Sexuella övergrepp mot barn, m.m.
Betänkande 1991/92:JuU7
Justitieutskottets betänkande
1991/92:JUU07
Sexuella övergrepp mot barn, m.m.
Innehåll
1991/92 JuU7
Sammanfattning
I detta betänkande tillstyrker utskottet ett regeringsförslag om ändringar i brottsbalkens bestämmelser om sexualbrotten. Ändringarna syftar bl.a. till att stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn. I linje med ett tidigare ställningstagande uttalar sig utskottet för ytterligare överväganden i fråga om straffmaximum för brottet grovt sexuellt utnyttjande.
Utskottet förordar, med anledning av motionsönskemål, en översyn av preskriptionsbestämmelserna för sexualbrotten m.m.
Till betänkandet har fogats två reservationer (s).
Propositionen
I proposition 1991/92:35 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta ett av lagrådet granskat förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 6 f.
I samband med propositionen behandlar utskottet tre med anledning av propositionen väckta motioner jämte yrkanden i sju motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1992. Motionsyrkandena redovisas på s. 5 f.
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1991/92:Ju3 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen beslutar om ändring av de i propositionen framlagda lagförslagen vad avser våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig samt straffansvar för sexuellt utnyttjande i vissa fall.
1991/92:Ju4 av Christina Linderholm och Karin Israelsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om sådana motivuttalanden som förordas i motionen,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 1 och 4§§ brottsbalken som förordas i motionen.
1991/92:Ju5 av Gullan Lindblad och Barbro Westerholm (m, fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar införa sådana motivuttalanden som föreslagits i motionen,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken som föreslagits i motionen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992
1991/92:Ju608 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad preskriptionstid vid sexuella övergrepp.
1991/92:Ju613 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken att straffet för sexuellt utnyttjande blir detsamma som för våldtäkt.
1991/92:Ju618 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken att straffpåföljd och ersättningskrav vid sexuellt ofredande inte preskriberas innan brottsoffret fyllt 25 år,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken att straffpåföljden för sexuellt ofredande höjs till två års fängelse.
1991/92:Ju632 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken att preskriptionstiden vid incestbrott förlängs.
1991/92:Ju635 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande utredning om kriminalisering av svenska medborgares sexuella övergrepp mot barn i andra länder.
1991/92:Ju834 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förlängd preskriptionstid för sexualbrott.
1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängning av preskriptionstiden vid sexualbrott.
Utskottet
Inledning
Bestämmelser om sexualbrotten finns i 6 kap. brottsbalken (BrB). Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning år 1984 då betydande förändringar beslutades (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332).
I januari 1989 upprättades inom justitiedepartementet departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot barn m.m. Promemorian mynnar ut i vissa förslag till lagändringar mot bakgrund av bl.a. uttalanden i riksdagen (JuU 1986/87:3) i anledning av motioner om dels gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande, dels skillnaden i straffskala mellan sexuellt umgänge med barn och sexuellt umgänge med syskon. I promemorian lämnas även vissa andra förslag som bl.a. syftar till att markera det allvar med vilket sexuella övergrepp mot barn måste ses.
Propositionen grundas på promomemorian och remissbehandlingen av den.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar beträffande vissa av sexualbrotten i 6 kap. BrB. Det gäller bestämmelserna om våldtäkt (1 §), sexuellt tvång (2 §), sexuellt utnyttjande (3 §), sexuellt utnyttjande av underårig (4 §), sexuellt umgänge med avkomling och syskon (5 §) och sexuellt umgänge med barn (6 §). Förslagen syftar bl.a. till att stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn.
I bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig föreslås att offrets låga ålder förs in som en omständighet som skall beaktas särskilt vid bedömande av om ett sådant brott är grovt. Beträffande våldtäkt föreslås som en sådan omständighet också det förhållandet att den som begått gärningen med hänsyn till tillvägagångssättet visat särskild hänsynslöshet.
Brottet sexuellt utnyttjande föreslås indelat i två svårhetsgrader, sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande. Motsvarande ändring föreslås beträffande brottet sexuellt tvång.
Straffbestämmelsen om sexuellt utnyttjande föreslås ändrad även i ett annat hänsende. Vid sexuellt umgänge med personer som lider av en psykisk störning eller personer som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd föreslås att det för straffansvar inte längre skall krävas att gärningsmannen förmått offret till umgänget. Det skall vara tillräckligt att sexuellt umgänge har ägt rum och att därvid det hjälplösa tillståndet resp. den psykiska störningen har utnyttjats på ett otillbörligt sätt.
För närvarande gäller en lägre straffskala för vissa sexualbrott mot den som är under 15 år, om offret är ett helsyskon med den som begått gärningen, än i övriga fall. För att undvika detta föreslås i propositionen vissa justeringar i dispositionen av bestämmelserna i 6 kap. BrB.
Lagändringarna förelås träda i kraft den 1 april 1992.
Utskottets överväganden
Allmänt
Som nyss antytts beslutades år 1984 omfattande ändringar av straffbestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. BrB. Bakom nyregleringen låg ett långt och besvärligt utredningsarbete, och den nya lagstiftningen gav uttryck för nya värderingar på sexualbrottens område som vunnit en bred anslutning.
Vad nu sagts hindrade inte att utskottet redan år 1986 vid behandlingen av två motioner med önskemål om vissa ändringar i bestämmelserna om sexualbrott förordade en översyn i den riktning som motionärerna begärt; i fråga om brottet sexuellt utnyttjande efterlyste sålunda utskottet en bestämmelse om ett grovt brott med en särskild straffskala, och i fråga om brotten sexuellt umgänge med syskon och sexuellt umgänge med barn påpekade utskottet att en svårmotiverad skillnad i straffmaximum mellan brotten borde rättas till.
År 1989 behandlade utskottet ett motionsönskemål om en sådan ändring av bestämmelsen om sexuellt utnyttjande att det skulle vara straffbart för en skötare att ha sexuellt umgänge med en psykiskt sjuk person som vistas på sjukhus där skötaren arbetar. Utskottet noterade att saken behandlats i den departementspromemoria som ligger till grund för den nu aktuella propositionen och uttalade att det var angeläget att förslag i ärendet borde läggas fram för riksdagen så snart som möjligt (1989/90:JuU16 s. 21 f).
I december 1990 fick utskottet anledning att återkomma till de två sistnämnda lagstiftningsfrågorna och framhöll att det var angeläget att lagförslag snarast lades fram för riksdagen (1990/91:JuU1y).
För riksdagens ställningstagande föreligger nu regeringsförslag till en revidering av vissa av bestämmelserna om sexualbrott, bl.a. i de avseenden som utskottet enligt det nyss sagda har aktualiserat. Detta finner utskottet värdefullt.
En bärande tanke bakom regeringsförslagen är att stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn. Utskottet vill gärna uttala sin oreserverade anslutning till det angivna syftet med regeringens förslag, och i linje med vad justitieministern uttalar i propositionen vill utskottet understryka att det är självklart att det allmänna måste skydda barn och ungdomar mot sexuella övergrepp både när gärningsmannen använt våld eller tvång av något slag och i andra fall. Utskottet ser också positivt på regeringsförslagen i de delar de tillmötesgår vad utskottet tidigare hemställt.
Rekvisitet låg ålder
Vid bedömandet av om en våldtäkt är grov skall enligt gällande bestämmelse särskilt beaktas om våldet varit livsfarligt eller om den som begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild råhet (1 § tredje stycket). Sexuellt utnyttjande av underårig skall bedömas som grovt brott om den som begått gärningen har handlat särskilt hänsynslöst mot den underårige eller om brottet i annat fall är att anse som grovt (4 § andra stycket).
Regeringsförslaget innebär i denna del bl.a. att i de båda bestämmelserna skall, vid sidan av de omständigheter som redan nu finns angivna, införas offrets låga ålder som en omständighet som kan kvalificera gärningen som grov.
I motionerna Ju3, Ju4 och Ju5 begärs att riksdagen inte ändrar bestämmelserna om grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av underårig så att offrets låga ålder utgör kvalificeringsgrund för att bedöma brottet som grovt. Motionärerna hänvisar till vad lagrådet anfört i ärendet i denna fråga.
Lagrådet har (prop. s. 33 f) ifrågasatt behovet och lämpligheten av att i de nu aktuella lagrummen särskilt ange offrets låga ålder som en försvårande omständighet. Lagrådet har sammanfattningsvis anfört följande till stöd härför.
Redan genom den centrala bestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB har uttryckligen fastslagits, att omständigheter hänförliga till offrets person skall påverka en gärnings straffvärde. Försvårande är då inte endast att målsäganden har en låg biologisk ålder utan även att målsäganden på grund av sociala eller andra omständigheter är omogen, handikappad eller på annat sätt skyddslös, trots att han eller hon åldersmässigt skulle kunna betraktas som vuxen. Mot denna bakgrund framstår det, enligt lagrådet, närmast som onödigt att i 6 kap. 1 och 4 §§ som en särskild grund för att betrakta brottet som grovt ange offrets låga ålder. Att låg ålder inte upptagits som en försvårande omständighet i de mellanliggande straffbestämmelserna om sexuellt tvång (2 §) resp. sexuellt utnyttjande (3 §), men naturligen skall beaktas vid straffvärdebedömningen även av däri angivna brott, framstår också, enligt lagrådet, som inkonsekvent och skapar oklarhet.
Beträffande förslaget i detalj anför lagrådet att det knappast är möjligt att ange en fast åldersgräns för de fall då offrets låga ålder skall utgöra en försvårande omständighet. Lagrådet pekar på att det redan finns två åldersgränser i 6 kap. BrB, nämligen 18 år (4 §) och 15 år (nuvarande 6 §). Att i 1 och 4 §§ införa begreppet låg ålder kan, enligt lagrådet, skapa en osäkerhet om till vilken i kapitlet angiven åldersgräns offrets ålder skall relateras för att betraktas som låg. Det finns vidare, anför lagrådet, en risk för att domstolen -- på bekostnad av en övergripande bedömning av samtliga omständigheter i målet -- i alltför hög grad beaktar åldersfaktorn. Detta kan i sin tur, om offrets ålder inte anses låg, leda till en mindre fri bedömning av om brottet skall hänföras till svårhetsgraden grovt brott. Lagrådet pekar slutligen på att en risk med förslaget är att frånvaron av omständigheten låg ålder i närbesläktade straffbud, såsom bestämmelserna om misshandel och olaga tvång, kan medföra tvekan när det gäller bedömningen av om ett sådant brottet skall anses grovt eller ej.
Utskottet har förståelse för de synpunkter som lagrådet framfört. I likhet med justitieministern anser utskottet dock inte att de väger så tungt att det inte finns anledning att allvarligt överväga att anta de i propositionen framlagda förslagen i denna del. Här vill utskottet anföra följande.
Som redovisas i propositionen är sexualbrott en typ av brott som ofta riktar sig mot barn. Antalet polisanmälningar av sådana brott har ökat markant. Även om mörkertalet i fråga om sexualbrott av allt att döma är ganska betydande och även om anmälningsfrekvensen kan hänga samman med den allt större öppenheten i frågan om sexualbrott och den allmänna synen på sexuella övergrepp mot barn, är emellertid bilden när det gäller dessa brott sådan att det finns anledning att i den straffrättsliga lagstiftningen ytterligare markera allvaret i dem.
Som lagrådet framhållit skall domstolen enligt bestämmelserna i 29 kap. BrB (2 § 3 p.) som försvårande omständighet bl.a. särskilt beakta om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig. Häri ligger att domstolen skall beakta om den tilltalade utnyttjat att den brottet riktat sig mot haft en låg ålder. Som framförs i propositionen tar emellertid bestämmelserna i 29 kap. BrB i princip sikte på alla former av brott, men omständigheter av det slag som behandlas där kan göra sig gällande med särskild styrka beträffande vissa brott. Omständigheter som i och för sig faller under bestämmelserna i 29 kap. kan också nämnas som exempel på förhållanden som skall beaktas vid bedömningen av om ett brott av ett visst slag är att anse som grovt. Det är därför långt ifrån ovanligt att omständigheter som i och för sig faller under bestämmelserna i 29 kap. BrB också nämns som exempel på förhållanden som skall beaktas vid bedömningen av om ett brott är att anse som grovt. När det gäller offrets låga ålder kan, enligt utskottets uppfattning, finnas skäl för en sådan ordning beträffande vissa av sexualbrotten. De aktuella brotten är våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig. När det gäller våldtäkt vill utskottet, liksom justitieministern, anföra följande.
Vår lagstiftning bygger på att det finns ett särskilt behov av att bereda barn skydd mot olika former av sexuella övergrepp eller utnyttjanden. Detta framgår bl.a. av att alla former av sexuellt umgänge med någon som är under 15 år är straffbelagda, även om något tvång överhuvudtaget inte förekommit. Desto allvarligare är det självfallet när den som har begått gärningen inte endast utsatt ett barn för ett samlag eller någon annan jämförbar handling utan dessutom utövat våld eller hot, såsom vid våldtäkt, för att nå sitt syfte.
Som framförs i propositionen uppfattas en gärning av sist angiven art säkerligen av de flesta människor som synnerligen allvarlig, även om själva inslaget av våld sett isolerat inte kan karaktäriseras som grovt. Att den som begått gärningen inte behövt tillgripa allvarligare våld kan ha berott på att barnet inte haft någon möjlighet att göra fysiskt motstånd. Som inte mindre allvarliga framstår de fall där den som har begått gärningen i stället för att tillgripa våld eller hot försatt barnet i ett hjälplöst tillstånd genom att t.ex. ge det alkohol eller narkotika.
I likhet med justitieministern anser utskottet, mot bakgrund av det särskilda skydd som barn bör ges mot sexuella övergrepp, att detta betraktelsesätt bör komma till direkt uttryck i lagtexten. Utskottet anser det viktigt att offrets låga ålder anges i exemplifieringen av särskilt kvalificerande omständigheter och inte endast tolkningsvis anses falla under det allmänna uttrycket råhet som finns i den nu gällande lydelsen av bestämmelsen om grov våldtäkt (jfr prop. 1983/84:105 s. 52).
Samma synsätt gör sig enligt utskottets uppfattning gällande även vid brottet sexuellt utnyttjande av underårig där låg ålder också införs som en omständighet som skall beaktas särskilt vid bedömandet av om brottet är grovt. Däremot har inte föreslagits att motsvarande kvalificeringsgrund införs i de framlagda förslagen om grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt utnyttjande. Bakgrund härtill är, anför justitieministern (prop. s. 18), att det är naturligt att lagstiftaren visar större återhållsamhet med att genom särskilda föreskrifter i lagtexten ge ledning för bedömningen av om brottet är grovt vid brott med ett straffmininum om sex månader än det är vid brott med högre straffminimum, såsom vid grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av underårig.
När det gäller lagrådets farhågor om att risk finns att den föreslagna ändringen kan medföra att domstolarna i alltför hög grad beaktar åldersfaktorn på bekostnad av en mer övergripande bedömning av samtliga omständigheter, är utskottet, i likhet med justitieministern, övertygat om att domstolarna även med en på detta sätt ändrad lagstiftning kommer att, som också förutsätts vid andra gradindelade brott, bedöma frågan om brottet bör anses som grovt med hänsyn till samtliga omständigheter. I sammanhanget vill utskottet dock peka på vad som framhålls i propositionen (s. 15), nämligen att brottet sexuellt utnyttjande av underårig, i motsats till våldtäkt, omfattar också sexualhandlingar av mindre kvalificerat slag än samlag och därmed jämförliga handlingar samt att en gärning är straffbar även om något våld eller hot inte har förekommit. I fråga om vilken betydelse barnets ålder har för bedömningen av brottets svårhetsgrad är det därför naturligt att det vid sexuellt utnyttjande av underårig måste finnas ett större utrymme för att ta hänsyn till övriga omständigheter än när det gäller våldtäkt. Barnets ålder kan med andra ord inte alltid tillmätas samma betydelse för bedömningen som i fråga om våldtäkt.
Lagrådets påpekande att ett införande av begreppet låg ålder kan skapa osäkerhet om till vilken av de redan nu i 6 kap. BrB gällande åldersgränserna, 15 och 18 år, begreppet skall relateras, behandlas av justitieministern i propositionen (s. 13). Hon framhåller att avsikten med att särskilt nämna offrets låga ålder som exempel på en kvalificerande omständighet är att ge uttryck för det särskilda skydd som mindre barn bör ha mot sexuella övergrepp. Allmänt sett bör offrets ålder, enligt hennes mening, således vid bedömningen tillmätas större betydelse ju lägre den är. Detta utesluter emellertid självfallet inte att det, bl.a. med hänsyn till offrets personliga omständigheter, kan finnas anledning att bedöma även övergrepp mot äldre barn som grova. Här bör beaktas, anför hon, att de risker för bestående men som ett sexuellt övergrepp mot barn innebär inte är direkt relaterade till åldern utan att de också hänger samman med barnets personliga och sociala mognad.
Utskottet delar justitieministerns uppfattning och vill när det gäller brottet sexuellt utnyttjande av underårig betona vad justitieministern anfört (prop. s. 15), nämligen att det inte är uteslutet att ett brott mot ett mindre barn med hänsyn till övriga omständigheter inte bör bedömas som grovt liksom att det i fall som gäller ungdomar i övre delen av ålderssektorn (upp till 18 år) självfallet kan förekomma inslag som gör att brottet bör bedömas som grovt.
Det anförda leder sammanfattningsvis utskottet till att godta propositionen i nu behandlade delar (1 § och 4 §) och att avstyrka bifall till nu behandlade delar av motionerna Ju3, Ju4 och Ju5.
Utskottet vill emellertid, mot bakgrund av de invändningar som funnits mot förslaget i aktuell del, understryka det angelägna i att effekterna av den nu förordade lagstiftningen följs noga. Skulle det visa sig att den leder till svårigheter i den praktiska tillämpningen eller till andra olägenheter bör frågan om lämpliga lagstiftningsåtgärder övervägas.
Grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt utnyttjande
Om förutsättningarna för ansvar för våldtäktsbrott i 1 § inte är uppfyllda, kan ansvar komma i fråga enligt andra regler i 6 kap. BrB. Den som genom olaga tvång förmår någon till sexuellt umgänge döms sålunda enligt 2 § för sexuellt tvång och den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att grovt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller genom att otillbörligt utnyttja att han eller hon befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller är psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd döms enligt 3 § för sexuellt utnyttjande. Straffet är i båda fallen fängelse i högst fyra år.
Utskottet behandlade, som tidigare framgått, under riksmötet 1986/87 en motion som rörde gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Bakgrunden var ett uppmärksammat rättsfall där en medvetslöst berusad 17-årig flicka utnyttjades sexuellt av ett flertal ynglingar och i samband därmed blev svårt skadad. Flickans berusning var självförvållad. Ynglingarna dömdes för sexuellt utnyttjande, inte för våldtäkt. Motionen remissbehandlades. Här framfördes från olika håll tanken på att införa ett särskilt stadgande om grovt sexuellt utnyttjande med ett högre straffmaximum. Utskottet ansåg att ett sexuellt övergrepp utan inslag av våld, hot e.d. mot en värnlös person inte bör kallas våldtäkt. Däremot ansåg utskottet bl.a. att det från straffvärdesynpunkt ofta kan te sig likvärdigt med våldtäkt om någon utnyttjar t.ex. en persons vanmaktstillstånd för samlag eller något annat sexuellt umgänge. Utskottet ansåg att straffstadgandet om sexuellt utnyttjande kunde behöva ses över i syfte att införa bestämmelser om ett grovt brott med en särskild straffskala.
Regeringsförslaget i propositionen innebär att bestämmelserna om sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande delas in i två brottsgrader, sexuellt tvång och grovt sexuellt tvång resp. sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande. Den grövre graden avser fall där den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller där brottet annars är att anse som grovt. För normalgraden av brotten föreskrivs fängelse i högst två år och för de grova brotten fängelse i lägst sex månader och högst fyra år, dvs. samma maximum som för närvarande.
Propositionen innehåller också ytterligare ett ändringsförslag när det gäller sexuellt utnyttjande till vilket utskottet återkommer i det följande.
I motion Ju613 begärs att straffskalan för sexuellt utnyttjande skall överensstämma med den för våldtäkt. Enligt motionären kan ett sexuellt utnyttjande av en psykiskt störd person te sig lika straffvärd som en våldtäkt.
Utskottet har, som ovan anförts, efterlyst införande av bestämmelser om ett grovt brott vid sexuellt utnyttjande med en särskild straffskala.
I propositionen föreslås också en bestämmelse med den innebörden. Gradindelningen av brottet innebär emellertid inte att straffmaximum höjs. Till grund för sitt ställningstagande i denna fråga har justitieministern (prop. s. 17) anfört att en isolerad revidering av straffmaximum för sexuellt utnyttjande skulle rubba den nuvarande systematiken i 6 kap. och att, om en mer omfattande ändring av sexualbrottens straffvärde bör göras, detta bör ske i ett bredare sammanhang. Hon pekar vidare på reglerna om brottskonkurrens. Sålunda kan för sexuellt utnyttjande i förening med misshandel eller i förening med vållande till kroppsskada, om sistnämnda brott är grovt, dömas till ett lika strängt straff som för våldtäkt. Är misshandeln grov, kan straffet bli ännu högre. Gällande bestämmelser torde således tillåta att man i det särskilda fallet kan bestämma en påföljd som framstår som rimlig med hänsyn till gärningens samlade straffvärde.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser justitieministern att maximistraffet inte bör skärpas utan att en gradindelning, åtminstone för närvarande, innebär en tillräcklig markering av att vissa av de gärningar som avses med sexuellt utnyttjande bör ses som särskilt allvarliga.
Utskottet godtar justitieministerns förslag i denna del och avstyrker bifall till motion Ju613. Utskottet är emellertid inte berett att frångå sitt tidigare ställningstagande att ett sexuellt utnyttjande ur straffvärdesynpunkt kan te sig likvärligt med våldtäkt och att detta bör komma till uttryck i straffmaximum för brottet grovt sexuellt utnyttjande. Utskottet utgår därför ifrån att denna fråga blir föremål för ytterligare överväganden utan något särskilt uttalande från riksdagens sida. Övervägandena bör kunna ske i anslutning till den översyn av preskriptionsbestämmelserna för sexualbrotten som utskottet efterlyser i det följande.
Sexuellt utnyttjande av psykiskt störda m.m.
I den gällande lydelsen av bestämmelsen om sexuellt utnyttjande föreskrivs, som ovan återgivits, straffansvar för bl.a. den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att otillbörligt utnyttja att han eller hon är psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd. Högsta domstolen har i en dom (NJA 1988 s. 279) funnit att uttrycket "förmå" i straffbestämmelsen med hänsyn till legalitetsprincipen inte kan ges annan innebörd än att det för straffbarhet krävs att gärningsmannen åtminstone på något sätt varit aktiv, fysiskt eller psykiskt för att det sexuella umgänget skall bli av.
Regeringsförslaget innebär att straffansvar föreskrivs för den som har sexuellt umgänge med en person genom att otillbörligt utnyttja att denne lider av en psykisk störning. Detsamma föreslås gälla om offret befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd. Det nuvarande kravet på att den som har begått gärningen skall ha "förmått" den andre till det sexuella umgänget föreslås alltså bli utmönstrat.
I motion Ju3 begärs avslag på propositionen i denna del. Motionären hävdar att bestämmelsen kan medföra att det blir möjligt att straffa ett beteende som endast innebär att en frisk person har sexuellt umgänge med en psykiskt störd person.
Inledningsvis vill utskottet något beröra bakgrunden till de nuvarande straffbestämmelserna om sexuellt utnyttjande och sexuellt tvång. De motsvarades före 1984 års lagstiftning av bestämmelsen om frihetskränkande otukt i dåvarande 2 §. I den bestämmelsen krävdes för straffansvar i det nu aktuella avseendet att gärningsmannen utövade könsligt umgänge med någon under otillbörligt utnyttjande av bl.a. att den andre var sinnessjuk eller sinnesslö. Detta motsvaras nu i 3 § av kravet på att vederbörande skall ha "förmått" den andre till det sexuella umgänget. I förarbetena till nuvarande 2 och 3 §§ uttalades att endast språkliga förändringar gjorts i förhållande till den tidigare lydelsen av 2 § och att kriminaliseringens räckvidd i princip var densamma som tidigare (prop. 1983/84:105 s. 52). Mot bakgrund av högsta domstolens ovan nämnda dom kan sägas att ändringen inneburit en begränsning av det straffbara området på ett sätt som egentligen inte varit avsett.
Som nämnts i det föregående har utskottet tidigare (se 1989/90:JuU16 s. 21 f) uttalat sig positivt för en sådan ändring som nu föreslås i propositionen, och utskottet kan ansluta sig till de närmare överväganden (prop. s. 19 f och 23 f) som ligger till grund för förslaget. I anledning av motionärens farhågor att lagförslaget skulle så gott som omöjliggöra sexuella relationer mellan sjuka och friska vill utskottet hänvisa till vad som sades redan i 1984 års ärende.
Som redovisas i propositionen (s. 19) framhölls redan då att inställningen till sexualiteten hos psykiskt sjuka och utvecklingsstörda förändrats på senare tid. Samhällets strävan var numera att så långt som möjligt skapa normala livsbetingelser för dessa. Utvecklingen hade medfört bl.a. att yttringar av deras sexualdrift accepterades på ett helt annat sätt än tidigare. I förarbetena underströks också att psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda borde ha rätt till ett sexualliv på samma sätt som andra människor. Samtidigt framhölls att man måste räkna med att det fanns fall då dessa hade svårigheter att värja sin sexuella och personliga integritet och att det i sådana situationer då klara övergrepp hade skett var nödvändigt att kunna ingripa till deras skydd (SOU 1982:61 s. 103 och prop. 1983/84:105 s. 26).
Utskottet anser i likhet med justitieministern att den uppfattning om psykiskt störda personers sexualitet som ligger till grund för dessa uttalanden inte förlorat sin aktualitet. Den föreslagna ändringen innebär att det straffbara området bringas att överensstämma med vad som gällde före år 1984, en lösning som redan då åsyftades och som utskottet även därefter ställt sig bakom.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju3 i nu behandlad del.
Preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott m.m.
I ett flertal motioner tas upp frågan om preskriptionstiderna för sexualbrott som kan rikta sig mot barn. I motionerna Ju608 (yrkande 1), Ju618 (yrkande 1 delvis), Ju632, Ju834 (yrkande 2) och A805 (yrkande 24) begärs sålunda att åtalspreskriptionstiderna för sexualbrotten blir föremål för en översyn eller förlängs.
Inom straffrätten finns två former av preskription, åtalspreskription och påföljdspreskription. De allmänna bestämmelserna om åtalspreskription ges i 35 kap. BrB och innebär att påföljd för ett brott inte får ådömas om den misstänkte inte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid från brottet. Denna tid är bestämd till olika antal år beroende på det straff som högst kan följa på brottet. Preskriptionstiden är två år om på brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta år, femton år om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år och slutligen tjugofem år om fängelse på livstid kan följa på brottet. De nuvarande preskriptionstiderna går i princip tillbaka på motsvarande tider i strafflagen.
Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag då brottet begicks.
Reglerna om åtalspreskription i BrB gäller också i fråga om brott inom specialstraffrätten i den mån avvikande bestämmelser inte har meddelats.
Med påföljdspreskription menas att en påföljd som har ådömts någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har vidtagits inom viss tid som varierar efter påföljdens art och längd.
Rättspolitiskt brukar åtalspreskription motiveras bl.a. med att statens straffanspråk inte bör upprätthållas under obegränsad tid; straffbehovet försvagas allteftersom tiden löper, och från allmänpreventiv synpunkt är det därför inte lika nödvändigt att för länge sedan begångna brott blir beivrade som att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna medvetandet. Ett annat skäl som brukar tillmätas betydelse är att det skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva riskera att lång tid efter brottet ådömas straff, som kanske äventyrar den tillvaro han byggt upp för sig (jfr SOU 1923:9 och SOU 1925:28). Utskottet vill här tillägga att utskottet tidigare vid flera tillfällen också slagit fast att preskriptionsreglerna måste vara klara och enkla så att de inte vållar tillämpningssvårigheter (se JuU 1984/85:14).
Åtalspreskriptionstiden i BrB är, som ovan framgått, bestämd till olika antal år alltefter det straff som högst kan följa på brottet. Någon särreglering för en viss typ av brott som regleras i BrB finns inte. Däremot finns sådan reglering bl.a. i skattebrottslagen (1971:69). Lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott innehåller också en regel om förlängning av åtalspreskriptionstiden i vissa fall.
Utskottet har förståelse för tankarna i motionerna om en förlängning av preskriptionstiderna för sexualbrotten. Det står dock, som framfördes redan vid införande av särregleringen i nu aktuellt hänseende på skattebrottsområdet (jfr prop. 1961:28, s. 38, 1LU1961:17), utom diskussion att starka skäl måste kunna åberopas för en avvikelse från den generellt gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när det som i förevarande fall är fråga om att förlänga den. Utskottet har emellertid tidigare inte avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om sådan påkallas, och mot bakgrund av den brottslighet det här gäller, är utskottet berett att förorda en översyn på området. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet, som noterat effekterna i preskriptionshänseende av ändringarna i 6 kap. 2 och 3 §§, efterlyser en översyn av gällande preskriptionsbestämmelser såvitt rör 6 kap. BrB om sexualbrotten. Därvid kan naturligtvis olika vägar prövas; en kan ta sikte mera direkt på särskilda preskriptionsregler, en annan kan innefatta överväganden rörande de olika brottens straffskalor. Översynen bör ha syftet att de nuvarande åtalspreskriptionstiderna förlängs. Om det av systematiska skäl anses lämpligt kan översynen naturligtvis även omfatta annan brottslighet. Det får ankomma på regeringen att snarast vidta åtgärder för en sådan översyn. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju608 (yrkande 1), Ju618 (yrkande 1 delvis), Ju632, Ju834 (yrkande 2) och A805 (yrkande 24) anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet vill med anledning av kravet i motion Ju618 (yrkande 1 delvis) om en förlängning av preskriptionstiden för skadestånd i anledning av sexualbrott endast erinra om att sådan preskriptionstid under alla förhållanden är tio år från skadans uppkomst jämlikt bestämmelser i preskriptionslagen (1981:130), och att sådan fordran i vart fall inte preskriberas före utgången av tiden för åtalspreskription om denna är längre och åtal inte väckts dessförinnan. Anledning till särskilda uttalanden i frågan saknas för utskottet. Motionsyrkandet avstyrks.
Övrigt
Under detta avsnitt tar utskottet upp några motionsyrkanden som inte direkt tar sikte på förslagen i propositionen.
I motionerna Ju4 och Ju5 begärs motivuttalanden beträffande betydelsen av offrets beteende vid sexuella övergrepp mot barn. Motionsyrkandena går ut på att ett barns beteende normalt inte skall få ges betydelse vid bedömningen av det aktuella brottets straffvärde.
I 1984 års lagstiftningsärende beträffande sexualbrotten hade riksdagen att ta ställning till vilka omständigheter som skall beaktas vid domstolens bedömande av våldtäkt. Utskottet vill hänvisa till vad utskottet uttalade i det sammanhanget (JuU 1983/84:25 s. 17). Därmed erfordras ingen åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionerna Ju4 och Ju5 i nu behandlade delar.
Motionen Ju635 tar upp problemet med sexuella övergrepp mot barn i andra länder. Det begärs en utredning i syfte att få till stånd en ordning som innebär att svenska medborgare som gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp på barn utomlands skall kunna lagföras i Sverige.
Utskottet behandlade under förra riksmötet en liknande motion. Utskottet konstaterade att reglerna i 2 kap. BrB om tillämpligheten av svensk lag bl.a. innebär att en svensk medborgare, eller en utlänning med hemvist här, som begått brott utomlands som regel kan lagföras i Sverige enligt svensk lag under förutsättning att gärningen är straffbelagd i Sverige och i det land där den begicks. Motionen avstyrktes och riksdagen följde utskottet (1990/91:JuU21 s. 12).
Utskottet saknar anledning att nu inta annan ståndpunkt. Motion Ju635 avstyrks i nu behandlad del.
I motion Ju618 (yrkande 2) begärs att maximistraffet för sexuellt ofredande (6 kap. 7 § BrB) skall höjas från ett till två års fängelse.
I den departementetspromemoria som ligger till grund för nu föreliggande proposition diskuteras en höjning av straffmaximum för sexuellt ofredande eftersom straffskalan för detta brott i jämförelse med de andra sexualbrotten kunde anses för mild. Något förslag lades emellertid inte fram eftersom ett ställningstagande i frågan, enligt promorian, borde ske i ett större sammanhang. Utskottet utgår ifrån att överväganden i saken kommer att ske i lämpligt sammanhang utan något uttalande från riksdagens sida. Utskottet hänvisar till vad utskottet anfört ovan i frågan om preskriptionstider. Motionen avstyrks i nu behandlad del.
Ikraftträdande
I propositionen föreslås att de föreslagna lagändringarna skall träda i kraft den 1 april 1992. Ett ikraftträdande redan då framstår dock inte som tänkbart. Med hänsyn till den tid som åtgår för riksdagsbehandlingen samt utfärdande och kungörande av de nya bestämmelserna föreslår utskottet att de nya reglerna träder i kraft den 1 juli 1992.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande rekvisitet låg ålder att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Ju3 i denna del, 1991/92:Ju4 yrkande 2 och 1991/92:Ju5 yrkande 2 antar det i proposition 1991/92:35 framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 6 kap. 1 och 4 §§, res. 1 (s)
2. beträffande sexuellt utnyttjande m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Ju613 och 1991/92:Ju3 i denna del antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 6 kap. 2, 3 och 12 §§, res. 2 (s)
3. beträffande lagförslaget i övrigt att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattats av utskottets hemställan ovan, dock att tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms till den 1 juli 1992,
4. beträffande preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju608 yrkande 1, 1991/92:Ju618 yrkande 1 i denna del, 1991/92:Ju632, 1991/92:Ju834 yrkande 2 och 1991/92:A805 yrkande 24 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn,
5. beträffande preskriptionstiden för skadestånd i anledning av brott att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju618 yrkande 1 i denna del,
6. beträffande motivuttalanden om betydelsen av offrets beteende att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju4 yrkande 1 och 1991/92:Ju5 yrkande 1,
7. beträffande sexuella övergrepp mot barn i andra länder att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju635 yrkande 1,
8. beträffande sexuellt ofredande att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju618 yrkande 2.
Stockholm den 10 mars 1992
På justitieutskottets vägnar
Göthe Knutson
I beslutet har deltagit: Göthe Knutson (m), Jerry Martinger (m), Ulla-Britt Åbark (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Ingbritt Irhammar (c), Birthe Sörestedt (s), Birgit Henriksson (m), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Göran Magnusson (s), Lars Sundin (fp), Sigrid Bolkéus (s), Kent Carlsson (s) och Anders Svärd (c).
Reservationer
1. Rekvisitet låg ålder (mom. 1)
Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Utskottet har" och på s. 11 slutar med "lagstiftningsåtgärder övervägas" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del uttala sin förståelse för justitieministerns uppfattning att det finns en särskild anledning att i den straffrättsliga lagstiftningen markera allvaret i lagstiftarens synsätt på de brott mot unga det här gäller.
Utskottet kan emellertid inte frigöra sig från tanken att nyregleringen leder till oklarheter och svårigheter i den praktiska tillämpningen såsom lagrådet och motionärerna påpekat. Utskottet ansluter sig därför till uppfattningen att det är straffrättsdogmatiskt tvivelaktigt och i alla händelser onödigt att införa rekvisitet låg ålder på sätt som föreslås i propositionen, dvs. endast i stadgandena om grovt brott i 6 kap. 1 och 4 §§ BrB och inte i de nya bestämmelserna om grovt brott i 2 och 3 §§ samma kapitel eller i bestämmelserna om misshandel och olaga tvång. Utskottets uppfattning förstärks av det förhållandet att domstolarna redan på grund av den centrala bestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB har att beakta låg ålder hos offret som försvårande. (Se högsta domstolens avgörande 1992-02-13, nr DB 94. Målet gällde misshandel av ett litet barn. Barnet misshandlades vid ett tillfälle och misshandeln bestod av att styvfadern tilldelade barnet ett stort antal slag mot huvud, halsen, armarna och bålen. Skadorna som uppkom på barnet var av mindre allvarligt slag. Med hänsyn till att misshandeln riktat sig mot ett litet barn som var helt skyddslöst ansåg högsta domstolen att misshandeln vittnade om en sådan särskild hänsynslöshet att den var att bedöma som grov.)
Som redan framgått hyser utskottet samtidigt uppfattningen att lagstiftaren bör ta sitt ansvar när det gäller det allmännas strävan att skydda barn och ungdomar mot övergrepp, både sådana med sexuella inslag och andra. Utskottets slutsats blir därför att denna lagstiftningsfråga, i den vidd den fått i detta ärende, bör återgå till regeringskansliet för förnyade överväganden. I avbidan på resultaten därav hyser utskottet förvissningen att barnens och andra skyddslösas svåra ställning, vid tillämpningen av lagrummen i dessas nuvarande lydelse, beaktas på det sätt som skett i det nyss nämnda rättsfallet.
Vad utskottet nu med avstyrkande av bifall till propositionen och med anledning av motionerna Ju3, Ju4 och Ju5 i här behandlade delar anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande rekvisitet låg ålder att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:35 såvitt avser 6 kap. 1 och 4 §§ förslaget till lag om ändring i brottsbalken och med anledning av motionerna 1991/92:Ju3 i denna del, 1991/92:Ju4 yrkande 2 och 1991/92:Ju5 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förnyade överväganden.
2. Sexuellt utnyttjande m.m. (mom. 2)
Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet godtar" och slutar med "det följande" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan för sin del inte se att förslaget om ett bibehållet straffmaximum i 3 § motsvarar de uttalanden utskottet gjorde i 1986 års ärende. Straffmaximum för våldtäkt enligt 1 § första stycket, som det då gjordes jämförelse med, är sex år medan här föreslås högst fyra år för grovt sexuellt utnyttjande. Härtill kommer att preskriptionstiden för sexuellt utnyttjande med den föreslagna straffskalan på fängelse i högst två år skulle sänkas från nuvarande tio år till fem år. Redan på grund härav men särskilt sett i belysning av motionsönskemålen om överväganden rörande förlängd preskriptionstid -- önskemål som utskottet inte är berett att direkt avvisa -- finner sig utskottet inte kunna godta de förslag propositionen innehåller i denna del. Inte heller finner sig utskottet med det beslutsunderlag som föreligger kunna inom ramen för ärendeberedningen i riksdagen föreslå sådana ändringar i lagtexten som tillgodoser de olika intressen -- också straffrättssystematiska sådana, såsom justitieministern påpekat -- som här gör sig gällande. Ärendet i denna del, alltså frågan om straffmaximum för sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande samt de därmed sammanhängande frågorna om preskriptionstiderna, bör återgå för nya överväganden inom regeringskansliet.
Vad utskottet sålunda med anledning av propositionen och motion Ju613 i aktuella delar anfört bör ges regeringen till känna.
Utskottets ställningstagande innebär att 2 och 3 §§ bör kvarstå i den lydelse de nu har, såvitt gäller 3 § dock med den ändring som utskottet tillstyrker i det följande. Mot den angivna bakgrunden saknas skäl att nu göra ändring i 12 §.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju3 i nu behandlad del. Lagrummet bör ges den avfattning som framgår av utskottets hemställan nedan.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande sexuellt utnyttjande m.m. att riksdagen med avslag på propositionen såvitt avser 6 kap. 2, 3 och 12 §§ i det i moment 1 nämnda lagförslaget och med anledning av motion 1991/92:Ju613 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förnyade överväganden samt med anledning av propositionen och med avslag på motion 1991/92:Ju3 i denna del beslutar att 3 § skall erhålla följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
3 §1
Den som förmår annan Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom till sexuellt umgänge genom att grovt missbruka hans eller att grovt missbruka hans eller hennes beroende ställning hennes beroende ställning eller genom att döms för sex- u e l l t otillbörligt utnyttja att u t n y t t j a n d e till han eller hon befinner sig i fängelse i högst fyra vanmakt eller annat år. Detsamma gäller den hjälplöst tillstånd som har sexuellt umgänge eller är psykiskt sjuk med annan genom att eller psykiskt otillbörligt utnyttja att utvecklingsstörd, döms denne befinner sig i vanmakt för s e x u e l l t u t n eller annat hjälplöst y t t j a n d e till tillstånd eller lider av en fängelse i högst fyra psykisk störning. år.
1 Senaste lydelse 1984:399
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Lagförslag 2 Motioner 5 Motioner väckta med anledning av propositionen 5 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992 5 Utskottet 6 Inledning 6 Propositionens huvudsakliga innehåll 6 Utskottets överväganden 7 Allmänt 7 Rekvisitet låg ålder 8 Grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt utnyttjande 11 Sexuellt utnyttjande av psykiskt störda m.m. 13 Preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott m.m. 14 Övrigt 16 Ikraftträdande 17 Hemställan 17 Reservationer 18 1. Rekvisitet låg ålder (mom. 1) 18 2. Sexuellt utnyttjande m.m. (mom. 2) 19