket skulle riskera leda till en eskalering av konflikterna, dels för att vinna tid för en fredlig lösning. Säkerhetsrådet har därefter även antagit en rad andra, mycket långtgående resolutioner, bl.a. har Serbien-Montenegros roll och ansvar för kriget i Bosnien-Hercegovina medfört att FN infört omfattande ekonomiska sanktioner mot Serbien-Montenegro (se även utskottets betänkande 1992/93:UU4).
Utskottet konstaterar att sanktionsfrågan måste ses i ett helhetsperspektiv, där den långsiktiga strävan är att söka nå en varaktig förhandlingslösning på konflikterna i f.d. Jugoslavien. Det nu aktuella fredsförslaget, som lagts fram av kontaktgruppen, har accepterats av samtliga parter utom de bosniska serberna. I syfte att sätta press på de bosnisk-serbiska ledarna att acceptera fredsförslaget har regeringen i Belgrad gått med på att stänga gränsen mot Bosnien-Hercegovina för att förhindra att vapen, ammunition och drivmedel passerar. I gengäld har FN:s säkerhetsråd i september 1994 beslutat att suspendera vissa sanktioner mot Serbien-Montenegro. Samtidigt antogs också två andra resolutioner, i vilka de bosniska serbernas fortsatta etniska rensning fördöms och sanktionerna mot dessa serber skärps. Kontrollen vid gränsen mot Bosnien-Hercegovina övervakas av internationella observatörer, och de suspenderade sanktionerna kan återinföras i händelse de serbiska myndigheterna inte effektivt håller gränsen stängd.
En viktig del i de internationella fredsansträngningarna utgörs således även av de skärpta sanktionerna mot de bosniska serberna, vilka, som tidigare omtalats, som enda part motsätter sig en förhandlingslösning. Utskottet vill i sammanhanget framhålla betydelsen av att den alldeles övervägande delen av den omfattande sanktionsregimen mot f.d. Jugoslavien alltjämt består. Sverige har också påtalat att en normalisering med Serbien-Montenegro ej kan komma till stånd förrän en acceptabel lösning av Kosovofrågan uppnåtts. De sanktioner mot Serbien-Montenegro som tillfälligt suspenderats rör lättnader i förbudet mot civil luftfart, färjeförbindelser och förbudet mot internationellt utbyte inom idrott och kultur. Utskottet konstaterar att den svenska regeringen ställt sig bakom FN:s beslut om suspension av vissa sanktioner i förhoppningen att lättnaderna skall motivera regimen och befolkningen i Serbien-Montenegro att ta ytterligare nödvändiga steg mot fred och också tvinga den bosnisk-serbiska parten att acceptera det internationella samfundets vilja. Utskottet delar regeringens förhoppning i dessa avseenden.
Det resonemang som förs i motion U634 (fp) yrkande 4 synes i sin förlängning innebära en rekommendation med innebörden att vapenembargot mot Bosien-Hercegovina borde hävas. Om så skedde skulle förutsättningarna för FN:s närvaro -- och därmed också för en viktig del av folkförsörjningen -- upphöra. Detta skulle innebära stora risker för Bosnien-Hercegovinas fortlevnad. Utskottet konstaterar att ökade vapenmängder redan i dag når Bosnien-Hercegovina på illegala vägar. Ytterligare vapen i området skulle enligt utskottets bedömning sannolikt förorsaka ännu mera våld och lidande och även gå stick i stäv mot FN:s strävan mot demilitarisering. Utskottet avvisar därför det synsätt som motionärerna ger uttryck för.
En fredlig samexistens mellan Bosnien-Hercegovinas olika folkgrupper förutsätter, enligt utskottets uppfattning, tolerans och ömsesidig respekt mellan parterna och en demokratisk utveckling i hela regionen. För att en utveckling i sådan önskvärd riktning skall kunna börja måste de väpnade konflikterna upphöra och varaktiga fredsavtal uppnås.
Med det anförda betraktar utskottet motion U634 (fp) yrkandena 1--3 samt 5 som besvarade. Yrkande 4 i samma motion avstyrks.
3. Kosovo
Sammanfattning av motionerna
I flera motioner uttalas oro för att konflikten i särskilt Bosnien-Hercegovina skall sprida sig till andra områden i det f.d. Jugoslavien eller till andra delar av Balkan. Läget i den numera i Serbien ingående provinsen, f.d. jugoslaviska republiken, Kosovo/Kosova uppfattas därvid vara av central betydelse. Situationen avseende bl.a. de mänskliga fri- och rättigheterna beskrivs som allvarlig såväl i Kosovo som i andra områden av det s.k. rest-Jugoslavien, särskilt Sandjak och i Vojvodina. Den albanska majoritetsbefolkningen i Kosovo är utsatt för ett hårt förtryck, som i en motion jämförs med det gamla apartheidsystemet i Sydafrika.
I motion U623 (fp) yrkande 1 begärs att regeringen omgående återkommer till riksdagen med en heltäckande analys av läget i Kosovo, Sandjak och Vojvodina. Motionären vill också att en parlamentarikerdelegation sänds till dessa områden, med uppgift att inhämta information om situationen, samt inleda samtal med representanter från den demokratiska oppositionen (yrkande 2). I motion U611 (mp) yrkande 3 begärs att en parlamentarikerdelegation skall sändas till Kosovo.
I flera motioner yrkas att Sverige skall verka för att OSSE (tidigare ESK) på nytt sänder observatörer till Kosovo (U611 (mp) yrkande 4, U623 (fp) yrkande 3). Enligt motionerna U608 (v) yrkande 1, U611 (mp) yrkandena 1 och 2 samt U639 (c) yrkandena 1 och 2 bör Sverige i olika internationella fora, främst FN, OSSE samt EU, verka för att situationen i Kosovo uppmärksammas. Sverige bör även verka för att MR-brotten fördöms och för att ansträngningarna intensifieras för att området skall få fred och demokratiska förhållanden. I motion U608 (v) yrkande 2 begärs, mer specifikt, att regeringen i FN skall verka för att kraven på respekt för mänskliga rättigheter skall gälla i Kosovo och att ett fullständigt hävande av FN:s sanktioner mot Serbien-Montenegro görs beroende av att de mänskliga rättigheterna respekteras i Kosovo.
Utskottets överväganden
Utskottet delar motionärernas oro över situationen i Kosovo och över den diskriminering och de kränkningar av mänskliga rättigheter som kosovoalbanerna utsätts för av de serbiska myndigheterna. I likhet med motionärerna anser utskottet att en lösning på Kosovo/Kosova-problematiken även är av central betydelse för att långsiktig stabilitet och fredliga förhållanden skall uppnås i f.d. Jugoslavien. Utskottet delar också uppfattningen att Kosovoproblematiken delvis kommit i skymundan av kriget i främst Bosnien-Hercegovina. Utskottet noterar att Sverige mycket aktivt driver Kosovofrågan i olika internationella fora. Trots de internationella ansträngningar som gjorts för att få till stånd en förbättring av MR-situationen i Kosovo har situationen snarast förvärrats på senare år.
Under Sveriges ordförandeår 1992 i ESK (numera OSSE) etablerades konfliktförebyggande och förtroendeskapande permanenta missioner i Kosovo, Sandjak och Vojvodina. Missionerna förvägrades dock förlängt mandat sommaren 1993 av regimen i Belgrad och tvingades lämna landet. Läget i de nämnda regionerna har därefter i huvudsak följts genom regelbundna resor dit av OSSE-medlemsstaternas ambassader i Belgrad. Rapporter från dessa resor är regelbundet föremål för diskussion och överväganden inom ramen för OSSE:s s.k. ämbetsmannakommittémöten i Wien. Vid OSSE:s toppmöte i Budapest i december 1994 krävdes ånyo att Serbien-Montenegro skall tillåta missionerna att verka i Kosovo, Sandjak och Vojvodina. Vid mötet avvisades Belgradregimens krav på att först accepteras som fullvärdig medlem av OSSE. Någon lösning av frågan har dock ännu inte kommit till stånd.
Sverige har också, enligt vad utskottet inhämtat, tillsammans med EU:s nuvarande ordförandestat Frankrike, tagit initiativ till att unionens arbetsgrupp för f.d. Jugoslavien skall ägna större uppmärksamhet åt förhållandena i Kosovo. Vidare har Sverige sökt agera för att kosovoalbanernas situation skall uppmärksammas inom ramen för de övergripande ansträngningarna att nå fred och stabilitet i regionen.
Enligt utskottets uppfattning är utplacerandet av OSSE-missioner i de aktuella områdena särskilt angeläget mot bakgrund av faran för att konflikterna i Bosnien-Hercegovina och Kroatien kan sprida sig till andra delar av regionen.
Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter sina ansträngningar att få till stånd ett serbiskt medgivande till missionerna.
Utskottet konstaterar vidare att Sverige, bl.a. som medförslagsställare till resolutioner om situationen i Kosovo i FN:s generalförsamling och kommission för de mänskliga rättigheterna, tillsammans med andra länder aktivt verkat för att uppmärksamma kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Kosovo. I resolutionerna uttrycks djup oro över MR-situationen i Kosovo och de serbiska myndigheternas diskriminering och övergrepp fördöms kraftfullt. De serbiska myndigheterna uppmanas vidare i resolutionerna att omedelbart tillåta internationell övervakning av de mänskliga rättigheterna i landet och göra det möjligt för OSSE:s långtidsmissioner att fortsätta verksamheten i Kosovo, Sandjak och Vojvodina.
Utskottet utgår från att Sverige fortsätter att agera aktivt för att läget beträffande de mänskliga rättigheterna i Kosovo uppmärksammas internationellt.
Med det anförda betraktar utskottet motionerna U608 (v) yrkande 1, U611 (mp) yrkandena 1, 2 och 4, U623 (fp) yrkande 3 samt U639 (c) yrkandena 1 och 2 som besvarade.
Som antytts ovan är sanktionerna mot Serbien-Montenegro, som beslutats av FN:s säkerhetsråd, formellt kopplade till situationen i Bosnien-Hercegovina. Utskottet konstaterar att Sverige, såväl i FN som i bilaterala kontakter, argumenterar för att sanktionerna även borde göras avhängiga av läget i Kosovo. Detta synsätt har dock inte fått internationellt gehör. Utskottet utgår från att den svenska uppfattningen fortfarande gäller.
Enligt vad utskottet erfarit torde det finnas internationell enighet när det gäller uppfattningen att en fullständig normalisering i relationerna med regimen i Belgrad inte bör komma till stånd förrän Kosovofrågan fått en tillfredsställande lösning. Sverige har i sammanhanget påtalat att en fullständig normalisering, inklusive tillgång till internationella finansinstitutioner och krediter, kräver ett agerande från Serbiens sida i enlighet med rättsstatens principer, dvs. i detta sammanhang en rättvis och rimlig överenskommelse om Kosovo och ett slut på förtrycket.
Med det anförda anser utskottet att motion U608 (v) yrkande 2 besvarats.
Enligt vad utskottet erfarit följer regeringen noga utvecklingen i Kosovo, Sandjak och Vojvodina och gör fortlöpande analyser av situationen i de aktuella områdena. Utskottet utgår från att detta analysarbete fortsätter. Genom bl.a. svar på frågor och interpellationer kan riksdagen som helhet ta del av hur regeringen bedömer utvecklingen. Något initiativ med anledning av motion U623 (fp) yrkande 1 anser utskottet därför inte vara påkallat.
Därmed avstyrker utskottet motion U623 (fp) yrkande 1.
Utskottet anser det angeläget att breda internationella kontakter upprätthålls med företrädare för det kosovoalbanska samhället. I den mån viseringar kan erhållas kan detta bl.a. ske genom besök av enskilda riksdagsledamöter och grupper av parlamentariker. Utrikesutskottet avser för egen del göra en studieresa, om möjligt inom det närmaste halvåret, till flertalet stater i det f.d. Jugoslavien för att dels inhämta närmare information om situationen och de svenska insatserna, dels markera svensk närvaro och engagemang för bl.a. de av krig och andra umbäranden hårt drabbade folkgrupperna såväl i Bosnien-Hercegovina som i Kosovo. Frågor om besök av officiella delegationer från Sveriges riksdag handhas dock av talmanskonferensen.
Med det anförda anser utskottet att motionerna U611 (mp) yrkande 3 samt U623 (fp) yrkande 2 besvarats.
4. Makedonien
Sammanfattning av motionen
I motion U623 (fp) berörs även läget i Makedonien. Det stöd som Sverige hittills bistått Makedonien med bör fortsätta (yrkande 5). Den grekiska hållningen mot Makedonien, som delvis förhindrar internationellt erkännande, bör kritiseras av Sverige inom ramen för EU-samarbetet (yrkande 6). Vidare yrkas att Sverige bör verka för att Makedonien kompenseras enligt FN-stadgans artikel 50 för förluster åsamkade landet som en följd av sanktionerna mot Serbien-Montenegro (yrkande 7).
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att motionärens yrkanden i allt väsentligt sammanfaller med den politik som Sverige hittills bedrivit visavi Makedonien (former Yugoslav Republic of Macedonia/FYROM). Som också framhålls i motionen har Sverige på olika sätt givit landet stöd, bl.a. via den nordiska FN-bataljonen, OSSE-missionen i Skopje, vilken upprättades under Sveriges ordförandeskap, samt i form av betalningsbalansstöd om hittills 15 miljoner kronor. Vidare stöder Sverige den FN-ledda medlingen i namntvisten mellan Grekland och Makedonien samt verkar för att Makedonien skall upptas som fullvärdig medlem i OSSE. Det är enligt utskottets uppfattning viktigt att båda sidor visar flexibilitet och kompromissvilja, så att en lösning kan nås som bidrar till samarbete och stabilitet i regionen.
Utskottet noterar att OSSE, på svenskt initiativ, arrangerat en särskild konferens, med deltagande av bl.a. internationella finansieringsorgan, angående Makedoniens infrastrukturella problem. Vid konferensen framhölls särskilt vikten av stöd till förbättrade transportvägar i öst-västlig riktning i regionen.
Utskottet konstaterar att Sverige, såväl inom EU som bilateralt, uppmanat Grekland att slå in på en samförståndspolitik i förhållande till Makedonien. Greklands ekonomiska blockad mot Makedonien har därvid kritiserats. Det är enligt utskottets uppfattning av avgörande betydelse att varje medlemsland i EU i största möjliga utsträckning bidrar till att politik som beslutats gemensamt också verkställs till fullo. Greklands hållning har dess värre inneburit att EU:s Makedonienpolitik försvårats. Utskottet noterar att Greklands blockad för närvarande är föremål för prövning i EU-domstolen. Dom beräknas falla under maj månad i år.
I FN har Sverige, enligt vad utskottet erfarit, stöttat förslag som syftar till att kompensera Makedonien för kostnader i samband med upprätthållandet av sanktionerna mot Serbien-Montenegro. Mekanismer har dock ännu inte kunnat utarbetas för att kanalisera sådant multilateralt stöd till Serbiens grannländer. Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen även bilateralt tagit upp frågan med i sammanhanget relevanta stater.
Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (fp) yrkandena 5--7 som besvarade.
5. Slovenien
Sammanfattning av motionen
Slovenien har enligt motion U623 (fp) på ett obefogat och illavarslande sätt skjutits åt sidan av EU, trots att landet torde tillhöra de centraleuropeiska stater som ligger närmast till att uppfylla de villkor som ställs på nya medlemmar i EU. Den italienska regeringen har lagt in veto när frågan om att inleda förhandlingar om associering varit föremål för diskussion i EU:s ministerråd. I motionen yrkas att Sverige som medlem i EU kraftfullt bör ta avstånd från den italienska blockaden mot Slovenien samt underlätta för Slovenien att, tillsammans med de i alla avseenden likartade s.k. Visegradstaterna, inleda medlemskapsförhandlingar med EU (yrkande 9).
Utskottets överväganden
Utskottet beklagar, i likhet med motionären, att Sloveniens möjligheter att inleda förhandlingar med EU om ett associationsavtal (s.k. Europaavtal) försenats på grund av den i motionen beskrivna situationen. Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att Slovenien, som på kort tid lyckats återhämta sig ekonomiskt och också kommit långt när det gäller att stärka den demokratiska kulturen, bereds tillfälle att knyta närmare band med EU. Utskottet välkomnar därför att förhandlingar mellan EU och Slovenien om ett associationsavtal i dagarna har kunnat inledas.
Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (fp) yrkande 9 som besvarat.
6. Albanien
Sammanfattning av motionen
Även i Albanien är situationen komplicerad, anförs det i motion U623 (fp). Landet är fortfarande Europas i särklass fattigaste. Flera andra starka skäl talar enligt motionären för att Sverige under de närmaste åren bör stödja förutsättningarna för en demokratisk och ekonomisk utveckling i detta land (yrkande 8).
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att Sverige, mot den bakgrund som tecknas i motionen, sett det som angeläget att bidra till de betydande internationella insatser som under de senaste åren gjorts i Albanien. Under åren 1991--1994 har Sverige, enligt vad utskottet inhämtat, bl.a. givit humanitärt katastrofbistånd till Albanien till ett värde av ca 28 miljoner kronor. Till detta kommer betalningsbalansstöd om 10 miljoner kronor. EU:s stöd till Albanien är omfattande. Som medlem i EU bistår Sverige med bl.a. betalningsbalansstöd. Detta stöd förväntas, enligt vad utskottet inhämtat, öka under förutsättning att den albanska demokratiseringsprocessen fortskrider. Sverige stödjer även OSSE:s arbete i bl.a. Albanien som syftar till att förebygga ytterligare konflikter med etniska övertoner i regionen.
Utskottet noterar vidare med tillfredsställelse att intresset för bilateralt handelsutbyte mellan Sverige och Albanien ökat på senare år, med bl.a. etableringen i Albanien av några svenska storföretag som följd. Utskottet anser, i likhet med motionären, att det av såväl säkerhetspolitiska som ekonomiska och humanitära skäl är angeläget att det svenska stödet i olika former till Albanien fortsätter. Det är utskottets förhoppning att stödet kan bidra till att förebygga en ytterligare spridning av konflikterna på Balkan och motivera Albanien till att fortsatt verka som en modererande kraft i regionen.
Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (fp) yrkande 8 som besvarat.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Bosnien-Hercegovinas folkrättsliga status att riksdagen förklarar motion 1994/95:U634 yrkandena 1--3 och 5 besvarade med vad utskottet anfört,
res. (fp) - delvis
2. beträffande hävande av vapenembargo att riksdagen avslår motion 1994/95:U634 yrkande 4,
res. (fp) - delvis
3. beträffande mänskliga rättigheter i Kosovo att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U608 yrkande 1, 1994/95:U611 yrkandena 1, 2 och 4, 1994/95:U623 yrkande 3 samt 1994/95:U639 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande sanktioner mot Serbien-Montenegro att riksdagen förklarar motion 1994/95:U608 yrkande 2 besvarat med vad utskottet anfört,
5. beträffande analys av situationen i Kosovo m.fl. områden att riksdagen avslår motion 1994/95:U623 yrkande 1,
6. beträffande besök av parlamentarikerdelegationer att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U611 yrkande 3 samt 1994/95:U623 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
7. beträffande Makedonien att riksdagen förklarar motion 1994/95:U623 yrkandena 5--7 besvarade med vad utskottet anfört,
8. beträffande Slovenien att riksdagen förklarar motion 1994/95:U623 yrkande 9 besvarat med vad utskottet anfört,
9. beträffande Albanien att riksdagen förklarar motion 1994/95:U623 yrkande 8 besvarat med vad utskottet anfört.
Stockholm den 28 mars 1995
På utrikesutskottets vägnar
Göran Lennmarker I beslutet har deltagit: Göran Lennmarker (m), Nils T Svensson (s), Anneli Hulthén (s), Helena Nilsson (c), Lena Klevenås (s), Bertil Persson (m), Urban Ahlin (s), Eva Zetterberg (v), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kds), Elisebeht Markström (s), Agneta Brendt (s), Sten Tolgfors (m), Inger Lundberg (s), Christina Axelsson (s) och Lennart Rohdin (fp).
Reservation
Bosnien-Hercegovinas folkrättsliga status m.m. (mom. 1, 2)
Lennart Rohdin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Utskottet konstaterar att" och på s. 9 slutar med "samma motion avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att kriget i Bosnien-Hercegovina går in på sitt fjärde år. Mer än 200 000 människor har dödats, de flesta muslimer. Mer än 3 miljoner människor befinner sig på flykt. Ett folkmord äger rum på Europas jord. Omvärldens hittillsvarande oförmåga att få slut på denna behandling av den muslimskt dominerande delen av det forna Jugoslavien är ett svårartat moraliskt svek.
I grunden handlar det om brott mot folkrätten. Bosnien-Hercegovina är en suverän stat, medlem av FN och medlem av OSSE, som hotas av utplåning genom väpnad aggression. De bosniska muslimerna håller på att utrotas eller fördrivas från sina hemtrakter i etniska rensningsaktioner.
På 1930-talet började en diktatur i Europa, Hitlers, utrota ett helt folk. Då var det inte muslimer utan judar som var utsatta för etnisk rensning. Omvärlden orkade inte engagera sig tills ett krig i hela Europa var oundvikligt. Ungefär samtidigt överföll en annan diktator i Europa, Mussolini, en självständig nation, medlem av Nationernas Förbund. Då var det inte Bosnien utan Abessinien, vars existens skulle upphöra. Omvärlden orkade inte engagera sig. För NF innebar oförmågan att försvara Abessiniens integritet att hela organisationens auktoritet ohjälpligt hade undergrävts.
Det finns åtskilligt att lära av dessa historiska paralleller. Spridningsriskerna är mycket stora om inte kriget i Bosnien bringas till ett slut. FN:s auktoritet kommer att skadas, kanske irreparabelt, om organisationen misslyckas i Bosnien-Hercegovina.
I västvärlden finns en stegrande oro för muslimsk fundamentalism. I Bosnien-Hercegovina har muslimer under lång tid levt tillsammans med människor med annan religion. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för relationerna mellan västvärlden och den muslimska världen om sveket mot Bosnien fullbordas.
Bakgrunden till krigen i det forna Jugoslavien är den kommunistiska diktaturens sönderfall. Den påskyndades av den allt starkare serbiska nationalism som utvecklades efter Milosevics makttillträde i Serbien. Den konstitutionella autonomin i Kosovo och Vojvodina kvävdes av Milosevic. Partiledningen i Montenegro ersattes av en Milosevic-trogen. De alltmer brutala maktövergreppen från Milosevics sida underblåste strävanden till självständighet i Slovenien och Kroatien. Milosevic motsatte sig förändringar i den jugoslaviska konstitutionen och Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga sommaren 1991. Den starkt serbdominerade federala jugoslaviska armén gick till angrepp och krig utbröt först i Slovenien och sedan i Kroatien. Kriget i Slovenien var över på mindre än två veckor. Kriget i Kroatien varade till i början av 1992 då FN efter omvärldens erkännande av Slovenien och Kroatien placerade ut skyddsstyrkor, UNPROFOR, i Kroatien.
Under slutfasen av Jugoslaviens sönderfall gjordes stora ansträngningar av Bosnien-Hercegovinas ledare Isetbegovic och av Makedoniens ledare Gligorov att finna konstitutionella lösningar för att rädda Jugoslaviens fortbestånd inom ramarna för en större självständighet. Isetbegovic och Gligorov visste att om Slovenien och Kroatien bröt sig loss skulle främst Bosnien-Hercegovina och Makedonien bli offren i det serbdominerade Jugoslavien som då skulle återstå. För dem återstod då inte annat val än att frigöra också Bosnien-Hercegovina och Makedonien. Så skedde också.
Redan på ett tidigt stadium förberedde sig bosnienserberna för att bryta sig loss ur ett fritt Bosnien-Hercegovina. Den federala jugoslaviska armén hade redan i slutet av sommaren 1991 genomfört de förstärkningar och omgrupperingar som krävdes för en väpnad serbisk aktion i Bosnien-Hercegovina -- nio månader innan självständigheten och krigets utbrott i Sarajevo.
I linje med den s.k. Badinterkommissionen, som för Londonkonferensen om Jugoslavien utredde förutsättningarna för ett internationellt erkännande av de nya republikerna, krävde EG en folkomröstning om självständighet i Bosnien-Hercegovina. En sådan genomfördes under bojkott av stora delar av bosnienserberna. En överväldigande majoritet röstade för självständighet. Bosnien-Hercegovina erkändes av EG och USA i början av april 1992. Det blev startskottet till det väpnade serbiska angreppet på den nya staten. Snabbt och väl förberett startade en systematisk etnisk rensning, som på kort tid gav bosnienserberna kontroll över 2/3 av landets yta.
I slutet av maj 1992 införde FN sanktioner mot Serbien-Montenegro som en följd av dess direkta inblandning genom den federala armén inne i Bosnien-Hercegovina. Formellt drog sig armén tillbaka men överlämnade sina vapen och förråd till bosnienserberna. Ett stort antal officerare och soldater gick över till den bosnien-serbiska sidan och fortsatte den etniska rensningen.
Samtidigt som den bosnien-serbiska sidan övertog den federala arméns omfattande vapen och förråd i det tungt rustade Bosnien, var den bosniska regeringssidan starkt beskuren i sin beväpning till följd av FN:s vapenembargo från september 1991. Ett vapenembargo som utan större effekt infördes för att söka begränsa vapentillförseln till det serbisk-kroatiska kriget hösten 1991. I stället kom vapenembargot att slå mycket hårt mot den bosniska regeringens trupper, som länge stred beväpnade endast med lätta vapen. Vapenembargot har befäst ett mycket ojämlikt styrkeförhållande mellan den serbiska angriparen och den angripna bosniska sidan.
FN:s säkerhetsråd har med ett stort antal resolutioner utan större framgång sökt stoppa den serbiska krigföringen. "No-fly-zones" har införts över Bosnien-Hercegovina. Städer och områden som utsatts för systematisk belägring av tungt serbiskt artilleri har förklarats som "skyddade zoner" av FN utan att FN förmått skydda dem. Senast demonstrerades detta i Bihac före jul 1994. UNPROFOR har till huvuduppgift att se till att humanitärt bistånd kan komma fram till de instängda och nödlidande civila offren. I Gorazde, Srebrenica, Bihac och på andra ställen har hjälpkonvojerna ibland i månader hindrats att komma fram.
Omvärldens oförmåga att hävda grundläggande folkrättsliga principer i Bosnien-Hercegovina bottnar till inte ringa del i allvarliga meningsmotsättningar mellan främst stormakterna i FN:s säkerhetsråd. Dessa motsättningar har inneburit allvarliga påfrestningar på sammanhållningen inom såväl EU som NATO. En viktig orsak till att FN hittills misslyckats i Bosnien-Hercegovina är att medlemsländerna vägrat ställa upp med tillräckliga resurser för att operationen skall lyckas. De gånger FN, ibland med NATO:s hjälp, satt hårt mot hårt har angriparna tagit sitt förnuft till fånga, som i Sarajevo i februari 1994. När tvehågsenheten eller oenigheten på nytt tagit överhanden på FN-sidan har striderna blossat upp eller intensifierats, som i Bihac före jul 1994.
FN:s generalsekreterare frågade vid årsskiftet truppbidragarländerna om ytterligare personal. Sveriges regering lät förstå att utökade svenska insatser är uteslutna. Utskottet finner detta ställningstagande orimligt. De budgetrestriktioner som anförts är helt otillräckliga som argument inför en europeisk tragedi, som hotar att sprida sig till ett storkrig på Balkan och därtill undergräver hela FN-systemets framtida auktoritet. När FN:s medlemsländer saknar vilja och förmåga till de insatser som krävs för att värna ett angripet medlemsland -- Bosnien-Hercegovina -- återstår bara att förhandlingsvägen söka få slut på kriget och skapa så goda förutsättningar som möjligt för en uppbyggnad av ett fredligt samhälle, där människor så småningom kan börja leva tillsammans igen. Inför detta återuppbyggnadsarbete måste också Sverige vara berett till omfattande stöd.
Ett antal förslag till fredsuppgörelser har presenterats under de gångna tre åren. De har alla byggt på att den bosniska regeringssidan till större eller mindre del avträder serbkontrollerade områden. Principen om rätten för flyktingar att återvända blir i praktiken närmast illusorisk. Därmed accepterar omvärlden på ett djupt olyckligt sätt att väpnad aggression i Europa, i strid med Helsingforsdeklarationens uttalade principer, tillåts uppnå territoriella landvinningar. Den bosniska regeringen har successivt tvingats acceptera denna uppläggning, då den förstått att FN saknar vilja eller förmåga att tvinga den serbiska angriparen till reträtt. Hittills är det i allt väsentligt den bosnien-serbiska sidan som avvisat varje fredsplan, då den inte tillräckligt motsvarat de serbiska erövringarna. Den serbiska förhalningstaktiken har framgångsrikt gått ut på att trötta ut motståndaren och omvärlden, så att den successivt tillerkänns mer av sina landvinningar.
Fredsplanerna i det forna Jugoslavien har kommit och gått. Den senaste från den s.k. Kontaktgruppen har åtminstone den förtjänsten att den fokuserar på Belgrads och Milosevics avgörande roll för folkmordet i Bosnien-Hercegovina. Det är regimen i Belgrad, med sin blandning av gammelkommunister och nationalister, som bär det största ansvaret för det krig som pågår mot den bosniska civilbefolkningen. Utan dess stöd skulle inte bosnienserberna kunna fullfölja sin krigsplanering. Milosevic har till synes gått med på att bryta tillförseln av förnödenheter till bosnienserberna under Karadzics ledning. Stängningen av gränsen mellan Serbien och Bosnien-Hercegovina är dock inte överdrivet effektiv.
Även om Bosnien och Kroatien under en tid efter starka påtryckningar från främst USA valt att samarbeta, finns det anledning att också se mycket kritiskt på de bosniska kroater, som med uppenbart stöd i Zagreb hänsynslöst tagit för sig av det de anser vara kroatiskt territorium i Bosnien-Hercegovina.
Strävandena att nå förhandlingsuppgörelser med de serbiska och kroatiska ledare som var för sig bär huvudansvaret för den etniska rensningen i Bosnien-Hercegovina ställer också FN:s krigsförbrytartribunal i en problematisk dager. Samtidigt som fred skall slutas med dem som initierat och genomfört ett folkmord ställs lokala hantlangare, som bara utfört sina ledares uppmaningar, till svars inför tribunalen i Haag. Dilemmat illustreras ytterligare av den påtagliga oviljan hos FN:s medlemsstater att på ett tillfredsställande sätt möjliggöra tribunalens arbete.
FN:s blockad mot Serbien-Montenegro har blivit ett medel i förhandlingsspelet. Milosevics beslut att inte längre materiellt stödja den bosnien-serbiska krigföringen innebar att delar av blockaden hävdes. Nu utlovas fortsatta lättnader i sanktionerna om Milosevic erkänner Kroatien och Bosnien-Hercegovina inom deras internationellt erkända gränser. Milosevic kräver att sanktionerna skall hävas innan erkännandefrågan diskuteras. Sanktionerna infördes som en reaktion på Belgrads roll i folkmordet i Bosnien-Hercegovina. Utskottet anser det ytterst angeläget att sanktionerna mot Serbien-Montenegro upprätthålls till dess att kriget upphört och Bosnien-Hercegovina återupprättats som oberoende och territoriellt sammanhållen statsbildning på multietnisk grund inom 1992 års folkrättsligt erkända gränser.
FN:s vapenembargo har i bästa fall haft en återhållande effekt på vapentillförseln till krigets Jugoslavien. Det har emellertid medfört ett ytterst ojämt styrkeförhållande mellan angripare och den angripne i krigets Bosnien. Oenighet mellan FN:s säkerhetsråds medlemmar med veto omöjliggör ett upphävande av ett vapenembargo, som aldrig var avsett för kriget i Bosnien. Av samma skäl skulle aldrig enighet ha kunnat uppnås om att införa ett vapenembargo i dag. Inför FN:s oförmåga att i linje med kapitel VII i FN-stadgan värna Bosnien-Hercegovinas legitima rättigheter utgör FN:s vapenembargo, som enbart drabbar den angripne och allvarligt hindrar Bosnien-Hercegovina i dess självförsvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51, ett moraliskt dilemma. Kriget i Bosnien-Hercegovina går in på sitt fjärde år. Om kriget fortsätter för överskådlig tid, blir det i längden allt svårare att försvara ett vapenembargo som slår ensidigt mot den bosniska regeringssidan.
Det är utskottets förhoppning att Sverige skall ta täten i en internationell opinionsbildning mot kriget och för Bosnien-Hercegovinas rätt att fortleva som en multietnisk stat inom de 1992 folkrättsligt erkända gränserna. I den nya värld vi lever i, måste det finnas en beredskap för att med alla tillgängliga medel hindra extremister av den typ som nu under fyra års tid fört det forna Jugoslavien till randen av den definitiva katastrofen.
dels att momenten 1 och 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande Bosnien-Hercegovinas folkrättsliga status att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U634 yrkandena 1--3 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande hävande av vapenembargo att riksdagen förklarar motion 1994/95:U634 yrkande 4 besvarad med vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Hävande av vapenembargo (mom. 2)
Eva Zetterberg (v) anför:
Sverige erkänner Bosnien-Hercegovina som självständig stat. På denna stats territorium lever olika nationella grupper -- bosnier, kroater och serber. Där lever även skilda religiösa grupper -- muslimer, katoliker och ortodoxa. I den process som följt på den jugoslaviska statens sönderfall har dessa olika grupper kommit att spelas ut mot varandra till den grad att det uppstått hårda motsättningar som fått till följd att det uppkommit föreställningar om att människor av olika etnisk, kulturell och religiös tillhörighet inte kan leva tillsammans.
Att i ett sådant läge upphäva vapenembargot vore att fördjupa de motsättningar som uppstått och ytterligare cementera de föreställningar som följt i motsättningarnas spår.
Vänsterpartiet kan inte som princip acceptera att människor av olika etnisk, kulturell och religiös tillhörighet inte kan leva tillsammans. Vänsterpartiet kan inte heller se att ett upphävande av vapenembargot på något sätt skulle kunna gagna en fredlig utveckling eller en lösning av de motsättningar som uppstått mellan olika folkgrupper i f.d. Jugoslavien. Snarare skulle det medföra ytterligare lidande, blodsutgjutelse och fördjupade motsättningar -- ett steg bort från fred och förhandlingar.
2. Makedonien (mom. 7)
Lennart Rohdin (fp) anför:
Republiken Makedonien var tillsammans med Slovenien den av republikerna i det forna Jugoslavien som av den s.k. Badinterkommissionen förklarades uppfylla de krav på konstitution och respekt för nationella minoriteter som krävdes för ett internationellt erkännande. Effekterna av FN:s sanktioner mot Serbien-Montenegro, som spärrar handelsvägarna norrut genom Serbien, och den grekiska utpressningen med blockad av handelsvägarna söderut slår hårt mot det ekonomiskt och socialt utsatta landet och bidrar till att destabilisera den södra delen av Balkan. Greklands veto mot att låta republiken Makedonien bli fullvärdig medlem av OSSE är i detta sammanhang oacceptabelt.
Det är ytterst allvarligt att FN misslyckats med att utforma regler för kompensation till de länder som drabbas av sanktionerna mot Serbien-Montenegro. Den etniska situationen i Makedonien är laddad och grannarna Serbien och Grekland liksom också krafter i Albanien bidrar till att komplicera samlevnaden mellan folkgrupperna i Makedonien. Situationen på Balkan liknas ofta vid en krutdurk. Omvärldens oförmåga att stödja republiken Makedonien i dess strävanden att utgöra en stabiliserande faktor på södra Balkan kan få mycket allvarliga konsekvenser.
3. Slovenien (mom. 8)
Lennart Rohdin (fp) anför:
I skuggan av den olösta konflikten med de serbockuperade områdena i Kroatien och kriget i Bosnien-Hercegovina har den framgångsrika utvecklingen i Slovenien kommit i skymundan. Slovenien har av omvärlden alldeles för länge behandlats som en fortsatt del av det oroliga forna Jugoslavien, trots att landet i dag i allt väsentligt liknar de fyra Visegradstaterna. I förhållande till den europeiska integrationen är det viktigt att Slovenien därför behandlas som en av dem. Den nu inledda förhandlingen om ett Europaavtal möjliggör detta. Förhandlingarna blockerades länge av den förra italienska regeringen. Detta inom ramen för EU-samarbetet oacceptabla förhållningssätt får inte upprepas.