Särskilda konkurrensregler för lantbruket
Betänkande 1993/94:NU23
Näringsutskottets betänkande
1993/94:NU23
Särskilda konkurrensregler för lantbruket
Innehåll
1993/94 NU23
Ärendet
I detta betänkande behandlas dels proposition 1993/94:210 om särskilda konkurrensregler för lantbruket, dels sex motioner som väckts med anledning av propositionen, dels -- helt eller delvis -- sex motioner från allmänna motionstiden.
Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats av företrädare för Konkurrensverket, lantbrukskooperationen, sågverksindustrin, Kooperativa institutet och Svenska åkeriförbundet.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändringar i konkurrenslagen (1993:20). Dessa innebär att samverkan inom en ekonomisk förening vars medlemmar är lantbrukare eller andra företag som bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk, s.k. primärförening, delvis undantas från ett av förbuden i lagen.
Den aktuella bestämmelsen återfinns i 6 § och innehåller ett förbud mot konkurrensbegränsande samverkan, dvs. förbud mot avtal mellan företag om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på ett märkbart sätt på den svenska marknaden. Medlemmarna i primärföreningarna är självständiga företag, och överenskommelser mellan dem om samverkan i föreningarna omfattas formellt sett av förbudet i konkurrenslagen. Genom det föreslagna undantaget kan medlemmarna även fortsättningsvis samverka om t.ex. produktion, förädling och försäljning av sina produkter samt om inköp av varor för sin verksamhet. Förbudet skall dock ha fortsatt tillämplighet på bestämmelser som begränsar en medlems fria rörlighet på marknaden samt på samverkan om försäljningspriser på varor som produceras hos medlemmarna.
I en reservation (nyd) förordas att konkurrenslagen inte längre skall vara tillämplig på stadgebestämmelser m.m. som begränsar medlemmarnas möjligheter att återfå sin andel av insatskapitalet i en ekonomisk förening. Företrädaren för Vänsterpartiet anför i en meningsyttring att skogsbruket inte bör omfattas av undantaget från konkurrenslagen.
I betänkandet behandlas även mer allmänna frågor om konkurrenslagens tillämplighet på samverkan i och mellan ekonomiska föreningar. Det konstateras här att etablerade rättsgrundsatser och principer inom bl.a. EG-rätten ger vägledning för hur dessa frågor skall hanteras av myndigheter och domstolar. Vidare hänvisas till att beredning pågår inom regeringskansliet när det gäller dels frågan huruvida anpassningen till EG:s jordbrukspolitik föranleder ändring av konkurrensreglerna, dels den kooperativa företagsformens behandling i lagstiftningssammanhang.
Samtliga motioner som väckts om konkurrensfrågor avstyrks av utskottet.
Propositionen
I proposition 1993/94:210 föreslås att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20).
Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, återges i bilaga. Förslaget föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Motionerna
De motioner som väckts med anledning av proposition 1993/94:210 är följande:
1993/94:N35 av Stina Gustavsson och Stina Eliasson (båda c) vari yrkas att riksdagen 1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformning av regler för kooperativa företag som i konkurrenshänseende jämställer dem med andra företagsformer, 2. som sin mening ger regeringen till känna att hela landet bör utgöra "relevant marknad".
1993/94:N36 av John Andersson (-) och Bert Karlsson (nyd) vari yrkas att riksdagen 1. i enlighet med vad i motionen anförts, beslutar om skydd för ekonomisk förenings eget kapital och kvarvarande medlemmars insatser, 2. i enlighet med vad i motionen anförts, beslutar om sådan förändring av bestämmelserna om prissamverkan att ekonomisk förening inte diskrimineras som företagsform.
1993/94:N37 av Carl G Nilsson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kooperativa företag bör jämställas med andra företagsformer vad gäller tillämpningen av konkurrenslagen.
1993/94:N38 av Anders G Högmark och Jan-Olof Franzén (båda m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att jämställa kooperativa företag i konkurrenshänseende med andra företagsformer.
1993/94:N39 av Carl Olov Persson (kds) vari yrkas att riksdagen beslutar att 18 c § konkurrenslagen skall ges följande lydelse: Förbudet i 6 § gäller inte för sådana avtal inom en primär lantbruksförening eller dess dotterföretag som avser samverkan mellan föreningens medlemmar om 1. produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed sammanhängande verksamhet såsom användandet av gemensamma anläggningar, lagring, beredning, distribution eller marknadsföring i fråga om jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter eller skogsprodukter, eller 2. inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet som avses under 1. Första stycket gäller dock inte avtal som har till syfte eller ger till resultat att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna när a) försäljningen sker direkt mellan medlem och tredje man eller b) föreningen svarar för försäljningen och konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning.
1993/94:N40 av Roland Sundgren (s) och Tage Påhlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder som förhindrar diskriminering av den kooperativa företagsformen i konkurrenslagstiftningen.
De motioner från allmänna motionstiden som behandlas här är följande:
1993/94:N213 av Rosa Östh och Stina Gustavsson (båda c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagstiftningsändring att kooperativa företag i konkurrenshänseende jämställs med andra företagsformer.
1993/94:N252 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) såvitt gäller yrkandet (2) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en analys av konkurrenslagens samverkansreglers effekter för mindre serviceföretag.
1993/94:N263 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen 1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att konkurrenslagen skyndsamt bör kompletteras med en bestämmelse med innebörd att samverkan i ekonomisk förening erkänns, 2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att med sammanslutning av företag enligt konkurrenslagen inte bör avses federativ samverkan mellan ekonomiska föreningar, eller att rättsläget i konkurrenslagen beträffande samverkan i och mellan ekonomiska föreningar i federationer på annat lämpligt sätt bör klargöras.
1993/94:N278 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn i syfte att konkurrensen inte snedvrids till följd av myndighetsbeslut.
1993/94:N284 av Kjell Johansson m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (1) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrenslagstiftningen.
1993/94:N300 av Tage Påhlsson (c) och Roland Sundgren (s) såvitt gäller yrkandet (3) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hänsyn till olika företagsformer vid kommande arbete med lagstiftning och tillämpningsföreskrifter.
Utskottet
Allmänt om konkurrenslagen
Konkurrenslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:56, bet. NU17). Lagen ersatte den tidigare konkurrenslagen (1982:729) och lagen (1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter. Den gamla konkurrenslagen byggde på den s.k. missbruksprincipen, vilken innebar att lagen medgav ingripanden mot ett företag när det konstaterats att företaget i ett enskilt fall framkallat en konkurrensbegränsning med skadlig verkan. Härutöver fanns det två straffbelagda förbud, nämligen mot bruttopriser och anbudskarteller. Vidare kunde företagsförvärv under vissa förutsättningar förbjudas. Lagen om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter förbjöd vissa former av samverkan mellan näringsidkare som omfattades av jordbruksregleringen. Undantag kunde meddelas för förfaranden som endast i begränsad utsträckning kunde påverka konkurrensen.
Den nya konkurrenslagen (KL) är baserad på den s.k. förbudsprincipen, vilken utgår från att vissa konkurrensbegränsningar i sig är skadliga och därför skall vara förbjudna. Efter mönster från EG-rätten innehåller KL två principiella förbud, nämligen mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag (6 §) och mot missbruk från ett eller flera företags sida av en marknadsdominerande ställning (19 §). Dessa bestämmelser har direkta motsvarigheter i Romfördraget (artiklarna 85.1 och 86) och i EES-avtalet (artiklarna 53.1 och 54).
Samverkan mellan företag är emellertid förbjuden endast om konkurrensen begränsas på ett märkbart sätt. Detta innebär att samverkan mellan små och medelstora företag faller utanför förbudet om de tillsammans har en liten andel av den aktuella marknaden. Konkurrensverket har i ett allmänt råd (KKVFS 1993:2) om avtal av mindre betydelse (s.k. bagatellavtal) som inte omfattas av 6 § KL närmare utvecklat hur verket tolkar begreppet märkbart sätt. Av detta framgår att avtalsparterna -- om var och en har mindre än 10 miljoner kronor i omsättning -- anses tillsammans kunna ha en marknadsandel på upp till 15 % utan att konkurrensen påverkas märkbart. Om företagen är större, men vart och ett ändå har mindre än 200 miljoner kronor i omsättning, accepteras en marknadsandel på högst 10 %.
Härutöver kan undantag beviljas från förbudet mot samverkan för avtal som uppfyller vissa förutsättningar som anges i 8 §. Dessa förutsättningar är att avtalet bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande och som tillförsäkrar konsumenterna en skälig andel av den vinst som uppnås därigenom. Ytterligare förutsättningar för undantag är att avtalet bara ålägger de berörda företagen nödvändiga begränsningar och att avtalet inte ger företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av nyttigheterna i fråga.
Med stöd av den nämnda bestämmelsen har regeringen undantagit nio grupper av avtal som uppfyller förutsättningarna (s.k. gruppundantag). Vidare kan Konkurrensverket meddela individuella undantag för enskilda avtal. Hittills har ett fyrtiotal sådana undantag beviljats.
Konkurrensverket kan också efter ansökan från ett företag förklara att ett avtal eller förfarande inte omfattas av förbudet mot samverkan eller förbudet mot missbruk av dominerande ställning (s.k. icke-ingripandebesked). Verket har meddelat ett hundratal sådana besked.
I KL finns vidare regler för kontroll av företagsförvärv. Ett företagsförvärv skall anmälas till Konkurrensverket om de berörda företagen tillsammans har en omsättning som överstiger 4 miljarder kronor. På talan av Konkurrensverket kan Stockholms tingsrätt förbjuda ett sådant företagsförvärv. Det skall ske om förvärvet skapar eller förstärker en dominerande ställning som väsentligt hämmar förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens på den svenska marknaden och detta görs på ett sätt som är skadligt från allmän synpunkt.
Beslut av Konkurrensverket om bl.a. undantag, icke-ingripandebesked och ålägganden att upphöra med överträdelse av förbuden kan överklagas till Stockholms tingsrätt. I flertalet fall kan dess domar och beslut i sin tur överklagas till Marknadsdomstolen. Detta gäller även beslut i ärenden om företagsförvärv.
EG:s konkurrensregler har, som tidigare framgått, utgjort modell för KL. I proposition 1992/93:56, som låg till grund för beslutet om den nya konkurrenslagen, anfördes som skäl för detta att EG:s konkurrensregler redan har stor betydelse för svenska företag som verkar på EG-marknaden och att genom EES-avtalet skulle konkurrensregler som är identiska med EG:s bli gällande svensk rätt. Härutöver konstaterades att vid ett medlemskap i EU får EG-reglerna direkt effekt i Sverige. Mot denna bakgrund bedömdes det vara en fördel för företagen på den svenska marknaden att de inte skulle behöva anpassa sig till olika konkurrensrättsliga regler beroende på om verksamheten avsåg handel inom landet eller över gränserna. Det ansågs att en anpassning av reglerna även skulle underlätta företagens internationalisering.
En avsikt med att KL gavs den beskrivna utformningen var att så långt som möjligt uppnå rättslikhet med Romfördragets konkurrensregler. Det konstaterades att inom EG-rätten har EG-domstolens praxis stor betydelse för att bestämma förbudens räckvidd. Denna praxis, anfördes det i propositionen, kommer även att få stor betydelse för tillämpningen av den svenska lagen. Det påpekades dock att tillämpningen i vissa fall kan behöva anpassas efter de särskilda förhållanden som råder i Sverige.
En konkurrensbegränsning som har effekter såväl i Sverige som på handeln mellan Sverige och ett land som ingår i EES kan formellt sett prövas enligt både EES-lagens konkurrensregler och KL. Av 5 § KL följer att beslut med stöd av KL i sådana fall skall vara förenliga med EES-lagens regler.
I sitt yttrande över lagförslaget anförde Lagrådet att det tedde sig naturligt att reformeringen av den svenska lagstiftningen hade EG:s konkurrensregler som förebild. Näringsutskottet framhöll vid sin behandling av propositionen att det är ändamålsenligt att den nationella lagen utformas så att en nära överensstämmelse uppnås med de konkurrensrättsliga systemen enligt EES-avtalet och Romfördraget (bet. 1992/93:NU17 s. 11).
Konkurrenslagen och ekonomiska föreningar
Motionerna
I två motioner som väcktes under allmänna motionstiden behandlas frågan om KL:s tillämplighet på ekonomiska föreningar.
Den nya KL har i konflikt med regeringsformen och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (FL) satt rätten för enskilda medlemmar att samverka i och mellan ekonomiska föreningar ur spel, hävdas det i motion 1993/94:N263 (s). Där hänvisas till 2 kap. regeringsformen (RF), enligt vilken varje medborgare är tillförsäkrad föreningsfrihet. Detta omfattar även rätt att bilda föreningar för ekonomiska syften, understryker motionärerna. I FL finns vidare bestämmelser om medlemmars samverkan i föreningar. Det bör klargöras att de nämnda författningarna tillsammans med artikel 58:2 i Romfördraget gäller före KL, anser motionärerna. I det åberopade stycket i Romfördraget sägs att med "bolag" i artikeln förstås bolag enligt civil- eller handelslagstiftning inbegripet kooperativa sammanslutningar.
Motionärerna hänvisar vidare till Konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad välfärd. Kommittén intog en mycket positiv grundinställning till kooperation och kooperativt samarbete, anför motionärerna. I det nämnda betänkandet sades bl.a. att de kooperativa företagen kan komma i formell konflikt med konkurrenslagstiftningen till följd av sina arbetsformer. Samtidigt underströk emellertid kommittén att dessa företag är betydelsefulla ur konkurrenssynpunkt, eftersom de bl.a. upprätthåller en pluralism på marknaden och syftar till sänkta transaktionskostnader till nytta för konsumenterna. I betänkandet behandlades även frågan om federativ samverkan, dvs. samverkan mellan olika ekonomiska föreningar. Kommittén ville dock inte jämställa federativa kooperationer med koncerner. Enligt motionärerna innebar kommitténs förslag sammanfattningsvis att samarbete i ekonomisk förening samt mellan ekonomiska föreningar i federationer i viss utsträckning inte skulle komma att misskrediteras av lagstiftaren.
Motionärerna påpekar att den ekonomiska föreningen har andra syften än aktiebolaget och att federationen har andra mål än koncernen. Vidare konkurrerar inte föreningens eller federationens medlemmar med varandra. Mot denna bakgrund föreslår motionärerna att KL kompletteras med en bestämmelse med innebörd att samverkan i en ekonomisk förening erkänns samt att med sammanslutning av företag inte skall avses federativ samverkan mellan ekonomiska föreningar.
I motion 1993/94:N300 (c, s) görs gällande att den kooperativa företagsformen i flera fall har utsatts för diskriminerande lagstiftning. KL är så utformad att den kan komma i konflikt med FL, anför motionärerna. Verksamhet som tidigare uppmuntrats av staten strider mot den nya lagen, heter det vidare. Att det föreligger en diskriminering visas också av att det är tillåtet att genom koncernbildning eliminera konkurrens mellan de ingående enheterna medan däremot samverkan mellan ekonomiska föreningar i en federation i samma skala drabbas av förbud, hävdar motionärerna. De anser även att Romfördraget tillförsäkrar kooperativa företag lika villkor som andra företagsformer.
Motionärerna anför vidare att det i flera länder, såsom Förenta staterna, Norge, Danmark och Finland, har gjorts undantag i konkurrenslagarna för jordbruket. Inte heller inom EG är konkurrensreglerna fullt ut tillämpliga på jordbruket.
Det kan inte vara ett konsumentintresse att vi i Sverige ensidigt försvårar för ekonomiska föreningar när det gäller utveckling och skapande av effektiva samarbetsformer och konkurrenskraftiga företag, betonar motionärerna. De menar därför att hänsyn måste tas till olika företagsformer vid kommande lagstiftningsarbete.
Propositionen
I proposition 1993/94:210 berörs frågan om KL:s förhållande till ekonomiska föreningar och till FL. Bl.a. anförs att själva företagsformen ekonomisk förening bygger på viss samverkan. Denna kan i någon mening begränsa konkurrensen mellan föreningens medlemmar. KL innehåller å andra sidan förbud mot samverkan som på ett märkbart sätt begränsar konkurrensen. I vissa avseenden kan lagarna därför vara oförenliga, heter det i propositionen.
Det erinras vidare om att förhållandet mellan KL och andra lagar har behandlats i förarbetena till lagen. Därvid har bl.a. anförts (prop. 1992/93:56 s. 70) att när riksdagen efter avvägning mellan olika allmänna intressen beslutat om offentliga regleringar som medför konkurrenshämmande verkningar kan den situationen uppkomma att KL inte alls skall tillämpas. Konkurrensbegränsande avtal eller avtalsvillkor vilka inte ger uttryck åt den fria partsviljan, utan är en direkt och avsedd effekt av lagstiftning eller en ofrånkomlig följd av denna, kan således inte angripas med stöd av KL. I fråga om förhållandet mellan KL och immaterialrättslig lagstiftning anfördes att det ytterst får vara en uppgift för rättsutvecklingen att närmare dra upp de gränser som bör gälla. Dessa principer skulle, sägs det i den nu aktuella propositionen, kunna ges tillämplighet också på förhållandet mellan KL och FL.
Vidare refereras i den nu föreliggande propositionen (s. 35) bl.a. vad Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anfört i sitt remissyttrande över en arbetsgrupps förslag till undantag från KL för jordbruket. I yttrandet hävdas att den av LRF påtalade konflikten mellan KL och FL inte har lösts. Vidare anser LRF, enligt vad som sägs i propositionen, att företeelser som inte blir föremål för ingripande i aktiebolag blir det om de vidtas av en ekonomisk förening. Regeringen anför att denna synpunkt "måste bygga på en missuppfattning om lagens räckvidd. Konkurrenslagen är neutral mellan skilda associationsformer så till vida att ett konkurrensbegränsande samarbete bedöms, inte utifrån den ram som valts för samarbetet utan i förhållande till effekterna på marknaden med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Om fristående producenter tillsammans äger ett aktiebolag och säljer sina produkter genom detta bolag kan denna samverkan självfallet bli föremål för prövning enligt konkurrenslagen" (prop. s. 36).
Även frågan om federativ samverkan tas upp i propositionen. Det konstateras att den inte omfattas av de undantagsregler som regeringen nu föreslår. Vidare nämns att det pågår ett omställningsarbete med sikte på en fullständig integrering med EG:s gemensamma jordbrukspolitik. Inom ramen för detta är det naturligt att analysera hur de svenska konkurrensreglerna förhåller sig till EG:s och de enskilda medlemsländernas konkurrensregler för jordbruket och trädgårdsnäringen. Federativ samverkan kommer att stå i centrum för den analysen, sägs det i propositionen. Det kan därvid framkomma att det finns behov av att överväga förändringar i de svenska konkurrensreglerna. Frågan om det finns jordbrukspolitiska skäl att väga in de förhållanden och de konkurrensregler som råder för lantbruket inom EU vid utformningen och tillämpningen av KL avseende federativ samverkan bereds inom regeringskansliet.
Vissa kompletterande uppgifter
Förhållandet mellan konkurrensrätten och föreningsrätten har nyligen belysts även av två rättsvetenskapliga forskare. Detta har gjorts på uppdrag av en arbetsgrupp inom regeringskansliet som haft att utreda utformningen av konkurrensregler för verksamhet inom lantbrukets primärföreningar. Forskarnas analys har presenterats i betänkandet (Ds 1994:42) Konkurrensrättens tillämpning på ekonomiska föreningar -- några principiella frågeställningar. Där behandlas bl.a. de aspekter som berörs i de tidigare nämnda motionerna. I fråga om relationen mellan bestämmelserna om föreningsfrihet i regeringsformen och KL anförs att den grundlagsskyddade föreningsfriheten i första hand är ett skydd för den fria opinionsbildningen. Friheten omfattar inte bara föreningar utan varje form av sammanslutning, alltså även bolag.
Den aktuella bestämmelsen i regeringsformen återfinns i 2 kap. 1 § 5 och innebär att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. I proposition 1975/76:209, som låg till grund för denna utformning av fri- och rättigheterna, anfördes att avsikten med bestämmelsen är att ge medborgarna vidsträckta möjligheter att sluta sig samman för att gemensamt verka för olika syften. Det är därvid, hette det vidare i propositionen, knappast möjligt att göra skillnad mellan olika legitima syften beroende på vilken grad av betydelse dessa kan ha för den fria åsiktsbildningen i samhället. Regeringen påpekade också att de formkrav som ställs upp i lagarna om ekonomiska föreningar, aktiebolag osv. inte kan anses som begränsningar av föreningsfriheten. Det sades vidare i propositionen att föreskrifter som t.ex. ställer upp krav på tillstånd för bedrivande av viss näringsverksamhet inte heller kan anses som inskränkningar i föreningsfriheten även om verksamheten till följd av andra bestämmelser kan bedrivas endast av aktiebolag eller annan förening.
Bestämmelserna om lagar och andra föreskrifter i 8 kap. regeringsformen utgår från att en författning av högre konstitutionell valör har företräde framför en författning av lägre valör. Detta innebär bl.a. att grundlag har företräde framför vanlig lag.
Beträffande förhållandet mellan KL och FL anför de tidigare nämnda forskarna att associationsrättsliga bestämmelser med generell räckvidd, vare sig det gäller aktiebolag eller ekonomiska föreningar, knappast kan uppfattas som sådana offentliga särregleringar som inskränker KL:s tillämpningsområde. Därvid torde åsyftas det tidigare nämnda uttalandet i proposition 1992/93:56 om att KL under vissa förhållanden inte skall tillämpas, nämligen när riksdagen efter en avvägning mellan olika intressen beslutat om offentliga regleringar som får konkurrensbegränsande effekter.
För frågan om hur KL:s förhållande till annan lag skall bedömas kan det i detta sammanhang även vara av värde att erinra om ett par allmänt erkända principer som domstol och förvaltningsmyndighet har att utgå från vid tillämpningen av en lagbestämmelse då det görs gällande att den står i strid med en annan lagregel av samma valör. Den ena principen (lex posterior derogat legi priori) innebär att yngre lag går före äldre lag. Rättstillämparen har emellertid också att samtidigt överväga om det finns skäl att tillämpa den delvis konkurrerande principen (lex specialis legi generali derogat) om att en specialregel går före en allmänt hållen bestämmelse oavsett bestämmelsernas inbördes ålder.
Till ytterligare belysning av hur ekonomiska föreningar bedöms enligt KL finns det skäl att här översiktligt redogöra för några centrala begrepp inom konkurrensrätten, nämligen företag, ekonomisk enhet och avtal.
Med företag avses fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Med företag avses också en sammanslutning av företag. Avsikten är att "företag" skall ha samma innebörd som "undertaking" som används inom EG-rätten och där givits en mycket vidsträckt tolkning. Begreppet företag används också i EES-lagens konkurrensregler. I samband med behandlingen av förslaget till KL uttalade Lagrådet att strävandena att så långt som möjligt uppnå materiell rättslikhet mellan den nya konkurrenslagen och EES-lagen bör gälla även i fråga om den terminologiska utformningen. Detta underlättar lagtolkningen och främjar en enhetlig tillämpning av de båda regelverken, anförde Lagrådet, som anslöt sig till förslaget att det konkurrensrättsliga begreppet företag skulle ha samma innebörd som i EG-rätten. Begreppet får där sin innebörd genom kommissionens och domstolens praxis. Enligt kommissionen skall begreppet tolkas i sin vidaste bemärkelse innefattande alla enheter som bedriver ekonomisk eller kommersiell verksamhet, såsom produktion, distribution eller tillhandahållande av tjänster, alltifrån små affärer som drivs av fysiska personer till stora industrier. Med utgångspunkt i denna beskrivning torde medlemmarna i en producentkooperation regelmässigt kunna betraktas som företag och föreningen som en sammanslutning av företag.
En ekonomisk enhet utgörs av en grupp av företag med ett moderföretag och dotterföretag, där dotterföretaget är underkastat en sådan kontroll att det inte kan agera självständigt på marknaden. Detta är normalt fallet i ett koncernförhållande. En koncern utgör alltså en ekonomisk enhet. Även en agent eller en kommissionär kan vara så beroende av sin huvudman att de tillsammans utgör en ekonomisk enhet. Enheten konstitueras sålunda av graden av bindning mellan företagen och inte av vilken associationsform dessa har. En effekt av denna princip är att avtal mellan företag som ingår i en ekonomisk enhet faller utanför KL:s förbud mot konkurrensbegränsande samarbete. Företag som ingår i en producentkooperativ förening liksom de föreningar som samverkar federativt behåller i normalfallet en så stor grad av självständighet att företagen och föreningen resp. de olika föreningarna inte utgör en ekonomisk enhet. Avtal mellan de aktuella företagen och föreningarna omfattas därmed formellt sett av förbudet i KL.
Inom EG tillämpas den ekonomiska enhetens princip, och i enlighet med vad som uttalades vid införandet av KL är avsikten att så långt som möjligt uppnå materiell rättslikhet med Romfördragets konkurrensregler. Det innebär att EG-domstolens praxis får betydelse för tolkningen av KL. De i föregående stycke angivna kriterierna för att avgöra om en ekonomisk enhet föreligger har fastställts av domstolen.
Bestämmelsen i 6 § angående konkurrensbegränsande samarbete innebär ett förbud mot avtal mellan företag som syftar till eller får till resultat att konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids på ett märkbart sätt. Med avtal jämställs också beslut av en sammanslutning av företag och samordnade förfaranden av företag. Såväl horisontella som vertikala avtal träffas av förbudet. Av proposition 1992/93:56 (s. 71) framgår att med beslut av en sammanslutning av företag avses bl.a. en branschförenings stadgar. Av vad som tidigare sagts om att medlemmarna i en producentkooperativ förening är att anse som fristående företag följer att bestämmelser och överenskommelser om deras samverkan i föreningen är ett avtal i KL:s mening (jfr prop. 1993/94:210 s. 58).
Här skall vidare erinras om att den tidigare nämnda bestämmelsen i 5 § KL innebär att beslut enligt lagen skall vara förenliga med EES-avtalets regler. Här åsyftas inte enbart konkurrensregler, utan genom denna bestämmelse blir även t.ex. artikel 58 i Romfördraget, vilken motsvarar artikel 34 i EES-avtalet, en del av de regler Konkurrensverket och domstolarna skall tillämpa. Denna artikel, som ingår i ett avsnitt i avtalet om etableringsrätt, innehåller det i de båda motionerna åberopade stadgandet om kooperativa företag. Det aktuella andra stycket i artikeln lyder, enligt EES-avtalet: "Med bolag förstås bolag enligt civil- eller handelslagstiftning, inbegripet kooperativa sammanslutningar samt andra offentligrättsliga eller privaträttsliga juridiska personer, med undantag av sådana som inte drivs i vinstsyfte".
Med anledning av vad som sägs i de aktuella motionerna om att kooperativa företag inom jordbruket i andra länder delvis undantagits från tillämpningen av konkurrensregler kan noteras att dessa undantag, enligt den analys som gjorts av de nämnda rättsvetenskapliga forskarna, gäller samverkan inom jordbruket -- och ibland angränsande näringar -- oavsett i vilken form denna samverkan sker. Det är alltså ett jordbruksundantag och inte ett kooperativt undantag. Innebörden av EG:s jordbruksundantag är att förbudet i Romfördragets artikel 85 mot konkurrensbegränsande avtal mellan företag inte är tillämpligt på förfaranden som utgör en integrerad del av en nationell marknadsorganisation eller är erforderliga för uppnående av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Enligt forskarnas bedömning finns det inget som tyder på att det skulle vara uteslutet att en aktiebolagskonstruktion också skulle kunna omfattas av undantaget. Inte heller de norska eller finska undantagen för jordbruksområdet anger att det krävs viss juridisk form för att samverkan inte skall omfattas av förbudet.
Vid utskottets behandling av förslaget till KL behandlades frågan om lagens tillämpning på olika företagsformer (bet. 1992/93:NU17 s. 18). I ett par motioner hade föreslagits att kooperativ verksamhet skulle jämställas med aktiebolag och koncerner. Utskottet konstaterade att de av Konkurrenskommittén förordade undantagen för koncern och för kooperativ samverkan inte föreslagits av regeringen. Utskottet fortsatte: "Av detta följer att den ekonomiska verksamhet som drivs inom aktiebolag resp. inom ramen för kooperativ samverkan behandlas lika i lagens mening och enligt principen om den ekonomiska enheten." På förslag av utskottet avslogs motionerna av riksdagen.
Här bör slutligen erinras om att riksdagen nyligen, i samband med behandlingen av näringspolitiken, på förslag av utskottet uttalat att kooperativa företag skall behandlas lika jämfört med andra företagsformer (bet. 1993/94:NU15 s. 50). Riksdagens uttalande till regeringen innebar att det gjordes klart att de kooperativa företagen skall behandlas likvärdigt med andra företag. Utskottet uttryckte en positiv syn på den kooperativa företagsformen och anförde att den kunde vara ett alternativ till andra typer av företag. Det är, anförde utskottet, helt oacceptabelt om statsmakterna genom utformning av regelsystem som missgynnar den kooperativa företagsformen åstadkommer en styrning bort från denna företagsform. I en reservation (m, fp, c, kds) anfördes att ett viktigt inslag i näringspolitiken är att det åstadkoms likvärdiga arbetsvillkor för olika företagsformer. Där hävdades emellertid att det inte fanns behov av något uttalande av riksdagen i frågan.
Enligt uppgift företas för närvarande inom regeringskansliet, bl.a. mot bakgrund av det nämnda uttalandet, en kartläggning av de områden där lagar och andra föreskrifter samt deras tillämpning enligt de kooperativa företagen kan innebära en särbehandling av den kooperativa företagsformen jämfört med andra företagsformer.
Utskottets ställningstagande
Redovisningen i det föregående ger vid handen att det finns etablerade rättsgrundsatser för myndigheter och domstolar att tillämpa vid påstådd konflikt mellan olika lagregler. Det saknas enligt utskottets uppfattning anledning att göra ytterligare klarlägganden i dessa avseenden.
Vidare har utskottet redogjort för att det är en rad olika omständigheter och principer som måste beaktas vid tillämpningen av konkurrensreglerna. Vägledande härvidlag bör enligt utskottets mening vara strävan efter likhet med EG-rätten och betydelsen av att centrala begrepp ges samma innebörd vid avgöranden i svenska instanser som de erhållit i EG-instanser.
Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla vikten av att EG:s principer för behandling av olika former av kooperativ samverkan vägs in vid tillämpningen av konkurrensreglerna. En given utgångspunkt i EG:s regelverk -- som har bäring på den fråga som här diskuteras -- är neutraliteten mellan olika företagsformer. Dessutom förtjänar det här att påpekas att KL innehåller en direkt hänvisning till EES-avtalet, där det även finns regler om kooperativa företag.
Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att det inom regeringskansliet pågår en analys av hur de svenska konkurrensreglerna förhåller sig bl.a. till EG:s konkurrensregler för jordbruket. Vidare görs en kartläggning av i vilken utsträckning den kooperativa företagsformen kan anses vara diskriminerad. Utskottet utgår från att riksdagens nyligen gjorda uttalande om likabehandling av olika företagsformer beaktas i de förslag till åtgärder som förväntas bli resultatet av dessa överväganden. Utskottet förutsätter vidare att nämnda kartläggning blir klar i anslutning till att frågan om medlemskap i EU är avgjord. Det är viktigt att här aktuella konkurrensregler och företagsformer behandlas rättvist och likvärdigt.
Med hänvisning till vad som nu anförts om det pågående arbetet i regeringskansliet och till övriga här angivna skäl saknas det enligt utskottets bedömning anledning för riksdagen att nu ta ytterligare initiativ till följd av de aktuella motionerna. De avstyrks därför i berörda delar.
Omfattningen av undantaget för lantbruket
Tidigare behandling av frågan
I samband med omläggningen av livsmedelspolitiken infördes den 1 juli 1991 den tidigare nämnda lagen om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter. Lagen förbjöd sådan samverkan mellan näringsidkare i samma led som bl.a. innebar att inköp eller försäljning delades upp i kvoter, att produktionen av varor begränsades eller att underskott vid export av jordbruksprodukter finansierades gemensamt. Förbuden gällde de näringsidkare som omfattades av den tidigare jordbruksregleringen och vars verksamhet inbegrep inköp av jordbruksprodukter från jordbrukare eller bearbetning eller förädling i något efterföljande led av sådana produkter. Förbuden gällde dock inte verksamheten inom en förening bestående av enbart jordbrukare eller andra råvaruproducenter (primärförening). Undantag gällde vidare för sådana förfaranden som bara i begränsad utsträckning kunde påverka konkurrensen på den marknad det var fråga om i varje enskilt fall. Som tumregel angavs att om samverkan påverkade mindre än 25 % av den relevanta marknaden kunde konkurrensen anses påverkas i begränsad utsträckning. Som redan nämnts upphörde lagen att gälla i samband med att KL trädde i kraft den 1 juli 1993.
I propositionen med förslag till ny konkurrenslag konstaterades att det förekommer ett omfattande samarbete på jordbruksområdet. Det anfördes att det kan vara naturligt och ofta nödvändigt att enskilda jordbrukare och andra liknande råvaruproducenter sluter sig samman i primärföreningar för att samarbeta i olika frågor. Sådan samverkan torde, sades det i propositionen, i många fall omfattas av förbudet i 6 § mot samverkan, men sammantaget ha sådana positiva effekter att den bör kunna kvalificera för undantag.
Utskottet instämde i regeringens uppfattning att hänsyn bör tas till jordbruksnäringens speciella natur vid tillämpningen av bestämmelserna om undantag (bet. 1992/93:NU17 s. 14). Med hänvisning härtill avstyrktes motionsyrkanden om att lagen borde kompletteras med ett undantag för jordbruksområdet i enlighet med vad som finns inom EG. Riksdagen följde utskottet.
Regeringens förslag
Efter en närmare prövning av förhållandena inom jordbruksområdet och angränsande marknader har Konkurrensverket gjort bedömningen att det inte finns några möjligheter att meddela undantag för samverkan mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter i s.k. primärföreningar enligt KL:s bestämmelser.
I den nu föreliggande propositionen betonar regeringen att den har en i grunden positiv syn på samverkan i primärföreningar. Denna samverkan har övervägande gynnsamma effekter på grund av de marknadsförhållanden som råder inom jordbruket och det mervärde som den valda samverkansformen för med sig för produktionen. Mot denna bakgrund och med hänsyn till Konkurrensverkets bedömning har regeringen funnit att lagstiftningsåtgärder är nödvändiga för att vissa former av samverkan i primärföreningar skall undantas.
Regeringen föreslår därför en komplettering av KL innebärande att förbudet i 6 § KL mot konkurrensbegränsande samarbete i allt väsentligt inte skall tillämpas beträffande samverkan i en ekonomisk förening vars medlemmar är enskilda lantbrukare eller andra företag som bedriver jordbruk, trädgårdsnäring eller skogsbruk. Undantaget motiveras av de särskilda förutsättningar som gäller för de aktuella näringarna. Det framhålls att företagen i allmänhet är små samt att produktionen är biologiskt betingad och beroende av väderförhållanden. Vidare kännetecknas lantbruket av stora, fasta investeringar och stor geografisk bundenhet samt av att verksamheten är spridd över stora områden.
I propositionen hänvisas vidare till att det internationellt sett är relativt vanligt att jordbruket i viss utsträckning är undantaget från tillämpningen av konkurrensreglerna. Så är fallet i bl.a. Norge, Finland, Tyskland och Förenta staterna (prop. s. 26). Inom EG gäller att konkurrensreglerna är tillämpliga på produktion av och handel med jordbruksprodukter endast i den utsträckning som rådet bestämmer. Reglerna härför har angetts i en särskild förordning 26/62/EEG. Av denna framgår att Romfördragets artikel 85.1 om förbud mot konkurrensbegränsande samarbete inte är tillämplig på överenskommelser som utgör en integrerad del av en nationell marknadsorganisation eller som är erforderliga för genomförande av den gemensamma jordbrukspolitiken (prop. s. 23).
Regeringens förslag till ändring av KL syftar till att de berörda ekonomiska föreningarna i allt väsentligt skall kunna fortsätta med sin samverkan. I en ny paragraf (18 c § första stycket) anges de samverkansformer som skall vara undantagna från förbudet mot samverkan i 6 §, nämligen produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed sammanhängande verksamhet i fråga om jordbruks-, trädgårds- eller skogsprodukter eller inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet. Som exempel på sammanhängande verksamhet anges användandet av gemensamma anläggningar, lagring, beredning, distribution eller marknadsföring av de nämnda produkterna.
Motionerna
Utskottet behandlar i detta sammanhang två motioner från allmänna motionstiden som tar upp frågan om hur omfattande ett undantag för lantbruket skall vara.
I motion 1993/94:N213 (c) anförs att det är påkallat med en ändring av KL så att hela föreningsrörelsen inkl. skogsägarföreningarna ges full legitimitet. Motionärerna hänvisar till att regeringen i andra sammanhang betonat småföretagens betydelse. De anser att syftet därför inte kan ha varit att omöjliggöra verksamhet i producentkooperativ form.
Även i motion 1993/94:N284 (fp) påpekas att avsikten aldrig har varit att förbjuda samarbete mellan enskilda jordbrukare inom primärföreningarna. Motionärerna poängterar att ett undantag för jordbruket dock måste begränsas till samverkan inom föreningarna och att deras agerande på marknaden skall prövas enligt KL. De anser vidare att primärföreningarna på skogsområdet bör kunna hanteras inom ramen för KL och att de därför inte bör omfattas av något undantag.
Utskottets ställningstagande
Utskottet ser positivt på den samverkan som sker mellan enskilda jord- och skogsbrukare. Denna är motiverad av de särskilda förhållanden som gäller för odling av jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter. Det är fråga om verksamheter som är geografiskt bundna, beroende av väderförhållandena och till den helt övervägande delen utövas av enskilda brukare i små enheter. För att kunna driva sina företag på rimliga villkor är det ofta nödvändigt att de samverkar om t.ex. insamling, förädling och distribution av produkterna samt om inköp av insatsvaror och utrustning. Samverkan har i stor utsträckning vuxit fram som ett sätt att balansera starka motparter på olika områden och sker så gott som uteslutande i ekonomiska föreningar.
Enligt utskottets uppfattning innebär regeringens förslag ett klargörande av att den samverkan som sker inom ramen för de s.k. primärföreningarna i allt väsentligt kan fortsätta. Av propositionen framgår att samverkan inom ramen för dessa föreningar på flertalet områden föreslås bli undantagen från KL:s principiella förbud mot konkurrensbegränsande samverkan. Det skall också erinras om att detta förbud endast träffar avtal som hindrar konkurrensen på ett märkbart sätt, vilket innebär att även sådan samverkan som inte uttryckligen föreslås bli undantagen kan vara tillåten om den endast rör en liten del av den relevanta marknaden. Vidare finns det möjlighet för en sådan form av samverkan att få undantag enligt de särskilda bestämmelserna om detta i KL.
Utskottet anser att samverkan mellan jordbrukare i Sverige med beaktande av marknadssituationen bör behandlas på ett sätt som är likartat med vad som sker i många av våra grannländer och inom EU. Det förhållandet att konkurrensreglerna inte är fullt ut tillämpliga på jordbruket i flera av dessa länder är ytterligare ett skäl för det nu föreslagna undantaget.
Enligt vad utskottet anförde i samband med införandet av KL bör lagen vara generell och gälla näringslivets alla områden. Utskottet har kvar denna grundinställning. Som tidigare framhållits är det de särskilda förhållanden som råder för verksamhet inom de aktuella branscherna som motiverar att de ges en särställning i KL. Det undantag som nu görs kan därför inte åberopas för andra näringsgrenar.
Utskottet vill understryka betydelsen av att förbudet mot missbruk av dominerande ställning alltjämt är tillämpligt på de aktuella föreningarna. Det förhållandet att flera av föreningarna har uppnått ansenliga andelar på sina resp. marknader gör att deras agerande, liksom andra stora företags beteende, måste följas noga av Konkurrensverket.
Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrker utskottet de berörda motionerna såvitt här är i fråga.
Medlemmars rörlighet
Regeringens förslag
Regeringen föreslår att förbudet i 6 § KL även fortsättningsvis skall gälla beträffande avtal etc. som förhindrar eller försvårar medlemmarnas fria rörlighet på marknaden.
Skälen till att förbudet enligt regeringens uppfattning skall äga fortsatt tillämplighet på bestämmelser som begränsar medlemmarnas fria rörlighet på marknaden är att sådana kan ha negativa verkningar för samhällsekonomin och konsumenterna, särskilt om konkurrensen från andra företag inte är tillräcklig. Hinder i den fria rörligheten minskar det faktiska eller potentiella konkurrenstrycket, anförs det i propositionen. Begränsningar i rörligheten kan avse medlemsföretagens möjligheter att leverera till andra företag och möjligheterna att lämna föreningen. I propositionen redovisas en rad olika typer av bestämmelser och villkor som kan vara förbjudna. Som ett sådant exempel nämns bestämmelser i stadgarna om att en medlem vid utträde inte får tillbaka hela sin medlemsinsats eller att återbetalningstiden för den som lämnar föreningen och fortsätter sin verksamhet är längre än för den som helt upphör med sin verksamhet.
Det betonas i propositionen att de aktuella bestämmelserna är förbjudna endast om konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids på ett märkbart sätt. Det är framför allt när primärföreningarna får en stor del av marknaden som sådana oönskade effekter kan uppstå. Avtal som i det enskilda fallet har övervägande positiva effekter från konkurrenssynpunkt kan få undantag enligt 8 § KL.
Motionerna
I fyra motioner har det riktats kritik mot vad som sägs i propositionen om bestämmelser i stadgarna som begränsar en medlems möjlighet till utträde.
I motion 1993/94:N35 (c) anförs att enligt FL har föreningarna frihet att utforma regler för återbetalning av medlemsinsatser. I flera föreningar gäller olika regler beroende på orsaken till utträdet. Motionärerna anser att de förslag i propositionen som behandlar medlemmars fria rörlighet bör utgå. Det bör räcka med de bestämmelser som finns i FL om medlemmars rättigheter och skyldigheter.
Medlemmarnas insatser är en viktig del av föreningens eget kapital, betonas det i motion 1993/94:N36 (-, nyd). Motionärerna anser att regeringens förslag innebär att medlemsinsatser omedelbart skall kunna betalas ut i samband med utträde. Detta är inte rimligt, hävdar motionärerna. De menar att föreningen måste kunna skydda sitt kapital bl.a. för att ge stabilitet åt verksamheten och föreslår därför att riksdagen skall besluta om skydd för den ekonomiska föreningens egna kapital och kvarvarande medlemsinsatser.
Också i motion 1993/94:N38 (m) erinras om att föreningarna enligt FL har frihet att utforma regler för återbetalning av medlemsinsatser. Det finns inga skäl för att KL skall lägga hinder i vägen, anförs det i motionen. De delar i lagförslaget som rör medlems fria rörlighet bör utgå, anser motionärerna.
Även i motion 1993/94:N39 (kds) understryks att frågan om medlems fria rörlighet och regler för återbetalning av medlemsinsatser regleras tillfredsställande i FL. Kvarvarande medlemmar måste skyddas mot krav på snabb utbetalning av ägarkapitalet, framhåller motionären och föreslår att förbudet mot samverkan inte skall vara tillämpligt på bestämmelser som reglerar en medlems rörlighet.
Vissa kompletterande uppgifter
Regler för återbetalning av medlemsinsatser i en ekonomisk förening finns i 4 kap. FL. Där sägs bl.a. att en medlem som har avgått har rätt att sex månader efter avgången få ut sina inbetalda medlemsinsatser. I proposition 1986/87:7 om ekonomiska föreningar, som låg till grund för FL, framhölls att en sådan rätt dock föreligger endast om föreningens egna kapital räcker till utan att reservfonden, uppskrivningsfonden eller förlagsinsatserna behöver anlitas och utan att medlemmarnas lika rätt träds för när (s. 94). Av bestämmelserna framgår vidare att en medlems rätt att återfå insatsen kan begränsas i stadgarna.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att understryka att medlemmarna i en primärförening är självständiga företag. I normalfallet torde det vara fördelaktigast för dem att samverka i föreningen. Det måste emellertid finnas reella möjligheter för lantbrukare och andra råvaruproducenter att lämna föreningen eller leverera till andra företag om det bedöms som mer förmånligt. Begränsningar i dessa möjligheter kan enligt utskottets mening påverka den faktiska eller potentiella konkurrensen på ett negativt sätt. Förbudet i 6 § mot konkurrensbegränsande samverkan måste därför vara tillämpligt även på primärföreningar när det gäller samverkan som påverkar rörligheten och medlemsföretagens val av avnämare eller leverantör. Utskottet vill understryka att ingripanden mot stadgebestämmelser i ekonomiska föreningar kunde ske redan med stöd av den tidigare konkurrenslagen. Det är således inte fråga om någon principiell förändring av konkurrensrättens tillämpningsområde.
Som framgår av propositionen är endast sådan samverkan förbjuden som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på ett märkbart sätt. Utrymmet för en mindre förening att ha bindningar mellan föreningen och medlemmen blir därmed större än för en stor förening. Det skall vidare framhållas att undantag från förbudet kan beviljas om samverkan i en förening vid en totalprövning befinns ha övervägande positiva effekter. Vid en prövning av bestämmelser som reglerar medlemmarnas rörlighet och villkoren för att återfå medlemsinsatserna får Konkurrensverket och domstolarna göra en avvägning mellan de intressen som KL och FL har att skydda. Beträffande vad som sägs i motionerna om behovet av att skydda föreningens egna kapital vill utskottet erinra om de nyss återgivna reglerna som införts i FL för att begränsa medlemmars möjlighet att få ut medlemsinsatserna.
Ingripanden mot stadgebestämmelser kan i och för sig göras även med utgångspunkt i andra lagregler, såsom 36 § avtalslagen (1915:218) och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Dessa regler har till huvudsakligt ändamål att skydda avtalsparterna mot oskäliga villkor. KL däremot syftar till att främja det allmänna intresset av en fungerande konkurrens. Med hänsyn till att de nämnda lagreglerna sålunda är avsedda att skydda olika intressen finns det enligt utskottets uppfattning skäl att reglerna även fortsättningsvis parallellt är tillämpliga på de aktuella stadgebestämmelserna.
Med hänvisning till vad som här anförts avstyrker utskottet de berörda motionerna såvitt nu är i fråga.
Prissamverkan
Regeringens förslag
Förbudet i 6 § mot konkurrensbegränsande samverkan skall enligt regeringens förslag även fortsättningsvis vara tillämpligt på samverkan inom primärföreningar som innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna när försäljningen sker direkt mellan en medlem och tredje man eller när föreningen svarar för försäljningen. I den senare situationen krävs dock dessutom att konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning för att förbudet i 6 § skall vara tillämpligt.
I propositionen betonas att det generella förbud som KL innehåller mot prissamverkan är en av de viktigaste förändringarna av den svenska konkurrenslagstiftningen. Den stränga synen grundas på att KL är uppbyggd efter Romfördragets konkurrensregler. Samma inställning finns, sägs det i propositionen, i flertalet länder som har förbud mot konkurrensbegränsande samarbete. Det påpekas vidare att det undantag från Romfördragets bestämmelser som görs för jordbruket har en begränsning i fråga om prissamverkan.
Mot denna bakgrund anser regeringen att förbudet i 6 § i princip bör upprätthållas även när samverkan sker genom en ekonomisk förening på lantbrukets område.
Prissamverkan kan dock inte ses avskild från den övriga verksamheten, fortsätter regeringen. Om verksamheten t.ex. avser vidareförädling av produkter från medlemmarna kan det ofta vara nödvändigt att samverka om pris vid försäljningen. Den vertikala integrationen framåt är normalt positiv och motiverar prissamverkan, anförs det i propositionen. Vidare kan rationaliseringsvinster och minskade transaktionskostnader i samband med den verksamhet som föreningen bedriver ha positiva effekter som bör tillmätas betydelse.
Regeringen föreslår därför att förbudet i 6 § endast skall gälla för fastställande av priser på varor som produceras hos medlemmarna. Regeringen särskiljer två fall.
I det första fallet säljs varorna direkt från medlemmen till tredje man. I denna situation finns det enligt vad som sägs i propositionen inga beaktansvärda skäl att tillåta prissamverkan i vidare mån än vad som är möjligt inom ramen för bestämmelserna om undantag i KL.
Det andra fallet avser situationen då föreningen svarar för försäljningen. Då kan, enligt regeringen, sådana positiva effekter uppstå genom samverkan i föreningen att det finns skäl att tillåta en mer långtgående prissamverkan. Den bör dock endast vara tillåten under förutsättning att konkurrensen på marknaden inte hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning. Precis som angavs i förarbetena (prop. 1990/91:147 s. 16) till lagen om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter bör som en tumregel gälla att samverkan är tillåten om de samverkande företagen svarar för högst 25 % av den relevanta marknaden. Om samverkan tar sikte på att balansera makten hos en stark köpare torde prissamverkan som omfattar en större andel av marknaden än 25 % inte förvanska konkurrensen i väsentlig omfattning, anförs det i propositionen.
Motionerna
I fem motioner som har väckts med anledning av propositionen riktas kritik mot att förbudet mot prissamverkan alltjämt skall vara tillämpligt på primärföreningar.
I motion 1993/94:N35 (c) hänvisas till att det i propositionen föreslås att det för samverkan skall krävas dispens om de i en primärförening samverkande medlemmarna, t.ex. i en skogsägarförening, har en marknadsandel som överstiger 25 % av den relevanta marknaden. Någon motsvarande restriktion redovisas inte för sågverk eller skogsbolag, hävdar motionärerna. De påpekar vidare att relevant marknad är ett mycket diffust begrepp. I motionen erinras om att skogsägarrörelsen innehar 23 % av den svenska skogsarealen, medan skogsbolagen äger ca 40 %. Motionärerna föreslår att det görs en ändring i KL så att kooperativa företag helt jämställs i konkurrenshänseende med andra företagsformer. Vidare anser de att riksdagen bör uttala att hela landet skall utgöra den relevanta marknaden.
Även i motion 1993/94:N36 (-, nyd) åberopas att regeringens förslag innebär att föreningarna skall få bestämma försäljningspriser mot köpande industri om de har mindre än 25 % av den relevanta marknaden. Enligt motionärerna medför detta att skogsägarföreningarna diskrimineras jämfört med andra företagsformer, eftersom sådana restriktioner inte föreslås för skogsbolagen och sågverken. Förslaget kan få till följd att samverkan mellan privata skogsägare i ekonomiska föreningar blir olaglig, anförs det i motionen. Skogsnäringen har en avgörande betydelse för landet, framhålls det. Exportinkomsterna uppgår årligen till över 50 miljarder kronor. Föreningarna har genom sin förmedling av virke en viktig uppgift för hela skogsnäringen. Denna verksamhet kan svårligen bedrivas utan prissamverkan, heter det vidare i motionen. Föreningarna måste få rätt att bestämma försäljningspriser mot tredje man, anser motionärerna. De menar att detta kan uppnås genom en ändring i lagtexten eller genom att den relevanta marknaden anges vara antingen hela landet eller de tre områdena Norrland, Svealand och Götaland.
Regeringens förslag innebär att skogsägarföreningarna får hårdare konkurrensregler än de andra aktörerna på marknaden, sägs det i motion 1993/94:N37 (m). Genom att sätta ett tak på 25 % för en acceptabel marknadsandel minskar konkurrensen och därmed motivet för övriga parter på marknaden att rationalisera sin verksamhet, hävdar motionärerna. Förslaget medför enligt deras uppfattning att den relevanta marknaden ges större betydelse för konkurrensen på de marknader där lantbrukets primärföreningar verkar än på andra marknader. Osäkerheten om vad som är den relevanta marknaden sägs leda till oklara konkurrensregler. Om andelen -- t.ex. till följd av att marknaden minskar under en lågkonjunktur -- kommer att överstiga 25 % blir verksamheten olaglig. Detta visar den oönskade effekten av regeringens förslag, anför motionärerna. De anser sammanfattningsvis att förslaget begränsar lantbrukets primärföreningars möjlighet att verka på samma villkor som andra företagsformer.
Också i motion 1993/94:N38 (m) kritiseras den angivna gränsen på 25 % av den relevanta marknaden. Det är inte rimligt att ett företag skall behöva verka under en sådan osäkerhet som följer av att ett så vagt begrepp som relevant marknad används, anser motionärerna. De betonar att det inom skogsnäringen finns aktörer som är väl så starka som en skogsägarförening någonsin kan bli. Skogsbolagen arbetar i princip med hela Sverige som fångstområde; därför finns det alltid starka konkurrerande parter, sägs det i motionen. Vidare anförs att den relevanta marknaden kan förändras t.ex. genom att skogsägarföreningen förvärvar förädlingskapacitet. Detta leder till minskad konkurrens, framhåller motionärerna och föreslår att bestämmelserna om begränsningar för föreningarna att fastställa försäljningspriser utgår ur lagförslaget.
Regeringens förslag om förbud mot prissamverkan på produkter som inte förädlas av föreningen innebär en orimlig hämsko på berörda ekonomiska föreningar, sägs det i motion 1993/94:N40 (s, c). Begränsningsregeln innebär en ständig osäkerhet och konkurrensmässig nackdel för föreningarna. Marknadsandelen kan variera med bedömningsprinciper, säsong och konjunkturer, hävdar motionärerna. De väcker frågan om föreningens prissättning i sådana fall skall vara olaglig i förhållande till konjunkturen. Osäkerheten kan leda till förlust av medlemsleveranser, heter det vidare. De många små medlemmarna som inte har resurser att själva förhandla med köparna ställs utan en marknadskanal som arbetar i deras intresse. Lagförslaget medför bl.a. därför, enligt motionärerna, en utarmning av den kooperativa idén. Även de föreslår att bestämmelserna om prissamverkan skall utgå ur förslaget.
Vissa kompletterande uppgifter
Avgränsningen av vad som är att anse som den relevanta marknaden har central betydelse vid bedömningen i flertalet konkurrensärenden. Vid denna avgränsning bestäms dels produktmarknaden, dels den geografiska marknaden. På detta område, liksom när det gäller konkurrensrättens utformning i övrigt, har praxis inom EG stor betydelse.
Av denna praxis framgår att vid fastställandet av produktmarknaden läggs framför allt vikt vid pris, användningsområde och konsumentpreferenser. Dessa faktorer ligger till grund för bedömningen av om två produkter konkurrerar med varandra -- dvs. om de är utbytbara -- och alltså tillhör samma produktmarknad. Vid utredning av den geografiska marknadens storlek undersöks marknadsvillkoren för den aktuella produkten. Om dessa är enhetliga inom ett geografiskt område tyder det på att det är fråga om en enda marknad. De faktorer som påverkar avgränsningen av den geografiska marknaden är prissättningen samt tillgången och efterfrågan på de aktuella produkterna. Vidare måste förekomsten av legala eller praktiska marknadstillträdeshinder vägas in. Detta betyder att bl.a. transportkostnaderna inverkar på marknadens omfattning.
Vad som nu sagts visar att den relevanta marknaden avgörs i varje enskilt fall av behöriga myndigheter och domstolar. För en produkt kan den geografiska marknaden vara en del av landet, för en annan hela landet och för en tredje produkt en grupp av länder. Den relevanta marknaden fastställs således inte i förväg för en enskild produkt.
Som framgått av den tidigare beskrivningen anges i propositionen som en tumregel att samverkan i en primärförening rörande försäljningspriser är tillåten om den omfattar högst 25 % av den relevanta marknaden. Sådana gränser i form av marknadsandelar som syftar dels till att underlätta företagens bedömning av vad som är tillåtet, dels till att begränsa omfattningen av myndigheternas prövningsområde finns redan såväl i Sverige som i EG.
EG-kommissionen har t.ex. utfärdat ett tillkännagivande om s.k. bagatellavtal. Enligt detta anser kommissionen att avtal i allmänhet inte faller under förbudet i artikel 85.1 mot konkurrensbegränsande samarbete om två villkor som avser marknadsandel och omsättning är uppfyllda. I fråga om marknadsandel anges att denna -- för de varor som berörs av avtalet -- inte får överstiga 5 % av den totala marknaden för sådana varor inom den del av gemenskapen där avtalet har verkningar.
Efter förebild från nämnda tillkännagivande har Konkurrensverket, som redan nämnts, i ett allmänt råd om tolkningen av begreppet märkbar effekt anfört att samverkan mellan företag som vartdera har högst 10 miljoner kronor i omsättning och som sammanlagt har högst 15 % av den relevanta marknaden faller utanför förbudet i 6 §. Om något eller några av de samverkande företagen har mer än 10 miljoner kronor i omsättning, dock högst 200 miljoner kronor, gäller enligt det allmänna rådet att företagen kan ha högst 10 % av den relevanta marknaden. Vid andelar häröver får prövning ske enligt undantagsbestämmelsen i 8 §.
Vidare kan här nämnas att regeringen har utfärdat ett gruppundantag för kedjor inom detaljhandeln. Där medges att vissa slag av överenskommelser endast får förekomma i kedjor där samarbetet omfattar mindre än 15 % av tillförseln till den svenska marknaden.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill till en början betona att priset är det viktigaste konkurrensmedlet. Därför måste de som tillhandahåller olika varor och tjänster självständigt fastställa sina priser för att konkurrensen skall vara fri och effektiv. Detta har kommit till uttryck i KL, som ser särskilt strängt på prissamarbete, vilket omfattas av det generella förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 6 §. I vissa fall kan prissamarbete undantas från förbudet om förutsättningarna för detta enligt 8 § är uppfyllda.
I likhet med regeringen anser emellertid utskottet att det härutöver är motiverat att uttryckligen i lagen från förbudet undanta viss form av prissamverkan inom ramen för ekonomiska föreningar inom jord- och skogsbruket samt trädgårdsnäringen. Samverkan om prissättningen kan i dessa fall ha betydande fördelar och även vara nödvändig med hänsyn till den samverkan som i övrigt sker inom föreningen t.ex. när det gäller vidareförädling av produkter från medlemsföretagen.
Undantaget från förbudet måste dock förses med restriktioner. Samverkan bör, enligt utskottets mening, i princip inte få ske i fråga om priset på varor som produceras hos den enskilde medlemmen och som denne själv säljer till tredje man. Utskottet vill samtidigt erinra om att samverkan som inte har en märkbar effekt på konkurrensen faller utanför förbudsområdet.
I propositionen föreslås vidare att förbudet i 6 § alltjämt i huvudsak skall kunna tillämpas på samverkan när det gäller varor som produceras hos den enskilde medlemmen, men som föreningen säljer vidare. Det är främst på denna punkt som motionärerna är kritiska. Utskottet vill här först påpeka att motionärerna i sin argumentation utgår från förhållandena i skogsnäringen, men att ett genomförande av deras intentioner skulle innebära undantag för prissamverkan även inom jordbruket och trädgårdsnäringen. Det bör vidare framhållas att regeringens förslag innebär att prissamverkan godtas i högre grad inom de berörda branscherna än inom näringslivet i övrigt och att samverkan inom ramen för en ekonomisk förening ges en särställning jämfört med om samverkan i stället skett genom ett aktiebolag med jord- eller skogsbrukare som delägare.
Det ökade utrymmet för samverkan i det nämnda fallet kommer till uttryck genom att förbudet i 6 § blir tillämpligt först när konkurrensen hindras i väsentlig omfattning. Av propositionen framgår att detta innebär -- som en tumregel -- att samverkan som omfattar upp till 25 % av den relevanta marknaden är tillåten. Detta skall jämföras med det tidigare beskrivna undantaget för s.k. bagatellavtal som -- beroende på de berörda företagens omsättning -- kan avse högst 10 eller 15 % av marknaden. Att den angivna andelen är en tumregel innebär att den skall utgöra en riktlinje för Konkurrensverkets prövning. I det enskilda fallet kan omständigheterna vara sådana att den tillåtna andelen bör ligga på en annan nivå. Sålunda anförs det i propositionen att en högre andel kan godtas om samverkan siktar till att balansera makten hos ett företag med dominerande ställning på marknaden.
Utskottet vill erinra om att ett av syftena med att ange marknadsandelar i procent är att underlätta för företagen att bedöma om deras samverkan är tillåten. Procentsatserna preciserar nämligen innebörden av de i lagen använda begreppen märkbar och väsentlig. Flertalet företag torde ha en god uppfattning om storleken av den marknad där de är verksamma.
Av den beskrivning som tidigare lämnats framgår att den relevanta marknaden fastställs i varje enskilt fall med beaktande bl.a. av den berörda produktens egenskaper, av kundernas preferenser och av transportförhållandena. Enligt utskottets uppfattning måste den relevanta marknaden när det gäller jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter bedömas enligt samma kriterier som tillämpas för övriga produkter. Det innebär att den geografiska marknaden i dessa fall kan vara en region eller hela Sverige beroende på förhållandena för produkten i fråga.
Med hänvisning till vad som nu anförts anser utskottet att regeringen gjort en lämplig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande på de aktuella marknaderna. Utskottet vill framhålla att förbudet i den föreslagna utformningen endast träffar en viss form av prissamverkan, vilket innebär att primärföreningarnas samverkan i övrigt kan fortsätta. Utskottet tillstyrker därför den utformning som givits åt lagförslaget när det gäller prissamverkan och avstyrker de aktuella motionerna i berörda delar.
Utskottet tillstyrker även förslaget i övrigt till ändring i konkurrenslagen.
Övriga konkurrensfrågor
Samverkan i förhandlingar
I motion 1993/94:N252 (s) framhålls betydelsen för de små butikernas överlevnad av att de kan vara ombud för olika bolag såsom Tipstjänst, Systembolaget och Apoteksbolaget. KL kan förhindra att de små butikerna samverkar mot de stora monopolbolagen om ekonomiska villkor och andra affärsvillkor, befarar motionärerna. De föreslår att det skall göras en analys av KL:s samverkansreglers effekter för mindre serviceföretag.
Sveriges Köpmannaförbund har hos Konkurrensverket ansökt om icke-ingripandebesked samt om undantag från förbudet i 6 § när det gäller förhandlingssamverkan inom förbundet gentemot Tipstjänst. Inom ramen för Köpmannaförbundet sker visst samarbete mellan förbundet och flera branschförbund för att dessa skall uppträda som en förhandlingspart och därmed uppnå bättre villkor för sina resp. medlemmar i deras egenskap av tipsombud än vad dessa skulle få om var och en uppträdde på egen hand gentemot Tipstjänst. Förhandlingarna avser provision och övriga villkor för ombuden. Konkurrensverket prövar för närvarande om den beskrivna samverkan omfattas av KL och -- om så skulle vara fallet -- om det är möjligt att bevilja undantag för sådan samverkan.
Enligt utskottets bedömning innebär den prövning som sker hos Konkurrensverket att en analys av det slag som efterlyses i motionen kommer att genomföras. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motionen i nu aktuell del.
Subventioners effekter på konkurrensen
Det är stötande och orimligt att myndigheter kan vidta åtgärder som snedvrider konkurrensen utan att drabbas av någon påföljd, sägs det i motion 1993/94:N278 (m). Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna måste ta hänsyn till konkurrensaspekterna vid sin bidragsgivning, anför motionären. Hon anser att det är angeläget att uppmärksamma de konflikter som uppkommer då skattefinansierade åtgärder slår ut självbärande verksamhet. Det finns anledning till en närmare analys av företagssubventioner av olika slag, t.ex. när det gäller deras långsiktiga konsekvenser för enskilda företag och för samhällsekonomin som helhet, anför motionären och föreslår att en översyn i frågan skall företas.
Enligt förordningen (1992:820) med instruktion för Konkurrensverket skall verket främja effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna. Detta skall ske genom tillämpning av KL och härutöver genom att stimulera till avregleringsåtgärder. Vidare skall verket lämna förslag till undanröjande av offentliga regleringars konkurrenssnedvridande verkningar inom privat verksamhet.
Regeringen tillkallade hösten 1993 en delegation för avregleringsfrågor. Denna har bl.a. till uppgift (dir. 1993:113) att undersöka konkurrensbegränsningar och etableringshinder som det offentliga regelverket medför. I en nyligen presenterad rapport föreslår delegationen att regeringen skall besluta om ett program för löpande granskning av de regler som direkt eller indirekt påverkar företagen. En sådan granskning skulle omfatta lagar, förordningar, myndighetsföreskrifter och allmänna råd. Delegationen anser att de regler som orsakar onödigt höga kostnader eller andra problem, t.ex. genom att störa effektiviteten på marknaden, skall förändras, upphävas eller ersättas med andra styrmedel. Vidare föreslår delegationen att regeringen låter utreda följderna av olika bidrag från offentliga organ till enskilda företag. Syftet med utredningen skulle vara att dels belysa i vilken utsträckning sådana stödåtgärder påverkar förutsättningarna för en konkurrens på lika villkor mellan olika företag, dels lämna förslag till förändringar om sådana visar sig påkallade.
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att olika offentliga stödåtgärder utformas så att de inte snedvrider konkurrensen mellan enskilda företag. Utskottet välkomnar därför att dessa frågor ägnas ökad uppmärksamhet. Det arbete som pågår inom regeringskansliet på detta område ligger väl i linje med de strävanden som uttrycks i den nämnda motionen. Med hänsyn härtill anser utskottet att det saknas anledning till åtgärd från riksdagens sida. Motionen avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande konkurrenslagen och ekonomiska föreningar att riksdagen avslår motionerna 1993/94:N263 och 1993/94:N300 yrkande 3,
2. beträffande omfattningen av undantaget för lantbruket att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:N213 och 1993/94:N284 yrkande 1 antar det i proposition 1993/94:210 framlagda förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) såvitt avser 18 a §, 18 b § och 18 c § första stycket, men. (v)
3. beträffande medlemmars rörlighet att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:N35 yrkande 1 i ifrågavarande del, 1993/94:N36 yrkande 1, 1993/94:N38 i ifrågavarande del och 1993/94:N39 antar det i proposition 1993/94:210 framlagda förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) såvitt avser 18 c § andra stycket 1,
res. (nyd)
4. beträffande prissamverkan att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:N35 yrkandena 1 och 2, det förstnämnda i ifrågavarande del, 1993/94:N36 yrkande 2, 1993/94:N37, 1993/94:N38 i ifrågavarande del och 1993/94:N40 antar det i proposition 1993/94:210 framlagda förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) såvitt avser 18 c § andra stycket 2,
5. beträffande lagförslaget i övrigt att riksdagen antar det i proposition 1993/94:210 framlagda förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan under momenten 2--4,
6. beträffande samverkan i förhandlingar att riksdagen avslår motion 1993/94:N252 yrkande 2,
7. beträffande subventioners effekter på konkurrensen att riksdagen avslår motion 1993/94:N278.
Stockholm den 26 maj 1994
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Per-Richard Molén (m), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Bengt Dalström (nyd), Olle Lindström (m), Mats Lindberg (s), Bo Bernhardsson (s), Sylvia Lindgren (s), Bengt Kronblad (s), Roland Lében (kds), Björn Kaaling (s) och Christer Eirefelt (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Medlemmars rörlighet (mom. 3)
Bengt Dalström (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 17 med "Enligt utskottets" och slutar på s. 18 med "i fråga" bort ha följande lydelse:
I lagen om ekonomiska föreningar (FL) finns grundläggande bestämmelser om relationerna mellan föreningen och dess medlemmar. Bl.a. anges under vilka förutsättningar en medlem kan få tillbaka sin medlemsinsats. Av 4 kap. 1 § sista stycket FL framgår emellertid att en medlems rätt att återfå insatsen kan begränsas genom föreningens stadgar. Lagstiftaren har alltså överlåtit åt den ekonomiska föreningen att själv besluta i dessa angelägenheter. Skulle stadgebestämmelserna vara oskäliga i något avseende kan de prövas med stöd av 36 § avtalslagen (1915:218) eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Det saknas därför enligt utskottets uppfattning anledning att även KL skall kunna tillämpas i detta sammanhang.
De uttalanden som görs i propositionen tar sikte på att Konkurrensverket skall kunna ingripa mot föreningar som använder sig av olika återbetalningsvillkor beroende på orsaken till att medlemmen lämnar föreningen. Enligt utskottets uppfattning måste de ekonomiska föreningarna ha kvar denna rätt till differentiering främst med hänsyn till behovet av att kunna skydda föreningens egna kapital. Utskottet anser därför att förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan inte skall vara tillämpligt på bestämmelser som reglerar medlemmarnas rörlighet när det gäller möjligheterna att lämna en förening. Det innebär att 18 c § andra stycket 1 b bör utgå ur lagförslaget. Ett ställningstagande i enlighet med vad som nu förordats innebär att utskottet tillstyrker motion 1993/94:N36 (-, nyd) i denna del. Härigenom tillgodoses även aktuella delar av de övriga här berörda motionerna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande medlemmars rörlighet att riksdagen med bifall till motion 1993/94:N36 yrkande 1 och med anledning av motionerna 1993/94:N35 yrkande 1 i ifrågavarande del, 1993/94:N38 i ifrågavarande del och 1993/94:N39 antar det i proposition 1993/94:210 framlagda förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) såvitt avser 18 c § andra stycket 1, dock med ändrad lydelse enligt Alternativt förslag i det följande:
Regeringens förslag Alternativt förslag
18 c §
Förbudet i -- -- -- -- -- -- -- -- under 1.
Första stycket gäller Första stycket gäller dock inte avtal som har till dock inte avtal som har till syfte eller ger till resultat syfte eller ger till resultat
1. att en medlems fria 1. att en medlems fria rörlighet på marknaden rörlighet på marknaden förhindras eller förhindras eller försvåras a) i fråga försvåras i fråga om om valet av avnämare eller valet av avnämare eller leverantör, b) i fråga leverantör eller i annat om möjligheten att lämna avseende av motsvarande föreningen, eller c) i betydelse, eller annat avseende av motsvarande betydelse, eller
Särskilt yttrande
Christer Eirefelt (fp) anför:
Regeringens politik är inriktad på att skapa en väl fungerande marknadsekonomi. Den nya konkurrenslagen är ett centralt inslag i denna politik. Lagen syftar till att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens och därigenom ytterst till att ta till vara konsumenternas intresse av ett varierat utbud och låga priser. Detta innebär att konkurrenspolitiken utgör ett led i en ekonomisk politik för välfärd och sysselsättning. Vid konkurrenslagens tillkomst markerades att den är generell och gäller lika för alla branscher och företagsformer. Det är av vital betydelse att ha dessa överordnade mål i åtanke, när konkurrensfrågor behandlas. Risken är annars påtaglig att olika producentintressen i stället för allmänintresset och konsumentintresset kommer att styra utformningen av konkurrenspolitiken. Det är också viktigt att ha ett långsiktigt perspektiv på konkurrensfrågorna.
Den nu föreliggande propositionen innehåller tyvärr moment som avviker från de här nämnda principerna. Till den del förslagen gäller undantag för jordbruket och trädgårdsnäringen kan de dock accepteras. Skälen härtill är främst att strukturen inom dessa branscher vuxit fram under lång tid i symbios med statliga regleringar och att anpassningsåtgärder på dessa områden blir nödvändiga vid ett EU-medlemskap. Enligt min mening borde det föreslagna undantaget dock ha gällt endast under en övergångstid. Det är nämligen först när klarhet vunnits dels i medlemskapsfrågan, dels om vilken inverkan gemenskapens jordbrukspolitik kommer att få för samverkan mellan jordbrukare som slutlig ställning kan tas till hur dessa förhållanden skall behandlas från konkurrenspolitisk synpunkt.
Vad som nu sagts gäller enligt min mening emellertid inte för skogsbruket. Konkurrensverket anser inte att förhållandena på skogsområdet motiverar en särlagstiftning bl.a. därför att produktionsvillkoren för denna bransch skiljer sig från vad som gäller för jordbruket och trädgårdsnäringen. Dessa omfattas dessutom, till skillnad från skogsnäringen, av EG:s gemensamma politik. Skogsbruket är inte heller, enligt vad som upplysts utskottet, undantaget från konkurrensreglernas tillämpning i något annat jämförbart land. Vidare omfattas skogsprodukterna av EES-avtalet, vilket innebär att denna bransch i motsats till jordbruket och trädgårdsnäringen redan lyder under EG:s regler.
Det skall vidare framhållas att marknadsförhållandena inom skogsnäringen är komplicerade. En rad former för inköps- och försäljningssamverkan förekommer. Flera av dessa avtal prövas för närvarande av Konkurrensverket. Det framlagda förslaget innebär att skogsägarföreningarna ges en gynnad ställning i förhållande till samverkan mellan andra företag i branschen, exempelvis de små sågverken. Enligt min uppfattning hade det varit att föredra om alla typer av samverkan bedömts efter samma kriterier i konkurrenslagen.
En betydande risk med att bevilja undantag för vissa branscher från konkurrenslagens tillämpning är att detta väcker krav på motsvarande behandling från företrädare för andra branscher. I sådana sammanhang framhävs erfarenhetsmässigt företags- och producentintressena till förfång för det övergripande intresset av en effektiv konkurrens till nytta för hela samhället.
Jag delar således den tveksamhet till införande av särskilda bestämmelser i konkurrenslagen som kommer till uttryck i motion 1993/94:N284 (fp).
Jag anser vidare att den föreslagna ändringen i konkurrenslagen borde ha varit tidsbegränsad. De invändningar jag redovisat gör det särskilt angeläget att lagändringarna följs upp och att det därvid kartläggs hur de påverkar bl.a. de olika leden inom branschen, prissättningen, den samhällsekonomiska effektiviteten och kunderna. Om det skulle visa sig att lagändringarna i något hänseende får negativa effekter bör de omprövas.
Eftersom det pågår överväganden inom regeringskansliet om hur de svenska konkurrensreglerna förhåller sig till EG:s och det därvid kan aktualiseras nya ändringar i konkurrenslagen inom en nära framtid, har jag stannat vid att nu i denna form understryka Folkpartiet liberalernas invändningar mot de särskilda bestämmelserna i konkurrenslagen. Frågan kommer således upp på nytt. Jag utgår vidare från att en viss uppföljning av de nu föreslagna ändringarna kommer att ske genom Konkurrensverkets försorg.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Rolf L Nilson (v) anför:
I samband med att den nuvarande konkurrenslagen antogs framhöll jag att den innebar en nödvändig skärpning av konkurrenspolitiken. Jag underströk också vikten av en strikt tillämpning för att lagen skulle bli effektiv. Vidare förordade jag att lagen skulle skärpas i vissa avseenden. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att lagen endast varit i kraft under knappt ett år anser jag att man skall vara mycket restriktiv med att införa undantag i lagen.
Enligt min mening kan skogsbruket inte jämställas med jordbruket och trädgårdsnäringen vid en bedömning i konkurrenshänseende. Jag vill erinra om att Konkurrensverket i sitt förslag till regeringen om undantag för jordbruket från konkurrenslagen framhöll att det inte förelåg sådana förhållanden inom skogsnäringen att särskilda regler för den var motiverade. Även av propositionen framgår att de skäl som åberopas för det föreslagna undantaget framför allt är giltiga på jordbrukets område. Dessutom lär skogsbruket inte vara undantaget från tillämpningen av konkurrensreglerna i något annat land, medan det är förhållandevis vanligt med särbehandling av jordbruket.
Strukturen inom skogsnäringen är komplicerad. En rad former av försäljnings- och inköpssamverkan förekommer. Flera av dessa är för närvarande under prövning av Konkurrensverket. Regeringens förslag innebär att skogsägarföreningarna ges en gynnad ställning i förhållande till samverkan mellan andra företag i branschen, exempelvis samverkan mellan de små sågverken. Detta anser jag inte vara acceptabelt. Enligt min uppfattning borde alla typer av samverkan bedömas efter samma kriterier.
I propositionen saknas en analys av vilka effekter som de föreslagna ändringarna får exempelvis på branschstrukturen, prissättningen och kunderna inom skogsnäringen. Mot bakgrund av denna brist i beslutsunderlaget kan jag inte finna att det för närvarande föreligger tillräckliga skäl för ett beslut om undantag för skogsbruket från delar av konkurrenslagen. Jag anser därför att konkurrenslagens förbud mot konkurrensbegränsande samarbete tills vidare bör omfatta primärföreningarna inom skogsnäringen. Regeringens lagförslag bör ändras i linje härmed. Därigenom blir motion 1993/94:N284 (fp) tillgodosedd i nu aktuell del.
Om regeringens lagförslag bifalls förutsätter jag att den analys jag tidigare efterlyst genomförs som en uppföljning av lagändringarnas effekter. Skulle denna visa att resultatet är övervägande positivt från samhällets synpunkt är jag beredd att då ställa mig bakom ett undantag.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande omfattningen av undantaget för lantbruket att riksdagen med bifall till motion 1993/94:N284 yrkande 1 och med avslag på motion 1993/94:N213 antar det i proposition 1993/94:210 framlagda förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) såvitt avser 18 a §, 18 b § och 18 c § första stycket, dock med ändring att paragraferna erhåller lydelse enligt Alternativt förslag i det följande:
Regeringens förslag Alternativt förslag
18 a §
Med primär Med primär lantbruksförening avses i lantbruksförening avses i denna lag en ekonomisk denna lag en ekonomisk förening vars medlemmar förening vars medlemmar är enskilda lantbrukare är enskilda lantbrukare eller andra företag som eller andra företag som bedriver jordbruk, bedriver jordbruk eller trädgårdsverksamhet trädgårdsverksamhet. Om eller skogsbruk. Om sammanslutningar av sådana sammanslutningar av sådana företag är medlemmar i företag är medlemmar i föreningen, anses den dock föreningen, anses den dock vara primär vara primär lantbruksförening endast lantbruksförening endast under förutsättning att under förutsättning att sammanslutningarna bara sammanslutningarna bara utgörs av lokala utgörs av lokala sammanslutningar av företag sammanslutningar av företag med verksamhet av angivet med verksamhet av angivet slag. slag.
18 b §
Med jordbruksprodukter -- -- -- jordbruksprodukter m.m.
Med trädgårdsprodukter -- -- -- tulltaxan 6--8 kap.
Med skogsprodukter avses sådana varor som anges i den i tulltaxelagen (1987:1068) intagna tulltaxan 44, 47 och 48 kap.
18 c §
Förbudet i 6 § gäller Förbudet i 6 § gäller inte för sådana avtal inte för sådana avtal inom en primär inom en primär lantbruksförening eller lantbruksförening eller dess dotterföretag som dess dotterföretag som avser samverkan mellan avser samverkan mellan föreningens medlemmar om föreningens medlemmar om
1. produktion, insamling, 1. produktion, insamling, förädling, förädling, försäljning eller försäljning eller därmed sammanhängande därmed sammanhängande verksamhet såsom verksamhet såsom användandet av gemensamma användandet av gemensamma anläggningar, lagring, anläggningar, lagring, beredning, distribution eller beredning, distribution eller marknadsföring i fråga marknadsföring i fråga om jordbruksprodukter, om jordbruksprodukter eller trädgårdsprodukter eller trädgårdsprodukter, skogsprodukter, eller eller
2. inköp av varor eller 2. inköp av varor eller tjänster för sådan tjänster för sådan verksamhet som avses under 1. verksamhet som avses under 1.
Regeringens lagförslag
Bilaga
Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)
Innehåll
Ärendet1
Sammanfattning1
Propositionen2
Motionerna2
Utskottet4 Allmänt om konkurrenslagen4 Konkurrenslagen och ekonomiska föreningar6 Motionerna6 Propositionen7 Vissa kompletterande uppgifter8 Utskottets ställningstagande12 Omfattningen av undantaget för lantbruket13 Tidigare behandling av frågan13 Regeringens förslag13 Motionerna14 Utskottets ställningstagande15 Medlemmars rörlighet16 Regeringens förslag16 Motionerna16 Vissa kompletterande uppgifter17 Utskottets ställningstagande17 Prissamverkan18 Regeringens förslag18 Motionerna19 Vissa kompletterande uppgifter21 Utskottets ställningstagande22 Övriga konkurrensfrågor23 Samverkan i förhandlingar23 Subventioners effekter på konkurrensen24 Hemställan25
Reservation Medlemmars rörlighet (nyd)26
Särskilt yttrande (fp)27
Meningsyttring av suppleant (v)29
Bilaga Regeringens lagförslag31