Sekretess inom vårdområdet m.m.

Betänkande 1988/89:KU14

Konstitutionsutskottets betänkande
1988/89: KU14

1988/89

KU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet åtta motioner från allmänna motionstiderna
1987 och 1988 rörande vissa frågor om sekretess inom sjukvård och
socialtjänst m.m.

Utskottet har inhämtat socialutskottets yttrande över motionerna, se
bilaga. Till yttrandet har fogats en av socialutskottets kansli upprättad
promemoria i ärendet. Promemorian har tillsammans med motionerna
remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena har fogats till
yttrandet.

Fem av motionerna - motionerna 1986/87:K402 (m), 1986/87:K408 (m),
1986/87:K414 (m, s, fp, c), 1986/87:K427 (s) och 1987/88:K434 (m, fp, c) -innehåller önskemål om vidgade möjligheter för myndighet att till annan
myndighet få lämna ut sekretessbelagda uppgifter inom hälso- och sjukvård
samt socialtjänst. Enligt utskottet finns behov av en belysning av de problem
som redovisats i motionerna och remissyttrandena. På grundval av utredningen
i ärendet finner utskottet det påkallat att nu begära en översyn av
sekretessreglerna i fråga. Översynen bör syfta till en smidigare tillämpning av
de grundläggande reglerna i fall där tillämpningen i dag är till uppenbar
nackdel för den enskilde ur vård- och behandlingssynpunkt. Vad utskottet
med anledning av motionerna sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

Utskottet har avstyrkt de återstående tre motionerna. Dessa avser begäran
om utvidgad sekretess i vissa rättshjälpsärenden (motion 1986/87:K428 /c/),
begäran om nya sekretessregler i samband med hjärttransplantationer
möjliggjorda med stöd av lagen om kriterier för bestämmande av människans
död (motion 1987/88:K414 /m/) samt begäran om en översyn av reglerna om
sekretess i hälso- och sjukvård i syfte att underlätta för förälder, som endast
har umgängesrätt med sitt barn, att få upplysningar om detta (motion
1987/88:K429 /fp/). En reservation (c, mp) föreligger till förmån för motion
1986/87:K428.

1 Riksdagen 1988/89. 4 sami. Nr 14

Motionerna

1988/89:KU14

Motioner från allmänna motionstiden 1987

1986/87:K402 av Gullan Lindblad och Göte Jonsson (båda m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger till känna att sekretesslagen bör bli föremål för
en översyn för skapande av så klara regler att polisens arbete i brottsutredningar
underlättas.

1986/87:K408 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring i
sekretesslagen.

1986/87:K414 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp, c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om skyndsam översyn och förslag till erforderliga
ändringar av sekretesslagen i den del som rör begreppet men.

1986/87:K427 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en skyndsam handläggning av frågan om myndighetssekretessen.

1986/87:K428 av Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
en översyn av de aktuella bestämmelserna i sekretesslagen i syfte att komma
till rätta med de i motionen påtalade problemen.

Motioner från allmänna motionstiden 1988

1987/88:K414 av Margareta Gard och Siri Häggmark (båda m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sekretessregler bör
utformas så att integriteten ej träds för när vid transplantation av hjärtan.

1987/88:K429 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att sekretessreglerna i sjukvården såvitt avser frånskild förälder med
umgängesrätt och som önskar upplysningar om barnet ses över.

1987/88:K434 av Rune Rydén m.fl. (m, fp, c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i sekretesslagen att sekretessen i
den elevvårdande verksamheten i förskolan och den obligatoriska skolan
kommer att ha samma regler.

Sekretess mellan myndigheter m.m.

Motionerna

I motion 1986I87:K402 av Gullan Lindblad och Göte Jonsson (båda m)
begärs en översyn av sekretesslagen för att underlätta polisens arbete i
brottsutredningar. Enligt motionen är sekretesslagens bestämmelser rörande
rätten för hälso- och sjukvårdspersonal att lämna uppgift till polisen om
brott oklara.

I motion 1986187:K408 av Göran Ericsson (m) föreslås att sekretesslagen
ändras så att hälso- och sjukvårdssekretessen inte hindrar t.ex. ett apotek att
ta kontakt med receptförskrivande läkare för att förhindra omotiverad

förskrivning av beroendeframkallande läkemedel. Enligt motionären inskrider
sekretesslagen här till förmån för en missbrukares driftsmässiga behov av
farmaka och medverkar till att social och medicinsk skada uppstår.

Även i motion 1986I87.K414 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp, c) berörs
den i föregående motion upptagna frågan. I motionen pekas vidare på vikten
av att läkare - även på eget initiativ - får lämna information till försäkringskassan
vid prövning huruvida socialförsäkringsförmån skall utgå. Motionärerna
anser att regeringen bör göra en skyndsam översyn och framlägga
förslag till erforderliga ändringar av sekretesslagen i den del som rör
begreppet men.

I motion 1986/87.K427 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en skyndsam handläggning av frågan om myndighetssekretess.
Motionären pekar på sekretessproblem vid samarbete mellan exempelvis
socialnämnd och fritidsnämnd och anför att problemen förvärras i takt
med att kommundelsnämnder inrättas. I motionen fästs vidare uppmärksamheten
på att uppgifter hos fritids- och ungdomsledare inom fritidsnämndens
verksamhetsområde inte är underkastade sekretess.

Enligt motion 1987I88. K434 av Rune Rydén m.fl. (m, fp, c) har sekretessregleringen
inom förskoleverksamheten - uppgifter på detta område är
omfattade av socialtjänstsekretess - på många håll lett till oacceptabla hinder
i informationsutbytet mellan förskola och grundskola. I motionen föreslås att
reglerna ändras så att sekretessen i den elevvårdande verksamheten i
förskola och den obligatoriska skolan kommer att ha samma regler.

Gällande bestämmelser

I den inom socialutskottet upprättade promemorian finns en utförlig
redogörelse för de sekretessregler som gäller - och som tidigare gällt - inom
vårdområdet (se s. 25 f.). I socialutskottets yttrande erinras om innehållet i
några av de centrala bestämmelserna på området (se s. 13 f.). I det följande
återges vissa av sistnämnda uppgifter, på några punkter kompletterade.

Inom hälso- och sjukvårdsområdet gäller för uppgifter om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden ett s.k. omvänt skaderekvisit,
dvs. presumtionen är för sekretess (7 kap. 1 § sekretesslagen). Sekretessen
inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden är
utformad på samma sätt (7 kap. 4 § sekretesslagen).

Enligt 1 kap. 3 § sekretesslagen gäller sekretessen även mellan myndigheter
och mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet när de är att
betrakta som självständiga i förhållande till varandra.

Kommuns fritidshemsverksamhet faller under socialtjänstlagen
(1980:620) och omfattas därför av socialtjänstsekretessen i 7 kap. 4 § sekretesslagen.
När det gäller övrig kommunal fritidsverksamhet finns inte något
motsvarande stadgande i socialtjänstlagen.

Även förskoleverksamheten omfattas av socialtjänstsekretessen. Inom det
obligatoriska skolväsendet gäller i fråga om skolans elevvårdande verksamhet
ett rakt skaderekvisit för uppgifter om enskilds personliga förhållanden.
Avser den elevvårdande verksamheten den elevvård som bedrivs av psykologer
eller kuratorer gäller dock ett omvänt skaderekvisit.

1988/89: KU 14

Beträffande föreliggande sekretessbrytande regler gäller bl.a. följande.

Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen utgör sekretess inte hinder mot att uppgift
lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall
kunna fullgöra sin verksamhet. Bestämmelsen kan inte åberopas för att
hjälpa en annan myndighet att fullgöra sin verksamhet.

Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar sekretess inte att uppgift lämnas
till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.

Ytterligare sekretessbrytande bestämmelser finns i 14 kap. 2 § sekretesslagen
där det bl.a. föreskrivs att sekretessen inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten inte hindrar att uppgift lämnas till polis och åklagare angående
misstankar om brott med ett minimistraff på två års fängelse eller misstankar
om vissa allvarliga brott mot minderåriga.

Den enskilde kan enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen efterge sekretessen.

Den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen - enligt denna
bestämmelse får uppgifter lämnas till myndighet om det är uppenbart att
intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som
sekretessen skall skydda - gäller inte för uppgifter på hälso- och sjukvårdsområdet
samt inom socialtjänsten.

Utanför tillämpningsområdet för sekretesslagen faller verksamhet vid
sjukhus och andra liknande inrättningar som drivs av enskilda, liksom privat
drivna läkarmottagningar, tandläkarmottagningar, laboratorier m.m. För
personal i sådan verksamhet gäller i stället föreskrifterna i lagen (1980:11)
om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen). Av
förarbetena till tillsynslagen framgår att avsikten är att det i princip skall råda
samma sekretess inom den privata hälso- och sjukvården som inom sådan
vård som bedrivs i allmän verksamhet. - Med hälso- och sjukvårdspersonal
avses i förevarande sammanhang även personalen vid apotek. Från årsskiftet
gäller offentlighetsprincipen för Apoteksbolaget Aktiebolag i den mån fråga
är om handlingar hos detta bolag gällande viss kontrollverksamhet.

Utredningar m.m.

I socialutskottets yttrande - se s. 15 f. - och i socialutskottets promemoria -se s. 33 f. - finns redogörelser för utredningsförslag, JO-uttalanden m.m.,
som har beröring med här behandlade motioner.

Remissinstanserna

Beträffande remissutfallet hänvisas till socialutskottets yttrande (s. 19 f.)
och remissammanställningen (s. 37 f.).

Socialutskottets yttrande

Socialutskottet förordar att en översyn görs av regelsystemet för sekretessen
inom sjukvård och socialtjänst. Översynen bör enligt socialutskottet syfta till
att göra systemet mera lättillämpat och till att möjliggöra ett visst uppgiftslämnande
mellan myndigheter i vissa enskilda ärenden. Enligt yttrandet bör
vad som anförts i samtliga motioner i ärendet och i remissvaren beaktas inom
ramen för en sådan översyn. Socialutskottet föreslår ett tillkännagivande i
saken till regeringen.

1988/89 :KU14

Konstitutionsutskottets bedömning

1988/89: KU14

I de fem motioner som utskottet behandlar i förevarande avsnitt pekas bl.a.
på vissa samarbetsproblem för myndigheterna inom i första hand vårdområdet.
Motionärerna anser att möjligheterna för myndighet att till annan
myndighet - utan den enskildes samtycke - få lämna ut sekretessbelagda
uppgifter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är alltför begränsade
. Enligt motionerna medför denna ordning i vissa fall skada för de personer
vilkas intressen sekretessen skall skydda.

Konstitutionsutskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat frågor av
det slag som tagits upp i motionerna. I sammanhanget finns anledning erinra
om att utskottet redan vid behandlingen år 1980 av förslaget till ny
sekretesslag framhöll att den föreslagna regleringen av sekretess mellan
myndigheter endast var att anse som en provisorisk lösning och att frågan
skulle bli föremål för ytterligare överväganden (KU 1979/80:37 s. 12). I
betänkande KU 1982/83:12 återkom utskottet till frågan vid behandlingen av
vissa sekretessmotioner. Utskottet angav att det i stor utsträckning delade de
i motionerna framförda farhågorna för att reglerna om sekretess mellan
myndigheterna kan leda till större olägenheter i myndigheternas samarbete
än som motiveras av de intressen sekretessen skall skydda. Enligt utskottet
behövde särskilt sekretessen mellan myndigheter på hälso- och sjukvårdens,
socialtjänstens och skolväsendets områden ses över ytterligare. Vad utskottet
anfört gavs regeringen till känna. - Regeringen har delgett socialberedningen
riksdagens beslut. Några ändringsförslag har inte lagts fram.

Socialutskottet framhåller i sitt yttrande att nuvarande sekretessreglering
på framför allt vårdområdet leder till olika tillämpningsproblem. Enligt
socialutskottet framgår det av motionerna och remissvaren att det finns
situationer där det ter sig motiverat med en utökad möjlighet till uppgiftslämnande
mellan myndigheterna i enskilda ärenden, främst då ett samarbete
mellan myndigheter är påkallat från vård- och behandlingssynpunkt eller då
uppgiftslämnande behövs för att skydda den enskilde i olika hänseenden.

Den nya sekretesslagen har nu varit i kraft i snart åtta år. Enligt
konstitutionsutskottet visar utredningen i ärendet att det finns behov av en
belysning av de problem som redovisats i motionerna och remissyttrandena.
Utskottet anser det påkallat att nu begära en översyn av sekretessreglerna i
fråga. Översynen bör syfta till en smidigare tillämpning av de grundläggande
reglerna i fall där tillämpningen i dag är till uppenbar nackdel för den
enskilde ur vård- och behandlingssynpunkt. Vad utskottet med anledning av
motionerna sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

Utvidgad sekretess i vissa ärenden om rättshjälp
Motionen

^ I motion 1986187:K428 av Rosa Östh (c) upptas frågan om sekretessen för
vissa uppgifter i ärenden om rättshjälp hos besvärsnämnden för rättshjälpen
och domstolsverket. Enligt motionären kan sekretessen inom hälso- och

sjukvården till skydd för den som fått vård eller behandling inte lagligen
upprätthållas hos besvärsnämnden för rättshjälpen elier hos domstolsverket i
samband med besvär över beslut av psykiatriska nämnden, utskrivningsnämnderna
och beslutsnämnderna för psykiskt utvecklingsstörda i ärenden
om rättshjälp. Motionären begär att regeringen föranstaltar om en översyn
av berörda bestämmelser i sekretesslagen i syfte att komma till rätta med de i
motionen påtalade problemen.

Gällande bestämmelser

Beträffande ärenden om rättshjälp gäller enligt 9 kap. 10 § sekretesslagen
sekretess hos besvärsnämnden för rättshjälpen samt domstolsverket dels för
uppgift som angår den rättsliga angelägenhet som ärendet avser, dels för
uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i övrigt, om det
kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess
gentemot patienten själv enligt 7 kap. 3 och 6 §§ sekretesslagen kan inte
upprätthållas hos besvärsnämnden för rättshjälpen eller hos domstolsverket.

Efter en ändring i rättshjälpslagen, vilken ändring trädde i kraft den 1 juli
1988 (prop. 1987/88:73, JuU 21), har instansordningen för överprövning av
utskrivningsnämndernas beslut i rättshjälpsfrågor flyttats från besvärsnämnden
för rättshjälpen till psykiatriska nämnden. I motsats till vad som gäller
för besvärsnämnden för rättshjälpen kan sekretess till skydd för patienten
upprätthållas hos psykiatriska nämnden.

Remissinstanserna

De sex remissinstanser som särskilt yttrat sig över den i motionen upptagna
frågan - psykiatriska nämnden (PN), socialstyrelsen, hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet och Göteborgs
kommun (stadskansliet) - ställer sig alla positiva till motionärens
önskemål. PN påpekar i sitt remissvar att en väsentlig del av de problem som
påtalas i motionen undanröjts i och med den ändring som nyligen gjorts i
rätthjälpslagen och som medför att utskrivningsnämndernas beslut i rättshjälpsärenden
inte längre överklagas till besvärsnämnden för rättshjälpen.
Enligt PN kvarstår dock problemen i viss mån när domstolsverket är part i ett
ärende som överklagas till PN eller i fall där PN begär yttrande från
domstolsverket. PN anser att sekretessen enligt 7 kap. 3 och 6 §§ sekretesslagen
bör gälla också hos domstolsverket. Enligt PN borde det vara möjligt att
genomföra en sådan ordning utan att avvakta ytterligare utredning av frågan.
- Socialstyrelsen ansluter sig till PN:s bedömning.

Konstitutionsutskottets bedömning

Utskottet har vid tre tidigare tillfällen (KU 1983/84:29, KU 1985/86:13 och
KU 1986/87:9) avstyrkt motioner av samma motionär där förevarande fråga
tagits upp. Utskottet har därvid bl.a. uttalat att någon olägenhet av den
nuvarande lagregeln på området inte påvisats och att det enligt utskottets
mening kan förutsättas att sådana känsliga uppgifter som avses oftast inte

1988/89:KU14

behöver vara tillgängliga i de nu aktuella ärendena. Utskottet har vidare
framhållit att utvidgning av sekretessen inte bör företas i annat fall än när det
finns starka skäl härför.

Motionärens önskemål har i allt väsentligt blivit tillgodosett genom den
nyligen genomförda, i det föregående omnämnda, ändringen av rättshjälpslagen.
Utskottet finner inte anledning att vidta någon ytterligare åtgärd.
Motion 1986/87:K428 avstyrks.

Sekretess vid hjärttransplantation
Motionen

I motion 1987188:K414 av Margareta Gard och Siri Häggmark (båda m)
anges - mot bakgrund av publiciteten kring den första hjärttransplantation
som i början av 1988 företogs med stöd av den nya lagen om kriterier för
bestämmande av människans död - bl.a. följande. De möjligheter att
använda svensk donator vid hjärtbyten som den nya lagen medför får inte
leda till att etik och hänsyn till de anhöriga får stå tillbaka för läkarvetenskapens
framgångar. Det föreligger därför ett behov av sekretessregler vid
tillämpningen av lagen.

Gällande bestämmelser

Uppgifter om åtgärder i samband med hjärttransplantation omfattas av
reglerna i 7 kap. 1 § sekretesslagen om enskilda patienters hälsotillstånd och
andra personliga förhållanden. Sekretess gäller i princip för uppgifter av
detta slag. Enligt 16 kap. 1 § p. 3 sekretesslagen är uppgifter av aktuellt slag
omfattade av kvalificerad tystnadsplikt, dvs. tystnadsplikten bryter igenom
meddelarfriheten.

Remissinstanserna

Nio av remissinstanserna har i sina remissvar särskilt tagit upp förevarande
fråga. Kammarrätten i Stockholm, socialstyrelsen, hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, Landstingsförbundet, Göteborgs kommun (stadskansliet)
och Svenska läkaresällskapet finner inte skäl till någon lagstiftningsåtgärd på
förevarande område. De tre återstående remissinstanserna - länsstyrelsen i
Malmöhus län, Samarbetsgruppen KALV och Verdandi - delar motionärernas
synpunkter.

Konstitutionsutskottets bedömning

Utskottet har stor förståelse för de problem som påtalats i motionen. Redan
nu åtnjuter emellertid uppgifter av berört slag särskilt starkt sekretesskydd.
Det är således inte en rättslig reglering som saknas. Enligt utskottet är det
självfallet av största vikt att myndigheterna har helt klart för sig vilka regler
som gäller härvidlag. Utskottet förutsätter att regeringen och berörda
myndigheter tillser att behovet av information på detta område tillgodoses.
Något särskilt initiativ från riksdagens sida med anledning av motionen är
inte påkallat. Yrkandet i motion 1987/88:K414 avstyrks följaktligen.

1988/89: KU14

Sekretess angående barn i förhållande till frånskild
förälder, som endast har umgängesrätt

Motionen

I motion 1987188:K429 av Margitta Edgren (fp) begärs en översyn av
sekretessreglerna för hälso- och sjukvården gällande frågan om det är möjligt
att mjuka upp sekretessreglerna för att förbättra möjligheterna för en
frånskild förälder med umgängesrätt att få upplysningar om barn som är
intaget för vård.

Gällande bestämmelser m.m.

Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter inom hälso- och
sjukvården om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Den enskilde kan i princip efterge den
sekretess som gäller till hans förmån. Är det fråga om ett barn blir det i stället
vårdnadshavarna/vårdnadshavaren, som har rätten att ta del av sådana
uppgifter som är sekretesskyddade i barnets intresse och att efterge
sekretessen. Då ett barn uppnått en viss mognad och utveckling anses dessa
befogenheter tillkomma barnet självt. Någon uttrycklig åldersgräns finns
inte. Då barnet kommit upp i tonåren får det emellertid många gånger anses
ha nått sådan mognad att det bör åtnjuta visst skydd för sin integritet
gentemot sina föräldrar. Rätten för vårdnadshavaren att ta del av uppgifter
som är sekretesskyddade i barnets intresse följer av bestämmelserna i
föräldrabalken om att vårdnadshavaren ansvarar för barnets personliga
förhållanden.

I en nyligen beslutad lagrådsremiss föreslås att sekretessen till skydd för ett
barn skall gälla även i förhållande till dess vårdnadshavare, om det finns
anledning att anta att barnet skulle lida betydande men om uppgiften
lämnades ut till denne.

I regeringens proposition 1981/82:186 om ändring i sekretesslagen, m.m.
berördes i all korthet frågan om införande av en regel som generellt
föreskriver skyldighet för myndigheter att lämna uppgifter till en förälder
som inte har vårdnaden om sitt barn. Justitieministern ansåg emellertid inte
att det kunde anses finnas behov av en sådan regel (prop. s. 35).

Inom justitiedepartementet övervägs för närvarande - med anledning av
bl.a. vissa riksdagsuttalanden gällande motioner rörande umgängessabotage
m.m. (LU 1987/88:33) - frågan om vidtagande av åtgärder för att stärka
barns möjligheter till umgänge.

Remissinstanserna

Den i motionen upptagna frågan tas upp särskilt av tio av remissinstanserna.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Landstingsförbundet, länsstyrelsen i
Stockholms län (sociala enheten), Stockholms stad samt Sveriges psykologförbund
tillstyrker att den i motionen upptagna frågan blir föremål för en
översyn. Kammarrätten i Stockholm anger att den inte har någon erfarenhet

1988/89: KU 14

av om nuvarande ordning medför några olägenheter i praktiken för den
förälder som endast har umgängesrätt. Skulle sådana ha gett sig till känna
synes frågan enligt kammarrätten böra ägnas uppmärksamhet vid en översyn
av sekretessbestämmelserna på området. Socialstyrelsen, Göteborgs kommun
(stadskansliet), Föreningen BRIS och länsstyrelsen i Malmöhus län
anser inte att den i motionen upptagna frågan påkallar lagstiftningsåtgärder.

Socialstyrelsen anger bl.a. följande skäl för sitt ställningstagande.

Menrekvisitet i 7 kap. 1 § sekretesslagen innebär inte att en uppgift över
huvud taget inte får lämnas ut. En normal tolkning av menbegreppet torde i
flertalet fall leda till att den som har umgängesrätt men inte är vårdnadshavare
får ut de önskade uppgifterna. Ibland kan det också med hänsyn till
ändamålet vara nödvändigt att lämna ut uppgifter av detta slag. Detta kan då
ske med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen. I det fallet behöver inte en
subjektiv invändning mot utlämnandet beaktas. Uppstår det sådana situationer
att en vårdnadshavare av illvilja eller annat inte objektivt skäl motsätter
sig ett utlämnande, kan det finnas skäl för personalen att försöka jämka
motsättningarna - detta kan i vissa fall också vara nödvändigt för att få ett
gott resultat av barnets behandling. Inom socialstyrelsen pågår ett arbete
med att se över styrelsens allmänna råd till sekretesslagen. Frågor av nu
angivet slag kan behandlas i de nya allmänna råden.

Socialstyrelsen finner att ett generellt tillstyrkande av motionärernas
intentioner kan leda väl långt. I första hand bör prövas att lösa frågan enligt
det nu anförda.

Konstitutionsutskottets bedömning

Som framgår av socialstyrelsens remissvar får det på förevarande område
anses föreligga ett visst utrymme för uppgiftslämnande av aktuellt slag till
den förälder som inte har vårdnaden om sitt barn, även om vårdnadshavarens
samtycke saknas. Det är självfallet angeläget att åtgärder vidtas om
nuvarande ordning medför olägenheter i praktiken för den förälder som
endast har umgängesrätt. Enligt utskottets mening har det emellertid inte
framgått att situationen skulle vara sådan att det nu är påkallat att ta det i
motionen begärda initiativet. Utskottet avstyrker därför motion 1987/
88:K429.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande sekretess mellan myndigheter m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1986/87:K402, 1986/
87:K408, 1986/87:K414, 1986/87:K427 och 1987/88:K434 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande utvidgad sekretess i vissa ärenden om rättshjälp
att riksdagen avslår motion 1986/87:K428,

3. beträffande sekretess vid hjärttransplantation
att riksdagen avslår motion 1987/88:K414,

1988/89: KU 14

4. beträffande sekretess angående barn i förhållande till frånskild
förälder

att riksdagen avslår motion 1987/88:K429.

Stockholm den 29 november 1988
På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina Rönnung (s),
Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Flans
Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s),
Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo
Hammar (vpk), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s) och Rosa-Lill
Wåhlstedt (s).

Reservation

Utvidgad sekretess i vissa ärenden om rättshjälp (mom. 2)

Bertil Fiskesjö (c), Bengt Kindbom (c) och Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande under rubriken ”Konstitutionsutskottets
bedömning” som på s. 6 börjar med ”Utskottet har” och på s. 7 slutar
med ”1986/87:K428 avstyrks” bort ha följande lydelse:

Av vad som anförts ovan framgår att vissa av de i motionen påtalade
bristerna i sekretesskyddet kvarstår, trots den ändring som gjorts i rättshjälpslagen
sedan motionen avgavs. Utskottet konstaterar att enligt en enig
remissopinion bör de aktuella bestämmelserna ändras i syfte att komma till
rätta med de påtalade problemen. Mot angiven bakgrund anser utskottet det
uppenbart att den i föregående avsnitt förordade översynen, som skall syfta
till ”en smidigare tillämpning av de grundläggande reglerna i fall där
tillämpningen i dag är till uppenbar nackdel för den enskilde ur vård- och
behandlingssynpunkt”, även skall omfatta förevarande fråga. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motion 1986/87:K428 bör ges regeringen till
känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande utvidgad sekretess i vissa ärenden om rättshjälp
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:K428 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1988/89: KU 14

Socialutskottets yttrande
1988/89: SoUly

Sekretess inom sjukvård och socialtjänst

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över ett
antal motioner som rör vissa frågor om sekretess inom sjukvård och
socialtjänst m.m. Det gäller dels motionerna 1986/87:K402 av Gullan
Lindblad och Göte Jonsson (m), 1986/87:K408 av Göran Ericsson (m),
1986/87:K414 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp, c), 1986/87:K427 av Lena
Öhrsvik (s) och 1986/87:K428 av Rosa Östh (c), vilka alla väckts under
allmänna motionstiden 1987, dels motionerna 1987/88:K414 av Margareta
Gard och Siri Häggmark (m), 1987/88:K429 av Margitta Edgren (fp) och
1987/88:K434 av Rune Rydén m.fl. (m, fp, c), vilka väckts under allmänna
motionstiden i år.

Utskottets kansli har i ärendet upprättat en promemoria, vilken fogas till
yttrandet som bilagal. Motionerna och promemorian har remissbehandlats.
En sammanställning av remissyttrandena fogas till yttrandet som bilaga 2.

Utskottet
Allmän bakgrund

Sekretesslagen (1980:100) trädde i kraft den 1 januari 1981 (prop. 1979/80:2,
KU37, rskr. 179). Lagen ersatte dels 1937 års sekretesslag, dels en mängd
regler i olika författningar om tystnadsplikt för offentliga funktionärer.
Sekretesslagen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas
verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar.

Frågan om myndighets rätt att lämna ut handlingar till annan myndighet
var före 1980 års sekretesslag med något undantag oreglerad. I viss
utsträckning tillämpades dock 1937 års lag även mellan myndigheter
inbördes. Reglerna om offentliga funktionärers tystnadsplikt gällde i princip
även gentemot andra offentliga funktionärer. På hälso- och sjukvårdens och
socialtjänstens område gällde i princip - bortsett från den s.k. förtroendesekretessen
för läkare - regler om tystnadsplikt som innebar att uppgifter inte
fick lämnas ”obehörigen”. Dessa bestämmelser ersattes alltså med en ny
enhetlig reglering för alla uppgifter i verksamheten.

Genom de nya bestämmelserna i 1980 års sekretesslag försvann den
möjlighet till intresseavvägning vid uppgiftslämnande som tidigare funnits
inom såväl sjukvård som socialtjänst. Jämfört med tidigare ordning innebär

1988/89: KU 14

Bilaga

gällande bestämmelser att uppgifter om enskilda kan lämnas från en
sjukvårdsmyndighet eller socialtjänstmyndighet till en annan myndighet i
endast mycket begränsad utsträckning. Det behov av uppgiftslämnande som
finns har man sökt tillgodose genom stadganden om uppgiftsskyldighet i
skilda författningar.

Konstitutionsutskottet framhöll vid sin behandling av förslaget till sekretesslag
att det var fråga om en mycket komplicerad lagstiftning, vars
konsekvenser knappast kunde i alla delar överblickas förrän efter någon tids
tillämpning. Statsmakterna skulle därför uppmärksamt följa rättsutvecklingen
på området.

Vid riksdagsbehandlingen av en senare proposition om vissa ändringar i
sekretesslagen rörande bl.a. vissa uppgifter från vårdsektorn till polisen
(prop. 1981/82:186) beslutades om ett tillkännagivande till regeringen, vari
bl.a. framhölls att särskilt sekretessen mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst
och skola behöver ses över ytterligare (KU 1982/83:12 s. 15, rskr. 74).
Regeringen överlämnade riksdagens beslut till socialberedningen. Beredningen
har i betänkandet Barns behov och föräldrars rätt (SOU 1986:20 s.
140 f.) berört sekretessen inom socialtjänsten men inte föreslagit några
lagändringar. I januari i år beslutade regeringen att beredningens arbete
skulle upphöra.

I proposition 1983/84:142 föreslogs att myndigheterna generellt skulle få
vidgade möjligheter att lämna uppgifter till polis och åklagare angående
misstankar om allvarligare brott. För myndigheterna inom hälso- och
sjukvården samt socialtjänsten föreslogs emellertid inte någon ny ordning.
Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (KU 1983/84:29, rskr. 347).

Gällande bestämmelser

I den inom utskottskansliet utarbetade promemorian finns en utförlig
redogörelse för reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt inom
vårdområdet, vartill hänvisas (se bilaga 1 s. 27 f.). Här skall endast erinras
om innehållet i några centrala bestämmelser.

Promemorian innehåller även en redogörelse för de äldre bestämmelserna
när det gäller handlingssekretess och tystnadsplikt på det sociala området (se
bilaga 1 s. 25 f.).

I 7 kap. sekretesslagen finns regler om sekretess med hänsyn främst till
skyddet för enskilds personliga förhållanden. Enligt 7 kap. 1 § gäller med
vissa undantag sekretess inom den offentliga hälso- och sjukvården för
uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Sekretessen inom socialtjänsten för uppgift om
enskilds personliga förhållanden är enligt 7 kap. 4 § utformad på samma sätt.
Sekretessen på hälso- och sjukvårdsområdet och socialtjänstområdet avgränsas
alltså med ett s.k. omvänt skaderekvisit. Presumtionen är för sekretess.
Begreppet men har fått en mycket vidsträckt innebörd och tar framför allt
sikte på de olika kränkningar av den personliga integriteten som kan uppstå
om uppgifterna lämnas ut. Utgångspunkten för en bedömning av om men
föreligger är den enskildes egen upplevelse. I konsekvens med detta kan även

1988/89:KU14

Bilaga

helt rättsenliga åtgärder utgöra men.

Enligt 1 kap. 3 § sekretesslagen gäller sekretessen även mellan myndigheter
och mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet, när de är att
betrakta som självständiga i förhållande till varandra. Med myndighet förstås
varje organ som ingår i den statliga och kommunala organisationen.
Begreppet självständig verksamhetsgren är inte definierat en gång för alla för
hela det statliga och kommunala verksamhetsområdet. Innebörden kan
variera från fall till fall. Utgångspunkten vid tolkningen är att en sekretessskyddad
uppgift skall hållas inom en så snäv personkrets som möjligt.

Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen utgör sekretess inte hinder mot att uppgift
lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten skall
kunna fullgöra sin verksamhet. Av förarbetena framgår att bestämmelsen
skall tillämpas restriktivt. Den kan inte heller åberopas för att hjälpa en
annan myndighet att fullgöra sin verksamhet (prop. 1979/80:2 del A s. 465
och 494).

Det finns vidare olika sekretessbrytande regler. Enligt den s.k. generalklausulen
i 14 kap. 3 § får sekretessbelagda uppgifter lämnas till myndighet, om
det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför
det intresse som sekretessen skall skydda. Det är dock att märka att
generalklausulen inte gäller för en del områden med starkt sekretesskydd,
bl.a. hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.

Enligt 14 kap. 1 § hindrar sekretess inte att uppgift lämnas till annan
myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Uppgiftsskyldighet
stadgas bl.a. i 7 och 7a §§ lagen (1980:11) om tillsyn över hälsooch
sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen), 57, 63-66 och 71 §§ socialtjänstlagen
(1980:620) och 30 § lagen om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM). När det gäller kontakten mellan läkare och allmän försäkringskassa
finns en bestämmelse om uppgiftsplikt intagen i 20 kap. 9 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring.

Ytterligare sekretessbrytande bestämmelser finns i 14 kap. 2 §, där det
bl.a. föreskrivs att sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten
inte hindrar att uppgift lämnas till polis och åklagare angående misstankar
om brott med ett minimistraff på två års fängelse eller misstankar om vissa
allvarliga brott mot minderåriga. Den senare bestämmelsen infördes på
riksdagens initiativ (SoU 1979/80: ly, KU 1979/80:37).

Den enskilde kan slutligen enligt 14 kap. 4 § efterge sekretessen. Ett sådant
medgivande kan lämnas formlöst.

Utanför tillämpningsområdet för sekretesslagen faller verksamhet vid
sjukhus och andra liknande inrättningar som drivs av enskilda, liksom privat
drivna läkarmottagningar, tandläkarmottagningar, laboratorier m.m. Här
gäller i stället föreskrifterna i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen). Av förarbetena till tillsynslagen
framgår att avsikten är att det i princip skall råda samma sekretess inom den
privata hälso- och sjukvården som inom sådan vård som bedrivs i allmän
verksamhet. Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i förevarande sammanhang
även personalen vid apotek.

1988/89: KU 14

Bilaga

Utredningar m.m.

I den inom utskottskansliet utarbetade promemorian finns en redogörelse för
aktuella utredningsförslag, JO-uttalanden m.m., vartill hänvisas (se bilaga 1
s. 22f.). Här skall endast i korthet erinras om innehållet.

Data- och offentlighetskommittén granskade i sitt första delbetänkande
Integritetsskyddet i informationssamhället 1. (SOU 1986:24) tillgängligheten
av patientuppgifter för olika ADB-register. När det gäller uppgiftslämnande
i vårdsyfte och för tillsyn ansåg kommittén att gällande betämmelser är
tillfredsställande. När det gäller uppgiftslämnande för forskning och statistisk
verksamhet anförde kommittén att utlämnandet till flera register
förefaller sakna erforderligt författningsstöd. Kommittén föreslog därför en
lagbestämmelse som med vissa begränsningar medger uppgiftslämnande för
forskning eller framställning av statistik. Förslaget bereds alltjämt inom
regeringskansliet.

I socialberedningens betänkande Barns behov och föräldrars räll (SOU
1986:20) behandlades de sekretessbestämmelser som är aktuella vid socialtjänstens
arbete med utsatta familjer (s. 140 f.). Beredningen pekade på de
krav sekretessreglerna ställer vid arbete i samarbetsorgan med företrädare
för olika myndigheter. Beredningen föreslog dock inte någon ändring i
gällande sekretessbestämmelser.

En särskild utredare (förre JO Tor Sverne) förordnades senare för att företa
en översyn av LVU med utgångspunkt i socialberedningens förslag. I
Översyn av LVU (Ds S 1987:3) föreslog den särskilde utredaren att 71 §
socialtjänstlagen ändras så att skyldigheten att anmäla och lämna upplysningar
utvidgas från att avse myndigheter, vars verksamhet berör barn och
ungdom till att gälla myndigheter som i sin verksamhet/år uppgifter om barn
och ungdom samt dem som är anställda vid sådana myndigheter (s. 135 f.).
Förslaget skall ses mot bakgrund av regeringsrättens avgörande RÅ85 2:6
angående omfattningen av uppgiftsskyldigheten enligt 71 § socialtjänstlagen.
En social distriktsnämnd hade begärt att få del av uppgifter i en kvinnas
sjukjournal rörande psykiatrisk vård, vilka nämnden behövde för att ta
ställning till kvinnans begäran att den pågående vården av hennes barn enligt
LVU skulle upphöra. Regeringsrätten fann att det vid sjukhuset inte bedrivs
någon verksamhet som berör barn och ungdom. Någon skyldighet att lämna
ut uppgifterna förelåg därför inte.

Socialberedningens och den särskilde utredarens betänkanden har remissbehandlats
och bereds för närvarande inom socialdepartementet.

Samme särskilda utredare har i utredningen om det ofödda barnet redovisat
betänkandet Skydd för det väntade barnet, 1 Åtgärder vid missbruk m.m.
under graviditet (SOU 1987:11). I utredningen föreslås ett tillägg till
bestämmelsen om undantag från sekretess i 14 kap. 2 § sekretesslagen för att
uppgifter till skydd för det väntade barnet skall kunna lämnas mellan olika
myndigheter och verksamhetsgrenar inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Utredningen om barnens rätt tog i betänkandet Barnets rätt 3 Om barn i
vårdnadstvister - talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7) upp frågan om

1988/89: KU14

Bilaga

tillämpning av den s.k. generalklausulen på uppgifter om barn under 15 år.
Utredningen föreslog också ett ökat sekretesskydd för barn gentemot
vårdnadshavaren. Utredningen har remissbehandlats. Frågan om sekretessen
i förhållande till föräldrar för uppgifter om deras barn kan, enligt vad
utskottet erfarit, komma att behandlas i en proposition om vissa sekretessfrågor
som skall avlämnas under senhösten i år.

Regeringen har vidare den 8 september 1988 beslutat om kommittédirektiv
för utformning av en ny kommunallag (dir. 1988:50). Enligt direktiven skall
riksdagens uttalanden i ämnet i betänkandet KU 1987/88:23 bilda grunden
för uppdraget. I det nämnda betänkandet anges bl.a. (s. 13) att de
sekretessregler som bör gälla för den kommunala nämndverksamheten bör
ses över i det fortsatta kommunallagsarbetet.

JO har vid upprepade tillfällen pekat på problem till följd av den stränga
sekretessen.

1 JO:s ämbetsberättelse 1987/88 s. 182 f. behandlas bl.a. frågan om
överlämnande av patientjournaler mellan olika kliniker vid ett sjukhus. JO
konstaterar att frågan huruvida kliniker vid ett sjukhus är att anse som
självständiga verksamhetsgrenar i sekretesslagens mening - vilken uppfattning
JO tidigare uttalat - är föremål för skilda meningar. JO anför att ett
slutligt svar på denna fråga endast torde kunna ges genom lagstiftning.

I JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 159 f. tas frågan upp om rapportering
och registrering av läkemedelsmissbrukare. JO framhåller att ett uppgiftslämnande
om en enskild patients läkemedelsförbrukning från vårdansvarig
läkare till s.k. samrådsgrupp förutsätter att patienten lämnat sitt samtycke till
detta. Detsamma gäller för att uppgiften skall få föras vidare från samrådsgruppen
till läkare och apotekspersonal. Liknande frågor tas upp i JO:s
ämbetsberättelse 1987/88 s. 148 f. Där behandlas sekretessen inom lokala
narkotikagrupper, vilka fungerar som samrådsorgan och är sammansatta av
företrädare för skilda myndigheter. JO konstaterar att utbyte inom gruppen
av uppgifter om enskilds personliga förhållanden kräver den enskildes
samtycke.

I ett nyligen avgjort ärende har JO behandlat socialtjänstens ansvar för
missbrukare med HIV-infektion. JO uttalar i sitt beslut bl.a. att det finns
anledning att överväga behovet av sådana ändringar i sekretesslagen som
öppnar möjlighet för en samverkan i vård- och behandlingsgrupper mellan
socialtjänst och sjukvård (beslut den 6 maj 1988, dnr 1490-1987).

Motionerna

Sekretess mellan myndigheter

Flertalet motioner tar upp frågor om sekretess mellan myndigheter. Även
apotekens uppgiftslämnande berörs. Motionärerna framhåller att bestämmelserna
inte får hindra ett önskvärt samarbete mellan myndigheterna.

I motion 1986/87.K402 av Gullan Lindblad och Göte Jonsson (båda m)
begärs en översyn av sekretesslagen för att underlätta polisens arbete i
brottsutredningar. Enligt motionen är sekretesslagens bestämmelser röran -

1988/89:KU14

Bilaga

de rätten för hälso- och sjukvårdspersonal att lämna uppgift till polis om brott
oklara.

I motion I986I87.K408 av Göran Ericsson (m) föreslås att sekretesslagen
ändras så att hälso- och sjukvårdssekretessen inte hindrar t.ex. ett apotek att
ta kontakt med receptförskrivande läkare för att förhindra omotiverad
förskrivning av beroendeframkallande läkemedel. Enligt motionären inskrider
sekretesslagen här till förmån för en missbrukares driftmässiga behov av
farmaka och medverkar till att social och medicinsk skada uppstår. Motionären
föreslår också att apoteken utrustas med datasystem för registrering av
inköp av beroendeframkallande medel.

Även i motion 1986I87:K414 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp, c) berörs
förevarande fråga. Motionärerna anser att regeringen bör göra en skyndsam
översyn och framlägga förslag till erforderliga ändringar av sekretesslagen i
den del som rör begreppet men. De pekar på vikten av att läkare - även på
eget initiativ - får lämna information till försäkringskassan vid prövning
huruvida socialförsäkringsförmån skall utgå. Motionärerna framhåller också
att apoteken och myndigheterna inom hälso- och sjukvården måste kunna
kommunicera i frågor om utlämnande av narkotiska läkemedel.

I motion 1986/87.K427 av Lena Öhrsvik (s) begärs att riksdagen hos
regeringen begär en skyndsam handläggning av frågan om myndighetssekretess.
Motionären pekar på sekretessproblem vid samarbete mellan exempelvis
socialnämnd och fritidsnämnd och anför att problemen förvärras i takt
med att kommundelsnämnder inrättas. I motionen fästs bl.a. uppmärksamheten
på att uppgifter hos fritids- och ungdomsledare inom fritidsnämndens
verksamhetsområde inte är underkastade sekretess.

Vid allmänna motionstiden i år har väckts motion 1987/88. K434 av Rune
Rydén m.fl. (m, fp, c), vari det begärs ändring i sekretesslagen för att
undanröja hinder i informationsutbytet mellan förskola och grundskola.

Konstitutionsutskottet framhöll vid sin behandling av förslaget till sekretesslag
att regleringen av sekretess mellan myndigheter endast var att anse som
en provisorisk lösning och att frågan skulle bli föremål för ytterligare
överväganden (KU 1979/80:37 s. 12). Utskottet förordade bl.a. en ändring i
lagförslaget som föreslagits av socialutskottet (SoU 1979/80:1 y) i fråga om
polisanmälan om vissa brott mot underårig.

Konstitutionsutskottet behandlade i anslutning till proposition 1981/
82:186 om ändring i sekretesslagen flera motioner, som tog upp frågan om
behovet av undantag från regeln om sekretess mellan myndigheter (KU
1982/83:12). Sålunda ifrågasattes i motioner (s och c) om inte den s.k.
generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen, som möjliggör utlämnande av
uppgifter efter en intresseavvägning, skulle kunna få en vidgad tillämpning. I
en motion (m) pekades på behovet av ett bättre samarbete mellan polis, skola
och sociala myndigheter. Frågan om sekretessen mellan förskole- och
fritidsverksamhet å ena sidan och den vanliga skolan å andra sidan togs upp i
en motion (c, s, m).

1988/89:KU14

Bilaga

sorn motiveras av de intressen sekretessen skall skydda. Det framhölls att
särskilt sekretessen mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst och skola
behövde ses över ytterligare. Det anfördes vidare att frågan om sekretess
mellan förskole- och fritidsverksamhet och den vanliga skolan krävde en
snabb lösning. Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna (KU 1982/
83:12 s. 15, rskr. 74).

Vid riksmötet 1986/87 behandlade konstitutionsutskottet en motion (m),
vari togs upp frågan om sekretess mellan sjukvård och socialtjänst. Motionären
pekade särskilt på vikten av informationsutbyte vid vård av narkotikamissbrukare.
Utskottet avstyrkte motionen och anförde bl.a. (KU 1986/
87:9).

Utskottet har tidigare intagit en avvaktande inställning till sekretesslagens
regelsystem när det gäller sekretess mellan myndigheter. Det är fortfarande
utskottets uppfattning att frågan kan behöva ses över när tillräckliga
erfarenheter erhållits av den nuvarande ordningen. Motionen föranleder
utskottet att framhålla att det här är fråga om mycket integritetskänsliga
uppgifet som i och för sig motiverar sträng sekretess. Utskottet vill också
peka på att ett uppgiftsutbyte alltid kan ske efter vederbörande patients
samtycke.

Konstitutionsutskottet har vid två tidigare tillfällen (KU 1985/86:13 och KU
1986/87:9) behandlat motioner (s), vari frågan om sekretess inom den
kommunala fritidsverksamheten tagits upp. I utskottets betänkande KU
1985/86:13 anförde utskottet i frågan följande.

Det bör anmärkas att en kommuns fritidshemsverksamhet faller under
socialtjänstlagen (1980:620) och således omfattas av socialsekretessen i 7
kap. 4 § sekretesslagen. När det gäller övrig kommunal fritidsverksamhet
finns inte något motsvarande stadgande i socialtjänstlagen. Som i många
andra sammanhang får man dock enligt utskottets mening förutsätta att
integritetskänsliga uppgifter behandlas med stor varsamhet trots att sekretesskydd
saknas. Det är emellertid inte uteslutet att det ibland skulle vara
befogat med en sekretessmöjlighet på området. Utskottet är dock inte berett
att utan närmare utredning frångå sin principiella inställning till en utvidgning
av sekretessen. Motionen får anses besvarad härmed.

Riksdagen beslutade våren 1988 om ett tillkännagivande angående det
fortsatta kommunallagsarbetet (KU 1987/88:23, rskr. 154). Det uttalades
därvid att sekretessregler för den kommunala nämndverksamheten samtidigt
bör ses över. Detta kommer som ovan nämnts också till uttryck i direktiven
(dir. 1988:50) för kommunallagsutredningen.

Övriga motionsfrågor

I motion 1986/87:K428 av Rosa Östh (c) behandlas frågan om sekretess för
vissa uppgifter hos besvärsnämnden för rättshjälpen och domstolsverket i
ärenden om rättshjälp. I motionen påpekas att sekretessen inom hälso- och
sjukvården i vissa fall kan gälla även gentemot den som fått vård eller
behandling. Enligt motionen kan detta sekretesskydd inte upprätthållas hos
besvärsnämnden för rättshjälpen eller hos domstolsverket i samband med
besvär över beslut av psykiatriska nämnden, utskrivningsnämnden och
beslutsnämnderna för psykiskt utvecklingsstörda i ärenden om rättshjälp.

2 Riksdagen 1988189. 4saml. Nr 14

1988/89:KU14

Bilaga

Det begärs att regeringen föranstaltarom en översyn av berörda bestämmelser
i sekretesslagen i syfte att komma till rätta med de i motionen påtalade
problemen.

I motion 1987188: K429 av Margitta Edgren (fp) begärs en översyn av
sekretessreglerna för sjukvården som skall behandla frågan om det är möjligt
att mjuka upp sekretessreglerna så att även en frånskild förälder med
umgängesrätt kan få upplysningar om barn som är intaget för vård.

Frågan om sekretess vid hjärttransplantationer tas upp i motion 19871
88.K414 av Margareta Gard och Siri Häggmark (m).

Konstitutionsutskottet har vid tre tidigare tillfällen (KU 1983/84:29, KU
1985/86:13 och KU 1986/87:9) avstyrkt motioner angående sekretess i de
aktuella rättshjälpsärendena med hänvisning till att utvidgningar av sekretessen
inte bör företas i annat fall än när det finns starka skäl härför.
Konstitutionsutskottet hade inte erfarit att den gällande ordningen medfört
några olägenheter för de myndigheter som berörs.

Efter en lagändring överklagas, från halvårsskiftet i år, utskrivningsnämndernas
beslut i rättshjälpsärenden hos psykiatriska nämnden i stället för hos
besvärsnämnden för rättshjälpen.

Promemorian och remissutfallet

De nu aktuella motionerna har tillsammans med en inom utskottets kansli
upprättad promemoria, bilaga 1, remitterats till en rad myndigheter och
organisationer. I promemorian gjordes följande avslutande anmärkningar.

Den nya sekretesslagen innebär, jämfört med tidigare ordning, att uppgifter
om enskilda kan lämnas från en sjukvårdsmyndighet eller socialtjänstmyndighet
till en annan myndighet i endast mycket begränsad utsträckning.

Diskussionen kring sekretessen inom vårdområdet har också främst rört
sekretessen mellan skilda myndigheter respektive skilda verksamhetsgrenar
inom en myndighet. I olika sammanhang har man pekat på hinder som möter
ett från vård- och skyddssynpunkter berättigat utbyte av uppgifter.

Lagstiftaren har hittills valt att söka bota olägenheter av detta slag genom
stadganden om uppgiftsskyldighet, vilka i angivna fall bryter sekretessen. På
grund av den tröghet som är inbyggd i lagstiftningsarbete kan dock även
hinder mot uppgiftslämnande som framstår som stötande komma att finnas
kvar under avsevärd tid. Det är heller inte möjligt att förutse alla de
situationer på vårdområdet där det kan finnas behov av ett friare uppgiftslämnande
mellan olika berörda myndigheter. Som tidigare påtalats av
socialutskottet (SoU 1979/80: ly) medför dessutom den generella plikt att
lämna uppgifter som följer av de sekretessbrytande stadgandena svårigheter
oå vårdområdet, där det i många fall krävs en känslig och nyanserad
bedömning mot bakgrund av olika vårdsynpunkter.

En annan metod att komma till rätta med det aktuella problemet
förordades av socialutskottet i dess yttrande över förslaget till sekretesslag.
En tillämpning av den s.k. generalklausulen - eller av en "förstärkt” variant
av klausulen - på vårdområdet skulle medge en viss intresseavvägning i
särskilt angelägna fall där det framstår som stötande att inte kunna lämna ut
en uppgift t.ex. om konstaterad psykisk sjukdom hos vårdnadshavaren till ett
litet barn. Liknande synpunkter har även framförts i senare riksdagsmotioner.

1988/89: KU 14

Bilaga

Mot bakgrund av det anförda och med anledning av de från konstitutionsutskottet
remitterade motionerna finns skäl för socialutskottet att nu
inhämta remissyttranden från berörda myndigheter och organisationer
rörande deras erfarenheter och synpunkter i fråga om sekretesslagens
tillämpning på vårdområdet.

Ett stort antal av remissinstanserna (bilaga 2) som sålunda hörts angående
motionerna och promemorian förordar en översyn av sekretessreglerna på
vårdområdet för att underlätta visst informationsutbyte mellan myndigheter.
Till denna grupp hör JO, RÅ, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, hälsooch
sjukvårdens ansvarsnämnd, psykiatriska nämnden, rikspolisstyrelsen.
Landstingsförbundet, socialenheten vid länsstyrelsen i Stockholms län, LO,
Svenska läkaresällskapet, Riksförbundet föräldraföreningen mot narkotika
och förre JO Tor Sveme.

Även kammarrätten i Stockholm är positiv till en samlad översyn men
förklarar sig inte vara helt övertygad om att skälen för en reform tar över.

Några remissinstanser är i huvudsak positiva till sekretesslagen men pekar
på behov av utredning av vissa sekretessproblem på vårdområdet. Dessa
instanser är Svenska kommunförbundet. Stockholms stad, stadskansliet i
Göteborg, TCO, länsstyrelsen i Malmöhus län och Riksförbundet för social
och mental hälsa (RSMH).

Vidare anser Apoteksbolaget AB, Synskadades riksförbund (SRF) och
Föreningen barnens rätt i samhället (BRIS) att sekretesslagen bör modifieras
på några punkter.

JK är negativ till en allmän översyn av ifrågavarande sekretessregler. Inte
heller SÖ och SACO/SR anser behov föreligga av ändring i sekretesslagen i
de delar som tas upp i motionerna.

Samarbetsgruppen KALV och Verdandi slutligen motsätter sig kraftigt
ändringar i sekretesslagen som syftar till att underlätta informationsutbytet
på vårdområdet. I stället förordar föreningarna en skärpt sekretess på
området.

De instanser som är positiva till en översyn av sekretessbestämmelserna på
vårdområdet pekar på en råd olägenheter med gällande ordning. Särskilt
framhålls situationer där behovet av en samverkan mellan myndigheter
framstår som så stort att ett uppgiftslämnande bör kunna komma i fråga även
om ett samtycke härtill inte kan uppnås. Som exempel nämns utskrivning av
missbrukare och vissa patienter inom psykiatrin med stort behov av
socialtjänstens insatser efter avslutad sjukhusvård. Lämnar inte patienten
sitt samtycke till ett informationsutbyte kan inte sjukvården i samråd med
socialtjänsten förbereda en utskrivning. Det redovisas ett flertal fall från
kriminalvårdens område, där ambitionerna att ge en god vård möter hinder
på grund av sekretessen mellan myndigheter. Enligt riksåklagaren ter sig
hindren mot att lämna ut uppgifter till brottsutredare som ytterst svårförståeliga
i vissa fall, då våldsoffer som intagits på sjukhus inte varit i stånd att
samtycka till utlämnandet. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att
nuvarande regler om begränsning av möjligheterna att utbyta information
mellan myndigheter på vårdområdet inte tycks ha fått full genomslagskraft
hos de tillämpande myndigheterna. En utvidgning av generalklausulen skulle

1988/89:KU14

Bilaga

enligt länsstyrelsen även innebära en anpassning till den verklighet som råder
på $ina håll i dag. Från flera håll understryks vidare det angelägna i att
hanteringen av sekretessen inom kommundelsnämnderna utreds.

Åtskilliga remissinstanser framhåller att direktiven för en översyn av
vårdsekretessen bör vara vida och att ett samlat grepp bör tas på området. Så
anför t.ex. Landstingsförbundet att en sådan utredning bör vara oförhindrad
att ta sig an även frågor inom hälso- och sjukvårdssekretessen som
exempelvis sekretessfrågor vid överlåtelse av driftansvar för primärvård från
landsting till kommun och andra därmed sammanhängande frågor som
föranleds av "privatisering” av primärvård och ”kommunalisering” av
omsorger om psykiskt utvecklingstörda. De flesta instanser som är positiva
till en översyn är också tveksamma till en detaljreglering av uppgiftslämnandet
utan föreslår i stället en vidgad tillämpning av generalklausulen eller en
modifierad sådan paragraf. Några remissinstanser som är negativa till
lättnader i sekretessen anför att de inte iakttagit några problem med
tillämpningen av sekretesslagen.

1 övrigt hänvisas till remissammanställningen (bilaga 2).

l v

Utskottets bedömning

Sekretesslagen trädde i kraft den 1 januari 1981 och ersatte då en rad olika
författningsbestämmelser om handlingssekretess och om tystnadsplikt. På
det sociala området skedde betydande sakliga förändringar. En av de
viktigaste var att möjligheterna att utbyta uppgifter myndigheter emellan i
enskilda ärenden inskränktes kraftigt. Enligt äldre lagstiftning kunde man i
allmänhet lämna ut en uppgift, om uppgiftslämnandet inte framstod som
”obehörigt”. Detta innebar att man kunde göra en viss avvägning mellan å
ena sidan hur angeläget det var att lämna ut uppgiften och å andra sidan hur
starkt intresset var av att hemlighålla samma uppgift. Enligt den nya lagen
gäller som ovan framgått en betydligt strängare sekretess, vilken i princip kan
genombrytas bara i särskilt författningsreglerade fall samt om den enskilde
medger det.

Den i den nya sekretesslagen valda principlösningen att i lag eller
förordning i förväg precisera undantagen från sekretessen har medfört vissa
komplikationer på vårdområdet, där det inte alltid är lämpligt med en
generell uppgiftsplikt (14 kap. 1 §). Det är - och detta har bekräftats av de av
utskottet inhämtade remissvaren - också svårt att förutse och reglera alla de
situationer där ett behov av uppgiftslämnande kan uppstå. Den s.k.
generalklausulen i sekretesslagen (14 kap. 3 §), sorn på andra områden
öppnar en möjlighet till intresseavvägning i situationer som inte förutsetts av
lagstiftaren, är inte tillämplig inom socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens
områden. 1 kap. 5 § kan sällan tillämpas på uppgiftslämnande från
vårdsektorn. En del av de svårigheter som dessa regler kunde medföra
påtalades av socialutskottet redan i yttrande till konstitutionsutskottet över
förslaget till sekretesslag. Socialutskottets yttrande ledde till att ett särskilt
undantag infördes i 14 kap. 2 § för att möjliggöra för socialtjänsten och hälsooch
sjukvården att polisanmäla vålds- och sexualbrott mot barn och
ungdomar, vilket inte varit möjligt enligt det ursprungliga förslaget.

1988/89: KU 14

Bilaga

'20

Konstitutionsutskottet framhöll vid sin behandling av förslaget till sekretesslag
att det var fråga om en mycket komplicerad lagstiftning, vars
konsekvenser knappast kunde i alla delar överblickas förrän efter någon tids
tillämpning. Konstitutionsutskottet har även senare uttalat (KU 1982/83:12
s. 15) att särskilt sekretessen mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst och
skola behövde ses över ytterligare. Detta gavs regeringen till känna.
Socialutskottet, som nu ånyo vill aktualisera sekretessfrågorna, erinrar om
dessa riksdagens tidigare uttalanden.

Socialutskottet vill inledningsvis peka på att sekretesslagstiftningen blivit
omfattande och komplicerad till följd av de många olika regler som samtidigt
måste beaktas och de skillnader i reglering som gäller för olika myndigheter
som har att samarbeta i enskilda ärenden. Såväl motionerna som remissvaren
vittnar om olika svårigheter, som personal på olika nivåer ställs inför, när det
gäller att tillämpa och tolka gällande bestämmelser. Detta har kanske blivit
särskilt tydligt på vårdområdet, där dessutom många som har att ta ställning
till sekretessfrågor inte är juridiskt skolade. Socialutskottet menar att dessa
tillämpningssvårigheter måste tas på allvar. Det är viktigt att personalen får
stöd och ledning för sina bedömningar genom återkommande utbildningsoch
informationsinsatser. Utskottet vill dock samtidigt betona att utbildning
inte ensam kan lösa de olika problem som efter hand framträtt.

Socialutskottet vill understryka att utgångspunkten för alla centrala lagar
på såväl hälso- och sjukvårdsområdet och omsorgsområdet som socialtjänstområdet
är respekten för den enskildes självbestämmande och integritet. En
enskild skall med förtroende kunna vända sig till exempelvis socialtjänsten
för att få hjälp med sina problem utan att riskera att de uppgifter han då
lämnar sprids vidare. Detta är av största betydelse både för den allmänna
uppfattningen om hälso- och sjukvården och socialtjänsten samt för innehållet
och framgången i vård- och behandlingsarbetet. Det är denna syn på
relationen mellan den enskilde och de sociala myndigheterna som kommer
till uttryck även i sekretesslagen. Utskottet vill slå vakt om denna grundläggande
inriktning i lagen. Bara om det finns mycket starka skäl bör undantag
härifrån kunna göras.

Samtidigt råder en utbredd enighet om att det i vissa speciella situationer är
nödvändigt att kunna bryta igenom sekretessen. Ett exempel härpå är den
tidigare nämnda bestämmelsen om möjlighet att polisanmäla vålds- och
sexualbrott mot barn och ungdom. Det finns emellertid även andra fall när
önskemålet om skydd för barn och ungdom talar starkt för en möjlighet till
uppgiftslämnande. Det är sålunda högst otillfredsställande att uppgifter om
allvarlig psykisk sjukdom eller allvarliga missbruksproblem hos en vårdnadshavare
i vissa fall inte kan lämnas ut till en socialnämnd, som har att utreda
om ett barn behöver vård enligt LVU. Det är också otillfredsställande att
exempelvis uppföljningen av ett barn som man misstänker far illa inte kan ske
i samarbete mellan olika berörda organ - t.ex. barnavårdscentral och
socialtjänst - annat än om vårdnadshavaren ger sitt medgivande. Utskottet
vill här tillägga att det kan sägas ligga i sakens natur att en vårdnadshavare,
som vet med sig att det finns allvarliga brister i vården om barnet, inte alltid
vill medverka till en närmare utredning av förhållandena.

Ett annat exempel som förtjänar att nämnas gäller ungdomar med

1988/89: KU14

Bilaga

missbruksproblem eller som har begått brott och som själva inte vill
medverka till ett rehabiliteringsarbete där flera myndigheter samarbetar.
Nära denna situation ligger det fallet att en enskild till följd av grava
missbruksproblem eller psykisk avvikelse motsätter sig att uppgifter lämnas
ut t.ex. till socialtjänsten i samband med utskrivning från psykiatrisk vård,
eller från sjukvård till kriminalvård.

En annan situation, då det ter sig befogat att tillåta ett visst uppgiftslämnande,
är när informationen behövs för att berörd personal inte skall utsättas
för onödiga risker, t.ex. i arbete inom hemtjänsten. Ytterligare fall där
uppgiftslämnande till annan myndighet ses som motiverat har påpekats i de
olika remissvar utskottet inhämtat (se bilaga 2).

Det anförda visar enligt socialutskottets mening att det är svårt eller
omöjligt för lagstiftaren att fullt ut tillgodose behovet av att i angelägna fall
kunna lämna uppgifter från hälso- och sjukvården samt socialtjänsten till
annan myndighet genom en reglering, som utgår från att man kan förutse och
reglera alla de olika situationer som kan uppkomma. Det finns tecken på att
nuvarande regler därför haft svårt att få full genomslagskraft på sina håll.
Socialutskottet ifrågasätter av dessa skäl, om det inte finns behov av en mera
generellt utformad reglering, som samtidigt beaktar de särskilda förhållandena
på vårdområdet. En möjlighet skulle t.ex. kunna vara att tillåta ett
uppgiftslämnande om det - utöver de villkor som redan uppställs i 14 kap. 3 §
sekretesslagen - finns synnerliga skäl att lämna ut uppgiften. Remissvaren
bekräftar emellertid att en förändring av sekretesslagen i denna riktning inte
bör genomföras utan en ingående granskning av de förutsättningar som gäller
inom olika delar av vårdsektorn och i förhållande till andra myndigheters
verksamhet.

Socialutskottet anser med hänvisning till det anförda att en översyn nu bör
göras av regelsystemet för sekretessen inom sjukvård och socialtjänst. Som
en utgångspunkt för denna bör som tidigare nämnts gälla respekten för den
enskildes självbestämmande och integritet. Översynen bör syfta till att göra
systemet mera lättillämpat och till att möjliggöra ett visst uppgiftslämnande
mellan myndigheter i enskilda ärenden, främst då ett samarbete mellan
berörda myndigheter är motiverat från vård- och behandlingssynpunkt eller
då uppgiftslämnandet behövs för att skydda någon mot fara. Vad som anförts
i motionerna och i remissvaren bör beaktas inom ramen för en sådan översyn.
Här aktuella sekretessreglers tillämpning vid en organisation med kommundelsnämnder
bör också belysas, i den mån detta inte sker inom ramen för
arbetet med en ny kommunallag.

Socialutskottet föreslår att vad utskottet nu anfört om en översyn av
sekretessreglerna på vårdområdet ges regeringen till känna med anledning av
samtliga här aktuella motioner.

Stockholm den 10 november 1988
På socialutskottets vägnar

1988/89: KU14

Bilaga

Daniel Tarschys

Närvarande: Danie) Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Sten
Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist
(s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp), Gudrun Schyman (vpk), Anita Stenberg (mp). Ingegerd Anderlund
(s), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s), Göran Engström (c) och
Roland Larsson (c).

1988/89:KU14

Bilaga

PM om vissa sekretessfrågor inom sjukvård och
socialtjänst 1988-02-24

Tidigare lagstiftning

1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar

Före 1980 års sekretesslag fanns inte en gemensam reglering för handlingssekretess
och tystnadsplikt.

Sekretessen i fråga om handlingar reglerades i den nu upphävda lagen
(1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Allmänna handlingar rörande socialvård samt hälso- och sjukvård var
enligt denna lag hemliga såvitt gällde enskildas personliga förhållanden, men
de kunde lämnas ut om trygghet kunde anses vara för handen att utlämnandet
inte skulle komma att missbrukas till skada eller förklenande för de
enskilda eller deras nära anhöriga (14 §). I fråga om vissa beslut gällde dock
normalt offentlighet.

1937 års sekretesslag reglerade inte förhållandet mellan myndigheter. Det
ansågs visserligen att sekretessreglerna skulle beaktas också när en annan
myndighet begärde att få ta del av en handling. Det fanns dock möjlighet att
efter en intresseavvägning lämna ut en hemlig handling till en annan
myndighet.

Tystnadsplikt inom hälso- och sjukvårdsområdet

Före år 1975 fanns föreskrifter om tystnadsplikt för yrkesutövare inom hälsooch
sjukvården i såväl lagar som andra författningar samt i vissa cirkulär
m.m. från socialstyrelsen. De föreskrifter om tystnadsplikt som fanns i
särskilda författningar inom hälso- och sjukvården hade en skiftande
omfattning. I regel skyddades enskildas personliga förhållanden genom en
bestämmelse om att vederbörande befattningshavare inte "obehörigen"
eller "i oträngt mål" fick yppa vad han i sin verksamhet kunda ha fått veta om
dessa. 1 läkarinstruktionen samt i reglementena för sjuksköterskor och
barnmorskor föreskrevs därjämte en särskild tystnadsplikt angående uppgifter
som hade mottagits i förtroende. Dessa tidigare regler om tystnadsplikt
arbetades samman i 3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för
personal inom hälso- och sjukvård m.fl. Vid paragrafens tillkomst diskuterades
inte närmare frågan i vilken utsträckning som personalen på hälso- och
sjukvårdsområdet skulle ha tystnadsplikt. De gränser som hade dragits upp i
äldre regler skulle alltjämt gälla (prop. 1975:8 s. 70 f.).

För upplysningar som hade lämnats i förtroende gällde en ovillkorlig
tystnadsplikt. Hade läkaren däremot själv inhämtat fakta om en sjukdom
eller dess uppkomst, gällde en mindre omfattande tystnadsplikt, som innebar

1988/89:KU14

Bilaga 1

(till yttrandet)

att dessa fakta inte fick uppenbaras "obehörigen". Normalt fick vid
tolkningen av detta uttryck hänsyn tas dels till vem som fick del av
uppgifterna, dels till syftet med och sättet för yppandet (jfr JO 1971 s. 371).
Detta innebar en möjlighet till intresseavvägning i de fall som inte omfattades
av s.k. förtroendesekretess. Ett förtroendeförhållande fick troligen anses
föreligga, även om detta inte hade varit särskilt påtagligt. Till förtroendeförhållandet
fick hänföras inte bara vad läkaren av patienten i förtroende hade
meddelats utan även sådana iakttagelser av läkaren som stod i samband med
ett förtroligt meddelande.

Äldre bestämmelser om tystnadsplikt förbjöd i princip inte bara att
uppgifter röjdes för enskilda utan också att de lämnades ut till andra
myndigheter eller deras personal. Ett visst mått av ”behörigt" uppgiftslämnande
var emellertid tillåtet.

Tystnadsplikt inom socialtjänstområdet

I de sociala vårdlagarna - 64 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård, 64 §
lagen (1956:2) om socialhjälp och 91 § barnavårdslagen (1960:97) - fanns
bestämmelser om att den som var eller hade varit verksam inom resp.
vårdområde inte obehörigen fick yppa vad han därvid hade erfarit om
enskildas personliga förhållanden.

Vidare angavs särskilt i såväl barnavårdslagen (BvL) som nykterhetsvårdslagen
(NvL) att utredningar skulle bedrivas med sådan diskretion att klienten
ej onödigt utsattes för obehag eller olägenhet (14 § 2 st BvL och
64 § 1 st NvL). Regeln ansågs gälla utan uttryckligt stadgande även på
socialhjälpsområdet. Bestämmelser om tystnadsplikt inom socialtjänsten
fanns också i Kungl. Maj:ts stadga om enskilda vårdhem och socialstyrelsens
instruktion för statsunderstödd familjerådgivning. De som var verksamma
inom samhällets barnavård resp. nykterhetsvård omfattades av tystnadsplikten.
Till denna katagori räknades även kommunala förtroendemän utanför
de närmast berörda nämnderna och befattningshavare i allmän tjänst, vilka
på grund av sin tjänst eller som expert eller sakkunnigt biträde medverkat i
barnavårds- resp. nykterhetsarbetet. Socialhjälpslagen (ShjL) hade på
denna punkt en annan utformning än de övriga vårdlagarna på det sociala
området, men i förarbetena till ShjL angavs att lagens tystnadspliktsstadgande
tog sikte på motsvarande personkrets (prop. 1969:10 s. 462).

Tystnadsplikten omfattade först och främst innehållet i handlingar som
skulle hållas hemliga enligt 1937 års lag om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar. Vidare omfattade tystnadsplikten uppgifter
som muntligen inhämtats men inte nedtecknats eller nedtecknats i
handling som ännu inte blivit allmän. I vissa fall kunde tystnadsplikt föreligga
beträffande uppgifter om personliga förhållanden även om de fanns i en
offentlig handling.

Om den enskilde inte samtyckte till att uppgift lämnades ut fick frågan om
utlämnandet var obehörigt eller ej bedömas med hänsyn till vem som skulle
få del av uppgiften samt till syftet med och sättet för yppandet. Regleringen
av tystnadsplikten gav således möjlighet till en avvägning mellan skilda
intressen. Efter en sådan avvägning kunde uppgift lämnas mellan myndigheter.

1988/89:KU14

Bilaga 1

(till yttrandet)

Nuvarande lagstiftning
Det offentliga området

Den nya sekretesslagen (1980:100) innehåller både bestämmelserom förbud
att lämna ut allmänna handlingar (handlingssekretess) och om tystnadsplikt.

Med myndighet förstås varje organ som ingår i den statliga och kommunala
organisationen, dvs. förutom myndigheter av mera traditionellt slag också
kommittéer, nämnder, skolor, sjukhus och andra organ som inte alltid
uppfattas som myndigheter i allmänhetens ögon (jfr 1 kap. 8 § första
stycket). Däremot gäller sekretesslagen inte när statlig och kommunal
verksamhet bedrivs i företagsform (jfr dock 1 kap. 8 § andra stycket).
Begreppet självständig verksamhetsgren är inte definierat en gång för alla för
hela det statliga och kommunala verksamhetsområdet. Innebörden kan
variera från fall till fall. Utgångspunkten vid tolkningen är att en sekretessskyddad
uppgift skall hållas inom en så snäv personkrets som möjligt. När
begreppet skall tolkas får ledning hämtas av flera olika omständigheter. Bl.a.
bör man granska om den aktuella myndigheten är uppdelad på skilda
organisatoriska enheter och om enheterna får vidta faktiska åtgärder
självständigt och på eget ansvar (jfr KU 1979/80:37 s. 12 f.).

Begreppet men har fått en mycket vidsträckt innebörd och tar framför allt
sikte på de olika kränkningar av den personliga integriteten som kan uppstå
om uppgifterna lämnas ut (jfr prop. 1979/80:2 De! A, s. 83). Med men avses
bl.a. sådant som att någon kan bli utsatt för andras missaktning, om hans
personliga förhållanden blir kända. Redan den omständigheten att vissa
personer känner till en för någon enskild ömtålig uppgift kan i många fall
anses vara tillräckligt för att medföra men. Utgångspunkten för en bedömning
av om men föreligger är den enskildes egen upplevelse. I konsekvens
med detta kan även helt rättsenliga åtgärder utgöra men, t.ex. att utlämnande
av uppgifter om en person från en myndighet till en annan leder till att den
aktuelle personen blir föremål för sluten psykiatrisk vård. Vid bedömningen
av vad som utgör men finns det emellertid ett visst utrymme för att ta hänsyn
till vad som enligt gängse värderingar i samhället uppfattas som men. Enbart
det förhållandet att en person tycker att det är obehagligt i största allmänhet
att andra vet var han bor kan t.ex. inte anses som men.

Intressekonflikter i fråga om att lämna ut uppgifter får lösas inom ramen

1988/89: KU 14

Bilaga 1

(till yttrandet)

för bestämmelser om begränsningar i sekretessen. Sådana bestämmelser
finns i sekretesslagen enligt följande:

- Enligt 1 kap. 5 § hindrar inte sekretessen att en myndighet lämnar ut
uppgifter om det är nödvändigt för att myndigheten skall kunna fullgöra
sin verksamhet. Bestämmelsen skall emellertid tillämpas restriktivt. Den
kan inte heller åberopas för att hjälpa en annan myndighet att fullgöra sin
verksamhet (prop. 1979/80:2 Del A s. 465).

- Enligt 14 kap. 1 § hindrar inte sekretessen att en uppgift lämnas till en
annan myndighet, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning.

- 114 kap. 2 § föreskrivs bl.a. att sekretessen inom hälso- och sjukvården
och socialtjänsten inte hindrar att uppgift lämnas till polis och åklagare
angående misstankar om brott med ett minimistraff på två års fängelse
eller misstankar om vissa allvarliga brott mot minderåriga. Den senare
bestämmelsen infördes på riksdagens initiativ (Soli 1979/80:ly, KU
1979/80:37). Ett annat fall där skyldighet föreligger enligt paragrafen att
lämna uppgift är då uppgiften fordras för tillsynsmyndighets kontroll.

- Den enskilde kan enligt 14 kap. 4 § efterge sekretessen.

- Den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 §. Bestämmelsen gäller dock inte för
sjukvårdens och socialtjänstens områden. En sekretessbelagd uppgift
inom denna sektor får således inte utlämnas till annan myndighet ens i det
fall att det verkar uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas ut bör ha
företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.

Slutligen kan nämnas att de s.k. nödreglerna i 24 kap. 4 § brottsbalken
undantagsvis kan bli tillämpliga även när det gäller utlämnande av sekretessbelagda
uppgifter.

Uppgiftsskyldighet (jfr ovan beträffande 14 kap. 1 §) stadgas bl.a. i 7 och
7a §§ lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
(tillsynslagen), 57, 63-66 och 71 §§ socialtjänstlagen (1980:620) och 30 §
lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Hälso- och sjukvårdspersonalen är enligt 7 § tillsynslagen skyldiga att
lämna uppgifter m.m. till socialstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet.
I 7a § samma lag anges bl.a. att uppgift om någon vistas på sjukvårdsinrättning
skall lämnas ut till vissa rättsinstanser och till folkbokföringsmyndighet.

Enligt 71 § andra stycket socialtjänstlagen är myndigheter vars verksamhet
berör barn och ungdom samt de som är anställda hos sådana myndigheter
skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får
kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till
en underårigs skydd. Detta gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och
barnmorskor som inte har sådan anställning. Anmälningsplikt gäller även för
dem som är verksamma inom kommunal familjerådgivning, om de i sin
verksamhet får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet.
Myndigheter och befattningshavare som anges ovan är också skyldiga att
lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning
av en underårigs behov av skydd.

En liknande bestämmelse om skyldighet för myndigheter som i sin
verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare att göra
anmälan till länsstyrelse finns i 30 § LVM.

1988/89:KU14

Bilaga 1

(till yttrandet)

Den nya regleringen i sekretesslagen föranledde ingen större översyn av
reglerna om uppgiftslämnande på socialtjänstområdet. 1 socialtjänstpropositionen
anförde föredragande statsrådet följande (prop. 1979/80:1, Del A, s.
419 f.).

Socialutredningen har föreslagit undantagsbestämmelser som skulle göra det
möjligt att lämna uppgifter mellan dem som är verksamma inom socialtjänsten
såväl inom samma socialnämnd som mellan olika socialnämnder. Jag vill
med anledning härav först understryka att socialtjänsten skall bygga på
frivillighetens grund och att den enskildes samtycke därför i princip måste
inhämtas innan sekretesskyddade uppgifter rörande honom lämnas vidare.
Av 1 kap. 5 § i den föreslagna sekretesslagen framgår att sekretessbestämmelserna
inte hindrar myndigheter och verksamhetsgrenar inom samma
myndighet att utväxla sekretesskyddade uppgifter, om det är nödvändigt för
att den myndighet som lämnar ut uppgifterna skall kunna fullgöra sina
åligganden. Jag anser därför inte att det på detta område krävs ytterligare
undantagsbestämmelser.

Möjligheterna att lämna uppgifter från vårdsektorn till polisen om brottsmisstankar
och huruvida en person finns på en vårdinrättning har utvidgats
efter sekretesslagens tillkomst (prop. 1981/82:186, KU 1982/83:12). Vid
riksdagsbehandlingen av detta ändringsförslag beslutade konstitutionsutskottet
att inhämta lagrådets yttrande. Lagrådet konstaterade därvid att för
institutionerna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten reglerna i den
nya sekretesslagen innebär en markant åtstramning när det gäller möjligheterna
att till polis- och åklagarmyndigheter framföra misstankar och uppgifter
om brott. Lagrådet hänvisade till att lagförslaget enligt departementschefen
skulle ses mot bakgrund av att ett förslag från brottsförebyggande rådet
(BRÅ) om uppgiftslämnande från polis och åklagare avvaktades innan mer
omfattande ändringar övervägdes. Från lagrådets sida anfördes att en mera
genomgripande ändring av lagstiftningen när det gäller uppgifter från hälsooch
sjukvården och från socialtjänsten synes vara så angelägen att man kunde
utgå från att en ny lagändring skulle komma att följa inom kort (KU
1982/83:12 s. 38).

Vid den efterföljande riksdagsbehandlingen beslutades om ett tillkännagivande
till regeringen, vari bl.a. framhölls att särskilt sekretessen mellan
hälso- och sjukvård, socialtjänst och skola behöver ses över ytterligare (KU
1982/83:12 s. 15, rskr. 74). Regeringen överlämnade riksdagens beslut till
socialberedningen. Beredningen har i betänkandet Barns behov och föräldrars
rätt (SOU 1986:20 s. 140 f.) berört sekretessen inom socialtjänsten.
Något förslag i frågan har dock inte lämnats från beredningen.

I proposition 1983/84:142 föreslogs att myndigheterna generellt skulle få
vidgade möjligheter att lämna uppgifter till polis och åklagare angående
misstankar om allvarligare brott. Förslaget byggde på den promemoria från
brottsförebyggande rådet som tidigare aviserats. För myndigheterna inom
hälso- och sjukvården samt socialtjänsten föreslogs emellertid inte någon ny
ordning.

1988/89: KU 14

Bilaga 1

(till yttrandet)

Privat sjukvård m.m.

Utanför tillämpningsområdet för 7 kap. 1 § sekretesslagen faller verksamhet
vid sjukhus och andra liknande inrättningar som drivs av enskilda, liksom
privat drivna läkarmottagningar, tandläkarmottagningar, laboratorier m.m.
Här gäller i stället föreskrifterna i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. De väsentligaste bestämmelserna om tystnadsplikt
finns i 6 §. Där stadgas följande. ”Den som tillhör eller har tillhört
hälso- och sjukvårdspersonalen får inte obehörligen röja vad han i sin
verksamhet har erfarit om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör uppgiftsskyldighet
som följer av lag eller förordning.”

Av förarbetena till sistnämnda lag framgår att avsikten med bestämmelsen
är att det i princip skall råda samma sekretess inom den privata hälso- och
sjukvården som inom sådan vård som bedrivs i allmän verksamhet. Av 1 §
samma lag framgår att med hälso- och sjukvårdspersonal avses i förevarande
sammanhang även personalen vid apotek.

Påtalade svårigheter i tillämpningen av
sekretesslagen inom hälso- och sjukvården samt
socialtjänsten

A. Motioner

Sekretess mellan myndigheter

Konstitutionsutskottet behandlade i anslutning till proposition 1981/82:186
flera motioner som tog upp frågan om behovet av undantag från regeln om
sekretess mellan myndigheter. Sålunda ifrågasattes i motionerna 1980/
81:1127 av Lena Öhrsvik och Anita Gradin (båda s) och 1981/82:476 av Bertil
Fiskesjö m.fl. (c) om inte den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen,
som möjliggör utlämnande av uppgifter efter en intresseavvägning,
skulle kunna få en vidgad tillämpning. I motion 1981/82:1127 framhölls
särskilt informationsbehovet mellan olika myndigheter inom hälso- och
sjukvårdsområdet och inom socialtjänsten. I motion 1981/82:208 av Sten
Svensson och Björn Körlof (båda m) pekades på behovet av ett bättre
samarbete mellan polis, skola och sociala myndigheter. Frågan om sekretessen
mellan förskole- och fritidsverksamhet å ena sidan och den vanliga
skolan å andra sidan togs upp i motion 1981/82:2486 av Kerstin Göthberg
m.fl. (c, s, m) (KU 1982/83:12).

Konstitutionsutskottet uttalade bl.a. att det i stor utsträckning delade de i
motionerna framförda farhågorna för att reglerna om sekretess mellan
myndigheter kan leda till större olägenheter i myndigheternas samarbete än
som motiveras av de intressen sekretessen skall skydda. Det framhölls att
särskilt sekretessen mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst och skola
behövde ses över ytterligare. Det anfördes vidare att frågan som togs upp i
motionen av Kerstin Göthberg m.fl. krävde en snabb lösning (s. 15). Vad
utskottet anfört gavs regeringen till känna. Riksdagens beslut (rskr. 74)

1988/89:KU14 .

Bilaga 1

(till yttrandet)

överlämnades av regeringen till socialberedningen.

I en motion som behandlades i betänkandet KU 1986/87:9 tog Blenda
Littmarck (m) upp frågan om sekretessen mellan sjukvård och socialtjänst,
med hänsyn till att det på dessa verksamhetsområden inte föreligger rätt att
med stöd av 14 kap. 3 § sekretesslagen lämna ut hemliga uppgifter, dvs. efter
en intresseavvägning. Motionen pekade särskilt på vården av narkotikamissbrukare.
Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen och anförde bl.a.

Utskottet har tidigare intagit en avvaktande inställning till sekretesslagens
regelsystem när det gäller sekretess mellan myndigheter. Det är fortfarande
utskottets uppfattning att frågan kan behöva ses över när tillräckliga
erfarenheter erhållits av den nuvarande ordningen. Motionen föranleder
utskottet att framhålla att det här är fråga om mycket integritetskänsliga
uppgifter som i och för sig motiverar sträng sekretess. Utskottet vill också
peka på att ett uppgiftsutbyte alltid kan ske efter vederbörande patients
samtycke.

Frågan om sekretess mellan myndigheter och hos apotek tas upp i de ännu
inte behandlade motionerna 1986/87:K402 (m), 1986/87:K408 (m), 1986/
87:K414 (m, s, fp, c), 1986/87:K427 (s) och 1987/88:K434 (m, fp, c).

1 motion 1986/87:K408 av Göran Ericsson (m) föreslås att sekretesslagen
ändras så att hälso- och sjukvårdssekretessen inte hindrar t.ex. ett apotek att
ta kontakt med receptförskrivande läkare för att förhindra omotiverad
förskrivning av beroendeframkallande läkemedel. Enligt motionären inskrider
sekretesslagen här till förmån för en missbrukares driftmässiga behov av
farmaka och medverkar til! att social och medicinsk skada uppstår.

Även i motion 1986/87.K414 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp, c) berörs
förevarande fråga. Motionärerna anser att regeringen bör göra en skyndsam
översyn och framlägga förslag till erforderliga ändringar av sekretesslagen i
den del som rör begreppet men. De pekar på vikten av att läkare - även på
eget initiativ - får lämna information till försäkringskassan vid prövning
huruvida socialförsäkringsförmån skall utgå. Motionärerna framhåller också
att apoteken och myndigheterna inom hälso- och sjukvården måste kunna
kommunicera i frågor om utlämnande av narkotiska läkemedel.

Här kan anmärkas att när det gäller kontakten mellan läkare och allmän
försäkringskassa finns redan en sekretesbrytande bestämmelse intagen i 20
kap. 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Det krävs dock en begäran
från kassans sida för att sekretessen skall brytas. Som anges i motionen kan
uppgiftslämnande om en enskild patients läkemedelsförbrukning från läkare
till apotekspersonal endast ske om patienten lämnat sitt samtycke härtill.

I motion 1986/87:K427 av Lena Öhrsvik (s) begärs att riksdagen hos
regeringen begär en skyndsam handläggning av frågan om myndighetssekretess.
Motionären pekar på sekretessproblem vid samarbete mellan exempelvis
socialnämnd och fritidsnämnd och anför att problemen förvärras i takt
med att kommundelsnämnder inrättas. 1 motionen hänvisas till ovan nämnda
tillkännagivande.

Vid allmänna motionstiden i år har väckts motion 1987/88:K434 av Rune
Rydén m.fl. (m, fp, c) vari det begärs ändring i sekretesslagen för att
undanröja hinder i informationsutbytet mellan förskola och grundskola.

I motion 1986/87:K402 av Gullan Lindblad och Göte Jonsson (båda m)

1988/89:KU14

Bilaga 1

(till yttrandet)

begärs en översyn av sekretesslagen för att underlätta polisens arbete i
brottsutredningar. Enligt motionen är sekretesslagens bestämmelser rörande
rätten för hälso- och sjukvårdspersonal att lämna uppgift till polis om
brott oklara.

Beträffande den sistnämnda motionen kan följande anmärkas.

Enligt 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen har, som tidigare nämnts,
myndigheterna rätt att till bl.a. polismyndighet lämna uppgifter om brottsmisstankar
som avser annat än bötesbrott. Enligt femte stycket får dock
sådana uppgifter - när de omfattas av hälso- och sjukvårdssekretessen -endast lämnas ut om det brott som misstankarna gäller är av sådan
svårighetsgrad att det lindrigaste straffet som är föreskrivet är fängelse i
minst två år. I fråga om brott enligt 3,4 och 6 kap. BrB (dvs. brott mot liv och
hälsa, brott mot frihet och frid resp. sexualbrott) mot den som inte fyllt 18 år
föreligger dock inte hinder för polisanmälan.

Någon allmän skyldighet för personal inom hälso- och sjukvården att - då
sekretess inte lägger hinder i vägen - lämna ut uppgift om brottsmisstankar
till polismyndighet föreligger ej. Här kan slutligen nämnas att enligt 7a §
lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. är
hälso- och sjukvårdspersonal skyldig att lämna uppgift om huruvida någon
intas på en sjukvårdsinrättning, om uppgiften för särskilt fall begärs av bl.a.
polismyndighet.

Övrigt

Konstitutionsutskottet har vid tre tidigare tillfällen (KU 1983/84:29,
KU 1985/86:13 och KU 1986/87:9) avstyrkt liknande motioner med hänvisning
till att utvidgningar av sekretessen inte bör företas i annat fall än när det
finns starka skäl härför. Konstitutionsutskottet hade inte erfarit att den
gällande ordningen medfört några olägenheter för de myndigheter som
berörs.

I motion 1987/88:K429 av Margitta Edgren (fp) begärs en översyn av
sekretessreglerna för sjukvården som skall behandla frågan om det är möjligt
att mjuka upp sekretessreglerna så att även en frånskild förälder med
umgängesrätt kan få upplysningar om barn som är intaget för vård.

Det kan i sammanhanget anmärkas att utredningen om barnens rätt
behandlar frågor om barns sekretesskydd gentemot vårdnadshavaren i
betänkandet SOU 1987:7.

1988/89: KU 14

Bilaga 1

(till yttrandet)

Frågan om sekretess vid hjärttransplantationer tas upp i motion 1987/
88.K414 av Margareta Gard och Siri Häggmark (m).

B. Några påpekanden av JO

I JO:s ämbetsberättelse 1987188 s. 182 f. behandlas bl.a. frågan om överlämnande
av patientjournaler mellan olika kliniker vid ett sjukhus (se även bl.a.
JO 1986/87 s. 198 f.). JO konstaterar att frågan huruvida kliniker vid ett
sjukhus är att anse som självständiga verksamhetsgrenar i sekretesslagens
mening - vilken uppfattning JO tidigare uttalat - är föremål för skilda
meningar. JO anför att ett slutligt svar på denna fråga torde endast kunna ges
genom lagstiftning.

Det kan här nämnas att frågan om huruvida kliniker är självständiga
verksamhetsgrenar enligt sekretesslagen diskuterats bl.a. med avseende på
remiss av patient med HIV-smitta. Landstingsförbundet och socialstyrelsen
har därvid kommit till skilda ståndpunkter.

I JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 159 f. tas frågan upp om rapportering
och registrering av läkemedelsmissbrukare. JO konstaterar att länsläkarna
tidigare - helt rättsenligt - bedrev en sådan verksamhet. Som ett första försök
att ersätta denna verksamhet har socialstyrelsen rekommenderat att det
inrättas s.k. samrådsgrupper med företrädare för bl.a. apotek, privatpraktiker
och socialtjänst. JO framhåller att ett uppgiftslämnande om en enskild
patients läkemedelsförbrukning från vårdansvarig läkare till samrådsgruppen
förutsätter att patienten lämnat sitt samtycke till detta. Detsamma gäller
för att uppgiften skall få föras vidare från samrådsgruppen till läkare och
apotekspersonal. Liknande frågor tas upp i JO:s ämbetsberättelse 1987/88 s.
148 f. Där behandlas sekretessen inom lokala narkotikagrupper i en
kommun. Grupperna fungerar som samrådsorgan och är sammansatta av
företrädare för skilda myndigheter. JO konstaterar att utbyte inom gruppen
av uppgifter om enskilds personliga förhållanden kräver den enskildes
samtycke.

C. Vissa kommittéer och utredningar

I socialberedningens betänkande Barns behov och föräldrars rätt
(SOU 1986:20) behandlas de sekretessbestämmelser som är aktuella vid
socialtjänstens arbete med utsatta familjer (s. 140 f.). Beredningen pekar på
de krav sekretessreglerna ställer vid arbete i samarbetsorgan med företrädare
för olika myndigheter. Beredningen föreslår dock inte någon ändring i
gällande sekretessbestämmelser. Det anförs att sekretessen i praktiken inte
innebär något hinder för samarbetet utan endast kräver att man från
socialtjänstens sida iakttar den grundläggande respekten för människors
självbestämmanderätt och integritet (s. 148). Beredningen berör också
frågan om barns integritetsskydd gentemot föräldrarna.

I Översyn av LVU (Ds S 1987:3) föreslår den särskilde utredaren att 71 §
socialtjänstlagen ändras så att skyldigheten att anmäla och lämna upplysningar
utvidgas från att avse myndigheter vars verksamhet berör barn och
ungdom till att gälla myndigheter som i sin verksamhet får uppgifter om barn
och ungdom samt dem som är anställda vid sådana myndigheter (s. 135 f.).

1988/89: KU14

Bilaga 1

(till yttrandet)

Förslaget skall ses mot bakgrund av avgöranden i regeringsrätten år 1985
som gäller uppgiftslämnande från Lillhagens sjukhus resp. förvaltningshälsovården
i Göteborgs kommun till socialnämnden. (Avörandena behandlas
nedan under D.).

Bestämmelserna om hemlighållande av det omhändertagna barnets vistelseort
behandlas av utredaren (s. 118) som emellertid inte föreslår någon
förändring i nuvarande bestämmelser.

Samma särskilda utredare har i utredningen om det ofödda barnet
redovisat betänkandet Skydd för det väntade barnet 1. Åtgärder vid missbruk
m.m. under graviditet (SOU 1987:11): I utredningen anförs följande (s. 83).

Vid vissa typer av missbruk - särskilt missbruk av heroin - är särskilda
insatser i samband med förlossningen av mycket stor betydelse för att hjälpa
barnet. Det är i dessa fall viktigt att förlossningskliniken i god tid före
förlossningen får uppgift om kvinnans förhållanden.

Även sedan barnet är fött är det betydelsefullt att t.ex. barnklinik och
social myndighet kan lämna varandra uppgifter om barnets förhållanden så
att lämpliga behandlingsinsatser kan sättas in.

Den nuvarande sekretesslagen innebär begränsningar när det gäller
myndigheters möjligheter att ge varandra information. Detta gäller inte
minst inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Så kan t.ex. en
psykiatrisk klinik eller en social myndighet inte lämna ut uppgifter om en
kvinnas personliga förhållanden till MVC om inte kvinnan samtycker till det.
Inte heller kan anmälan göras i dessa fall med stöd av 71 § SoL eftersom
denna bestämmelse endast tar sikte på födda barn.

I många fall kan sannolikt ett samtycke erhållas eftersom de allra flesta
gravida kvinnor - som tidigare sagts - torde vara villiga att göra en särskild
ansträngning för att inte genom missbruk eller livsföring i övrigt utsätta det
väntade barnet för risk att skadas. Frågan är vad som kan göras i sådana fall
där kvinnan inte samtycker till att uppgifter om hennes personliga förhållanden
lämnas ut. Problemet torde inte vara helt ovanligt eftersom kvinnor med
missbruksproblem ofta är misstänksamma mot myndighetspersoner.

Utredaren föreslår ett tillägg till bestämmelsen om undantag från sekretess i
14 kap. 2 § sekretesslagen för att uppgifter till skydd för det väntade barnet
skall kunna lämnas mellan olika myndigheter och verksamhetsgrenar inom
hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

1983 års läkemedelsutredning behandlar i betänkandet Läkemedel och
hälsa (SOU 1987:20) bl.a. sekretessproblem som rör uppgifter i ärenden om
godkännande av läkemedel. Utredningen föreslår på denna punkt vissa
förändringar i sekretessen. När det gäller tillsynen över bl.a. psykofarmakaförskrivningen
konstaterar utredningen att de organ som inrättats inom olika
landsting som ersättning för länsläkarnas tidigare tillsynsverksamhet på
området haft stora svårigheter i sin verksamhet. De härmed sammanhängande
sekretessfrågorna berörs dock inte.

Data- och offentlighetskommittén granskar i sitt första delbetänkande
lntegritetsskyddet i informationssamhället 1. (SOU 1986:24) tillgängligheten
av patientuppgifter för olika ADB-register. När det gäller uppgiftslämnande
i vårdsyfte och för tillsyn anser kommittén att gällande bestämmelser är
tillfredsställande. I sammanhanget kan anmärkas att frågan om en klinik är
en självständig verksamhetsgren eller ej diskuteras av utredningen. Man

1988/89: KU 14

Bilaga 1

(till yttrandet)

3 Riksdagen 1988/89. 4sami. Nr 14

stannar för uppfattningen att det i regel är de olika klinikerna som bäst svarar
mot begreppet självständig verksamhetsgren (socialstyrelsen anser däremot
att hälso- och sjukvårdsverksamheten på ett sjukhus utgör en självständig
verksamhetsgren och inte en klinik, jfr Allmänna råd från socialstyrelsen
1982:4 s. 29).

När det gäller uppgiftslämnande för forskning och statistisk verksamhet
anför kommittén att utlämnandet till flera register förefaller sakna erforderligt
författningsstöd. Kommittén föreslår därför en lagbestämmelse som med
vissa begränsningar medger uppgiftslämnande för forskning eller framställning
av statistik.

Förskola-skola-kommittén anför i betänkandet Förskola-skola (SOU
1985:22) att tolkningen och tillämpningen av sekretesslagen har vållat
bekymmer vid samverkan mellan förskola och skola. Tveksamheten om
vilken information som skall föras över från förskola till skola rörande
enskilda barn är stor enligt kommittén (s. 166).

JO ifrågasatte i ett beslut om inte den s.k. generalklausulen borde göras
tillämplig även på vårdområdet, när det är fråga om förhållanden som rör
barn under 15 år. Beslutet överlämnades till regeringen som i sin tur
överlämnade beslutet till utredningen om barnens rätt. Utredningen avvisar i
betänkandet Barnets rätt 3. Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn
m.m. (SOU 1987:7) en lösning som medför att generalklausulen blir
tillämplig på uppgifter om barn. Utredningen hänvisar därvid till principerna
om frivillighet och samtycke på vårdområdet (s. 145 f.). Mer ingående
behandlar utredningen frågor om barns sekretesskydd gentemot vårdnadshavaren
(s. 135 f.). Utredningen har remissbehandlats.

Förslagen om skärpt sekretess i förhållande till vårdnadshavaren har
kritiserats av flera remissinstanser. Endast socialstyrelsen och kammarrätten
i Jönköping behandlar frågan om sekretess mellan myndigheter och ansluter
sig till utredningens ställningstagande.

D. Ett rättsfall

Regeringsrätten har i sitt avgörande RÅ85 2:6 tagit upp frågan om
omfattningen av uppgiftsskyldigheten enligt 71 § socialtjänstlagen. Frågan
gällde vad som avses med uttrycket "myndigheter vars verksamhet berör
barn och ungdom" i paragrafen. En social distriktsnämnd hade begärt att få
del av uppgifter i en kvinnas sjukjournal över psykiatrisk vård hos Lillhagens
sjukhus i Göteborgs kommun. Nämnden behövde uppgifterna därför att
kvinnan begärt att den pågående vården av hennes barn enligt LVU skulle
upphöra. Regeringsrätten fann att det vid sjukhuset inte bedrivs någon
verksamhet som berör barn och ungdom. Någon skyldighet att lämna ut
uppgifterna förelåg därför inte. Ett likartat fall som gällde uppgiftslämnande
från förvaltningshälsovården i Göteborgs kommun avgjordes samtidigt
(Ab-29/85).

Avslutande anmärkningar

Frågan om handlingssekretess mellan skilda myndigheter var före 1980 års
sekretesslag med något undantag oreglerad. I viss utsträckning tillämpades

1988/89:KU14

Bilaga 1

(till yttrandet)

dock 1937 års lag även mellan myndigheter inbördes. Reglerna om offentliga
funktionärers tystnadsplikt gällde i princip även gentemot andra offentliga
funktionärer.

1 det nya regelsystemet försvann för sjukvårdens del den särskilda
regleringen för uppgifter som lämnats i förtroende till läkare m.fl. Dessa
bestämmelser ersattes med enhetlig reglering för alla uppgifter i verksamheten.
Genom de nya bestämmelserna togs vidare bort den möjlighet till
intresseavvägning som tidigare funnits inom områdena för såväl sjukvård
som socialtjänst.

Den nya sekretesslagen innebär, jämfört med tidigare ordning, att
uppgifter om enskilda kan lämnas från en sjukvårdsmyndighet eller socialtjänstmyndighet
till en annan myndighet i endast mycket begränsad utsträckning.

Diskussionen kring sekretessen inom vårdområdet har också främst rört
sekretessen mellan skilda myndigheter resp. skilda verksamhetsgrenar inom
en myndighet. I olika sammanhang har man pekat på hinder som möter ett
från vård- och skyddssynpunkter berättigat utbyte av uppgifter.

Lagstiftaren har hittills valt att söka bota olägénheter av detta slag genom
stadganden om uppgiftsskyldighet, vilka i angivna fall bryter sekretessen. På
grund av den tröghet som är inbyggd i lagstiftningsarbete kan dock även
hinder mot uppgiftslämnande som framstår som stötande komma att finnas
kvar under avsevärd tid. Det är heller inte möjligt att förutse alla de
situationer på vårdområdet där det kan finnas behov av ett friare uppgiftslämnande
mellan olika berörda myndigheter. Som tidigare påtalats av
socialutskottet (SoU 1979/80:ly) medför dessutom den generella plikt att
lämna uppgifter som följer av de sekretessbrytande stadgandena svårigheter
på vårdområdet, där det i många fall krävs en känslig och nyanserad
bedömning mot bakgrund av olika vårdsynpunkter.

En annan metod att komma till rätta med det aktuella problemet
förordades av socialutskottet i dess yttrande över förslaget till sekretesslag
(se ovan). En tillämpning av den s.k. generalklausulen - eller av en
”förstärkt” variant av klausulen - på vårdområdet skulle medge en viss
intresseavvägning i särskilt angelägna fall där det framstår som stötande att
inte kunna lämna ut en uppgift, t.ex. om konstaterad psykisk sjukdom hos
vårdnadshavaren till ett litet barn. Liknande synpunkter har även framförts i
senare riksdagsmotioner.

1988/89:KU14

Bilaga 1

(till yttrandet)

1988/89: KUM

Bilaga 2

(till yttrandet)

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden avgetts av justitieombudsmannen Gunnel Norell
Söderblom (JO), justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), kammarrätten i
Stockholm, socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,
psykiatriska nämnden, kriminalvårdsstyrelsen, skolöverstyrelsen
(SÖ), Apoteksbolaget AB, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Malmöhus län,
Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Svenska läkaresällskapet, förre justitieombudsmannen Tor Sverne,
Föreningen barnens rätt i samhället (BRIS), Riksförbundet föräldraföreningen
mot narkotika, Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH),
Samarbetsgruppen KALV.

Yttranden har också kommit in från Synskadades riksförbund (SRF) och
Verdandi.

Riksåklagaren har bilagt yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndigheterna
i Stockholms och Malmö åklagardistrikt samt överåklagarna vid
regionåklagarmyndigheterna i Västerås och Jönköping.

Kammarrätten i Stockholm har bilagt rättens dom den 29 januari 1982, mål
nr 6448-1981.

Rikspolisstyrelsen har bilagt yttranden från polismyndigheterna i Falun,
Karlshamn och Lycksele.

Psykiatriska nämnden har bilagt dels nämndens yttrande över departementspromemorian
(Ds Ju 1981:17) Sekretesskydd och informationsbehov,
dels nämndens skrivelse till konstitutionsutskottet den 9 november 1982.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har bilagt yttranden från Malmö socialnämnd
och socialförvaltningen i Lund.

Landsorganisationen i Sverige (LO) har bilagt yttrande från Svenska
kommunalarbetareförbundet.

Centralorganisationen SACO/SR har bilagt yttranden från Sveriges psykologförbund
och Sveriges Tandläkarförbund samt återgett synpunkter från
Sveriges Farmacevtförbund, Sveriges Läkarförbund och Sveriges psykologförbund.

Allmänna synpunkter

Ett stort antal av remissinstanserna förordar en översyn av sekretessreglerna
på vårdområdet för att underlätta visst informationsutbyte mellan myndigheter.
Till denna grupp hör JO, RÅ, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, psykiatriska nämnden, rikspolisstyrelsen,
Landstingsförbundet, socialenheten vid länsstyrelsen i Stockholms län,

Förteckning över remissinstanser och
sammanställning av remissyttranden över motioner
och PM om sekretessfrågor inom sjukvård och
socialtjänst.

LO, Svenska läkaresällskapet, Riksförbundet föräldraföreningen mot narkotika
och förre JO Tor Sverne.

Även kammarrätten i Stockholm är positiv till en samlad översyn men
förklarar sig inte vara helt övertygad om att skälen för en reform tar över.

Några remissinstanser är i huvudsak positiva till sekretesslagen men pekar
på behov av utredning av vissa sekretessproblem på vårdområdet. Dessa
instanser är Svenska kommunförbundet, Stockholms stad, stadskansliet i
Göteborg, TCO, länsstyrelsen i Malmöhus län och Riksförbundet för social
och mental hälsa (RSMH).

Vidare anser Apoteksbolaget AB, Synskadades Riksförbund (SRF) och
Föreningen barnens rätt i samhället (BRIS) att sekretesslagen bör modifieras
på några punkter.

JK är negativ till en allmän översyn av ifrågavarande sekretessregler. Inte
heller SÖ och SACO/SR anser behov föreligga av ändring i sekretesslagen i
de delar som tas upp i motionerna.

Samarbetsgruppen KALV och Verdandi motsätter sig kraftigt ändringar i
sekretesslagen som syftar till att underlätta informationsutbytet på vårdområdet.
I stället förordar föreningarna en skärpt sekretess på området.

Sekretess mellan myndigheter

Remissinstanser som förordar större möjligheter till informationsutbyte

JO förordar en sådan ändring av den s.k. generalklausulen (14 kap. 3 §
SekrL) att en möjlighet till uppgiftslämnande mellan socialtjänst och
sjukvård öppnas, när uppgiftslämnandet framstår som oundgängligen nödvändigt
med hänsyn till den enskildes behov av omsorg. JO tillägger att det
inte finns skäl att därutöver utvidga tillämpningsområdet för generalklausulen.

JO hänvisar bl.a. till de svårigheter som påtalats av utredningen om det
ofödda barnet i fråga om ett nödvändigt samarbete mellan myndigheter. Men
även i andra situationer än den av utredningen nämnda kan behovet av en
samverkan mellan myndigheter framstå som så stort att ett uppgiftslämnande
bör kunna komma i fråga även om samtycke till detta inte kan nås, anför JO.
Många av de missbrukare, som i dag tillfälligt bereds psykiatrisk eller
somatisk vård på sjukhus, har stort behov av socialtjänstens insatser efter
utskrivning från sjukhuset. Kan den enskildes samtycke inte nås saknar i dag
sjukvården möjligheter att förbereda en utskrivning i samråd med socialtjänsten.
Det framstår enligt JO:s mening som mindre välbetänkt att två
myndigheter, som har ett gemensamt ansvar för en grupp hjälpbehövande
människor, till följd av sekretessreglernas utformning inte skall kunna
samverka i omsorgerna om den enskilde. På motsvarande sätt kan det för
socialtjänsten vara angeläget att till skydd och hjälp för den enskilde kunna
informera sjukvården. Det kan t.ex. gälla en patient inom den psykiatriska
vården, som enligt hemtjänstpersonalens bedömning tillfälligt behöver
medicinska omsorger i det egna boendet.

Uppmärksammas bör även den samverkan i vårdgrupper mellan socialtjänst
och sjukvård som förekommer inom äldreomsorgen i många kommu -

1988/89: KU 14

Bilaga 2

(till yttrandet)

ner. I ett sådant arbetslag för uppsökande verksamhet kan det många gånger
vara nödvändigt att utbyta uppgifter om enskilda vårdtagare utan att deras
samtycke dessförinnan kan inhämtas.

Socialtjänsten och sjukvården är från integritetssynpunkt särskilt känsliga
områden. En förtroendefull samverkan mellan myndigheten och den enskilde
förutsätter en sträng sekretess. Det bör emellertid även med beaktande
härav finnas utrymme för en samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården,
vars verksamhetsområden så nära griper in i varandra. Även utan den
enskildes samtycke bör därför uppgifter kunna lämnas mellan dessa vårdområden,
när ett sådant uppgiftslämnande framstår som oundgängligen nödvändigt.
Motsvarande bör gälla särskilda verksamhetsgrenar inom dessa vårdområden.

RA konstaterar att sekretessen inom sjukvården är med nu gällande regler
mycket sträng. De överväganden som ligger bakom detta ståndpunktstagande
finns det anledning att fortfarande godta. En viss mildring av bestämmelserna
genomfördes dock den 1 januari 1983. Det kan, enligt RÅ, emellertid
fortfarande finnas skäl att ifrågasätta om reglerna på området (14:2 femte
stycket sekretesslagen) i alla situationer tillgodoser olika intressen på ett
rimligt och riktigt sätt.

I fall då misstankar uppkommer om t.ex. sådan allvarlig brottslighet som
grov misshandel och försök till mord eller dråp är resultatet av brottsutredningen
ofta beroende av att bevisning kan införskaffas så snabbt som möjligt.
Detta gäller i särskilt hög grad uppgifter om arten och omfattningen av
uppkomna kroppsskador. I vissa fall kan de restriktiva sekretessreglerna
inom sjukvården här utgöra ett hinder, anförs det. RÅ pekar därvid på fall,
redovisade från Stockholm och Malmö, där hinder ansetts föreligga för
utlämnande av uppgifter då för våld utsatta personer kommit in till sjukhus så
svårt skadade att de inte kunnat lämna sitt samtycke till utlämnandet. Att det
skall föreligga hinder mot att lämna ut uppgifter i sådana situationer ter sig,
enligt RÅ, som ytterst svårförståeligt.

I förarbetena till 1983 års ändring i SekrL, som innebar en viss uppmjukning
av sekretessen, diskuterades alternativ som medgav större möjligheter
till uppgiftslämnande till polis- eller åklagarmyndighet. RÅ pekar på dessa
alternativ och anför att en lösning som också kan diskuteras är att göra
generalklausulen i 14 kap. 3 § SekrL eller en "förstärkt" variant av denna
tillämplig på området. Direkt stötande resultat skulle då, enligt RÅ, kunna
undvikas. RÅ hänvisar också till att för narkotikabrott misstänkta m.fl. kan
förklara besvärande penninginnehav med att socialbidrag utgått. En sådan
uppgift kan inte kontrolleras med de sociala myndigheterna.

Socialstyrelsen anser att det finns fullgoda skäl att se över aktuella delar av
sekretessbestämmelserna. Styrelsen anför att det är angeläget att en sådan
översyn sker snabbt. 1 lagstiftningen för de olika vårdområdena har angivits
samhällets mål och syften inom dessa områden. Verket framhåller att de
principer som där redovisas inte alltid överensstämmer med sekretesslagens
regler. Sekretesslagens ställning av speciallag har inneburit att tolkningen av
den lagens bestämmelser haft företräde framför de principer samhället slagit
fast för de olika vårdområdena. Som exempel kan nämnas möjligheterna till

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

samverkan mellan olika vårdgivare, behandling i team där teammedlemmarna
representerar enligt sekretesslagen skilda verksamhetsområden och
utlämnande av uppgifter till medpatienter, när en patient deltar i gruppterapi.
De sekretessproblem som uppkommit har inte sällan fått lösas genom en
extensiv tolkning av 1 kap. 5 § sekretesslagen, något som är principiellt
betänkligt. En rimligare lösning är att sekretesslagen underordnas de mål och
syften som angivits i vårdlagarna.

Styrelsen pekar på att en enskild som kommer i kontakt med ett
vårdområde inte sällan har behov av insatser också från andra vårdområden.
En missbrukare kan behöva stöd från såväl socialtjänst som hälso- och
sjukvård, en psykiskt sjuk är ofta starkt beroende av aktivt stöd från
socialtjänsten för att en rehabilitering i öppen vårdform skall lyckas, en
psykiskt utvecklingsstörd förutsätts kunna repliera på samhällets socialtjänst
och hälso- och sjukvård (2 § jämfört med 1 § första stycket nya omsorgslagen)
osv. Denna samverkan mellan vårdområden är ofta en förutsättning för ett
lyckat resultat. En helhetssyn på människan och hennes problem, svårigheter
och möjligheter kräver en samordning av flera vårdområdens resurser.

Gränserna för dagens vårdområden - och därmed också områdesgränser
enligt sekretesslagen - är i flera fall historiskt betingade och inte alltid direkt
relaterade till den enskildes behov av insatser. Dessa en gång klara gränser
håller på att suddas ut. Psykiatrisk vård innebär ofta behov av kurativa,
sociala och andra insatser som inte är av renodlad medicinsk art. Inom
socialtjänsten insätts individinriktade insatser av läkare, sjuksköterskor,
psykoterapeuter m.fl. som till sin karaktär är att hänföra till hälso- och
sjukvården, t.ex. verksamheten vid behandlingshem och av socialtjänsten
drivna alkoholpolikliniker. Vid införandet av nya omsorgslagen förutsattes
att den lagen skulle ge särskilda omsorger utöver vad samhället i övrigt hade
att lämna den enskilde. 1 regeringens proposition (1987/88:176) Äldreomsorgen
inför 90-talet talas om behovet av en utökad samordning av samhällets
insatser för äldre och mellan kommuner och landsting.

Detta innebär bl.a. att sekretesslagens gränser mellan olika verksamhetsområden
såväl inom som utom samma myndighet i praktiken blir allt svårare
att upprätthålla. Även andra utvecklingstendenser ger sådana effekter. I
samband med kommundelsnämnder inom t.ex. socialtjänsten kan följden bli
att samma personer kommer att vara verksamma inom flera sekretessområden
samtidigt.

Verket pekar även på några situationer där det, enligt verket, råder
bristande överensstämmelse mellan bestämmelserna på området.

Vad gäller frågan om skilda verksamhetsområden (1 kap. 3 § andra stycket
sekretesslagen) vidhåller socialstyrelsen sin tidigare redovisade uppfattning.
Det kan i och för sig diskuteras om olika delar av ett landstings sjukvårdande
verksamhet skall ses som skilda verksamhetsområden i sekretesslagens
mening. Styrelsen har i annat sammanhang internt gjort en genomgång av
konsekvenser av att använda klinikbegreppet som grund för verksamhetsområde
enligt sekretesslagen. Därvid framkom att det var mindre lämpligt att
använda ett begrepp som inte längre finns kvar i hälso- och sjukvårdslagen
och vars innebörd inom hälso- och sjukvården inte är formellt reglerat.
Vidare framkom att klinikbegreppet har så vitt skilda betydelser hos olika

1988/89: KU 14

Bilaga 2

(till yttrandet)

sjukvårdshuvudmän och inom olika delar av den sjukvårdande verksamheten
att begreppet av praktiska skäl inte bör användas i detta sammanhang.

Styrelsen framhåller att utlämnande av uppgifter mellan myndigheter
utgör en komplicerad och svårbemästrad fråga. Utöver vad som tidigare
anförts framhåller socialstyrelsen den omfattande kritik som framförts från
vårdområdena beträffande utlämnandebestämmelsernas svåröverskådlighet.
Dessa bestämmelser finns förutom i sekretesslagen i de mest skiftande
författningar alltifrån regeringsformen till av regeringen utfärdade förordningar.
Det är i praktiken omöjligt att kräva att personal som inte har juridisk
utbildning skall känna till alla dessa bestämmelser.

Kriminalvårdsstyrelsen anser att någon form av generalklausul är angelägen
även på socialtjänst- och sjukvårdsområdet. Denna generalklausul bör följas
av utförliga motivuttalanden avseende tillämpningen.

Kriminalvården konfronteras med sjukvårds- och socialtjänstsekretess i
samband med de utredande, kontrollerande och vårdande uppgifter som
åvilar dess myndigheter beträffande brottsmisstänkta och dömda personer. I
vissa sammanhang skall kriminalvården också tillämpa sjukvårdssekretess.

Nuvarande sekretesslag har, enligt verket, på olika sätt försvårat dessa
uppgifter. Problemets omfattning beror på att kriminalvårdens klienter i
långt högre grad än genomsnittsmedborgaren samtidigt är aktuella hos flera
vårdorgan och att samverkan mellan dessa organ är en förutsättning för ett
meningsfullt rehabiliteringsarbete. Samtidigt är en del klienter- i vart fall till
en början - misstänksamma, kanske t.o.m. myndighetsfientliga och ovilliga
att bryta sekretessen.

En särskild komplikation har HIV/AIDS medfört. I genomsnitt ca 30 % av
kriminalvårdens totala klientantal är narkotika- och biandmissbrukare. De
företer ett uttalat riskbeteende och bör bli föremål för intensiv och enhetlig
påverkan att ta emot behandling. De senaste årens satsningar på samverkan
socialtjänst-kriminalvård har inneburit klara framsteg mot ett gemensamt
förhållningssätt och effektivare handläggning. En strikt tillämpning av
sekretesslagen motverkar dock dessa strävanden i individuella ärenden. Den
nya straffbestämmelsen för eget bruk av narkotika kan innebära ytterligare
komplikationer.

I fråga om ”kontrollfunktionen” anför kriminalvårdsverket att de ur
sekretessynpunkt problematiska fallen återfinns bland dem som dömts till
”vanlig” skyddstillsyn med föreskrift om vård eller behandling eller som av
övervakningsnämnden ålagts sådan föreskrift under verkställighet av skyddstillsyn
eller under villkorlig frigivning. Sådan föreskrift förutsätter inte
formellt klientens medgivande. Denne är ofta motiverad vissa perioder men
föreskriften avser att göra det besvärligare att ”tappa taget". Speciellt i
övervakningsnämndsfallen föreligger en ”misskötsamhet”, d.v.s. klientens
missbruk eller annat icke önskvärt beteende innebär en klar risk för återfall i
brott och erbjudanden om stöd och behandling har inte givit något resultat.

Utan möjlighet till uppföljning är en behandlingsföreskrift emellertid
meningslös. Sekretessreglerna för exempelvis alkoholpolikliniker, psykiatriska
öppenvårdsmottagningar och narkomanvårdsbaser medger inte information
utan klientens medgivande och motverkar därför de vårdambitio -

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

ner sorn båda myndigheterna egentligen är eniga om. De frivårdsdistrikt som
har tillgång till konsultläkare klarar uppföljningen bättre, men uppgifterna
kan då stanna hos denne läkare och inte vidarebefordras till skyddskonsulenten.
En dom eller ett övervakningsnämndsbeslut borde enligt kriminalvårdsstyrelsens
mening bryta sekretessen.

Kriminalvårdens omvårdnadsfunktion förutsätter i hög grad goda kommunikationer
med bl.a. socialtjänst och sjukvård. Med socialtjänsten fungerar
det i allmänhet bra utan alltför mycket formaliteter. Klientens medgivande
föreligger ofta muntligt - något annat vore tungrott och krävs inte heller.
Komplikationer inträffar emellertid i allt fler fall, speciellt när det gäller de
tunga missbruksfallen, där klienten är negativ till att myndigheterna
samarbetar. En missbrukare anser inte sällan att allt som försvårar fortsatt
missbruk är "men". Kriminalvårdens sekretess medger visserligen att
uppgifter lämnas ut då det behövs för att arbetet skall kunna fullgöras - men
motparten från socialtjänsten eller sjukvården får inte medverka. Detta kan
leda till orimliga situationer som t.ex. att en intagen läggs in på sjukhus för
akut vård men att anstalten nekas uppgift om diagnosen då han återkommer.
Samarbetet försvåras även av att sekretessbestämmelserna tolkas olika från
handläggare till handläggare hos de olika myndigheterna.

HIV-smittan har aktualiserat en ytterligare komplikation. I dessa frågor,
liksom i andra uppgifter som härrör från sjukvården gäller hälso- och
sjukvårdssekretessen. Detta har klarlagts genom prop. 1986/87:2 med förslag
till bl.a. vissa ändringar i sekretessreglerna för effektivare insatser mot
spridning av LAV/HTLV lil. Sådana uppgifter kan alltså inte lämnas ut mot
klientens vilja till utomstående myndighet.

Uppgifter från sjukvårdspersonalen till styresmannen vid samma anstalt
kan lämnas enligt 37 § KvaL. Däremot finns inget klart lagstöd för att
uppgifter lämnas från sjukvården på en anstalt till andra kriminalvårdsenheters
sjukvårdspersonal. 1 kap 3 § SekrL har beträffande sjukhuskliniker
tolkats olika av t.ex. Landstingsförbundet å ena och socialstyrelsen å andra
sidan. För kriminalvårdens integrerade behandlingsarbete är det, framhåller
styrelsen, viktigt att lagreglerna utformas så att det i ett enskilt fall kan
lämnas uppgifter om en klient mellan olika kriminalvårdsmyndigheter.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd anser att de remitterade motionerna
bör aktualisera en översyn av sekretesslagstiftningen. Enligt nämnden bör en
sådan utredning också ta upp andra frågor än dem som berörts i motionerna
och den PM som utarbetats inom utskottets kansli. Direktiven bör sålunda
vara relativt vida, så att frågor som aktualiseras under utredningens gång kan
behandlas.

Med hänsyn till den mångfasetterade verksamheten och den dynamiska
utvecklingen inom området i både medicinskt och organisatoriskt hänseende
bör det därvid övervägas, om inte sekretessbestämmelserna för hälso- och
sjukvården och kanske även socialtjänsten bör samlas i en särskild lag. Det
skulle enligt nämndens mening kunna underlätta den praktiska handläggningen
vid institutioner av olika slag av dessa ofta komplicerade och känsliga
frågor.

1988/89: KU 14

Bilaga 2

(till yttrandet)

Psykiatriska nämnden finner en översyn av sekretessreglerna inom hälsooch
sjukvården och av den enskildes integritetsskydd i de olika vårdlagarna
påkallad. Nämnden anför att det ofta krävs ett intensivt samspel mellan
skilda myndigheters insatser för att de enskilda myndigheternas åtgärder var
för sig skall ge önskat resultat. Bestämmelser om sekretess kan ibland hindra
eller försvåra nödvändigt informationsutbyte i sådana fall. I ett antal av
nämndens ärenden har framkommit uppgifter om att sekretess mellan
myndigheter vållat problem för planering och genomförande av vården, t.ex.
vid förberedelsen av en försöksutskrivning.

Rikspolisstyrelsen delar motionärernas önskemål om en översyn av lagstiftningen
på området och anser att det är angeläget att den skyndsamt kommer
till stånd. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning utgör sekretesslagen fortfarande
i viss utsträckning ett hinder mot ett gott informationsutbyte mellan
myndigheter. Enligt vad som kommit till styrelsens kännedom tolkas bl.a.
sjukvårdssekretessen olika i landet - t.o.m. inom samma sjukvårdsinrättning.

Landstingsförbundet (styrelsen) ser med stor tillfredsställelse på att socialutskottet
nu synes berett att ta ett samlat grepp på sekretessfrågorna inom
vården. Förbundet anser att motionerna bör föranleda att en särskild
utredning tillsätts för ändamålet. Det understryks därvid särskilt att det i
direktiven till en sådan utredning bör ingå att överväga om bestämmelserna i
sekretesslagen och en del andra författningar om hälso- och sjukvårds- och
socialtjänstsekretessen kan samlas i en gemensam fristående lag som ger den
överskådlighet och praktiska hanterbarhet som i så hög grad är önskvärd men
som inte kan anses vara för handen i nu gällande lagstiftningskomplex. En
sådan utredning bör också vara oförhindrad att ta sig an även andra frågor
inom hälso- och sjukvårdssekretessen än dem som behandlas i de aktuella
motionerna och utskottskansliets PM, t.ex. sekretessfrågor vid överlåtelse av
driftansvar för primärvård från landsting till kommun med stöd av lagen
(1985:1089) om försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område
samt andra därmed nära sammanhängande frågor som föranleds av "privatisering”
av primärvård, kommunalisering av omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
med stöd av 12 § omsorgslagen m.m.

Länsstyrelsen i Stockholms län (socialenheten) anser, i likhet med vad som
redovisas bl.a. i vissa motioner, att skäl föreligger att den s.k. generalklausulen
får utvidgad tillämpning till att gälla hela vårdområdet.

Länsstyrelsens erfarenhet av tillämpningen av sekretesslagen med dess
nuvarande utformning är att sekretesskyddet för den enskilde har fått en så
framskjuten betydelse att ett angeläget samarbete mellan vårdande myndigheter
till gagn för den enskilde ibland försvåras på ett oacceptabelt sätt.

Den nuvarande ordalydelsen i generalklausulen, första stycket, skulle i
och för sig kunna bibehållas under förutsättning att en tydlig markering görs i
lagens förarbeten att en särskilt restriktiv tillämpning av densamma skall
gälla inom vårdområdet. Genom en sådan förändring i sekretesslagstiftningen
skulle de flesta av de problem som framförts från olika håll lösas. Någon
stöire risk för allvarliga men för den enskilde behöver inte befaras eftersom

1988/89: KU 14

Bilaga 2

(till yttrandet)

de myndigheter som skulle få utbyta uppgifter med varandra är skyldiga att
iaktta den starka sekretess som reglerar deras områden. Eftersom ett
användande av generalklausulen föreslås få ske mycket återhållsamt skulle
självfallet ömtåliga uppgifter som enskild lämnat till tjänsteman i förtroende
inte kunna utlämnas med stöd av den.

Enligt länsstyrelsen är den föreslagna utvidgningen av generalklausulens
tillämpningsområde faktiskt en förutsättning för ett effektivt samarbete
mellan myndigheterna som ytterst syftar till en adekvat vård av den enskilde.

I detta ligger också ett samhälleligt intresse i en tid med alltför begränsade
ekonomiska resurser på många håll inom vårdområdet.

I lagens förarbeten skulle också kunna markeras att myndigheterna i första
hand skall försöka inhämta den enskildes samtycke men att om detta inte är
möjligt eller är förenat med stora praktiska svårigheter en intresseavvägning
får göras i enlighet med generalklausulen. Länsstyrelsen understryker att det
i vissa lägen, särskilt när det gäller socialt gravt handikappade människor,
inte alltid är möjligt eller praktiskt genomförbart att få erforderligt samtycke.

Länsstyrelsen vill också påpeka att nuvarande sekretesslagstiftning, då det
gäller begränsningen i möjligheterna att utan enskilds medgivande utbyta
sekretessbelagd information mellan myndigheter på vårdområdet, inte tycks
ha fått full genomslagskraft hos de tillämpande myndigheterna. Den
föreslagna ändringen skulle således även innebära en anpassning till den
verklighet som råder på sina håll i dag.

LO instämmer och hänvisar till de synpunkter som inhämtats från Svenska
Kommunalarbetareförbundet. Förbundet finner det motiverat att se över
lagstiftningen och något begränsa den strikta sekretessen mellan myndigheter
och mellan olika verksamhetsgrenar inom en myndighet.

Förbundet anser att sekretesslagens utformning i och för sig är i huvudsak
tillfredsställande. Från förbundets sida pekas dock på sjukvårds- och
socialtjänstpersonalens legitima intresse av att få del av sådan information
om patienter/klienter som den behöver för att kunna skydda sig mot
exempelvis våld och smitta. Tillgång till sådana uppgifter från ett annat
förvaltningsområde är samtidigt ofta en förutsättning för att man inom
sjukvården eller hemtjänsten skall kunna besluta om hjälp- och behandlingsinsatser
som svarar mot den enskilde vårdtagarens behov.

Svenska läkaresällskapet anför att en detaljreglering inte torde vara möjlig av
alla de undantag från grundregeln om sekretess som kan komma i fråga.
Sällskapet föreslår i stället att tillämpningen av generalklausulen utvidgas till
att även omfatta dessa områden. Nämnda klausul kan kompletteras med
uttryckliga undantag på områden, där sekretessen bör vara särskilt känslig.
Under förutsättning att intresseavvägningen sker med den enskilda patientens
bästa som mål kan man härigenom uppnå flexibilitet och nyansering
i grundregelns tillämpning i de många olika situationer rörande tystnadsplikt
och utlämnande av allmänna handlingar som dagligen inträffar i praktiskt
arbete.

En principiellt viktig åtskillnad bör, enligt sällskapet, gälla mellan
uppgifter som används för övervakning och kontroll av den enskilde

1988/89: KUM

Bilaga 2

(till yttrandet)

individen resp. individbaserade uppgifter vilka - såsom i forskningsregistren
- endast används för att länka uppgifter mellan olika tillfällen och olika
register, men där alla data redovisas på gruppnivå och det aldrig gäller en
granskning av den enskilde.

Riksförbundet föräldraföreningen mot narkotika anser att en kommitté/
utredare bör tillsättas med uppgift att göra en grundlig översyn av sekretesslagen.
Därvid bör också utbildningen i dessa frågor belysas.

Riksförbundets bestämda erfarenhet är att sekretessen inom socialtjänsten
oftast är så hård, eller "bokstavligen" tolkad, att följande negativa
effekter uppstår:

1. Samverkan mellan olika myndigheter spolieras. Missbrukare är inte
sällan manipulativa i syfte att förringa sitt missbruk och därmed hålla
aktiva insatser ifrån sig och till och med för att spela ut anhöriga
och/eller olika myndigheter mot varandra om dessa inte har möjlighet
att samarbeta. Det finns många exempel där missbrukare haft kontakt
med flera olika behandlare vilka inte haft vetskap om varandras
åtgärder eller insatser gentemot samme missbrukare. Av erfarenhet vet
vi att i många fall är det endast ett samlat grepp från t.ex. skola,
sjukvård, socialtjänst, kriminalvård osv. som kan utgöra det mottryck
som erfordras för att bryta en destruktiv missbruksutveckling.

2. Enskilda tjänstemän är oftast osäkra hur de får/kan agera och avstår
därför hellre från att göra något än att riskera att göra fel och därmed bli
prickade för sekretessbrott. I praktiken har detta inneburit att ett
missbruk som upptäcks i sin linda och som med stor sannolikhet kunnat
hejdats med enkla och ringa insatser om bara någon slagit larm, i stället
fått accelerera tills missbruket blivit så omfattande att man tvingats till
åtgärder av en helt annan dignitet.

3. Ovanstående två punkter visar på det tredje dilemmat. Det åren risk att
klientens situation inte blir allsidigt belyst och kompetent analyserad
och att han därmed inte heller erhåller rätt stöd om det råder vattentäta
skott överallt.

4. Anhörigas roll i behandlingsarbetet uppmärksammas i allt högre grad.
Dessvärre anser sig många kommuners socialtjänst förhindrade att
involvera anhöriga och närstående i det sociala nätverket på grund av
nuvarande sekretessregler. Det innebär att man avsäger sig en mycket
viktig resurs, som om den mobiliseras kan utgöra ett stöd och
uppbackning för missbrukare i dennes kamp. "På köpet” skulle en
sådan mobilisering avsevärt öka förutsättningarna för en varaktig
rehabilitering.

1988/89: KU 14

Bilaga 2

(till yttrandet)

Förre JO Tor Sverne ifrågasätter om tiden nu inte är mogen att göra
bestämmelsen i 14 kap. 3 § första stycket sekretesslagen (generalklausulen)

tillämplig på hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens område.

Han tror inte - med tanke på alla de undantag från sekretessen som redan
finns - att en sådan ändring av sekretessreglerna skulle försämra förtroendet
för de nämnda vårdområdena. Bestämmelsen ger ju tjänstemännen möjlighet
att neka utlämnande av uppgifter, när detta strider mot de etiska
principerna, men öppnar möjlighet att lämna ut uppgifter när intresset av
samarbete med annan myndighet väger tyngre. Om bestämmelsen i 14 kap. 3
§ första stycket sekretesslagen skulle göras generellt tillämplig skulle det
dock vara värdefullt om socialstyrelsen samtidigt med att bestämmelsen
ändras ger ut allmänna råd rörande vilka samarbetssituationer som föranlett
ändringen och vilka restriktioner som bör iakttas i sammanhanget.

Som f.d. JO har han under lång tid märkt att sekretessreglerna skapar
svårigheter i samarbetet mellan hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens
organ, på ena sidan, och andra samhällsorgan, på den andra sidan. Liknande
svårigheter föreligger också i samarbetet mellan hälso- och sjukvården och
socialtjänsten. Anledningen till att hälso- och sjukvården och socialtjänsten
har större svårigheter att samarbeta med andra myndigheter är att 14 kap. 3 §
sekretesslagen (generalklausulen) inte är tillämplig på dessa områden.
Företrädare för dessa områden kan alltså inte lämna ut eljest sekretessbelagda
uppgifter till annan myndighet, även om de skulle finna det uppenbart att
intresset av att uppgiften lämnas borde ha företräde framför det intresse som
sekretessen skall skydda.

Remissinstanser som är negativa till lättnader i sekretessen

JK delar den av utredningen om barnens rätt redovisade uppfattningen att
den s.k. generalklausulen inte bör införas för vårdområdet. JK:s tro är att en
sådan förändring skulle göra stor skada genom den osäkerhet den skulle
skapa hos enskilda människor och att detta inte skulle uppvägas av den nytta
som regeln skulle föra med sig i enskilda fall.

Frågor om sekretess mellan myndigheter (motionerna 1986/87:K402,
K408, K414, K427 och K434) aktualiserar den motsättning som kan finnas
mellan skyddet för den enskildes personliga förhållanden och det allmännas
intresse av att för olika syften och ändamål få kännedom om enskildas
förhållanden. Den gränsdragning som med sekretesslagen gjorts mellan
dessa intressen kan inte vara något för alltid bestående. Tider och förhållanden
kan ändras så att exempelvis den enskildes intresse av skydd för
integriteten i vissa fall bör få stå tillbaka för samhällets behov av att få tillgång
till personuppgifter. Det kan måhända te sig stötande, som anförs i motionen
K408, att sekretesskyddet skall gälla till "förmån” för en läkemedelsmissbrukare
eller att en läkare, som påpekas i motionen K414, inte på eget initiativ
får lämna information till försäkringskassan vid prövning av om socialförsäkringsförmån
skall utgå. Det är emellertid knappast tillrådligt att - med
utgångspunkt från att intresseavvägningen i enskilda typsituationer kan te sig
tveksam - nu genomföra en allmän översyn av sekretesslagens regler om
sekretess mellan myndigheter. Åtminstone för närvarande synes det vara
lämpligare att behandla varje enskilt område för sig i den mån problem visar
sig i den praktiska tillämpningen.

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

JK påpekar dock att hans erfarenhet av tillämpningsfrågor rörande
bestämmelser om sekretessen på vårdområdet är över huvud taget ganska
ringa.

SÖ anser att det för skolans del inte föreligger ett så stort behov av uppgifter
från sjukvårdens och socialtjänstens sekretessområden att 14 kap. 3 §
sekretesslagen bör göras tillämplig på dessa områden eller att någon annan
åtgärd med liknande effekt bör införas. De möjligheter som sekretesslagen
ger i dag för att tillgodose skolans behov av information är enligt SO:s mening
tillräckliga.

Det har omvittnats att lärare i grundskolans första årskurs haft vissa
svårigheter att få uppgifter om barn från förskolan inför skolstarten. 1 många
fall har dessa svårigheter dock. just som motionärerna anfört, berott på att
tjänstemännen inte tolkat sekretesslagen på ett riktigt sätt. De problem om
överföring av uppgifter som kan finnas, bör dock, som angavs ovan, lösas på
samförståndets väg, i enlighet med lagens anda. Det har visat sig att detta i de
allra flesta fall är möjligt. Det skall heller inte glömmas att den lågstadielärare,
som övertar barnen från barnomsorgen, har möjlighet att själv ha direkt
kontakt med föräldrarna.

Inte heller SACO/SR vill tillstyrka motionerna. SACO/SR hänvisar till att de
tidigare har framfört uppfattningen att man i görligaste mån bör undvika att
ta enskilda situationer eller uppfattade missförhållanden till intäkt för
tillskapande av en särskild sekretessregel. Det är ofta mycket lätt att
argumentera för lättnader i sekretessen i ett enstaka fall, men genom ett
lapptäcke av svåröverskådliga undantag åstadkommes ett i sin helhet
uttunnat sekretesskydd som kanske inte alls avsetts.

För hälso- och sjukvårdens del är det också så att kritik rörande
sekretessen oftast går ut på att sekretesskyddet för den enskilde totalt sett är
för svagt.

Samarbetsgruppen KALV och Verdandi motsätter sig kraftigt en generalklausul
inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. I stället bör man
överväga skärpningar i lagstiftningen av sekretessen.

Höga krav på sekretess och respekt för människors integritet är alldeles
nödvändiga om samhällets socialtjänst och hälso- och sjukvård skall kunna
fungera, anförs det. Om de nuvarande reglerna luckras upp, bidrar det
säkerligen till att det i allt större omfattning uppstår privata vårdalternativ,
som människor med stora ekonomiska och andra resurser kan vända sig till
för att få hjälp under största diskretion. För dessa privata vårdalternativ är
givetvis en strikt sekretess helt självklar. För utslagna människor och
människor utan tillräckliga resurser finns enbart den samhällsdrivna vården
att vända sig till - en vård som allt oftare står för förtryck och där respekten
för den enskildes integritet är genombruten. En uppluckring av sekretessreglerna
blir då ännu ett steg på vägen mot att få en klasskiktad lagstiftning
präglad av rättsosäkerhet på vårdområdet. Den reviderade LVM är här
hittills det värsta exemplet på denna utveckling. Den kan komma att vålla
missbruksvården oerhörda skador i decennier framåt.

Det kan finnas situationer då det nuvarande systemet kan verka onödigt

1988/89: KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

stelbent. Sekretesslagen får emellertid inte ändras i en riktning som kan
försämra integritetsskyddet annat än när det föreligger synnerliga skäl. Varje
förändring av regelsystemet som kan få sådana verkningar måste ovillkorligen
föregås av ett omsorgsfullt utredningsarbete och under full insyn inte
minst av dem som representerar de närmast berörda.

Remissinstanser som utan att föreslå en generell lättnad i vårdsekretessen
förordar utredning

Kammarrätten i Stockholm ställer sig positiv till att en samlad utredning i
frågan kommer till stånd.

Problem med tillämpningen av sekretesslagen inom vårdområdet uppkommer
enligt kammarrättens erfarenhet framför allt i fall där det föreligger
missförhållanden, som gör förebyggande åtgärder från vårdmyndigheternas
sida påkallade men där legala förutsättningar inte föreligger för att agera
utan att den enskilde samtycker. Inom socialtjänsten gäller detta främst
beträffande verksamhet som syftar till att skydda barn och ungdom eller till
att motverka missbruk av beroendeframkallande medel. På hälso- och
sjukvårdens område ger sig svårigheter särskilt till känna vid olika fall av
missbruk. Som påtalats i flera av de remitterade motionerna medför
sekretesslagstiftningen i sådana situationer inte sällan olägenheter för
myndigheterna när de skall på ett effektivt sätt fullgöra sina uppgifter.

Enligt klara uttalanden (prop. 1979/80:2 s. 83) i förarbetena till sekretesslagen
skall begreppet "men" tolkas med utgångspunkt från den enskildes
egna värderingar och önskemål. Eftersom innebörden av menbegreppet i det
särskilda fallet inte skall läggas fast med utgångspunkt från en objektiv
nyttighetsprincip, går det inte att i sådana situationer lämna ut uppgifterna
utan vidare. En förutsättning för att de avsedda åtgärderna skall kunna
genomföras blir då att den enskilde lämnar sitt medgivande - uttryckligt eller
tyst - till nödvändiga kontakter med andra myndigheter inom vårdområdet.
Erfarenhetsmässigt är det många gånger svårt att i sådana fall få det
medgivande som behövs, då den enskilde ofta torde uppleva det som menligt
att uppgifter om honom lämnas ut även om utlämnandet sker i ett vällovligt
syfte. Angelägna åtgärder kan därmed försvåras eller t.o.m. förhindras. Det
skulle för sådana fall vara av värde om sekretessen mellan myndigheter
lättades, i första hand då mellan myndigheter inom vårdområdet. En tänkbar
lösning är att ta bort undantaget i 14 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen
beträffande tillämpningen av generalklausulen inom hälso- och sjukvården
samt socialtjänsten. En så genomgripande ändring av det aktuella sekretessskyddet
synes emellertid i alltför hög grad strida mot de värderingar som
ligger till grund för lagstiftning och etik på dessa områden. Det är inte ens
säkert att det skulle vara möjligt att finna en lagteknisk lösning som
begränsar undantaget från generalklausulen till sådana fall där detta
verkligen kan anses befogat. Som framgår av den remitterade promemorian
har utredningen om barnens rätt avvisat förslag från JO om att undantagsreglerna
i 14 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen för hälso- och sjukvård samt
socialtjänst skulle avskaffas i fråga om uppgifter rörande barn och ungdom
under 15 år.

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

En annan väg skulle vara att, i anslutning till 14 kap. 1 § sekretesslagen,
utvidga uppgiftsskyldigheten för berörda myndigheter. En sådan ordning
framstår emellertid som alltför trubbig och långtgående, eftersom vad som
eftersträvas i första hand är att skapa en möjlighet att utväxla information och
inte att införa en skyldighet att göra detta.

En tänkbar väg kan vara att i den aktuella vårdlagstiftningen införa
uttryckliga bestämmelser om en rätt för berörda vårdinstanser att - under
noggrannt angivna förutsättningar - utan den enskildes samtycke i förebyggande
syfte ingripa i form av kontakter med andra myndigheter och
instanser. Bestämmelser av denna art kan i så fall tas in i socialtjänstlagstiftningen
och läkemedelslagstiftningen. Därmed skulle öppnas en möjlighet för
myndigheterna att, med stöd av 1 kap. 5§ sekretesslagen, utan hinder av
sekretess vidta de åtgärder som är påkallade.

Ett fjärde alternativ kan vara att komplettera bestämmelserna i 14 kap. 2 §
sekresslagen med ytterligare, särskilda undantag från sekretessen, främst i
förhållandet mellan myndigheter. Ett exempel på detta utgör förslaget i
betänkandet (SOU 1987:11) Skydd för det väntade barnet om att undantag
från sekretess får göras till skydd för ett ofött barn. Detta förslag har i princip
tillstyrkts av kammarrätten. Skulle denna väg visa sig vara framkomlig
kommer regler till stånd som direkt - och varken mer eller mindre -motsvarar vad som åsyftas. En nackdel är dock att regleringen i sekretesslagen
skulle bli ännu mer svåröverskådlig än nu.

I vilket fall som helst rör det sig här om en grannlaga intresseavvägning
mellan på den ena sidan respekten för den enskildes integritet och på den
andra behovet av förebyggande åtgärder till skydd för den enskilde och i
många fall även för samhällsintressen. Kammarrätten är inte helt övertygad
om att skälen för en reform tar över. Trots att frågorna behandlats i flera
utskotts- och kommittébetänkanden, JO-beslut m.m. behöver i vart fall en
ytterligare, samlad utredning ske innan slutlig ställning tas.

Svenska kommunförbundet (styrelsen) anför att de nya rutiner som skapats
efter sekretesslagens tillkomst (samtycke och deltagande av den ärendet rör)
i kombination med de sekretessgenombrytande bestämmelser som exempelvis
71 § socialtjänstlagen utgör synes i vart fall för närvarande göra en
utvidgning av 14 kap. 3 § tillämpningsområdet onödig enligt styrelsens
mening.

Nuvarande sekretesslag fungerar i stort sett bra inom socialtjänstens
område. Lagen har en styrande attitydpåverkande effekt när det gäller att
omsätta socialtjänstlagens intentioner om frivillighet och integritet till
verklighet. Kommunernas erfarenheter är att det i allmänhet inte erbjuder
några större svårigheter att få samtycke från den ärendet rör till ett samråd
med annan myndighet. Samverkan med andra myndigheter har också i
många fall fått en ny utformning på det sättet att den enskilde själv deltar i de
diskussioner och överläggningar som behövs för att åstadkomma bra
lösningar på människors problem. Exempel på detta är arbetet i rehabiliteringsgrupper,
vårdplaneringsgrupper och samarbetet skola/förskola i samband
med skolstart.

Förbundet pekar dock på några angelägna områden för ändringar i

1988/89: KU 14

Bilaga 2

(till yttrandet)

sekretesslagen resp. utredningar på området, bl.a. angående tillämpningen
av sekretesslagen i kommundelsnämnd (se nedan s. 46 och 50 f.).

Stockholms stad anser att den nuvarande sekretesslagstiftningen på det hela
taget är bra. De flesta hinder för samarbete går att lösa med den enskildes
samtycke. Människans integritet är så viktig att samhället ibland får
acceptera vissa negativa effekter. Det är framför allt en metodfråga att
hantera sekretesslagens bestämmelser på så sätt att samarbete ändå kan ske.
Det finns dock vissa brister i nuvarande sekretesslagstiftning. Staden
tillstyrker vissa enskilda lagändringar (se nedan s. 40, 49 och 51).

TCO anför att mycket talar för att en viss översyn av sekretesslagstiftningen
behövs men detta får inte leda till att nuvarande restriktiva inriktning släpps.
I dagsläget finns helt andra informationsmöjligheter och risker än för bara ett
tiotal år tillbaka främst på grund av datateknikens utveckling. Det blir därvid
allt viktigare att skydda den enskildes integritet. Vidare anser TCO att en
sådan översyn måste samordnas med tillkomsten av den nya kommunallagen.
Sekretesslagstiftningen är svårtolkad och skapar ibland en osäkerhet
hos anställda som ska tillämpa lagen. Denna osäkerhet kan leda till en stel
och återhållsam handläggning vilket i sin tur leder till samarbetsproblem
mellan myndigheter och andra intressenter. TCO tror inte dessa problem
löses genom en uppluckring av lagstiftningen utan i stället borde syftet med
lagen lyftas fram och kunskaperna ökas hos såväl allmänheten som de som är
anställda inom verksamhetsområden som omfattas av lagen.

TCO:s inställning till den nuvarande sekretesslagen är positiv. Lagen har
enligt TCO:s uppfattning haft en styrande och attitydpåverkande effekt vid
bl.a. omsättandet av socialtjänstlagens intentioner om frivillighet och
samtycke från den enskilde klienten. Lagen har bl.a. blivit ett stöd för
socialarbetarna i arbetet med att den enskilde ska ta aktiv del i förändringsarbetet.
Myndigheter skall inte kunna byta uppgifter ”över huvudet" på
klienten. Samverkan med andra myndigheter har utvecklats i riktning mot att
den enskilde är med och deltar vid överläggningar. I annat fall sker
överläggningarna runt policyfrågor av allmän natur.

Socialtjänsten är på väg från att vara en repressiv och kontrollerande
myndighet till en myndighet som ger service och hjälp på den enskildes
villkor. I detta arbete har sekretesslagen varit till stor hjälp. Socialtjänsten
har dock kvar frågor som kan leda till intressekonflikter och oklarheter bl.a.
hur man skall skydda barn som far illa och ungdomar som ägnar sig åt
självdestruktiva beteenden som kriminalitet och missbruk. I dessa fall finns
bestämmelser som möjliggör åtgärder mot den enskildes vilja.

Andra frågor som får ökad aktualitet är, hur man skall hantera sekretessfrågorna
i den nya kommundelsnämndsorganisationen där flera förvaltningar
som tidigare betraktats som enskilda myndighetsområden nu slås samman
på den politiska beslutsnivån. Vidare har påtalats att det skulle vara en fördel
om både skolan och förskolan omfattades av den så kallade generalklausulen
i 14 kap. 3 § sekretesslagen. Vissa överväganden beträffande läkemedelsregistrering
torde kunna göras liksom inom vissa delar då det gäller sekretessen
och brottslagstiftningen.

1988/89: KU 14

Bilaga 2

(till yttrandet)

4 Riksdagen 1988189. 4 sami. Nr 14

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att den nuvarande sekretesslagstiftningen
fungerar i stort sett väl men att behov av vissa korrigeringar i enlighet med
vad nedan anges kan finnas. Tillräckliga skäl att redan nu införa en
modifierad form av generalklausul också på social- och sjukvårdens område
föreligger inte, enligt länsstyrelsens mening.

Länsstyrelsens erfarenhet är att myndigheterna arbetar effektivt, metodiskt
och lagenligt för att få den enskildes samtycke vid de tillfällen när flera
myndigheter måste samverka i enskilda ärenden för att vården och behandlingen
skall bli effektiv. Länsstyrelsen förutsätter att socialtjänsten vidareutvecklar
metoderna för att i större utsträckning erhålla den enskildes
samtycke. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang också framhålla vikten av
att myndigheten informerar den enskilde om när sekretessbelagda uppgifter
lämnats till annan myndighet.

Göteborgs stad, Apoteksbolaget AB, Synskadades Riksförbund (SRF) och
Föreningen barnens rätt i samhället (BRIS) förordar en utredning om vissa
frågor som tas upp i de aktuella motionerna (se nedan).

Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) finnér det mycket
angeläget att alla krav om att den psykiatriska vården utan den enskildes
samtycke skall lämna ut uppgifter eller journaler till sociala myndigheter,
företagshälsovård etc. tillbakavisas.

Motionerna

Översyn av sekretesslagen för att underlätta polisens arbete i
brottsutredningar. Motion 1986/87:K402(m)

Riksåklagaren och rikspolisstyrelsen förordaren översyn (se ovan s. 28 resp.
s. 32). Även socialstyrelsen anser att frågeställningen bör klargöras.

Kammarrätten i Stockholm anför att domstolen inte har någon egentlig
erfarenhet av huruvida gällande bestämmelser i sekretesslagen försvårar
polisens arbete i brottsutredningar. Det förefaller dock naturligt att det från
tid till annan uppkommer konflikter mellan på den ena sidan polisens intresse
av att utreda brott samt på den andra sidan hälso- och sjukvårdens samt
socialtjänstens intresse av att deras verksamhet inte försvåras genom att de
tvingas lämna ut uppgifter till polisen om sina klienter mot dessas vilja. Om
en översyn av sekretesslagen kommer till stånd i enlighet med vad domstolen
angivit förefaller det naturligt att även det här aktuella, mycket känsliga
avvägningsproblemet granskas på nytt.

Enligt Svenska läkaresällskapet har de skärpningar som skett i sekretesslagstiftningen
lett till att sjukvårdspersonal ansett sig tvingad till extrem
restriktivitet i sina kontakter med polismyndigheterna. Konflikt mellan
sjukvårdspersonal och polismyndighet uppkommer dessutom ofta på
jourtid, då juridisk rådgivning ej står att få. Sällskapet tillstyrker en översyn
av gällande bestämmelser.

Stockholms stad anser att de regler som gäller vid misstanke om brott
(våldsbrott, frihetsberövande brott och sexualbrott) mot den som inte fyllt 18
år, skall gälla oavsett brottsoffrets ålder.

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd anför att problemen som berörs i
denna motion närmast synes bero på en felaktig tolkning av gällande
lagstiftning. Om dessa bestämmelser lett till missuppfattningar bör de ges en
klarare utformning.

Landstingsförbundet (styrelsen) finner för sin del att informationen till
polisen inte utgör något stort problem. Förbundet anser dock att ämnet bör
tas upp vid en samlad översyn av hälso- och sjukvårdssekretessen.

TCO, Göteborgs stadskansli och länsstyrelsen i Malmöhus län anser att de av
motionären påtalade svårigheterna torde böra avhjälpas med ytterligare
utbildningsinsatser snarare än lagändringar.

Samarbetsgruppen KALV, Verdandi och Riksförbundet för social och
mental hälsa (RSMH) motsätter sig lättnader i sekretessen på området.

Sekretess vid överförskrivning och missbruk av läkemedel. Motion 1986/
87:K408(m)

I motionen begärs bl.a. lättnader i sekretessen mellan apotek och läkare.

Apoteksbolaget framhåller att apoteken bör ges möjlighet men ej skyldighet
att kontakta receptutfärdare för att uppmärksamma denne på t.ex. att
patienten anlitar flera läkare i samma ärende. På apoteken ser personalen
utan att kunna ingripa hur vissa personers hälsa försämras samtidigt som
deras förbrukning av beroendeframkallande läkemedel fortgår. Det vore en
fördel för såväl samhället som för missbrukare och läkemedelsberoende
personer om apoteket kunde hjälpa till att bryta den onda cirkel personen i
fråga hamnat i. Samtidigt måste värnas om den personliga integriteten och
människors förtroende för apoteken.

Motionären föreslår vidare att apoteken utrustas med ett datasystem, där
uttag av beroendeframkallande läkemedel lagras i syfte att kunna följa
namngivna personers läkemedelsinköp. Det bör enligt bolagets uppfattning
inte åläggas apoteken att föra patientregister, vare sig dataförda eller
manuella. För det första bör apoteken inte åläggas en polisiär roll. Det skulle
allvarligt skada förtroendet mellan patient och apotek. För de andra vore det
omöjligt att inom överskådlig framtid få ett sådant system funktionellt. Det
är väl känt att människor anlitar olika apotek. Det finns anledning att anta att
läkemedelsberoende personer inte skiljer sig från den övriga befolkningen i
detta avseende. Om förslaget genomfördes skulle det kräva en rikstäckande
databas med lagring av ohanterligt stora datamängder.

Ytterligare ett förslag från motionären innebär att varje person som får
recept på beroendeframkallande medel hänvisas till ett särskilt apotek.

Enligt Apoteksbolagets åsikt bör personer med recept på beroendeframkallande
läkemdel ej hänvisas till ett särskilt apotek.

Eftersom man aldrig från början kan förutse vilka personer som blir
beroende eller missbrukare, måste detta då omfatta samtliga personer, som
någon gång får ett sådant läkemedel. Detta är möjligt i metadonprogrammet,
som omfattar relativt få patienter och där det ingår i överenskommelsen med
patienten. Att däremot binda varje person som har recept på beroendefram -

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

kallande läkemedel, till särskilda apotek, skulle bli en omfattande administrativ
apparat och innebära höga kostnader. Allmänheten skulle troligen
uppfatta åtgärden som obekväm och en allvarlig inskränkning i den
personliga friheten.

Socialstyrelsen anser att det är angeläget att sekretesslagen inte utgör hinder
för att komma till rätta med missbruk av beroendeframkallande medel. Det
är angeläget att de problem motionären tar upp och som också diskuterats
inom socialstyrelsen får en lämplig lösning. Styrelsen har vid flera tillfällen
fått förfrågningar från vårdansvariga läkare hur man skall förfara med
patienter som samtidigt fått förskrivning av beroendeframkallande medel av
flera olika läkare. I varje enskilt fall har förskrivningen varit måttlig men
sammantaget har patienten kunnat få ut betydande mängder.

Det sistnämnda problemet har ibland kunnat lösas genom att läkaren
lyckas tala patienten till rätta, i andra fall genom information till berörda
läkare som varit verksamma inom samma verksamhetsområde enligt sekretesslagen.
I åter andra fall har det varit mycket svårt att få rätsida på
överförskrivningen.

Socialstyrelsen har utarbetat ett förslag om förbättrad tillsyn över förskrivningar.
I avvaktan på den pågående tillsynsutredningen m.m. har förslaget
dock inte tillställts regeringen.

Svenska läkaresällskapet uppger att sedan länsläkarorganisationen uphörde
1981 torde inte någon lokalt och riktad individuell receptgranskning förekomma
i Sverige. Socialstyrelsen har rekommenderat, att det i landstingen
inrättas s.k. samrådsgrupper. För att uppgifter skall kunna lämnas till eller
från gruppen måste enligt JO:s mening även i detta fall patientens medgivande
inhämtas (se vidare ”Arbete mot läkemedelsmissbruk i storstadsregion.
JO-beslut försvårar patientinriktade åtgärder", Bergman och medarbetare,
Läkartidningen 1988. vol. 85, s. 1175-1178).

Svenska läkaresällskapet finner dessa förhållanden orimliga och föreslår,
att skaderekvisitet vid missbruksfrågeställningar ändras från subjektivt men,
som nu gäller, till objektivt men och att landstingens samrådsgrupper
erbjuds möjligheter motsvarande dem inom den gamla länsläkarorganisationen.

Ej individbaserade terminalsystem inom apoteken utgör ett värdefullt
instrument att följa det lokala förskrivningsmönstret preparatvis uttryckt i
dygnsdoser uppdelat på kön och ålder. Vidare kan effekten av informationsinsatser
m.m. studeras. Däremot kan sällskapet inte acceptera datoriserade
personregister, som gör "det möjligt att spåra med vilka intervaller recept tas
ut och konsumeras". Sådana skulle vara liktydiga med administrativa
övervakningsregister med alla risker för felanvändning detta innebär.

Sveriges Läkarförbund tillstyrker ett informationsutbyte mellan hälso- och
sjukvården, apoteksväsendet och andra samhällsorgan som direkt och nära
deltar i vården till förhindrande av överförskrivningar. Det långtgående
registreringsförfarande som föreslås i motion K408 kan förbundet inte
acceptera. Lättnader i sekretessen som möjliggör ett förfarande liknande det
som fanns före länsläkarorganisationens avskaffande kan däremot godtas.

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

Sveriges Farmacevtförbund anför i fråga om motion K408 att motionärens
förslag torde leda till att apoteken avgör vad som är en rimlig förskrivning,
något som förbundet inte anser vara riktigt. Förslaget leder inte heller till att
problemet i sig penetreras. Utan att ge stöd och hjälp till den enskilde medför
det ett stort ingrepp i den personliga integriteten. En förändring i sekretesslagen
i enlighet med motionärens förslag vore därför olycklig.

Kammarrätten i Stockholm anför att de problem angående överförskrivning
av psykofarmaka och missbruk av sådana läkemedel som tas upp i motionen
är väl omvittnade. Härmed sammanhängande juridiska frågor har ingående
behandlats i JO:s ämbetsberättelse (JO 1986-87 s. 159 ff.). Kammarrätten
ansluter sig i allt väsentligt till JO:s bedömningar. Som framgår av dennes
redogörelse uppstod problemen framför allt i och med att länsläkarinstitutionen
avskaffades samtidigt som sekretesslagen med dess strängare sekretessregler
trädde i kraft. Tidigare hade sekretessfrågorna kunnat lösas genom att
apotek och läkare hade en uppgiftsskyldighet i förhållande till länsläkaren
som fick underlag för att motverka missbruk bl.a. genom s.k. spärrlistor vid
apoteken. JO har avslutningsvis bl.a. rekommenderat att socialstyrelsens
tillsynsfunktioner förstärks.

Enligt kammarrättens mening kan de problem som motionen behandlar
inte lösas enbart genom någon ändring i sekretesslagen. Bl.a. gäller att det
kan vara svårt att tillräckligt väl definiera i vilka fall missbruk av sådant slag
föreligger att sekretessen skall brytas. Lika med JO anser domstolen att
socialstyrelsens tillsynsfunktion bör förstärkas.

Det kan erinras om att den privata hälso- och sjukvården inte är
underkastad sekretesslagens bestämmelser utan reglerna om tystnadsplikt i
tillsynslagen. Eventuella ändringar måste därför genomföras även i sistnämnda
lag.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd framhåller att motionen belyser de
hinder som sekretesskyddet ibland utgör för att få till stånd lämpliga åtgärder
mot missbruk av beroendeframkallande läkemedel. Det kan ifrågasättas, om
nuvarande sekretessregler innebär en lämplig avvägning mellan den enskildes
krav på integritet och samhällets intresse av att begränsa åtminstone det
grava missbruket.

Ansvarsnämnden kan här nämna att nämnden i åtskilliga fall sett sig
nödsakad att återkalla läkares förskrivningsrätt beträffande narkotiska
preparat på grund av alltför frikostig förskrivning av sådana läkemedel.
Eftersom ryktet sprider sig snabbt i de kretsar som det här gäller, har
mottagningar ofta utvecklat sig till att nästan uteslutande besökas av
missbrukare.

De sekretessproblem som är förknippade med svårare läkemedelsmissbruk
bör enligt nämndens mening snarast utredas.

Landstingsförbundet (styrelsen) konstaterar att frågan har behandlats i JO:s
ämbetsberättelse 1986-87, där en utförlig genomgång gjorts av problemen
kring rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare och där det
visats att samhällets möjligheter till effektiva inskridanden utan den enskildes
samtycke är mycket begränsade. Ämnet har även diskuterats vid

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

konferenser i socialstyrelsens och Landstingsförbundets regi under våren
1988, varvid på olika sätt vitsordats den maktlöshet som råder till följd av
hinder i sekretesslagen. I ett remissyttrande till socialstyrelsen den 27 juni
1988 har Landstingsförbundet vidare funnit att ett klart lagstöd är nödvändigt
för att vissa i remisshandlingen av socialstyrelsen föreslagna s.k. kontaktläkare
med tillsynsfunktioner på detta område skulle kunna få lämna ut
patientuppgifter till behandlande läkare och apotek. Även denna fråga bör
utredas vidare och därvid enligt styrelsens mening ges förtur med sikte på en
snabb lösning.

Även TCO och Göteborgs stadskansli förordar en utredning i saken.

Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar att problemen som beskrivs i
motionen är svårlösta. Länsstyrelsen hyser dock tveksamhet till om en
ändring i sekretesslagen löser problemen.

Samarbetsgruppen KALV, Verdandi och Riksförbundet för social och
mental hälsa (RSMH) avstyrker motionen men förordar registrering av
förskrivning av vanebildande medel.

Begreppet ”men”. Motion 1986/87:K414(s, m, fp och c)

I motionen begärs en ändring av begreppet "men” i sekretesslagen.
Motionärerna hänvisar till bristande möjlighet för läkare att informera
försäkringskassan och informationsbehovet vid överförskrivning av psykofarmaka.

Kammarrätten i Stockholm anför att begreppet men är av fundamental
betydelse för sekretesslagens systematik, eftersom denna bygger på bl.a.
principen att fråga om utlämnande skall prövas med hänsyn till risken för
skada eller men, på sätt närmare anges i de olika lagrummen. En ändring av
men-begreppet förutsätter därför en genomgripande översyn av sekretesslagen.
Kammarrätten finner inte en sådan översyn påkallad.

Med anledning av vad som i motionen anförs om uppgiftslämnande från
läkare till försäkringskassa kan framhållas att myndigheter inom den
offentliga hälso- och sjukvården enligt 20 kap. 9 § lagen (1982:361) om
allmän försäkring och andra motsvarande bestämmelser inom socialförsäkringsområdet
är skyldiga att på yrkande av försäkringskassa lämna denna
uppgift rörande namngiven person om förhållande som är av betydelse för
tillämpningen av denna lagstiftning. Någon skyldighet att lämna ut sådana
uppgifter till försäkringskassorna finns däremot inte föreskriven på den
privata sidan, vare sig i tillsynslagen eller i annan författning.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd påpekar att begreppet "men" i 7 kap.
1 § sekretesslagen i hög grad tolkas olika inom hälso- och sjukvården. Vissa
läkare grundar sitt beslut om utlämnande av journalhandlingar på en
objektiv medicinsk bedömning, medan andra för säkerhets skull i regel
inhämtar patientens samtycke. Begreppet "införstått samtycke” ges också
olika tolkningar. Även om JO behandlat hithörande frågor vid olika tillfällen
förefaller det finnas behov av klargöranden. Det bör lämpligen ske inom
ramen för en översyn av hälso- och sjukvårdssekretessen.

1988/89: KU 14

Bilaga 2

(till yttrandet)

Apoteksbolaget delar motionärernas uppfattning att begreppet men bör
utredas. Läkare önskar ibland av apotek få uppgift om huruvida ett av
läkaren förskrivet läkemedel expedierats. En sådan uppgift kan inte lämnas
ut utan patientens medgivande enligt nuvarande regler. Detsamma gäller
utlämnande av uppgift om att patienten ordinerats läkemedel av andra
läkare. Det finns enligt bolagets uppfattning anledning att anta att den
nuvarande tolkningen av begreppet men snarare hindrar än främjar ett
adekvat omhändertagande av patienten.

Sveriges Farmacevtförbund tillstyrker motionen och framhåller att problemet
med överförskrivning/konsumtion av psykofarmaka till patienter är väl
känt. Med nuvarande sekretessbestämmelser känner sig apoteksfarmacevten
maktlös - man har ingen att vända sig till med problemet. Så länge
länsläkarorganisationen fanns kunde man däremot diskutera frågan med
länsläkaren. Missbruksgrupper eller sam rådsgrupper är därför numera ett
bra alternativ. För att dessa grupper skall få en rimlig möjlighet att arbeta bör
man dock, såsom socialutskottet föreslår i sin promemoria, införa någon
form av generalklausul som ger apoteksfarmacevterna möjlighet att i vissa
särskilt angelägna fall göra en intresseavvägning och därigenom kunna
agera.

Svenska läkaresällskapet förordar en lagändring för att möjliggöra information
om läkemedelsmissbruk, se ovan beträffande motion K408, s. 26 f.
Sällskapet motsätter sig motionärernas förslag att en läkare bör ha rätt att
utan medgivande av patienten lämna uppgifter till försäkringskassan. Om
försäkringskassan för sin bedömning när det gäller socialförsäkringsförmåner
måste ha tillgång till medicinskt underlag och patienten inte medger
detta, måste detta problem kunna lösas på annat sätt (separat utredning via
förtroendeläkaren; nekande av utbetalning med hänvisning till bristande
beslutsunderlag etc.) än genom brytande av det förtroende som finns mellan
läkare och patient.

Landstingsförbundet upplyser att det kan anföras talrika exempel från
förbundets rådgivningsverksamhet på att vad som utgör men för den enskilde
om vissa personliga uppgifter röjs, både övertolkas och underskattas i den
dagliga verksamheten. Även från rättspraxis finns viss vägledning beträffande
vad som i denna del innebär tolkningsproblem. Inte minst bör det om
möjligt skapas större klarhet om räckvidden av det underförstådda samtycke
till att personliga uppgifter åtminstone i viss utsträckning lämnas ut, som får
anses följa redan av den omständigheten att en patient frivilligt vänt sig till en
sjukvårdsinrättning för att få vård och hjälp. Frågan bör ses över inom ramen
för ett samlat grepp på problemen i hälso- och sjukvårdssekretessen. Därvid
kan bl.a. behöva upppmärksammas om den skada som kan uppkomma vid
röjande av sekretesskyddade uppgifter i hälso- och sjukvården alltid skall
behöva knytas till begreppet ”men”.

Socialstyrelsen tillstyrker motionen.

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

Sekretess vid samarbete mellan socialtjänsten och fritidsförvaltning samt
hälso- och sjukvård m.m. Motion 1986/87:K427 (s)

I motionen fästs bl.a. uppmärksamheten på att uppgifter hos fritids- och
ungdomsledare inom fritidsnämndens verksamhetsområde inte är underkastade
sekretess samt att detta problem förvärras i takt med att kommundelsnämnder
inrättas utan att sekretessfrågorna är lösta.

Landstingsförbundet (styrelsen) framhåller att det på detta område inte sällan
uppkommer svårigheter när det gäller dels utbytet av uppgifter mellan nära
samverkande enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst (äldrevård,
missbrukarvård m.m.), dels t.ex. överlämnande av journalmaterial från
mödra- och barnhälsovården, som är en landstingskommunal verksamhet,
till skolhälsovården, som har primärkommunalt huvudmannaskap. Problemen
gäller i allt väsentligt vad som i dessa sammanhang kan anses utgöra men
såväl för den enskilde vårdtagaren som för hans anhöriga, i den mån det finns
uppgifter om dessa i förekommande personakter eller journaler, och därmed
i vilka situationer det krävs uttryckligt medgivande från den berörde eller
hans vårdnadshavare för att uppgifter skall kunna lämnas ut. Det är
angeläget att man försöker klarlägga också dessa frågor bättre än hittills.

Svenska kommunförbundet (styrelsen) uppger att fritidsnämndens personal
normalt har en mycket god kontakt med och stor kunskap om sitt områdes
ungdomar. Personalen får därför ofta en stor fond av integritetskänsliga
uppgifter. Enligt förbundets uppfattning borde det därför vara naturligt att
även denna verksamhet omfattades av sekretesslagen. I vissa kommuner
finns dessutom grupper bestående av personal från socialtjänst, skola, polis
och fritidsförvaltning där man önskar arbeta med att tillsammans finna
lösningar på enskilda ärenden. Att få ungdomars och föräldrars samtycke till
detta är inte så svårt, men det känns olustigt att en av samarbetsparterna inte
omfattas av sekretesslagen. Om en ändring av sekretesslagen genomförs
måste personalgrupperna åläggas anmälnings- och upplysningsskyldighet
jämlikt 71 § socialtjänstlagen eftersom socialtjänstens utredningar om
ungdomar ofta behöver kompletteras med uppgifter från fritidspersonalen.

Sekretesslagens system med olika sekretesstyrka för lärare och elevvårdspersonal
liksom det förhållandet att skolhälsovården är att betrakta som
särskild verksamhetsgren skapar tillämpningssvårigheter och irritation inom
skolans värld. En utredning som sökte åstadkomma ett nytt enklare system
välkomnas av förbundet.

Socialstyrelsen, Samarbetsgruppen KALV och Verdandi delar motionärens
uppfattning att frågorna bör utredas.

Även TCO är positiv till en översyn i vissa delar.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd pekar på avvägningsproblemen mellan
intresset av samarbete resp. integritet. Det är enligt nämndens mening
viktigt att hithörande frågor penetreras noga innan lagstiftningsåtgärder
vidtas.

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

Göteborgs stadskansli och länsstyrelsen i Malmöhus län anser att svårigheterna
bör lösas genom ett samarbete mellan myndigheterna i samförstånd med
berörda enskilda.

Sekretess vid samarbete mellan skola och förskola. Motion 1987/88:K434 (m,

fp och c)

I motionen begärs ändring i sekretesslagen för att undanröja hinder i
informationsutbytet mellan förskola och grundskola.

SÖ ser inte något behov av lagändring eller regelöversyn på området, se
tidigare redovisning s. 36.

Enligt Svenska kommunförbundet (styrelsens) uppfattning krävs inte någon
lagändring för att åstadkomma vettiga informationsförhållanden, utan
kunskaper och nya rutiner kan åstadkomma detta.

Utbildning om sekretesslagens innehåll för socialtjänstens och skolans
personal gör att irritation inte behöver uppstå mellan personalgrupperna
genom att ”harmlösa uppgifter” förtigs. Beträffande övriga uppgifter, dvs.
merparten av de uppgifter som lämnas över till skolan, samtycker föräldrarna
normalt till detta. I de kommuner där man utarbetat rutiner som innebär att
föräldrarna själva deltar i informationslämnandet är resultaten mycket
positiva.

Sekretess i vissa ärenden om rättshjälp. Motion 1986/87:K428 (c)

Psykiatriska nämnden (PN) upplyser att den 1 juli 1988 inträdde den
ändringen i rättshjälpslagen att överklagande av utskrivningsnämndernas
beslut i rättshjälpsärenden görs hos PN i stället för besvärsnämnden för
rättshjälpen hos domstolsverket (DV). Härigenom har en väsentlig del av de
problem som PN tidigare berört undanröjts. Problemen kvarstår dock i viss
mån när DV är part i ett rättshjälpsärende som överklagas till PN eller i fall
där PN begär yttrande från DV. Eftersom sekretessen gentemot patienten
enligt 7 kap. 3 och 6 §§ SekrL inte kan upprätthållas hos DV, har PN kommit
överens med DV att handling som innehåller sekretessbelagd uppgift som
inte bör komma till patientens kännedom inte kommuniceras med verket.
Om innehållet i handlingen har betydelse för bedömningen i rättshjälpsärendet,
informeras DV i stället på lämpligt sätt, t.ex. genom utdrag ur
handlingen eller genom en sammanställning av de för rättshjälpsärendet
relevanta uppgifterna.

Överenskommelsen måste ses som en nödlösning, vilken kommer att
medföra en hel del hanteringsvårigheter för både PN och DV. PN delar
därför motionärens uppfattning att sekretessen enligt 7 kap. 3 och 6 §§ SekrL
bör gälla också hos DV. Det borde vara möjligt att genomföra en sådan
ordning utan att avvakta ytterligare utredning av frågan.

Socialstyrelsen ansluter sig till PN:s bedömning.

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd finner det motiverat att dessa frågor
tas upp vid en översyn av sekretesslagstiftningen.

Sveriges Läkarförbund ställer sig bakom principen att i de få fall sekretess
gäller gentemot den berörde så skall sekretessen följa med handlingen
oberoende av hos vilken myndighet den råkar finnas. Önskemål i samma
riktning som i motionen ledde ju till att försäkringskassorna fick en
sekretessreglering gentemot den berörde. Det finns därför anledning att
principiellt låta sekretessen överföras i dessa fall.

Svenska läkaresällskapet kan bestyrka, att det finns konkreta exempel, där
nuvarande lydelse medfört stora problem i enskilda ärenden och vill även av
principiella skäl uttrycka sitt stöd för motionen.

Även Göteborgs stadskansli tillstyrker att frågan utreds.

Sekretess angående barn i förhållande till frånskild förälder. Motion 1987/
88:K429(fp)

I motionen föreslås att sekretesslagens regler om sekretess i hälso- och
sjukvården skall ses över i syfte att underlätta för förälder, som endast har
umgängesrätt med sitt barn, att få upplysningar om detta.

Kammarrätten i Stockholm redovisar att i fall, som åsyftas med motionen, får
uppgifter lämnas ut om vårdnadshavaren medger det. Även om ett sådant
medgivande inte föreligger torde uppgifter, som ej av särskild anledning är
speciellt integritetskänsliga, kunna efter en menprövning lämnas till en
förälder som ej är vårdnadshavare.

Kammarrätten har inte någon erfarenhet av om den nuvarande ordningen
medför några olägenheter i praktiken för den förälder som endast har
umgängesrätt. Skulle sådana ha gett sig till känna, synes frågan böra ägnas
uppmärksamhet vid en översyn av sekretessbestämmelserna på området.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd vill för sin del tillstyrka att denna
fråga regleras närmare. Det kan inte vara tillfredsställande att vårdnadshavaren
skall kunna förvägra den som endast har umgängesrätt en sådan viktig
kontakt som att få reda på hur barnet mår, när det är så sjukt, att det behöver
sjukhusvård.

Det kan, enligt Landstingsförbundet, starkt ifrågasättas om den ställning
som barnets legala ställföreträdare som föräldrabalken tillerkänner vårdnadshavaren
också skall medföra en rätt för denne att annat än undantagsvis
vägra samtycke till att uppgifter om det gemensamma sjuka barnets tillstånd
lämnas ut till den förälder som endast har umgängesrätt. Det synes angeläget
att också denna fråga ses över. En annan sak är att uppgifter i barnets journal
om den ena föräldern inte utan vidare kan lämnas ut till den andra, men i den
delen fins det inte skäl att aktualisera någon ändring i det skydd som
sekretesslagen redan nu erbjuder.

1988/89: KU 14

Bilaga 2

(till yttrandet)

Även länsstyrelsen i Stockholms län (sociala enheten), Stockholms stad samt
Sveriges Psykologförbund delar motionärens uppfattning.

Socialstyrelsen framhåller att menrekvisitet i 7 kap. 1 § sekretesslagen inte
innebär att en uppgift över huvud taget inte får lämnas ut. En normal
tolkning av menbegreppet torde i flertalet fall leda till att den som har
umgängesrätt men inte är vårdnadshavare får ut de önskade uppgifterna.
Ibland kan det också med hänsyn till ändamålet med vården vara nödvändigt
att lämna ut uppgifter av detta slag. Detta kan då ske med stöd av 1 kap. 5 §
sekretesslagen. I det fallet behöver inte en subjektiv invändning mot
utlämnandet beaktas. Uppstår det sådana situationer att en vårdnadshavare
av illvilja eller annat inte objektivt grundat skäl motsätter sig ett utlämnande,
kan det finnas skäl för personalen att försöka jämka motsättningarna - detta
kan i vissa fall också vara nödvändigt för att få ett gott resultat av barnets
behandling. Inom socialstyrelsen pågår ett arbete med att se över styrelsens
allmänna råd till sekretesslagen. Frågor av nu angivet slag kan behandlas i de
nya allmänna råden.

Socialstyrelsen finner att ett generellt tillstyrkande av motionärens intentioner
kan leda väl långt. I första hand bör prövas att lösa frågan enligt det nu
anförda.

Göteborgs stadskansli anför att det bör uppmärksammas att vårdnadstvister
kan förekomma även efter domstolens fastställande av vårdnad och umgängesrätt.
Det kan på goda grunder antas, att sjukvårdens uppgifter kan komma
att användas med syfte att bevisa motpartens olämplighet i skilda avseenden.
Hälso- och sjukvården måste hållas utanför detta, vilken kan ske med
gällande regler. Gällande föreskrifter ger utrymme för bedömningar från fall
till fall. Det torde vara svårt att tänka sig ett annat system.

Motionens frågeställning gäller inte blott sjukvårdens område utan jämväl
andra kommunala vårdområden, främst socialtjänsten och elevvården. Inte
heller på dessa områden finns anledning till lagändringar.

Föreningen BRIS framför snarlika synpunkter.

Enligt länsstyrelsens i Malmöhus län mening löses dessa problem inte genom
ändring av sekretesslagen. Sjukvårdande myndighet har i dessa situationer
möjlighet att med stöd av 71 § socialtjänstlagen göra anmälan till socialnämnd.
Socialnämnden kan därefter vidtaga de åtgärder som är nödvändiga
med tanke på barnets behov.

Sekretess vid lyärttransplantation. Motion 1987/88:K414 (m)

Mot bakgrund av publiciteten kring en hjärttransplantation hemställer
motionärerna att sekretessreglerna skall utformas så att integriteten inte
träds för när i samband med sådan transplantation.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, Samarbetsgruppen KALV och Verdandi delar
motionärernas synpunkter.

Kammarrätten i Stockholm anser att de olägenheter som har påtalats i
motionen inte beror på brister i sekretesslagen. Uppgifter om åtgärder i

1988/89-.KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

samband med hjärttransplantation omfattas sålunda av reglerna i 7 kap. 1 §
sekretesslagen om enskilda patienters hälsotillstånd och andra personliga
förhållanden. Vidare gäller enligt 16 kap. 1 § 3 p. sekretesslagen undantag
från meddelarfriheten enligt tryckfrihetsförordningen i fråga om sådana
uppgifter som är aktuella här. Sekretesskyddet gäller också till förmån för
avliden och dennes närstående (jfr Corell m.fl., Sekretesslagen, 2 uppl., s.
59).

Även socialstyrelsen och hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd konstaterar
att de intressen som i detta sammanhang bör skyddas redan åtnjuter skydd
enligt sekretesslagen.

Inte heller Landstingsförbundet, Göteborgs stadskansli, eller Svenska läkaresällskapet
finner skäl till någon lagändring på denna punkt.

Övrigt

Sekretess i kommundelsnämnder (jfr. motion K427 (s) s. 46 f.)

Kammarrätten i Stockholm anför att en uppdelning av den kommunala
verksamheten i kommundelsnämnder medför att förtroendemän och tjänstemän
kommer att få tillgång till och hantera sekretessbelagda uppgifter som
inhämtas från olika verksamhetsområden och för olika syften. Inte sällan rör
det sig om uppgifter med olika sekretessnivå och uppgifter som inte omfattas
av generalklausulen i sekretesslagen, t.ex. sådana som inhämtats inom
socialtjänsten. Det ligger i sakens natur att detta är ägnat att medföra
svårigheter i tillämpningen. Bl.a. kan erinras om att enligt 1 kap. 3 §
sekretesslagen sekretess råder inte endast mellan myndigheter utan även
mellan särskilda verksamhetsgrenar inom samma myndighet. Enligt vad
kammarrätten erfarit har tillämpningen av denna reglering också vållat
problem i kommundelsnämnderna. Det framstår därför som angeläget att
härmed sammanhängande frågor utreds.

Socialstyrelsen pekar på olika praktiska problem som följt på inrättandet av
kommundelsnämnder. Varje kommundelsnämnd blir ett eget sekretessområde
vilket kan försvåra samarbete mellan olika sådana nämnder inom
samma kommun. En person kan bli verksam inom flera sekretessområden.
Problem kan uppstå när ärenden från olika sekretessområden handläggs vid
samma sammanträde hos en kommundelsnämnd och därvid handläggare
deltar från andra områden än det i ärendet aktuella området. Ett av syftena
med kommundelsnämnder är att vidga samverkan mellan olika förvaltningsdelar,
något som inte är förenligt med sekretesslagens regler om verksamhetsområden.
Vid utformningen av bestämmelserna för dessa nämnder har
inte tillräckligt beaktats sekretessfrågorna. Det är av synnerlig vikt att här se
över sekretessregleringen.

Svenska kommunförbundet (styrelsen) konstaterar att ett flertal kommuner
numera har tillskapat kommundelsnämnder. Sekretesslagens bestämmelser
om sekretess mellan olika verksamhetsgrenar medför problem för både
förtroendevalda och tjänstemän. I en kommundelsnämnd ställs sekretess -

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

skyddet på sin spets genom att material från olika verksamhetsområden
behandlas i samma organ. Styrelsen ser det som synnerligen angeläget att
regering och riksdag klargör hur sekretesslagen skall tillämpas i kommundelsnämnder.

Göteborgs stadskansli anför att sekretessproblematiken i fråga om kommundelsnämnder
är svårbedömd varför kansliet med intresse ser fram mot
resultatet av en översyn.

Förre JO Tor Sverrie anser att de sekretessproblem som uppkommer vid
bildandet av kommundelsnämnder kräver en särskild utredning.

Utredningsförslag nt.m.

Förslaget i Översyn av LVU (Ds S 1987:3) om utvidgad anmälningsplikt i
fråga om barn och ungdom stöds uttryckligen av Föreningen BRIS, Svenska
kommunförbundet, Stockholms stad, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen
i Stockholms län och Göteborgs stad. De fem sist nämnda instanserna
och Svenska läkaresällskapet stöder också uttryckligen förslag om lättnader
i sekretessen till skydd för det väntade barnet (SOU 1987:11).

Barns integritetsskydd gentemot föräldrarna (vårdnadshavare) tas från
skilda synpunkter upp av Göteborgs stad, Föreningen BRIS, Sveriges
psykologförbund och Tor Sverne.

Sekretess rörande ärftliga sjukdomar m.m.

Svenska Läkaresällskapet pekar på att den molekylärbiologiska forskningen
för närvarande utvecklas mycket starkt och det kommer inom en snar framtid
vara möjligt att från ett enskilt blodprov få alla uppgifter om den enskilda
individens DNA och därmed hans arvsanlag. Tekniska möjligheter finns
redan att utföra screening av anlagsbärare för flera svåra, icke behandlingsbara
sjukdomar. Det är ytterst viktigt, att undersökningsresultat från
DNA-baserad och annan genetisk diagnos enbart kommer till användning
inom sjukvården för den enskilde patienten och hans familjs väl. En
integritetsfråga är hur man skyddar den enskilde individen mot att dessa
uppgifter exempelvis når arbetsgivare och försäkringsbolag, vilka kan ha
intresse av dessa uppgifter. Det är således ytterst väsentligt att uppgifter
inom den klinisk-genetiska verksamheten skyddas mot insyn. Klinisk genetik
är inte heller ett verksamhetsområde, där det kan finnas något behov av ett
friare uppgiftslämnande mellan olika myndigheter.

Ett ytterligare klarläggande behövs dock beträffande sekretesskraven vid
vissa ärftliga sjukdomar, där uppgifter om en enskild individ kan vara av stor
betydelse för släktingarna. Vid exempelvis Huntingtons Chorea (danssjuka),
där insjuknandet kan ske sent, kan ett barn till en förälder med ökad risk att
drabbas av sjukdomen, vilja veta resultatet av DNA-analysen från föräldern
för att därmed få reda på sin egen risk att drabbas av denna svåra sjukdom
och därmed också risken för hennes egna barn. Oftast utgör inte nuvarande
sekretessbestämmelser något problem, då det föreligger en öppenhet mellan
olika familjemedlemmar. Situationen är dock tänkbar och bör belysas.

Sällskapet framhåller också att det är väsentligt att sekretesslagen

1988/89: KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

formuleras så, att det blir möjligt att överföra information om HIV-smitta
hos modem till barnhälsovård och barnsjukvård, så att barnet som då
riskerar att vara smittat kan följas upp på ett adekvat sätt. Det är även av stor
vikt, att förlossningspersonalen är informerad om en blivande mamma är
HIV-positiv.

Sveriges Tandläkarförbund understryker vikten av att sådana ändringar i
sekretesslagstiftningen införs så att information om att HIV-infektion
föreligger hos en patient lämnas till dennes tandläkare.

Synskadades Riksförbund (SRF) upplyser att den starka sjukvårdssekretessen
medför problem för förbundet att nå kontakt med synskadade.

1988/89:KU14

Bilaga 2

(till yttrandet)

1988 1 6234