Sanktioner i fråga om Irak och Kuwait
Betänkande 1990/91:UU11
Utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU11
Sanktioner i fråga om Irak och Kuwait
Innehåll
1990/91 UU11
Propositionen
I proposition 1990/91:48 föreslås att riksdagen godkänner regeringens förordnanden om tillämpning av 3--5 och 6--8 §§ i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om Irak och Kuwait med anledning av FN:s säkerhetsråds resolutioner 661 (1990) och 670 (1990).
Förenta nationernas säkerhetsråd antog den 6 augusti 1990 en resolution om vissa ekonomiska sanktioner mot Irak och Kuwait. Till efterkommande av resolutionen förordnade regeringen den 7 augusti 1990 att 3--5, 6 och 7 §§ lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner skall tillämpas i fråga om Irak och Kuwait. Vidare antog säkerhetsrådet den 25 september 1990 en resolution om flygembargo mot dessa länder. Regeringen förordnade med anledning därav den 4 oktober 1990 att 8 § lagen om vissa internationella sanktioner skall tillämpas.
I anslutning till de nu nämnda förordnandena meddelade regeringen också närmare föreskrifter om tillämpningen av sanktionerna.
Enligt lagen om vissa internationella sanktioner skall regeringens förordnande att tillämpa lagen underställas riksdagen för godkännande. I propositionen begärs ett sådant godkännande.
Motionerna
I motion 1990/91:U3 av Per Gahrton m.fl. (mp) yrkas att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:48 ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om Sveriges roll i förhållande till den pågående s.k. Gulfkrisen.
I motion 1990/91:U4 av Bengt Hurtig (v), yrkande 1, föreslås att riksdagen beslutar att mediciner och andra varor som skall föras in i eller ut ur Sverige eller Irak inom ramen för humanitära hjälporganisationers arbete skall vara generellt undantagna från sanktions- och dispensförfarandet. I yrkande 2 i samma motion föreslås att propositionen i övrigt bifalls.
Utskottet
Utskottet yrkar bifall till regeringens proposition 1990/91:48. Utskottet vill understryka vikten av att regeringen inom FN:s ram söker alla de möjligheter till fredlig lösning av konflikten som kan finnas. De sanktioner som påbjudits av säkerhetsrådet måste få möjlighet att verka fullt ut.
Utskottet anser inte att skäl föreligger för att i enlighet med motionerna 1990/91:U3 (mp) och 1990/91:U4 (v) ändra Sveriges roll i förhållande till den pågående konflikten eller föreslå ändringar i de aktuella förordningarna. Motionerna avstyrks därmed.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändrad svensk hållning i förhållande till konflikten att riksdagen avslår motion 1990/91:U3, res. 1 (mp)
2. beträffande dispensreglerna att riksdagen avslår motion 1990/91:U4,
3. beträffande regeringens proposition 1990/91:48 att riksdagen godkänner regeringens förordnanden om tillämpning av 3--5 och 6--8 §§ i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner med anledning av FN:s säkerhetsråds resolutioner 661 (1990) och 670 (1990).
Stockholm den 29 november 1990
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr
Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson (s), Margaretha af Ugglas (m), Sture Ericson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Maj Britt Theorin (s), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Anneli Hulthén (s) och Bengt Hurtig (v).
Reservation
Ändrad svensk hållning i förhållande till konflikten (mom.1)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med "Utskottet anser inte" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Enligt vad utskottet erfar har statsminister Ingvar Carlsson i ett brev till Iraks president Saddam Hussein uttryckt Sveriges hållning på ett sätt som delvis sammanfaller med vad som anförs i motion U3 (mp). Liksom motionärerna har statsministern understrukit vikten av att konflikten löses genom fredliga metoder. Utskottet instämmer i detta och konstaterar dessutom, i likhet med statsministern, att Sverige icke deltar i den militära uppladdningen i Saudiarabien och dess grannländer. Likt motionärerna och statsministern kan utskottet inte heller underlåta att konstatera att Kuwait inte är den enda ockupationen i regionen. Också Palestina är utsatt för en militär ockupation av Israel som strider mot åtskilliga FN-resolutioner. Varje långsiktigt bestående stabilisering av situationen i hela Mellanösternområdet måste bygga på att Palestina--konflikten löses i enlighet med FN:s beslut. En fredskonferens med alla berörda parter, inbegripet PLO, bör därför snarast komma till stånd.
Utan att tveka om fördömandet av Iraks annektering av Kuwait ser utskottet, liksom motionärerna, i Gulfkrisen fröet till att den globala motsättningen mellan det rika Nord och det fattiga Syd nu tar sig former som direkt hotar världsfreden. Om i-världen i allmänhet och Europa i synnerhet inte hanterar reaktionerna mot Irak på rätt sätt, riskerar man att provocera fram en utveckling som förvandlar en enpartiregims brott mot folkrätten till en allmän väpnad Nord--Syd-konflikt. Det är mot bakgrund av denna grundsyn Sveriges agerande måste betraktas.
Utskottet anser att Sverige bör eftersträva att på alla sätt medverka till en fredlig lösning av Gulfkrisen, vilket bl.a. innebär att svensk trupp icke bör medverka i stridsaktivitet utanför landets gränser.
Enligt utskottets uppfattning innebär FN-stadgans paragraf 43 inget ovillkorligt krav på medlemsstater att medverka i av säkerhetsrådet beslutade militära aktiviteter med stridande trupp. Paragrafens lydelse innehåller ett flertal inskränkningar i medlemsstaternas förpliktelser:
Medverkan i eventuella militära FN-aktiviteter skall ske "i enlighet med en speciell överenskommelse" mellan säkerhetsrådet och berörd regering. I en sådan speciell överenskommelse skall bl.a. truppernas "antal och slag, deras beredskapsgrad och lokalisering" fastställas. En sådan överenskommelse skall förhandlas fram mellan säkerhetsrådet och berörd medlemsstat. En sådan överenskommelse skall slutligen ratificeras i enlighet med varje lands regler för detta.
Enligt utskottets uppfattning är det således uppenbart att Sverige genom att ansluta sig till FN-stadgan icke har gjort något villkorslöst medgivande att utan vidare tillhandahålla stridande trupp om säkerhetsrådet så skulle begära. Ett betydande utrymme för självständigt svenskt beslutande kvarstår även om säkerhetsrådet skulle välja att åberopa paragraf 43 för en begäran om svensk medverkan i en militär FN-aktion. Sverige kan själv besluta om truppslag, antal soldater, beväpning, övrig utrustning, lokalisering av trupperna. Detta betyder, såvitt utskottet kan finna, att Sverige mycket väl skulle kunna avstå från att medverka i en FN-aktion enligt paragraf 43 med stridande krigsförband. Sverige bör sålunda, efter förhandling med säkerhetsrådet, välja andra former för stadgeenlig medverkan i en eventuell FN-aktion enligt paragraf 43. Utskottet finner det för sin del i det närmaste otänkbart att svensk stridande trupp skulle medverka i militär verksamhet utanför Sveriges gränser.
Enligt utskottets uppfattning bör detta i enlighet med motionärernas önskan ges regeringen till känna.
Enligt utskottets uppfattning utgör Iraks beslut att kvarhålla utländska medborgare mot deras vilja tveklöst ett brott mot folkrätten. Världssamfundet får fördenskull givetvis inte lämna sina landsmän åt sitt öde. Varje lands regering har en uppenbar moralisk skyldighet att på lämpligt sätt verka för att dess medborgare skall kunna fritt välja om de vill stanna i Irak eller lämna landet. Det praktiska stöd som regeringen via UD och ambassader har gett svenska delegationer som besökt Bagdad och i flera fall lyckats få med sig svenskar hem, har därför varit välkommet. Med stor tillfredsställelse konstaterar utskottet att beslut nu fattas av de irakiska myndigheterna om att samtliga svenskar i Irak skall få utresetillstånd. Regeringens agerande på olika nivåer har således burit frukt, vilket riksdagen genom ett särskilt tillkännagivande bör ställa sig bakom.
dels att utskottets hemställan i moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ändrad svensk hållning i förhållande till konflikten att riksdagen med anledning av motion 1990/91:U3 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om Sveriges roll i förhållande till den pågående s.k. Gulfkrisen.
Särskilt yttrande
Bengt Hurtig (v) anför:
Jag finner det anmärkningsvärt att utskottet med anledning av proposition 1990/91:48 och till denna proposition inlämnade motioner avstår från att analysera möjligheterna till en fredlig lösning av konflikten i Persiska viken. Utskottet borde också mer ha kunnat utveckla vilka åtgärder som är nödvändiga för att en fredlig lösning skall kunna uppnås. Utskottets beredning måste anses otillräcklig.
Det är av största vikt att FN:s sanktioner nu får verka utan att förödande ytterligare krigsinsatser sätts i gång. Slutresultatet av sådana krigsinsatser kan ingen överblicka. Förr eller senare kommer sanktionerna att ge resultat.
Ett ansvarsfullt agerande från svensk sida för en fredlig lösning kan inte innebära att Sverige i eventuell militär FN-aktion medverkar med stridande trupp.
Vidare borde mediciner och andra varor som skall föras in eller ut ur Sverige eller Irak inom ramen för humanitära hjälporganisationers arbete vara generellt undantagna från dispensförfarandet.