1. Särskild förvaltning av elnät

Särskild förvaltning av elnät (Betänkande 2004/05:NU5 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande2004/05:NU5

Särskild förvaltning av elnät

---

Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag (prop. 2003/04:135) om särskild
förvaltning av elnät. Förslaget innebär att en lag om särskild förvaltning
av vissa elektriska anläggningar införs den 1 januari 2005. Enligt den
nya lagen skall en anläggning få ställas under särskild förvaltning om
koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt
ellagstiftningen. Lagen innefattar två former av särskild förvaltning,
nämligen förvaltningsföreläggande, som är mindre ingripande mot
koncessionshavaren, och tvångsförvaltning, som är mer ingripande. Syftet
med den särskilda förvaltningen är i båda fallen att åstadkomma en
tillfredsställande förvaltning. Om emellertid en sådan förvaltning
sannolikt inte kan åstadkommas eller sannolikt inte blir bestående sedan
en eventuell tvångsförvaltning upphört får staten lösa in anläggningen,
varvid expropriationslagen (1972:719) skall tillämpas.
I betänkandet behandlas även en motion med begäran om en precisering av
kriterierna för när en anläggning skall kunna ställas under särskild
förvaltning. Utskottet avstyrker motionen och redovisar sin syn i frågan.
Motionen får stöd i en reservation (m, fp, kd), där det krävs att
lagstiftningen mer uttryckligt skall ange vilka bestämmelser i
ellagstiftningen som en koncessionshavare skall bryta mot för att riskera
särskild förvaltning; i avvaktan på ett sådant klarläggande bör
propositionen avslås.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Särskild förvaltning av elnät
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om särskild förvaltning av
vissa elektriska anläggningar och till lag om ändring i ellagen (1997:857).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:135 och avslår motion
2003/04:N19.

Reservation (m, fp, kd)

Stockholm den 12 oktober 2004
På näringsutskottets vägnar

Marie Granlund
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Marie Granlund (s),
Ingegerd Saarinen (mp), Sylvia Lindgren (s), Berit Högman (s), Maria
Larsson (kd), Lennart Beijer (v), Karl Gustav Abramsson (s), Carina
Adolfsson Elgestam (s), Yvonne Ångström (fp), Åsa Torstensson (c), Anne
Ludvigsson (s), Anne-Marie Pålsson (m), Lars Johansson (s), Reynoldh
Furustrand (s), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och Anders
Sjölund (m).

Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I detta betänkande behandlas
dels proposition 2003/04:135 om särskild förvaltning av elnät,
dels en motion som väckts med anledning av propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I proposition 2003/04:135 om särskild förvaltning av elnät föreslås
införandet av en lag om särskild förvaltning av vissa elektriska
anläggningar. Den föreslagna lagen innebär att om en koncessionshavare i
väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen
skall dennes anläggning ställas under särskild förvaltning. Beslut om
särskild förvaltning meddelas av länsrätten på ansökan av nätmyndigheten.
Det skall finnas två former av särskild förvaltning, förvaltningsföreläggande
och tvångsförvaltning. Syftet med den särskilda förvaltningen är i båda
fallen att åstadkomma en tillfredsställande förvaltning. Om en sådan
förvaltning sannolikt inte kan åstadkommas får staten lösa in anläggningen,
varvid expropriationslagen (1972:719) skall tillämpas.

Utskottets överväganden
Propositionen
Skälen för införande av en lag om särskild förvaltning av elnät
Enligt gällande bestämmelser i ellagen (1997:857) skall nätkoncessionen
återkallas om en koncessionshavare i väsentlig mån åsidosätter sina
skyldigheter. Ellagen innehåller emellertid inga bestämmelser om vad
som skall ske efter det att en nätkoncession återkallats. Någon rätt
för staten att lösa in ledningen eller ledningsnätet eller att tvinga
fram en överlåtelse finns inte. Följden av en återkallelse blir att
anläggningens innehavare inte längre får använda anläggningen. Detta
får i sin tur till följd att överföringen av el upphör på nätet och
alla elanvändare blir utan el. Det påtalas i propositionen att en sådan
situation är oacceptabel och att en återkallelse av en nätkoncession i
praktiken därmed inte kan ske. Någon annan form av sanktion mot en
misskötsam koncessionshavare måste därför införas.
Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen
Regeringen föreslår att en anläggning skall ställas under särskild
förvaltning av en förvaltare efter beslut av länsrätten om innehavaren
av en nätkoncession för en anläggning i väsentlig mån inte fullgör sina
skyldigheter enligt ellagstiftningen. I propositionen påpekas att det
i praktiken blir två olika former av misskötsamhet som kan leda till
särskild förvaltning, nämligen eftersatt underhåll av anläggningen
och/eller ovilja eller oförmåga att följa ellagstiftningens bestämmelser.
Syftet med en särskild förvaltning är att åstadkomma en tillfredsställande
förvaltning för anläggningen, dvs. att misskötsamheten skall upphöra.
Detta uppnås genom att en särskild förvaltare helt eller delvis övertar
förvaltningen av den berörda anläggningen medan koncessionshavaren i
motsvarande mån fråntas förvaltningen.
Vidare innebär förslaget att det skall finnas två former av särskild
förvaltning - förvaltningsföreläggande och tvångsförvaltning. Om en
varaktig tillfredsställande förvaltning sannolikt inte kan åstadkommas
har staten, enligt regeringens förslag, rätt att lösa in anläggningen.

Ärenden om att ställa en elektrisk anläggning under särskild förvaltning
skall prövas av den länsrätt inom vars domkrets nätmyndigheten är belägen.
Nätmyndigheten är för närvarande Statens energimyndighet som har sitt
säte i Eskilstuna. Den är därmed belägen inom domkretsen för Länsrätten
i Södermanlands län.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2005.
Förutsättningar för ingripande
Enligt förslaget i propositionen skall, som redan nämnts, en anläggning
få ställas under särskild förvaltning om koncessionshavaren i väsentlig
mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen. De anläggningar
som avses är ledningar och ledningsnät som används med stöd av nätkoncession
enligt ellagen.
I propositionen förordas att kriterierna för att besluta om särskild
förvaltning skall vara desamma som hittills gällt för återkallelse av
koncession. Enligt nuvarande reglering skall en återkallelse ske om en
nätkoncessionshavare i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter
enligt ellagstiftningen. En återkallelse kan bara bli aktuell vid
omfattande misskötsamhet från koncessionshavarens sida. Det framhålls i
propositionen att bestämmelsen om återkallelse är allmänt hållen då det
i lagstiftningen inte går att mer precist ange vilken typ av misskötsamhet
som skall föranleda återkallelse. Samtidigt påpekas att särskild
förvaltning inte kan anses vara en fullt lika ingripande åtgärd som
återkallelse av koncession. En återkallelse innebär att koncessionshavarens
egendom inte längre får användas och att de intäkter som följer av
verksamheten därför bortfaller helt. Särskild förvaltning innebär att
koncessionshavaren förlorar rådigheten över sin egendom, men verksamheten
får fortsätta och det överskott som verksamheten eventuellt genererar
tillfaller koncessionshavaren. Regeringen betonar även att särskild
förvaltning inte är en alternativ ingripandeform utan en sista åtgärd
som får tas till när andra tvångsmedel har använts utan att de lett
till önskat resultat.
Elnätsutredningen föreslog (SOU 2001:73) att en anläggning skulle få
ställas under särskild förvaltning om koncessionshavaren i väsentlig
mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen och dessa
brister i förvaltningen av anläggningen innebär att elförsörjningen
eller elmarknadens funktion hotas. Enligt regeringens uppfattning medför
det tillägg som utredningen föreslagit vissa nackdelar. Regeringen menar
att utredningens förslag innebär att koncessionshavaren kan bryta mot
vissa bestämmelser, även mycket allvarliga, utan att riskera ett beslut
om särskild förvaltning medan brott mot andra bestämmelser däremot kan
få denna följd. Det finns, enligt regeringens uppfattning, ingen anledning
att ge en misskötsam koncessionshavare denna möjlighet. Vidare kan det
uppstå tveksamheter huruvida brott mot en viss bestämmelse innebär ett
hot mot elöverföringen eller elmarknadens funktion eller inte.
Regeringen anser att en prövning, om frågan om särskild förvaltning
blir aktuell, skall ske på grundval av koncessionshavarens hela
misskötsamhet. En samlad bedömning skall då ske där koncessionshavarens
intressen vägs mot samhällets intresse av att samtliga bestämmelser
inom ellagstiftningen iakttas, oavsett vilka intressen dessa bestämmelser
är avsedda att skydda.
Föremålet för särskild förvaltning
I det fall en misskötsam koncessionshavare innehar flera anläggningar
och misskötsamheten endast hänför sig till en del av anläggningarna
skall bara dessa ställas under särskild förvaltning. Detta skall dock
endast gälla i den utsträckning som den samlade förvaltningen av samtliga
anläggningar inte försvåras i nämnvärd omfattning.
Regeringen menar att utgångspunkten vid bedömningen av denna fråga bör
vara att ett beslut om särskild förvaltning inte bör ges större omfattning
än som krävs för att uppnå syftet med den särskilda förvaltningen, dvs.
att koncessionshavarens misskötsamhet upphör och de problem som drabbat
elmarknaden och dess kunder till följd av denna misskötsamhet försvinner.

Det påtalas även att ett beslut om särskild förvaltning, utöver själva
anläggningen i teknisk bemärkelse, också måste omfatta ytterligare
egendom som krävs för att verksamheten skall kunna bedrivas.
Den föreslagna möjligheten att ingripa mot misskötsamma koncessionshavare
bör dock inte omfatta staten som koncessionshavare. I praktiken gäller
det stamnätet och ett antal utlandsförbindelser som används med stöd av
ett stort antal nätkoncessioner, vilka innehas av staten och drivs av
Affärsverket svenska kraftnät. Undantaget skall dock inte gälla av staten
helt eller delvis ägda aktiebolag som innehar nätkoncessioner.
Formen för ingripande
När det gäller formen för ingripande skall det enligt regeringens förslag
finnas två former av särskild förvaltning: förvaltningsföreläggande,
som är mindre ingripande mot koncessionshavaren, och tvångsförvaltning,
som är mer ingripande.
Det framhålls i propositionen att utgångspunkten vid valet mellan dessa
två former skall vara att ingripandet inte bör vara mer omfattande än
som krävs för att åstadkomma en tillfredsställande förvaltning. Vid
bedömningen skall det inte bara beaktas om en tillfredsställande
förvaltning kan åstadkommas under den tid den särskilda förvaltningen pågår
utan även om en sådan förvaltning kan antas bli bestående under tiden
därefter.
I de fall misskötsamheten bottnar i ren ovilja att följa de bestämmelser
som omgärdar nätverksamheten måste man ofta vidta åtgärder av mer
ingripande karaktär, sägs det i propositionen. I dessa fall bör därför
den särskilda förvaltningen få formen av tvångsförvaltning. Tvångsförvaltning
kan även bli aktuell i de fall då misskötsamheten inte beror på bristande
vilja att följa regelverket, men det bedöms som utsiktslöst att
koncessionshavaren inom rimlig tid kan bygga upp sin kompetens eller sina
ekonomiska resurser. Målet för den särskilda förvaltningen då sådana
situationer föreligger blir i många fall inte att koncessionshavaren
efter en tid återtar förvaltningen av anläggningen utan att någon annan
övertar driften av denna. Om en frivillig överenskommelse med denna
innebörd inte kan uppnås föreslås en möjlighet för staten att inlösa
anläggningen från koncessionshavaren.
Förvaltningsföreläggande
Enligt regeringens förslag skall koncessionshavaren vid ett
förvaltningsföreläggande föreläggas att genom ett förvaltningsavtal överlämna
förvaltningen, helt eller delvis, till en av honom utsedd förvaltare.
Om
länsrätten finner att ett förvaltningsföreläggande är den lämpligaste
formen för den särskilda förvaltningen skall koncessionshavaren åläggas
att inom viss tid till länsrätten ge in ett avtal varigenom förvaltningen
av den särskilda egendom som anges i föreläggandet överlämnas till en
särskild förvaltare. I föreläggandet skall de missförhållanden som har
föranlett föreläggandet anges.
När förvaltningsavtalet har getts in till länsrätten skall länsrätten
pröva huruvida avtalet kan godkännas eller ej. Avgörande i denna prövning
är om avtalet har ett sådant innehåll att det kan antas leda till en
tillfredsställande förvaltning av anläggningen. Förvaltaren behöver
inte överta förvaltningen i vidare omfattning än vad som behövs för att
missförhållandena skall kunna rättas till.
Under den tid som förvaltningsavtalet gäller skall dels de missförhållanden
som råder rättas till, dels koncessionshavaren ges möjlighet att bygga
upp sina ekonomiska resurser och sin kompetens så att denne på sikt kan
återta förvaltningen av sitt nät. Därför bör förvaltningsavtalets
giltighetstid inte vara alltför kort. En lämplig minimitid bör vara ett
år, sägs det i propositionen.
Länsrättens och statsmakternas befattning med ärendet upphör i och med
godkännandet av förvaltningsavtalet. Nätmyndigheten kommer dock att,
inom ramen för sitt tillsynsansvar enligt ellagen, kunna följa utvecklingen
hos den berörda anläggningen.
I det fall koncessionshavaren inte ger in ett förvaltningsavtal till
länsrätten eller om ett ingivet förvaltningsavtal inte kan godkännas
skall länsrätten i allmänhet genast förordna om tvångsförvaltning. Om
ett ingivet förvaltningsavtal endast har några mindre brister skall det
dock finnas en möjlighet för koncessionshavaren att rätta till detta
innan länsrätten slutligen tar ställning i målet.
Tvångsförvaltning
Om förhållandena är sådana att ett förvaltningsföreläggande inte är
tillräckligt för att åstadkomma en tillfredsställande förvaltning skall
länsrätten förorda om tvångsförvaltning av den berörda anläggningen.
Vid tvångsförvaltning skall hela förvaltningen av anläggningen överlämnas
till en förvaltare som utses av länsrätten och nätmyndigheten skall
utöva tillsyn över tvångsförvaltningen.
Det skall åligga nätmyndigheten att föreslå en förvaltare, varefter den
föreslagne förvaltarens lämplighet prövas av länsrätten. Förvaltarens
främsta uppgift är att verka för att de missförhållanden som föranlett
tvångsförvaltningen undanröjs så att en tillfredsställande förvaltning
kan åstadkommas. Förvaltaren skall därför så snart som möjligt utarbeta
en plan för hur en sådan förvaltning skall kunna åstadkommas. Sedan
förvaltaren utarbetat denna plan skall den ges in till länsrätten som
på grundval av planen beslutar hur länge tvångsförvaltningen skall pågå.
Denna tid, sägs det i propositionen, får avgöras från fall till fall
men det bör inte i något fall beslutas om längre tid än fem år. Vidare
skall länsrätten ha möjlighet att förlänga tiden, dock med högst tre år
i taget, om det vid förvaltningstidens slut visar sig att det ännu inte
gått att komma till rätta med de problem som föranlett tvångsförvaltningen.
Länsrätten skall även ha möjlighet att besluta att förvaltningen skall
upphöra i förtid om det visar sig att skälen för tvångsförvaltning inte
längre föreligger.
Förvaltaren skall, utöver skyldigheten att undanröja de missförhållanden
som föranlett tvångsförvaltningen, i övrigt förvalta anläggningen på
ett tillfredsställande sätt. Förvaltningen finansieras uteslutande med
de medel som genereras i verksamheten och de lån som förvaltaren eventuellt
tar upp. Samtliga dessa medel tillhör koncessionshavaren men disponeras
för dennes räkning av förvaltaren.
Om förvaltaren skulle missköta sitt uppdrag blir inte följden att
anläggningen på nytt ställs under särskild förvaltning utan följden blir
att förvaltaren byts ut.
Tvångsförvaltning utan resultat
I propositionen föreslås att staten får lösa in anläggningen om en
bestående tillfredsställande förvaltning sannolikt inte kan åstadkommas.

Regeringen påpekar att tvångsförvaltning i vissa situationer inte kommer
att framstå som meningsfull. Det kan vara fallet när det inte går att
skaffa fram behövligt kapital för anläggningens upprustning. En annan
situation kan vara att frågan om tvångsförvaltning har aktualiserats av
koncessionshavarens ovilja att följa ellagstiftningens bestämmelser.
Mot bakgrund av detta bör det i lagen finnas en möjlighet för staten
att lösa in anläggningen. Enligt regeringen bör det finnas möjlighet
att besluta om inlösen såväl då frågan om tvångsförvaltning aktualiseras
som under pågående tvångsförvaltning.
Som förutsättning för inlösen föreslås gälla att en tillfredsställande
förvaltning sannolikt inte kan åstadkommas eller att en tillfredsställande
förvaltning sannolikt inte blir bestående sedan en eventuell tvångsförvaltning
har upphört.
Övrig lagstiftning
Regeringen föreslår att möjligheten i ellagen att återkalla en nätkoncession
vid koncessionshavarens misskötsamhet tas bort och ersätts med en
obligatorisk återkallelse då en elektrisk anläggning löses in av staten
enligt den i propositionen föreslagna lagen.
Egendomsskyddet
Regeringen gör bedömningen att den föreslagna lagen är förenlig med
bestämmelserna om egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen.

Enligt regeringsformen (2 kap. 18 § första stycket) är varje medborgares
egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det
allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant
förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark
eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna
intressen. Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande
tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för
förlusten enligt grunder som anges i lag.
Enligt artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen skall
varje medborgare ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas
sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar
som anges i lag och folkrättens allmänna grundsatser.
I propositionen påpekas att de ingrepp som kan komma i fråga enligt de
föreslagna bestämmelserna aktualiseras vid sådan misskötsamhet från
koncessionshavarens sida som består i eftersatt underhåll av nätet,
åsidosättande av de bestämmelser som syftar till att upprätthålla en
fungerande elmarknad och åsidosättande av de bestämmelser som syftar
till att upprätthålla elsäkerheten. Vid eftersatt underhåll kan kunderna
drabbas av frekventa och långvariga strömavbrott men även av dålig
kvalitet på överföringen, vilket i sin tur kan skada känslig elektronisk
utrustning. Vidare kan misskötsamhet som skadar elmarknadens funktion
få ett flertal negativa konsekvenser. Om inte mätning och rapportering
fullgörs blir det svårt eller i vissa fall omöjligt för elleverantörerna
att beräkna hur mycket el varje kund har förbrukat. När det gäller brott
mot elsäkerhetsbestämmelserna kan sådan misskötsamhet hota människors
liv, hälsa och egendom och även framkalla störningar i driften av andra
elektroniska anläggningar. Sådana störningar kan vara både farliga och
kostsamma.
Enligt regeringens mening är det uppenbart att de ingrepp som nu föreslås
skall få vidtas för att tillgodose angelägna allmänna intressen och
alltså i det allmännas intresse. Vid inlösen föreligger rätt till
ersättning enligt de grunder som anges i expropriationslagen. Regeringen
anser därför att de åtgärder som föreslås ryms inom gränsen för vad som
är tillåtet enligt såväl regeringsformen som Europakonventionen.
Motionen
Ett tillkännagivande med begäran om en precisering av kriterierna för
när en anläggning skall kunna ställas under särskild förvaltning framställs
i motion 2003/04:N19 (m). Motionärerna påpekar att de i huvudsak delar
regeringens uppfattning. När det gäller förutsättningarna för ett
ingripande anser de emellertid att regeringens formuleringar är alltför
vaga. Med hänvisning till vad Konkurrensverket anfört i sitt remissyttrande
menar motionärerna att kriterierna för att en anläggning skall kunna
ställas under särskild förvaltning måste preciseras.
I motionen påpekas även att Svensk Energi i sitt remissvar har ifrågasatt
om den föreslagna regleringen är förenlig med bestämmelserna om
egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen. Av omsorg om
egendomsrätten förutsätter motionärerna - utan något särskilt yrkande -
att den nya lagen kommer att tillämpas ytterst restriktivt och endast
när de allmänna intressena riskerar att lida allvarlig skada. Vidare
sägs det i motionen att det även mot denna bakgrund är viktigt att det
sker en precisering av kriterierna för när en anläggning kan tas under
särskild förvaltning.
Vissa kompletterande uppgifter
Utredningar
Frågan om tvångsåtgärder för att säkerställa fortsatt elöverföring vid
upphörande av koncession har behandlats av en rad tidigare utredningar,
däribland Ellagstiftningsutredningen (SOU 1995:108), vilken hade till
uppgift att utarbeta förslag till ny lagstiftning på elområdet. Utredningen
föreslog att de återkallelsegrunder för nätkoncession som gällde enligt
1902 års ellag i huvudsak skulle kvarstå oförändrade. Vidare föreslogs
att det skulle skapas en möjlighet för staten att, om en nätkoncession
återkallas eller i annat fall upphör att gälla, mot ersättning förfoga
över ledningen eller ledningsnätet under en begränsad tid, högst fem år.

I den proposition om ny ellag (prop. 1996/97:136, s. 53) som överlämnades
till riksdagen i maj 1997 gjorde regeringen bedömningen att ett ledningsnät,
vid återkallelse av en nätkoncession, bör kunna ställas under
tvångsförvaltning för att trygga en säker elförsörjning. Regeringen ansåg
dock att den närmare utformningen av tvångsförvaltningen borde utredas
vidare.
Regeringen beslutade i november 1999 att tillkalla en utredare med
uppdrag att utreda om bestämmelserna om nätverksamhet i ellagen behövde
ändras - Elnätsutredningen. Den särskilde utredaren (direktör Sten
Kjellman) skulle bl.a. lämna förslag till regler för tvångsförvaltning
av nätkoncession.
Elnätsutredningen föreslog, som nämnts, i slutbetänkandet om elnätsföretag
- särskild förvaltning och regionnätstariffer (SOU 2001:73) att en
anläggning får ställas under särskild förvaltning om koncessionshavaren
i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen
och dessa brister i förvaltningen av anläggningen innebär att elförsörjningen
eller elmarknadens funktion hotas.
Utredningen övervägde bl.a. frågan om ett tillräckligt rekvisit för
ingripande skulle vara att anläggningsinnehavaren i väsentlig mån inte
fullgör sina skyldigheter enligt ellagen, enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen, dvs.
en lydelse motsvarande den i ellagens 2 kap. 18 § andra punkten
beträffande återkallelse av koncession. Mot bakgrund av att ett beslut om
särskild förvaltning innebär ett väsentligt ingrepp för den enskilde
efter myndighetsbeslut föreslog utredningen som ytterligare rekvisit
för lagens tillämpning att det föreligger ett hot mot elförsörjningen
eller elmarknadens funktion.
Beträffande elsäkerheten påpekade utredningen att tillsynsmyndigheten
har rätt att förordna om rättelse på nätinnehavarens bekostnad och att
förbjuda användandet av en elektrisk anläggning som är i ett sådant
skick eller används på ett sådant sätt att uppenbar fara för person
eller egendom uppstår. Det finns enligt utredningen därför ingen anledning
att rena elsäkerhetsfrågor skall kunna leda till särskild förvaltning.

Elnätsutredningen tog även upp frågan om förenligheten med egendomsskyddet
i regeringsformen och äganderättsskyddet i Europakonventionen. Utredningens
slutsats var att deras förslag inte utgjorde en för den enskilde
oproportionerligt betungande åtgärd. Det påpekades att det allmänna intresse
som är grunden för ett ingripande måste anses synnerligen starkt,
eftersom det är fråga om situationer då koncessionshavaren inte bara i
väsentlig mån brutit mot sina skyldigheter enligt ellagen eller
föreskrifter meddelade med stöd av lagen eller villkor i nätkoncessionen
utan då därutöver elförsörjningen eller elmarknadens funktion hotas.
Yttranden över Elnätsutredningens förslag
Konkurrensverket framför i sitt remissyttrande (dnr 848/2001) över
slutbetänkandet av Elnätsutredningen att verket inte har några avgörande
invändningar mot förslaget om särskild förvaltning. Det påtalas dock
att det i utredningens förslag till lag om särskild förvaltning inte
konkretiseras vilka brister som krävs för att särskild förvaltning skall
komma i fråga. Av lagförslaget framgår endast att särskild förvaltning
kan komma i fråga när anläggningsinnehavaren i väsentlig mån inte fullgör
sina skyldigheter. Eftersom bristerna inte närmare preciseras ger
lagförslaget utrymme för visst godtycke vid avgörandet om en viss typ av
agerande kan leda till särskild förvaltning, sägs det i yttrandet.
Svensk Energi framhåller i sitt remissyttrande (dnr N2000/8740/ESP)
över Elnätsutredningens slutbetänkande att särskild förvaltning endast
bör kunna tillgripas när elförsörjningen (egentligen elöverföringen)
hotas. I de fall elmarknadens funktion hotas bör i första hand nätmyndigheten
förelägga nätföretaget vid vite att följa aktuella lagar och föreskrifter.
I andra hand bör nätföretagets misskötsamhet åtgärdas på företagets
bekostnad. I sitt yttrande skriver Svensk Energi följande rörande
särskild förvaltning.
Svensk Energi stödjer att möjlighet till särskild förvaltning införs i
de grövsta fallen av misskötsamhet där elöverföringen allvarligt hotas.
Däremot finns det inte något skäl att låta denna mycket ingripande
tvångsreglering gälla för de fall elmarknadens funktion hotas. Detta
beror inte på att skyddsvärdet för elmarknadens funktion skulle vara
mindre, utan på att det finns andra minst lika effektiva medel att
tillgripa. Åtgärder som inte är så ingripande för den enskilde. Redan
idag kan Nätmyndigheten förelägga ett nätföretag vid vite att rätta
till denna typ av brister. Vitet kan sedan höjas tills rättelse sker.
Om detta inte skulle anses tillräckligt kan man också tänka sig att
införa regler motsvarande dem som redan finns beträffande elsäkerhetsbrister.
I dessa fall får Elsäkerhetsverket som tillsynsmyndighet förordna om
rättelse på nätkoncessionshavarens bekostnad. Av utredningen framgår
att detta förfarande övervägts men att en sådan bestämmelse inte skulle
fungera effektivt i praktiken (sid. 62 f.). Det saknas dock en motivering
om varför den inte skulle fungera och vad som skiljer den från nyss
nämnda regel om brister i elsäkerheten. Då det numera finns flera företag
som i egenskap av ombud ombesörjer mätning, beräkning, rapportering och
leverantörsbyten finns det inga hinder för att införa en regel där sådana
ombud kunde anlitas på nätföretagets bekostnad. Svensk Energi kan inte
se någon risk för ineffektivitet vid införande av en sådan bestämmelse
i de svårartade fall då det skulle anses otillräckligt med Nätmyndighetens
möjligheter till vitesförelägganden. Tvärtom borde ett sådant förfarande
bli snabbare, billigare och därmed effektivare för samhället.
Ovan föreslagna alternativa förfaranden skulle också stämma bättre
överens med de regleringar som finns om egendomsskyddet i regeringsformen
och om äganderättsskyddet i Europakonventionen. Där framhålls att
ingreppet skall vara proportionerligt i förhållande till sitt syfte.
Egendomsrätten i regeringsformen och Europakonventionen
Bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen om egendomsskyddet har
följande lydelse.
Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå
sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation
eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker
användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose
angelägna allmänna intressen.
Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå
sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan
ersättning skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna
inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående
markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller
skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del
av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges
i lag.

Vidare föreskrivs i 2 kap. 23 § regeringsformen att lag eller annan
föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av
den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.
Europakonventionens reglering av egendomsskyddet återfinns i artikel 1
i det första tilläggsprotokollet till konventionen och lyder som följer.

Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin
egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse
och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna
grundsatser.
Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra
sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet
av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att
säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och
viten.
Utskottets ställningstagande
Då det svenska samhället i hög grad är beroende av el som energikälla
är det angeläget att elöverföringen fungerar tillfredsställande. Som
redogjorts för i propositionen innehåller ellagen en rad bestämmelser
som syftar till att säkerställa detta. De möjligheter som i dag finns
att ingripa mot oseriösa nätföretag är i huvudsak förelägganden vid
vite eller återkallelse av nätkoncession. Möjligheten att återkalla en
nätkoncession begränsas dock i praktiken av att lagen inte anger hur
den fortsatta elförsörjningen skall ske om koncessionen återkallas.
Regeringen har därför föreslagit att en ny lag om särskild förvaltning
av vissa elektriska anläggningar införs. Förslaget innebär att två
ingripandeformer införs, nämligen förvaltningsföreläggande och
tvångsförvaltning. Därtill skall det finnas en möjligheten för staten att,
när en tvångsförvaltning inte framstår som meningsfull, lösa in
anläggningen.
Eftersom nuvarande bestämmelse i ellagen inte går att använda på ett
verkningsfullt sätt välkomnar utskottet regeringens förslag. Vidare är
utskottet positivt till de olika former av ingripande som förslaget
innefattar, vilka enligt utskottets mening borgar för att inte en mer
ingripande tvångsåtgärd behöver begagnas än som fordras för att rätta
till de aktuella missförhållandena.
I den motion som väckts med anledning av propositionen anförs att
kriterierna för när en anläggning skall kunna ställas under särskild
förvaltning bör preciseras. Motionärerna berör även frågan om förenligheten
med egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen. Utskottet
vill med anledning därav anföra följande. Enligt förslaget får en
anläggning ställas under särskild förvaltning om koncessionshavaren i
väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen.
Särskild förvaltning kan därför, enligt utskottets bedömning, bara bli
aktuell vid omfattande misskötsamhet från koncessionshavarens sida. I
propositionen betonas även att särskild förvaltning inte är en alternativ
ingripandeform utan en sista åtgärd som får tas till när andra tvångsmedel
har använts utan att de lett till önskat resultat. Det antagande som
görs i motionen om att den nya lagen kommer att tillämpas ytterst
restriktivt delas därför av utskottet. Att däremot i lagstiftningen
precisera kriterierna för när särskild förvaltning kan bli aktuell öppnar
enligt utskottets mening för att en koncessionshavare kan bryta mot
vissa bestämmelser i ellagstiftningen, även mycket allvarligt, utan att
riskera ett beslut om särskild förvaltning. Utskottet anser att prövningen
om särskild förvaltning bör ske på grundval av koncessionshavarens hela
misskötsamhet. När det gäller förslagets förenlighet med egendomsskyddet
avviker utskottets uppfattning inte från regeringens.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen och avstyrker motion
2003/04:N19 (m).

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstagande har föranlett
följande reservation.

Särskild förvaltning av elnät (m, fp, kd)
av Maria Larsson (kd), Yvonne Ångström (fp), Anne-Marie Pålsson (m),
Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och Anders Sjölund (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut borde ha följande
lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:N19
och avslår proposition 2003/04:135.
Ställningstagande
Det svenska samhället är i hög grad beroende av el, varför det är
angeläget att elöverföringen fungerar tillfredsställande. Ellagen innehåller
en rad bestämmelser för att säkerställa detta. De möjligheter som i dag
finns att ingripa mot koncessionshavare som inte följer bestämmelserna
är i huvudsak förlägganden vid vite eller återkallelse av nätkoncession.
Som konstateras i propositionen begränsas möjligheten att återkalla en
nätkoncession i praktiken av att det i lagen inte anges hur den fortsatta
elförsörjningen skall ske om koncessionen återkallas. Regeringen har
därför föreslagit att en ny lag om särskild förvaltning av vissa elektriska
anläggningar införs. Förslaget innebär att två ingripandeformer införs,
nämligen förvaltningsföreläggande och tvångsförvaltning. Därtill skall
det enligt regeringens förslag finnas en möjlighet för staten att, när
en tvångsförvaltning inte framstår som meningsfull, lösa in anläggningen.

Vi delar i huvudsak regeringens uppfattning och är positiva till att en
möjlighet till särskild förvaltning införs för de grövsta fallen av
misskötsamhet där elöverföringen hotas. På en avgörande punkt har vi
dock invändningar mot regeringens förslag. Det handlar om vilka
förutsättningar som skall gälla för ett ingripande. Enligt regeringens
förslag får en anläggning ställas under särskild förvaltning om
koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt
ellagstiftningen. Vi anser att detta är en alltför vag formulering som
ger utrymme för visst godtycke vid avgörande om en viss typ av agerande
skall leda till särskild förvaltning. Vi menar därför att det av
lagstiftningen mer uttryckligt bör framgå vilka bestämmelser i ellagstiftningen
som en koncessionshavare skall bryta mot för att riskera särskild
förvaltning.
Enligt Elnätsutredningens förslag skulle en förutsättning för ett
ingripande i form av särskild förvaltning vara att en anläggningsinnehavare
i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen
och att dessa brister i förvaltningen av anläggningen innebär att
elförsörjningen eller elmarknadens funktion hotas. Regeringen menar, till
skillnad från utredningen, att även brott mot elsäkerhetsbestämmelserna
skall kunna leda till beslut om särskild förvaltning. Då ingreppet mot
den enskilde näringsutövaren är så starkt borde det enligt vår mening
begränsas till att omfatta ett hot mot elöverföringen för att särskild
förvaltning skall kunna tillgripas. När det gäller frågor om elsäkerhet
har, som Elnätsutredningen påpekat, tillsynsmyndigheten rätt att förordna
om rättelse på nätinnehavarens bekostnad och att förbjuda användandet
av en elektrisk anläggning som är i ett sådant skick eller används på
ett sådant sätt att uppenbar fara för person eller egendom uppstår. Det
finns därför, anser vi, ingen anledning att rena elsäkerhetsfrågor skall
leda till särskild förvaltning. Även när det gäller elmarknadens funktion
bör liknande ingripandeformer som gäller för elsäkerhet, i likhet med
vad Svensk Energi gett uttryck för i tidigare refererade remissyttrande,
kunna nyttjas.
Vi vill även, med omsorg om egendomsrätten, betona vikten av att lagen
kommer att tillämpas ytterst restriktivt och endast när de allmänna
intressena är på väg att lida allvarlig skada. Särskild förvaltning bör
bara kunna användas när ingen annan åtgärd är möjlig för att lösa ett
för samhället angeläget intresse.
Riksdagen bör därför besluta att återvisa propositionen till regeringen
som därefter har att ta det ovan sagda i beaktande innan en ny proposition
i ärendet föreläggs riksdagen. Med det sagda tillstyrker vi nämnda motion
och avstyrker propositionen.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2003/04:135 Särskild förvaltning av elnät:
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
lag om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar,
lag om ändring i ellagen (1997:857).
Följdmotion
2003/04:N19 av Per Bill m.fl. (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om precisering av kriterierna för när en anläggning skall kunna
ställas under särskild förvaltning.

Bilaga 2
Regeringens lagförslag
1. Förslag till lag om särskild förvaltning av vissa elektriska
anläggningarHärigenom föreskrivs följande.
1 kap. Allmänna bestämmelser
Tillämpningsområde och definitioner
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om särskild förvaltning och om
inlösen av elektriska anläggningar.
Med elektrisk anläggning avses i denna lag en starkströmsanläggning med
däri ingående särskilda föremål för överföring av el.
Med nätmyndigheten avses i denna lag den myndighet som, enligt 1 kap.
7 § ellagen (1997:857), av regeringen utsetts att handlägga de frågor
som ligger på nätmyndigheten.
Förutsättningar och former för särskild förvaltning
2 § Om ett nätföretag, som använder en elektrisk anläggning med stöd av
en nätkoncession enligt 2 kap. 1 § första stycket ellagen (1997:857),
i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagen, enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller enligt villkor
i nätkoncessionen, skall länsrätten, efter ansökan av nätmyndigheten,
besluta om särskild förvaltning av den elektriska anläggningen.
Om ett nätföretag använder en elektrisk anläggning utan stöd av
nätkoncession, där sådan behövs, skall länsrätten, efter ansökan av
nätmyndigheten, besluta om särskild förvaltning av den elektriska anläggningen.

Ansökan om särskild förvaltning skall göras hos den länsrätt inom vars
domkrets nätmyndigheten är belägen.
Sådana beslut som avses i första och andra styckena får meddelas bara
om anläggningen alltjämt behövs för en säker elförsörjning.
Den särskilda förvaltningen skall utformas så, att en tillfredsställande
förvaltning av den berörda anläggningen kan åstadkommas.

3 § Ett beslut om särskild förvaltning omfattar, utöver nätföretagets
elektriska anläggning, den egendom som krävs för att verksamheten vid
anläggningen skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt.
I ett beslut om särskild förvaltning skall länsrätten förelägga
nätföretaget att helt eller delvis överlämna förvaltningen till en särskild
förvaltare (förvaltningsföreläggande). Om ett sådant föreläggande
sannolikt inte är tillräckligt för att åstadkomma en tillfredsställande
förvaltning, skall länsrätten i stället förordna att anläggningen skall
ställas under förvaltning av en särskild förvaltare (tvångsförvaltning).

Under den tid som den särskilda förvaltningen pågår skall den särskilde
förvaltaren, i stället för nätföretaget, anses som innehavare av den
nätkoncession med vars stöd den elektriska anläggningen används eller,
om 2 § andra stycket är tillämpligt, som den som senast haft nätkoncession
för anläggningen. Om förvaltningen endast delvis har överlämnats till
en särskild förvaltare gäller detta bara förvaltningen av de angelägenheter
som har överlämnats till den särskilde förvaltaren.
Ett beslut om särskild förvaltning får inte avse en elektrisk anläggning
som används med stöd av en nätkoncession som innehas av staten. Detsamma
gäller om staten använder en elektrisk anläggning utan stöd av nätkoncession,
där sådan behövs.

4 § Om ett beslut om särskild förvaltning riktas mot någon som innehar
mer än en nätkoncession och bristerna enligt 2 § första stycket inte
gäller samtliga anläggningar, skall beslutet bestämmas att avse endast
anläggning till vilken bristerna är att hänföra. Beslutet skall dock ha
avseende på samtliga anläggningar, om det krävs för att den samlade
förvaltningen av dessa anläggningar inte skall försvåras i nämnvärd
omfattning.
Inlösen
5 § Om en tillfredsställande förvaltning av en elektrisk anläggning
sannolikt inte kan åstadkommas genom tvångsförvaltning eller en
tillfredsställande förvaltning sannolikt inte kommer att bestå efter utgången
av tiden för en tvångsförvaltning får staten, efter ansökan av nätmyndigheten,
lösa anläggningen från ägaren.
Om anläggningens ägare också är ägare till en fastighet på vilken
anläggningen, helt eller delvis, är belägen skall även fastigheten eller,
om det är lämpligt, del av fastigheten lösas. Om ledningsrätt är
upplåten för anläggningen på en annan fastighet skall även ledningsrätten
lösas.
Mål om inlösen skall tas upp av den fastighetsdomstol inom vars område
anläggningen eller större delen av den ligger. I fråga om inlösen gäller
i övrigt expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna
i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning
som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid
domstol.
2 kap. Förvaltningsföreläggande
Föreläggandet
1 § I ett förvaltningsföreläggande skall länsrätten bestämma en viss
tid inom vilken nätföretaget skall ge in ett förvaltningsavtal till
länsrätten.
Med förvaltningsavtal avses ett skriftligt avtal, varigenom nätföretaget
till en särskild förvaltare helt eller delvis överlämnar förvaltningen
av dels den eller de anläggningar som omfattas av förvaltningsföreläggandet,
dels den egendom som krävs för att verksamheten vid anläggningarna
skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt.
Länsrätten får på ansökan av nätföretaget förlänga den tid som har
bestämts för att ge in ett förvaltningsavtal. Ansökan om förlängning
skall ges in före utgången av den bestämda tiden.

2 § Om ett förvaltningsföreläggande har meddelats och nätkoncessionen
för en anläggning som omfattas av föreläggandet därefter övergår till
en ny innehavare, förfaller föreläggandet.
Förvaltningsavtalets innehåll m.m.
3 § Ett förvaltningsavtal skall vara utformat så, att en tillfredsställande
förvaltning av anläggningen kan antas komma till stånd. För detta ändamål
skall avtalet bland annat
1. ha en giltighetstid om minst ett år,
2. ange de angelägenheter som omfattas av förvaltningen, och
3. vara förenat med fullmakt för förvaltaren att företräda nätföretaget
i de angelägenheter som omfattas av förvaltningsuppdraget.
Om ett förvaltningsavtal inte uppfyller dessa krav får länsrätten ge
nätföretaget en möjlighet att, inom en viss angiven tid, avtala om de
ändringar och tillägg som behövs för att avtalet skall uppfylla kraven.
Sådana ändringar och tillägg får bara vara av mindre omfattning.
Om avtalet uppfyller kraven skall det godkännas av länsrätten.
Ett avtal som inte godkänns blir ogiltigt.
Bristfälliga förvaltningsavtal m.m.
4 § Om nätföretaget inte ger in ett förvaltningsavtal till länsrätten
inom den tid som bestämts eller om länsrätten beslutar att inte godkänna
ett ingivet förvaltningsavtal skall rätten förordna att den eller de
berörda anläggningarna skall ställas under tvångsförvaltning. Om
nätföretaget kan förväntas ge in ett godtagbart förvaltningsavtal inom
rimlig tid får länsrätten i stället meddela ett nytt förvaltningsföreläggande.

5 § Om ett förvaltningsavtal, som har godkänts enligt 3 § tredje stycket,
upphör att gälla eller ändras eller om avtalsparterna inte följer
avtalet skall förvaltaren genast anmäla detta till nätmyndigheten.
Länsrätten skall i ett beslut om att godkänna ett förvaltningsavtal
upplysa förvaltaren om anmälningsskyldigheten.
3 kap. Tvångsförvaltning
Förvaltare
1 § Länsrätten skall i ett beslut om tvångsförvaltning förordna en
särskild förvaltare. Till förvaltare skall utses någon som kan antas
åstadkomma en tillfredsställande förvaltning av den berörda anläggningen.

Länsrätten skall, på ansökan av nätmyndigheten, entlediga förvaltaren
om denne inte fullgör sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.
Länsrätten skall också entlediga förvaltaren om denne begär det. Samtidigt
som förvaltaren entledigas skall länsrätten förordna en ny förvaltare.

Nätmyndigheten skall lämna förslag till förvaltare.
Tiden för förvaltningen
2 § Länsrätten skall, sedan förvaltaren gett in den plan som avses i 4
§ tredje stycket, besluta hur länge förvaltningen skall pågå. Tiden
skall bestämmas så, att en tillfredsställande förvaltning kan åstadkommas.
Tiden får bestämmas till högst fem år från länsrättens beslut.
Om det vid utgången av den tid som bestämts alltjämt finns skäl för
tvångsförvaltning skall länsrätten, på ansökan av nätmyndigheten,
förlänga tiden med högst tre år i sänder. Beslutet om tvångsförvaltning
gäller till dess att ansökan har prövats slutligt.
Innan länsrätten beslutar enligt första stycket skall nätmyndigheten
ges tillfälle att yttra sig.

3 § Om det inte längre finns skäl för tvångsförvaltning, skall länsrätten,
på ansökan av nätmyndigheten eller nätföretaget, besluta att den skall
upphöra.
Innan länsrätten, efter ansökan av nätföretaget, avgör ett ärende enligt
första stycket skall nätmyndigheten ges tillfälle att yttra sig.
Förvaltarens uppgifter m.m.
4 § Förvaltaren skall särskilt verka för att de missförhållanden som
har föranlett beslutet om tvångsförvaltning undanröjs.
Förvaltaren skall dessutom svara för en tillfredsställande förvaltning
av anläggningen och därvid verka för att verksamheten ger en skälig
avkastning.
Förvaltaren skall så snart som möjligt och senast inom sex månader från
det att beslutet enligt 1 § om tvångsförvaltning meddelades ge in en
plan till länsrätten. I planen skall det anges vilka åtgärder som krävs
för att undanröja de missförhållanden som har föranlett beslutet om
tvångsförvaltning, hur dessa åtgärder skall genomföras och den tid som
kan antas behövas för att genomföra åtgärderna.

5 § Förvaltaren får besluta att en angelägenhet som saknar betydelse
för ändamålet med förvaltningen skall undantas från denna. Ett sådant
beslut får ändras eller upphävas av förvaltaren. Förvaltaren skall genast
underrätta nätmyndigheten om beslut enligt denna paragraf.

6 § Förvaltaren får inte överlåta anläggningen eller på annat sätt
förfoga över den så att den helt eller delvis frånhänds ägaren.
Förvaltaren får inte överlåta den nätkoncession med vars stöd den
elektriska anläggningen används.
Förvaltaren får inte på nätföretagets vägnar ingå borgen.

7 § Förvaltaren skall genast underrätta varje känd gäldenär, vars skuld
hänför sig till verksamheten vid den berörda anläggningen, om ett beslut
om tvångsförvaltning och om ett beslut att förordna en ny förvaltare.
En
gäldenär som har fått en sådan underrättelse kan, så länge förvaltningen
pågår, inte med befriande verkan betala sin skuld till annan än förvaltaren
eller den som förvaltaren har anvisat. En upplysning om detta skall tas
in i underrättelsen.
Förvaltaren skall också så snart det kan ske underrätta varje känd
gäldenär, vars skuld hänför sig till verksamheten vid den berörda
anläggningen, om länsrättens beslut enligt 2 §.
Vissa skyldigheter för nätföretaget
8 § Nätföretaget skall ställa de kontorslokaler och andra utrymmen som
krävs för förvaltningen till förvaltarens förfogande. Detta gäller dock
inte bostäder.

9 § Nätföretaget är skyldigt att lämna förvaltaren de upplysningar om
anläggningen som behövs för en tillfredsställande förvaltning.
Länsrätten skall, på ansökan av förvaltaren, kalla ställföreträdare för
nätföretaget att inför rätten under ed lämna upplysningar enligt första
stycket. Bestämmelserna i 36 kap. 6, 11, 14, 20 och 21 §§ rättegångsbalken
skall därvid äga motsvarande tillämpning. Även förvaltaren och nätmyndigheten
skall kallas.

10 § Nätföretaget är skyldigt att tillhandahålla förvaltaren handlingar
och andra föremål av betydelse för förvaltningen.
Den ekonomiska förvaltningen
11 § Förvaltaren uppbär de löpande intäkterna och disponerar de tillgångar
i övrigt som är hänförliga till den verksamhet som omfattas av förvaltningen.
Förvaltaren företräder även i övrigt nätföretaget i de angelägenheter
som omfattas av förvaltningen, om inte annat följer av andra stycket
eller 6 §.
Förvaltaren får bara ta upp sådana lån som krävs för den löpande
verksamheten och som kan finansieras med de löpande intäkterna under
förvaltningstiden. Innan förvaltningstiden bestämts skall den anses vara
tre år. Förvaltaren får, efter tillstånd av nätmyndigheten, även ta upp
andra typer av lån. Tillstånd skall meddelas om lånet är till gagn för
den framtida verksamheten vid anläggningen och inte står i missförhållande
till de ekonomiska förutsättningarna för denna verksamhet.
Innan nätmyndigheten beslutar i tillståndsfrågan skall nätföretaget ges
tillfälle att yttra sig.

12 § Medel som förvaltaren har hand om för anläggningens förvaltning
skall hållas skilda från andra medel.

13 § Medel som inte behöver avsättas för förvaltningen skall förvaltaren
betala ut till nätföretaget.

14 § Om förvaltaren inte kan få tillräckliga medel till förvaltningen
genom löpande intäkter och lån får nätmyndigheten, på ansökan av
förvaltaren, ålägga nätföretaget och, i förekommande fall, ägaren till
anläggningen att ställa ytterligare medel för förvaltningen till
förvaltarens förfogande. Beslutet skall grundas på vad som är skäligt med
hänsyn till behovet av ytterligare medel och nätföretagets och ägarens
ekonomiska förhållanden.
Om nätföretaget överlåter den nätkoncession som avser den tvångsförvaltade
anläggningen kvarstår nätföretagets betalningsskyldighet enligt beslut,
som har meddelats enligt första stycket innan koncessionen har övergått
till den nye koncessionshavaren.
Om ägaren till den tvångsförvaltade anläggningen överlåter denna kvarstår
ägarens betalningsskyldighet enligt beslut, som har meddelats enligt
första stycket innan äganderätten har övergått till den nye ägaren.
Detta gäller dock bara om ägaren inte har nätkoncession för den
tvångsförvaltade anläggningen.
Om det finns skäl för det, får nätmyndigheten, på ansökan av nätföretaget
eller, i förekommande fall, anläggningens ägare besluta att en
betalningsskyldighet som beslutats enligt första stycket inte längre behöver
fullgöras.

15 § Förvaltaren skall låta nätföretaget ta del av det räkenskapsmaterial
som gäller anläggningen.
Förvaltarens redovisning
16 § Förvaltaren skall för varje räkenskapsår lämna en skriftlig
redovisning av sin förvaltning till nätmyndigheten och nätföretaget. När
förvaltaren lämnar sitt uppdrag skall en redovisning för den gångna
delen av räkenskapsåret lämnas.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får
meddela närmare föreskrifter om förvaltarens redovisning.

17 § Om nätföretaget vill klandra förvaltningen, skall talan väckas mot
förvaltaren vid fastighetsdomstolen inom ett år från det att nätföretaget
tog emot redovisningen. Om nätföretaget som grund för sin talan åberopar
en omständighet som inte hänför sig till en viss redovisning, får talan
väckas inom ett år från det nätföretaget tog emot den redovisning som
lämnats med anledning av att förvaltarens uppdrag upphörde.
Ett nätföretag som inte gör vad som sägs i första stycket har förlorat
sin rätt till talan, om inte förvaltaren har gjort sig skyldig till
brottslig gärning, som inneburit skada för nätföretaget.
Förvaltararvode
18 § Länsrätten skall i ett beslut enligt 2 § första eller andra stycket
fastställa ett arvode till förvaltaren. Arvodet skall bestämmas till
ett visst belopp per kalenderår.
Arvodet skall anses utgöra en kostnad i den verksamhet som omfattas av
tvångsförvaltningen.
4 kap. Övriga bestämmelser
Ny innehavare av nätkoncessionen
1 § Om nätkoncessionen för en elektrisk anläggning som har ställts under
särskild förvaltning övergår på någon annan, upphör beslutet om särskild
förvaltning omedelbart att gälla.
Bestämmelser om rättegången
2 § Länsrättens beslut att enligt 1 kap. 3 § andra stycket meddela ett
förvaltningsföreläggande, att enligt 2 kap. 3 § tredje stycket godkänna
ett ingivet förvaltningsavtal och att enligt 1 kap. 3 § andra stycket
förordna att en elektrisk anläggning skall ställas under tvångsförvaltning
gäller omedelbart.
Länsrätten får även när det gäller annat beslut enligt denna lag förordna
att det skall gälla omedelbart.

3 § Om det finns skäl för det får länsrätten förordna att en elektrisk
anläggning skall ställas under tvångsförvaltning för tiden intill dess
att länsrätten har avgjort frågan om särskild förvaltning.

4 § Mål om särskild förvaltning enligt denna lag skall prövas skyndsamt.

Tillsyn över förvaltningen
5 § Tillsynen över förvaltarens efterlevnad av denna lag och av
föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av
nätmyndigheten.

6 § Nätmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta
del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas
med vite.

7 § Nätmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att trygga
efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen.
Ett föreläggande får förenas med vite.
Tvistprövning och överklagande
8 § Tvister om nätföretagets skyldigheter enligt 3 kap. 8 §, 9 § första
stycket och 10 § samt om förvaltarens skyldigheter enligt 3 kap. 13 och
15 §§ prövas av nätmyndigheten.

9 § Beslut av nätmyndigheten enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande enligt denna lag till
kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

2. Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)Härigenom föreskrivs
att 2 kap. 13, 16 och 18 §§ ellagen (1997:857) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
13 §

En nätkoncession skall meddelas för fyrtio år, om den avser linje, och
för tjugofem år, om den avser område. Om det finns särskilda skäl eller
om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas. En nätkoncession skall
meddelas för fyrtio år, om den avser linje, och för tjugofem år, om den
avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden begär det,
får kortare tid bestämmas.Giltighetstiden hos en nätkoncession som
meddelas i anledning av återkallelse av en nätkoncession enligt 18 §
första stycket 2 eller 3 får inte sträcka sig längre än den återkallade
nätkoncessionens giltighetstid.

16 §

En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen.
Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om överlåtelse
av nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.Vid prövning av
en ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall 10 § tillämpas. En
nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen. Regeringen
får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om överlåtelse av
nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.Vid prövning av en ansökan
om överlåtelse av nätkoncession skall 10 § tillämpas. Detsamma gäller
vid prövning av en ansökan om nätkoncession i anledning av återkallelse
av en nätkoncession enligt 18 § första stycket 2 eller 3.
18 §
En nätkoncession skall återkallas helt eller delvis,
1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker
elförsörjning,

2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter
enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen, eller 2. om staten, med
stöd av 1 kap. 5 § lagen (2004:000) om särskild förvaltning av vissa
elektriska anläggningar, löser in den eller de ledningar som avses med
nätkoncessionen, eller
3. om koncessionshavaren inte längre uppfyller villkoren enligt 10 §
andra stycket första meningen för att inneha nätkoncessionen.
Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten. Avser
nätkoncessionen en utlandsförbindelse, prövas dock frågan om återkallelse
av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.