Sexuella övergrepp mot barn, m.m.

Betänkande 1988/89:JuU6

Justitieutskottets betänkande
1988/89:JuU6

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet sex motionsyrkanden angående
sexuella övergrepp, särskilt sådana som riktar sig mot barn. Bl.a. berörs
frågan om formerna för förundersökningen i sådana ärenden, frågan om en
särskild påföljd för personer som begått sexualbrott och frågan om det bör
tillsättas en utredning om sexualbrottsligheten.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga yrkanden.

Motionerna

Yrkanden

1986/87:Ju722 av Bengt Harding Olson och Kjell Johansson (fp), vari hemställs 1.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredningsmodell för sexuella övergrepp särskilt vid närståendes
övergrepp på barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förhör med barn i brottmål,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om påföljd mot närstående gärningsman vid sexuella övergrepp
mot barn.

1987/88 :Ju608 av Bengt Harding Olson och Margitta Edgren (fp), vari
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om sexualbiottsligheten.

1987/88:Ju713 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari — med hänvisning till
vad som anförts i motion 1987/88:So236 — hemställs, såvitt nu är i fråga,

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förhör med barn i brottmålsrättegång,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om anlitande av rättspsykolog som sakkunnig. 1

1988/89

JuU6

1 Riksdagen 1988/89. 7 samt. Nr 6

Motionsmotiveringar

1988/89:JuU6

Enligt motion Ju722är det vid utredningen av sexuella övergrepp mot barn
nödvändigt med en samordning mellan rättsväsende, socialförvaltning och
barnpsykiatrisk klinik. En sådan samverkansmodell med fasta rutiner skulle
bäst garantera en tillfredsställande bas för såväl sociala som rättsliga
åtgärder.

Också gällande ordning för förhör med barn bör enligt motionärerna
förbättras. Genom utnyttjande av ny teknik skulle direkt konfrontation
mellan parterna kunna undvikas i större utsträckning, och vidare skulle ett
ökat anlitande av rättspsykolog möjliggöra en säkrare bedömning av ett
barns trovärdighet.

Vidare anförs i motionen att det i dag inte finns någon passande påföljdsform
för personer som förövat sexuella övergrepp mot barn. Enligt motionärerna
måste en lösning på problemet hittas snabbt, och i motionen
nämns vissa tänkbara alternativ som t.ex. att ådöma gärningsmannen en
sorts kontraktsvård eller döma honom till fängelse för bestämd tid men
inleda verkställigheten med vård under erforderlig tid.

Också i motion Ju7I3 förordas att i mål om sexuella övergrepp mot barn
förhör med barnet kan ske utan att barnet behöver vara närvarande vid
förhandlingen och att barnpsykologisk expertis anlitas för att garantera
säkrast möjliga bedömning av barnets trovärdighet.

I motiveringen till motion Ju608 — i vilken föreslås en utredning om
sexualbrotten — berörs såväl sexuella övergrepp i allmänhet som sådana
övergrepp riktade mot barn. Enligt motionärerna bör i brottsbalken slås
fast att sexuellt umgänge mot någons vilja är kriminellt, även om våld eller
hot inte förekommit, samt införas en särskild bevisregel för sexualbrott av
innebörd att det är tillräckligt för ansvar att gärningsmannen borde ha
förstått att samtycke från kvinnan inte förelåg. Beträffande sexuella övergrepp
mot barn föreslås i motionen att det i brottsbalken föreskrivs att
barnets eget agerande inte skall kunna leda till lindring av straffet för gärningsmannen.
Vidare förordas att utredningar om sexuella övergrepp skall
ske i samverkan mellan de rättsliga organen och de sociala myndigheterna.
Avslutningsvis påtalar motionärerna att det är otillfredsställande att en stor
andel av sexualbrotten inte klaras upp.

Bakgrund

Gällande ordning m.m.

Straffbestämmelser

Bestämmelser om sexualbrotten finns i 6 kap. brottsbalken (BrB). Dessa
bestämmelser fick sin nuvarande utformning genom lagstiftning år 1984
(prop. 1983/84:105, JuU 25, rskr. 332). Till grund för lagstiftningen låg i
första hand 1977 års sexualbrottskommittés betänkande (SOU 1982:61)
Våldtäkt och andra sexuella övergrepp.

Bestämmelserna i 6 kap. BrB har huvudsakligen följande innehåll.

Enligt 1 § skall den som tvingar någon annan till samlag eller därmed
jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller genom hot som innebär eller
för den hotade framstår som trängande fara dömas för våldtäkt. Lika med
våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Straffet
för våldtäkt är fängelse i lägst två och högst sex år. Om brottet med hänsyn
till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt är att anse som
mindre allvarligt, är straffet fängelse i högst fyra år.

För grov våldtäkt är straffet fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om våldet varit
livsfarligt eller om den som begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller
allvarlig sjukdom eller annars visat särskild råhet.

Om förutsättningarna för ansvar för våldtäktsbrott i 1 § inte är uppfyllda,
kan ansvar komma i fråga enligt andra regler i 6 kap. BrB. Den som genom
olaga tvång förmår någon till sexuellt umgänge döms sålunda enligt 2 § för
sexuellt tvång, och den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att
grovt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller genom att otillbörligt
utnyttja att han eller hon befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller är psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd döms enligt 3 §
för sexuellt utnyttjande. Straffet är i båda fallen fängelse i högst fyra år.

För sexuellt utnyttjande av underårig skall enligt 4 § första stycket den
dömas som har sexuellt umgänge med den som är under 18 år och som är
hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn
han har att svara på grund av myndighets beslut. Straffet är fängelse i högst
fyra år. Om den som begått gärningen har handlat särskilt hänsynslöst mot
den underårige, eller om brottet i annat fall är att anse som grovt, skall
enligt andra stycket dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till
fängelse i lägst två och högst åtta år.

Enligt 5 § skall den som, i annat fall än som avses i 4 §, har samlag med
eget barn eller dess avkomling dömas för sexuellt umgänge med avkomling
till fängelse i högst två år och den som har samlag med sitt helsyskon för
sexuellt umgänge med syskon till fängelse i högst ett år.

Den som, i annat fall än som avses med de nu redovisade bestämmelserna,
har sexuellt umgänge med barn under 15 år döms för sexuellt umgänge
medbarntiU fängelse i högst fyra år (6 §) medan den som sexuellt berör barn
under 15 år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling
med sexuell innebörd döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i
högst ett år (7 §). Den sist nämnda gärningen avser också sådana fall där
någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller på
annat sätt genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt
uppträder anstötligt mot annan.

I 8 och 9 §§ finns bestämmelser om koppleri resp. grovt koppleri medan
10 § innehåller ett stadgande om förförelse av ungdom.

Enligt bestämmelserna i BrB kan som påföljd för brotti stället för fängelse
ådömas villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård.
Villkorlig dom och skyddstillsyn kan kombineras med böter, och skyddstillsyn
kan dessutom förenas med ett kortare fängelsestraff eller med före -

1988/89:JuU6

skrifter för den dömde att undergå t.ex. viss vård. Inom ramen för skyddstillsyn
kan även ådömas s.k. kontraktsvård.

Kontraktsvård

Reglerna i BrB om kontraktsvård trädde i kraft den 1 januari 1988 (prop.
1986/87:106, JuU 32, rskr. 279). Kontraktsvård utgör en variant av kriminalvård
i frihet och är ett alternativ till fängelsestraff. Kontraktsvård skall
kunna användas i sådana fall där det kan antas att missbruk av beroendeframkallande
medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar
vård eller behandling har bidragit till att någon har begått brott. Om den
dömde då förklarar sig villig att undergå lämplig behandling, skall kontraktsvård
kunna användas, och denne åläggs i domen att genomgå den
avsedda behandlingen.

Kontraktsvård utgör en kvalificerad form av föreskrift vid skyddstillsyn.
Om den planerade behandlingen i avgörande grad har bidragit till att påföljden
bestämts till skyddstillsyn i stället för fängelse, skall rätten i domslutet
ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts för den händelse
fängelse i stället hade valts som påföljd. Den institution eller liknande som
skall svara för behandlingen åläggs därvid att anmäla till åklagaren och
skyddskonsulenten, om den dömde inte fullföljer den avsedda behandlingen.
Skyddstillsynen kan då genom beslut av domstol ersättas med fängelse.

I motiveringen till förslaget om kontraktsvård (prop. 1986/87:106 s. 35 0
uttalade departementschefen att kontraktsvård huvudsakligen bör få aktualitet
när det är fråga om brott som har samband med alkohol- och narkotikaproblem,
men att både principiella och praktiska skäl talade mot tanken
på att utesluta kontraktsvård för andra fall där förhållandena påkallar vård
eller behandling. Enligt departementschefen fanns alltså inte något hinder
mot att kontraktsvård tillämpas i fall av exempelvis kleptomani eller exhibitionism
och vissa former av incest. I sistnämnda fall betonades dock att det
naturligtvis måste krävas att brottet är av förhållandevis lindrig art.

Utskottet delade departementschefens uppfattning att flera skäl talar
emot att begränsa tillämpningsområdet för kontraktsvård till endast missbrukare
(JuU 1986/87:32 s. 24). Därefter anförde utskottet:

Det kan som nämnts finnas även andra kategorier där förhållandena är
sådana att vård eller annan behandling är påkallad, t.ex. då ett begånget
brott står i samband med ett psykiskt insufficienstillstånd men detta inte är
så allvarligt att sluten psykiatrisk vård kommer i fråga. Utskottet utgår ifrån
att bestämmelserna får tillämpning främst beträffande alkohol- och narkotikamissbrukare
och endast i undantagsfall beträffande andra grupper.

Nya regler om straffmätning och påföljdsval

Riksdagen beslutade tidigare i år om att införa nya regler för straffmätning
och påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU 45, rskr. 404). Reglerna — som
träder i kraft den 1 januari 1989 (SFS 1988:942) — innebär att påföljdsbestämningen
skall ske med utgångspunkt i brottets straffvärde och inte som
för närvarande efter en avvägning mellan allmänpreventiva och individual -

1988/89:JuU6

preventiva hänsynstaganden. Regleringen överensstämmer i huvuddrag
med nuvarande praxis för val av påföljd och straffmätning men beträffande
betydelsen av återfall i brott föreslås en precisering och en viss skärpning,
bl.a. vid upprepade återfall i allvarligare brottslighet.

För den närmare bedömningen av ett brotts straffvärde införs detaljerade
bestämmelser i 29 kap. BrB. Sålunda anges i 29 kap. 2 § omständigheter
som, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, skall särskilt
beaktas som försvårande vid bedömningen av straffvärdet. En sådan omständighet
är (p. 3) om den tilltalade har utnyttjat någon annans skyddslösa
ställning eller särskilda svårigheter att värja sig. 1 motiveringen uttalade
departementschefen att bestämmelsen tar sikte på brott som förövats mot
barn, handikappade och äldre. Vidare framhöll departementschefen att det
är av betydelse vid straffvärdebedömningen att uppsåtligen utnyttja att någon
har en särskilt skyddslös ställning och att detta gäller inte minst övergrepp
mot barn där riskerna dessutom är särskilt stora att övergreppen kan
medföra svåra och långvariga personliga skadeverkningar (prop. 1987/
88:120 s. 83).

Regler om förundersökning m.m.

Enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken (RB) är målsägande den
mot vilken ett brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit
skada. Barn som har utsatts för sexuella övergrepp intar således normalt
målsägandeställning i den rättsliga processen mot gärningsmannen. Förhör
under förundersökningen får enligt 23 kap. 6 § RB hållas med var och en
som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Om den
som hörs är under 15 år bör vårdnadshavaren vara närvarande vid förhöret
under förutsättning att det kan ske utan men för utredningen (23 kap. 10 §
tredje stycket RB).

I förundersökningskungörelsen (1947:948) har vissa närmare föreskrifter
meddelats om förhör i allmänhet och om förhör med barn.

En målsägande får inte höras som vittne, vilket bl.a. innebär att han inte
får avlägga ed inför domstol (36 kap. 1 § RB). Om målsägandens närvaro
inte kan antas sakna betydelse för utredningen skall han infinna sig personligen
vid huvudförhandlingen i domstol (20 kap. 14 § och 11 kap. 5 § RB),
och om han skall höras i anledning av åklagarens talan skall han kallas till
förhandlingen (45 kap. 15 § första stycket RB). En målsägande som hörs
och som är i behov av personligt stöd får åtföljas av en för ändamålet
lämplig person (20 kap. 15 § RB).

Om det finns anledning anta att en målsägande av rädsla eller av annan
orsak inte fritt vågar berätta sanningen i den tilltalades närvaro, får rätten
förordna att den tilltalade inte får vara närvarande under förhöret (37 kap.
3 § RB). Om huvudförhandling äger rum utan att målsäganden är närvarande
skall, om det behövs, ur handlingarna redovisas vad målsäganden har
berättat (46 kap. 6 § tredje stycket RB). Den sistnämnda regeln har samband
med bestämmelsen i 35 kap. 14 § RB som öppnar möjlighet att i vissa fall
som bevis åberopa en berättelse som avgetts under förundersökningen.
Domstolen har alltså möjlighet att ta upp bevisning i form av t.ex. en band -

1988/89:JuU6

inspelning eller ett nedtecknat förhör i stället för att sorn normalt sker höra
personen vid förhandlingen.

I syfte bl.a. att åstadkomma ett mer tidsenligt och flexibelt system vad
gäller förhör med parter och vittnen beslutade riksdagen förra året — med
ikraftträdande den 1 januari 1988 — ett flertal ändringar i RB:s regler (prop.
1986/87:89, JuU 31, rskr. 278). En av ändringarna innebar att alla typer av
partsförhör — dvs. också förhör i brottmål med målsäganden — numera
har fått en gemensam reglering (i 37 kap. RB).

Riksdagen har tidigare i år beslutat en ny lag om målsägandebiträde
(prop. 1987/88:107, JuU 33, rskr. 318). Genom den nya lagen — som trätt i
kraft den 1 juli 1988 (SFS 1988:609) — har införts möjlighet för målsäganden
att på statens bekostnad få ett särskilt juridiskt biträde — målsägandebiträde
— under förundersökning och rättegång rörande vissa brott. Även
sådana målsägande som formellt inte är parter i rättegången utan endast
skall höras i anledning av åklagarens talan får möjlighet att erhålla målsägandebiträde.

Enligt 1 § första stycket lagen om målsägandebiträde skall i mål som rör
allvarliga sexualbrott biträde i allmänhet förordnas. De brott som avses är
våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande
av underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge
med barn, försök till sådana brott samt sexuellt umgänge med avkomling
eller med syskon. Undantag görs för de fall där det kan antas att
behov av biträde saknas.

I mål om vissa andra typer av grövre brott med inslag av våld eller annan
integritetskränkning får enligt 1 § andra stycket lagen om målsägandebiträde
biträde förordnas om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden
och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett
särskilt starkt behov av biträde. De brott det här gäller är bl.a. sexuellt
ofredande, koppleri och grovt koppleri, försök till koppleri och till grovt
koppleri samt förförelse av ungdom.

För att målsägandebiträde skall få förordnas enligt 1 § andra stycket lagen
om målsägandebiträde krävs dessutom — enligt uttalanden av departementschefen
i motiveringen till lagen — att brottet i det enskilda fallet varit
av kvalificerat slag och inneburit en svår kränkning av offret. Vidare bör
bevisläget och det processuella läget i övrigt vara sådant att man måste
räkna med att målsäganden kommer att utsättas för ingående eller pressande
förhör. Ytterligare en förutsättning är att målsägandens fysiska eller
psykiska tillstånd är sådant att hon eller han kan antas ha väsentlig nytta av
ett juridiskt biträde (prop. 1987/88:107 s. 38).

Den grundläggande principen om offentlighet vid domstolsförhandlingar
kan inskränkas i bl.a. mål om sexualbrott. I sådana mål får förhandlingen
enligt 5 kap. 1 § RB hållas inom stängda dörrar, något som för övrigt —
oavsett måltyp — gäller vid förhör med den som är under 15 år.

Högsta domstolen häri ett avgörande år 1986 (NJA 1986 s. 821 (gjort vissa
principiella uttalanden om förhör med barn som utsatts för brott. Målet
gällde en ung flicka (fem år) som, enligt vad hon berättat under förundersökningen,
hade utsatts för sexuella övergrepp av sin far. Fadern förnekade
de påstådda gärningarna. Med anledning av att flickan inte hade förhörts

1988/89:JuU6

vid någon huvudförhandling i målet anförde högsta domstolen — som för
övrigt frikände fadern — bl.a. följande (s. 827):

Att ett litet barn som utsatts för brott eller som blivit vittne till ett brott hörs
vid en sådan förhandling hör till undantagen. Däremot torde vanligen ett
barn, som har en tillräcklig verbal förmåga, höras under förundersökningen,
i regel av en utredningsman inom polisen. Några direkta föreskrifter om
hur ett sådant förhör bör gå till finns inte. 1 17 — 19 §§ förundersökningskungörelsen
finns däremot vissa anvisningar om hur förhör med barn, som
är misstänkta för brott, bör hållas. Dessa anvisningar torde kunna tillämpas
även vid förhör med barn, som skall höras som vittne eller som målsägande
i samband med förundersökning. Bestämmelserna innehåller bl.a. följande.
Förhör med barn skall verkställas så att fara inte uppkommer för att barnet
tar skada därav. Särskilt stor varsamhet bör iakttas i fall som berör sexuallivet.
Förhöret får inte göras mer ingående än omständigheterna oundgängligen
kräver och om möjligt bör förhör hållas endast .en gång (17 §). Förhör
med barn bör hållas av person med särskild fallenhet för uppgiften och, där
det med hänsyn till barnets kön och ålder är lämpligt, bör kvinnlig förhörsledare
anlitas (18 §). Är utsaga av barn av avgörande betydelse för utredningen
bör, om det är av vikt med hänsyn till barnets ålder och utveckling
samt brottets beskaffenhet, någon som äger särskild sakkunskap i barn- och
förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig angående värdet av
barnets utsaga (19 §).

I den mån barnets uppgifter under förundersökningen är av betydelse i
målet förebringas de i regel inför rätten genom uppspelning eller utskrift av
ett bandinspelat förhör med barnet. Till komplettering av förhöret hålls ofta
vittnesförhör med utredningsmannen till styrkande av omständigheterna
vid förhöret med barnet. Av rättssäkerhetsskäl måste höga krav ställas på
förhör som hålls med ett barn under förundersökningen. Detta gäller både
metodik och innehåll. En spontan berättelse av barnet bör så långt möjligt
säkras. Genom frågor får därefter berättelsens hållbarhet belysas och uppgifterna
kompletteras i syfte att säkert klarlägga om rekvisiten för ett brott
är för handen eller ej.

Rikspolisstyrelsen har utgivit två rapporter om misshandel och sexuella
övergrepp (RPS/Rapport 1987:5 och 6) Familjevåld del I och II. I del I
lämnas allmän information om insatser vid familjevåld och sexuella övergrepp
och i del II behandlas förhör med barn, bl.a. metodik och teknik vid
sådana förhör samt samarbete med sakkunniga. I rapporten framhålls bl.a.
att handläggningen av förhör med barn i ärenden om sexuella övergrepp är
känslig och kräver noggrann planering och att arbetsmetoder och andra
rutiner lämpligen bör utarbetas i samråd mellan berörda myndigheter.

Även justitieombudsmannen (JO) har nyligen behandlat frågor med anknytning
till utredningsförfarandet vid misstanke om sexuellt övergrepp
mot barn (JO 1988/89 s. 154 ff). Bl.a. berör JO behovet av särskild sakkunskap
hos domstolar och andra myndigheter i sådana ärenden.

Sociallagstiftningen

Att det allmänna har ett särskilt ansvar för barn och unga framgår av att
enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) socialnämnden skall verka för att
barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden samt sörja

1988/89:JuU6

för att barn och ungdom, som riskerar att utvecklas ogynnsamt, får det
skydd och stöd som de behöver. Enligt 71 § socialtjänstlagen skall socialnämnden
informeras när en myndighet får kännedom om något som kan
innebära att nämnden behöver ingripa till en underårigs skydd.

Om socialnämnden inte i frivilliga former kan ge föräldrar och barn det
stöd och den hjälp som de behöver kan socialnämnden ingripa med stöd av
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

I 1 § andra stycket 1 LVU anges som grund för åtgärd från det allmännas
sida att det brister i omsorgen om den unge eller om annat förhållande i
hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling. Till de situationer som
denna beskrivning omfattar hör bl.a. att den unge utsätts för misshandel i
hemmet. Redan vid ringa grad av misshandel anses fara för hälsa eller
utveckling uppkomma, och vid misshandel av allvarlig art bör den unge
regelmässigt omhändertas för vård. Även andra övergrepp än misshandel
kan föranleda ingripande, t.ex. vid sexuella övergrepp mot den unge (prop.
1979/80:1 A s. 582 och Allmänna råd från socialstyrelsen 1981:2 s. 30).

Socialberedningen har i betänkandet (SOU 1986:20) Barns behov och
föräldrars rätt föreslagit vissa ändringar i 1 § andra stycket I LVU. Socialberedningen
föreslår (SOU 1986:20 s. 304 f) att begreppet ”något annat förhållande
i hemmet” skall ersättas med att man direkt i lagtexten anger misshandel
och otillbörligt utnyttjande. Dessa missförhållanden är i huvudsak de
som avsågs med begreppet annat förhållande i hemmet men enligt socialberedningen
skulle bestämmelsen vinna i tydlighet med en sådan ändring.
Som exempel på otillbörligt utnyttjande nämner socialberedningen bl.a.
olika former av sexuellt utnyttjande, och bland dem naturligtvis rena sexuella
övergrepp, men också att barn utnyttjas t.ex. i pornografiska syften.
Därefter anför beredningen följande:

Även välgrundade misstankar om att sexuella övergrepp har förekommit
kan vara ett skäl för att ingripa med ett omhändertagande. I dessa situationer
är det först och främst nödvändigt att försöka bringa klarhet i vad som
förekommit. Förhållandena är då ofta så känsliga att det kan vara nödvändigt
att skilja den unge från den förälder som misstänks för övergrepp
under en tid för att skapa möjlighet att reda ut situationen. Men det är då
viktigt att nämnden finner en lösning, som gör det möjligt att låta den unge
bo tillsammans med den andre föräldern.

En särskild utredare har företagit en översyn av LVU med utgångspunkt i
socialberedningens förslag. Resultatet har redovisats i promemorian (Ds S
1987:3) Översyn av LVU. När det gäller den av socialberedningen föreslagna
ändringen i 1 § andra stycket 1 LVU så ansluter sig utredaren (s. 73) helt
till beredningens förslag.

Vid 1986/87 års riksmöte besvarade socialministern en fråga om möjligheterna
att med stöd av LVU ingripa till förmån för unga människor i
pornografisk verksamhet. 1 sitt svar (riksdagens protokoll 1986/87:61 s. 118
0 anförde socialministern bl.a. att om en ung människa uppträder i pornografisk
föreställning det borde vara anledning för socialnämnden att uppmärksamma
personens levnadsförhållanden och försöka få honom eller
henne bort från denna miljö.

Vid 1986/87 års riksmöte gjorde vidare socialutskottet i samband med

1988/89:JuU6

behandlingen av ett antal motioner om socialtjänstfrågor ett uttalande om
socialtjänstens insatser för unga flickor i pornografisk verksamhet (SoU
1986/87:30 s. 20). Enligt socialutskottet gav bestämmelserna i socialtjänstlagen
och LVU utrymme för ett effektivt förebyggande arbete när det gällde
flickor i yrkesmässig pornografisk verksamhet. Socialutskottet ansåg dock
att det i avvaktan på regeringens överväganden beträffande socialberedningens
och den särskilde utredarens ovan nämnda förslag inte fanns anledning
för riksdagen att gå in på frågan om lagregleringens utformning.
Enligt socialutskottet borde emellertid regeringen i det fortsatta beredningsarbetet
ägna särskild uppmärksamhet åt socialtjänstens möjligheter
att agera i de fall ungdomar i åldrarna 18 — 20 år engageras i pornografisk
verksamhet.

Socialberedningens och den särskilde utredarens förslag är alltjämt föremål
för överväganden i regeringskansliet.

övrigt

På regeringens uppdrag presenterade en arbetsgrupp med representanter
för riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen på
hösten 1985 en rapport Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och
barn. Rapporten är avsedd att tjäna som en praktisk handledning för dem
som i sitt arbete kommer i kontakt med offer för misshandels- och sexualbrott.
1 rapporten beskrivs bl.a. hur gällande ordning för förhör m.m. fungerar
i olika hänseenden.

Vid brottsförebyggande rådet pågår ett projekt om sexuella övergrepp
mot barn (direktiv den 6 juni 1985, E 17—94/85). I projektet, som bedrivs i
en forsknings- och en utredningsdel, medverkar representanter från riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, socialdepartementet, socialstyrelsen och
Kommunförbundet. 1 arbetet ingår att följa de insatser som för närvarande
görs för att komma till rätta med sexuella övergrepp mot barn i familje- eller
familjeliknande situationer och utarbeta förslag om hur personal inom
främst socialtjänst, sjukvård och rättsväsende skall kunna förbättra och
effektivisera sina insatser. Vidare skall inom ramen för arbetet närmare
övervägas hur sådan information till olika yrkesgrupper, som kan komma i
kontakt med barn som far illa, bör utformas och spridas. I arbetet skall
också övervägas i vad mån alternativa behandlingsmodeller — t.ex. sådana
som finns i USA — har någon relevans för svenska förhållanden och om de
i någon form bör prövas här. Projektarbetet har redovisats i en rapport
(delrapport 1,1986) Kartläggning utifrån kriminalstatistiken av sexualbrott
mot barn.

Samarbete mellan olika myndigheter vid utredningen av sexuella övergrepp
mot barn har prövats på försök på vissa håll i landet. 1 Eskilstuna
innebär denna samordning att den som får en anmälan om ett sexuellt
övergrepp ser till att insatserna samordnas så att barnet får effektiv hjälp.
Kärnan i detta samarbete utgörs av representanter för barn- och ungdomspsykiatri,
polis och socialtjänst. 1 Östergötland bildades en länsgrupp för
barnmisshandelsfrågor år 1979 som också har ägnat sig åt frågor om sexuella
övergrepp mot barn. Gruppen samarbetar med socalförvaltning, barn -

1988/89:JuU6

och ungdomspsykiatrisk klinik, åklagare och polis. Dessutom är till gruppen
knuten en referensgrupp bestående av representanter från bl.a. omsorgsstyrelse,
kvinnoklinik, skolhälsovård, länspolischef, kommunförbunds
länsavdelning, vuxenpsykiatrisk expertis och länsrätt.

Som nämnts ovan har rikspolisstyrelsen utgivit två rapporter (RPS/Rapport
1987:5 och 6) Familjevåld del I och II, i vilka bl.a. uttalas att berörda
myndigheter bör samarbeta i ärenden om misshandel och sexuella övergrepp.

I Göteborgsregionen har inom kriminalvården under två år genomförts
ett behandlingsförsök med män dömda för bia. kvinnomisshandel (det s.k.
M-projektet). Försöket har redovisats i en slutrapport (i augusti 1987) Behandling
inom kriminalvården av män dömda för övergrepp mot kvinnor.
Enligt rapporten har projektet bl.a. visat att de dömda männen är motiverade
till psykoterapeutisk behandling och att de fullföljer behandlingen även
efter frigivning. En liknande försöksverksamhet har bedrivits också vid
Färingsöanstalten. Den verksamheten har redovisats i slutrapporten Män
som misshandlar.

Som en direkt följd av dessa behandlingsförsök har fr.o.m. den 1 juli i år
inrättats tre tjänster för psykologer vid kriminalvårdens regionkansli i Göteborg.
Psykologerna skall bedriva psykoterapi med klienterna samt handleda
och förmedla kunskaper till kriminalvårdens personal. Liknande verksamheter
är för närvarande under utveckling också på andra håll i landet,
bl.a. i Stockholm, Malmö, Kalmar, Umeå, Luleå, Mariefred och Kristianstad.
I framtiden avser kriminalvårdsstyrelsen att en samordning av dessa
verksamheter skall komma till stånd.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har vid flera tillfällen behandlat frågor med anknytning till
sexuella övergrepp mot barn. Ovan (s. 8 f) har redogjorts för riksdagens
behandling av ett par frågor på socialtjänstlagstiftningens område.

Med anledning av motioner behandlade riksdagen vid 1984/85 års riksmöte
olika frågor om incest och andra sexuella övergrepp mot barn. Socialutskottet
konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1984/
85:14 s. 25) att det pågick ett intensivt arbete på olika håll för att försöka
komma till rätta med problemen med sexuella övergrepp inom familjen.
Enligt socialutskottet var det angeläget att detta arbete fortsatte och att mer
ledning kunde ges de myndigheter som har ansvar för att barnen får det
skydd och den omsorg som de behöver. Med hänsyn till den uppmärksamhet
som dessa frågor redan fått ansåg socialutskottet dock att någon riksdagens
åtgärd inte var erforderlig.

Vid 1985/86 års riksmöte behandlade riksdagen en motion i vilken föreslogs
dels att det processuella förfarandet i mål om sexuella övergrepp mot
barn borde ses över i syfte att bereda barnen bättre skydd och mindre påfrestningar
över huvud taget under rättegången, dels att den som döms för
övergrepp mot barn borde få en påföljd som inte bara tillgodoser allmän -

1988/89:JuU6

preventiva utan också individualpreventiva krav syftande till en rehabilitering
av den dömde.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1985/86:3) avstyrkte utskottet
bifall till motionen. Beträffande förslaget om ett bättre skydd m.m.
för barn i mål om sexuella övergrepp hänvisade utskottet (s. 24 0 bl.a. till att
det såvitt utskottet kunde bedöma rådde en medvetenhet i dessa frågor hos
polis, åklagare och domstolar och att det också fanns en strävan att söka
goda lösningar i det enskilda fallet. Vidare åberopade utskottet att det inom
ramen för gällande regler pågick en utveckling i linje med motionsönskemålet,
vilket framgick i den nämnda rapporten från år 1985. Utskottet
nämnde också att RB:s regelsystem var föremål för översyn samt underströk
avslutningsvis vikten av att särskilt i mål om sexuella övergrepp mot
barn vittnespsykologer och annan expertis anlitas vid behov.

I fråga om påföljd för personer som döms för övergrepp mot barn ansåg
utskottet (s. 23) att det var angeläget att man i rehabiliterande syfte sökte
utveckla metoder för särskilda insatser för dessa grupper av fängelsedömda.
Utskottet sade sig därför se positivt på att viss försöksverksamhet bedrevs
inom kriminalvården i syfte att finna lämpliga behandlingsmetoder.
Av principiella skäl förklarade sig utskottet vidare ta avstånd från tanken
på att införa en straffpåföljd som skulle innebära ett obligatoriskt vårdprogram.
Inte heller ansåg utskottet att det förelåg skäl att ändra de bestämmelser
som beträffande intagna i kriminalvårdsanstalt ger möjlighet till behandling,
men som förutsätter frivillighet från den intagnes sida.

Under 1986/87 års riksmöte behandlade riksdagen två motioner (1985/
86:Ju612 och 613), i vilka föreslogs ändringar i reglerna om sexualbrott i 6
kap. BrB. Den ena motionen gällde gränsdragningen mellan våldtäkt och
sexuellt utnyttjande, och den andra gällde straffskalorna för sexuellt umgänge
med syskon och sexuellt umgänge med barn. Motionerna remissbehandlades.

Utskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande att det fanns skäl
att närmare utreda de frågor som hade aktualiserats i motionerna. Erforderliga
överväganden kunde enligt utskottets mening lämpligen ske i ett sammanhang,
men det överläts på regeringen att närmare besluta härom (JuU
1986/87:3, rskr. 46).

Under 1987/88 års riksmöte behandlade utskottet en motion — 1986/
87:Ju623 av Bengt Harding Olson och Margitta Edgren (fp) — i vilken
föreslogs att allt könsumgänge mot någons vilja skall vara kriminellt, dvs.
även i sådana fall då varken våld eller hot har förekommit (JuU 1987/88:2).
Enligt motionärerna borde därför införas en ny bestämmelse i BrB som
skall stadga att den som har könsligt umgänge med någon mot dennes vilja
skall dömas för olaga könsumgänge till fängelse i två år. Bestämmelsen
föreslogs inleda 6 kap. BrB och därmed utgöra ett slags portalstadgande,
som skulle ligga till grund för övriga bestämmelser i kapitlet.

Motionen remissbehandlades. Samtliga remissinstanser avstyrkte bifall
till motionen. De skäl som därvid huvudsakligen anfördes mot förslaget var
att de fall som kan tänkas bli aktuella torde vara mycket sällsynta, att den
föreslagna bestämmelsen blir svår att tillämpa och att nuvarande reglering
av sexualbrotten i 6 kap. BrB är tillfredsställande.

1988/89:JuU6

Utskottet konstaterade i sitt betänkande (JuU 1987/88:2 s. 5 0 att det i
remissyttrandena riktats en rad invändningar mot motionsförslaget. Sålunda
skulle den föreslagna bestämmelsen — om den över huvud taget skulle
komma att tillämpas — vara svår att använda med hänsyn till de uppenbara
problem som skulle föreligga i bevishänseende. Utskottet instämde i denna
kritik och ville — i likhet med någon av remissinstanserna — erinra om att
redan tillämpningen av gällande bestämmelser i vissa fall är förenad med
svårigheter vad gäller möjligheterna att bevisa påstådda övergrepp, och den
föreslagna bestämmelsen kunde enligt utskottet inte sägas medföra någon
förbättring därvidlag.

Vidare erinrade utskottet om att gällande bestämmelser om sexualbrotten
i 6 kap. BrB fått sitt innehåll genom lagstiftning så sent som år 1984 och
att lagstiftningen hade föregåtts av ett mycket långvarigt och ingående förberedelsearbete,
med bl.a. två stora parlamentariska utredningar. Utskottet
framhöll därvid att de delvis nya värderingar på sexualbrottens område
som den nya lagstiftningen gav uttryck för fått en bred anslutning under
lagstiftningsarbetets gång.

Utskottet ansåg avslutningsvis att regleringen av sexualbrotten i 6 kap.
BrB var tillfredsställande i de avseenden som diskuterades och att en reform
med det syfte som motionsförslaget innebar inte var påkallad. Riksdagen
beslutade i enlighet med utskottets förslag.

Under innevarande riksmöte har riksdagen nyligen — efter beredning i
socialutskottet — behandlat ett antal motionsyrkanden med anknytning till
sexuella övergrepp mot barn. I sitt av riksdagen godkända betänkande
(1988/89:SoUl) avstyrkte socialutskottet bifall till yrkandena och anförde
därvid följande (s. 26 f):

Utskottet anser att det är en fråga av yttersta vikt att förebygga sexuellt
utnyttjande av barn och att behandla och hjälpa de barn och familjer som
drabbas. Denna inställning klargjorde utskottet vid frågans behandling redan
under riksmötet 1984/85. Övergreppen är särskilt allvarliga genom att
barnens absoluta underläge utnyttjas av förövaren som också kan använda
sin styrka och makt till att dölja och förneka det som skett. Barn kan också
välja att förtiga övergreppen och offra sig själva för att skydda förövaren.
Övergreppen medför mycket allvarliga störningar och skador hos barnet.
Förekomsten av sexuella övergrepp mot barn är helt oacceptabel för samhället.
Utskottet vill därför starkt understryka vikten av att berörda myndigheter
med kraft agerar för att förebygga sexuellt utnyttjande av barn och för
att behandling och hjälp ges de drabbade familjerna. Insatserna måste sättas
in skyndsamt och på en bred front.

De som i sin yrkesutövning möter problemen ställs inför mycket speciella
krav på erfarenhet och kunskap. Yrkesgrupper som berörs återfinns inom
socialtjänsten, hälso- och sjukvården, skolan samt rättsväsendet. I ärenden
om barn som far illa är ett samarbete mellan dessa instanser ofrånkomligt
och av central betydelse. De olika yrkesgruppernas sammanlagda erfarenheter
och resurser ger bättre möjligheter att upptäcka om barn har utsatts
för övergrepp i sina familjer och att finna medel att på bästa sätt hjälpa dem
och deras familjer ur krisen. Utskottet ser därför mycket positivt på det
arbete beträffande samarbetsmodeller m.m. som bedrivs av en arbetsgrupp
vid BRÅ.

1988/89:JuU6

Utskottet

1988/89:JuU6

I detta betänkande behandlar utskottet yrkanden i tre motioner som rör
olika frågor med anknytning till sexualbrott, särskilt sexuella övergrepp
mot barn. Enligt vad som framhålls i motionerna är det bl.a. nödvändigt
med en samordning mellan olika berörda myndigheter i samband med utredningen
av sexuella övergrepp mot barn. Vidare förordas i motionerna att
gällande ordning för förhör med barn, som har utsatts för övergrepp, förbättras
och att det införs en lämplig påföljd för personer som har dömts för
sexuella övergrepp mot barn. I en av motionerna förordas vidare att det
införs en lagbestämmelse av innebörd att allt sexuellt umgänge mot någons
vilja skall vara kriminaliserat, dvs. oavsett om våld eller hot förekommit.

1 6 kap. brottsbalken (BrB) finns bestämmelser om sexualbrotten. Där
stadgas ansvar för t.ex. våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande, och
det finns straffbestämmelser som tar sikte också just på sexuella övergrepp
mot barn. Till dessa hör sexuellt utnyttjande av underårig (bia. avkomling
under 18 år), sexuellt umgänge med barn och sexuellt ofredande. Straffet
för de olika brotten i 6 kap. BrB sträcker sig från böter eller fängelse i högst
ett år för sexuellt ofredande till fängelse i lägst fyra och högst tio år för grov
våldtäkt.

Enligt särskilda regler i BrB kan — under vissa förutsättningar — fängelse
ersättas med villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild
vård. Inom ramen för skyddstillsyn kan fr.o.m. den 1 januari 1988
dömas till s.k. kontraktsvård, vilket i korthet kan sägas innebära att den
dömde i utbyte mot att dömas till fängelse förbinder sig att undergå viss
behandling.

I rättegångsbalken (RB) och förundersökningskungörelsen finns bestämmelser
om förhör under förundersökning och rättegång. I förundersökningskungörelsen
finns bestämmelser om förhör med barn. Högsta domstolen
har i ett avgörande år 1986 gjort vissa principiella uttalanden om hur
förhör med barn som har utsatts för övergrepp bör gå till (NJA 1986 s. 821).

Socialnämnden skall enligt socialtjänstlagen verka för att barn och ungdom
växer upp under trygga och goda förhållanden och sörja för att de som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver.
Enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga har socialnämnden
möjlighet att med tvång ingripa för att ge föräldrar och barn erforderligt
stöd.

Till hjälp för myndigheternas handläggning av ärenden om bl.a. sexuella
övergrepp mot barn presenterade en arbetsgrupp med representanter från
olika myndigheter år 1985 en rapport Misshandel och sexuella övergrepp
mot kvinnor och barn. I rapporten beskrivs bl.a. hur förhör med barn bör gå
till i olika hänseenden.

Vid brottsförebyggande rådet (BRÅ) pågår för närvarande ett projekt om
sexuella övergrepp mot barn. I projektet deltar representanter från bl.a.
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen och Kommunförbundet.
Avsikten är bl.a. att utarbeta förslag till hur personal inom främst social -

tjänst, sjukvård och rättsväsende skall kunna förbättra och effektivisera
sina insatser.

Riksdagen hade senast anledning att beröra de nu aktuella frågorna om
sexuella övergrepp mot barn vid riksmötet 1985/86. Utskottet uttalade då
(JuU 1985/86:3) att det rådde en medvetenhet hos polis, åklagare och domstolar
om att det rättsliga förfarandet när det gäller ärenden om sexuella
övergrepp mot barn inte får gå till så att det förorsakar eller förvärrar skada
för barnet. I fråga om påföljd för personer som döms för övergrepp mot
barn ansåg utskottet att det var angeläget att i rehabiliterande syfte söka
utveckla metoder för särskilda insatser för dessa grupper av fängelsedömda.
Frågan om samverkan mellan olika myndigheter under förundersökningen
vid sexuella övergrepp mot barn var också helt nyligen aktuell i
riksdagen med anledning av ett antal motioner om socialtjänstfrågor (1988/
89:SoUl).

Riksdagen behandlade vid förra riksmötet en motion som gällde regleringen
över huvud taget av sexualbrotten (JuU 1987/88:2). I motionen
förordades bl.a. att det i BrB borde införas en bestämmelse om att allt
sexuellt umgänge utan samtycke skall vara straffbart. Vid behandlingen
förra året tog riksdagen på förslag av utskottet, som åberopade en så gott
som helt enig remissopinion, avstånd från att införa en sådan bestämmelse.

Brottsutvecklingen i fråga om sexuellt utnyttjande av underårig har liksom
när det gäller övriga sexualbrott visat en stigande tendens under 1980-talet. Denna utveckling är som motionärerna uttalar oroande. Enligt utskottets
mening är det särskilt angeläget att åtgärder vidtas mot sådan
brottslighet som riktar sig mot barn och unga. På senare år har också en
allvarligare inställning från statsmakternas sida beträffande sexuella övergrepp
mot barn kommit till uttryck i skilda sammanhang. Sålunda har genom
lagstiftning år 1980 framställandet av barnpornografi kriminaliserats,
och 1984 års omarbetning av sexualbrottsreglerna i BrB har medfört en
striktare syn än tidigare på sexuella övergrepp mot barn och unga.

Vad angår formerna för hur förundersökningen bör bedrivas i sådana fall
där ett barn har utsatts för ett sexuellt övergrepp delar utskottet uppfattningen
i motionerna Ju722 (yrkande 1) och Ju608 (motiveringen) att det är
viktigt att utredningen sker i samverkan mellan de olika berörda myndigheterna.
I den tidigare nämnda rapporten från år 1985 betonas också att det
vid lagföringen av sexuella övergrepp mot barn är av avgörande betydelse
att de inblandade myndigheterna samarbetar, eftersom utredningarna i
dessa fall ofta rymmer komplikationen av såväl psykologiskt och socialt
som processuellt och praktiskt slag. En fråga som behandlas i det arbete
som bedrivs inom BRÅ är att undersöka hur olika myndigheters insatser
samordnas i handläggningen av ärenden som rör sexuella övergrepp mot
barn. Arbetet sker mot bakgrund av bl.a. de försöksmodeller som förekommer
på vissa håll i landet.

Även beträffande formerna för hur ett förhör med barn i nu aktuella fall
skall gå till kan utskottet i huvudsak ansluta sig till vad som anförs i motionerna
Ju722 (yrkande 2) och Ju713 (yrkandena 1 och 2). Utskottet kan
därvid konstatera att man i det rättsliga förfarandet är medveten om att
förhör med barn skall genomföras så att fara inte uppkommer för att barnet

1988/89:JuU6

tar skada av förhöret. Detta framgår bl.a. av det tidigare redovisade uttalandet
av högsta domstolen. I uttalandet framhålls också vikten av att det vid
förhör med barn är av betydelse att någon person som äger särskild sakkunskap
i barn- och förhörspsykologi biträder vid förhöret eller yttrar sig angående
värdet av barnets berättelse. Också i 1985 års rapport berörs frågan om
förhör med barn. I rapporten betonas att man skall underlåta att förhöra
barn inför rätta så långt det är möjligt utan fara för rättssäkerheten och att
mot rättssäkerheten alltid skall vägas risken för att barnet tar skada av
förhöret.

Av vad som nu redovisats framgår beträffande önskemålet om större
samverkan mellan olika myndigheter att en utveckling i den riktning som
förordas i motionerna är på väg och att det arbete som för närvarande
bedrivs inom BRÅ torde komma att ytterligare bidra till en sådan utveckling.
1 likhet med vad socialutskottet nyligen uttalat anser således även
justitieutskottet att det finns anledning att se positivt på detta arbete. Vad
gäller formerna för förhör med barn visar enligt utskottets mening de redovisade
förhållandena att det hos berörda myndigheter finns en medvetenhet
om att förhör med barn måste ske under hänsynstagande till att barnet inte
tar skada. Vidare får enligt utskottets mening det regelsystem som är
tillämpligt på förhör med barn anses vara i huvudsak tillfredsställande, bl.a.
genom att det möjliggör för domstolar och andra myndigheter att anpassa
förfarandet vid förhören efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Enligt utskottets mening får syftet med de aktuella yrkandena i motionerna
Ju722 (yrkandena 1 och 2)ochJu713 (yrkandena 1 och 2) i allt väsentligt
anses vara tillgodosett, och några sådana uttalanden från riksdagens sida
som begärs i motionerna är inte nödvändiga.

I motion Ju722 efterlyses vidare (yrkande 3) en påföljd som särskilt lämpar
sig för personer som har dömts för sexuella övergrepp mot harn. Härvidlag
vill utskottet till en början vidhålla den inställning som utskottet tidigare
givit uttryck för, nämligen att det av principiella skäl är olämpligt att införa
en ny straffpåföljd som skulle innebära ett obligatoriskt vårdprogram för
personer som har dömts till fängelse. Än mindre lämpligt skulle det enligt
utskottets mening vara att införa en särskild straffpåföljd för en viss typ av
brott. Inte heller är det enligt utskottets mening lämpligt att vidta någon
ändring i den regel i lagen om kriminalvård i anstalt som möjliggör behandling
av den intagne, men som förutsätter frivillighet från den intagnes sida.
Utskottet instämmer emellertid i att det är angeläget att man i rehabiliterande
syfte söker utveckla metoder för särskilda insatser för den kategori dömda
det här gäller. Som framgår av den tidigare redovisningen har också
inom kriminalvården bedrivits försöksverksamhet i avsikt att finna lämpliga
behandlingsmetoder, och avsikten är nu att med utgångspunkt i denna
försöksverksamhet skapa permanenta resurser inom kriminalvården för
sådan behandling. Vidare skall inom ramen för det vid BRÅ bedrivna arbetet
också tas upp frågan om alternativa behandlingsmodeller, bl.a. är avsikten
att få en uppfattning om olika behandlingsmodeller som har prövats i
USA och överväga om de i någon form bör prövas här.

Utskottet vill vidare framhålla att det inom ramen för det nuvarande
påföljdssystemet finns goda möjligheter att i det enskilda fallet bereda den

1988/89:JuU6

dömde någon form av vård, t.ex. genom att den dömde överlämnas till
särskild vård eller genom att en dom på skyddstillsyn kombineras med
föreskrifter om vård. Dessa möjligheter har för övrigt blivit ännu större i
och med reglerna om kontraktsvård som trädde i kraft den 1 januari 1988.

Med hänvisning till vad som nu redovisats finner utskottet att det inte
heller beträffande önskemålet om en särskild påföljd för här aktuella personer
finns anledning för riksdagen att göra något sådant uttalande som förordas
i motion Ju722. Utskottet avstyrker således bifall till motionen även i
den delen (yrkande 3).

Beträffande yrkandet i motion Ju608 om en utredning om sexualbrottsligheten
kan utskottet konstatera att yrkandet delvis motiveras med synpunkter
på utredningsförfarandet vid sexuella övergrepp mot barn som överensstämmer
med dem som redovisats i de övriga motionerna. Utskottet får
härvidlag hänvisa till vad som anförts ovan. Beträffande övriga skäl som
åberopas till stöd för motionsyrkandet kan utskottet i allt väsentligt hänvisa
till det pågående utrednings- och forskningsprojektet vid BRÅ. Beträffande
önskemålet i motionen om behovet av en bestämmelse i BrB om att allt
könsumgänge mot någons vilja skall vara brottsligt får utskottet erinra om
behandlingen förra året av denna fråga. Efter förslag av utskottet — med
hänvisning bl.a. till en enig remissopinion — avstyrkte riksdagen då ett
motionsyrkande som förordade en sådan bestämmelse. Det saknas anledning
till ändrat ställningstagande i denna fråga.

Utskottet avstyrker bifall också till motion Ju608.

Utskottet hemställer

1. beträffande förundersökning vid sexuella övergrepp, m.m.

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju722 i denna del (yrkandena 1
och 2) och motion 1987/88 :Ju713 i denna del (yrkandena 1 och 2),

2. beträffande påföljd

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju722 i denna del (yrkande 3),

3. beträffande utredning om sexualbrottsligheten
att riksdagen avslår motion 1987/88 :Ju608.

Stockholm den 24 november 1988
På justitieutskottets vägnar

Kahn A hr/and

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar(c), BengtOla
Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Anders Andersson
(m), Lars Sundin (fp), Kent Lundgren (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro
Andersson (s), Ingegerd Wärnersson (s), Kjell Ericsson (c) och Bo Hammar
(vpk).

1988/89:JuU6

Svenskt Tryck Stockholm 1988