Sedlar och mynt (förs. 1987/88:24)

Betänkande 1988/89:FiU5

Finansutskottets betänkande
1988/89:FiU5

Sedlar och mynt 19g8/g9

(förs. 1987/88:24) FiU5

Sammanfattning

I betänkandet biträder utskottet riksbanksfullmäktiges förslag om att
10 000-kronorssedeln efter utgången av år 1991 inte längre skall vara giltig
som betalningsmedel.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också fyra fristående motioner
om sedlar och mynt. I motionerna, som samtliga avstyrks, förordas att
riksbanken skall ges i uppdrag att trycka en 20-kronorssedel, en 5 000-kronorssedel och en ny 10 000-kronorssedel samt att 25-öresmyntet skall
återinföras.

Förslaget

I detta betänkande behandlar utskottet ett av fullmäktige i riksbanken
framlagt förslag (förs. 1987/88:24) angående 10 000-kronorssedeln. Enligt
fullmäktiges mening bör 10 000-kronorssedeln upphöra att vara lagligt
betalningsmedel den 31 december 1991. Det huvudsakliga skälet till förslaget
är sedelns brister ur säkerhetssynpunkt.

Till fullmäktiges framställning har fogats ett förslag till lag om äldre sedlar
på tiotusen kronor. Lagförslaget har följande lydelse.

Förslag till
Lag om äldre sedlar på tiotusen kronor
Härigenom föreskrivs följande.

Av Sveriges riksbank utgivna sedlar om tiotusen kronor enligt kungörelsen
(1958:582) om utgivande av nya riksbankssedlar å tio tusen kronor skall
upphöra att vara lagligt betalningsmedel den 31 december 1991.

Om inlösen av sedlar som upphört att vara lagligt betalningsmedel finns
bestämmelser i lagen (1988:0000) om Sveriges riksbank.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Motionerna

I betänkandet behandlar utskottet också följande fyra motioner från
allmänna motionstiden 1988.

1987/88:Fi701 av Wiggo Komstedt (m), vari yrkas att riksdagen beslutar om 1

införande av en ny sedel i valören 5 000 (femtusen) kr.

1 Riksdagen 1988189. 5 sami. Nr 5

1987/88:Fi704 av dåvarande andre vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp),
vari yrkas att riksdagen beslutar uppdra åt riksbanksfullmäktige att utforma
och trycka en ny 10 000-kronorssedel.

1987/88:Fi705 av dåvarande andre vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp),
vari yrkas att riksdagen beslutar uppdra åt riksbanksfullmäktige att införa en
20-kronorssedel.

1987/88:Fi710 av Kjell Johansson (fp), vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om ett
återinförande av tjugofemöringen och ett slopande av tioöringen.

Utskottet har berett riksbanksfullmäktige tillfälle att yttra sig över de fyra
motionerna. Dessutom har statens pris- och kartellnämnd (SPK) beretts
tillfälle att yttra sig över motion Fi710 om återinförande av 25-öresmyntet.
Fullmäktiges och SPK:s yttranden har fogats till detta betänkande som bilaga
1 resp. bilaga 2.

Utskottet

Riksbanksfullmäktige föreslår att 10 000-kronorssedeln skall upphöra att
vara lagligt betalningsmedel vid utgången av år 1991.

Sedlar av denna valör har inte tryckts på 30 år. Frågan om ett nytryck
fördes visserligen på tal år 1985, men fullmäktige beslöt då att inte göra någon
ytterligare beställning av sedeln. Enligt fullmäktige borde utgivningen i
stället upphöra när inneliggande lager tagit slut. Alla utelöpande 10 000-kronorssedlar skulle även fortsättningsvis vara giltiga som betalningsmedel,
men cirkulationen skulle successivt komma att avta genom de beslutade
åtgärderna.

När fullmäktige nu förordar att 10 000-kronorssedeln skall upphöra att
vara lagligt betalningsmedel sammanhänger detta med att man under våren
1988 uppmärksammat att förfalskade sedlar av denna valör varit i omlopp.
Förfalskningarna har varit välgjorda och svåra att upptäcka på grund av de
säkerhetsbrister som sedeln är behäftad med. Inlösningstiden föreslås bli
begränsad till tre år, men fullmäktige har för avsikt att tillämpa en generös
praxis i fråga om inlösen även efter år 1991.

I motion Fi704 föreslår dåvarande andre vice talmannen Karl Erik
Eriksson (fp) att riksdagen skall uppdra åt riksbanksfullmäktige att utforma
och trycka en ny 10 000-kronorssedel. Enligt motionären används denna
sedelvalör i huvudsak för affärer mellan företag och banker samt mellan
banker och riksbank. Det är som han ser det orimligt att det inte finns en
tillgång på sedlar som något så när täcker behovet hos bankerna.

I motion Fi701 föreslår Wiggo Komstedt (m) att man skall införa en ny
sedel i valören 5 000 kr. I dag är steget alltför stort mellan 1 000- och
10 000-kronorsvalörerna. En ny sedelvalör är också motiverad av de senaste
årens allt snabbare penningvärdesförsämring.

Utskottet får för egen del anföra följande. 10 000-kronorssedeln tillkom
främst för att underlätta för affärsbankerna att utföra vissa större inbördes
betalningar. För bankernas del finns det emellertid inte längre några sådana
önskemål eftersom man numera använder sig av annan teknik vid transaktio -

1988/89:FiU5

ner av detta slag. Inte heller allmänheten bedöms ha några praktiska behov
av sedlar i denna valör.

Riksbankslagen ger med sin nuvarande lydelse inte utrymme för riksbanken
att ge ut sedlar på 5 000 kr. och fullmäktige finner i sitt yttrande till
utskottet inte anledning att föreslå någon ändring i detta avseende. Av en till
yttrandet fogad sammanställning framgår det att varken i övriga nordiska
länder, EG-länderna, Schweiz eller USA finns sedelvalörer motsvarande
5 000 kr. eller högre. En högsta svensk sedelvalör om 1 000 kr. ligger snarare
över än under genomsnittet för dessa länder. Fullmäktiges betänkligheter
mot högre sedelvalörer hänger också samman med att vissa kriminella affärer
underlättas om dessa valörer finns tillgängliga.

I takt med att nya betalningsformer utvecklats har alltså 10 000-kronorssedeln
kommit att spela en alltmer underordnad roll. Numera finns det, som
utskottet ser det, knappast några behov som talar för att denna sedelvalör
behålls. Tvärtom framstår det som angeläget att 10 000-kronorssedeln
snabbt avvecklas med hänsyn till förfalskningsrisken. I likhet med riksbanksfullmäktige
anser utskottet således att 10 000-kronorssedeln bör upphöra att
vara betalningsmedel vid utgången av år 1991. Utskottet avstyrker därmed
motion Fi704 i vilken föreslås att en ny sedel i denna valör skall tryckas upp.

Med hänsyn till fullmäktiges betänkligheter mot högre sedelvalörer är
utskottet inte heller berett att biträda det i annan motion framförda förslaget
om en 5 000-kronorssedel. Utskottet avstyrker således även motion Fi701.

I motion Fi705 föreslår dåvarande andre vice talmannen Karl Erik Eriksson
(fp) att riksdagen skall uppdra åt riksbanksfullmäktige att införa en
20-kronorssedel.

I sitt yttrande över motionen anför fullmäktige att man under första
halvåret 1989 avser att ta ställning till frågan om att införa ett 10-kronorsmynt. I det sammanhanget ämnar fullmäktige också pröva om ett
sådant mynt skall kompletteras med en eventuell 20-kronorssedel. Eftersom
det av motionären framförda förslaget redan övervägs inom riksbanken
erfordras inte något särskilt initiativ från riksdagens sida. Med hänsyn härtill
avstyrker utskottet motion Fi705.

I motion Fi710 föreslår Kjell Johansson (fp) att 25-öresmyntet återinförs och
att detta får ersätta 10-öresmyntet som enligt hans mening bör avskaffas.
Bristen på 10-öringar har stundom varit svår och uppenbarligen bidrar
myntets ringa värde till att allmänheten inte behandlar det med tillbörlig
respekt, påpekar motionären.

Riksbanksfullmäktige bekräftar att det föreligger problem med att återcirkulera
10-öresmyntet. Myntbrist uppstår därför lätt i denna valör, vilket
enligt fullmäktiges mening talar för att 10-öresmyntet avskaffas. Fullmäktige
är dock inte beredda att tillstyrka att 25-öresmyntet återinförs, eftersom
detta togs ur bruk för blott några år sedan och kostnaderna för att ersätta
10-öringen med en 25-öring skulle bli mycket betydande. Dessutom skulle
öresavrundningen försvåras vid ett sådant myntbyte. Om 10-öresmyntet
avskaffas bör i stället 50-öresmyntet övervägas som lägsta myntvalör, anser

1988/89 :FiU5

1* Riksdagen 1988189. 5 sami. Nr 5

fullmäktige. En sådan reform bör emellertid, enligt fullmäktige, utredas och
värderas ingående.

Även statens pris- och konkurrensverk - tidigare statens pris- och
kartellnämnd (SPK) - pekar i sitt yttrande på det relativt komplicerade
avrundningssystem som skulle behöva tillämpas om 25-öringen utgjorde
lägsta myntenhet. Enligt SPK:s mening skulle ett återinförande av 25-öringen sannolikt vara förenat också med andra problem än avrundningstekniska.
Även SPK tar upp möjligheten att använda 50-öringen som lägsta
myntenhet. En sådan myntreform är dock enligt SPK:s mening inte lämplig
eftersom avrundningarna skulle komma att ske i för stora steg. En alltför
snabb anpassning till penningvärdesförsämringen kan förstärka eventuella
förväntningar om en fortsatt inflation, framhåller SPK vidare.

Utskottet vill erinra om att den senaste myntreformen genomfördes år
1985, då 5-öringen och 25-öringen upphörde att vara lagliga betalningsmedel.
I reformens kölvatten uppstod en periodvis besvärande brist på
10-öresmynt, som dock numera har hävts till följd av att nytillverkningen
ökats och återcirkulationen stimulerats genom kampanjer för myntrullar.
Även om det finns skäl som talar för att 10-öringen bör dras in, har enligt
utskottets mening alltför kort tid förflutit sedan föregående myntreform.
Eftersom både riksbanksfullmäktige och SPK anser 25-öresmyntet vara
mindre lämpligt som lägsta myntvalör är det snarare motiverat att låta
övergångsperioden inför nästa anpassning av myntserien bli förhållandevis
lång inte minst med hänsyn till att den annars kan bidra till att driva på
inflationen. Under alla omständigheter bör, såsom riksbanksfullmäktige
påpekar, en ny myntreform utredas och värderas ingående. Utskottet är för
närvarande inte berett att föreslå en sådan översyn. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion Fi710.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande 10 OOO-kronorssedeln

att riksdagen med avslag på motion 1987/88:Fi704 antar i förslag
1987/88:24 framlagt förslag till lag om äldre sedlar på tiotusen kronor,

2. beträffande 5 OOO-kronorssedel

att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi701,

3. beträffande 20-kronorssedel

att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi705,

4. beträffande återinförande av 25-öresmyntet
att riksdagen avslår motion 1987/88:Fi710.

Stockholm den 17 november 1988
På finansutskottets vägnar

Anna-Greta Leijon

1988/89:FiU5

Närvarande: Anna-Greta Leijon (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren
(s), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c), Rune Rydén (m), Iris
Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne Kjörnsberg (s), Filip Fridolfsson
(m), Ivar Franzén (c), Hans Petersson (vpk), Carl Frick (mp), Marianne
Carlström (s), Sonia Karlsson (s), Ingela Mårtensson (fp) och Inger René
(m).

1988/89:FiU5

Yttrande över motionerna 1987/88:Fi701, Fi704, Fi705 och
Fi710

Sveriges riksbank (1988-04-07, Dnr 88-032-008)

Sedan finansutskottet berett fullmäktige i riksbanken tillfälle att avge
yttrande över följande motioner:

1987/88:Fi701 av Wiggo Komstedt (m) om införande av 5 000-kronorssedel,

1987/88:Fi704 av andre vice talman Karl Erik Eriksson (fp) om en ny
10 000-kronorssedel,

1987/88:Fi705 av andre vice talman Karl Erik Eriksson (fp) om en ny
20-kronorssedel,

1987/88:Fi710 av Kjell Johansson (fp) om återinförande av 25-öresmyntet,
m.m.,

får fullmäktige anföra följande.

I motionerna nummer 701 och 704 hemställes ”att riksdagen beslutar om
införande av en ny sedel i valören 5 000 (femtusen) kronor” resp. ”att
riksdagen beslutar uppdraga åt riksbanksfullmäktige att utforma och trycka
en ny 10 000-kronorssedel”.

Nu gällande riksbankslag medger att ”riksbanken får, om fullmäktige
finner det lämpligt, ge ut sedlar på... tiotusen kronor” (8 § andra stycket).
Sedlar på femtusen kronor får ej utges. Läget blir oförändrat enligt det
förslag till riksbankslag som nu är under riksdagens behandling (prop.
1986/87:143 förslaget till riksbankslag 6 § första stycket).

Möjligheterna att ge ut sedlar på 10 000 kronor infördes genom lagen
(1938:308) om ändring i riksbankslagen väsentligen för att underlätta för
affärsbankerna att utföra vissa större betalningar sig emellan. För bankernas
del finns inte längre några sådana önskemål. Större inbetalningar dem
emellan utföres nu med andra tekniker. Inte heller allmänheten bedömes ha
några praktiska beaktansvärda behov av sedlar i denna valör. Fullmäktige
har därför beslutat att inte låta ta fram en ny 10 000-kronorssedel utan avser
att låta denna valör försvinna allt eftersom dessa sedlar tas ur cirkulation.
Fullmäktige finner ej heller skäl föreslå någon ändring i förslaget till
riksbankslag syftande till att ge fullmäktige möjlighet att ge ut en sedel på
5 000 kronor. Fullmäktige vill i detta sammanhang framhålla att en högsta
sedelvalör om 1 000 kronor snarare ligger över än under genomsnittet vid en
jämförelse med övriga nordiska länder, länderna inom EG, Schweiz och
USA (se underbilaga). Tveksamheten till högre sedelvalörer hänger också
samman med att rent kriminella affärer underlättas om dessa valörer finns
tillgängliga.

I motionen nr 705 hemställes ”att riksdagen beslutar uppdraga åt
riksbanksfullmäktige att införa en 20-kronorssedel”.

Nuvarande riksbankslag medger ej utgivande av en 20-kronorssedel men
enligt förslaget till ny sådan lag kommer möjlighet härtill att finnas. I
samband med att fullmäktige beslutat att ta fram olika förslag till ett
10-kronorsmynt har fullmäktige också beslutat låta utreda frågan om att
införa en 20-kronorssedel. Frågan, som i hög grad sammanhänger med

1988/89:FiU5

Bilaga 1

myntseriens utformning, kommer sålunda under beredning i riksbanken och
kommer att avgöras samtidigt som fullmäktige slutligt tar ställning till frågan
om ett 10-kronorsmynt, vilket beräknas ske under första halvåret 1989.

I motionen nr 710 argumenteras för att ett 25-öresmynt införes och att
10-öresmyntet avskaffas. Motionären hemställer att riksdagen ger regeringen
tillkänna denna uppfattning.

I lagen (1970:1028) om rikets mynt stadgas att ”mynt skall finnas i följande
namnvärden, nämligen fem kronor, en krona, 50 öre och 10 öre”.

Produktionskostnaden för 10-öresmyntet är i dag omkring 20 öre. Som
motionären påpekar är det ett problem att allmänheten hanterar detta mynt
vårdslöst vilket leder till att myntet inte återcirkuleras som andra mynt.
Myntbrist uppstår därför lätt i denna valör och måste ersättas genom
betydande nytillverkning. Det sagda talar för att 10-öresmyntet bör avskaffas.
Fullmäktige är emellertid ej beredda att i enlighet med motionärens
förslag tillstyrka att ett 25-öresmynt återinföres. Detta mynt avskaffades så
sent som genom lagen (1984:331) om ändring i lagen om rikets mynt.
Kostnaden för att dra in och förstöra 10-öresmynten för att i stället producera
en stock 25-öresmynt skulle också bli mycket betydande. För allmänheten
torde öresavrundningen vidare bli svårare med ett lägsta mynt av 25 öre. Det
sagda leder till att om 10-öresmyntet avskaffas 50-öresmyntet i stället bör
övervägas bli lägsta myntvalör. En sådan reform bör emellertid utredas och
värderas ingående.

Sammanfattningsvis vill fullmäktige framhålla att åtskilligt talar för att
10-öresmyntet avskaffas men att frågan om vad som bör ersätta detta som
lägsta myntvalör behöver ytterligare övervägas.

Med åberopande av det anförda får fullmäktige hemställa
att motionen 1987/88:Fi701 ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
att motionen 1987/88:Fi704 ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
att motionen 1987/88:Fi705 ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
samt

att motionen 1987/88:Fi710 ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm som ovan
På Fullmäktiges vägnar:

Erik Åsbrink

Hanna Ericson

1988/89 :FiU5

Bilaga 1

1988/89:FiU5
Bilaga 1
Underbilaga 1

De två högsta valörerna av cirkulerande sedlar i följande länders valutor

Belgien	Francs	1 000	Motvärde SEK 170	Francs	5 000	Motvärde SEK 850
Danmark	Kroner	500	SEK	465	Kroner	1 000	SEK	930
Eire	Pounds	20	SEK	190	Pounds	50	SEK	475
Finland	Markka	500	SEK	735	Markka	1 000	SEK	1 470
Frankrike	Francs	200	SEK	210	Francs	500	SEK	525
Grekland	Drachmai	1 000	SEK	45	Drachmai	5 000	SEK	225
Italien	Lire	50 000	SEK	240	Lire	100 000	SEK	480
Luxemburg	Francs	100	SEK	17	Francs	1 000	SEK	170
Nederländerna	Gulden	250	SEK	791	Gulden	1 000	SEK	3 164
Norge	Kroner	500	SEK	470	Kroner	1 000	SEK	940
Portugal	Escudos	1 000	SEK	44	Escudos	5 000	SEK	220
Schweiz	Francs	500	SEK	2 143	Francs	1 000	SEK	4 286
Spanien	Pesetas	5 000	SEK	265	Pesetas	10 000	SEK	530
Storbritannien	Pounds	20	SEK	214	Pounds	50	SEK	535
USA	Dollars	50	SEK	300	Dollars	100	SEK	600
Västtyskland	D.Mark	500	SEK	1 775	D.Mark	1 000	SEK	3 550

Kurs per 1988-03-07

Utdrag ur

FULLMÄKTIGES PROTOKOLL
1988-04-07

1988/89:FiU5

Bilaga I

Underbilaga 2

Närvarande: Ordföranden Erik Åsbrink

vice ordföranden Olle Göransson

Bengt Dennis
Jan Bergqvist
Karl Boo
Johan Gernandt
Bertil Jonasson

§ 5. Remiss av motionerna 1987/88:Fi701,704,705 och 710

Genom remiss den 2 mars 1988 hade riksdagens finansutskott berett
fullmäktige i riksbanken tillfälle att avge yttrande över motionerna
1987/88:Fi701 om införande av 5 000-kronorssedel,

1987/88:Fi704 om en ny 10 000-kronorssedel,

1987/88: Fi705 om en ny 20-kronorssedel samt
1987/88:Fi710 om återinförande av 25-öresmyntet, m.m.

Fullmäktige beslöt avge yttrande av den lydelse som framgår av registraturet.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

Ur protokollet:

Ulla Wettermark

Yttrande över motion 1987/88:Fi710

Statens pris- och kartellnämnd (1988-04-15, Dnr SPK 53/88)

Genom remiss den 2 mars 1988 har statens pris- och kartellnämnd (SPK)
beretts tillfälle att yttra sig över motion 1987/88:Fi710 av Kjell Johansson (fp)
om återinförande av 25-öresmyntet m.m. Nämnden får med anledning härav
anföra följande.

Det svenska myntsystemet grundar sig på de myntenheter som infördes år
1873. Enligt gällande myntlag är myntenheten 1 krona indelad i 100 ören.
Den praktiska möjligheten att betala i ettöressteg föreligger dock ej längre.
Vid myntreformen 1972 slopades ettöringen och tvåöringen samtidigt som
den gamla femöringen och den gamla femkronan ersattes med en mindre
femöring respektive femkrona. Den gamla femkronan liksom den gällande
tvåkronan skulle fortsatt vara lagliga betalningsmedel men inte nytillverkas.

För att prissättningen i detaljhandeln skulle kunna ske i ettöressteg även
efter 1972 års myntreform beslutades i en särskild lag om avrundningsregler
(SFS 1970:1029, ändrad SFS 1984:332) som skulle gälla från och med den 1
juli 1972. Reglerna innebar att inköpsbelopp som slutade på ett eller två öre
skulle ändras nedåt till närmaste tiotal, belopp som slutade på tre eller fyra
öre skulle ändras uppåt till närmaste femtal, belopp som slutade på sex eller
sju skulle ändras nedåt till närmaste femtal medan slutligen belopp som
slutade på åtta eller nio skulle ändras uppåt till närmaste tiotal. Avrundningen
skulle sålunda tillämpas på slutsumman vid ett inköp och avsågs inte
påverka de enskilda varuposternas pris.

Kungl. Maj:t uppdrog åt SPK att svara för informationen till allmänheten
rörande 1972 års myntreform. SPK fick också regeringens uppdrag att genom
prisövervakning följa prisutvecklingen för de i samband med småmyntens
slopande aktuella varuslagen. SPK genomförde även en särskild undersökning
rörande livsmedel och bensin för att klarlägga om myntreformen på kort
sikt hade påverkat prisutvecklingen på ifrågavarande områden. Undersökningen
gav inte fog för förmodanden om att den allmänna prisnivån skulle ha
påverkats av myntreformen. Däremot konstaterades att andelen styckepriser
som slutade på noll eller fem öre hade ökat märkbart för standardförpackade
livsmedel.

År 1984 beslöt riksdagen att såväl fem- som tjugofemöresmyntet skulle
utgå. Beslutet trädde i kraft den 1 januari 1985 och mynten upphörde att vara
lagliga betalningsmedel den 1 juli 1985. De tidigare gällande reglerna för
avrundning ändrades samtidigt så att örestal från ett till och med fyra skulle
ändras nedåt till närmaste tiotal medan örestalen fem till och med nio skulle
ändras uppåt till närmaste tiotal.

I propositionen (prop. 1983/84:130) om myntreformen erinrade föredraganden
om att SPK hade uppdraget att övervaka prisutvecklingen i samhället
och därvid även de prisrörelser som skulle kunna uppkomma till följd av
myntreformen. Sedan riksdagen antagit 1984 års myntreform gav regeringen
SPK i uppdrag att vidta erforderliga informationsåtgärder, som även skulle

1988/89:FiU5

Bilaga 2

avse de av myntreformen föranledda ändrade reglerna för avrundning av
vissa öresbelopp.

I den nu föreliggande motionen 1987/88:Fi710 föreslås att tjugofemöringen
återinföres och att tioöringen slopas. Motiven för slopandet av tioöringen
anges i motionen vara att myntet skapar ”betydande olägenheter” - att tidvis
brist på tioöringar har uppstått och att dess ringa värde gör att myntet inte
behandlas med tillbörlig respekt. Dessutom påpekas att tillverkningskostnaderna
för tioöringen är väsentligt större än myntets värde.

De återkommande myntreformerna kan ytterst sägas ha framtvingats av
den fortgående inflationen. Det finns därvidlag olika sätt att anpassa
penningvärdet till de högre nominella pris- och lönenivåerna. Ett framgångssätt
är att göra som till exempel i Frankrike för ett antal år sedan där man
ersatte gamla francs med nya och där de nya motsvarade ett hundra gånger
högre värde än de gamla - 1 000 gamla francs blev 10 nya osv.

I Sverige har vi valt att justera myntserien. Först slopades ett- och
tvåöringen, sedan fem- och tjugofemöringen. I praktiken har även tvåkronan
försvunnit ur cirkulation även om den fortfarande är ett legalt betalningsmedel.
I dag är följande mynt legalt gångbara: tioöringen, femtioöringen,
enkronan, tvåkronan samt femkronan.

En konsekvens av motionärens förslag att slopa tioöringen och återinföra
tjugofemöringen blir att rådande avrundningsregler får ändras så att
inköpsbelopp som slutar på ett till tolv öre ändras nedåt till jämnt krontal,
från tretton till tjugofyra öre ändras till tjugofem osv. - dvs. ett relativt
komplicerat avrundningssystem. I dag har mindre än tre år förflutit sedan
tjugofemöringen upphörde att vara ett legalt betalningsmedel. Enligt SPKs
mening skulle ett återinförande av tjugofemöringen sannolikt även vara
förenat med andra problem än de avrundningstekniska. Från automathandelns
synpunkt är motionärens förslag dock sannolikt neutralt. Endast
undantagsvis torde det förekomma automater i dag som tar mindre mynt än
femtioöringar.

Om tioöringen slopas och tjugofemöresmyntet inte samtidigt införs skulle
femtioöringen bli den lägsta myntenheten. Avrundningsreglerna skulle då få
konsekvensändras så att avrundningarna skedde till jämna femtio öre
alternativt jämnt krontal. Ett sådant avrundningssystem skulle visserligen
vara något enklare att tillämpa än tjugofemöresavrundning men vore enligt
SPKs mening inte lämpligt då avrundningarna skulle komma att ske i för
stora steg. Detta kan i sin tur skapa olägenheter inom handeln förutom att det
av den enskilda konsumenten skulle kunna upplevas som eftergivenhet och
anpassning till en fortgående inflation. En alltför snabb anpassning till
penningvärdeförsämringen kan förstärka eventuella förväntningar om en
fortsatt inflation.

Om tioöringen av mynttekniska eller andra skäl bör tas bort ur myntsystemet
vill SPK i sammanhanget peka nå möjligheten att samtidigt ett nytt mynt
skapas med valören tjugo öre. Med mynten tjugo och femtio öre kan rådande
avrundningsregler bibehållas, även om betalningar av belopp som slutar på
10, 30, 70 respektive 90 öre blir förhållandevis komplicerade. En alternativ
möjlighet kan vara att bibehålla tioöresmyntet samtidigt som ett nytt
tjugoöresmynt införs. Vissa av de problem som förknippas med tioöringen

1988/89:FiU5

Bilaga 2

skulle kunna sammanhänga med det stora intervallet mellan tioöringen och
femtioöringen snarare än med tioöringens värde. Detta intervall kan leda till
en ansamling av tioöringar hos konsumenten, som när den upplevs som
besvärande, tas ur cirkulation varefter en brist på detta växelmynt uppstår.
Myntserien 10,20,50 förekommer i andra länder och är både principiellt och
praktiskt förenlig med nuvarande avrundningsregler. Avslutningsvis önskar
SPK framhålla att en eventuell förändring av myntserien borde föregås av en
samlad utvärdering där bl.a. riskerna för myntförväxling beaktas.

I handläggningen av detta ärende har deltagit - förutom undertecknad
generaldirektör - avdelningscheferna Lindörn och Göranson, byråcheferna
Lindén och Ljusberg samt avdelningsdirektören Engman, föredragande.

Jörgen Holgersson

Hans Engman

1988/89:FiU5

Bilaga 2

gotab Stockholm 1988 16136 12