Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1

Betänkande 1870:Säru1

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Kiksd. Kansli den 13 April 1870, kl. 10 f. m.

Särskilda Utskottets Betänkande, i anledning af Herr
F. Ad:son Palanders motion om reorganisation af rikets
sjöförsvar, m. m.

Uti en hos Riksdagens Andra Kammare väckt motion (N:o 4) har
Herr F. Ad:son Palonder föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del antaga
och uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t framställa följande grunder__
att iakttagas med afseende på organisationen af rikets sjöförsvar, nemligen:

”l:o. Hufvuduppgiften för Sveriges sjökrigsmakt i händelse al krig är
att utgöra ett kraftigt kust- och skärgårdsförsvar. För denna uppgift bör
alltså sjöförsvarets så väl personal som materiel beredas”.

”2:o. Talrikare sjökrigspersonal bör icke vara ständigt uppsatt än
som med tillgängliga medel kan hållas fullständigt öfvad och tjenstduglig.
Den personal, som kan beräknas i krigstid derutöfver komma att erfordras,
bör, enligt derför från tul till tid fastställd plan, sta att erhålla utui en
bland landets sjöfartsidkande befolkning organiserad reserv.”

”3:o. Stations- och varfstjensten samt redovisningsväsendet bör i sammanhang
med reducerandet af den fasta sjökrigspersonalen förenklas, hvaivid
väl” organiserade in- och utländska privata etablissementer af motsvarande
omfattning, i tillämpliga delar, böra tjena såsom förebild.’

”4:o. Yid tillämpningen på officerspersonalen af den i andra punkten
uppställda regel bör iakttagas:

att de officerare, som till ett antal af omkring 90, i stället för å kongl.
flottans och Kongl. skärgårdsartilleriets normalstater tillsammans upptagna
172, torde komma att finnas, organiseras på en korps;

Bih. m Riksd. Prot. 1870. 8 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 1

2

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

att dessa marinens officerare ickef böra^anses tillhöra någon viss sjövapnets
station, utan att de må ega att, då deras tjenst icke påkallats, vistas
å hvilken uppgifven ort inom riket de behaga”.

”Vid tillämpningen på underofficerspersonalen af den i andra punkten
uppställda regel bör iakttagas:

att de underofficerare, som till ett antal af tillsammans omkring 130, i
stället för å Kongl. flottans och Kongl. skärgårdsartilleriets normalstater tillsammans
upptagna 227, lära komma att finnas, i öfverensstämmelse med
hvad för officerarne ansetts lämpligt, böra organiseras på en korps;

att dessa marinens underofficerare må ega att, då deras tjenst icke är
påkallad, vistas å hvilken uppgifven ort inom riket de behaga”.

”6:o. Kanonierkorpsen bör, såsom icke motsvarande det med densamma
afsedda ändamålet, och icke heller de med dess upprätthållande förenade kostnader,
indragas.”

”7:o. Båtsmanshållet, som numera icke motsvarar det dermed afsedda
ändamålet, bör så fort sådant med afseende på det allmännas fördel låter
sig göra, upphöra att utgöra en del af sjöförsvarets personal. I öfverensstämmelse
härmed må, i mån af nuvarande båtsmäns inträffade afgång, jemväl
de nummer vid båtsmanshållet, rörande hvilka icke sådant af sistlidna
års Riksdag beslutats, sättas på vakans tills vidare, eller intill dess det blifvit
slutligen afgjordt, om några, och i så fall hvilka rusthåll och rotar vid
båtsmanshållet för fyllandet af arméens behof af stamtrupp böra afses, samt
derjemte vilkoren blifvit definitivt afgjorda, dels för ett sådant eventuelt användande
af vissa nummer af båtsmanshållet, dels för öfriga dess nummers
sättande på ständig vakans.”

”8:o. För att bereda sjöförsvaret nödig ersättning för hvad detsamma
med dessa 5,676 båtsmän och 200 kanonierer så småningom förlorar af
stamtrupp ombord, bör, i den mån tillgångar dertill genom ofvan förutsatta
indragningar kunna beredas, och under iakttagande af den i andra punkten
uppställda regel, utaf de mest lämpliga af landets kustbefolkning, efter nödig
pröfning, antagas tillsammans högst 1,400 man”; i sammanhang med h vilket
förslag motionären framställt vissa bestämmelser och vilkor, som i afseende
på detta manskap borde iakttagas, såsom: antagningstid första gången 10
år; förlängd antagningstid för hvarje gång högst 5 år; indelning på grund
af tjenstduglighet i klasser eller grader, i likhet med förhållandet vid matroskorpsen;
skyldighet å karlens sida att, när hans tjenst påkallas, vara till
statens förfogande; fast, årlig lön till det belopp, att lämpliga sökande till
lediga platser inom denna personal alltid vore att påräkna; innehållning
af en del af den årliga lönen och detta belopps förräntning genom
Amiralitets-krigsmanskassans försorg för karlens räkning; hvarjemte karlen
under tjenstgöring borde åtnjuta portion, bröd och inqvartering

Särskilda Utskottats Betänkande N:o 1. 3

in natura samt daglig aflöning och beklädnadsersättning i likhet med hvad
för karl af motsvarande klass af matroskorpsen bestås.

”9:o. För att bereda sjöförsvaret behöflig ersättning för hvad det genom
indragning af en del officerare och underofficerare samt af samtliga
båtsmän och kanonierer förlorar med afseende på polis- och bevakningstjenst
samt handräckning vid stationerna, må, i den mån tillgångar dertill genom
förutsatta indragningar blifva tillgängliga, reservationsanslaget till flottans underhåll
ökas med så stort belopp, som efter utförandet af de i tredje punkten
omnämnda förenklingar möjligen ännu kan erfordras i och för tillhandahållandet
af nödig polis- och handräckningspersonal vid sjöförsvarets stationer
och varf.”

”10:o. De medel, hvilka genom förutsatta indragningar och vakanser
blifva tillgängliga, mä tillsvidare i och för reorganisationens genomförande
disponeras, men derutöfver icke nagra särskilda anslag paräknas.

Då Utskottet går att öfver dessa förslag afgifva betänkande, måste den
anmärkning förutskickas, att ehuru Utskottet vid de säiskilda ämnenas behandling
i allmänhet följt den i motionen angifna ordning, Utskottet likväl
ansett det vara af större vigt, att de frågor, som med hvarandra °ega närmaste
samband, blifva i ett sammanhang behandlade, och torde så mycket
mindre någon olägenhet deraf uppstå, som Utskottet vid slutet af sitt betänkande
sammanfört alla de punkter, rörande hvilka Utskottet funnit sig
böra tillstyrka Riksdagen att vidtaga någon åtgärd.

Hvad nu först angår den uppgift, för hvars lösande Sveriges sjökrigs-A.
makt, i afseende på så väl personal som materiel, bör beredas, torde meningarne
knappt vara delade derom, att denna uppgift numera hufvudsakligen
måste vara inskränkt till försvaret af eget land. Lika visst synes det Utskottet,
att då Sverige på andra sidan Östersjön har till grannar tvänne stormakter,
af hvilka den ena redan eger en flotta, som beherrskar nämnda haf,
och den andra med ungdomlig kraft sträfvar att uppbringa sina stridskrafter
på hafvet till en höjd, som motsvarar dess nyförvärtvade maktställning i
Europa, vi måste öfvergifva tanken pa att bilda en flotta, beräknad att pa
öppna hafvet utkämpa en strid med någon af dessa makter. Yara vid -

4

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

sträckta kuster och skärgårdar äro derföre det fält, dit vår flotta under ett
krig väsendtligen är hänvisad, för att kraftigt bidraga till landets skydd, och
detta förhållande måste fortfara åtminstone så länge, som de sjögående krigsfartygens
byggnadssätt fortgår i sin nuvarande riktning, medförande sådana
kostnader, att ett litet land omöjligen kan med framgång ingå i täflan med
de större och rikare staterna. Obetingadt delar Utskottet derföre motionärens
åsigt, att ”hufvuduppgiften för Sveriges sjökrigsmakt i händelse af krig är
att utgöra ett kraftigt kust- och skärgårdsförsvar.”

Häraf följer dock ej, att flottan för utförandet af sitt vigtiga värf icke
har behof äfven af fartyg af annan beskaffenhet än dem, som uteslutande äro
afsedda för kust- och skärgårdsförsvaret. För vissa krigsföretag, äfven om
dessa i främsta rummet afse försvaret af egna kuster, fordras utan tvifvel
fartyg med större hastighet och andra ett sjögående fartygs nödiga egenskaper,
än man hos det egentliga skärgårdsvapnet kan påräkna, och om deras
antal ej utsträckes öfver behofvet, kan man ingalunda anse den kostnad, som
på dem nedlägges, vara för försvaret förspilld. Utskottet har icke heller
kunnat lemna oanmärkt, att flottan jemväl har andra ändamål, hvilka, om äfven
undérordnade, likväl icke böra förbises. Vår flaggas anseende är ett arf,
som vi icke ega rätt att förspilla. Att äfven på aflägsnare haf upprätthålla
den aktning, våra fäder åt henne förvärfvat, är derföre en pligt, vid hvars
uppfyllande flottan samtidigt kan åt vår handel lemna det understöd, hvaraf
densamma må vara i behof, hvarjemte härigenom beredes tillfälle åt flottans
befäl samt en del af dess underbefäl och manskap att lägga grunden till det
sjömanskap, som icke alldeles får hos dom saknas, äfven om deras tjenstgöring
hufvudsakligen kommer att bestridas på ett område lugnare än oceanen.
Af hvad här ofvan blifvit yttradt följer emellertid, att Utskottet så
till vida instämmer i motionärens framställning, som det anser, att största
delen af flottans materiel bör vara med afseende på kust- och skärgårdsförsvaret
inrättad, hvarvid Utskottet förutsätter, att åtminstone ett mindre
antal fartyg erhåller sådana dimensioner, att de kunna införas i våra större
insjöar och lemna en på deras stränder opererande armé ett kraftigt understöd.

A. 2:o.

B. l:o.

Då Kongl. Majrts flotta år 186(5 erhöll en förändrad organisation, innebar
denna tvänne i viss mån af hvarandra oberoende åtgärder, nemligen en
förminskning af befälets antal och de återstående officerarnes fördelning på
tvänne korpser.

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

o

Den förstnämnda af dessa åtgärder, tillstyrkt redan af den år 18(12 i
nåder förordnade Sjöförsvarskomitéen, afsåg icke blott åstadkommandet al en
önskvärd besparing i statens utgifter. Den påkallades af behofvet att åt
flottans befäl med tillgängliga medel bereda ett ökadt tillfälle till öfning och
sålunda inom alla dess grader bibehålla en större tjenstbarhet, än som med
fog kunde påräknas, då hvarje officer endast högst sällan kunde användas
till verklig sjötjenst. Indragningen kunde också verkställas utan men för
försvaret sedan det visat sig, att de nya krigsfartygens byggnadssätt och de
mänga kanonernas ersättande med några få af gröfsta kaliber kräfde en
ringare befålspersonal än den förut nödiga. Motionären har nu i punkterna
4:o och 5:o af det föreliggande förslaget antagit, att ett fortgående i samma
riktning skulle vara icke blott möjligt, utan ock till fördel för försvaret, och
Utskottet anser ej osannolikt, att, genom en förändrad organisation, det antal
af 172, hvartill de å Kongl. flottans och Kongl. skärgårdsartilleriets normalstater
upptagna officerare sig belöpa, likasom antalet 227 underofficerare
skulle kunna icke obetydligt förminskas, men att sträcka indragningen så
långt, som motionären föreslagit, eller till omkring respektive 90 och 1 30, vågar
Utskottet ej tillstyrka; åtminstone bör eu sådan åtgärd grunda sig på en
fullständigare undersökning och sorgfälligare pröfning af alla härmed sammanhängande
frågor, än som för Utskottet varit möjligt att anställa. Vore anslaget
till flottans öfning en gång för alla faststäldt, och kunde man utan
alla förbehåll godkänna den af motionären framställda sats, att ”talrikare sjökrigspersonal
icke bör vara ständigt uppsatt, än som med tillgängliga medel
kan hållas fullständigt öfvad och tjenstduglig”, då skulle visserligen det riktiga
antalet af flottans officerare vara lätt att bestämma. Nu har likväl icke blott
anslaget till flottans öfning så vexlat, att det, oberäknadt tillskottet från
Handels- och sjöfartsfonden, vid 1856 -1838 årens riksdag höjdes från
139,475 R:dr Banko till 360,000 R:dr Runt och år 1865 ökades till 480,000
R:dr, hvartill kom 150,000 R:dr från förenämnda fond, hvilket sammanlagda
belopp 630,000 R:dr fortfarande utgår, utan tillkomma dessutom åtskilliga
andra förhållanden, som försvåra en beräkning. Sålunda, yttrar redan 1862
års Sjöförsvarskomité: ”Då komitéen icke för den del af materielen, som är
afsedd för försvaret i skärgårdarne, funnit sig kunna föreslå någon bestämd
cert eller närmare angifva dess beskaffenhet, kan komitéen ej heller med
någon tillförlitlighet beräkna den personal, som för ifrågavarande materiels
användande erfordras”, — ett yttrande, som jemväl för Utskottet har sin
fullständiga tillämplighet. Vidare kan Utskottet upplysningsvis anföra, att af
Kongl. flottans, Kongl. skärgårdsartilleriets och Kongl. Maj:ts flottas nya
reservstats officerare för närvarande äro tjenstgörande vid Sjöförsvarsdepartementets
kommando-expedition, Förvaltningen af sjöärendena, Sjökar tekontoret,
Sjökrigsskolan samt Stockholms och Carlskrona stationer ej mindre än om -

6

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

kring 25 regementsofficerare samt 64 kapitener och subalternofficerare, eller
tillsammans i ständig tjenstgöring närmare 90 officerare. Lägger man härtill
det antal, som en stor del af året måste vara kommenderade på öfningsexpeditioner
eller för tillfälliga förrättningar såsom kanonbesigtning m. m.,
och att alltid några af flottans officerare äro permitterade för utländsk tjenst,
sjuke eller af laga förfall från tjenstgöring hindrade, kommer man nödvändigt
till ett antal högre än det af motionären föreslagna, äfven då man antager,
att, genom en förenklad tjenstgöring vid stationerna, antalet af de derstädes
ständigt tjenstgörande kan betydligt förminskas. Det bör också anmärkas,
att intet befäl här blifvit beräknadt för båtsmanskompanierna, enär en mer
eller mindre omfattande förändring i afseende på dessa i den närmaste framtiden
torde vara att emotse.

Äfven på en annan väg har Utskottet kommit till den öfvertygelse,
att de af motionären för flottan och skärgårdsartilleriet gemensamt föreslagna
så väl officers- som underofficersstater icke äro tillräckliga. Om den grad
af sjömannabildning och den bekantskap med skärgårdskrigets särskilda fordringar,
som utgöra vilkoren för vår flottas tjenstbarhet, skola vinnas, torde
man efter all sannolikhet kunna antaga, att åtminstone följande fartyg årligen
måste utgå på öfningsexpeditioner, nemligen: 2 korvetter, dels såsom
rekrytfartyg, dels för vinteröfningar, 1 chefsångfartyg, 1 monitor, omkring
10 kanonångslupar eller pansarbåtar, 1 kadettfartyg, 2 å 3 skeppsgossebriggar,
de vanliga sjömätningsfartygen samt möjligen dessutom någon ångbåt för trupptransporter,
lastdragare m. m. Det minsta antal befäl, som i sådan händelse
samtidigt torde komma att användas, är 8 regementsofficerare samt omkring
60 kapitener och subalternofficerare, eller tillsammans närmare 70 officerare
och underbefäl i förhållande härtill. Innevarande år äro till och med, enligt
af vederbörande meddelad uppgift, redan ute till sjös och ytterligare sjökommenderade
13 regementsofficerare samt 88 kapitener och subalternofficerare,
eller tillsammans 101 officerare. Lägges härtill det antal, som, äfven med
den största inskränkning, måste vara ständigt kommenderade vid flottans
embetsverk och stationer, samt sjuke, permitterade o. s. v., torde något ytterligare
stöd för Utskottets ofvan uttalade åsigt icke vara erforderligt. Innan
Utskottet slutligen uttalar sig i detta ämne, måste det emellertid öfvergå till
ett yttrande angående den andra väsendtliga åtgärden vid 1866 års organisation,
nemligen Kong! Maj:ts flottas delning i tvänne korpser.

Utskottet misskänner ingalunda värdet af det sträfvande, som härvid
gjorde sig gällande, nemligen att åt hvarje vid sjöförsvaret anställd officer
bereda största möjliga duglighet och förmåga att utföra sina åligganden, likasom
Utskottet icke heller förnekar riktigheten af den tanke, som för flottans
delning låg till grund, eller att icke alla delar af skärgårdsförsvaret fordra
sjömanskap. Det oaktadt tvekar Utskottet ej i uttalandet af den öfvertygelse,

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

7

att dessa i och för sig riktiga åsigter icke blifvit tillämpade på ett fullt tillfredsställande
sätt. Det ligger lyckligtvis i menniskonaturen, att den verkligen
duglige icke åtnöjer sig med en half insigt, lian kan icke upphöra
med sitt bemödande att väl uppfylla de pligter, han sig åtagit, förr än han
hos sig känner förmågan att uppfylla dem fullständigt, och han kan icke
stadna i en vrå af det fält, som åt hans verksamhet blifvit anvisadt. Fältet
måste blifva hans, eller ock känner han sig icke der på sin rätta plats. Följden
häraf är, att då en officer vid Kongl. flottan vet, att, i händelse af
krig, kust- och skärgårdsförsvaret är hans hufvudsakliga bestämmelse, då han
bos sig känner förmågan att föra de fartyg, som vid uppfyllandet af denna
hans bestämmelse äro erforderliga, och då han ej får vara främmande på det
område, der dessa skola uppträda, då måste han fråga sig, hvarför han der
endast skall vara en gäst, under det att en annan, med samma bestämmelse,
der har sitt hem, i hvilket han fått bereda sig att göra allt det gagn, fäderneslandet
af honom påräknar. Skärgårdsartilleristen åter är pligtig att föra
sitt fartyg i skärgården, utmed kusten, i hafsbandet, han vet sig kunna gå
längre, och säger man honom att han ej kan gå öfver hafvet, att han saknar
dertill nödigt sjömanskap, då svarar han: nej jag kan och jag vill det. Är
detta en sanning, då har man häri en förklaringsgrund, hvarför Kongl. Maj:ts
ilottas delning hvarken inom flottan eller skärgårdsartilleriet kunnat åstadkomma
en verklig tillfredsställelse, utan att tvärtom en viss misströstan om
framtiden inom båda vapnen eger rum och äfven i sin mån påkallar en förändring
af det bestående förhållandet. Härmed må ej anses sagdt, att ej
andra omständigheter kunnat framkalla den missbelåtenhet, som synes rådande.
Tvärtom tror Utskottet, att bristen på gagnande sysselsättning och, särskildt
hos skärgårdsartilleriet, bristen på materiel och ovissheten om dess blifvande
bestämmelse varit verksamt bidragande orsaker till det tillstånd som öfverklagas.

Hade icke en delning redan egt rum, skulle Utskottet dragit i betänkande
att tillstyrka en sådan, ty ehuru det är en sanning, att icke allt skärgårdsförsvar
fordrar sjömanskap, är det å andra sidan visst, att inom en
talrik officerskorps icke alla ega samma böjelser och med förkärlek riktat
sina studier åt samma håll, hvarför det beror af en chef att, efter sitt bedömande
af individernas fallenhet, deras önskan och det tillfälle till utbildning
i olika riktningar, som varit dem beredt, använda dem efter omständigheternas
kraf. Sålunda fordrar exempelvis inom fortifikationen fästningsoch
fältverksbyggnad, minors anläggande, pontonväsendet m. m. olika insigter,
hvarjemte hos fortffikationsofficeraren en ej ringa grad af artillerikunskap
och erfarenhet i den civila byggnadskonsten äro erforderliga, utan att
man derföre ansett nödigt att för hvarje sådan kunskapsgren, under fortifikationsbefälets
högsta ledning, bilda en särskild korps. Så fördelade som

8

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

sjövapnets korpser nu äro, förefinnes mellan deras verksamhetsfält i sjelfva
verket icke den gräns man velat uppdraga, och en sådan gräns mellan kustförsvaret
och den sjögående ilottan synes Utskottet, enligt hvad förut blifvit
anfördt, ej heller vara af behofvet påkallad. När i nu förflutna tider linieskeppet
och kanonbåten utgjorde hufvudmaterielen i den s. k. stora flottan
och skärgårdsflottan, var en sådan gräns naturlig, men sedan pansarfartygen
blifvit kärnan af sjöförsvarsmaterielen, har tjenstgöringen på dessa blifvit i
de flesta fall likartad, de må vara af större eller mindre cert. Med afseende
på den mera underordnade rol våra större krigsfartyg i händelse af ett
krig måste utföra, torde det icke heller vara erforderligt, att de under fredstid
skola bilda ett vapen för sig, likasom det ej heller synes med god hushållning
förenligt, att då likväl sådana fartyg finnas och böra finnas, man
icke begagnar sig deraf för att låta kustförsvarets officerare på desamma förvärfva
sig den för dem så nödvändiga sjömannabildningen. Då emellertid
en delning af flottans korpser redan blifvit verkställd, och en fullständig återförening
af de båda korpserna onekligen skulle medföra åtskilliga svårigheter,
har Utskottet tagit i öfvervägande, huruvida ej en annan delningsgrund
än den nu gällande kunde antagas, och hvarigenom man undveke
det närvarandes olägenheter, utan att man försakade den fördel detta obestridligen
medför, nemligen att icke den för staten kostsamma sjömannabildningen
behöfver meddelas hvar och en, som är kallad att i skärgårdsförsvaret
deltaga. Detta skulle efter Utskottets förmening vinnas, om en bestämd
gräns mellan flottan och skärgårdsartilleriet blefve uppdragen, så att Kongl.
flottan öfvertog det rörliga försvaret, hvaremot åt skärgårdsartilleriet skulle
anvisas den del af skärgårdsförsvaret, som hufvudsakligen fordrar artillerikunskap,
således artilleriet å rikets sjöfästningar, kusternas, skärgårdens och
insjöarnes positionsartilleri samt sjömineväsendet.

Hvad särskildt minväsendet beträffar, synes det, med afseende på våra
lokala förhållanden, vara af största vigt att deråt egna synnerlig uppmärksamhet.
Undervattensminor utgöra nemligen särskildt för skärgårdar, inlopp,
sund och hamnar ett af de kraftigaste och tillika billigaste försvarsvapen,
enligt hvad erfarenheten ådagalagt under de sednaste årens sjökrig, och de
framsteg i konstruktionen och användandet af detta vapen, som hvarje år
göras, lemna rum för det antagandet, att undervattensminan skall kunna
blifva ett högst väsendtligt bidrag, när det en gång gäller att hindra en
fiendtlig flotta att anfalla våra kuster. Detta fruktansvärda vapen har också
allt sedan det Nordamerikanska inbördeskriget, under hvilket det enligt officiel
uppgift tillfogade Nordstaternas flotta större skada än alla andra förstörelsemedel
tillsammantagna, hos alla sjömakter ådragit sig en växande
uppmärksamhet. I Frankrike arbetas med stor ifver på minväsendets organisation; -

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

9

nisation; i England, Nederländerna, Belgien och Danmark likaledes. Österrike
har redan hunnit ordna ett fullständigt minsystem för sina kusters försvar.

I Preussen skall, enligt officiel uppgift, i år början göras till successivt bildande
af en särskild torpedo-korps, och försöken med sjöminor göras i en
högst betydlig utsträckning. I Ryssland har man utan tvifvel egnat all den
uppmärksamhet åt ämnet, som det förtjena!1, ehuru föga derom blifvit bekantgjordt;
der finnes åtminstone en s. k. ”torpedo-korps” redan organiserad. En
dylik är äfven bildad i Förenta Staterna, der till och med en särskild läroanstalt
skall inrättas för officerare, som ämna ingå vid detta vapen. Under
sådana förhållanden är det tydligt att, i jemnbredd med vapnets utveckling
och ökad insigt om dess betydelse för försvarskriget, behofvet af en dylik
stamtrupp af tekniskt bildade minörer äfven hos oss gör sig gällande, och
med afseende härpå har Utskottet ansett sig böra framhålla sjömineväsendets
handhafvande såsom en vigtig del af skärgårdsartilleriets uppgift.

Ett skäl för inrättandet af en särskild korps för positionsartilleriet i
våra vidsträckta skärgårdar har Utskottet trott sig finna deri, att landtartilleriets
styrka icke är tillräcklig att medgifva en delning deraf till kustförsvaret.
En kanon stäld på land kostar så betydligt mindre än en sådan med
flytande lavett, att man ingalunda bör försumma att begagna sig af den förstärkning
kustförsvaret kan genom ett positionsartilleri erhålla, och hvilken
blir så mycket mera af behofvet påkallad, då antagligen en gång på förhand
bestämda minlinier måste med artilleri försvaras, utan att alltid tillräckligt
antal skärgårdsfartyg kunna vara att för detta ändamål tillgå.

Vid en förändrad organisation i den af Utskottet angifna riktningen B. i.» b,
och under antagande att stations- och varfstjenstgöringen kommer att ordnas
på ett sätt, som mindre än hittills tager befäls- och underbefälspersonalen i
anspråk, skulle, enligt Utskottets åsigt, antalet af sjövapnets officerare och
underofficerare i allmänhet kunna än ytterligare nedsättas, i det att skärgårdsartilleriets
förändrade bestämmelse medgåfve en icke obetydlig förminskning,
särskildt af dess högre befäl, utan att Utskottet likväl tilltror sig att
med visshet säga i hvad mångdetta må lämpligen kunna ega rum.

I sammanhang med den reduktion af den fasta sjökrigspersonalen, som
motionären föreslagit, har äfven framställts det yrkande, att stations- och varfstjenstgöringen
samt redovisningsväsendet borde förenklas, och Utskottet finner
det ganska önskligt, att all den förenkling i detta hänseende vidtages, som
Bih. till Riksd. Frot. 1870. 8 Sami. 1 Afd. 1 Häft. 2

10

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

låter sig förenas med tillbörlig kontroll och nödig säkerhet för det allmänna,
likasom Utskottet delar motionärens åsigt, att vid genomförandet af en dylik
förenkling väl organiserade in- och utländska privata etablissementer af motsvarande
omfattning i tillämpliga delar böra tjena såsom förebild. Kongl.
Maj:t har dock redan år 186(5 tillsatt en komité för uppgörande af förslag
till ordnande af sjöförsvarets ekonomiska förvaltning och redovisningssätt jemte
dit hörande frågor, och komitéens ganska omfattande förslag i ämnet, som afgafs
år 1868, har sedermera varit utstäldt till utlåtande af vederbörande
embetsmyndigheter och lärer numera snart komma att underställas Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning, i följd hvaraf Utskottet ansett denna del af motionen
icke till något vidare yttrande föranleda.

Inom Utskottet hafva visserligen skäl blifvit framställda lör den af
motionären uttalade åsigt, att, i motsats till hvad hittills egt rum, sjövapnets
officerare och underofficerare icke böra anses tillhöra någon viss station, samt
att de böra ega att, då deras tjenst icke påkallas, vistas å hvilken uppgifven
ort inom riket de finna för godt; men ordnandet af dessa förhållanden torde
dock tillhöra de detaljer, som Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att taga
under nådig ompröfning, i händelse de hufvudgrunder Utskottet här nedan
föreslår skulle vinna Riksdagens bifall och af Kongl. Maj:t godkännas.

Utgående från den synpunkt, att Kanonierkorpsen, som vore afsedd att
lemna förhandskarlar och underofficersämnen åt det nuvarande skärgårdsartilleriet,
icke uppfyllde detta sitt ändamål, dels emedan korpsen i allmänhet
icke rekryterades med ynglingar, som genomgått en grundlig och praktisk
sjömilitärisk skola, och icke heller med unga sjöfarande, dels emedan ”många
andra goda tillfällen till utkomst i Stockholm erbjöde sig för de kanonierer,
som visat raskhet, ordentlighet och intelligens”, i följd hvaraf de ofta lemna
tj ensten vid den tid, de blifva för densamma duglige, har motionären föreslagit,
att nämnda korps måtte indragas.

Kanonierkorpsen inrättades, jemlikt Kongl. Brefvet den 17 November
1832, sedan alla sjöartilleriets kompanier blifvit förlagda till Cärlskrona, och

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

11

bestod till en början af 150 man, hvilket antal år 1852 ökades till 200
man. Afsigten med densammas inrättande var, att inom flottans egen personal
bilda skickliga underofficersämnen för skärgårdsfartygens behof vid inträffande
krig, äfvensom att förse skärgårds vapnet med pålitliga uppbördsman
och besättningarne med dugliga instruktörer. För detta ändamål skulle kanoniererne
åtnjuta fri undervisning, sysselsättas med artilleri- och laboratoriiarbeten,
biträda i tackel- och segelsömmareverkstäderna, vid utrustning och
uppläggning af fartyg, effekters stufning ombord, rodd och styrning samt besörja
vakthållningen vid stationen. Under en följd af år rekryterades korpsen
på det sätt, att skeppsgossar vid karlskrifning förflyttades till densamma,
men derjemte kunde äfven andra ynglingar vid korpsen antagas, och genom
nådigt Bref den 10 September 1867 förklarade Kongl. Maj:t, att vid antagning
af rekryter vid kanonierkorpsen skulle, under i öfrigt enahanda förhållanden,
företräde visserligen lemnas åt dem, som genomgått skeppsgosseskolan
i Carlskrona, enär den bildning, som der erhölls, vore af stor nytta för blifvande
kanonierer, men lemnades dock öppen rätt för vederbörande stationsbefälhafvare
att vid korpsen anställa jemväl andra välfrejdade ynglingar.

Det är otvifvelaktigt, att, om det sålunda medgifna rekryteringssättet
genom ynglingar, som icke haft tillfälle att inhemta några förberedande kunskaper
i sjömannayrket, vinner vidsträcktare tillämpning, kanoniererne blifva
mindre användbara såsom förhandskarlar och underbefälsämnen å det nuvarande
skärgårdsartilleriets fartyg. Med kanonierkorpsens nuvarande organisation
äro dessutom förenade flera ovedersägliga olägenheter, — bland hvilka
särskildt den förtjena!'' framhållas, att sjöförsvaret väl måste bekosta kanonierernes
underhåll och undervisning under en flerårig kurs, men att sedermera,
vid den tidpunkt, då denna undervisning skulle börja blifva fruktbringande
för skärgårdsartilleriet, flertalet kanonierer söka sig in på andra banor, der
de med större fördel kunna använda sina inhemtade kunskaper, så att, ehuru,
enligt 1862 års Sjöförsvarskomités uppgift, årligen i medeltal 15 aflade fullständig
underofficersexamen och tillsammans 38 från korpsen afgingo, endast
2 till 3 blefvo befordrade till underofficerare, — hvarförutom en del af
den kanoniererne åliggande tjenstgöring torde böra förändras, t. ex. bevakningstjensten,
som antagligen lätt nog kan på annat sätt bestridas. Då kanoniererne
i följd af nu gällande föreskrifter i allmänhet tillbringa endast
ynglingaåren i sjöförsvarets tjenst, men detta förhållande lägger hinder i vägen
för korpsens organiserande såsom trupp, hvilket dock enligt Utskottets
tanke vore synnerligen önskvärdt, synes en förändring i afseende på åldern
vid antagningen jemväl vara af behofvet påkallad.

På annat ställe har Utskottet framställt det förslag, att Skärgårdsartilleriets
verksamhet må begränsas till den del af skärgårdsförsvaret, som
omfaitar artilleri, minväsende, befästningskonst m. fl. landtförsvaret närmare

12

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

liggande ämnen, för hvilka sjömanskap ej är behöfligt, men som fordra särskild,
teknisk bildning, och om detta förslag vinner bifall, så torde kanonierkorpsen
kunna och böra tagas i anspråk såsom en välbehöflig stamtrupp af
kanonkommendörer och minörer för denna del af försvaret. Med afseende
härpå har Utskottet icke ansett sig ega skäl att tillstyrka korpsens indragning,
hvaremot, på ofvan antydda grunder, en ombildning af korpsen synts
Utskottet vara af behofvet högeligen påkallad.

3:o. Motionärens förslag, att båtsmanshållet skulle upphöra att utgöra en

b. 1.0 d. ^ a£ sjöförsvarets personal, är af en vigt, som för Utskottet gjort till ett
åliggande att icke blott allvarligt pröfva detsamma, utan ock med någon fullständighet
redogöra för de omständigheter, hvilka slutligen blifvit grunden
för Utskottets åsigter och här nedan framställda förslag.

Redan vår äldsta historia visar oss en vid jorden fästad skyldighet att
uppsätta och underhålla det manskap, som för rikets försvar var erforderligt,
och detta gällde så väl för krigshären som för flottan. Så länge denna
sednare i en aflägsen forntid utgjorde landets hufvudsakligaste krigsmakt,
måste icke blott hvarje hemman uti ett hämndag erlägga en viss afgift till
fartygens byggnad, utan innevånarne voro äfven skyldige att draga försorgom
nödig besättning dertill. En stigande upplysning och ett förbättradt åkerbruk
alstrade emellertid hos den sjelfegande allmogen en obenägenhet för
den personliga krigstjensten, men folkets allmänna skyldighet att försvara sitt
land qvarstod, och i början af 16:de århundradet voro utskrifningars beviljande
det väsendtligaste sättet för dess uppfyllande, ehuru lega eller hyra
understundom jemväl begagnades. Alltid förenade med stora olägenheter,
kunde utskrifningarne någorlunda fördragas så länge behofvet af krigsfolk
ej var alltför stort, men redan under de första åren af Gustaf II Adolfs regering
hade de börjat kännas så tryckande att befolkningen sjelf, genom frivilliga
överenskommelser med styrelsen om uppsättandet af en bestämd styrka,
tog det första steget till införandet af ett indelningsverk, och detta nästan
samtidigt för arméen och flottan. Enligt ett af Rikskansleren Oxenstierna
sannolikt omkring år 1615 uppgjordt förslag, bestämdes bemanningen å rikets
flotta — oberäknadt 3,160 knektar — till 4,560 man sjöfolk och 776 skeppsbysseskyttar
eller artillerister, tillsammans 5,336 man, eller nära lika med
det nuvarande båtsmanshållet. Det var ock vid denna tid som, enligt livad
af Kongl. Brefvet den L2 Oktober 1619 inhemtas, skärkarlarne i Skällviks
socken i Östergötland blefvo befriade från utskrifning emot vilkor att hvar

Särs kilda Utskottets Betänkande N:o 1.

lä

rote skulle hålla en båtsman vid Stockholms skeppsgård samt honom kläda
och löna. Dylika öfverenskommelser träffades snart derefter med skärbönderna
i Stegeborgs län, äfvensom i Stockholms skärgård med bönderna ä
Wermdön, Haninge m. fl. socknar. Det skulle leda till alltför stor vidlyftighet
att anföra huru frågan vidare utvecklade sig. Blott så mycket må tilläggas,
att de hemman, som underkastades det ständiga båtsmanshållet, enligt
Riksdagsbeslutet den 3 Januari 1683 § 22, befriades från utskrifning,
och att redan tre år derefter ständigt båtsmanshåll, på grund af särskildt
gifna föreskrifter, var inrättadt i Blekinge, Småland, Halland, Bohuslän, Norrland,
Westergötland, Östergötland, Södermanland, Upland, på Gotland och
Öland, hvarefter indelningsverket för sjöförsvaret, såväl som för arméen, blef
den källa, ur hvilken ständigt friska krafter voro att hemta. Man finner således
lätt förklarligt, om vördnad för den sekelgamla inrättningen, hvilken
Sverige mer än en gång haft att tacka för sitt oberoende, framkallat tvekan
att rubba densamma, äfven sedan tankarne om dess lämplighet efter tidens
fordringar blifvit delade och förändringarne i flottans materiel gjort det möjligt
att i väsendtlig mån inskränka antalet af dervid användt manskap.

Frågan huruvida båtsmanshållet ”lämpligen kunde med värfvad trupp
eller bland kustbefolkningen enrolleradt manskap ersättas eller åtminstone till
antalet inskränkas” blef emellertid föremål för pröfning af 1862 års sjöförsvarskomité,
som ansåg, att Andra Norrlands l:a och 2:a båtsmanskompanier,
den inom Medelpad förlagda delen af Första Norrlands 2:a, samt Westgötakompaniet
lättast kunde till landtförsvaret afstås, dock under förutsättning,
att för varfven erforderligt arbetsmanskap på annat sätt erhölles. Deremot
fann sig komitéen icke kunna tillstyrka båtsm mshållets upphörande såsom
en del af sjöförsvaret och anförde såsom skäl, att ”det för flottan måste vara
af väsendtlig vigt att vid inträffande behof genast till sitt förfogande ega en
tillräckligt talrik trupp, bland hvilken de för sjötjensten lämpligaste skulle
kunna dertill utses och inöfvas lika väl, som sådant kunde ske med på annat
sätt antaget manskap, under det de öfriga af båtsmansstyrkan kunna såsom
exercerad trupp användas till garnisonstjenst vid flottans stationer eller
såsom disciplinerad arbetsstyrka å varfven — fördelar, hvilka ej skulle i lika
mån kunna vinnas medelst en till antalet mindre talrik, värfvad trupp eller
enrolleradt kustfolk och lej dt arbetsmanskap, hvilket äfven skulle medföra
kostnader, som sannolikt skulle finnas vida mera känbara än de, som föranledas
af det nu häfdvunna sättet att förse flottan med största delen af dess
bemanning och arbetspersonal.”

Då Kongl Maj:ts flotta år 1866 erhöll en förändrad organisation, föreslog
visserligen chefen för sjöförsvarsdepartementet, att en något större del
af båtsmanshållet, än den af komitéen uppgifna, skulle till landtförsvaret öfverflyttas,
men ifrågasatte så mycket mindre att från de nybildade sjövap -

\4

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

nen skilja hela båtsmanshållet, som han tvärtom framställde förslag till institutionens
utveckling dels genom en ökad öfning för båtsmännen i rekrytskolan,
dels genom antagandet af distinktionskorporaler, hvilkas åliggande
skulle blifva att biträda kompanichefen uti kompaniets disciplinära och ekonomiska
vård.

Ett steg till förverkligande af tanken på en förminskning af flottans
manskapsstyrka blef slutligen taget, då Kongl. Maj:t föreslog sistlidne års
Riksdag, att den för sjöförsvaret obehöflig^ del af båtsmanshållet måtte till
landttörsvaret, för dess ordnande, öfverflyttas, nemligen:

4 Norrlands kompanier	662	man,
2 Hallands	364	Y)
2 Gotlands	260
l Westergötlands kompani	87
1 Östergötlands „	194	„ samt
af Bohusläns „	100	V)
tillhopa 1	,667	man,

hvilken nådiga Proposition Riksdagen likväl icke ansåg sig böra under dåvarande
förhållanden bifalla, hvaremot Riksdagen i underdånig skrifvelse den
11 Maj 1869 anhöll, ”att, i mån af inträffande afgång, omförmälda rotar af
båtsmanshållet måtte tillsvidare ställas på vakans.”

Af denna korta utredning visar sig, att, ehuru en del af båtsmanshållets
öfverflyttande till landtförsvaret eller ställande på vakans mer än en
gång varit föremål för öfverläggning och beslut, anledningen dertill mindre
varit sökt i dess otjenlighet såsom bidrag till sjöförsvaret, än i den omständighet,
att förändrade förhållanden minskat flottans behof af manskap från
båtsmanshållet, hvars tillgodogörande på annat sätt derföre blifvit satt i fråga.
Då således nu blifvit föreslaget, att båtsmanshållet alldeles skulle upphöra
att utgöra en del af sjöförsvarets personal, hvaraf följer, att det måste med
något annat ersättas, åligger det Utskottet att undersöka, om fullgiltiga skäl
dertill förefinnas, samt om det för möjligheten af ett dugligt sjöförsvar är
nödvändigt att vidtaga en så genomgripande åtgärd, som den af motionären
yrkade.

Då det blifvit anmärkt, att båtsmannen allt för mycket lefver utan beröring
med och tillsyn af sitt befäl, att han i allmänhet saknar tillräcklig
öfning i sitt yrke och att han derigenom blir mindre tjenlig till örlogssjöman,
så är detta utan tvifvel en sanning, men ligger icke med nödvändighet i
sjelfva institutionens natur, utan beror af andra missförhållanden, hvilka man,
för så vidt båtsmanshållet kommer att till större eller mindre del för sjöförsvaret
bibehållas, kan och bör bemöda sig att afhjelpa.

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

15

Vigtigare anmärkningar kuna emellertid framställas. Båtsmanshållet
delar obestridligen med indelningsverket för arméen den olägenhet, att då
antagandet af båtsman tillkommer rust- eller rotehållaren, andra förhållanden
än den antagnes håg och duglighet för yrket, enligt hvad erfarenheten visat,
dervid ganska ofta göra sig gällande, och detta verkar här så mycket mera
menligt, som anlagen att blifva en god sjöman mera sällan torde förefinnas
och äro svårare att utveckla, än dem som bestämma soldatens duglighet. I
någon mån motverkas denna olägenhet deraf, att största delen af båtsmanshållet
är förlagdt i kustorter, der ungdomen tidigt vänjes vid sjön, och dess
håg af omständigheternas makt vändes åt sjömannens lif, dess mödor och
faror, men också dess behag. Det torde icke heller finnas något skäl, hvarför
icke inom båtsmanshållet, lika väl som vid rotehållet för arméen, det välvilliga
och förtroliga förhållande skulle kunna ega rum mellan rotehållaren
och befälet, som åt det sednare lemnar åtminstone en rådgifvande röst vid
rekryteringen. Men då denna olägenhet i så väsendtlig mån menligt inverkar
på båtsmännens användbarhet för sitt ändamål, är dess afhjelpande af
stort behof påkalladt och i sådant afseende har det synts Utskottet böra tagas
i öfvervägande, huruvida icke rekryteringen lämpligen och emot vilkor,
som af billighet och rättvisa betingas, kan öfverflyttas från rotehållarne till
Staten, som då också borde bekosta städja och lega.

Dtt annat förhållande, som synts Utskottet erfordra en förändring, är
båtsmännens langa tjenstetid. Det beror visserligen på Generalmönsterherren
att vid mönstring afskeda båtsmän, som befinnas odugliga till vidare tjenst,
och under tiden mellan generalmönstringen tillkommer samma rättighet stationsbéfälhafvaren,
men man kan antaga att under närvarande förhållanden
denna rättighet oftast utöfvas med en i öfrigt billig hänsyn så väl till båtsmannens
som rotehållarens fördel, hvarigenom dock det allmännas fördel icke
sällan får stå tillbaka för den enskildes. Om deremot båtsmannen antoges
för en viss tid, t. ex. 10 år, med utsigt att sedermera vinna förnyad anställning,
skulle sjöförsvaret undgå att se sina stridskrafter förminskade genom
ett antal i rullorna qvarstaende manskap, som dock icke kan användas för
sjötjenst, likasom den nu öfverklagade likgiltigheten för tjensten borde lemna
rum för sträfvan att ernå allt större duglighet i följd af den öppnade utsigten
att, efter väl uttjent tjenstetid, kunna ånyo blifva antagen, och således
ej blott bibehållas vid de tjensten åtföljande förmåner, som i båtsmannens
ställning ej kunna vara utan värde.

Slutligen ligger det i indelningsverkets natur, att båtsmannen måste,
jemte sitt yrke såsom sjöman, hafva ett annat såsom jordbrukare, fiskare eller
idkare af något handtverk, och att åtminstone ett stort antal, om ej flertalet
bland båtsmännen äro gifte, hvarföre de äro mindre lämplige för sådan tjenstgöring,
vare sig vid flottans stationer eller vid längre sjöexpeditioner, som

16

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

fordra ett långvarigt aflägsnande från hemmet, under hvilket dels de sjelfve
utsättas för hårda frestelser och lätt förlora känslan för sina familjer, dels
ock dessa ej sällan råka i nöd och måste blifva föremål för fattigvården.
Yigten och sanningen häraf kan Utskottet ej underkänna, och drager deraf
den slutsats, att båtsmanshållet ej lämpligen kan vara — likasom det ej heller
är — det enda medlet för anskaffning af flottans manskap, hvaremot det
ändock dermed ingalunda är bevisadt, att det icke för någon del af flottans
bemanning eller sjöförsvaret i allmänhet bör bibehållas.

I detta hänseende torde i första rummet böra framhållas det betänkliga
i att alldeles undanrödja den grund, på hvilken anskaffningen af flottans
manskap hufvudsakligen hvilat, särdeles innan man vunnit en tillförlitlig erfarenhet
om fördelarne af ett annat rekryteringssätt och de kostnader detsamma
möjligen kan medföra. Detta kunde försvaras endast i det fall, att
båtsmanshållet visat sig alldeles otjenligt, men i motsats härtill erkännes allmänt,
att båtsmännen med goda kroppskrafter förena en synnerlig härdighet
och stundom äfven framstående anlag för sjöyrket, hvarföre större delen bland
dem sannolikt genom tillräcklig öfning skall kunna göras skicklig till tjenstgöringen
vid sjöförsvaret. Härtill kommer att båtsmanshållet försäkrar om
en viss manskapsstyrka, oberoende af de omständigheter, som vid utbrottet
af ett krig försvåra legning eller förhyrande af nödigt antal sjöfolk — en
fördel, som utan tvifvel väl förtjenar att vid frågans afgörande tagas i beräkning.
..... o •

Utskottet tror sig härmed hafva gifvit tillräckliga skäl för sin åsigt,
att åtminstone icke ännu tiden kan vara inne att fullständigt skilja båtsmanshållet
från sjöförsvaret, utan att en del deraf bör för sitt ursprungliga ändamål
bibehållas. Att dock en betydlig del af båtsmanshållet utan olägenhet
för sjöförsvaret kan användas för annat ändamål följer redan al Kongl. Maj.ts
nådiga framställningar i ämnet till Riksdagen sa väl sistlidet som innevarande
år, och Utskottet styrkes ytterligare i sin åsigt om det ändamålsenliga
i en dylik åtgärd af den omständigheten, att, då, enligt Utskottet från
Kongl. Sjöförsvarsdepartementet meddelad uppgift (Bil. litt. A. och B.) samtliga
krigstjenstbara fartyg för närvarande endast erfordra en besättning af
1,356 man matroser, jungmän, båtsmän, kanonierer och skeppsgossar, flottans
materiel af samma beskaffenhet, som den, hvilken under de sednare aien blifvit
anskaffad, skulle kunna högst betydligt ökas, utan att för dess bemanning
skulle kräfvas mer än 2,000 man. Äfven om Riksdagen skulle bifalla Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition om öfverflyttning till landtförsvaret af 1,897 båtsmansrotar,
återstode dock för sjöförsvaret, enligt från Kongl. Sjöförsvarsdepartementet
erhållen uppgift, 3,790 båtsmän, jemte 400 matroser och jungmän,
200 kanonierer och 200 skeppsgossar, hvilket synes Utskottet vara mera,

17

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

än behof vet kan fordra att under fred ständigt underhålla och aflöna. Det
torde icke heller vara tjenligt, om sjöförsvarets manskapsstyrka är större, än
att den med befintlig materiel kan nöjaktigt öfvas, hvarföre Utskottet anser
det vara icke blott i ekonomiskt hänseende utan ock ur synpunkten af sjövapnets
tjenstbarhet en fördel, om de effektiva båtsmansrotarnes antal än ytterligare
förminskades. Huru stor denna förminskning bör blifva, lärer dock
i första handen böra blifva föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning,
hvarföre Utskottet icke ansett sig kunna derom afgifva ett bestämdt yttrande’
likasom icke heller rörande användandet af de för sjöförsvaret obehöfliga båtsmansrotarne,
enär denna fråga, på grund af i ämnet väckta motioner, blifvit
af Kamrarne till Sfcats-Utskottet hänvisad.

För att bereda sjöförsvaret ersättning för hvad detsamma genom båts- 15 <1.

manshallets ställande på vakans skulle förlora, föreslår motionären att till
stamtrupp, under uppgifna vilkor, antaga ett antal “utaf de dertill mest lämpliga
af landets kustbefolkning.“ Utskottet, som ej trott sig kunna tillstyrka
hela båtsmanshållets ställande på vakans, utan tvärtom anser, att en ej obetydlig
del deraf bör för flottan bibehållas, har likväl icke kunnat förbise
fördelarne deraf, att ett urval af landets vid sjölifvet vanda kustbefolkning
kunde anställas såsom stamtrupp för den beväring, med hvilken behofvet af
manskap för flottan vid inträffande krig måste fyllas. Då Utskottet emellertid
saknat tillräckliga grunder för en beräkning af den för flottan nödiga
manskapsstyrka och ej heller tilltror sig att bedöma i hvad förhållande de
sålunda antagne lämpligen må kunna i denna styrka ingå, har Utskottet inskränkt
sin hemställan till en underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes
taga denna fråga i nådigt öfvervägande.

En följd af den förminskning i effektiva båtsmanshållet, som Utskottet A- 4:oansett
kunna och böra ega rum, är, att båtsmän icke, såsom hittills, torde B'' h°
blifva att tillgå för besörjandet af polis- och bevakningstjenst samt handräckningsarbeten
vid stationerna. Men icke blott brist på tillräckligt antal
båtsmän att användas för dylika sysselsättningar gör en förändring f nu beBih.
till Biksd. Brok 1870. 8 Sami 1 Afd. 1 Bäft. 3

18

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

stående förhållande nödvändig; ett vida vigtigare skäl, alltid lika giltigt huru
stor eller liten styrkan än må vara, är det, att en flottans stamtrupp icke
bör under tjenstgöring användas till göromål, som äro främmande för dess
tjenst. Hvad särskildt polisbevakningen vid Kronans dyrbara etablissementer
och verkstäder beträffar, är det af vigt att den anförtros åt personer, som
med en noggran kännedom om en mängd enskilda förhållanden såväl inom
som utom varfven förena särskilda anlag för polistjenstgöring och genom
längre tids öfning vunnit erfarenhet i densamma. Det är sannt, att sådana
anlag stundom förefinnas och äfven blifvit i viss mån utvecklade hos en och
annan båtsman, men när han väl förvärfvat sig den vana, som erfordras för
att blifva till nytta såsom bevakningskarl, är hans tjenstgöring vid stationen
slutad och han återvänder till roten, för att lemna rum åt en opröfvad och oerfaren.
Lika oegentligt synes det vara, att manskap, som är afsedt för flottans
bemanning, vid stationen, annat än i undantagsfall, användes såsom
handräckningsmanskap i verkstäder, till släparbeten eller andra sysselsättningar,
som ej ega gemenskap med sjötjensten. Den arbetsstyrka, som härför
kan erfordras, har Utskottet trott lämpligast böra utgöras af för ändamålet
antagna, privata arbetare, hvaremot sjövapnets personal borde uteslutande få
egna sig åt sitt yrke. I synnerhet är detta af vigt i fråga om båtsmännen,
hvilkas öfningstid är jemförelsevis så kort, att den svårligen tillåter någon
annan sysselsättning än den militära, så framt de skola ernå önskvärd duglighet
för sitt egentliga ändamål. Genom en förändring af nämnda förhållanden
i den af Utskottet antydda syftning torde en icke obetydlig besparing
åstadkommas af arbetskrafter, som nu gå snart sagdt förlorade, på samma
gång den skulle minska en del af den stationstjenstgöring, som till ringa
gagn för yrket åligger befäl och underbefäl.

B. 2:o. Att genom de förändringar i sjöförsvaret, som af Utskottet blifvit före slagna,

en minskning af de för ändamålet nu utgående kostnader skall uppstå,
anser Utskottet sannolikt, men vill dock öppet uttala sin åsigt, att, huru
önskvärd en besparing i statens utgifter än må vara, vigten af ett väl ordnadt
sjöförsvar är allt för stor, att Utskottet skulle kunnat sätta den ekonomiska
fördelen af vissa indragningar i första rummet. A andra sidan antager
Utskottet likväl, att statsverkets ställning icke medgifver en ökning af
utgifterna för försvarsväsendet i allmänhet, hvarföre det vore angeläget, ^att
den förändring af sjöförsvaret, Kongl. Maj:t kan finna lämpligt föreslå, måtte
så ordnas, att de nya utgifter, som af densamma kräfves, icke blifva erfor -

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

19

derliga annorlunda än i den mån medel till deras bestridande blifva genom
skeende indragningar på annat håll tillgängliga.

I betraktande af hvad sålunda förekommit och i öfverensstämmelse
med hvad ofvan blifvit anfördt får Utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse

A. uttala såsom sin åsigt:

l:o Ätt Sveriges sjökrigsmakt visserligen har såsom
en uppgift att hos främmande folk bevaka våra intressen och
äfven på aflägsnare haf upprätthålla Svenska flaggans
anseende, men att, då dess verksamhet, i händelse af krig,
hufvudsakligen kommer att för kust- och skärgardsförsvaret
tagas i anspråk, största delen af dess materiel bör
vara med afseende derpå inrättad;

2:o att antalet af Kongl. Flottans och Kongl. Skärgårdsartilleriets
nuvarande personal, så väl till befäl som
underbefäl och manskap, är större än som motsvarar den
sjökrigsmateriel Sverige under en lång följd af år kan
anskaffa och underhålla;

3:o att, hvad särskildt angår båtsmanshåll, detta
är betydligt större än som under närmare framtid kan
anses för sjöförsvaret behöfligt, och att endast sa stor del
deraf, som motsvarar behofvet, bör för sitt ursprungliga
ändamål bibehållas; samt

4:o att flottans stamtrupp, under den tid densamma
är uppfordrad, hufvudsakligen bör sysselsättas med sadana
arbeten och öfningar, som göra densamma för krigstjensten
duglig, och att följaktligen, efter batsmanshallets föiminskning,
polisuppsigt och handräckning i verkstäder samt
annat sådant arbete vid varf och stationer, som för sjötjensten
är främmande, bör i allmänhet annorlunda än
hittills bestridas;

B. hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla:

l:o att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande
:

a) huruvida en sådan förändring af Kongl. Flottans
och Skärgårdsartilleriets organisation och bestämmelse
lämpligen må kunna vidtagas, att gränsen mellan
dessa korpsers verksamhet blir bestämd, och att det egentliga
sjöförsvaret sammanföres till en korps, hvilken eger

20

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

att bemanna och behandla den materiel, som för sådant
ändamål afses, hvaremot åt Skärgårdsartilleriet anvisas
den del af skärgårdsförsvaret, som, utan att kräfva sjömannabildning,
fordrar en vidsträcktare insigt i artilleri,
minväsende och befästningskonst samt öfriga landtförsvaret
närmare liggande ämnen, med den materiel, som dervid
skall användas;

b) i hvad mån en förminskning i det för Kongl. Flottan
och Skärgårdsartilleriet gemensamt nu fastställda antalet
af befäl må kunna ega rum;

c) huruvida ej, i sammanhang med frågan om en
förändrad organisation af sjöförsvarets underofficers-personal,
äfven en ombildning af kanonierkorpsen må anses
behöflig;

d) huru stor del af båtsmanshållet är för sjöförsvaret
behöflig samt de förbättringar båtsmansinrättningen må
kunna erhålla för att fullständigare motsvara sin bestämmelse,
äfvensom huruvida det må anses ändamålsenligt, att någon
del af det för sjöförsvaret nödiga manskap äfven under
fred för vissa år antages bland de dertill mest lämplige
af landets kustbefolkning;

e) huru, i händelse af båtsmanshållets förminskning,
polisuppsigt och handräckning samt annat för sjötjensten
främmande arbete vid varf och stationer må kunna bestridas,
samt dertill nödig personal anskaffas;

2:o att, i händelse de af Riksdagen angående sjöförsvarets
ordnande uttalade åsigter vinna Kongl. Maj:ts nådiga
godkännande, Kongl. Maj:t täcktes till en kommande
Riksdag i ämnet aflåta nådigt förslag, samt anbefalla vederbörande
att vid uppgörandet af detsamma iakttaga en sådan
beräkning, att de kostnader, som för den nya organisationen
blifva nödiga, kunna bestridas med de medel,
hvilka genom indragningar eller vakansafgifter blifva tillgängliga.

Stockholm den 12 April 1870.

På Utskottets vägnar:

B. yon Plåten.

Särskilda Utskottets Betänkande N:i

Bil. Litt. Å.

Tablå öfver krigstjenstbara fartyg, tillhörande Kong). Flottan.

	Kanon-antal.	Fartygets	Ungefärlig expeditionskostnac pr månad.	Besättningslista.
kostnad (cirka.)	l:sta måna- den.	Hvardera af de öfriga månaderna.	Officerare.	Läkare.	Proviant- ; förvaltare.	Under-| officerare.	Maskinister	Maskinist- lärlingar.	Handt- verkare.	Matroser, jung- man, båtsmän, skeppsgossar.	| Summa.
I Öster-sjön.	I Medel-hafvet.	j I Yest-1 indien.
Monitör ”John Ericsson”	2	950,000	13,000	10,000	—	—	4	1	—	8	5	4	i	57	80
„ ”Thordön”............	2	950,000	13,000	10,000	—	—	4	1	—	8	5	4	i	57	80
„ ”Tirfing”...............	2	950,000	13,000	10,000	—	—	4	1	—	8	5	4	i	57	80
„ ”Loke”...................	2	1,120,000	13,000	10,000	—	—	4	1	—	8	5	. 4	i	57	80
Fregatten ”Vanadis”........	22	1,255,000	25,000	17,000	20,000	24,000	7	2	i	18	4	1		273	311
Korvetten ”Gefle”...............	8	615,000	16,000	11,000	13,000	15,000	6	1	i	12	4	1	3	138	166
„ ”Balder”...........	6	1,075,000	17,000	12,000	14,000	16,000	6	1	i	12	4	1	3	172	200
„ ”Thor”...............	6	421,000	13,000	10 000	-----	—	4	1	—	10	3	2	2	99	121
Kanonbåten ”Ingegerd”..	1	121,000	4,000	2,500	—	—	2	—	—	3	2	1	1	22	31
„ ”Gunhild”....	1	125,000	4,000	2,500	—	—	2	—	—	3	2	1	1	22	31
„ ”Högland”...	2	121,000	4,000	2,500	—	—	2	—	—	3	2	1	1	31	40
Ångfartyget ”Valkyrian”	1	267,000	5,000	3,0001	—	—	3	—	—	3	3	2 I	1	38	50

Särskilda Utskottets Betänkande N:o

Bil. Litt. B.

Tablå öfver Skärgärds-artilleriets krigstjenstbara fartyg.

	Kanon-antal.	Fartygets kostnad (cirka.)	Ungefär pedition nåd pr	[ig ex-skost-	Besättningslista.
månad.	Officerare.	Läkare.	Under- officerare.	| Maskinister	Maskinist- lärlingar.	Handt- verkare.	Kanonierer och Båtsmän.	Summa.
Första månaden.	Ivar och en af öfriga månader.
Pansarbåt ”Sköld”*............................	1	110,000	3,500	2,000	2	—	2	1	1	—	34	40
„ ”Garmer”.........................	1	137,000	3,500	2,000	2	—	2	2	1	—	13	20
Kanonbåt ”Alfhild”..........................	2	125,000	4,000	2,500	2	—	3	2	1	1	31	40
„ ”Motala”.........................	2	121,000	4,000	2,500	2	—	3	2	1	1	31	40
„ ”Carlsund”.....................	2	121,000	4,000	2,500	2	—	3	2	1	1	31	40
„ ”Sigrid”............................	2	121,000	4,000	2,500	2	—	3	2	1	1	31	40
„ ”Aslög”.............................	2	121,000	4,000	2,500	2		3	2	1	1	31	40
„ ”Astrid”...........................	2	121,000	4,000	2,500	2	—	3	2	1	1	31	40
”Svpn sksnnd”...............	1	121,000	4,000	2,500	2	_	3	2	1	1	22	31
Cbefsfartyg ”Kåre”..........................		24,000	2,500	1,200	1	—	1	1	2	—	13	18
Ångfartyg ”Sköldmön”..................		50,000	2,500	1,200	1	—	1	1	1	—	8	12
Samtliga dessa fartyg i eskader
fordra dessutom.....................		—	—	—	6	3	3	—	—	—	1 o#	©y !

Särskilda Utskottets Betänkande N:,o 1.

23

Reservationer:

Af Grefve von Plåtent, vid Lit. B. lista, punkten, mom. a. Den känsla
af granlagenhet, som förbjudit mig att, så väl inom Kammaren som Utskottet
söka verksamt motarbeta den i förevarande Betänkande behandlade motionen,
torde finnas ega giltig grund i den särskilda ställning, hvaruti jag
befinner mig till de ämnen, hvilka denna motion omfattar. Icke såsom skulle
den öfvertygelse, hvilken jag ar 1866 hyste om ändamålsenligheten af den
förändring i sjöförsvarets organisation, som då af mig föreslogs,, blifvit
i någon mån förändrad, eller de då för densamma framställda skäl i något
afseende till deras kraft minskade, men med skyldigt undseende för andras,
möjligen bättre omdöme, med det inre vittnesbörd att fosterlandets bästa utgjort
enda driffjedern för mitt handlingssätt, samt med. orubblig öfvertygelse
att en verkligen god sak aldrig lider af noggran och fördomsfri granskning,
borde jag icke söka afböja den pröfning af min embetsmannaverksamhet,
som skulle blifva en följd af motionens behandling.

Af mera än ett'' skäl skulle jag ock derföre nu beklaga om jag valt
ett motsatt handlingssätt, oaktadt jag visserligen icke kunnat gilla flere bland
de beslut, som af Utskottet blifvit fattade eller *de derför anförda motiver, ty
några anledningar hafva deraf icke framgatt att ändra mina åsigter i fiågan.
Då dessa torde förut vara tillräckligen kända, kan jag, med undvikande af
vidlyftighet, inskränka mig endast till anförande af några skäl, för att icke
synas sakna grund för detta fortsatta fasthållande vid mina åsigter och, till
följd deraf, mitt ogillande af den af Utskottet, rörande ifrågavarande punkt,
föreslagna åtgärd.

Utan att i allmänhet gilla motionärens syften eller det deröfver afgitna
Betänkandet uti åtskilliga delar, mot hvilka jag dock icke ansett nödigt reservera
mig, vill jag här hufvudsakligen fästa mig vid den, ^som angår en
förändring i’ de för sjöförsvarets officers-korpser afsedda tjensteåligganden.

Det& kan icke betviflas att Utskottet åt denna fråga velat egna en fördomsfri
och omsorgsfull pröfning, likasom att pluraliteten sökt att bereda densamma
en önsklig framgång, hvarjemte motionären med ospardt nit bemödat
sig att befordra detta, enligt hans förmenande, allmänt nyttiga ändamål. Då
nu, det oaktadt, resultatet af dessa gemensamma sträfvanden blifvit, att Utskottet,
på, såsom mig synes, riktiga — ehuru icke lika riktigt tillämpade
grunder, uttalat den åsigt, att de olika tjenstbarheter man af vårt sjöförsvar
äskat, lämpligast föranleder detsammas fördelande på tvänne korpser, samt

24 Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

föreslår en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse dermed,
så har jag destomindre häraf funnit skäl ändra min åsigt i detta ämne
som densamma, likasom den nuvarande organisationen, synes mig snarare
hemta stöd af denna Utskottets åtgärd. Jag kan ock så mycket mindre förena
mig i den åsigt, med afseende på tillämpningen deraf, som Utskottet uttalat
genom förslaget att uppdraga en annan gränslinie emellan de båda
korpsernas verksamhet, som, enligt min fasta öfvertygelse, det lika litet är
något misstag i detta afseende, hvilket, såsom Utskottet antyder, förhindrat
den nuvarande organisationen att bära den frukt, man deraf kan vänta, som
man med rättvisa kan lägga densamma till last de af Utskottet föregifna
missförhållanden och deraf förmenta missbelåtenhet inom befälet, som vid tilllämpningen
af delningsprincipen skulle framkallats. Hufvudanledningen till
de öfverklagade olägenheterna är företrädesvis att söka uti den beklagansvärda
bristen på tjenlig materiel. Med afhjelpande af den sednare komma,
efter all sannolikhet, de förra äfven att undanrödjas och jag kan derföre
ingalunda dela Utskottets åsigt att något i detta afseende skulle vinnas genom
uppdragandet af en ny gränslinie mellan sjöförsvarets korpser, likasom
jag icke kan inse den större tjenstbarhet, som försvaret derigenom skulle
vinna.

Jag kan derföre icke finna skäl föreslå Statsmakterna att vidtaga någon
förändring i den organisation, hvilken för endast omkring 3 år sedan blifvit
af dem vidtagen och detta destomindre som verkningarne utaf en åtgärd af
så omfattande beskaffenhet, som en dylik organisation lärer få anses vara,
äfven under gynsamma förhållanden icke kunna hinna att på så kort tid
fullt utvecklas, hvarjemte vid en opartisk och sakkunnig granskning icke torde
kunna förnekas, att den nuvarande delningen af sjöförsvarets korpser, oaktadt
de flera icke ringa svårigheter den haft att bekämpa, dock verkat till ökad
tjensteduglighet för så väl den ena som den andra.

Då derföre jag derjemte icke kan erkänna lämpligheten af att Riksdagen
uppgör organisationsförslager och utstakar gränser för fördelningen af tjenstgöringen
emellan olika korpser, och

då jag äfven anser att Riksdagen endast i frågor af obestridlig, af erfarenheten
godkänd, vigt och nytta bör till Kongl. Maj:t göra framställningar,
vågar jag, utan att för öfrigt inlåta mig i bedömande af lämpligheten af
den föreslagna skrifvelsen i sin helhet, hemställa

det ville Riksdagen i afseende å nu omnämnda punkt, med afslag å
Utskottets hemställan, låta frågan om den föreslagna skrifvelsen förfalla.”

Af Herr G. E. Ekman: ”Ehuru grundlagen medgifver Riksdagen att
angående hvilken fråga som helst, uti underdånig skrifvelse inför Kongl.

Maj: t

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

25

Maj:t uttrycka sina önskningar, så lärer likväl en sådan Riksdagen tillerkänd
rättighet böra med mycken försigtighet och med iakttagande af all
granlagenhet begagnas, såvida icke dylika framställningar skola komma att
förfela den verkan, som med dem åsyftas. Utgående från denna allmänna
åsigt finner jag mig föranlåten att, under förklaring det jag äfven i de punkter,
der jag icke ansett mig böra anföra en särskild mening, likväl icke i
allo godkänt den af Utskottet begagnade motivering, härmed afgifva följande
reservation.

Frågan om den uppgift, som Sveriges sjökrigsmakt har att fylla, synes
icke under de sista åren hafva varit föremål för olika uppfattning inom landet,
och mig veterligt har intet förekommit, som föranleder till det antagande,
att Kongl. Maj:t derom har en med Riksdagen skiljaktig mening. Vid sådant
förhållande anser jag Utskottet hafva saknat skäl att föreslå Riksdagen
att i detta afseende hos Kongl. Maj:t göra någon underdånig framställning,
och yrkar derföre vördsamt:

att Utskottets förslag under Litt. A. mom. 1 icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Den organisation af sjöförsvaret, som Kongl. Maj:t uti sin nådiga Proposition
till Riksdagen 1865 tillkännagaf sig hafva för afsigt att verkställa,
gillades äfven af Rikets Ständer, som i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den Kongl. Propositionen beviljade de för sjöförsvaret äskade anslag. Sedan
dess har organisationen pågått och lärer ännu icke kunna anses fullbordad.
Några genom praktisk erfarenhet vunna skäl för att föreslå en ändring i
denna ännu icke genomförda organisation kunna vid sådant förhållande icke
anföras, och då Riksdagen, efter mitt förmenande, bör, utan afseende på de
vindkastningar i opinionen, som tidtals kunna inträffa, gå följdriktigt till väga
vid sina beslut samt den nuvarande Riksdagen icke lärer få anse sig fritagen
från att egna behörigt afseende åt hvad dess föregångare, Rikets Ständer,
åtgjort, så har jag ansett att det förslag, som Utskottet afgifvit och som
åsyftar att sammanföra det egentliga sjöförsvaret till en korps samt att åt
Skärgårdsartilleriet anvisa en annan verksamhet än dess hittills varande, icke
nu bort framställas. Jag får derföre vördsamt yrka:

att Utskottets förslag under Litt. B. mom. a icke måtte
vinna Riksdagens bifall.”

Af Friherre C. Skogman: ”Uti Utskottets godkännande af de grunder,
från hvilka den 1865—1866 beslutade delningen af Kongl. Maj:ts Flotta
utgick, kan jag icke instämma, enär jag fortfarande anser dessa grunder
oriktiga samt att någon gränslinie mellan det yttre och inre, eller s. k.
djupgående och grundgående sjöförsvaret icke annorlunda än helt godtyckBih.
till Biksd. Prof. 1870. 8 Sami. 1 Afd. 1 Häft, 4

26

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

ligt kan uppdragas. Långt ifrån att denna min 1865 på Riddarhuset uttalade
åsigt undergått någon förändring, finner jag den fastmer vidare styrkt
genom sednare tilldragelser, deribland icke minst genom åtskilliga af Styrelsen
vidtagna åtgärder — t. ex. ordnandet af undervisningen för inträde i de
båda vapnen, Kongl. Flottan och Skärgårdsartilleriet — hvilka för mig åtminstone
tydligen utvisa, att denna Styrelse icke längre tror på tillvaron af den
gränslinie hon sjelf så ofelbart uppdragit. Dermed vill jag dock icke hafva
sagt, det skäl helt och hållet saknats för bildande inom sjövapnet af en särskild
afdelning, den må benämnas korps eller regemente, för sina specialiteter
inom skärgårdsförsvaret, såsom bemanning af sjöfästningar och kustbatterier,
och till hvilken dessutom lämpligen kunde hänföras hvarjehanda tekniska
göromål, såsom kanontillverkning och tygstatsgöromål, äfvensom tillverkningen
af sjöminor, m. m. dylikt, för hvilket sjömannens erfarenhet ej
erfordras. För ett par årtionden sedan fanns ett sjöartilleriregemente.
Detta motsvarade i intet afseende sitt namn, utan var helt och hållet en infanteritrupp,
som äfven sedermera erhöll en derefter lämpad annan benämning;
men dess ursprungliga namn synes dock innebära en tanke, hvars
återupptagande väl förtjenar komma i öfvervägande, såsom ock LTtskottet antyda
Måhända finner man just häruti en gång en utgångspunkt för ett
omordnande af de nuvarande båda vapnen, hvilkas personal, så befäl som
manskap, tvifvelsutan kan lemna materialier för bildande af ett dylikt helt
och hållet till lands tjenstgörande vapen.”

af Herr Nisser: ”Då redan 1862 års Sjöförsvarskomité yttrat sig
angående de båtsmanskompanier, som ”lättast kunde till landtförsvaret afstå
s;” då chefen för Sjöförsvars-departementet 1866 föreslagit ”att en något
större del af båtsmanshållet än den af komitéen uppgifna skulle till landtförsvaret
öfverflyttas” och då slutligen Kongl. Maj:t både nästlidne och innevarande
riksdag begärt en sådan öfverflyttning, må väl så väl möjligheten
som ändamålsenligheten af en sådan åtgärd kunna anses vara till fullo pröfvad.
Då härtill kommer att Utskottet för egen del (pag. 17) ur angifna
synpunkter anser såsom en fördel ”om de effektiva båtsmansrotarnes antal än
ytterligare förminskades”, vill det synas såsom väl befogad! om Utskottet
förordat den af Kongl. Maj:t tvänne gånger föreslagna och, såsom härofvan
framhållits, redan noggrant pröfvade öfverflyttningsåtgärden. Att något
hinder för ett sådant utlåtande skulle förefinnas deruti att Riksdagen till
Stats-Utskottet redan remitterat Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet,
vill synas så mycket mindre antagligt, som Stats-Utskottet redan afgifvit sitt
yttrande och Första Kammaren, efter skedd återremiss, just synes afvakta
Särskilda Utskottets betänkande öfver Herr Palanders motion i samma syftning,
för att derefter fatta sitt definitiva beslut.

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

27

Om derföre Riksdagen skulle bestämma sig för afgifvande af en underdånig
skrifvelse angående sjöförsvarets organisation, tillåter jag mig vördsamt
föreslå, att i denna skrivelse jemväl må inflyta Riksdagens godkännande
af den flere gånger uttalade principen om det för sjöförsvaret öfverflödiga
båtsmanshållets öfverflyttande till landtförsvaret för att vid dettas organisation
finna användning.”

af Ilerr A. Adlersparre: ”Utskottets beslut under Litt. B., punkten l:o och
mom. a kan jag icke underskrifva. I början af momentet hemställer Utskottet,
att Riksdagen hos Kongl. Maj:t i underdånighet måtte anhålla om
sådan ändring uti Flottans och Skärgårdsartilleriets organisation, ”att gränsen
mellan dessa korpsers verksamhet blir bestämd, och att det egentliga sjöförsvaret
sammanföres till en korps, hvilken eger att bemanna och behandla
den materiel, som för sådant ändamål afses.” En dylik skrifvelse till Kongl.
Maj:t vore lika obehöflig som opåkallad och, efter mitt förmenande, icke enlig
med Riksdagens värdighet. Allt hvad den innehåller är nemligen af Kongl.
Maj:t redan verkstäldt. Det ”egentliga sjöförsvaret” har alltsedan år 1866
varit sammanfördt till en enda korps, och denna korps, Kongl. Flottan,
åligger det att ”bemanna och behandla” alla våra krigsfartyg, som med sina
kanoner kunna uppträda utanför vår öppna kust, eller hvar helst vatten finnes
för dem att flyta. Skärgårdsartilleriet deremot har på sin lott endast bemanningen
af våra minsta pansarbåtar, hvilka icke i något hänseende kunna
räknas till det ”egentliga sjöförsvaret”, enär dessa små båtar, tungt bestyckade
och pansrade, äro ur stånd att flyta ute i öppen sjö, och icke äro att
anse annorlunda än flytande lavetter, uteslutande afsedda för den inre skärgårdsstriden.
Derjemte handhafver denna korps sjömätningsfartygen, små
obevärade farkoster, som icke utgöra någon del af sjökrigsmaterielen. I enlighet
med denna fördelning är redan en bestämd gräns emellan dessa båda
korpsers verksamhet af Kongl. Maj:t tydligt och klart uppdragen. Aldrig
lemnad ur sigte, har dock denna gränsbestämmelse icke utan ensidighet och
skada till alla delar genast kunnat tillämpas. Intill dess tillräckligt antal
små pansarbåtar kunnat anskaffas, har det nemligen för Skärgårdsartilleriets
öfningar varit nödvändigt, att vid detta vapen bibehålla några kanon-ångslupar,
fullt användbara för öfningarne, om än såsom krigsfartyg föråldrade.
Klandras denna nödfallsåtgärd, derföre att kanonångsluparne tillhöra det
egentliga sjöförsvaret, kommer klandret helt visst icke från någon som lefvat
i annat än teorier och vet huru det måste tillgå under öfvergångsperioder.
Dessutom, när Kongl. Maj:ts Flotta, i enlighet med båda statsmakternas beslut,
till 2:ne korpser blifvit fördelad, och detta förslag i dess helhet af
Riksdagen godkänts, borde det väl vara öfverlåtet åt Konungen, såsom högste
befålhafvaren för krigsmakten till lands och vatten, att efter omständigheterna,

28

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

och utan någon Riksdagens inblandning, bestämma de båda vapnens tjenstgöringsskyldighet.
I hvilket fall som helst vore det nu till intet gagn och,
enligt mitt förmenande, icke öfverensstämmande med den hållning en statsmakt
bör iakttaga, att Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhölle om hvad Kong].
Maj:t redan åtgärdat, och hvaruti, så vidt kändt är, Kongl. Maj:t icke ämnat
vidtaga någon ändring.

Momentets sednare del, deri Utskottet hemställer att ”åt Skärgårdsartilleriet
anvisas den del af skärgårdsförsvaret, som, utan att kräfva sjömannabildning,
fordrar en vidsträcktare insigt i artilleri, minväsende och
befästningskonst samt öfriga landtförsvaret närmare liggande ämnen m. m.”,
måste jag äfven afstyrka, ehuru af andra skäl. Här synes det vara Utskottets
syfte, att från Skärgårdsartilleriet skilja all verksamhet, der någon grad
af sjömanskap fordras, och att förhindra denna korps att hädanefter sätta fot
på fartyg. Dess tjenstgöring såsom sjömätare, äfvensom exercisen med pansarbåtarne,
skulle alltså upphöra. Den första fråga, man här gör sig, är
denna: för hvilkens lästa skulle denna ändring ske? Fäderneslandets fördel
kan icke åberopas. Den fartygsmateriel, pansarbåtar och sjömätningsfartyg,
samt de dem åtföljande pligter, som äro Skärgårdsartilleriet anförtrodda, hafva
icke i något hänseende varit försummade. Denna korps’ officerare hafva
fullgjort sina skyldigheter på ett sätt, som rättvisan måste tillerkänna det
högsta loford. Hvarken personal eller materiel hafva tillförne ernått den
framstående duglighet och hållning, som vunnits under de få år Skärgårdsartilleriet
varit organiseradt. Aldrig förr hafva officerare vid denna vigtiga
del af fäderneslandets försvar egt den lokalkännedom i våra skärgårdar
samt den förmåga att vid sidan af de stora farlederna manövrera mellan
hundratals undervattensklippor och skär, som Skärgårdsartilleriets officerare
redan förvärfvat. Yore förhållandet motsatt, hade clessa officerare visat liknöjdhet
eller oförmåga att föra sina fartyg, hade de i något hänseende försummat
sina pligter, eller funnes det någon skälig anledning att så skulle
komma att ske, då vore ifrågavarande åtgärd måhända rättvis, om ock sträng,
enär det nya vapnet ännu haft så kort tid att utveckla sig. Men det är
icke så. Ej heller kan det visas att den af Utskottet åsyftade åtgärden för
Staten medför den ringaste besparing. Under sådana förhållanden vore det
ju icke någon fördel för fäderneslandet att beröfva Skärgårdsartilleriet dess
fartygsmateriel. Hvem skulle då vinna på förändringen? Månne sjelfva
vapnet? Långt derifrån. Följden blefve utan tvifvel Skärgårdsartilleriets
undergång. Enligt Utskottets förslag skulle dess verksamhet begränsas till
handhafvandet af det fasta strandartilleriet ■— hvilket ännu icke finnes;
till minväsendet — ett experimentvapen, som sysselsätter blott några få; samt
till befästningsarbetet — hvilket till fullo bestrides af Fortifikations-korpsen.
Med en så beskaffad verksamhet, om den ens förtjenar detta namn, vore

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

29

Skärgårds-artilleriet urstånd att med motsvarande gagn återgälda Staten hvad
det kostar. I samma mån skulle äfven dess anseende sjunka och i och med
detsamma dess dagar vara lätt räknade. Möjligen blefve också följden, att
de små pansarbåtarne, som aldrig kunde rätt ingå i det ”egentliga sjöförsvaret”,
men både i militäriskt och ekonomiskt hänseende torde vara den för
oss lämpligaste fartygcert, jemväl komme att försvinna, då vi måhända åter
började drömma om pansarfregatter eller dylikt samt om möjligheten att ute
i öppna sjön kunna afhålla fienden från våra kuster. Härmed vill jag ej
hafva sagt, att så är Utskottets afsigt, endast att så kunde komma att ske,
då ett bittert uppvaknande blefve vår säkra och enda skörd.

Men kanske invänder man, att ehuru Skärgårds-artilleriets duglighet nu
är obestridlig, kan dock densamma i längden icke underhållas. Ett sådant
antagande, obestyrkt som det är, innebure ett obefogadt misstroende emot
Regeringen. Tilltror man henne förmågan att vidmakthålla den vidtomfattande
och fulländade sjömansbildning, som är det ”egentliga sjöförsvarets” högsta
uppgift, så finnes ej anledning misstro hennes anordningar för Skärgårdsartilleriets
begränsade sjömanskunskap. Den ena såväl som den andra Statsmakten
bör med rätta kunna fordra, att icke något misstroende mot henne
uttalas förrän bestämda fakta gifva vid handen, att fel äro begångna. Att
deremot utan giltig anledning och blott på grund af obestyrkta förutsättningar
vilja sönderbryta ett system, som nyligen blifvit ordnadt, vore att närma
sig en orolig radikalism, föga egnad att lyfta vårt anseende. Jag får derföre
vördsamt tillstyrka, att Riksdagen, åtminstone tills vidare, åt Kongl.
Maj:t öfverlemnar utvecklingen af sjöförsvarets tvänne vapen, i enlighet med
båda Statsmakternas för några få år sedan gemensamt fattade beslut, och
att följaktligen Utskottets ifrågavarande moment lemnas utan afseende.

Likaså måste jag uttala min reservation emot Utskottets hemställan i >
moment d), ”att någon del af det för sjöförsvaret nödiga manskap äfven under
fred för vissa år antages bland de dertill mest lämpliga af landets kustbefolkning.
” Hade Utskottet samtidigt tillstyrkt båtsmanshållets aflösning eller
öfverföring till arméen, skulle en hemställan om anskaffandet af annan stamtrupp
till krigsfartygens bemanning varit riktig; men då Utskottet tvärtom
tillstyrker, att ”en ej obetydlig del” (sid. 17) af båtsmanshåll vid sjöförsvaret
bör bibehållas, eller, såsom det heter i Utskottets tredje slutpunkt Litt. A,
”så stor del deraf, som motsvarar behofvet”, så synes skäl nu icke finnas för
värfning af kustfolk. Icke heller har Utskottet nämnt eller ens antydt
hvilka fördelar dess förslag skulle medföra. Det synes deremot gifvet, att
denna värfning ”på vissa år” komme att föranleda en icke obetydlig tillökning
i Femte Ilufvudtitelns utgifter. Äfven i militäriskt hänseende är förslaget
oantagligt. Det är tydligt och klart, att detta värfvade kustfolk, upptaget
till exercis å våra örlogsfartyg, å hvilka besättningslistan är strängt

30

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

begränsad, skulle undantränga ett motsvarande antal båtsmän, hvilkas öfning
och tjenstduglighet härigenom tillbakasattes, och båtsmanshållets nya organisation
i samma mån förfelades. Den enda vinsten af Utskottets hemställan
blefve ett rön, som bestyrkte, hvad vi redan förut veta, att en sjöbefaren
kustbo är användbar å örlogsfartyg, att han för sitt arbete fordrar hög hyra,
samt att en ny stamtrupp, som icke är behöflig, blefve en kännbar öfverflödstitel
i sjöförsvarets allaredan dryga utgiftsstat. Af anförda skäl, och då jag
anser att Riksdagen icke bör uppmana Kongl. Maj:t till utgifter, som för
sjöförsvaret medförde skada, men intet gagn, tillåter jag mig vördsamt afstyrka
Utskottets ifrågavarande hemställan.

Äfven Utskottets motivering innehåller åtskilligt, som borde bemötas.
Men då det icke vore lämpligt att skrifva en reservation lika lång som
sjelfva Betänkandet, anser jag mig här böra vidröra endast ett par yttranden.

Emot Utskottets synbara sträfvan (sid. 6) att få en tillökning i stället
för en reduktion i officersantalet vid det ”egentliga sjöförsvaret”—eAsträfvan
som, om den lyckades, snart skulle ruinera detta vapens anseende och bestånd
— vill jag blott anföra, att det al Utskottet åberopade stora antalet i
år sjökommenderade officerare bevisar motsatsen af hvad Utskottet ville bevisa.
Det är icke tjensten, som fordrat denna talrika kommendering af officerare,
utan den talrika officerskorpsen, som gjort en så beskaffad kommendering
nödvändig. För att bibringa vana och säkerhet på sjön äro långvariga
sjöexpeditioner fördelaktigare än korta. Sjö officer ar nes stora antal
i förhållande till exercisanslaget förbjuder dock den fördelaktigare anordningen.
Vore deremot officerskorpsen mindre än hvad den är, kunde sjökommenderingen
inskränkas till ett färre antal, hvarigenom expeditionerna för
samma kostnad blefve långvarigare och officerarnes öfning i mån deraf län''
gre, fullständigare och bättre. Nu deremot, för att ej alltför många officerare
skola hela år gå på land, utestängda från all sjötjenstgöring, måste
öfningsexpeditionerna fördelas i många små portioner, hvarigenom en
mängd officerare erhålla hvar sin lilla del, men ingen fullt tillräckligt. Genom
någon reduktion af officerskorpsen blefve förhållandet fördelaktigare,
hvaremot en tillökning skulle göra tillståndet vida mindre tillfredsställande
än hvad det nu är. Den ofta tillämpliga satsen: ”litet men godt”, är i intet
fall riktigare än vid bestämmandet af sjöofficerares antal.

Ä sidan 9 förekommer en uppgift, som icke bör lemnas oanmärkt.
Enligt densamma skulle en kanon, ställd på land, kosta ”betydligt mindre
än en sådan med flytande lavett.” Allt sammanräknadt är det dock icke
så. Båda erfordra samma pansarklädsel och nära nog samma maskinkraft
för manövern, och skulle den flytande lavetten vara dyrare än grundbyggnaden
med ammunitionskällare etc. etc. för kanonen å land, så måste likväl
denna sednare hafva utanverk till skydd mot fiendtlig landstigningstrupp. Der -

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

31

till kommer att kanonen å den flytande lavetten kan förflyttas från en position
till en annan och sålunda motsvara nyttan af 2:ne eller flera kanoner
å ett strandbatteri. Efter militärisk beräkning är förhållandet snarare motsatsen
af hvad Utskottet föregifver. Derföre är det dock icke sagdt, att alla
kanoner för skärgårdens försvar böra vara flytande. Icke heller skulle jag
upptagit Utskottets yttrande, om det ej kunnat tydas såsom ett argument
emot byggandet af små pansarbåtar.

Slutligen måste jag uttala mitt tvifvel om det rättmätiga uti Utskottets
motivering å sid. 7. Det synes icke under något förhållande vara med det
rätta och sanna öfverensstämmande att af små missnöjen göra skyhöga berg'';
ännu mindre att i ett Utskottsbetänkande framhålla ett missnöje, som icke
är af politisk eller ekonomisk art, utan inskränker sig till en del officerares
missbelåtenhet med den af Kongl. Maj:t dem föreskrifna tjenstgöringsskyidighet.
Behörigheten af att sålunda i Riksdagens förhandlingar upptaga och
likasom authorisera en så beskaffad missbelåtenhet, synes mig vara, minst
sagdt, tvifvelaktig. Åtminstone borde Utskottet förut gjort sig mödan tillse
om detta missnöje verkligen är befogadt på grund af en felaktig organisation,
eller föranledes af dessa ouppfyllda önskningar, som äro så vanliga inom
en sjöofficerskorps, alltför stor för jemn sysselsättning. Hade detta iakttagits,
skulle Utskottet helt visst aldrig anfört t. ex. ”missnöjet” och ”missbelåtenheten”
ibland officerarne vid Kongl flottan deröfver att den för dem bestämda
verksamhet skulle göra dem ”främmande” på det område, som i händelse
af krig blefve deras krigstheater. Må det tillåtas mig upplysningsvis nämna,
att, utom ocean-navigeringen med fregatter och korvetter, hafva Kongl. flottans
officerare sig tilldelt att i striden föra äfven våra monitorer. Dessa sednare
fartyg kunna icke, till följd af deras djupgående, stora längd och tungmanövrerlighet,
intränga på sidorna af skärgårdens lotsmannafarvatten, såsom Skärgårdsartilleriets
små pansarbåtar, utan måste hålla sig i de egentliga segellederna,
vid försvaret af dervarande positioner. Detta är inom skärgården det område
sjöofficern med sin monitor bör känna; och långt ifrån att det vid bestämmandet
af sjöexpeditionerna varit någon uraktlåtenhet, som berättigat
honom att kalla sig ”främmande” eller ”gäst” inom detta område, äro hans
öfningar ordnade med särskildt fästadt afseende på förvärfvandet af denna
för honom behöfliga lokalkännedom. Samtidigt med expeditionerna på aflägsnare
farvatten äro nemligen: hvarje år en eller tvänne monitorer, med
fem officerare å hvarje monitor, beordrade att navigera långs våra kuster
och att besöka dervarande farleder och hamnar. Så t. ex. förra året hade
monitoren ”John Ericsson" följande marcheroute, nemligen: från Carlskrona
till Slitéhamn, Fårösund. Oscarshamn, Westervik, Waldemar svik. Släthaken
till Mem, Oxelösund, Dalarö, Stockholm, Trälhafvet, Calmar, Norrtelje, Öregrund,
Svartvik, Sundsvall, Wifsta varf, Hernösand, Örnsköldsvik, Gefle, Da -

32

Särskilda Utskotte Betänkande N:o 1.

larö, Calmarsund, Garlshamn, och åter till Garlskrona. När så är förhållandet,
borde det icke i en riksdagsförhandling talas om sjöofficerarnes missnöje
öfver att göras till främlingar inom det område, som blir deras krigsteater!
Mycket mer vore att säga, men ämnet är motbjudande, och ju mindre man
här ordar derom, desto bättre torde det vara.”

Uti förestående reservation, i hvad den angår Utskottets förslag under
Litt. B mom. d), rörande förhyrande af kustsjöfolk, instämmer Friherre I.
Koskull.

Af Herr H. von Steyern: ”Ehuru jag under öfverläggningarne inom
Utskottet, samt då dessa voro slutade, kände mig lifligt manad att omständligare
reservera mig mot åtskilliga af de beslut, hvaruti Utskottet stadnat,
särdeles med afseende på den sväfvande bestämmelse rörande syftemålet för
vår sjökrigsmakt, som Utskottet uttalat, äfvensom med hänsyn till den strandsättning,
hvarmed skärgårdsvapnet hotas, derest den af Utskottet föreslagna
förändringen i detta vapens organisation skulle komma till stånd, så har jag
dock vid lugnare besinning funnit, att då frågan ytterst hvilar på Kongl.
Maj:ts afgörande och Kongl. Maj:t, utan behof af den enes eller andres anvisning,
lärer veta hvad med Sveriges sjökrigsmakt bör förstås, äfvensom fördelen
af den, enligt min åsigt, för sjöförsvarets tjenstbarhet ganska förmånliga
organisation, som det nu eger, destomindre kan vara Kongl. Maj:t okänd,
som Kongl. Maj:t sjelf för endast 4 år sedan låtit, med Representationens
bifall, densamma genomföra, ett försök från min sida att utförligare framhålla
mina mot Utskottet stridiga åsigter i dessa afseenden äfven så till vida
vore opåkalladt, som jag, under angifna förhållanden, icke kan föreställa
mig, att Riksdagen skall finna tjenligt att i ofvan angifna ämnen
besvära Kongl. Maj:t med någon skrifvelse.

Deremot delar jag Utskottets åsigt om det slöseri med kraft och penningar,
som otvifvelaktigt uppkommer genom att till sjöförsvaret bibehålla
hela det nuvarande båtsmanshållet. Dock måste jag fritaga mig från delaktighet
i den åsigt Utskottet uttalar, att man vid reduktion af båtsmansstyrkan
endast skulle afse det behof, som i den ”närmare framtiden” kunde
förefinnas, såvida nemligen detta rörer skärgårdsvapnet. Innan jag framställer
skälen för denna min åsigt, anser jag mig dock till följd af det rop
man lyckats framkalla mot båtsmännens otjenlighet till bemanning af vårt
sjöförsvar, böra anmärka den skiljaktighet, som förefinnes mellan kust- och
skärgårds-försvar, hvilka begrepp likväl oftast blifva sammanblandade, såsom
vore de alldeles likartade. Kustförsvaret är något gemensamt för alla
länder, hvilka angränsa hafvet, hvaremot skärgårds- och insjö-försvaret är

helt

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

33

helt egendomligt tillhörande Sverige. Det förra kräfver sjömannens och
artilleristens egenskaper och skiljer sig föga till personal och materiel från
hvad man i dessa afseenden inom alla sjönationer funnit lika tillämpligt.
Yåra monitorer intaga deruti ett högst vigtigt rum och erfordra, likasom de
andra sjögående krigsfartygen, hvaraf vårt sjöförsvar kan komma att utgöras,
sjövana besättningar, samt hos befälet sjömannens skicklighet, djerfhet och
mod om de med framgång skola utöfva den verkan, hvaraf de då äro mäktige.
Skärgårds- och insjökriget deremot, om man till våra försvarskrafters
förstärkande vill draga full nytta af alla de fördelar, som lokalegenheterna
inom dessa krigstheatrar förete, äfvensom det ofta förekommande behofvet
af samverkan med arméen, fordra en egen slags materiel, samt
hos befälet, jemte krigarens moraliska egenskaper i öfrigt, insigt i
en mängd med landtförsvaret mera sammanhängande ämnen, men mindre
sjömanskap hos både befäl och manskap än som för den öfriga delen af sjöförsvaret
är af nöden. I korthet — hvarje af dessa sjöförsvarets beståndsdelar
tager i anspråk olika egenskaper hos personalen, hvarpå man, vid en
ekonomisk behandling af saken, icke får underlåta att fästa nödig uppmärksamhet.
Då nu båtsmännen utgöra en ganska god stamtrupp för skärgårdsvapnet
—-■ hvarom Riksdagen kan, utan att fästa sig vid mina eller andras
frihandsteckningar, få tillfyllestgörande förvissning af sakkunniga män inom
facket här på platsen, — och detta manskaps tjenstbarhet i detta afseende genom
ändamålsenlig öfning årligen höjes, synes det mig icke rätt att afhända
sistnämnda vapen större del deraf, än att återstoden må kunna fylla det behof
af stam, som vid ett inträffande krig kan finnas erforderlig till en materiel,
hvilken någorlunda kan motsvara ändamålet och som då — kosta
hvad det vill — måste anskaffas, äfvensom till utkiks- och telegrafposteringar,
servis af sjöfästningarnes artilleri, samt min-kriget, hvilket allt, enligt en god
plan för förstnämnda försvar, det lärer komma att åligga detta vapen att
bestrida. Ty att, såsom Utskottet föreslagit, fördela det egentliga sjöförsvaret
emellan tvänne korpser, hvaraf den ena synes mig vara ämnad att förstå
och den andra att föra detta krig, finner jag mindre ändamålsenligt. På
detta sätt skall då denna stamtrupp till behofvets stund hållas disciplinerad
och i den öfning, som då vore af största vigt och värde, helst uppsättning
af stam vid ett krigs utbrott icke låter sig göra. Att deremot, såsom Utskottet
antyder, tillstyrka en reduktion af denna truppstyrka efter den ”närmare
framtidens” behof synes mig icke välbetänkt, då, såsom man vet, vår
sjökrigsmateriel, nu under höfvan inskränkt, sannolikt på längre tid icke
hinner nödig förstärkning, samt således svårligen dessförinnan torde kunna
tjena till grund för beräkningen af den stam, som vid ett utbrytande krig
blir behöflig. För min del skulle jag anse att hela den roterade båtsmansBih.
till Biksd. Prat. 1870. b Sand. 1 Afd. I Höft. 5

34

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

styrkan, sedan den nu till landtförsvarets förstärkande föreslagna, samt båda
Gotlands-kompanierna afgått till arméen, borde till stam för skärgårdsförsvarets
här ofvan antydda behof bibehållas, utan afseende derpå, att man möjligen
under den närmare framtiden icke hinner till den deremot svarande, nödiga,
styrkan i materiel. Jag fruktar att vi icke komma långt med detta försvar,
då man rätt beräknar hvad våra vigtiga skärgårdar — framför allt Stockholms
— i detta afseende kräfver, om ej en styrka af 5,000 man dertill finnes
disponibel och deraf utgöra de 1,676 man roterade båtsmän, som jag anser
böra till skärgårdsförsvaret bibehållas, en proportionerlig stam. Såvida man
således anser att skärgårdsvapnet, såsom jag föreställer mig, skall hafva, att
utföra försvaret i sin helhet i skärgården, synes mig derföre den förutnämnda,
af Utskottet uttalade åsigten icke välgrundad. Att äfven denna stamtrupp i
öfrigt förtjenar att komma i åtnjutande af sådana utaf Utskottet antydda förbättringar
med afseende på rekrytering och tjenstetid, som Kong! Maj:t kan
finna för godt att föreslå, behöfver icke anmärkas.

Uti den indelade båtsmansstyrkan, äfven sedan en del af Södra Möre
kompanierna blifvit Överflyttad till arméen, samt resten sannolikt ställd på
vakans, torde deremot en ej ringa minskning kunna ega rum utan men
för de sjögående fartygen, hvilka af detta manskap synas böra erhålla sin
bemanning, hvarigenom ock en högst behöflig lindring för de af det indelade
båtsmanshållet alltför hårdt tryckta Blekinge och Södra Möre vunnes;
tvärtom kan vid en sådan reduktion, genom den ändamålsenligare rekrytering
och starkare sjömansöfning, som af antalets minskning blifva en följd, båtsmansbemanningens
tjenstbarhet i ganska stor mån höjas, för hvilket, med
all visshet då inträffande fall, den för denna del af sjöförsvaret erforderliga
stam erhölles på ett, enligt min åsigt, äfven bättre sätt, än genom den af
Utskottet antydda värfningen af kustfolk. Dessutom kan härigenom äfven
beredas medel till anställande af polis och arbetare på varfven.

Jag betviflar icke att, med blicken fästad på kriget, hvilket ju är en
pligt vid försvarets ordnande, det för oss och våra förhållanden vore den
bästa hushållning, att med afseende på båtsmanshållet vidtaga de här ofvan
antydda åtgärder, dervid jag dock icke tror, att härigenom, likasom icke genom
att utbyta båtsmännen mot värfvad trupp, någon särdeles besparing i
de närvarande kostnaderna för personalen kunna blifva att påräkna, om ändamålet
rätt skall vinnas. Det är vid kompletterandet af vår bristande sjökrigsmateriel
i nutidens riktning, som, enligt mitt förmenande, ett klokt och
med strängt afseende på våra alldeles egendomliga lokalförhållanden utfördt
system skall framkalla resultater, hvilka, vid jemförelse med den kostnad,
som andra sjönationer nödgas nedlägga på sin materiel, med visshet skola
blifva särdeles tillfredsställande. Om vi blott rätt inse och värdera vigten
af den kraft vid försvaret, som våra skärgårdar erbjuda och utan lust att

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

35

härma andra, hvika icke hafva något härmed jemförligt, endast skapa en
materiel, som passar för våra behof och förhållanden, så skola vi för ett
ojemförligt lägre pris och — hvad äfven behofvet högt kräfver — på en
jemförelsevis kort tid kunna uppställa ett icke ringa antal kanoner af den
gröfsta, hittills på fartyg begagnade kaliber. Detta förhållande, jemte den
vådliga brist af materiel, hvaruti vårt sjöförsvar sig befinner, synes mig utgöra
ett ämne, hvilket vida mer är förtjent af Statsmakternas uppmärksamhet
samt deras skyndsamma och kraftiga handläggning än något annat med detta
försvar sammanhängande, hvilket jag ock derföre icke kunnat underlåta att
antyda, oaktadt den behandlade motionen icke dertill lemnar omedelbar anledning.

Ehuru jag således, såsom jag i början af denna min reservation anfört,
icke kan tillstyrka Riksdagen att'' till Kongl. Maj:t göra någon framställning
angående förändring i sjöförsvarspersonalens så nyligen genomförda
organisation, hvilken jag för min del finner god och ändamålsenlig,
anser jag likväl hvad ofvan blifvit anmärkt rörande denna personals i vissa
delar alltför stora antal innefatta tillräcklig anledning till den vördsamma
hemställan,

att Riksdagen ville till Kongl. Maj:t aflåta underdånig
skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj: t täcktes till en
blifvande Riksdag låta afgifva nådigt förslag till en efter
förhållandena lämpad reduktion af sjöförsvarets personal.”

Af Herr F. Palander: ”Ehuru jag önskat att de åsigter rörande organisationen
af sjöförsvarets befäls- och underbefälspersonal, hvilka finnas uttalade
uti motiverna vid Utskottets Betänkande, blifvit i bestämdare ordalag
uttryckta uti det förslag till underdånig skrifvelse, som Utskottet afgifvit, så
har jag dock icke velat framställa något särskildt yrkande i sådant afseende,
för att icke derigenom möjligen äfventyra att helt och hållet förfela de mål
den af Utskottet behandlade motionen afser, nemligen: ett kraftigt kustförsvar,
en förenklad organisation af den under Sjöförsvars-departementet lydande personalen,
samt upphörandet af de onödiga utgifter, hvilka betunga Femte Hufvudtiteln.
— Deremot har jag icke kunnat biträda Utskottets åsigt att en del
af båtsmanshållet bör för sitt ursprungliga ändamål bibehållas, utan måste jag
mot denna del af dess Betänkan le reservera mig.

I den del af motiveringen, som rörer båtsmanshållet, framhåller Utskottet
först och främst några af de orsaker, hvilka synnerligen motverka höjandet
af båtsmanshållets tjenstbarhet, och anger derefter de förändringar, som institutionen
erfordrar, för att de uppgifna, erkändt stora bristerna skola blifva
af hjelp ta. Instämmande med Utskottets majoritet med afseende såväl på de
angifna felens betydenhet som botemedlens nytta, hyser jag likväl den öfver -

36

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

tygelsen, att dessa botemedel, huru nödvändiga de än äro om institutionen
fortfarande kommer att ega bestånd, dock icke skola kunna vinna tillämpning,
hvadan jag anser olämpligt att på en förhoppning att så skall ske
grunda några beräkningar. Utskottet angifver vidare skälen för dess åsigt
att en del af båtmanshållet bör för sitt ursprungliga ändamål bibehållas. Det
första af dessa skäl är: ”det betänkliga i att alldeles undanrödja den grund
på hvilken anskaffningen af flottans manskap hvilat, särdeles innan man
vunnit tillförlitlig erfarenhet om ett annat rekryteringssätt och de kostnader
detsamma möjligen kan medföra”. Det torde med skäl kunna frågas, om
icke det nuvarande båtsmanshållet gifvit tillräcklig erfarenhet rörande lättheten
att bland landets kustbefolkning anskaffa manskap för sjöförsvaret, och
om det icke må anses fullkomligt säkert, att äfven båtsmanshållets bästa karlar
skulle med ännu större beredvillighet ingått i tjenst, ifall i hvarje hänseende
bättre vilkor än nu der erbjudits dem; ty den förändringen, att Staten
sjelf, så att säga, intoge rust- eller rotehållarens plats, torde väl icke
kunna antagas komma att i någon mån verka afskräckande. Beträffande åter
de kostnader, hvilka det föreslagna antagningssättet skulle medföra, så torde
icke något skäl kunna anföras, hvarför icke Staten skulle erhålla manskap
för samma pris som rust- eller rotehållarne, förutsatt att Staten icke uppställer
öfverdrifna fordringar med afseende på rekryternas antal eller kompetens,
och såsom fullkomligt säkert torde få antagas, att om Staten, utöfver
de förmåner båtsmannen nu åtnjuter, till kustsjö mannen under uppfordringstiden
betalar samma aflöning, som karl af motsvarande duglighet inom matroskorpisen
erhåller, ingen svårighet skall mota att med lika qvalificerade karlar
som de bästa vid båtsmanshållet rekrytera en trupp, icke manstarkare än
den föreslagna kustsjöfolkskorpsen kan komma att blifva.

Utskottet säger vidare, att en dylik åtgärd — som den att afskaffa
hela håtsmansinstitutionen — kunde försvaras endast i det fall, att båtsmanshållet
visat sig alldeles otjenligt, men i motsats härtill erkännes allmänt, att
båtsmanshållet endast är påräknad t såsom en del af den stam eller kärna
för bemanningen af sjöförsvarets fartyg, kring hvilken sjöbevänng och tjenstepligtigt
kofferdisjöfolk i krig böra sluta sig. För en dylik stamtrupp är
det näppeligen nog, att individerna hafva kroppskrafter och härdighet, och
”stundom” framstående anlag för sjöyrket, och ännu mindre är det tillräckligt
att ”större delen bland dem sannolikt kunna göras skickliga till tjenstgöring
vid sjöförsvaret”; af en dylik stamtrupp bör man hafva rättighet att
fordra, det hvarje man skall vara, eller kunna utbildas till en kraftfull, härdig,
rask, intelligent och i vapnens bruk skicklig sjöman; ty ett jemförelsevis
mindre antal så beskaffadt manskap utgör onekligen en vida bättre stam för
bemanningen af en flotta, än ett betydligt större antal medelmåttor skulle
utgöra.

Särskilda, Utskottets Betänkande N:o 1.

37

Sist yttrar Utskottet: ”Härtill kommer att båtsmanshåll försäkrar om
en viss manskapsstyrka, oberoende af de omständigheter, som vid utbrottet
af ett krig försvåra legning eller förhyrande af nödigt antal sjöfolk — en
fördel, som utan tvifvel väl förtjenar att vid frågans afgörande tagas i beräkning’1.
För den som tagit kännedom om den af Utskottet behandlade
motionen, torde det icke vara främmande, att den föreslagna kustsjöfolkskorpsen
åtminstone lika mycket som båtsmanshållet försäkrar om en viss
manskapsstyrka. Kustsjöfolkskorpsen skulle ju i sjelfva verket endast vara ett
tidsenligare båtsmanshåll, vid hvars inrättande man bibehölle det som är godt
af den gamla institutionen, men undveke alla dess många och stora brister,
och vid hvilket Staten sluppe att, såsom nu, mellan hvarje karl och sig hafva
en mellanman, rust- eller rotehållaren. Om en dylik korps före detta efterträdt
båtsmanhållet, så hade man kunnat undvika att, såsom i närvarande
tidpunkt sker, underhålla en flerdubbelt större stamtrupp än materielen krafvel’,
hvilket förfarande, utom den onödiga och betydliga direkta kostnaden,
som dermed är förenad, äfven medför den stora olägenheten — bland andra
— att den delen af denna personal, som verkligen är behöflig, måste afstå
brorslotten af den knappa öfning, som exercisanslaget rnedgifver, till manskap
som sjöförsvaret lätteligen kunde undvara, och på hvilka öfningen alltså kan
anses vara till största delen förspilld.

När d. v. chefen för Sjöförsvarsdepartementet, Herr Grefve von Plåten,
år 1851 afgaf sitt förslag till sjöförsvarets ordnande, beräknade han den för
tjensten ombord vid sjöförsvaret •— sådant han tänkte sig det — erforderliga
manskapsstyrkan till 20,185 man. Då 1862 års Sjöförsvarskomité afgaf
sitt betänkande, beräknade den att vår flotta år 1867 skulle erfordra en gemenskapsstyrka
af 10,856 man. Enligt den uppgift från Kong! Sjöförsvarsdepartementet,
hvilken finnes bifogad Utskottets Betänkande, erfordrar för närvarande
Sveriges samtliga i någon mån krigstjenstbara fartyg för sin bemanning
1,356 man ur gemenskapsklassen. Dessa vexlingar oaktadt, är den
ständigt underhållna stamtruppen lika stor nu som den var år 1851, och
detta fastän i besättningarne å nutidens med ångkraft framdrifna bepansrade
fartyg i allmänhet behöfver ingå proportionsvis mindre stamtrupp än i de
fordna segelfartygens.

Om man nu, exempelvis, vill antaga, att nationen skulle kunna och
vilja för anskaffandet af sjökrigsmateriel årligen afse:

dels 420,000 R:dr för byggandet af tvänne stycken pansarkanonbåtar,
eller mindre monitorer med fasta torn, af den certe Kongl. Maj:t föreslagit
att år 1871 byggas;

dels medel för anskaffandet af minfartyg, att småningom ersätta de nu
befintliga för krigsbruk föga användbara tio kanonångsluparne;

dels medel för monitorstornens förstärkning;

88

Särskilda Utskottets Betäckande N:o 1.

dels medel för att med tidsenliga fartyg ersätta de föråldrade korvetterna
Thor och Gfefle, samt derefter fregatten Vanadis; och

dels medel för anskaffandet af en del positionskanonbåtar, minmateriel,
m. m., så skulle efter tio år, för det rörliga sjöförsvaret, förutom den enligt
uppgift nu behöfliga manskapsstyrkan 1,356 man, erfordras bemanning för
20 stycken pansarkanonbåtar af ofvannämnda cert. Antager man nu att
hvar och en af dessa, ehuru saknande handkraftsmekanism, likväl, till följd
af sina större dimensioner, komme att erfordra lika stor besättning som pansarbåten
Sköld”, sa far man för dessa 20 fartyg ett behof af 680 man sjöfolk.

Dertill komma förut beräknade......... ... 1356

•......„

Summa 2,036 man sjöfolk.
Vill man antaga att 75 procent deraf, eller 1,527 man, borde utgöras
af stamtrupp, och från detta antal derefter drager matroskorpsens antal 400,
sa finner man att 1,127 man, eller i rundt tal 1,200 man, sannolikt ännu
tio år härefter vore nog, för att, jemte matroskorpsen, fylla sjöförsvarets behof
af stamtrupp, synnerligen om för den del af kustförsvaret, som icke erfordrar
sjömannab ild ning, en korps af 200 man minörer och kanonkommendörer finnes.
Försöker man att, savidt sig göra later, beräkna storleken af de årliga besparingar,
hvilka skulle blifva eu följd deraf, att båtsmanshållet afskaffades
och så småningom och i mån af behof ersattes med en korps af 1,200 man
utvaldt kustsjöfolk, så visar det sig, att dessa besparingar skulle öfverstiga
en half million R:dr om aret, utan att man då tagit med i beräkningen de
betydliga ovissa besvär och kostnader, som vidlåda den nuvarande båtsmansinstitutionen.
Närlagda förslag till öfningsexpeditioner med nu befintlig ångtygsmateriel
visar bland annat äfven huru lång öfningstid årligen skulle
kunna i medeltal beredas hvarje man af en 1,200 nummer stark kustsjöfolkskoips,
under förutsättning att personalen för öfrigt vore organiserad i öfverensstämmelse
med de af Utskottet uttalade asigter, och att öfningarne, i
motsats mot hvad nu är händelsen, vore ordnade med särskildt afseende på
kustförsvar.

Med stöd af hvad jag nu haft äran anföra, får jag föreslå, att 3:o under
A i den af Utskottet föreslagna underdåniga skrifvelsen måtte erhålla
följande lydelse:

3:o) att hvad särskildt angår båtsmanshållet, detta,
hvilket numera icke motsvarar sitt ändamål, att utgöra
en del af den stam, kring hvilken sjöbeväring och värnepligtigt
handelssjöfolk vid inträffande krig skola sluta sig,
hör så snart sådant lämpligen kan ske upphöra att utgöra
en del ai sjöförsvarets personal, hvaremot, för att
ersätta båtsmanshållet, bland de dertill mest lämpliga af

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

39

landets kustbefolkning, i den mån behofVet sådant erfordrar
samt medel dertill genom inflytande vakansafgifter
kunna beredas, på vissa år bör antagas ett tillräckligt antal
manskap hvilket äfven under freden hålles fullständigt öfvadt
och tjenstdugligt, för att, jemte matroskorpsen, utgöra
stam för bemanningen af flottans fartyg.

I öfverensstämmelse härmed får jag vidare föreslå:

att de uti 4:o) under A förekommande orden: efter
båtsmanshållets förminskning, måtte utgå;
att mom d), under B l:o) måtte utgå; samt
att det uti mom. e), under B l:o), förekommande ordet
förminskning måtte utbytas mot indragning.”

Uti ofvanstående reservation instämma Herrar Tjernlund och Ola
Månsson, hvilken sednare yttrar: ”Ehuru jag förenar mig med Herr F. A.
Palander i den af honom afgifna reservation, ville jag dock att Riksdagen
jemväl för sin del beslutade och uti dess underdåniga skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhölle, att det öfverflödiga båtsmanshållet måtte sättas på vakans,
hvilket jag alltså har äran föreslå.”

af Herr von Kock: ”Instämmande uti den reservation Herr Palander
afgifvit, i afseende å båtsmanshållet, har jag endast, till stöd för den af honom
deruti yttrade mening, ansett mig böra anföra några ytterligare skäl.

I främsta rummet bör naturligtvis afses, när fråga är om stamtrupp,
att den kan påräknas blifva sådan, att den fullt motsvarar sitt ändamål i
militäriskt afseende, Nu erfordras en stamtrupp för Skärgårdsartilleriet, och
en sådan, af tillfredsställande beskaffenhet, kan troligen erhållas, om, på sätt
Utskottet hemställt, det egentligen för att ”bilda skickliga underofficersäwmen
för skärgårdsflottans behof”, hvaraf blott 2 å 3 årligen lära behöfvas, nu till
kanonier-korpsen lemnade årsanslag af 80,00U R:dr varder i stället användt
till en välbehöflig stamtrupp af kanonkommendörer och minör er.

En andra stamtrupp erfordras för flottans personal, hvilken af Utskottet
är afsedd att bemanna och behandla all den materiel af med segel eller
ångkraft försedda fartyg m. m., hvilken tillhör det, egentliga sjöförsvaret.
För denna stamtrupp, som äfven skall användas såsom stam å örlogsfartyg,
fordras, jemte den intelligens, den förståndsutveckling, hvarpå man numera,
under de stundliga vexlingarne i beskaffenheten af åt krigaren anförtrodda
förstörelse-redskap, hos hvarje sådan anser önskvärd, om ej nödig, väl ock,
bland annat, om man ej vill leka med orden stam, och stamtrupp, att dennas
manskap erhållit, eller någorlunda snart kan erhålla, åtminstone minimum
af den för en örlogssjöman oundgängliga rekrytbildning.

40

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

Huru inånga af den del utaf flottans s. k. stamtrupp, som nu utgöres
af båtsmän, hafva erhållit ett sådant minimum? Huru många båtsmän kunna
påräknas, att framdeles, utan orimlig kostnad, erhålla det?

Uti de S. ii. prot. d. 12 Maj 1865 bilagda “Grunder för ombildning
af Sveriges sjöförsvar” (pp. 62—64) uppgifves;

”att för att i sjögång, ombord å fartyget som rullar, rätt handtera kanonen,
erfordras en mycket lång öfning under sjökommendering. Sak samma
gäller om styrning, lodhyfning samt handteringen af segel och rundhult;

att, sedan rekryten fatt på 1 års tid inhemta hvad: å stationen bör inläras,
— — —- måste man dock för'' rekryten, vid flottan beräkna minst 3
års sjökommendering;

samt att ”en båtsmans sjöaflöning jemte, por tion, för 3:ne års tid kan
icke beräknas till mindre än 660 Li-.drf

Då, enligt nu gällande stadganden båtsmans ”uppfordring i hvad ändamål
som helst skall ske efter nummerordning inom kompaniet och i behörigt
förhållande kompanierna uti länen emellan, i mån af deras styrka, samt (så?)
att rothållaren och båtsmän inom kompanierna fa dervid njuta lika rätt”
(§ 29 af 1824 års kontrakts- eller rotebok);

då, under fredstid, rotebåtsman endast hvart tredje år böra uppfordras
till tjenstgöring, och indelning.'':båtsmännen endast kunna till 4 månaders
tjenstgöring ärligen uppfordras” (§ 32 af 1839 års särskilda kontrakt- eller
rotebok för Blekinge.)

då sålunda ofta 12 år åtgått för att en, hvart tredje år tjenstskyldig
båtsman kunnat erhålla det 4 år medtagande minimum af rekrytbildning,
äfven om de åttaåriga mellantiderna ej verka menligt,

då vi ännu hafva 5,676 effektivt tjenstgörande båtsmän,
dä, utom sjökadetter, jemväl 400 matroser och jungmän samt 200
skeppsgossar böra öfvas på våra fartyg,

samt dä man så noggrant nu tillämpar den åberopade 26 § i roteboken
att jemväl af de uti grunderna (§ 39) och i Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition till 1869 års Riksdag för sjöförsvaret icke vidare behöfliga ansedda
båtsmän å Gotland, ett icke obetydligt antal lära samma år blifvit
utsända på en längre öfningsexpedition,

så bör det kanske icke förvåna någon att, oaktadt den särskilda beredvillighet
dermed Representationen städse tillmötesgått äskanden af ökade anslag
för flottan och dess öfning, framställda från en departementschef, till
hvilken den hyste ett välförtjent förtroende, kunde man icke motsäga yttrandet
af en ledamot uti 1862 års Sjöförsvarskomité, det alla voro ense
derom att båtsmanshållet icke dittills motsvarat flottans behof af sjövani
manskap och har jemväl nu inom S. U., dels medgifvits att båtsmannen allt

för

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1. 41

för mycket, lefver utan beröring med och tillsyn af sitt (enligt S. U. tanke
dock allt för talrika) befäl, att lian i allmänhet saknar tillräcklig öfning i
sitt yrke och att han derigenom blir mindre tjenlig till örlog ssjöman p. 14),
dels ock förklarats: rslutligen ligger det i indelningsverkets natur, att båtsmännen
(af flera p. 15 anförda orsaker) — — — äro mindre lämpliga för
sådan tjenstgöring, vare sig vid flottans stationer eller vid längre sjöexpeditioner,
som fordra ett långvarigt aflägsnande från hemmet.

Nu har majoriteten visserligen, å andra sidan, påstått, att derigenom,
och genom flerfaldiga andra båtsmanshållets erkända brister ingalunda är
bevisadt, att det icke för någon del af flottans bemanning eller sjöförsvaret
i allmänhet bör bibehållas.

Men häremot vågar jag invända, att de uppgifna botemedlen, genom
hvilkas användande majoriteten förespeglar erhållandet af bättre stamtrupp
af båtsmännen för framtiden än hittills, synas mig fullkomligt opraktiska.
Nya kontrakter skulle nemligen uppgöras, medförande ökade kostnader för
Kronan, genom en då oberäknelig legas öfvertagande. Rothållaren skulle
slippa städja och (eller?) lega. Denna upptages i markegång vanligen till
75 öre per år, men utgår nu, åtminstone i Blekinge, sällan med mera än
25 procent d. v. s. 5 R:dr fördelade på 20 år. Antages båtsman med torp
på blott i0 år, blir legan deremot troligen ganska hög. Ändras ej föreskrifterna
angående uppfordringen — hinna åtskilliga båtsmän på deras hela antagningstid
icke att erhålla minimum af nödig rekrytbildning. Skall denna ske
under en kortare tid af t. ex. 4, 6 eller 8 år, få torpen stå obrukade af
brukarne och den hustru, som nästan alltid finnes när ett jordbruk skall
mottagas, sitta ensam, antingen hela eller två tredjedelar, eller hälften af
tiden under de 4 första åren af jordbrukningen och äktenskapet.

Kan man verkligen, vid närmare besinning än tiden i Utskottet medgaf
när denna räddningsplanka för båtsmanshållet från det olikartade soldathållet
tillgreps, föreställa sig, att, genom nya kontrakter på dylika vilkor,
ämnen till god stamtrupp för flottan, mot dräglig kostnad, skola kunna erhållas?
Är det icke då vida sannolikare, att man kan erhålla en duglig rekryt,
om denne icke tvingas vara torpare under 4 års ständig frånvaro från sitt
torp, för rekrytöfning, men i stället, med mycket högre kontant aflöning,
under denna tid, möjligen kan samla nog för att, om han sedan verkligen
vill blifva jordbrukare, kunna sjelf skaffa sig jord, om ej med eganderätt,
dock med säkrare och längre än 10-årig besittningsrätt och mera trygghet
för åtnjutande af frukten utaf nedlagdt arbete?

För egen del är jag fullt öfvertygad, att den sekelgamla inrättningen
af båtsmanshållet verkligen aldrig förtjent annan vördnad, än den dels
lånat från det alldeles olika t. o. m. ännu i flera hänseenden förträffliga

Bih. titt liiksd. Prot. 1870. 8 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 6

42

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

soldathållet — der under freden torpinnehafvaren endast på några veckor
aflägsnas från hemmet, — dels vunnit genom jemförelse med värfvadt manskap,
sådant det fanns i Sverige förr än konung Carl Johan rensade arméen
från dömda lösdrifvare och brottslingar, samt sådant det af vissa äldre herrar
sjöofficerare förr påträffades i utländska flottor, med sainmanrafsadt eller
^pressadt” sjöfolk, hvilket t. o. m. stundom måste bevakas af mariner.''

Dessa antagningssätt äro dock nu förbi på de flesta ställen; men detta
förhållande förklarar tillräckligt de olika åsigterna nu hos våra äldre och
yngre sjöofficerare.

Att ett icke indelt manskap, när det har tillräcklig sysselsättning med
själs- och kroppsarbete och väl behandlas, kan vara vida bättre än indelt,
derpå lemuar den ypperliga matroskorpsen i Carlskrona, jemförd med der
tjenstgörande båtsmän, det mest talande bevis.

Spiken är träffad på hufvudet och den skarpsynte författarens egen
innersta tanke är väl ock troligen utsagd uti det, af mångas tankar, som
vanligt, hopkomna Utskotts-betänkandet, genom det här ofvan anförda uttrycket,
att det ligger i indelningsverkets natur, att båtsmän, eller merendels
gifta jordbrukare, äro mindre lämpliga för sådan tjenstgöring, som fordrar
ett långvarigt aflägsnande frän hemmen.

1 andra rummet torde Statens ekonomiska fördelar böra afses, sedan
man lyckats blifva öfvertygad, att man kan, på det af Herr Palander föreslagna
sätt, erhålla en i militäriskt afseende dugligare stamtrupp, än båtsmän,
för sjöförsvaret. Men kalkylerna äro nästan omöjliga att uppgöra med
önskvärd noggranhet, i anseende till oväntade svårigheter, som mött för
äskade upplysningars erhållande. Dock tror jag mig kunna förutsäga, att
derest Riksdagen vill fästa behörigt afseende å Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
jemte afgifna motioner, kan man antaga

att sjöförsvaret om det, sedan bätsmanshållet upphört vara stamtruppj
får behålla till högst

1,200 man på vissa år, antagna ungefär 6 månader årligen, eller ock
hvartannat år å flottan tjenstgörande sjömän å 250 R:dr 300,000:

400 man varfsarbetare å 300 R:dr........ 120,000:

25 polisbetjente å varfven å 600 R:dr...... 15,000:

så skulle sjöförsvaret kunna afstå omkring 700,000
R:dr till landtförsvaret eller andra statsbehof utaf sina

Särskilda Utskottets Betänkande N:o 1.

43

nuvarande anslag, livilka utgöra till marinregementet 273,405:

till båtsmän, kontanta statsbidrag omkring....... 500,000:

samt utaf

vakamajgift (eller om en del öfverföras till landtförsvaret,
stcm-soldatuppsättning) för nu effektive
5,676 båtsmansnummer å minst 65 R:dr i me -

deltal per nummer eller.............. 368,940: | 345

efter afräkning af olvanstående.............. 435,000

återstå nemligen........ .............. 707,345

Sist och i 3:dje rummet lära de skattdragande också böra ihågkommas.
De flesta af dessa torde icke begära någon direkt eftergift i hvad de nu
lagligen äro skyldiga till båtsmännen utgifva, derest icke någon lindring äfven
för soldathållet skulle medgifvas. Men stora fördelar skulle dock åtminstone
Blekinge och Calmar län tillkomma derigenom:

att fattigvårdsafgifterna, hvilka uppgått till och med till 169,3a R:dr
per mantal uti en socken, skulle sannolikt minskas med den tredjedel, hvilken
åtminstone i Blekinge de sednare åren utgifvits af fattigmedel till båtsmansfamiljer;
•

att otaliga tvister emellan rust- och rothållare samt deras båtsmän, i
anledning af olika och hittills ofta oriktig tillämpning af författningarne
skulle kunna förekommas;

att i Calmar län, der på åtskilliga ställen de obebygda torpens uppbyggande
nu äskas, dermed förenade högst betydliga kostnader kunde und -

vikas; samt

att i Blekinge den till en ej obetydlig del, — ty nuvarande bränvinslagstiftning
är äfven en mycket verkande orsak — från afskedade båtsmän och
marinsoldater sig härledande osäkerhet till lif och egendom skulle, om, oftast
sysslolösa, trupper upphörde att finnas i Carlskrona, sannolikt betydligt minskas,
hvilket är i högsta måtto angeläget, enär enligt Justitie-statsministerns
berättelse för år 1867 t. ex. förhållandet af straffångar och lösdrifvare till
folkmängden var

i Blekinge............................1 af

i Stockholm...........................1 af

i Calmar län..........................1 af

i Norrbotten...........................1 af

i Wer mland...........................1 af

623,
652,
906,
2,105,

2,542,

och i Jemtland.........................1 af 3,317.

bilaga till Herr F. A. Balanders reservation

mat Sär sk. Utsk. Bet, 1870, N:o 1.

-""I* 1111 ................. ....... *_" — -* .......... «f ,U„ dervH torde bUfva

ombord använd.

Expeditioner.

b

i O- cL
o Bl
1 £+•

I gf

i <§''£

B

Befäl.

o ge

E& Cfc .
O CD :

S s

P © !

H £

CD £+■

, O,

& !*''

|&o.g|

13 C- CD |

O

tp &

Pi ga

P

m. gQ

® CD

c3 ,
bc

ö

*3

:o

c3

p

ä

*

so /1 Skeppsgossebrigg
S j2 st. D:o
« il Kadettfartyg (Balder).

cust -

i fartyg för Ärtilleri-exercisskolan och rekryterna
(Vanadis)......

1 Chefsångfartyg för skärgårds- och

eskadern (Valkyrian).....

1 Monitor (John Ericsson)......

1 mindre tornfartyg (S/cjöld).....

1 Kanonångbåt.....

9 st. D:o

Sjömätningar.........

t n3
1 03
\M

ce

CD

i

6C

:c3
M
\ &

o a>

Utländsk krigstjenst

Underbefäl.

•-<

B

so:

w

o

5 1 5

! 2 i 10

5 7 i 35

5

5

15

5

4

2

17

9

35

25

20

10

85

45

12 — i —

Sommartiden S:a

36

; 4 i 20

8 I 40

8 40

6 | 30
5 j 25
2 10

20 I 100

9 45

3 36

1

2

4

2

3
1
1
9

4

10

15|

5

51

45!

2o;

2

4

1

1

9

57

c .5
i>

(1 Kanonångbåt......

S Sb) 3 st. D:o .......

J1 Rekrytfartyg (Vanadis).

'' 1 Korvett 7Hnhlrn-)

J

Vintertiden S:;

65 | — | 31

— 1 2 14

— ! 6 42

7 7 49

7 6 42

2

6

8

7

14

42

56

49

— i 21

23 ! —

S u

m m a

Om flottans stat t. ex. upptager
så skulle i medel tjenstetid om bord pr år belöpa
sig på hvar och en....... 1

10

19

1 7

3 21 j

4 28!
4 28

1

3

8

5

m

>?

CD

►Ö

P

Manskap.

.CO

p:

5! —
lOl —
20 5

20 8

25

40

1

2

5

10 2
20! 1
5; -

5| 1

45: 9

— 1

10

25

30

10

5

5

45

5

30 I — j 28

6 30

12 60!
152: 760.

246: 1,230

47, 235
42 210|

24 120:

21 105
189: 945

67 335

ra	!		!	1 CO	1 **
pj p	£	fa p ^ -i 7	V	a s B
	!	CD		i P
—	- 1	1	5	7	35
—	- j	2	10	14	70
20	100	2	10	174	870
16	80	2 :	10	264	1,320

Anmärkningar.

81

12

4

4

36

8|

40

60|

20!

20)

iso;

40!

1

1

1

1

9

3

5

5

5

5

45

15

56

55

29

26

234

78

806:

280

275

145

130

1,170

390

108:

23 ;

9371

7: 1

21, 3

56 6

35! 5

7i

21

42

35

12 - 17 — 115 I -

1 54 78	453	88 1 507	43	239) 47	269! 43 j 245
| — 76 1 !	—	95 |	40	— | 50	— | 40 —
2m25a! —	!öm28d	T3 0 rH S o 1	—	3''" 29d| —	5™ Ha _ 6m 3a

21	147	1 4	28	i 1 |	7	26,	182
63! ~ . J	441	12	84	3 j	21	78	546
246	1,722	16	112	2 j	14	2öJ	1,848
152 482T	1,064	20 52 j	140	2 :	14	174) 542[	1,218

31 ; 171

1,288(7,404! 160| 904i

Nuvarande matroskorps
Kustsjöfolk

1,479: 8,479
400j

1,200L

i r

i :4m2id

a.) Dessa kolumner
upptaga produkten
af tid och
antal eller summa
i nästföregående
kolumn, och utvisa
alltså öfningstiden
i månader
för 1 individ.