Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration
Betänkande 1996/97:SfU12
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1996/97:SFU12
Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administation
Innehåll
1996/97 SfU12
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande proposition 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens nivåer och administration, m.m. jämte motioner väckta dels med anledning av propositionen, dels under den allmänna motionstiden 1996/97. I propositionen redovisas vissa principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Med utgångspunkt därifrån föreslås att ersättningsnivån för sjuk- och rehabiliteringspenning samt sjuklön höjs till 80 % av förmånsgrundande inkomst. Även ersättningsnivån för föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning, havandeskapspenning, närståendepenning och särskild sjukpenning från det statliga personskadeskyddet föreslås bli höjd till 80 %. Det föreslås vidare att minskningsregeln i sjukpenningförsäkringen ändras så att kompletterande ersättning skall få ges även efter den 90:e dagen i en sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Möjligheten att komplettera ersättningen från den allmänna försäkringen begränsas enligt förslaget till en sammanlagd kompensationsnivå om 90 % av vad den försäkrade skulle haft i lön om han eller hon varit i arbete. Såvitt gäller ersättning från kollektivavtalad gruppsjukförsäkring föreslås att all sådan ersättning och inte enbart sådan som fastställs genom avtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer skall likställas med lön från arbetsgivaren under sjukdom. Vidare föreslås att riksdagen godkänner förslag till inriktningen av samverkansformer inom rehabiliteringsområdet. Enligt dessa bör gemensamma verksamhets- och handlingsplaner upprättas på central myndighets- och regionnivå liksom program för gemensam utbildning. Det föreslås vidare att samverkansprojekt bör ges en gemensam ram för åtgärder och insatser men att de ekonomiska besluten bör fattas av respektive myndighet/förvaltning. Detta måste dock enligt förslaget kombineras med en systematisk resultat- uppföljning. Propositionen innehåller också förslag om ett utökat särskilt högriskskydd i sjuklönesystemet och vissa ändringar av reglerna om sjukpenninggrundande inkomst, bl.a. att en sjukpenninggrundande inkomst under vissa förutsättningar skall kunna fastställas i efterhand. De föreslagna ändringarna föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari 1998. Vissa ändringar såvitt avser sjukpenninggrundande inkomst föreslås dock träda i kraft redan den 1 juli 1997. Vidare föreslås i propositionen att riksdagen godkänner regeringens förslag till riktlinjer för förändringar i den nuvarande organisationen avseende socialförsäkringsadministrationen. Under förutsättning av riksdagens godkännande kommer dessa senare att genomföras dels genom förordningsändringar, dels genom att regeringen förelägger riksdagen förslag till lagändringar. Enligt regeringen bör socialförsäkringen även i framtiden vara nationellt enhetlig och organisationsstrukturen måste tillgodose kraven på en likformig och rättssäker tillämpning av socialförsäkringen och övriga förmåner som handhas av socialförsäkringsadministrationen. Försäkringskassornas roll bör därför stärkas och RFV:s roll klargöras. RFV:s ledningsroll inom socialförsäkringen skall tydliggöras genom preciseringar i verkets instruktion så att det framgår att RFV skall tolka och förtydliga de mål och krav på förväntat utfall av försäkringarna som riksdag och regering ställer. I RFV:s uppdrag skall ligga att svara för den normgivning som skall vara styrande för försäkringskassornas tillämpning av lagstiftningen på socialförsäkringsområdet och verket skall ha ansvar för att följa upp att kassorna efterlever kraven som ställs på dem och återrapportera utfallet till såväl den enskilda försäkringskassan som till regeringen. RFV skall också vara ansvarig systemägare när det gäller ADB-systemen. Enligt riktlinjerna skall försäkringskassans styrelse utses av regeringen. Styrelsen skall bl.a. besluta om inrättande av socialförsäkringsnämnder och utseende av ledamöter i dessa och lokalkontorsnätets utformning. Styrelsen skall vidare efter hörande av RFV lämna förslag om anställning av direktören till regeringen. Beslut fattas av regeringen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till riktlinjer om socialförsäkringsadministrationen. Med anledning av en motion föreslår utskottet ett tillkännagivande om nominering av ledamöter till socialförsäkringsnämnderna. I övrigt biträder utskottet propositionens förslag och tillstyrker den föreslagna inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet samt avstyrker motionerna. Till betänkandet har fogats 37 reservationer och 6 särskilda yttranden. Utskottet har den 10 april 1997 hållit en offentlig utfrågning om försäkringskassornas situation. Utfrågningen redovisas i bilaga 2 till betänkandet.
Propositionen
I proposition 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration, m.m. har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit att riksdagen dels antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 2. lag om ändring i lagen (1996:1395) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 3. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön, 4. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, 5. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare, 6. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, dels godkänner vad regeringen föreslår om inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (avsnitt 7.6), dels godkänner de föreslagna riktlinjerna för reformeringen av socialförsäkringsadministrationen (avsnitt 12). I propositionen har regeringen även lämnat förslag till lag om ändring i lagen (1997:000) om arbetslöshetsföräkring (förslag 7). Propositionen i denna del kommer utskottet att behandla under hösten 1997. Lagförslagen återfinns som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1996/97:63 1996/97:Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgarkonton, 2. att riksdagen avslår regeringens förslag att höja kompensationsnivån i sjuk- och rehabiliteringspenningen, föräldraförsäkringen, havandeskapspenningen samt närståendepenningen och i det statliga personskadeskyddet i enlighet med vad som anförts i motionen, 3. att riksdagen avslår regeringens förslag till förändringar av socialavgifter i enlighet med vad som anförts i motionen, 4. att riksdagen avslår regeringens förslag att avskaffa minskningsregeln i sjukförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minskningsregeln under sjuklöneperioden, 6. att riksdagen beslutar införa ytterligare en karensdag i sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om karensdag för skiftesarbetare eller anställd med fler än en arbetsgivare, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återförsäkringen för sjukkostnader för småföretagen, 9. att riksdagen beslutar avskaffa den förlängda sjuklöneperioden i enlighet med vad som anförts i motionen, 10. att riksdagen hos regeringen begär förslag på finansiell samverkan mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården och kommunerna i enlighet med vad som anförts i motionen, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshälsovården, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvisa villkor mellan kvinnor och män i rehabiliteringsarbetet, 13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändring av beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som anförts i motionen, 14. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en förändring av arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen, 15. att riksdagen beslutar sänka livräntenivån i arbetsskadeförsäkringen för tillkommande godkända livräntor i enlighet med vad som anförts i motionen, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Riksförsäkringsverkets tillsyns- och uppföljningsansvar, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppsägning av försäkringsdirektörer. 1996/97:Sf36 av Monica Widnemark och Marianne Carlström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadens parters representation i försäkringskassans socialförsäkringsnämnder. 1996/97:Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i lagen om sjuklön och AFL vad avser karensdagsregeln, 3. att riksdagen beslutar införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen med bibehållet allmänt högriskskydd om tio dagar per år, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag på lokal finansiell samverkan i enlighet med vad som anförts i motionen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten, 7. att riksdagen beslutar avvisa förslaget om utökat särskilt högriskskydd, 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag på utökat särskilt högriskskydd i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:Sf38 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av enhetliga regler för socialförsäkringarna, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om 90 % i ersättning i föräldraförsäkringens pappa- och mammamånad, 3. att riksdagen beslutar att förlänga rätten till närståendepenning samt den därtill kopplade rätten till ledighet från nuvarande 60 dagar till 120 dagar, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överläggningar mellan kommunförbunden och staten om förbättrade förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktivera försäkringspengar i syfte att korta vårdköer och förbättra rehabiliteringen m.m., 6. att riksdagen beslutar om en halvering av sjuklöneperioden till två veckor, 7. att riksdagen beslutar att arbetsförmedlingen skall ha ansvar för de arbetslösa sjukskrivnas rehabilitering. 1996/97:Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höjning av ersättningsnivån i socialförsäkringen till 85 % från den 1 januari 1999, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höjning av ersättningstaket till 10 basbelopp, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uttag av avgifter över den högsta ersättningsnivån, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffandet av karensdagen i sjukförsäkringen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om restarbetsförmågan, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI), 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resurser till rehabilitering, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringskassornas administration och möjlighet att arbeta med rehabiliterande verksamhet, 9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om allas rätt till företagshälsovård, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshälsovårdens verksamhet, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringskassans administration och rehabiliteringsmöjligheter, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsgivarnas ansvar när det gäller rehabiliteringen, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan myndigheter när det gäller rehabiliteringen, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskild utbildning om ?main-streaming? i de olika samverkansprojekten, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsskadeförsäkringen, 16. att riksdagen avslår regeringens förslag om att det skall vara regeringens uppgift att utse en nationell styrelse för socialförsäkringsverksamheten enligt vad i motionen anförts om en demokratisk styrning av den allmänna försäkringen, 17. att riksdagen avslår regeringens förslag om att det är regeringen som skall utse ledamöterna i socialförsäkringsnämnderna enligt vad i motionen anförts om ökat förtroendemannainflytande genom allmänna val, 18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skapandet av ett till- synsorgan för den enskildes rättssäkerhet och integritet. 1996/97:Sf40 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av helhetssyn på socialförsäkringssystemen, 2. att riksdagen beslutar att ersättningsnivån i socialförsäkringarna skall vara 85 % av inkomstbortfallet för inkomstdelar motsvarande upp till 4,2 basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar däröver, 3. att riksdagen beslutar om en enhetlig taknivå i alla socialförsäkringar vid inkomster motsvarande 6,5 basbelopp per år, 4. att riksdagen beslutar att garantinivån i föräldraförsäkringen skall vara 180 kr per dag, 5. att riksdagen, vid bifall till yrkande 4, beslutar att de tre extra månaderna på garantinivå i föräldraförsäkringen tas bort, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av möjligheterna att låta även privata sjukförsäkringar omfattas av minskningsregeln, 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förkortning av sjuklöneperioden till 14 dagar, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sammanslagning av arbetsförmedling, försäkringskassa och delar av kommunernas socialtjänst på lokal nivå, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående preciseringen av Riksförsäkringsverkets roll i förhållande till en med kommunen lokalt samordnad försäkringskassa, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om direktiv till den utredning som tillsätts med uppgift att utreda arbetsgivarens kostnads- och rehabiliteringsansvar, 12. att riksdagen avslår regeringens förslag till nya regler för utseende av styrelseledamöter i försäkringskassornas styrelser.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1996/97:Sf202 av Carl Fredrik Graf (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring av lagen om allmän försäkring. 1996/97:Sf203 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fristående patientombudsmän. 1996/97:Sf204 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av bestämmelser som ger möjlighet till granskning och prickning av försäkringsläkare och försäkringstandläkare. 1996/97:Sf206 av Bo Nilsson och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringskassans informationsskyldighet om rättigheter till bland annat efterlevandepension i samband med anhörigs bortgång. 1996/97:Sf209 av Fanny Rizell (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att ändra reglerna beträffande rätten till full föräldrapenning vid studier för dem som inte har erhållit studiemedel. 1996/97:Sf210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning av sjukpenningberäkningen för försäkrade med blandinkomster i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att timanställd personal får sjukpenning under arbetsgivarperioden i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:Sf211 av Christer Erlandsson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagstiftningen om arbetsgivaransvar som förordats i motionen. 1996/97:Sf219 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, v, mp, kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildningssatsningar för försäkringskassans personal vad gäller reumatiska sjukdomar. 1996/97:Sf220 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna att låta personer med förtidspension/sjukbidrag delta i det politiska arbetet. 1996/97:Sf224 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder. 1996/97:Sf225 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundskyddsprincipen som huvudsaklig grund för de statliga socialförsäkringarna, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olika principer för kortvariga och långvariga ersättningar, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning i stället för renodling av försäkringar, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framtidens arbetsmarknadspolitik, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag på skapande av en kompletterande neutral arbetslöshetskassa som är oberoende av intresseorganisationer, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag på höjning av garantinivåerna i föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna till motsvarande 5 400 kr per månad, 7. att riksdagen hos regeringen begär förslag på höjning av garantinivån i sjukförsäkringen till motsvarande 5 400 kr per månad efter 6 månaders sjukdom, 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag på ersättningsnivåer enligt ?brutet tak?-principen i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna i enlighet med vad som anförts i motionen, 9. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en enhetlig taknivå i sjuk- , föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna vid en inkomst på ca 6,5 basbelopp i enlighet med vad som anförts i motionen, 10. att riksdagen hos regeringen begär förslag på ett försörjningstillägg i enlighet med vad som anförts i motionen, 11. att riksdagen hos regeringen begär förslag på inrättande av en gemensam försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet i enlighet med vad som anförts i motionen, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att människans hela situation skall beaktas vid bedömning av kvalifikationskrav till långvariga socialförsäkringar, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om enhetliga ersättningar på grundskyddsnivå vid långvarig ohälsa och arbetslöshet, 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiering av kortvariga försäkringar, 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten till minskade kostnader för försäkringsadministration och socialbidrag, 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialförsäkringarnas finansiering. 1996/97:Sf234 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om funktionshindrades möjlighet att delta i arvoderade verksamheter. 1996/97:Sf235 av Lena Sandlin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialförsäkringstillägg. 1996/97:Sf237 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av sjuklön för timanställda. 1996/97:Sf241 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen på den generella välfärdspolitiken. 1996/97:Sf242 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principerna för socialförsäkringarna, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förmåns- och avgiftstaket i den nya ohälsoförsäkringen blir detsamma som i det reformerade pensionssystemet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning som undersöker möjligheterna att överföra hela ansvaret för sjukförsäkringen till landstingen, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetsgivaren skall åläggas att teckna arbetsskadeförsäkring vid arbetsolycksfall. 1996/97:Sf251 av Christer Erlandsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett bredare perspektiv vid bedömning av ohälsoförsäkringen. 1996/97:Sf252 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av vad de förändrade villkoren har inneburit för förtidspensionärer med försörjningsansvar för barn i åldern 0 - 15 år. 1996/97:Sf254 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en försäkring vid tillfälligt inkomstbortfall vid sjukdom eller arbetslöshet i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgarkonto, 4. att riksdagen beslutar att kompensationsnivån i sjukpenningförsäkringen skall utgöra 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som anförts i motionen, 14. att riksdagen hos regeringen begär utredning om den framtida arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen, 15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sänkning av livräntan i arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen, 16. att riksdagen hos regeringen begär utredning om trafikolyckor och sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen, 31. att riksdagen beslutar att kompensationsnivån i föräldraförsäkringen skall utgöra 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som anförts i motionen, 1996/97:A305 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att fritt sluta kollektivavtal och borttagande av minskningsregeln. 1996/97:So296 av Marianne Andersson och andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tandvårdspersonal som drabbats av kvicksilverförgiftning måtte få sina besvär erkända som arbetsskada. 1996/97:So638 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av en arbetslivsförsäkring.
Utskottet
Gällande regler för rätt till sjukersättning Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL) har en arbetstagare rätt att under de första 28 dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla en viss del av lön och andra anställningsförmåner. Sjuklöneperioden var tidigare 14 dagar, men sedan den 1 januari 1997 är den förlängd till 28 dagar (prop. 1995/96:209, bet. 1996/97:SfU4, rskr. 1996/97:22). För den första dagen i sjuklöneperioden betalas ingen ersättning (karensdag). För de återstående dagarna i perioden har den anställde rätt att behålla 75 % av lön och andra anställningsförmåner som han eller hon gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan. Enligt SjLL är antalet karensdagar begränsat till tio under en tolvmånadersperiod (allmänt högriskskydd). Antalet karensdagar beräknas i förhållande till sjuklön från varje arbetsgivare för sig. Fr.o.m. den 1 maj 1997 har sjuklönelagen ändrats så till vida att regeln om samordning mellan sjuklön och vissa ersättningar som utges till arbetstagaren på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring har upphävts (prop. 1996/97:73, bet. 1996/97:SfU9, rskr. 1996/97:173). Efter sjuklöneperioden utges sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Sjukpenningen utgör 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. För den som inte omfattas av SjLL, t.ex. egenföretagare och uppdragstagare, utges sjukpenning enligt AFL från sjukperiodens början. Sjukpenning utges dock inte för den första dagen i sjukperioden (karensdag). För tid därefter utges sjukpenning med 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Även enligt AFL är antalet karensdagar begränsat till högst tio under en tolvmånadersperiod (allmänt högriskskydd). Antalet karensdagar beräknas i förhållande till sjukpenning för sig och sjuklön för sig. Sjukpenninggrundande inkomst är den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete, antingen som arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete). Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst bortses från inkomst av anställning och annat förvärvsarbete som överstiger 7,5 basbelopp. Fr.o.m. den 1 januari 1997 ingår den s.k. semesterlönefaktorn och andra skattepliktiga förmåner än lön liksom kostnadsersättningar inte längre i beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst. Efter ansökan av en anställd som på grund av sjukdom kan antas komma att vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning kan försäkringskassan besluta att särskilda bestämmelser skall gälla för en sådan arbetstagare, s.k. särskilt högriskskydd. Ett sådant beslut kan meddelas endast om arbetstagaren lider av sjukdom som kan antas medföra ett större antal sjukperioder med sjuklön under en tolvmånadersperiod. Ett beslut varigenom kassan bifallit en ansökan medför dels att den anställde har rätt till sjuklön efter en kompensationsnivå om 75 % för den första dagen i varje sjuklöneperiod, dels att ersättning kan betalas till arbetsgivaren från sjukförsäkringen för kostnader för sjuklön till den anställde. Även enligt AFL kan sjukpenning efter ansökan utges med 75 % i stället för karensdag. I AFL finns särskilda regler om minskning av sjukpenning i vissa fall. Minskningsreglerna blir tillämpliga om den försäkrade erhåller lön av arbetsgivaren för samma tid som sjukpenning utges. Fri gruppsjukförsäkring som åtnjuts enligt grunder som fastställs i kollektivavtal anses därvid som lön. Om den försäkrade får sjukpenning samtidigt som han får sådana förmåner från arbetsgivaren minskas under de första 90 dagarna i en sjukperiod sjukpenningen med det belopp som förmånerna överstiger 10 % av vad den försäkrade skulle ha fått i motsvarande förmåner om han varit i arbete. Fr.o.m. den 91:a dagen minskas sjukpenningen med förmånernas hela belopp. Även förmåner som hänför sig till inkomstdelar över 7,5 basbelopp påverkar sjukpenningen enligt särskilda regler. Socialavgifter erläggs enligt lagen (1981:691) om socialavgifter i form av arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Den totala avgiftssumman innevarande år är för arbetsgivare 30,32 % av avgiftsunderlaget. Avgifterna beräknas i princip på lönesumman. En egenföretagare erlägger för närvarande socialavgifter med 28,65 % av avgiftsunderlaget. Avgifterna beräknas i princip på inkomsten av annat förvärvsarbete. På inkomst av passiv näringsverksamhet, som inte är förmånsgrundande, betalas särskild löneskatt som för närvarande uppgår till 22,42 %. Sådan löneskatt betalas även på lön eller annan ersättning till arbetstagare som vid årets ingång är 65 år eller äldre. Den som har inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete som är pensionsgrundande erlägger enligt lagen (1994:1744) om allmänna egenavgifter allmänna egenavgifter (pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift). Dessa uppgår för år 1997 till sammanlagt till 5,95 % och beräknas på inkomster som inte överstiger 7,5 basbelopp. Avgifterna är avdragsgilla vid taxeringen. Fr.o.m. år 1998 höjs den allmänna egenavgiften i form av sjukförsäkringsavgift med en procentenhet (prop. 1995/96:209, bet. 1996/97:SfU4, rskr. 1996/97:22).
Sjuk- och arbetsskadekommittén Frågan om försäkringsskyddet vid ohälsa har utretts av Sjuk- och arbetsskadekommittén, som presenterat förslag till uppläggning av och innehåll i en allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Kommittén, som bl.a. hade i uppdrag att lämna förslag med utgångspunkt från att prövningen av arbetsförmågans nedsättning vid rätt till sjukpenning och förtidspension mer renodlat än enligt nuvarande regler skall baseras på medicinska grunder, har i delbetänkandet SOU 1995:149 lagt fram förslag till ändrade kriterier för rätt till sjukpenning och förtidspension. På grundval av kommitténs förslag har därefter vissa ändringar gjorts vad gäller rätten till sjukpenning och förtidspension fr.o.m. den 1 januari 1997 (prop. 1996/97:28, bet. 1996/97:SfU6, rskr. 1996/97:125). Ändringarna innebär att utrymmet har minskat för att vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning beakta andra faktorer än rent medicinska. Enligt de nya reglerna gäller vidare att en försäkrads arbetsförmåga i sista hand skall bedömas mot alla på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten och att den som har förmåga att klara något sådant arbete på heltid skall anses ha full arbetsförmåga. Kommittén har vidare haft till uppgift att analysera och föreslå åtgärder som ger drivkrafter för arbetsgivare att förebygga sjukdom och skador samt att lämna förslag till hur ansvarsfördelningen för rehabiliteringsarbetet kan göras tydligare. Därtill kommer att Arbetsmarknadspolitiska kommittén tillsammans med Sjuk- och arbetsskadekommittén har haft i uppdrag att se över hur arbetsmarknadspolitiken bättre kan stödja svaga grupper på arbetsmarknaden och undersöka hur en bättre samverkan kan uppnås mellan olika inblandade parter vad gäller förebyggande insatser och rehabilitering. Översynen har dels gällt rehabilitering av sjukskrivna anställda, dels rehabilitering av utsatta grupper som saknar förankring på arbetsmarknaden. Sjuk- och arbetsskadekommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1996:113) funnit att rehabiliteringsreformens intentioner har fått ett alltför litet genomslag. Arbetsgivaransvaret är vidare inte tillräckligt preciserat. Den ekonomiska ansvarsfördelningen samt ansvaret för rehabiliteringsutredningarna mellan arbetsgivaren och försäkringskassan är enligt kommittén oklar, vilket ger en dålig drivkraft för tidiga insatser. Kommittén anser att det endast i mindre utsträckning finns behov av regeländringar. Det huvudsakliga problemet är att det saknas en mer konsekvent genomförd metodik i rehabiliteringsarbetet. Försäkringskassorna bör i större utsträckning arbeta offensivt och arbetsplatsinriktat för att tidigt fånga upp behov av rehabilitering. I sitt slutbetänkande har kommittén lämnat förslag som innebär att förtidspension och sjukbidrag skall integreras i en allmän ohälsoförsäkring och att en ny ersättningsform, månadsersättning, skall införas i stället för förtidspension/sjukbidrag med en kompensationsnivå på 65 %. Då kommitténs förslag i denna del inte ansetts fullständigt har en särskild utredare fått i uppdrag att med utgångspunkt från kommitténs princip om månadsersättning utforma förslag till ett system för ekonomisk ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga som skall ersätta dagens system med förtidspension och sjukbidrag (dir. 1997:9). Utredaren skall redovisa resultatet av detta arbete den 31 oktober 1997. Kommittén har i slutbetänkandet också lämnat ett principförslag med innebörd att beloppsgränsen avseende förmåner skall höjas från 7,5 basbelopp till 10 basbelopp och att taket för allmänna egenavgifter skall slopas. Vidare har kommittén lämnat förslag om beräkning av inkomstunderlag i kort och medellångt perspektiv. Kommittén har såvitt gäller inkomstunderlaget funnit att beräkningsunderlaget skall baseras på aktuell inkomst och i möjligaste mån motsvara det faktiska inkomstbortfallet.
Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering
Propositionen I propositionens avsnitt 4 framhålls att utgångspunkten för de principer och förslag som läggs fram är att det grundläggande försäkringsskyddet vid sjukdom och rehabilitering skall tillgodoses inom ramen för en offentlig försäkring, att detta skydd skall bygga på principen om standardtrygghet samt att det skall ge ersättning för inkomstbortfall. Den allmänna försäkringen bör vidare så långt som möjligt innehålla drivkrafter till arbete och dess utformning bör präglas av arbetslinjen. Vidare bör enligt propositionen rehabiliterande arbete ingå som viktiga delar samtidigt som det måste finnas möjligheter att kontrollera och begränsa samhällets kostnader för försäkringen. Mot denna bakgrund läggs i propositionen fram förslag till en enhetlig ersättningsnivå om 80 % av förmånsgrundande inkomst fr.o.m. den 1 januari 1998, en åtgärd som aviserades i propositionerna 1995/96:150 och 1996/97:1. Det föreslås nu att ersättningsnivån för sjuk- och rehabiliteringspenning samt sjuklön höjs till 80 % av förmånsgrundande inkomst fr.o.m. nämnda tidpunkt. Vidare föreslås att ersättningsnivån skall vara 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten fr.o.m. samma tidpunkt också vad gäller - föräldrapenningen för de dagar med föräldrapenning som ersätts med sjukpenningbelopp, - den tillfälliga föräldrapenningen, - havandeskapspenningen. Enligt vad som anges i propositionen skall de ändrade ersättningsnivåerna avse samtliga som får del av föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning för tid fr.o.m. den 1 januari 1998. Även ersättningsnivån för närståendepenning och särskild sjukpenning från det statliga personskadeskyddet föreslås bli höjd till 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten fr.o.m. samma tidpunkt. I propositionen anförs att den kostnadsökning - 624 miljoner kronor - som uppkommer för arbetsgivarna med anledning av höjningen till 80 % under sjuklöneperioden bör kompenseras genom en justering av avgiftsuttaget till sjukförsäkringen. Regeringen avser att återkomma under september 1997 med förslag om ändring av sjukförsäkringsavgiften. Den allmänna försäkringen skall enligt vad som anges i propositionen även i framtiden administreras av de allmänna försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket (RFV). Enligt vad som anges i propositionen skall frågan om taket för uttag av förmåner och avgifter beredas vidare inom Regeringskansliet i samband med löneindexering av taket inom det nya ålderspensionssystemet.
Motioner
Moderaterna I motion Sf254 yrkande 1 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs utredning om en försäkring vid tillfälligt inkomstbortfall vid sjukdom och arbetslöshet. Motionärerna anser en sådan försäkring bör utformas som en allmän trygghetsförsäkring med syfte att erbjuda grundläggande skydd vid tillfälliga förluster av förvärvsinkomst. Den nya försäkringen bör enligt motionärerna ersätta sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna samt arbetslöshetsförsäkringen. Nivån bör vara 75 % av sjukpenninggrundande inkomst med ett antal karensdagar. Vidare bör möjlighet finnas att teckna individuella frivilliga tilläggsförsäkringar. I samma motion begärs beslut att kompensationsnivån i sjuk- och föräldraförsäkringen skall utgöra 75 % av sjukpenninggrundande inkomst (yrkandena 4 och 31). I yrkande 16 begär motionärerna utredning om trafikolyckor och sjukpenningförsäkringen. Enligt motionärerna bör ett system införas så att den del av sjukförsäkringskostnaderna som beror på trafikolyckor bekostas av trafikförsäkringen. Därmed skulle kostnaderna kunna minska med fem miljarder kronor. Kompensation till den enskilde för höjd premie bör enligt motionärerna ske genom en sänkning av den allmänna sjukförsäkringsavgiften. I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkandena 2 och 3 dels avslag på förslaget att höja kompensationsnivån, dels som en följd därav avslag på förslag till förändringar av socialavgifter. I samma motion yrkande 6 begärs beslut om införande av ytterligare en karensdag i sjukpenningförsäkringen. Enligt motionärerna skall dock ingen få vidkännas mer än tio karensdagar under ett år. I motionerna Sf35 yrkande 1 och Sf254 yrkande 2 begärs tillkännagivanden om medborgarkonto. Enligt motionärerna måste frågan om medborgarkonton utredas inom ramen för systemet med individuellt pensionssparande.
Centerpartiet I motion Sf224 yrkande 1 av Olof Johansson m.fl. (c) och motion So638 yrkande 6 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs tillkännagivanden om en samordnad arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder. Enligt motionärerna bör en sådan försäkring utformas som en obligatorisk försäkring för alla mellan 18 och 65 år, som står till arbetsmarknadens förfogande. Det bör finnas krav på deltagande i rehabilitering och aktivering, och ersättningsnivån bör sättas så att den ger incitament till arbete eller rehabilitering. En grundpenning bör enligt motionärerna finnas som täcker grundläggande behov. Den bör dock inte indexuppräknas. Grundpenningen bör finansieras med en proportionerlig avgift även på inkomstdelar över taket. Dessutom bör det finnas en inkomstrelaterad arbetslivspenning som ersätter 80 % av lönen samt bör möjlighet ges till kompletterande försäkringar genom avtal eller enskilt. Gruppen handikappade bör ha rätt till en särskild högre grundpenning i stället för förtidspension. Under tid för rehabilitering/aktivering skall ett aktiveringstillägg kunna utges som tillägg till arbetslivspenningen. Däremot bör enligt motionärerna ersättning inte utges för insjuknandedagen och den första sjukdagen. Antalet karensdagar bör dock maximeras till högst tio per år. Ersättning vid sjukdom utges utan tidsbegränsning. Vid arbetslöshet skall det däremot finnas en s.k. bortre parentes. Arbetslivsförsäkringen bör enligt motionärerna finansieras med avgifter som förvaltas utanför statsbudgeten och en fond inrättas som tillåts att gå med underskott under en konjunkturcykel.
Folkpartiet I motion Sf242 yrkande 1 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om principerna för socialförsäkringarna. Det bör finnas ett direkt samband mellan avgifter och förmåner. Försäkringarna bör utformas så att de gynnar rehabilitering och motverkar utslagning. Vidare bör de innehålla självrisker, vara autonoma och finansieras med avgifter, inkl. egenavgifter, och statsbidrag. Det s.k. taket bör enligt motionärerna utformas så att flertalet ligger under taket. I samma motion yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att förmåns- och avgiftstaket i den nya ohälsoförsäkringen blir detsamma som i det reformerade pensionssystemet, dvs. 7,5 ?lönebasbelopp? och uppräkning med standardstegringen i samhället. I motion Sf38 yrkande 1 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vikten av enhetliga regler för socialförsäkringarna. Motionärerna anser att socialförsäkringssystemet blivit alltmer svåröverskådligt och principlöst. Som exempel på det sistnämnda framhålls bl.a. att avgifter tas ut på inkomstdelar som inte ger rätt till förmåner.
Vänsterpartiet I motion Sf241 yrkande 1 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om inriktningen på den generella välfärdspolitiken. Motionärerna menar att välfärden skall vara generell och omfördelande samt att socialförsäkringarna skall bygga på inkomstbortfallsprincipen. I motion Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i yrkande 1 ett tillkännagivande om höjning av ersättningsnivån i socialförsäkringen till 85 % av sjukpenninggrundande inkomst från den 1 januari 1999. Enligt motionärerna räcker inte 80 % för att säkra standardtryggheten. I samma motion yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om höjning av ersättningstaket till 10 basbelopp fr.o.m. den 1 januari 1999. Enligt motionärerna bör förslaget genomföras för att undvika att försäkringens roll som allmän försäkring hotas. I yrkande 3 begär motionärerna ett tillkännagivande om uttag av avgifter över den högsta ersättningsnivån. En sådan åtgärd skulle enligt motionärerna ge en inkomst- ökning netto med 2,9 miljarder kronor per år. I samma motion yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om avskaffandet av karensdagen i sjukförsäkringen. Enligt motionärerna slår karensdagsregeln hårdast mot låginkomsttagarna.
Miljöpartiet I motion Sf225 yrkandena 1 - 4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs tillkännagivanden om grundskyddsprincipen som huvudsaklig grund för de statliga socialförsäkringarna och om olika principer för kortvariga och långvariga ersättningar. Motionärerna förordar ett generellt grundtrygghetssystem med liten eller ingen inkomstkoppling. Enligt motionärerna bör det vidare finnas kortvariga omställningsförsäkringar - för arbetslöshet, ohälsa och föräldraskap - på upp till två år som bygger på en modifierad inkomstbortfallsprincip med ett s.k. brutet tak. Längre ersättningar - för sjukdom och arbetslöshet - bör enligt motionärerna utges som ett grundskydd oberoende av tidigare inkomst. Motionärerna begär också tillkännagivanden om samordning i stället för renodling av försäkringar och om framtidens arbetsmarknadspolitik. De anser dels att försäkringarna mot ohälsa och arbetslöshet bör slås ihop till en arbetslivsförsäkring, dels att det är viktigt att börja planera för hur socialförsäkringarna skall utformas för en framtida betydligt rörligare arbetsmarknad än dagens, där målet måste vara att ingen lämnas utanför. I yrkandena 5 - 7 begärs förslag dels på skapande av en kompletterande neutral arbetslöshetskassa som är oberoende av intresseorganisationer, dels på höjning av garantinivåerna i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna till motsvarande 5 400 kr per månad. I yrkandena 8 och 9 begär motionärerna förslag på ersättningsnivåer enligt ?brutet tak?-principen i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna och på en enhetlig taknivå i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna. Enligt motionärerna skall ersättningsnivån vara 80 % av inkomstbortfallet för inkomstdelar upp till 4,2 basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar däröver samt det övre taket för ersättning vara detsamma i alla försäkringar och ligga vid en inkomst på 6,5 basbelopp. I yrkande 10 begär motionärerna förslag på ett försörjningstillägg. Detta bör utformas som ett förenklat socialbidrag - efter en riksnorm - och utges till personer utan egentliga sociala problem men där ersättning från socialförsäkringen inte är tillräcklig. I yrkandena 11 och 13 begärs dels förslag på inrättande av en gemensam försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet, dels ett tillkännagivande om enhetliga ersättningar på grundskyddsnivå vid långvarig ohälsa och arbetslöshet. Motionärerna anser att det skall finnas ett grundskydd lika för alla på ungefär samma nivå som dagens förtidspension för en låginkomsttagare som tjänar ca 12 000-13 000 kr per månad. Därtill kommer barntillägg och bostadstillägg. I yrkande 18 begärs ett tillkännagivande om finansiering av kortvariga försäkringar. Enligt motionärerna kostar ett ?brutet tak?-system ungefär lika mycket som nuvarande ersättningsnivå om 75 %. Den höjda garantinivån i föräldraförsäkringen bör finansieras med förändringar i SGI-regler och slopade garantidagar. I yrkande 21 begär motionärerna ett tillkännagivande om socialförsäkringarnas finansiering. Försäkringarna bör finansieras över statsbudgeten, arbetsgivaravgifterna bör slås ihop till en post och de allmänna egenavgifterna tas bort och ersättas av miljörelaterade skatter. I motion Sf40 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs i yrkande 1 ett tillkännagivande om behovet av en helhetssyn på socialförsäkringssystemen. Motionärerna upprepar kravet på en kortvarig omställningsförsäkring och en försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet. I samma motion yrkande 2 begärs beslut att ersättningsnivån i socialförsäkringarna skall vara 85 % av inkomstbortfallet för inkomstdelar upp till 4,2 basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar däröver. I yrkande 3 begärs att riksdagen beslutar om en enhetlig taknivå i alla socialförsäkringar vid inkomster motsvarande 6,5 basbelopp per år. I yrkande 4 begär motionärerna beslut att garantinivån i föräldraförsäkringen skall vara 180 kr/dag och i yrkande 5 - vid bifall till yrkande 4 - beslut att de tre extra månaderna på garantinivå i föräldraförsäkringen tas bort.
Kristdemokraterna I motion Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 3 beslut om införande av ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen med bibehållet allmänt högriskskydd om tio dagar per år. En sådan åtgärd är nödvändig för att motverka att sjukfrånvaron ökar vid höjd ersättningsnivå.
Enskild motion I motion Sf235 av Lena Sandlin (s) begärs ett tillkännagivande om socialförsäkringstillägg. Motionären anser att en utredning bör tillsättas för att ta fram förslag i enlighet med de förslag som presenterades i rapporten Ds S 1980:1 om socialförsäkringstillägg (SOFT). Rapportens förslag gick ut på att dels vidga den ekonomiska grundtryggheten genom att komplettera socialförsäkringen och det övriga bidragssystemet där dessa är otillräckliga, dels att ta över en betydande del av socialhjälpen.
Utskottet
Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering I flera av motionerna föreslås olika försäkringslösningar eller begärs tillkännagivanden om inriktningen på välfärdspolitiken. Bland annat tas frågor upp om en samordnad försäkring för sjukdom och arbetslöshet, om tak för inkomster och förmåner och om ersättningsnivåer och karenstider. I propositionen anförs att utgångspunkten är att försäkringsskyddet skall tillgodoses inom ramen för en offentlig försäkring. Enligt utskottet talar starka skäl för att det är staten som skall stå för inkomstskyddet upp till en viss nivå och för ett grundläggande skydd vid varaktig ohälsa för grupper som inte fått fotfäste på arbetsmarknaden. Detta är enligt utskottets mening naturligt, eftersom socialförsäkringarna är ett system för omfördelning av resurser mellan medborgare. De påverkar många människors livsvillkor och därmed samhällets möjligheter till jämlikhetsskapande. När det gäller principen om standardtrygghet och ersättning för inkomstbortfall kan utskottet konstatera att socialförsäkringarna har stor betydelse för människors trygghet. Genom inkomstbortfallsprincipen garanteras individen en bestämd standardnivå när han eller hon inte kan försörja sig själv genom arbete. Försäkringssystem som ersätter bortfall av inkomst har därmed stora fördelar framför försäkringar som bygger på en ren grundtrygghetsprincip. Ett grundtrygghetssystem riskerar att leda till att grupper av individer ställs utanför ett skydd mot en kraftigt försämrad levnadsstandard. Även ett system som bygger på principen om ett s.k. brutet tak, som endast i begränsad omfattning ersätter inkomstbortfall över ett tak på 4,2 basbelopp, skulle för många innebära en försämrad levnadsnivå. Enligt utskottets mening bör inkomstborfallsprincipen vara utgångspunkten för försäkringsskyddet även framdeles. Vidare måste, som också framhålls i propositionen, en allmän försäkring uppfylla kraven på rättvisa och effektivitet. Försäkringen skall med andra ord ges på lika villkor för alla och innehålla ett betydande mått av utjämning mellan grupper som löper olika risk att drabbas av sjukdom och skada. Det förhållandet att i princip alla är med och finansierar försäkringsskyddet möjliggör enligt utskottets mening omfördelningar mellan olika grupper och över livet. Vidare skall det finnas möjligheter att kontrollera och begränsa samhällets kostnader för försäkringen. Uppföljning och utvärdering är i det sammanhanget viktiga inslag liksom samverkan mellan myndigheter. Sist men inte mindre angeläget är att försäkringsskyddet utformas så att det inte motverkar jämställdhet mellan könen. Med det anförda anser utskottet att motion Sf241 (v) yrkande 1 får anses tillgodosedd. Motion Sf225 (mp) yrkandena 1 och 2 (delvis) avstyrks med hänvisning till anförda. Utskottet behandlar härefter övriga motionsyrkanden.
Samordning av olika socialförsäkringar Såväl Moderaterna som Centerpartiet och Miljöpartiet har föreslagit eller begärt utredning med sikte på att sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna skall samordnas till en försäkring. Folkpartiet framhåller vikten av enhetliga regler för socialförsäkringen. Utskottet kan för sin del inte förneka att det kan finnas vissa fördelar med en samordnad försäkring av det slag som skisserats i några av motionerna. En sådan ordning skulle framför allt vara enkel att administrera och lätt att förstå för individerna, samtidigt som den skulle motverka spekulation från de försäkrades sida om vilket försäkringssystem som är det mest fördelaktiga i olika situationer. Utskottet anser dock att en renodling av de olika försäkringssystemen är nödvändig då den tydliggör gränserna för vad som bör ersättas från socialförsäkringen respektive från andra trygghetssystem, t.ex. arbetslöshetsförsäkringen. Enligt utskottets mening skulle en samordnad försäkring vid sjukdom och arbetslöshet dessutom kräva sådana anpassningar av bl.a. ersättningsnivåer som antingen riskerar att leda till svåra ekonomiska påfrestningar för stora och kanhända redan utsatta grupper eller till kraftiga utgiftsökningar för staten. Utskottet kan mot denna bakgrund inte förorda en sådan samordnad försäkringslösning. Enligt utskottets mening kan dock mycket vinnas på att göra socialförsäkringssystemet tydligare och mer lättöverskådligt. De enhetliga ersättningsnivåer som gäller sedan år 1996 är ett viktigt steg i den riktningen. Med det anförda avstyrks motionerna Sf254 (m) yrkande 1 (delvis), Sf224 (c) yrkande 1 (delvis), So638 (c) yrkande 6, Sf38 (fp) yrkande 1, Sf225 (mp) yrkandena 2 (delvis), 3, 6, 7, 10 och 11 och Sf40 (mp) yrkandena 1, 4 och 5. Som en följd härav avstyrks även motion Sf225 (mp) yrkandena 4 och 5 samt 18 och 21. Även motion Sf235 (s) avstyrks med hänvisning till det anförda.
Förmåns- och avgiftstak Sjukpenning m.fl. förmåner beräknas enligt 3 kap. 2 § AFL på inkomster upp till 7,5 basbelopp. Arbetsgivaravgifter beräknas enligt lagen om socialavgifter i princip på lönesumman och egenavgifter på inkomsten av annat förvärvsarbete. När det gäller uttag av arbetsgivar- och egenavgifter finns ingen begränsning till 7,5 basbelopp. Allmänna egenavgifter däremot beräknas enligt lagen om allmänna egenavgifter på inkomster upp till 7,5 basbelopp. I det reformerade ålderspensionssystemet skall enligt beslutade riktlinjer (prop. 1993/94:250, bet. 1993/94:SfU24, rskr. 1993/94:439) de intjänade pensionsrättigheterna inom fördelningssystemet årligen räknas upp med den allmänna inkomstutvecklingen i samhället, dvs. med ett index som baseras på den procentuella ökningen av de pensionsgrundande inkomsterna. Utgående pensioner från fördelningssystemet skall pris- och följsamhetsindexeras. I motionerna framförs förslag på olika lösningar; bl.a. föreslår Vänsterpartiet en höjning av förmånstaket till 10 basbelopp och att allmänna egenavgifter tas ut över taket. Miljöpartiet föreslår en sänkning av förmånstaket till 6,5 basbelopp. Folkpartiet menar att förmåns- och avgiftstaket i den nya ohälsoförsäkringen skall vara detsamma som i det reformerade ålderspensionssy- stemet samt att avgifter inte skall tas ut på inkomstdelar som inte ger rätt till förmåner. Utskottet noterar att regeringen i propositionen har förklarat att frågan om förmåner och allmänna egenavgifter över 7,5 basbelopp skall beredas vidare inom Regeringskansliet i samband med löneindexering av taket inom det nya ålderspensionssystemet. Mot bakgrund härav anser utskottet att det för närvarande inte är påkallat med något ställningstagande från riksdagens sida i fråga om höjning och/eller anpassning av taket för förmåner och avgifter, och utskottet avstyrker motionerna Sf242 (fp) yrkandena 1 (delvis) och 2 och Sf39 (v) yrkandena 2 och 3. Vad gäller frågan om sänkning av taket anser utskottet att en sådan åtgärd innebär att man skulle närma sig gränsen till ett system som bygger på grundtrygghet. Som angetts ovan har utskottet motsatt sig ett sådant system. Utskottet avstyrker därför motionerna Sf225 (mp) yrkande 9 och Sf40 (mp) yrkande 3.
Enhetlig ersättningsnivå Moderaterna förordar att ersättningsnivån i den allmänna försäkringen bestäms till 75 %, medan Centerpartiet föreslår en grundpenning för att täcka grundläggande behov och en inkomstrelaterad arbetslivspenning som skall ersätta 80 % av lönen. Miljöpartiet å andra sidan förordar en modifierad inkomstbortfallsprincip för kortvariga omställningsförsäkringar och en ersättning vid långvarig ohälsa och arbetslöshet som är oberoende av tidigare inkomst. Sänkningen av ersättningsnivån till 75 % av den förmånsgrundande inkomsten fr.o.m. den 1 januari 1996 ingick i det s.k. besparingsprogrammet, dvs. som ett led i strävandena att sanera statens finanser. Utskottet anser att åtgärden när den genomfördes var nödvändig på grund av det svåra ekonomiska läge som landet då befann sig i. Enligt utskottets mening bör emellertid en rimlig ersättningsnivå inte understiga 80 % av förmånsgrundande inkomst. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag om höjd ersättningsnivå för sjuk- och rehabiliteringspenningen. Mot bakgrund av att enhetliga ersättningsnivåer bör eftersträvas tillstyrker utskottet förslaget att även andra socialförsäkringsersättningar anpassas till den ändrade nivån. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf35 (m) yrkandena 2 och 3, Sf254 (m) yrkandena 4 och 31 och motion Sf39 (v) yrkande 1. Mot bakgrund av det anförda får motion Sf224 (c) yrkande 1 (delvis) anses tillgodosedd. Som redovisats tidigare har utskottet motsatt sig ett system som bygger på principen om ett s.k. brutet tak med dess begränsade ersättning på inkomstdelar över 4,2 basbelopp. Enligt utskottets mening bör inkomstbortfallsprincipen vara utgångspunkten för försäkringsskyddet även framdeles. Frågan om brutet tak i socialförsäkringarna har även varit föremål för behandling i utskottets av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU1. Utskottet avstyrkte då ett motsvarande yrkande med hänvisning bl.a. till att utgångspunkten bör vara att sjukförsäkringen skall vara en inkomstbortfallsförsäkring och att införandet av ett brutet tak skulle bryta mot denna princip. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och avstyrker motionerna Sf40 (mp) yrkande 2 och Sf225 (mp) yrkande 8. I fråga om ersättningsnivåer vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga har som tidigare redovisats en särskild utredare fått i uppdrag att utforma förslag till ett system som skall ersätta dagens system för förtidspension och sjukbidrag med utgångspunkt i Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag. Utskottet anser att resultatet av utredningens arbete bör avvaktas och avstyrker därför motion Sf225 (mp) yrkande 13.
Karensdag Moderaterna anger att man vill ha två karensdagar. Detsamma gäller Kristdemokraterna. Centerpartiet förordar att någon ersättning inte skall utges för insjuknandedagen och den första sjukdagen. I övrigt anger man att antalet karensdagar skall maximeras till tio. Folkpartiet menar att en allmän försäkring skall innehålla självrisker, medan Vänsterpartiet anser att karensdagen i sjukförsäkringen skall avskaffas. Frågan om att införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen har vid flera tillfällen varit föremål för utskottets behandling. Senast frågan var aktuell var i samband med behandlingen av 1996 års budgetproposition. Utskottet avstyrkte då (bet. 1996/97:SfU1) yrkanden om ytterligare en karensdag med hänvisning till att ytterligare en karensdag skulle innebära alltför stora påfrestningar för redan utsatta gruppers försörjningssituation. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Vad beträffar kravet att avskaffa karensdagen i sjukersättningssystemen anser utskottet att viss självrisk är motiverad. Genom att behålla karensdagen och höja kompensationsnivån i övrigt kommer självrisken att vara högre vid korta sjukfall till förmån för de långvarigt sjuka. När det gäller frågan om insjuknandedag noterar utskottet att det före den 1 december 1987 fanns bestämmelser om insjuknandedag. Dessa innebar att sjukpenning inte utgavs för den dag då sjukdomsfallet inträffade. Med insjuknandedag avsågs den dag då anmälan om sjukdomsfallet gjordes hos försäkringskassan. Regeln tillämpades så att insjuknandet kunde ha skett och sjukanmälan kunde ha gjorts när som helst före kl. 24.00, även om den försäkrade hade varit i arbete hela dagen och därför inte drabbats av någon inkomstförlust. Om en regel om insjuknandedag skulle införas jämsides med nuvarande regler om karensdag befarar utskottet att vissa personer i praktiken skulle komma att få vidkännas förlust av inkomst för två dagar, medan andra - om sjukanmälan görs efter arbetstidens slut - skulle få vidkännas inkomstbortfall för en dag. Redan i dag förekommer att anställda sjukanmäler sig till arbetsgivaren strax före arbetsdagens slut. Eftersom rätten till sjuklön inte är förenad med något krav på att sjukfrånvaron skall ha varat en viss minsta tid under en dag räknas den dagen som karensdag trots att inkomstbortfallet blir mycket begränsat. I denna situation skulle en insjuknandedag garantera att arbetstagare fick vidkännas åtminstone inkomstbortfall för en hel dag. En del personer skulle dock kunna drabbas av lönebortfall för två dagar, och utskottet kan därför inte tillstyrka förslaget. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf254 (m) yrkande 1 (delvis), Sf35 (m) yrkande 6, Sf224 (c) yrkande 1 (delvis), Sf242 (fp) yrkande 1 (delvis), Sf39 (v) yrkande 4 och Sf37 (kd) yrkande 3.
Medborgarkonton Med s.k. medborgarkonton brukar avses ett system som är tänkt att ersätta försäkringsmoment i socialförsäkringarna med ett obligatoriskt sparande i kombination med en rätt att utnyttja sparat kapital i vissa situationer eller för ett visst ändamål. I sin renodlade form torde ett system med medborgarkonton innebära att risken för att drabbas av t.ex. sjukdom eller arbetslöshet kommer att bäras fullt ut av de drabbade individerna själva och inte som i dag gemensamt av försäkringskollektivet. Mot bakgrund av att utskottet ovan har uttalat sig för att en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering skall ges på lika villkor till alla och innehålla ett betydande mått av utjämning mellan grupper som löper olika risk att drabbas av sjukdom och skada kan utskottet inte förorda ett system med medborgarkonton. Utskottet avstyrker därför motionerna Sf35 (m) yrkande 1 och Sf254 (m) yrkande 2.
Överförande av vissa kostnader till trafikförsäkringen Vad därefter gäller frågan om överförande av sjukförsäkringskostnader som beror på trafikolycksfall till trafikförsäkringen kan utskottet konstatera att en betydande del av kostnaderna för personskador i trafiken bärs av socialförsäkringssystemet. Det finns enligt utskottet både för- och nackdelar med det nuvarande systemet. Det innebär att incitamenten till skadeförebyggande åtgärder är begränsade. Men samtidigt kan administrationskostnaderna hållas låga. Utskottet anser dock att ett system där vissa skadetyper inte längre inryms i den allmänna försäkringen knappast är tänkbart med hänsyn till försäkringskassans ansvar för samordning och tillsyn av rehabiliteringsverksamheten. Utskottet kan främst av sistnämnda skäl inte förorda ett sådant överförande som föreslås i motionen. Med det anförda avstyrker utskottet motion Sf254 (m) yrkande 16.
Minskningsregeln Som redovisats i det föregående finns särskilda regler i AFL om minskning av sjukpenning i vissa fall. Det gäller i de fall den försäkrade under sjukdom får lön från arbetsgivaren eller ersättning från avtalsförsäkring eller att lönen/ersättningen överstiger en viss nivå. Enligt vad som anförs i propositionen är syftet med minskningsregeln att kompensationen för försäkrade vid sjukfrånvaro för närvarande inte skall bli högre än 85 % av förvärvsinkomsten för de dagar som följer efter karensdagen i en sjukperiod och t.o.m. dag 90. Fr.o.m. den 91:a dagen är den högsta kompensationen enligt nuvarande regler 75 % av förvärvsinkomsten. I propositionen framhålls att skälet till att lagstiftaren fr.o.m. den 1 mars 1991 valde att begränsa möjligheten att komplettera sjukpenningen med kollektivavtalade ersättningar var att den på kollektivavtal grundade rätten till ersättning omfattar i stort sett hela arbetsmarknaden. Sedan marknaden för privat sjukförsäkring, främst i form av gruppsjukförsäkring, snabbt har expanderat har enligt propositionen förhållandena förändrats. Regeringen anser att det är svårt att finna bärande skäl för att låta en minskningsregel missgynna den kollektivavtalade formen för kompletterande ersättningar. I propositionen föreslås därför att minskningsregeln fr.o.m. den 1 januari 1998 ändras så att kompletterande ersättning får ges även efter den 90:e dagen i en sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Därmed lämnas ett utrymme för arbetsmarknadens parter att komma överens om huruvida en förlängning skall ske av den tid under vilken komplettering via avtal skall utges. Möjligheten att komplettera ersättningen från den allmänna försäkringen skall dock enligt propositionen begränsas till en sammanlagd kompensationsnivå om 90 % av vad den försäkrade skulle haft i lön om han eller hon varit i arbete. Till den del lönen under sjukdom utges i förhållande till lön i arbete som för år räknat överstiger den högsta sjukpenninggrundande inkomsten skall minskning endast ske med belopp som överstiger 90 % av lönen i arbete. Därmed markeras att det är rimligt att den ersättning som kan lämnas enligt överenskommelser i kollektivavtal blir densamma som rekommenderas för privat försäkring i Försäkringsförbundets maximitabeller. Vidare föreslås att ersättning från all kollektivavtalad gruppsjukförsäkring, och inte enbart sådan som fastställts mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer, skall likställas med lön från arbetsgivaren under sjukdom.
Motioner I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 4 avslag på förslaget att avskaffa minskningsregeln. Förslaget öppnar enligt motionärerna för 90 % ersättning efter dag 90. I samma motion yrkande 5 avvisar motionärerna tanken på eventuella planer att lagstifta om kollektivavtalad ersättning till 90 % under sjuklöneperioden. De begär ett tillkännagivande härom. I motion A305 yrkande 17 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om rätten att fritt sluta kollektivavtal och borttagande av minskningsregeln. Motionärerna anser att regeln är ett ingrepp i den fria förhandlingsrätten och ett brott mot Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten. I motion Sf40 yrkande 6 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs ett tillkännagivande om att utreda möjligheterna att låta även privata sjukförsäkringar omfattas av minskningsregeln. Den totala ersättningen vid sjukdom riskerar annars att överstiga 100 %.
Utskottet Vad först gäller frågan om minskningsregelns förenlighet med ILO:s konvention nr 98 har utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU4 avstyrkt ett liknande yrkande. Utskottet hänvisade då till att ILO (expertkommittén) år 1993 - efter en anmälan av Tjänstemännens cen- tralorganisation (TCO) - hade funnit att Sverige inte gjort sig skyldig till kränkning av konventionen genom minskningsregelns införande. Mot bakgrund härav kunde utskottet inte finna att de ifrågavarande reglerna strider mot ILO:s konvention nr 98. Utskottet vidhåller sin inställning i frågan och avstyrker motion A305 yrkande 17. Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte finns skäl att missgynna den kollektivavtalade formen för kompletterande sjukersättning. Den utveckling som skett vad gäller marknaden för privat sjukförsäkring gör det enligt utskottets mening befogat att söka likställa de olika alternativen när det gäller möjlighet att lämna ersättning utöver den lagstadgade. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag om att kompletterande ersättning skall kunna utges även efter den 90:e dagen i en sjukperiod. Utskottet avstyrker därmed motion Sf35 yrkande 4. Utskottet tillstyrker även i övrigt förslaget om ändring av minskningsregeln. Vad gäller frågan om möjliga planer på lagstiftning för att höja ersättningsnivån till 90 % under sjuklöneperioden, konstaterar utskottet att den nu behandlade propositionen inte innehåller vare sig förslag eller uttalanden om kommande förslag i den frågan. Enligt utskottet är det därför inte påkallat med något tillkännagivande från riksdagens sida i denna fråga. Motion Sf35 yrkande 5 avstyrks därmed. När det därefter gäller frågan om att utvidga minskningsregeln till att omfatta även privat sjukförsäkring vill utskottet erinra om att utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1993/94:SfU20 har uttalat att det bör finnas möjlighet för den enskilde att genom privata försäkringar i viss utsträckning kompensera sig för inkomstbortfallet under sjukdom. Utskottet framhöll dock att det är viktigt att man inom försäkringsbranschen tillämpar självrisker som motverkar att försäkringarna överutnyttjas. Utskottet noterar att enligt vad som anges i propositionen är 90 % den ersättningsnivå som rekommenderas för privat försäkring i Försäkringsförbundets maximitabeller. Med det anförda avstyrker utskottet motion Sf40 yrkande 6.
Sjuklönefrågor
Sjuklöneperiodens längd I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 9 beslut om ett omedelbart avskaffande av den förlängda sjuklöneperioden. Även Sigge Godin m.fl. (fp) begär i motion Sf38 yrkande 6 beslut om en halvering av sjuklöneperioden till två veckor. Detsamma gäller Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp), som i motion Sf40 yrkande 8 begär förslag till förkortning av sjuklöneperioden till 14 dagar. Utskottet konstaterar att riksdagen på förslag av utskottet så sent som hösten 1996 beslöt att förlänga sjuklöneperioden från 14 till 28 dagar fr.o.m. den 1 januari 1997. Frågan om att återgå till en sjuklöneperiod om två veckor har därefter behandlats i utskottets av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU1. Utskottet hänvisade då till riksdagens nyligen fattade beslut och avstyrkte motionsyrkanden därom. Utskottet anser inte att det finns skäl för riksdagen att frångå tidigare ställningstaganden i denna fråga. Utskottet avstyrker därför motionerna Sf35 yrkande 9, Sf38 yrkande 6 och Sf40 yrkande 8.
Utökat särskilt högriskskydd
Propositionen Som tidigare nämnts kan enligt reglerna om s.k. särskilt högriskskydd en arbetstagare ansöka hos försäkringskassan om att i stället för karensdag få sjuklön redan från den första dagen i varje sjuklöneperiod och att arbetsgivaren skall få sina kostnader för sjuklön ersatta av kassan. Ett sådant beslut kan fattas endast om arbetstagaren lider av sjukdom som kan antas medföra ett större antal sjukperioder med rätt till sjuklön under en tolvmånadersperiod. Med ett ?större antal? avses att antalet avslutade sjukdomsfall under en tolvmånadersperiod bedöms överstiga tio. Även i AFL finns motsvarande rätt att få sjukpenning i stället för karensdag. I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget om en förlängd sjuklöneperiod framhöll utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU4 - med anledning av motioner rörande det särskilda högriskskyddet - vikten av att en förlängd sjuklöneperiod inte medför att människor med omfattande sjukfrånvaro får svårigheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Eftersom det särskilda högriskskyddet är förbehållet personer med många korta sjukfall ansåg utskottet att ett motsvarande skydd borde införas för personer med återkommande längre sjukperioder. Utskottet ansåg att regeringen snarast borde återkomma till riksdagen med lagförslag om ett utökat särskilt högriskskydd. Enligt utskottet kunde det utökade skyddet utformas antingen så att bedömningsperioden förlängs eller att prognosen angående den framtida sjukfrånvaron avser färre men längre sjukperioder än det nuvarande skyddet. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna. I den nu behandlade propositionen (avsnitt 8.2) återkommer regeringen med lagförslag i frågan. Det föreslås att försäkringskassan efter ansökan skall kunna besluta om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för kostnader för sjuklön som utges till sökanden. Ett sådant beslut skall kunna meddelas om den sökande har en sådan sjukdom som medför risk för en eller flera längre sjukperioder under en tolvmånadersperiod. Beslutet skall avse sökandens samtliga anställningar. En arbetsgivare som har haft kostnader för sjuklön för en arbetstagare som omfattas av ett sådant beslut skall efter ansökan kunna få ersättning från försäkringskassan. I propositionen framhålls att den som har eller har haft en fastställd sjukdom, t.ex. reumatism eller cancer, där sjukfrånvaron inte är frekvent men som enligt medicinsk vetenskap medför en uppenbar risk för en eller flera längre sjukperioder alternativt återfall bör omfattas av ett utökat högriskskydd. Dessa personer bör ges möjlighet att ansöka hos försäkringskassan om att ersättning skall kunna utges från sjukförsäkringen för kostnader för sjuklön som utges för dem. Mot bakgrund av att sjuklöneperioden har förlängts till 28 dagar bör enligt vad som anförs i propositionen med längre sjukperioder avses att sjukdomen medför en uppenbar risk för fler än 28 dagars sjukfrånvaro i en följd under en tolvmånadersperiod. En person som under en tolvmånadersperiod har flera sjukperioder vilka inte överstiger tio och ingen av perioderna riskerar att omfatta minst 28 dagar kommer därmed inte att omfattas av det särskilda högriskskyddet eller det utökade särskilda högriskskyddet. Detta gäller t.ex. en person som har tre sjukperioder om vardera tio dagar. Enligt propositionen bör i övrigt samma regler gälla som för nuvarande högriskskydd, nämligen att försäkringskassans bedömning måste grunda sig på sannolika effekter av den sjukdom den sökande lider av eller har lidit av. Av betydelse för bedömningen bör då kunna vara hur den försäkrades sjukfrånvaro sett ut i förfluten tid och vilken den angivna diagnosen är eller var. Det framhålls i propositionen att man bör vara restriktiv vid tillämpningen och avgränsa den grupp som kan beviljas utökat särskilt högriskskydd så att endast personer med medicinskt väl dokumenterade sjukdomstillstånd kommer i fråga. Om någon uppfyller kraven såväl för det nuvarande särskilda högriskskyddet som för det utökade särskilda högriskskyddet bör enligt propositionen det för den sökande mest förmånliga beslutet gälla, dvs. det nu gällande högriskskyddet. Om försäkringskassan har meddelat ett angivet beslut kan enligt förslaget arbetsgivaren ansöka hos försäkringskassan om ersättning för kostnader för utgiven sjuklön. Ett beslut bör gälla till förmån för samtliga arbetstagarens arbetsgivare och avse alla sjukperioder under beslutets giltighetstid. Liksom enligt nuvarande regler bör det endast vara personen själv som kan ansöka om att försäkringskassan skall fatta ett dylikt beslut. För den som beviljas utökat särskilt högriskskydd bör ersättning dock inte utges för den första dagen i en sjukperiod. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998 och innebär en utgifts- ökning på ca 40 miljoner kronor per år.
Motion I motion Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 7 att riksdagen avvisar förslaget om utökat särskilt högriskskydd. Enligt motionärerna är förslaget otillfredsställande då det inte ger skydd exempelvis om en person har nio sjukfall per år med 27 dagar i varje sjukfall, medan däremot ett sjukfall räcker om det omfattar 29 dagar. I samma motion yrkande 8 begärs att regeringen återkommer med ett bättre förslag.
Utskottet Genom det nuvarande särskilda högriskskyddet tillförsäkras personer med en medicinskt väl dokumenterad sjukdom som kan antas ge upphov till frekventa sjukfall ett skydd. En sådan sjukdom kan t.ex. avse allergiska besvär eller väl dokumenterade ryggbesvär. Ett av de stora problemen med denna typ av sjukdomar är att de kräver ideliga sjukskrivningar och därför från en arbetsgivares synpunkt kan upplevas som ekonomiskt betungande. Genom förslaget om ett utökat särskilt högriskskydd tillskapas ett skydd för personer med sjukdomar, t.ex. reumatism eller cancer, som enligt den medicinska vetenskapen medför en uppenbar risk för en eller flera längre sjukperioder. Med denna utformning av högriskskyddet bör enligt utskottets mening en arbetsgivares eventuella tvekan att anställa en person med en sådan sjukdom påtagligt minska. Som framhålls i motionen innebär propositionens förslag visserligen att det utökade särskilda högriskskyddet gäller vid ett sjukfall om 29 dagar medan däremot nio sjukfall per år om vardera 27 dagar inte omfattas av skyddet. Enligt utskottets mening får dock ett sådant fall bedömas som extremt och därmed knappast realistiskt. Utskottet anser att förslaget utgör en rimlig avvägning när det gäller att bestämma den närmare avgränsningen av ett utökat särskilt högriskskydd. Utskottet vill särskilt framhålla det förhållandet att ett beslut om utökat särskilt högriskskydd innebär att den anställdes alla sjukfall under den tid beslutet gäller omfattas av skyddet och att detta gäller även om det i efterhand visar sig att antalet dagar inte i något av sjukfallen uppgår till mer än 28 dagar. Med hänsyn härtill och då bedömningen skall grunda sig på sannolika effekter av sjukdomen i fråga samt endast personer med medicinskt väl dokumenterade sjukdomstillstånd skall komma i fråga tillstyrker utskottet regeringens förslag. Motion Sf37 yrkandena 7 och 8 avstyrks med det anförda.
Försäkringen mot kostnader för sjuklön Företag med en viss högsta lönekostnad har enligt 17 § SjLL möjlighet att försäkra sig hos försäkringskassan mot sjuklönekostnader avseende tid fr.o.m. den tredje ersättningsdagen. Rätt att teckna en sådan försäkring har arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår - exklusive sociala avgifter och särskild löneskatt - inte beräknas överstiga 130 gånger basbeloppet. Försäkringen ersätter försäkringstagarens kostnader för sjuklön liksom kostnaderna för socialavgifter, allmän löneavgift och särskild löneskatt. Avgiften är 2,5 % av de sammanlagda lönekostnaderna år 1997. I motion Sf35 yrkande 8 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om återförsäkringen för sjuklönekostnader för småföretagen. Motionärerna anser att en utredning bör tillsättas för att utforma försäkringen så att det inte är olönsamt för små företag att teckna försäkring. Enligt uppgift bereds frågan om en översyn av sjuklöneförsäkringen för närvarande inom Regeringskansliet. Resultatet av en sådan översyn bör enligt utskottet avvaktas. Motion Sf35 yrkande 8 får anses tillgodosedd med det anförda.
Sjukpenninggrundande inkomst
Gällande regler I 3 kap. AFL regleras en försäkrads rätt till sjukpenning samt hur den inkomst som grundar rätt till ersättning skall beräknas. En försäkrad skall fr.o.m. den månad han fyller 16 år skrivas in i försäkringskassan om han är bosatt i Sverige. För rätt till sjukpenning krävs att en inskriven försäkrad har en sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till minst 6 000 kr. Enligt 3 kap. 2 § AFL är en försäkrads sjukpenninggrundande inkomst den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete på grund av antingen anställning eller annat förvärvsarbete. Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst bortses från sådan inkomst av anställning och annat förvärvsarbete som överstiger 7,5 basbelopp. Enligt 3 kap. 3 § AFL gäller att den som uppbär hel förtidspension eller hel särskild efterlevandepension inte har rätt till sjukpenning. I 3 kap. 5 § AFL föreskrivs att försäkringskassan i samband med inskrivning av en försäkrad skall besluta om den försäkrades tillhörighet till sjukpenningförsäkringen och samtidigt fastställa hans/hennes sjukpenninggrundande inkomst. Sjukpenningförsäkringen skall enligt samma paragraf omprövas i vissa situationer bl.a. - när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden eller andra omständigheter undergått ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller sjukpenningens storlek, - när förtidspension eller särskild efterlevandepension beviljas eller redan utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades arbetsförmåga eller, vid särskild efterlevandepension, förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete. Ändring gäller fr.o.m. den dag då försäkringskassan fått kännedom om de ändrade omständigheterna. Om anmälan om ändrade omständigheter görs i anslutning till en period med sjukpenning eller annan ersättning som beräknas per dag skall ändringen i stället gälla fr.o.m. den första dagen med ersättning. Av 3 kap. 5 § framgår vidare att sjukpenninggrundande inkomst under s.k. SGI-skyddade tider får sänkas lägst till vad den skulle ha varit närmast dessförinnan om försäkringskassan då hade känt till samtliga förhållanden. Detta gäller bl.a. tid då den försäkrade bedriver studier, för vilka han uppbär studiehjälp, studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349), studiestöd enligt lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa eller bidrag enligt förordningen (1976:536) om utbildningsbidrag för doktorander. Detsamma gäller enligt RFV:s föreskrifter (RFFS 1981:5) om sjukpenninggrundande inkomst den som är arbetslös och anmäld som arbetssökande på arbetsförmedling samt är beredd att anta erbjudet arbete i en omfattning som svarar mot fastställd sjukpenninggrundande inkomst. Före den 1 juli 1994 gällde enligt 3 kap. 6 § AFL att en försäkrad var skyldig att så snart det kunde ske och senast inom två veckor till försäkringskassan anmäla sådan ändring i sina inkomstförhållanden eller av sin arbetstid eller andra omständigheter som påverkar rätten till sjukpenning eller sjukpenningens storlek. Sedan den 1 juli 1994 gäller i stället att en försäkrad när han gör anspråk på sjukpenning eller annan ersättning som baseras på sjukpenninggrundande inkomst skall anmäla sådan ändring.
Anmälan om sjukpenninggrundande inkomst Enligt vad som anförs i propositionen (avsnitt 9.1) har RFV i sitt remissvar över Sjuk- och arbetsskadekommitténs slutbetänkande (SOU 1996:113) påtalat effekterna av den ändring i 3 kap. 6 § AFL som trädde i kraft den 1 juli 1994. Enligt RFV föreligger oklarhet i regelsystemet för t.ex. en försäkrad som är arbetslös och som inte anmält sin inkomst till försäkringskassan under period då han eller hon hade en anställning. Enligt RFV kan en sådan person vid sjukdom under arbetslöshet med nuvarande bestämmelser inte få någon sjukpenninggrundande inkomst fastställd i efterhand för sin anställningsinkomst. I en sådan situation kan ersättningsnivån grundas på sjukpenninggrundande inkomst från en tidigare anställning och ligga på en betydligt lägre nivå än senaste anställningsinkomsten. Om den försäkrade över huvud taget inte är sjukpenningplacerad tidigare får denne följaktligen inget försäkringsskydd under arbetslöshet. RFV föreslår en lagändring med innebörd att försäkringskassan i efterhand skall kunna fastställa en sjukpenninggrundande inkomst. I propositionen föreslås med hänvisning till RFV:s förslag att, om den försäkrade skulle ha varit försäkrad för sjukpenning på en viss nivå om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden, försäkringskassan i efterhand skall fastställa en sådan sjukpenninggrundande inkomst i samband med ersättningsärendet. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997. Lagförslaget har inte föranlett några motionsyrkanden, och utskottet biträder förslaget.
Sjukpenninggrundande inkomst efter tid med förtidspension eller sjukbidrag Enligt nu gällande regler har en försäkrad under tid då han eller hon har rätt till sjukpenning eller rehabiliteringspenning eller annan jämförbar förmån rätt att ha kvar sin tidigare sjukpenninggrundande inkomst. Den sjukpenninggrundande inkomsten skall dessutom anpassas till löneutvecklingen inom den försäkrades yrkesområde. Om den försäkrade beviljas helt sjukbidrag eller hel förtidspension har han eller hon inte rätt att behålla den sjukpenninggrundande inkomsten. Vid partiell förtidspension eller sjukbidrag kan den sjukpenninggrundande inkomsten däremot fastställas på det förvärvsarbete den försäkrade har vid sidan om pensionen. I propositionens avsnitt 9.2 framhålls att reglerna innebär att den som har haft helt sjukbidrag under en period och därefter är arbetslös inte har något inkomstskydd vid händelse av sjukdom. Detta gäller även om personen skulle ha rätt till arbetslöshetsersättning, t.ex. på grund av att han eller hon genom förvärvsarbete tidigare kvalificerat sig för sådan ersättning. Enligt vad som anförs i propositionen har Sjuk- och arbetsskadekommittén i sitt delbetänkande SOU 1995:149 framhållit att det kan försvåra en rehabilitering om den som har sjukbidrag riskerar att, när sjukbidraget upphör, stå utan inkomsttrygghet i händelse av ny sjukdom. Det kan också enligt kommittén synas orättvist att den som på ett tidigt stadium erhållit sjukbidrag, för att prognosen då visat att arbetsförmågan var nedsatt för avsevärd tid, skall komma i en sämre och osäkrare situation än den som under samma tid i stället uppburit sjukpenning. Kommittén har därför föreslagit att den sjukpenninggrundande inkomsten efter en period med sjukbidrag eller förtidspension skall grundas på tidigare förvärvsinkomster. I propositionen anförs att det är angeläget att hitta en lösning på problemet inte minst mot bakgrund av de nya kriterier för rätt till sjukpenning och förtidspension som gäller sedan årsskiftet och för att främja arbetslinjen. Det bör enligt propositionen finnas incitament för den enskilde att våga bryta en pensionsperiod. Det föreslås därför att för en person vars förtidspension eller sjukbidrag upphört eller minskat skall den sjukpenninggrundande inkomsten fastställas till lägst det belopp som utgjorde den försäkrades årsinkomst innan respektive förmån började utges. Den sjukpenninggrundande inkomsten skall därvid anpassas till löneutvecklingen. I den mån den tidigare sjukpenninggrundande inkomsten grundar sig på ett förvärvsarbete av större omfattning än som kan anses motsvara den försäkrades arbetsutbud när förtidspensionen upphör skall enligt propositionen den sjukpenninggrundande inkomsten anpassas härtill. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997 och innebär en utgiftsökning på ca 3 miljoner kronor per år. Utskottet biträder förslaget.
Beloppsgräns för sjukpenninggrundande inkomst Den lägsta försäkrade inkomsten är i dag 6 000 kr per år. Denna nivå fastställdes år 1980 och har enligt vad som anges i propositionen inte ändrats sedan dess. I propositionens avsnitt 9.3 anförs att den allmänna egenavgiften i form av sjukförsäkringsavgift enligt 4 § lagen om allmänna egenavgifter inte skall betalas om inkomsterna understiger 24 % av det vid årets ingång gällande basbeloppet. För år 1997 är denna gräns ca 8 700 kr. Samma gräns gäller för skyldigheten att upprätta självdeklaration. Vidare skall pensionsgrundande inkomst, enligt de antagna riktlinjerna för det reformerade ålderspensionssystemet, fastställas endast under förutsättning att den försäkrades inkomst av anställning och annat förvärvsarbete uppgått till minst ett belopp som motsvarar gränsen för skyldighet att avge självdeklaration. En fördel med att anknyta till basbeloppet är enligt vad som anges i propositionen att det automatiskt sker en viss årlig uppräkning av nivån och att man därmed undviker att gränsen med tiden framstår som alltför låg. I propositionen föreslås därför - i enlighet med Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag - att den lägsta gränsen för rätt till sjukpenning höjs till 24 % av basbeloppet. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1998 och får till följd att den som vid utgången av ett kalenderår har rätt sjukpenning beräknad på en sjukpenninggrundande inkomst som understiger 24 % av basbeloppet för året efter inte kommer att ha fortsatt rätt till sjukpenning. Utskottet biträder förslaget.
Övriga frågor om sjukpenninggrundande inkomst
Historisk inkomst I motion Sf35 yrkande 13 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs förslag om förändring av beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst. Motionärerna anser att sjukpenninggrundande inkomst skall beräknas på ett genomsnitt av de senaste 24 månadernas inkomst. Ett liknande yrkande återfinns i motion Sf37 yrkande 6 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd). Utskottet har vid flera tillfällen behandlat liknande yrkanden bl.a. i det av riksdagen godkända betänkandet 1996/97:SfU1. Utskottet avstyrkte då motionsyrkanden i ämnet med hänvisning till att Sjuk- och arbetsskadekommittén hade lagt fram förslag om beräkning av sjukpenninggrundande inkomst i slutbetänkande SOU 1996:113 och att dessa förslag då var föremål för remissbehandling. Utskottet noterar att Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och socialförsäkringssystemen därefter genom tilläggsdirektiv (dir. 1996:100) har fått i uppdrag att föreslå besparingar genom förändringar av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst. I direktiven anges bl.a. att utgångspunkten skall vara att beräkningsunderlaget så långt det är möjligt skall vara relaterat till faktiskt inkomstbortfall. Om detta är otillräckligt för att nå den angivna besparingen är utredaren oförhindrad att pröva andra alternativ. För den som saknar en dokumenterad inkomst av förvärvsarbete som bortfaller vid sjukdom bör ersättningen kunna baseras på tidigare inkomster av förvärvsarbete under en viss tidsperiod. I direktiven anges vidare att utredaren är oförhindrad att analysera och föreslå andra förändringar av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst i den mån sådana ändringar kan anses motiverade, t.ex. användandet av historisk inkomst för att fastställa sjukpenninggrundande inkomst. Utredningen skall enligt uppgift redovisa resultatet av sitt arbete senast den 30 maj 1997. Utskottet noterar vidare att regeringen i den ekonomiska vårpropositionen (prop. 1996/97:150) har aviserat att en proposition med förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst kommer att föreläggas riksdagen under september 1997. Utskottet anser att den aviserade propositionen bör avvaktas och avstyrker motionerna Sf35 yrkande 13 och Sf37 yrkande 6.
Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst I motion Sf39 yrkande 6 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om förändring av beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten. Motionärerna anser att regelbundna inkomster för arbetad tid, t.ex. semesterlönefaktorn, skall ligga till grund för ersättning. Frågan huruvida den s.k. semesterlönefaktorn skall ingå i sjukpenninggrundande inkomst eller inte har behandlats i utskottets av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU4. Utskottet tillstyrkte då regeringens förslag att fr.o.m. den 1 januari 1997 slopa semesterlönefaktorn och andra skattepliktiga förmåner än lön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst. Därefter var frågan uppe till behandling i utskottets betänkande 1996/97:SfU1. Utskottet ansåg då att det inte fanns skäl att frångå tidigare ställningstagande och avstyrkte motioner i ämnet. Detta blev också riksdagens beslut (rskr. 1996/97:126). Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden och avstyrker motion Sf39 yrkande 6.
Jämförelseinkomst för egenföretagare Enligt 3 kap. 2 § AFL får vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst inkomst av arbete för egen räkning inte beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. I motion Sf202 av Carl-Fredrik Graf (m) begärs ett tillkännagivande om behovet av en ändring i AFL. Motionären anser att regeln om att man vid fastställelse av en egenföretagares sjukpenninggrundande inkomst skall jämföra med en anställd är felaktig. Enligt motionären skall inte egenföretagare drabbas av sämre ersättning bara av det skälet att vederbörande driver en egen rörelse. Motionären hänvisar till förslag av Sjuk- och arbetsskadekommittén i SOU 1996:113, enligt vilket reglerna om jämförelseinkomst slopas och sjukpenninggrundande inkomst i stället beräknas på aktuell förväntad nettointäkt utan begränsning till vad som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Utskottet noterar att den tidigare nämnda Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och socialförsäkringssystemen även har i uppdrag (dir. 1996:52) att göra en samlad översyn av inkomstbegreppet i de författningar som reglerar olika bidrags- och socialförsäkringsförmåner. Utredaren skall bl.a. redovisa förslag till så långt möjligt gemensamma regler för hur inkomst skall beräknas. Målsättningen skall därvid vara ett system där anställda, egna företagare, ägare till fåmansbolag och de som i olika former kombinerar anställning med att vara egna företagare på ett likvärdigt sätt kan åtnjuta de bidrags- och socialförsäkringsförmåner som finns. Såvitt gäller egenföretagare anges att reglerna för inkomstberäkning bör utformas så att de anpassas till de speciella förutsättningar som gäller för egenföretagares inkomster. Enligt direktiven skall utredaren vara fri att i stället för eller som komplement till detaljregler med anknytning till beskattningen föreslå en schablonregel utan sådan anknytning. Som tidigare redovisats har regeringen i proposition 1996/97:150 aviserat en proposition med förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst till september 1997. Utskottet anser att propositionen bör avvaktas och avstyrker motion Sf202.
Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier Som redovisats i det föregående får sjukpenninggrundande inkomst i vissa fall sänkas lägst till vad den skulle ha varit närmast dessförinnan om försäkringskassan då känt till samtliga förhållanden. Det gäller bl.a. då den försäkrade bedriver studier och uppbär studiemedel, studiehjälp och särskilt vuxenstudiestöd. I motion Sf209 av Fanny Rizell (kd) begärs ett tillkännagivande om behovet av att ändra reglerna beträffande rätten till full föräldrapenning vid studier för dem som inte har erhållit studiemedel. Motionären framhåller att det är otillfredsställande att den som vill leva på sparade medel straffas. Utskottet noterar att Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och socialförsäkringssystemen enligt sina tilläggsdirektiv (dir. 1996:100) bl.a. skall föreslå grundläggande principer för vilka kvalifikationsvillkor som skall gälla för sjukpenninggrundande inkomst samt de grundläggande principer som bör gälla för rätten att behålla sjukpenninggrundande inkomst under tid som förvärvsarbete inte utförs. Utredningen skall därvid särskilt beakta reglerna i samband med arbetslöshet, studieledighet och föräldraledighet. Mot bakgrund av att regeringen i proposition 1996/97:150 aviserat en proposition med förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst till september 1997 anser utskottet att propositionen bör avvaktas. Med det anförda avstyrks motion Sf209.
Övriga frågor om sjukersättning
Sjuklön/sjukpenning till timanställda Enligt 3 § SjLL har en arbetstagare vid sjukdom rätt till sjuklön fr.o.m. den första dagen av anställningstiden. Är den avtalade anställningstiden kortare än en månad inträder dock rätten till sjuklön endast om arbetstagaren tillträtt anställningen och därefter varit anställd 14 kalenderdagar i följd. Tidigare anställningar hos samma arbetsgivare medräknas om tiden mellan anställningarna inte överstiger 14 kalenderdagar. För den som inte omfattas av sjuklönelagen utges enligt AFL sjukpenning som svarar mot sjukpenninggrundande inkomst av anställning för de första 14 dagarna i sjukperioden endast under förutsättning att den försäkrade skulle ha förvärvsarbetat om han eller hon inte hade varit sjuk. I motion Sf210 yrkande 2 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs förslag som innebär att timanställd personal får sjukpenning under arbetsgivarperioden. Enligt motionärerna får anställningsformen inte innebära att rätten till sjukersättning åsidosätts. I motion Sf237 av Tanja Linderborg m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om utredning av sjuklön för timanställda. Motionärerna framhåller att dessa varken får sjuklön eller sjukpenning. Enligt de ovan redovisade tilläggsdirektiven (dir. 1996:100) till Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och socialförsäkringssy- stemen har utredningen även i uppdrag att se över det bristande sambandet mellan avgifter och förmåner för den som har kortare anställningar samt lämna förslag till åtgärder som bör vidtas för att ett bättre samband skall uppnås. Utredningen skall därvid undersöka hur en person som under en viss tid har haft flera kortare anställningar kan kvalificera sig för en sjukpenninggrundande inkomst. Som tidigare nämnts har regeringen i proposition 1996/97:150 aviserat en proposition med förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst till hösten 1997. Utskottet anser att propositionen bör avvaktas och avstyrker motionerna Sf210 yrkande 2 och Sf237.
Självriskens storlek i vissa fall Som nämnts i det föregående utges sjuklön och sjukpenning med vissa undantag inte för den första dagen i sjukperioden/sjuklöneperioden. Sjuklön eller sjukpenning utges för övriga dagar med för närvarande 75 % av förmånsgrundande inkomst. Antalet karensdagar är begränsat till tio dagar under en tolvmånadersperiod och beräknas i förhållande till sjuklön från varje arbetsgivare för sig. Arbetstagare med koncentrerad arbetstid kan till följd av reglerna om karensdag få en större självrisk än personer med jämnt fördelad arbetstid och den som har flera arbetsgivare kan drabbas av flera karensdagar under en och samma sjukperiod. I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 7 ett tillkännagivande om karensdag för skiftarbetare eller anställd med fler än en arbetsgivare. Motionärerna framhåller att dessa kan drabbas av fler karensdagar vid varje sjukfall än avsett. I motion Sf37 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 1 ett tillkännagivande om ändringar i lagen om sjuklön och AFL vad avser karensdagsregeln. Motionärerna menar att särskild hänsyn bör tas till den grupp som har mer än en arbetsgivare och till deltids- och skiftarbetare. Utskottet erinrar om att redan när nuvarande karensdagsregler infördes diskuterades frågan om särregler för arbetstagare med koncentrerad arbetstid och för dem med flera arbetsgivare. Regeringen var dock enligt proposition 1992/93:31 inte beredd att föreslå några sådana särlösningar. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag (bet. 1992/93:SfU9). Utskottet har därefter behandlat yrkanden som de nu aktuella i sitt av riksdagen godkända betänkande 1993/94:SfU12. Utskottet anförde då bl.a. att man vid införandet av en karensdag i sjukersättningssystemen var väl medveten om konsekvenserna av detta såväl för enskilda som för vissa yrkeskategorier men att dessa konsekvenser kunde ha fått större negativa ekonomiska effekter än vad som förutsågs. Utskottet förutsatte att man inom Regeringskansliet övervägde möjligheter till ändringar i regelsystemet som kan ha en åtminstone dämpande effekt på de påtalade konsekvenserna av karensdagen. Utskottet ansåg dock att något särskilt tillkännagivande till regeringen inte var påkallat och avstyrkte motionsyrkanden i frågan. Utskottet, som förutsätter att regeringen återkommer i frågan om det visar sig vara möjligt att finna en lämplig åtgärd för att mildra de nämnda konsekvenserna, avstyrker motionerna Sf35 yrkande 7 och Sf37 yrkande 1.
Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster
Nuvarande regler Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst skall bortses från sådan inkomst som överstiger 7,5 basbelopp. Det belopp som skall undantas skall i första hand räknas av från inkomst av annat förvärvsarbete. För den som har sjukpenninggrundande inkomst av både anställning och annat förvärvsarbete skall ersättningen enligt AFL beräknas var för sig. För den del av sjukpenninggrundande inkomst som hänför sig till anställningen tim/dagberäknas sjukpenningen de första 14 dagarna av sjukperioden och för den del av sjukpenninggrundande inkomst som hänför sig till annat förvärvsarbete kalenderdagsberäknas sjukpenningen. Hel sjukpenning för en dag är summan av de båda delarna. Timberäknad sjukpenning utges endast för dagar då den försäkrade skulle ha arbetat. För den som omfattas av sjuklönelagen betalar arbetsgivaren sjuklön under sjuklöneperioden (28 dagar).
Motion I motion Sf210 yrkande 1 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs skyndsam utredning av sjukpenningberäkningen för försäkrade med blandinkomster. Motionärerna redovisar ett fall där den försäkrade arbetar både som anställd och som egenföretagare. Inkomsten av anställning uppgår till 106 000 kr och av annat förvärvsarbete till 264 000 kr, dvs. sammanlagt 370 000 kr. Vid sjukdom erhåller den försäkrade i exemplet för de första 14 dagarna inte någon sjukpenning beräknad på anställningsinkomsten, eftersom den försäkrade då inte skulle ha arbetat som anställd. Däremot utges sjukpenning beräknad på inkomsten av annat förvärvsarbete. På grund av reglerna i AFL utges dock sjukpenningen endast på ett underlag om 165 500 kr, som är skillnaden mellan anställningsinkomsten (106 000 kr) och den maximala sjukpenninggrundande inkomsten år 1996, 271 500 kr (7,5 basbelopp). Motionärerna anser, inte minst mot bakgrund av att avgifter betalas även på inkomstdelar över 7,5 basbelopp att ersättningen blir för låg i ett fall som detta.
Utskottet Utskottet har förståelse för uppfattningen att de aktuella reglerna i ett fall som detta ger ett mindre tillfredsställande resultat. Utskottet kan dock konstatera att denna effekt av reglerna förutsågs vid införandet av de s.k. timsjukpenningreglerna (prop. 1986/87:69, bet. 1986/87:SfU12, rskr. 1986/87:182). I propositionen uttalades att det föreslagna beräkningssättet för personer med blandad inkomst kan få till följd att ersättning till en försäkrad vars sammanlagda sjukpenninggrundande inkomst helt eller delvis överstiger 7,5 basbelopp kan bli för låg eller helt utebli. Det kan enligt vad som anfördes i propositionen inträffa om en försäkrad med hög anställningsinkomst på grund av sjukdom måste avstå från arbete en dag då han inte skulle ha utfört arbete i anställningen men väl i den andra sysselsättningen. Regeringen var bl.a. av administrativa skäl inte beredd att föreslå särskilda regler för dessa fall. Utskottet har i det föregående redovisat att i uppdraget (dir. 1996:52) för Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och socialförsäkringssystemen ingår även att redovisa förslag till så långt som möjligt gemensamma regler för hur inkomst skall beräknas. Därvid skall målsättningen vara ett system där anställda, egna företagare, ägare till fåmansbolag och de som i olika former kombinerar anställning med att vara egna företagare på ett likvärdigt sätt kan åtnjuta de bidrags- och socialförsäkringsförmåner som finns. Regeringen har som tidigare nämnts i proposition 1996/97:150 aviserat förslag om ändringar av reglerna för sjukpenninggrundande inkomst till september 1997. Utskottet anser att propositionen bör avvaktas och avstyrker därför motion Sf210 yrkande 1.
Samverkan och rehabilitering
Allmänt om rehabilitering Regler om rehabilitering och rehabiliteringsersättning finns i 22 kap. AFL. Enligt dessa skall arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, påbörja en rehabiliteringsutredning bl.a. när den försäkrade till följd av sjukdom helt eller delvis har varit frånvarande från sitt arbete under längre tid än fyra veckor i följd eller när den försäkrades arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder. I arbetsgivarens ansvar ingår också att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten. Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten och ansvara för att rehabilitering kommer till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina åtaganden. Försäkringskassan skall också upprätta en rehabiliteringsplan om den försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad åtgärd. Rehabiliteringsersättning utges under vissa förutsättningar när en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i en arbetslivsinriktad rehabilitering. Rehabiliteringsersättning består av rehabiliteringspenning, som för närvarande utges med 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, och ett särskilt bidrag. För köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster avsätts särskilda medel som får användas av försäkringskassorna för köp av sådana tjänster. För budgetåret 1997 har avsatts 500 miljoner kronor för detta ändamål. Inom ramen för den årliga överenskommelsen mellan regeringen och företrädare för sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. har under senare år avsatts särskilda medel för rehabiliterings- och behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården. Medlen utbetalas av försäkringskassan efter det att en överenskommelse har träffats mellan kassan och huvudmannen om medlens användning. För år 1997 har avsatts 250 miljoner kronor för detta ändamål. Enligt lagen (1992:863) om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård bedrivs sedan år 1993 försöksverksamhet på lokal nivå inom fem försöksområden (FINSAM). Försökstiden är förlängd till utgången av år 1997. Syftet med försöksverksamheten är att skapa drivkrafter inom systemen för socialförsäkring respektive hälso- och sjukvård för ett bättre utnyttjande av de gemensamma resurserna. RFV och Socialstyrelsen har i en gemensam slutrapport (Finansiell samordning 1997:1) anfört bl.a. att samarbetet mellan de deltagande organisationerna påtagligt har förbättrats och att viktiga insatser har kunnat göras i försöket för att skapa insikt och medvetenhet om vilka fördelar som kan utvinnas för patienter och försäkrade av gemensamma insatser. Enligt lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst får, om regeringen medger det, en allmän försäkringskassa, ett landsting och en kommun som har kommit överens om det bedriva sådan försöksverksamhet i syfte att pröva möjligheterna till en effektivare användning av tillgängliga resurser (SOCSAM). Försöksverksamheten, som är begränsad till högst fem försöksområden, startade den 1 juli 1994 och skall avslutas senast vid utgången av år 2000.
Propositionen I propositionens avsnitt 7.6 framhålls att det finns ett stort behov av att mer effektivt utnyttja samhällets samlade resurser för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av olika stödåtgärder. Många människor med långvarig arbetslöshet, psykosociala eller hälsomässiga problem kan lätt hamna i en gråzon mellan de olika ersättningssystemen eftersom problembilden inte renodlat faller inom någon viss myndighets ansvarsområde. Det finns därför starka skäl att utveckla bra och ändamålsenliga samverkansmodeller som ger bättre förutsättningar för rehabiliteringsarbete. Enligt vad som anförs i propositionen är det nu dags att införa en möjlighet till frivillig samverkan för berörda myndigheter i syfte att stödja alla som är i behov av särskilda insatser. Arbetet bör därför inriktas på generella lösningar. Framtida lokala samverkansprojekt skall inte behöva något särskilt godkännande av regeringen eller respektive myndigheter. Det är de enskilda aktörerna själva som enligt propositionen bör besluta om att bedriva samverkan utifrån lokala förutsättningar och behov. Det föreligger däremot enligt propositionen inte behov av ytterligare försöksverksamhet vad avser olika samverkansmodeller inom rehabiliteringsområdet utöver dem som för närvarande bedrivs. Nya strukturella samverkansmodeller bör därför övervägas först när utvärdering av pågående försöksverksamheter med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst har redovisats. I propositionen föreslås att följande riktlinjer gäller för samverkan inom rehabiliteringsområdet fr.o.m. år 1998: - Gemensamma verksamhets- och handlingsplaner bör upprättas på central myndighets- och regionnivå liksom program för gemensam utbildning. - Försäkringskassorna bör inom ramen för särskilda medel ges möjlighet att bedriva olika projekt i syfte att bl.a. uppnå samverkansvinster. - Samverkansprojekt ges en gemensam ram för åtgärder och insatser men de ekonomiska besluten fattas av respektive myndighet/förvaltning. - En förutsättning är att alla inblandade parter bidrar med medel som står i proportion till deras ansvar för åtgärder för den grupp som samverkansprojektet riktar sig till. - Resultaten av samverkansprojekten skall systematiskt följas upp. - Användningen av medel avsedda för samverkansprojekt skall gemensamt utvärderas av RFV, Socialstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen. När det gäller frågan om gemensamma mål framhålls i propositionen att mål- och resultatstyrning blir allt vanligare inom hela den offentliga sektorn. Eftersom det är först när lokala lösningar tillåts som lokala problem kan lösas måste målstyrning gälla även för den lokala nivån. Enligt vad som anges i propositionen saknas t.ex. gemensamma mål för sådant som flera myndigheter har ett gemensamt ansvar för eller så strider målen delvis mot varandra. Detta framgår av regleringsbreven för Socialstyrelsen, Arbetsmarknadsverket och socialförsäkringsadministrationen för budgetåret 1995/96. I propositionen framhålls att det är nödvändigt att vissa gemensamma övergripande mål formuleras och att regeringen bör vara tydlig i sitt uppdrag till myndigheterna. Uppdraget bör därför göras likalydande för de berörda myndigheterna och regleringsbreven bör enligt propositionen innehålla både myndighetsspecifika och myndighetsgemensamma mål, uppdrag och redovisningskrav. Resultatuppföljningen bör också ske gemensamt. Det gemensamma målet för de samverkande myndigheterna bör enligt propositionen vara att personer i t.ex. utsatta grupper, som saknar fast förankring på arbetsmarknaden, i så stor utsträckning som möjligt, skall befinna sig i aktiva åtgärder i syfte att få arbete. Målet kan också vara att inom en överblickbar framtid uppnå resultat i form av t.ex. kortare sjukskrivningstider, minskade kostnader för sjukpenning och förtidspension/sjukbidrag samt färre socialbidragstagare. I fråga om gemensam ram har enligt vad som anförs i propositionen en särskild utredare haft i uppdrag att kartlägga olika lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet. I betänkandet EGON JÖNSSON - en kartläggning av lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet (SOU 1996:85) konstateras bl.a. att bristen på pengar inte är det största problemet. Problemet är i stället de regelverk som styr vem som får disponera medlen och för vilka ändamål dessa medel får användas. Utredningens slutsats är att det går att uppnå betydande samverkanseffekter utan att sammanläggning av olika medel är nödvändig. Utredningen förordar en lösning som innebär att samverkansprojekt bör ha en gemensam ram för åtgärder och insatser, men att de ekonomiska besluten bör fattas av respektive myndighet/förvaltning. I propositionen framhålls att det inte i första hand behövs ytterligare resurser till samverkansområdet. Det gäller i stället att mobilisera organisationernas egna resurser och möjligheter. Det är inte heller nödvändigt med sammanslagningar av resurser utan det går enligt propositionen att komma långt med att medelsramar sätts upp inom respektive myndighet/förvaltning för användning i samverkansprojekt. Det är dock viktigt att det för varje projekt klart anges vad projektet skall syfta till och vad som ingår i den ekonomiska ramen med avseende på projektets egna kostnader, försörjningsmedel och åtgärdsmedel. I den överenskommelse som görs kan enligt propositionen mycket väl även kostnader för försörjning ingå utan att medlen för den skull blir gemensamma. Samverkansprojekt bör därför ges en gemensam ram för åtgärder och insatser men de ekonomiska besluten fattas av respektive myndighet eller förvaltning. En förutsättning är enligt propositionen att alla inblandade parter bidrar med medel som står i proportion till deras ansvar för åtgärder för den grupp som samverkansprojektet riktar sig till. Enligt vad som anges i propositionen har regeringen i den ekonomiska vårpropositionen (prop. 1996/97:150) beräknat ramen för utgiftsområde 10 med beaktande av att försäkringskassorna fr.o.m. år 1998 inom ramen för särskilda medel skall ges möjlighet att bedriva olika projekt bl.a. i syfte att uppnå samverkansvinster. Medlen ställs till försäkringskassornas förfogande genom en sammanläggning av medel som för närvarande är avsatta för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster, arbetstekniska hjälpmedel, läkarutlåtanden och läkarundersökningar. Dessutom tillförs vissa ytterligare medel för detta ändamål. När det gäller utvärdering anförs i propositionen att det har framkommit att uppföljningsaspekterna eller formen för resultatredovisningen sällan har diskuterats vid planeringen av projekt. Instrumenten för uppföljning och resultatmätning har vidare konstaterats vara få och trubbiga. Ett första steg mot bättre uppföljning och utvärdering av samverkansprojekten är enligt propositionen att dokumentationen förbättras så att det är möjligt att få reda på vilka resurser som avsatts och till vad de har använts. Det är vidare betydelsefullt att samverkansparterna redan vid starten av ett projekt har tillförsäkrat sig tillgång till utvärderingskompetens och reserverat medel för detta. Resultaten av samverkansprojekten skall därför systematiskt följas upp och användningen av medel avsedda för samverkansprojekt gemensamt utvärderas av RFV, Socialstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen. Såvitt gäller könsperspektiv framhålls i propositionen att en fortsatt och permanentad lokal samverkan blir effektivare om ett genomtänkt könsper- spektiv präglar verksamheterna. Det innebär att hänsyn tas till att kvinnor och män ofta har olika livserfarenheter och olika villkor och attityder i t.ex. arbetslivet. Könsperspektiv innebär att olikheterna bejakas och att kunskaperna om detta används för att anpassa verksamheten och åtgärderna så att både kvinnor och män på ett likvärdigt sätt kan rehabiliteras tillbaka till egen försörjning. Det kan t.ex. vara nödvändigt att använda olika metoder för kvinnor och män för att skapa goda rehabiliteringsmöjligheter för alla. I propositionen konstateras dock att den särskilde utredaren i betänkande SOU 1996:85 funnit att det så gott som helt saknas ett genomtänkt könsper- spektiv i de projekt som utredningen studerat. Vidare konstateras att det av utvärderingsrapporten Finansiell samordning 1997:1 bl.a. framgår att en kraftig systematisk ökning av kvinnors sjukskrivning har skett under senare år liksom att rehabiliteringens effekter är mindre påtagliga för kvinnor än för män. I propositionen anförs att kravet på att ett könsperspektiv skall prägla arbetet särskilt bör framgå av uppdragen till de samverkande myndigheterna och förvaltningarna. Könsperspektivet bör även ges särskilt utrymme i t.ex. utbildningar samt olika rehabiliteringsinsatser redovisas separerade för män och kvinnor.
Motioner I några av motionerna tas frågan upp om införande av FINSAM-modellen i hela landet. I motion Sf35 yrkande 10 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs förslag på finansiell samverkan mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården och kommunerna. Motionärerna anser att FINSAM-försöken bör permanentas och lagregleras fr.o.m. den 1 januari 1998. I motion Sf38 yrkande 5 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om att aktivera försäkringspengar i syfte att korta köer och förbättra rehabiliteringen m.m. Motionärerna anser att idén med FINSAM bör utvecklas till att gälla alla landsting. Även Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf242 yrkande 4 ett tillkännagivande om en utredning som undersöker möjligheterna att överföra hela ansvaret för sjukförsäkringen till landstingen. Enligt motionärerna har FINSAM-försöken inneburit att kostnaden för sjukförsäkringen har minskat med 3 - 7 %. Resultaten av försöken har således varit lyckade och bör därför ligga till grund för överväganden om överföring till landstingen. Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begär i motion Sf37 yrkande 5 förslag på lokal finansiell samverkan. Motionärerna anser att FINSAM-modellen bör införas i hela landet från den 1 januari 1998. I två motioner berörs frågor som rör olika villlkor för kvinnors och mäns rehabilitering. I motion Sf35 yrkande 12 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om rättvisa villkor mellan kvinnor och män i rehabiliteringsarbetet. Motionärerna anser att det är oacceptabelt att kvinnor får kortare och sämre rehabilitering än män. I motion Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i yrkande 14 ett tillkännagivande om särskild utbildning om main-streaming i de olika samverkansprojekten. Motionärerna anser att det bör uppdras åt myndigheterna i de olika samverkansprojekten att genomföra en utbildning rörande kvinnors och mäns olika situation. I två motioner tas frågan om helhetsperspektiv upp. I motion Sf225 yrkande 12 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om att människans hela situation skall beaktas vid bedömning av kvalifikationskrav till långvariga socialförsäkringar. I motion Sf251 av Christer Erlandsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av ett bredare perspektiv vid bedömning av ohälsoförsäkringen. Enligt motionärerna bör det utredas om inte försäkringen borde ha andra parametrar än rent medicinska bedömningar. I motion Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i yrkande 7 ett tillkännagivande om resurser till rehabilitering. Enligt motionärerna behövs mer resurser till rehabilitering. I samma motion yrkandena 8 och 11 begärs 100 miljoner kronor för att underlätta försäkringskassornas arbete med rehabilitering och 200 miljoner kronor för rehabiliteringsverksamheten. I yrkande 13 begär motionärerna ett tillkännagivande om samverkan mellan myndigheter när det gäller rehabiliteringen. De anser att samverkan är nödvändig, men att problemet med olika regler inom de olika systemen vad gäller ersättningen måste lösas. I motion Sf40 yrkande 9 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs ett tillkännagivande om sammanslagning av arbetsförmedling, försäkringskassa och delar av kommunernas socialtjänst på lokal nivå. Motionärerna anser att en sammanslagning av dessa myndigheter till en organisation ligger i linje med förslaget att slå samman försäkringarna vid långvarig ohälsa och arbetslöshet till en försäkring. Enligt motionärerna skulle en sådan åtgärd väsentligt förbättra möjligheterna till samverkan.
Utskottet I det föregående har vissa grundläggande principer för ett försäkringsskydd vid sjukdom och rehabilitering slagits fast. En viktig princip är att möjligheterna till rehabilitering måste finnas inbyggda i systemet. Människors möjligheter att återvända till ett normalt liv efter sjukdom eller skada måste enligt utskottets mening genomsyra den allmänna försäkringen. En bra och effektiv rehabilitering är viktig både ur individens och samhällets perspektiv. För individen leder den till minskat lidande och en större möjlighet att komma tillbaka till ett aktivt liv. För samhället innebär den minskade kostnader för både sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården. På sätt som framhållits i propositionen finns det dock risk att människor med sammansatta problem såsom långvarig arbetslöshet i kombination med psykosociala eller hälsomässiga problem hamnar mellan olika ersättningssystem eftersom problembilden inte renodlat faller inom någon viss myndighets ansvarsområde. Problem av detta slag har uppmärksammats av utskottet i samband med den tidigare nämnda ändringen av kriterierna för rätt till sjukpenning och förtidspension. En utgångspunkt för de fr.o.m. den 1 januari 1997 ändrade kriterierna är en önskan att åstadkomma en renodling av trygghetssystemen utifrån olika orsaker till behovet av insats där sjukpenning och förtidspension skall vara ett skydd vid i huvudsak medicinskt grundad nedsättning av arbetsförmågan. Utskottet, som tillstyrkte förslaget, framhöll i betänkande 1996/97:SfU6 bl.a. att renodlingen av försäkringen inte får leda till att en arbetsoförmåga som huvudsakligen grundar sig på medicinska orsaker skall ?delas upp? för att i olika delar hänföras till andra orsaker, såsom arbetsmarknadsmässiga eller sociala, när sådana finns. Enligt utskottet skall där en medicinsk orsak innebär en nedsatt arbetsförmåga sjukpenning eller förtidspension kunna utges även om det finns vissa inslag av t.ex. social karaktär som inverkar på arbetsoförmågan. Utskottet framhöll också vikten av att en samsyn finns mellan RFV och försäkringskassorna å ena sidan samt arbetsmarknadsmyndigheterna å andra sidan vad gäller att bedöma om en person är att anse som arbetsför. Utskottet förutsatte därvid ett samarbete myndigheterna emellan såväl i enskilda fall som på central nivå. Utskottet avstyrkte därmed motionsyrkanden om bl.a. samordningsproblem. I fråga om bl.a. uppföljning framhöll utskottet att det finns anledning att noga följa upp effekterna av förslagen och att det är angeläget att undersöka vilka möjligheter som finns att undanröja problem som har sin grund i bristande överensstämmelse mellan olika trygghetssystem. Utskottet avstyrkte därmed bifall till motionsyrkanden i frågan. Regeringen har i den nu behandlade propositionen lagt fram förslag till riktlinjer för samverkan inom rehabiliteringsområdet fr.o.m. år 1998 som enligt utskottets uppfattning huvudsakligen tillgodoser behoven av samordning och samsyn mellan myndigheter såväl i enskilda fall som på central nivå. Utskottet är av den uppfattningen att det inte i första hand är behov av regeländringar eller avsaknaden av resurser totalt sett som är det stora bekymret när det gäller att åstadkomma en bättre och samordnad rehabilitering. Inte heller är en sammanslagning av resurser och/eller myndigheter någon lösning på problemet. Däremot är, som framhålls i propositionen, mål- och resultatstyrning av avgörande betydelse. Utan en medveten och uttrycklig styrning saknas enligt utskottet förutsättningar att komma till rätta med nuvarande problem. En sådan styrning bör komma till uttryck bl.a. i regleringsbreven till myndigheterna. Dessa bör följas upp av i propositionen angivna gemensamma verksamhets- och handlingsplaner upprättade på central myndighets- och regionnivå. Även program för gemensam utbildning underlättar en gemensam utveckling. Liksom regeringen anser utskottet att det generellt bör införas en möjlighet till frivillig samverkan för berörda myndigheter i syfte att stödja personer som är i behov av särskilda insatser. I motsats till de lokala försöksverksamheterna skall sådana samverkansprojekt inte behöva något särskilt godkännande av regeringen eller av någon myndighet. Däremot är det nödvändigt att samverkansprojekten ges en gemensam ram för åtgärder och insatser men att de ekonomiska besluten fattas av respektive myndighet/förvaltning. För att försäkringskassorna skall ha möjlighet att bedriva olika projekt i syfte att uppnå samverkansvinster är det enligt utskottet viktigt att det finns särskilda medel för detta ändamål. I propositionen anges att sådana medel skall ställas till kassornas förfogande dels genom en sammanläggning av redan befintliga medel för bl.a. köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster, dels genom ett tillskott av ytterligare medel. Utskottet anser att förslagen till riktlinjer öppnar för ett effektivare utnyttjande av samhällets samlade resurser och att människors behov av stödåtgärder därmed bättre kan tillgodoses än för närvarande. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till inriktning av samverkan inom rehabiliteringsområdet. Med bakgrund av det anförda kan utskottet inte förorda en lösning som innebär att FINSAM-modellen nu permanentas och införs i hela landet. Utskottet erinrar samtidigt om att nya strukturella samverkansmodeller enligt propositionen bör övervägas när utvärdering av pågående försöksverksamheter med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst har redovisats. Utskottet avstyrker motionerna Sf35 (m) yrkande 10, Sf38 (fp) yrkande 5, Sf242 (fp) yrkande 4 och Sf37 (kd) yrkande 5. Med hänvisning till det anförda avstyrks vidare motionerna Sf39 (v) yrkande 13 och Sf40 (mp) yrkande 9. Motion Sf39 yrkande 7 får anses tillgodosedd med vad utskottet anfört ovan. Vad gäller frågan om olika villkor för kvinnors och mäns rehabilitering kan konstateras att det av betänkande SOU 1996:85 framgår att det så gott som helt saknas ett genomtänkt könsperspektiv i de projekt som utredningen studerat. Enligt utskottets mening är detta nedslående, i synnerhet som det av utvärderingsrapporten Finansiell samordning 1997:1 framgår att en kraftig systematisk ökning av kvinnors sjukskrivning har skett under senare år, liksom att rehabiliteringens effekter är mindre påtagliga för kvinnor än för män. Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att regeringen har anfört att kravet på ett könsperspektiv särskilt bör framgå av uppdragen till de samverkande myndigheterna och förvaltningarna och att könsperspektivet bör ges utrymme i t.ex. utbildningar. Med det anförda anser utskottet att motionerna Sf35 (m) yrkande 12 och Sf39 (v) yrkande 14 i vart fall huvudsakligen får anses tillgodosedda. När det gäller frågan om ett helhetsperspektiv anser utskottet att de nyss angivna riktlinjerna för samverkan skapar förutsättningar för ett samspel mellan de olika myndigheter/förvaltningar som har ansvar för rehabiliteringen. Detta i sin tur innebär att det blir möjligt att upprätthålla en helhetssyn på individen, trots den renodling som skett t.ex. vad gäller gränsdragningen mellan systemen för ersättning vid sjukdom och arbetslöshetsförsäkring respektive socialbidrag. Med det anförda får motionerna Sf225 (mp) yrkande 12 och Sf251 (s) delvis anses tillgodosedda. Frågan om ytterligare resurser till försäkringskassorna har nyligen behandlats av utskottet i yttrande 1996/97:SfU6y till finansutskottet. Utskottet anförde bl.a. att det är viktigt att regeringen inför höstens budgetproposition beaktar behovet av en väl fungerande administration, så att socialförsäkringen och bidragssystemen kan hanteras effektivt och rättssäkert. Utskottet ansåg bl.a. det nödvändigt att försäkringskassorna förfogar över tillräckliga resurser för att även fortsättningsvis arbeta aktivt med rehabilitering. Med beaktande av det anförda får motion Sf39 (v) yrkandena 8 och 11 anses besvarade.
Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar
Propositionen Rehabiliteringsansvaret för arbetslösa sjukskrivna ligger hos Arbetsmarknadsverket och försäkringskassan. Undersökningar som gjorts på senare tid visar enligt propositionen (avsnitt 7.5) att det delade huvudmannaskapet innebär ett problem i rehabiliteringen av arbetslösa sjukskrivna. Enligt vad som anförs i propositionen har Sjuk- och arbetsskadekommittén i betänkande SOU 1996:113 föreslagit att rehabiliteringsansvaret skall övergå till arbetsförmedlingen, som därmed skulle få samma roll för denna grupp som arbetsgivaren har för de anställda. För att detta skall fungera behöver försäkringskassan enligt kommittén upprätta ett nära och organiserat samarbete med arbetsförmedlingen. Arbetslösa sjukskrivna är enligt propositionen en växande grupp som ofta har sammansatta problem. För att denna grupp inte skall öka är det viktigt att försäkringskassan tillsammans med arbetsförmedlingen tidigt identifierar behoven av rehabilitering. Enligt propositionen är det dock inte lämpligt att arbetsförmedlingen får ett sådant rehabiliteringsansvar som kommittén föreslagit bl.a. på grund av att en sådan ordning skulle innebära behov av väsentliga förändringar av arbetsförmedlingens organisation, uppdrag och resurser. Arbetsförmedlingen har i dag inte heller kännedom om de individer som är arbetslösa och samtidigt sjukskrivna. Mot denna bakgrund kan enligt vad som anges i propositionen kommitténs förslag inte läggas till grund för förändringar av nuvarande regler. Däremot bör ett utökat samarbete förstärkas och utvecklas mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen, vilket bör lösas inom ramen för de s.k. särskilda medel som försäkringskassan får till sitt förfogande.
Motioner I motion Sf38 yrkande 7 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs beslut att arbetsförmedlingen skall ha ansvar för de arbetslösa sjukskrivnas rehabilitering. I motion Sf37 yrkande 4 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar. Motionärerna anser att Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag om arbetsförmedlingens ansvar bör finnas med i de fortsatta övervägandena vad gäller att finna ett effektivt sätt att utöka det nödvändiga samarbetet.
Utskottet Utskottet gör samma bedömning som regeringen i frågan om ansvaret för rehabilitering av arbetslösa sjukskrivna. Denna grupp har, som påpekas i propositionen, ofta problem som är av sammansatt karaktär och de har många gånger inte enbart behov av att lösa sin arbetslöshetssituation. Det handlar inte sällan om en kombination av ohälsa, arbetslöshet och sociala problem. Det finns därför anledning anta att arbetsförmedlingen med nuvarande organisation och resurser inte har den kompetens som behövs för att ta över rehabiliteringsansvaret för denna grupp. Mot bakgrund härav anser utskottet att det inte bör göras någon ändring vad gäller arbetsförmedlingens ansvar för arbetslösa sjukskrivnas rehabilitering. Utskottet erinrar dock om att de ovan av utskottet tillstyrkta förslagen till riktlinjer för samverkan inom rehabiliteringsområdet ger bättre möjligheter till samarbete och samsyn mellan berörda myndigheter. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf38 yrkande 7 och Sf37 yrkande 4.
Arbetsgivarens ansvar för enskilds rehabilitering
Propositionen Arbetsgivaren har enligt AFL ett förstahandsansvar för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen inom eller i anslutning till den egna verksamheten. Detta rehabiliteringsansvar syftar till att återställa den enskildes arbetsförmåga. I propositionen framhålls att AFL inte innehåller några bestämmelser om sanktioner som är möjliga att rikta mot en arbetsgivare som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen. Enligt vad som anförs i propositionen (avsnitt 7.2) har Sjuk- och arbetsskadekommittén konstaterat att rehabiliteringsreformens intentioner fått alltför litet genomslag. Trots att rehabiliteringsarbetet länge inriktats mot att få till stånd insatser så tidigt som möjligt har detta inte skett. Arbetsgivar- ansvaret är enligt kommittén inte tillräckligt preciserat. Den ekonomiska ansvarsfördelningen mellan arbetsgivaren och försäkringskassan är i dag oklar. Det råder också oklarheter i regelverket när det gäller ansvaret för rehabiliteringsutredningarna. Kommittén anser vidare att dagens problem bara till en mindre del har sin grund i ett behov av regeländringar. Det huvudsakliga problemet tycks vara att det saknas en mera konsekvent genomförd metodik i rehabiliteringsarbetet. Enligt kommitténs förslag bör arbetsgivaren inom fyra veckor ha kontakt med en anställd som drabbats av sjukdom för att göra en prövning av behovet av rehabiliteringsinsatser samt vid behov ha kontakt med försäkringskassan. Vidare bör arbetsgivaren efter fyra veckor genomföra de åtgärder som behövs för att den anställde skall kunna återgå eller vara kvar i sitt arbete samt fortlöpande informera försäkringskassan. I propositionen framhålls arbetsgivarens betydelse för rehabilitering av den enskilde. Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag bidrar enligt propositionen emellertid inte till att undanröja nuvarande oklarheter vad gäller bl.a. gränsdragningsproblematiken mellan arbetsgivaren och försäkringskassan. Kommittén har t.ex. inte närmare preciserat hur långt arbetsgivarens kostnadsansvar skall sträcka sig eller vilka rehabiliteringsåtgärder som skall ingå i ansvaret. En annan fråga som inte har fått sin lösning är om detta ansvar skall omfatta samtliga arbetsgivare, dvs. även småföretagare. Enligt vad som anförs i propositionen räcker det föreliggande underlaget inte för att ändra nuvarande regler om arbetsgivarens åtgärds- och kostnadsansvar. Däremot bör enligt propositionen en utredning tillsättas med uppgift att utreda denna fråga. En sådan utredning bör bl.a. utreda när arbetsgivarens kostnadsansvar skall inträda och hur långt det skall sträcka sig. Utredningen bör även belysa små och stora företags skilda förutsättningar att fullgöra det rehabiliteringsansvar som ålagts dem och gränsdragningsproblematiken gentemot övriga rehabiliteringsaktörer.
Motioner I motion Sf39 yrkande 12 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om arbetsgivarnas ansvar när det gäller rehabiliteringen. Motionärerna anser att krav skall ställas på arbetsgivaren att efter fyra veckor dels göra en dokumentation, dels ha beredskap för rehabiliterande insatser. I motion Sf40 yrkande 11 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begärs ett tillkännagivande om direktiv till den utredning som tillsätts med uppgift att utreda arbetsgivarens kostnads- och rehabiliteringsansvar. Om inte motionärernas yrkande om att förkorta sjuklöneperioden till 14 dagar bifalls bör utredningen analysera den förlängda sjuklöneperiodens effekter på rekrytering av svaga grupper på arbetsmarknaden. I motion Sf211 av Christer Erlandsson (s) begärs förslag till ändring i lagstiftningen om arbetsgivaransvar. Motionären påpekar att om en arbetsgivare inte tar sitt rehabiliteringsansvar finns det inte någon sanktionsmöjlighet. Däremot kan försäkringskassan dra in sjukersättningen för individen om han eller hon inte följer kassans direktiv.
Utskottet Utskottet anser att arbetsplatsen och därmed arbetsgivaren utgör en viktig bas för rehabiliteringsarbetet. Eftersom det uppenbarligen föreligger oklarheter hur långt arbetsgivarens ansvar i dessa hänseenden sträcker sig är det enligt utskottets mening angeläget att ansvaret såväl vad gäller åtgärder för rehabilitering som för kostnaderna för dessa förtydligas och preciseras. Utskottet delar därför regeringens uppfattning att frågan bör utredas. Frågan om effekterna på rekrytering av svaga grupper på arbetsmarknaden bör däremot inte utredas i detta sammanhang. Eftersom frågan om arbetsgivares rehabiliteringsansvar är av stor vikt förutsätter utskottet att utredningen kommer till stånd utan onödigt dröjsmål. Med det anförda får motion Sf211 anses i huvudsak tillgodosedd. Motionerna Sf39 yrkande 12 och Sf40 yrkande 11 avstyrks.
Företagshälsovård
Motioner I motion Sf35 yrkande 11 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om företagshälsovården. Motionärerna anser att förslag bör presenteras om hur företagshälsovården kan inrymmas i den finansiella samverkan. I motion Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i yrkande 9 förslag till en lag om allas rätt till företagshälsovård. Om avtal inte träffas mellan parterna bör enligt motionärerna samhället komplettera med en rättighetslag med innebörd att alla arbetstagare skall ha tillgång till företagshälsovård. En sådan bör finansieras av arbetsgivare med en differentierad avgift. I samma motion yrkande 10 begärs ett tillkännagivande om företagshälsovårdens verksamhet. Motionärerna anser att tillsyn och utveckling av arbetsmiljöverksamheten och därmed företagshälsovården skall handhas av Arbetarskyddsstyrelsen. Företagshälsovården skall vidare ha ett huvudansvar för att initiera rehabiliteringen medan försäkringskassan skall ha ansvaret för att utredningar görs och åtgärder snabbt sätts in.
Utskottet Sjuk- och arbetsskadekommittén har sitt slutbetänkande SOU 1996:113 tagit upp frågor som rör företagshälsovården. Kommittén har föreslagit att försäkringskassan, i syfte att nå målet om en god arbetsmiljö och effektiv rehabiliteringsverksamhet, skall få möjlighet att ekonomiskt stimulera de små arbetsgivarna till förebyggande och rehabiliterande insatser och till anlitande av kvalitetssäkrad företagshälsovård eller motsvarande professionell kompetens. I den nu behandlade propositionen har inte lagts fram något förslag om företagshälsovård. Däremot anförs i propositionen (avsnitt 7.2) att Statskontoret har haft i uppdrag att bl.a. belysa och analysera företagshälsovårdens tjänsteutbud och arbetssätt i förhållande till företag, förvaltning och deras anställda. Uppdraget har vidare innefattat att göra en lägesbeskrivning beträffande branschens arbete med att införa en kvalitetssäkringsmodell för företagshälsovården. Statskontoret har i januari 1997 överlämnat sin rapport Företagshälsovården i dag (1997:2) till regeringen. I propositionen anförs att beredning av frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas för att bygga vidare på och upprätthålla en bra företagshälsovård för närvarande pågår inom Regeringskansliet. Utskottet anser att regeringens beredning av frågan om företagshälsovården bör avvaktas och avstyrker motionerna Sf35 yrkande 11 och Sf39 yrkandena 9 och 10.
Försäkring vid arbetsskada m.m.
Nuvarande regler om arbetsskadeförsäkring Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) omfattar anställda, uppdragstagare och egenföretagare och ger ersättning för inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete. LAF omfattar skador enligt ett generellt arbetsskadebegrepp. Begreppet arbetsskada är definierat som skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan. Med annan skadlig inverkan avses i princip varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Den 1 januari 1993 höjdes kravet på skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor från sannolikhet till hög grad av sannolikhet. Samtidigt skärptes kravet på orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och den försäkrades skada så att samband skall anses föreligga om övervägande skäl talar för det. Före den 1 januari 1993 skulle samband anses föreligga om inte betydligt starkare skäl talade emot samband. Fr.o.m. den 1 juli 1993 slopades den särskilda arbetsskadesjukpenningen för den som är sjukförsäkrad enligt AFL samt rätten till ersättning från arbetsskadeförsäkringen för andra kostnader än för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel. Den som ådragit sig en arbetsskada har vid bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtondel rätt till livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Livräntan motsvarar skillnaden mellan den inkomst den försäkrade skulle ha haft om skadan inte hade inträffat och den inkomst den försäkrade trots skadan kan beräknas komma att få. Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom socialavgifter och avkastning från arbetsskadefonden. Avgiften för arbetsgivare är 1,38 % av avgiftsunderlaget och för egenföretagare 1,4 % av underlaget. Arbetsskadefonden uppvisar sedan år 1987 ett underskott, som vid utgången av år 1996 var ca 15 900 miljoner kronor (ackumulerat). Sedan budgetåret 1994/95 är utgifterna lägre än inkomsterna.
Propositionen Enligt vad som anförs i propositionens avsnitt 11 har Sjuk- och arbetsskadekommittén i sitt slutbetänkande SOU 1996:113 granskat förutsättningarna för en privatisering av arbetsskadeförsäkringen. Utgångspunkten har varit att skapa en försäkring med en lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att hos valfri försäkringsgivare teckna arbetsskadeförsäkring till förmån för sina anställda. Kommittén har dock funnit att en arbetsskadeförsäkring i form av en offentlig försäkring har sådana fördelar att något förslag om en privatisering inte lagts fram. Vidare har kommittén granskat möjligheten att förbättra den ekonomiska ersättningen till de arbetsskadade, i första hand för skador till följd av olycksfall i arbete. Kommittén har emellertid konstaterat att det för närvarande inte är möjligt att höja ersättningsnivåerna för alla typer av arbetsskador. En höjning av ersättningsnivån (till 98 % av den sjukpenninggrundande inkomsten) bör enligt kommittén i första hand avse skador till följd av olycksfall i arbete. I propositionen framhålls vikten av att arbetsolycksfall och arbetssjukdomar i möjligaste mån behandlas lika, inte minst på grund av det s.k. genderperspektivet. Bl.a. mot bakgrund härav bör enligt propositionen någon höjning av ersättningsnivån i form av arbetsskadesjukpenning vid skada till följd av olycksfall inte ske. Eftersom den tidigare LAF-sjukpenningen kompenserade inkomstbortfallet med 100 % av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst hade tidpunkten för övergång från arbetsskadesjukpenning till livränta i flertalet fall inte någon större betydelse. Då den försäkrade numera uppbär sjukpenning eller rehabiliteringsersättning under sjukdomstiden har tidpunkten för övergången blivit central. Enligt vad som anförs i propositionen har Sjuk- och arbetsskadekommittén föreslagit vissa ändringar i syfte att klargöra att rätten till livränta vid arbetsskada inträder vid den tidpunkt då den försäkrade fått sin förmåga att skaffa inkomst genom arbete bestående nedsatt. Enligt propositionen bidrar dock kommitténs förslag inte till att klargöra problemen. Utredningen har inte heller belyst de ekonomiska effekterna som ett klargörande av reglerna kan få för såväl försäkringen som administrationen. Mot denna bakgrund bör enligt propositionen för närvarande inte någon ändring ske av de nuvarande reglerna. Däremot anges i propositionen att regeringen avser att se över reglerna för arbetsskadeförsäkringen och att nuvarande regler därför tills vidare bör bibehållas i avvaktan på denna översyn.
Motioner I motion Sf254 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 14 utredning om den framtida arbetsskadeförsäkringen. Enligt motionärerna bör försäkringen vara obligatorisk samt tecknas och finansieras av arbetsgivare. Avgiften bör differentieras och enmansföretagare undantas från att teckna försäkring. I samma motion yrkande 15 begärs förslag om en sänkning av livräntan till 80 %. I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) återfinns liknande krav. I yrkande 14 begär motionärerna förslag på en förändring av arbetsskadeförsäkringen. I yrkande 15 begär de beslut om sänkning av livräntenivån för tillkommande godkända livräntor till 80 % fr.o.m. den 1 januari 1998. I motion Sf242 yrkande 8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om att arbetsgivaren skall åläggas att teckna arbetsskadeförsäkring för arbetsolycksfall. Försäkringen skall kunna tecknas som en privat försäkring med differentierade avgifter. Enligt motionärerna skall försäkringen överta kostnaderna från sjukförsäkringen vid arbetsolycksfall. I motion Sf39 yrkande 15 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om att det inte behövs någon ytterligare utredning om arbetsskadeförsäkringen. I motion So296 yrkande 12 av Marianne Andersson och andre vice talman Görel Thurdin (båda c) begärs ett tillkännagivande om att tandvårdspersonal som drabbats av kvicksilverförgiftning måtte få sina besvär godkända som arbetsskada.
Utskottet Utskottet delar regeringens uppfattning att reglerna för arbetsskadeförsäkringen bör ses över och att någon ändring av de nuvarande reglerna därför inte bör ske. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionerna Sf254 yrkandena 14 och 15, Sf35 yrkandena 14 och 15, Sf242 yrkande 8 och Sf39 yrkande 15. Vad gäller frågan om tandvårdspersonal som drabbats av arbetsskador till följd av exposition för kvicksilver i amalgam har utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1995/96:SfU3 behandlat ett liknande yrkande. Utskottet anförde då att lagstiftningen bl.a. med dess generella arbetsskadebegrepp fick anses utformad på ett adekvat sätt. Beträffande lagens tillämpning i praxis ansåg utskottet att utskottet varken kan eller bör anlägga några synpunkter. I övrigt förutsatte utskottet att RFV, som har att verka för att socialförsäkrings- och bidragssystemen tillämpas på ett likformigt och rättvist sätt, följer utvecklingen av praxis i arbetsskademål. Utskottet avstyrkte därmed bifall till en motion i ämnet. Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande och avstyrker motion So296 yrkande 12.
Vissa ersättningsfrågor
Föräldrapenning
Gällande ordning Föräldrapenning utges enligt 4 kap. 3 § AFL under 450 dagar i anslutning till barns födelse eller adoption. När båda föräldrarna är vårdnadshavare har de rätt till hälften var av det totala antalet ersättningsdagar. En förälder kan överlåta rätten till föräldrapenningdagar till den andre föräldern med undantag av 30 dagar (de s.k. pappa- och mammamånaderna). Under 360 dagar utges ersättning för närvarande med 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Ersättning utges dock alltid lägst enligt garantinivån som är 60 kr om dagen. För resterande 90 dagar är ersättningen lika med garantinivån. Föräldrapenning kan tas ut längst till dess barnet fyllt åtta år eller till den senare tidpunkt då barnet har avslutat det första skolåret.
Motion I motion Sf38 yrkande 2 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om 90 % i ersättning i föräldraförsäkringens pappa- och mammamånad. En höjd ersättningsnivå krävs enligt motionärerna för att stimulera fler fäder att ta ut föräldraledighet.
Utskottet Utskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:SfU1 behandlat motionsyrkanden med krav på högre kompensationsnivå för mamma- och pappamånaderna. Yrkandena avstyrktes med hänvisning till behovet av att sanera statsfinanserna. Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan och avstyrker motion Sf38 yrkande 2.
Närståendepenning Närståendepenning utges enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård till den som avstår från förvärvsarbete för att vårda en närstående svårt sjuk person. Ersättning kan även utges om vården sker på sjukvårdsinrättning. Antalet ersättningsdagar är begränsat till 60 dagar för varje person som vårdas. Närståendepenning utges för närvarande med 75 % av den sjukpenninggrundande inkomsten för samtliga dagar i ersättningsperioden och kan utges som hel, halv eller fjärdedels förmån. Närståendepenning kan även utges för högst 240 dagar vid vård av en person som blivit hivsmittad vid användning av blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården. I motion Sf38 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs i yrkande 3 beslut att förlänga rätten till närståendepenning samt den därtill kopplade rätten till ledighet från nuvarande 60 dagar till 120 dagar. I samma motion yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om överläggningar mellan kommunförbunden och staten om förbättrade förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården. I ovan nämnda betänkande 1996/97:SfU1 har utskottet även behandlat ett yrkande om en förbättring av närståendepenningen. Utskottet ansåg dock med hänsyn till det då alltjämt besvärliga budgetläget att det inte fanns utrymme för att vidta ändringar som medförde kostnadsökningar. Utskottet avstyrkte därmed bifall till yrkandet i fråga. Även om budgetläget har förbättrats på senare tid anser utskottet att det inte finns utrymme för en förbättring av det slaget som motionärerna förordat. Utskottet avstyrker därför motion Sf38 yrkande 3. Något uttalande från riksdagens sida om överläggningar mellan kommunförbunden och staten beträffande närståendevården och hemsjukvården är enligt utskottets mening inte påkallat, och utskottet avstyrker därför motion Sf38 yrkande 4.
Frågor om förtidspension/sjukbidrag
Gällande ordning Enligt 7 kap. 1 § AFL utges förtidspension till försäkrad som fyllt 16 år för tid före den månad då han fyller 65 år om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli bestående för avsevärd tid har den försäkrade rätt till ett tidsbegränsat sjukbidrag. Förtidspension/sjukbidrag utges sedan den 1 juli 1993 som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån, allt efter graden av nedsättningen av arbetsförmågan. För rätt till hel förmån krävs därvid att arbetsförmågan är helt nedsatt. Inom ramen för hel förmån accepteras enligt RFV:s allmänna råd 1993:5 (ändring 1994-03-29) visst mått av ideellt arbete liksom mycket små inkomster. I de nämnda råden rekommenderas försäkringskassan att vid bedömningen av arbetsförmågan bortse från arbetsinkomst som understiger lägsta sjukpenninggrundande inkomst, dvs. för närvarande 6 000 kr. I de allmänna råden rekommenderas vidare att kassan bortser från sådana aktiviteter som kan jämställas med sådana fritidsaktiviteter som en yrkesverksam person i normalfallet utför på sin fritid. Sedan den 1 januari 1997 gäller enligt 7 kap. 3 § AFL att vid bedömning av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av den föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet. Om det finns särskilda skäl för det får vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning beaktas den försäkrades ålder samt den försäkrades bosättningsförhållanden, utbildning och tidigare verksamhet och liknande omständigheter. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning skall göras i förhållande till ett heltidsarbete (prop. 1996/97:28, bet. 1996/97:SfU6, rskr. 1996/97:125). Från och med den 1 januari 1997 har vidare de särskilda regler som gällde för försäkrade som är 60 år eller äldre avskaffats (prop. 1994/95:147, bet. 1994/95:SfU10, rskr. 1994/95:343). Fram till den 1 januari 1990 kunde barntillägg utges för varje barn under 16 år till förälder som uppbar ålderspension eller förtidspension. Barntillägg utgavs med 26 % av basbeloppet eller, om barnet var berättigat till barnpension, med 10 % av basbeloppet. Barntillägget avvecklades i samband med reformeringen av den allmänna försäkringens efterlevandeförmåner och utges övergångsvis till den som för december 1989 hade rätt till sådan förmån, om förutsättningarna i övrigt för rätt till förmånen föreligger.
Motioner I motion Sf220 av Bo Nilsson m.fl. (s) begärs en utredning om möjligheterna att låta personer med förtidspension/sjukbidrag delta i det politiska arbetet. Motionärerna anser att även arvoden över 6 000 kr bör tillåtas men förmånen skulle kunna reduceras om arvodet överstiger 6 000 kr per år. Ett liknande yrkande finns i motion Sf234 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v). Motionärerna begär ett tillkännagivande om funktionshindrades möjlighet att delta i arvoderade verksamheter. De anser att reglerna bör ses över så att de med förtidspension eller sjukbidrag inte mister 25 % av förmånen på grund av arvode från politiska uppdrag. I motion Sf39 yrkande 5 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om restarbetsförmågan. Motionärerna anser att en modifierad äldreregel vid förtidspension bör återskapas. I motion Sf252 av Marianne Carlström m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om en översyn av vad de förändrade villkoren inneburit för förtidspensionärer med försörjningsansvar för barn i åldern 0 - 15 år. Motionärerna påpekar att en sådan översyn krävs för att komma till rätta med eventuella snedfördelningar till följd av budgetsaneringen.
Utskottet Vad först gäller frågan hur arvode för politiska uppdrag m.m. skall värderas vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning konstaterar utskottet att RFV i de ovan redovisade allmänna råden har rekommenderat att försäkringskassan vid bedömningen av arbetsförmågan bl.a. skall bortse från arbetsinkomst som understiger lägsta sjukpenninggrundande inkomst. Utskottet har tidigare behandlat liknande frågor. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1993/94:SfU12 hänvisade utskottet till nämnda allmänna råd. Utskottet ansåg emellertid att det fanns anledning för regeringen att noga följa utvecklingen av de ändrade reglerna för rätt till olika nivåer av förtidspension och återkomma med förslag om tillämpningen ändå skulle bli sådan att handikappade personer på grund av förtidspensionsreglerna inte får möjlighet att delta i samhällslivet. Detta gavs regeringen till känna. Utskottet har ovan tillstyrkt förslaget om höjning av den lägsta gränsen för rätt till sjukersättning från 6 000 kr till 24 % av basbeloppet (f.n. ca 8 700 kr). Denna ändring torde få effekt även för gruppen förtidspensionärer som uppbär en mindre inkomst. I övrigt noterar utskottet att Sjuk- och arbetsskadekommittén i sitt slutbetänkande 1996:113 föreslagit - förutom att man vid bedömning av rätt till hel månadsersättning skall bortse från inkomster under 24 % av basbeloppet - att försäkrade som uppbär hel månadsersättning under vissa förutsättningar skall få möjlighet att utnyttja sin restarbetsförmåga. I sistnämnda fall skall enligt förslaget månadsersättningen minskas med del av arbetsinkomsten. Regeringen har som tidigare nämnts givit en särskild utredare i uppdrag att med utgångspunkt i kommitténs princip om månadsersättning utforma förslag till ett system för ekonomisk ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga som skall ersätta dagens system med förtidspension och sjukbidrag. Utredaren skall redovisa resultatet av detta arbete den 31 oktober 1997. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf220 och Sf234. Beträffande frågan om införande av en modifierad äldreregel har utskottet tidigare avstyrkt ett liknande yrkande i betänkande 1996/97:SfU1. Utskottet hänvisade då till att utskottet nyligen hade tillstyrkt regeringens förslag (prop. 1996/97:28) om ändrade kriterier för rätt till sjukpenning och förtidspension. Utskottet hänvisade vidare till att förslaget innebär att det skall finnas utrymme för att ta rimlig hänsyn till individuella förhållanden, t.ex. ålder och bosättningsförhållanden, och att en sammanvägning av sådana faktorer, där åldersfaktorn bör väga tyngst, i begränsad omfattning skall kunna påverka bedömningen av den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom arbete. Däremot innebär förslaget, som utskottet påpekade, inte något återinförande av den s.k. äldreregeln. Utskottet, som förutsatte att en grundlig och allsidig uppföljning och analys snarast skulle komma till stånd, ansåg att det inte fanns skäl att föreslå riksdagen att en modifierad äldreregel införs. Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan och avstyrker motion Sf39 yrkande 5. Beträffande frågan om situationen för förtidspensionärer med försörjningsansvar för barn upp till 15 år noterar utskottet att det inom RFV pågår ett projekt som har till syfte att kartlägga och analysera samhällets ekonomiska stöd till barnfamiljer, inklusive de allmänna stödformer som alla har rätt till. Avsikten är att härigenom få fram ett underlag för att bättre kunna studera innebörden av förändringar i olika stödformer för skilda mottagargrupper. Resultatet av det första delprojektet har redovisats i rapporten Samhällets ekonomiska stöd till barnfamiljer - en kartläggning och analys (RFV redovisar 1996:9). Med hänsyn till att det pågår en kartläggning och analys av samhällets ekonomiska stöd till barnfamiljer anser utskottet att det för närvarande inte finns skäl att begära översyn av situationen för just gruppen förtidspensionärer med barn. Utskottet avstyrker därför motion Sf252.
Socialförsäkringsadministrationen
Den nuvarande ordningen Socialförsäkringsadministrationens uppgift är att administrera den allmänna socialförsäkringen och ett antal anslutande bidragssystem. Administrationen handhas av RFV och de allmänna försäkringskassorna. Bestämmelser om allmänna försäkringskassor finns i 18 kap. AFL. RFV utövar enligt 18 kap. 2 § AFL tillsyn över försäkringskassorna och är, enligt förordningen (1988:1204) med instruktion för Riksförsäkringsverket, central förvalt-ningsmyndighet för socialförsäkringen och anslutande bidragssystem. Verket skall särskilt svara bl.a. för den centrala ledningen och tillsynen av försäkringskassornas verksamhet, verka för att socialförsäkrings- och bidragssy- stemet tillämpas likformigt och rättvist, se till att allmänheten får en tillfredsställande service och information om trygghetsanordningarna samt följa utvecklingen av de olika grenarna inom trygghetssystemet och utvärdera trygghetsanordningarnas effekter för individ och samhälle. I 18 kap. 1 § AFL stadgas att för varje landsting samt varje kommun som inte tillhör något landsting skall det finnas en allmän försäkringskassa. En försäkringskassas verksamhetsområde får dock, om regeringen för ett särskilt fall bestämmer det, omfatta två landsting eller ett landsting och en sådan kommun som nyss sagts. De allmänna försäkringskassorna är offentligrättsliga organ med egna styrelser. Ordförande och vice ordförande i styrelsen utses av regeringen. Övriga ledamöter utses av landstingen eller, i fråga om försäkringskassa vars verksamhetsområde utgörs av en kommun, av kommunfullmäktige. Vid försäkringskassorna finns en direktör som har att leda arbetet i enlighet med styrelsens anvisningar. Denne anställs och entledigas av RFV, efter det att RFV inhämtat försäkringskassans yttrande. I landet finns 25 allmänna försäkringskassor. Vidare stadgas i 18 kap. AFL att allmän försäkringskassa skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas erforderligt. RFV har i anslutning härtill utfärdat föreskrifter (RFFS 1987:6 med ändringar RFFS 1992:16) varav bl.a. framgår att i varje kommun skall försäkringskassan ha minst ett lokalkontor. I slutet av år 1996 fanns det ca 350 lokalkontor och ett trettiotal mindre serviceenheter. Försäkringskassornas huvudsakliga uppgifter är att handlägga enskilda ärenden inom socialförsäkrings- och bidragssystemet. Beslut i försäkrings- ärenden fattas av enskilda tjänstemän eller av en socialförsäkringsnämnd. Nämnderna beslutar bl.a. i ärenden rörande förtidspension, vårdbidrag och handikappersättning. Regeringen beslutar om hur många nämnder det skall finnas i riket. RFV beslutar om antalet nämnder i varje kassa. Nämnderna består av sju ledamöter. Av dessa utses en ledamot, som skall vara ordförande, av regeringen. Av övriga ledamöter utses tre av RFV och väljs tre av landstinget eller, i fråga om försäkringskassa vars verksamhetsområde utgörs av kommun, av kommunfullmäktige. Försäkringskassorna har i Försäkringskasseförbundet (FKF) en gemensam intresse-, service- och arbetsgivarfunktion. Arbetsgivarfunktionen på central nivå utövar FKF gemensamt med Arbetsgivarverket.
Tidigare utredningsarbete Problem inom den nuvarande ordningen för socialförsäkringsadministrationen har belysts i ett antal rapporter och utredningar. Riksrevisionsverket (RRV) har i en rapport Effektiv ledning Förutsättningar för styrning och uppföljning inom socialförsäkrings- och arbetsmarknadsområdet (RRV 1996:60) bl.a. funnit att socialförsäkringsadministrationens organisationsform och ansvarsfördelning är otydlig, vilket medför att diskussionerna tenderar att fokuseras på dylika frågor på bekostnad av mer väsentliga frågor. I rapporten föreslår RRV bl.a. att olika åtgärder vidtas för att klargöra ansvarsfördelningen inom socialförsäkringsadministrationen och att regeringen klargör innebörd och konsekvenser av RFV:s tillsynsansvar. Även Sjuk- och arbetsskadekommittén har fört fram förslag angående styrning och ledning av den allmänna sjukförsäkringen. Sjuk- och arbetsskadekommittén anser att försäkringen skall administreras av försäkringskassor som arbetar med stor självständighet och eget ansvar. Ledningen skall präglas av mål- och resultatstyrning liksom ett starkt förtroendemannainflytande. I det av riksdagen godkända betänkandet 1994/95:SfU7 fann utskottet det påkallat med en översyn avseende de krav som bör ställas på försäkringskassornas lokalkontorsnät och vilket inflytande kassorna själva skall ha på utformningen av detta respektive vilken styrande roll RFV skall ha. I samband med detta uttalade riksdagen att vid översynen också borde ses över formerna för RFV:s tillsyn av försäkringskassornas organisation. Regeringen beslutade härefter om direktiv för en särskild utredare att göra en översyn av socialförsäkringens administration. I betänkandet Försäkringskassan Sverige - Översyn av socialförsäkringens administration (SOU 1996:64) har utredaren presenterat förslag till att inordna de allmänna försäkringskassorna i den statliga förvaltningsstrukturen samtidigt som kassornas befogenheter i vissa avseenden vidgas.
Allmänna riktlinjer I propositionen föreslås att riksdagen godkänner regeringens förslag till riktlinjer för förändringar av den nuvarande organisationen avseende socialförsäkringsadministrationen. Detta skall ske så att den statliga styrningen av verksamheten garanteras samtidigt som de allmänna försäkringskassornas självständiga ställning fördjupas och utvecklas. Under förutsättning av riksdagens godkännande av riktlinjerna kommer dessa att genomföras dels genom förordningsändringar, dels genom att regeringen senare kommer att förelägga riksdagen förslag till lagändringar. Regeringen föreslår också en översyn av formerna för socialförsäkringsadministrationens ADB- verksamhet. De allmänna försäkringskassorna är från staten fristående offentligrättsliga organ men kan vid myndighetsutövning betraktas som förvaltningsmyndigheter. I betänkandet Försäkringskassan Sverige - Översyn av socialförsäkringens administration föreslogs att försäkringskassorna inordnas i den statliga förvaltningsstrukturen genom att organisationen anpassas till den gängse ordning som gäller för regionala myndigheter i staten. I propositionen uppges att med en sådan organisationsstruktur kan det vara svårt att bibehålla och stärka det regionala och lokala inflytandet. Enligt regeringen är det därför angeläget att med bibehållen associationsform för kassorna öka tydligheten inom socialförsäkringsadministrationen bl.a. avseende ansvaret för olika uppgifter.
Riksförsäkringsverkets roll
Propositionen Enligt regeringen är en viktig utgångspunkt för rollfördelningen mellan RFV och försäkringskassorna att socialförsäkringen är ett nationellt system med staten som försäkringsgivare. Försäkringarna styrs av lagar och förordningar som är beslutade av riksdag och regering. RFV skall tolka och förtydliga de mål och krav på förväntat utfall av försäkringarna som riksdag och regering ställer. Genom kravet på nationell enhetlighet ligger det således enligt propositionen i RFV:s uppdrag att svara för den normgivning som skall vara styrande för försäkringskassornas tillämpning av lagstiftningen på socialförsäkringsområdet. De instrument som står RFV till buds för normgivning är främst bindande föreskrifter och allmänna råd som komplettering till statsmakternas författningar. RFV har också möjlighet att föra talan i domstol mot beslut som fattats av kassorna och förvaltningsdomstolarna för att få fram rättspraxis för regeltillämpningen. I RFV:s uppdrag ingår även att utöva tillsyn över kassornas handläggning och regeltillämpning av trygghetssystemen. I tillsynsansvaret ligger också att vid behov vidta åtgärder så att förutsättningarna för en likformig och rättvis tillämpning av försäkringarna säkerställs. Regeringen anser att denna del av RFV:s verksamhet behöver utvecklas till att omfatta en systematisk och kontinuerlig uppföljning av kvaliteten i tillämpningen inom samtliga försäkringsområden. I propositionen framhålls vidare att inom det statliga budgetsystemet har under senare år skett en successiv övergång till mål- och resultatstyrning. Detta har minskat behovet av detaljreglering och möjliggjort en betydande decentralisering av beslutsbefogenheter från RFV till försäkringskassorna. Det är enligt regeringen angeläget att utvecklingen i denna riktning fortsätter. RFV:s uppgift är att tolka mål- och resultatkraven och att förmedla dessa till kassorna. I RFV:s regleringsbrev till försäkringskassorna bör anges vilka mål och riktlinjer som skall gälla för försäkringskassorna när det gäller såväl försäkringstillämpningen som kraven på kvalitet och effektivitet i verksamheten. RFV skall ha ansvar för att följa upp att kassorna efterlever kraven som ställs på dem och att återrapportera utfallet såväl till den enskilda kassan som till regeringen. RFV har också att se till att en försäkringskassa vidtar rättelse om det förekommer brister i tillämpningen och om så ej sker påtala detta för regeringen. I propositionen framhålls att informationen om socialförsäkringarna måste vara korrekt och utformas på ett sådant sätt att de försäkrade får tillräcklig kännedom om trygghetssystemen för att kunna ta till vara sina rättigheter. Enligt regeringen bör det vara RFV som ansvarar för innehållet i sådan information. Därvid har enligt propositionen FKF en väsentlig roll att fylla när det gäller informationens utformning, produktion och spridning. RFV skall enligt propositionen även i fortsättningen ansvara som sy- stemägare för de centrala ADB-systemen och för att de utvecklas i överensstämmelse med regelverket för socialförsäkringarna. Enligt propositionen skall formerna för hur ADB-verksamheten skall organiseras ses över med syfte att effektivisera verksamheten och att pröva i vilken utsträckning det är möjligt att konkurrensutsätta den samt att förbättra försäkringskassornas möjlighet till reellt inflytande.
Motioner I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) anförs att motionärerna i stort sett biträder regeringens förslag vad gäller socialförsäkringens administration. De vill dock ytterligare betona RFV:s centrala roll med avseende på verkets tillsyns- och uppföljningsansvar. Enligt motionärerna är detta särskilt viktigt om riksdagen skulle biträda deras förslag om samverkan mellan socialförsäkringen och andra aktörer inom rehabiliteringsområdet. Motionärerna begär i yrkande 16 ett tillkännagivande om det anförda. I motion Sf40 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) yrkande 10 begärs ett tillkännagivande om preciseringen av RFV:s roll i förhållande till en med kommunen lokalt samordnad försäkringskassa. Motionärerna förordar därvid en sammanslagning av de lokala arbetsförmedlingarna, försäkringskassorna och delar av kommunernas socialtjänst till en organisation på lokal nivå. I en sådan organisation kan enligt motionärerna RFV:s resurser kraftigt dras ned, och RFV:s verksamhet skulle främst bestå i att svara för den statliga planeringen inom området och för service till och uppföljning och revision av verksamheten i kommunerna. I motion Sf225 av Birger Schlaug m.fl. (mp) läggs fram ett antal förslag rörande socialförsäkringen, bl.a. införande av ett grundskydd vid långvarig ohälsa och vid ålderdom samt förenkling och samordning av regler inom socialförsäkringssystemen. Enligt motionärerna leder deras förslag till minskade administrationskostnader och effektivitetsvinster i försäkringssystemen. I yrkande 20 begärs ett tillkännagivande om möjligheten till minskade kostnader för försäkringsadministration och socialbidrag. Bo Nilsson och Bengt Silfverstrand (s) uppger i motion Sf206 att bestämmelserna i 16 kap. AFL om bl.a. ansökan om pensionsförmån måste vara avhängiga av att den berättigade känt till att såväl rätt till pension föreligger som att ansökan skall ske inom viss tid. Att de försäkrade får information om sina rättigheter i socialförsäkringshänseende måste vara en skyldighet för berörda myndigheter. Motionärerna begär ett tillkännagivande om det anförda. Ulla Hoffmann m.fl. (v) framhåller i motion Sf39 att det finns allvarliga brister i tillsynen av socialförsäkringssystemen. För att försäkringsorganisationen skall leva upp till sitt mål anser motionärerna att det behövs en från socialförsäkringsorganisationen fristående tillsynsfunktion som rapporterar direkt till regering och riksdag. För rättssäkerhetens skull behövs en instans som har sin verksamhet fokuserad på hur den enskilde behandlas i systemet. I yrkande 18 begärs förslag till skapandet av ett tillsynsorgan för tillvaratagande av den enskildes rättssäkerhet och integritet. I motion Sf203 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om fristående patientombudsmän. Motionären anför att allmän rättshjälp inte omfattar förvaltningstvister och att den som är sjuk sällan har råd att betala dyra arvoden till ett juridiskt biträde. Kostnaden för patientombudsmän bör kunna tas ur de medel som varje år betalas till landsting, RFV och försäkringskassorna.
Utskottet Som ovan nämnts har såväl utskott och riksdag som andra myndigheter och utredningar pekat på att det föreligger brister inom den nuvarande socialförsäkringsadministrationen. Att så är fallet har också i viss omfattning bekräftats vid utskottets offentliga utfrågning om försäkringskassornas situation den 10 april i år (utskrifter från utfrågningen finns i bilaga 2 till betänkandet). Enligt utskottets mening präglas den nuvarande socialförsäkringsadministrationen av problem som bl.a. hänger samman med att det i tider av knappa resurser och genomgripande reformer på försäkringens område ställs stora krav på administrationens kvalitet och effektivitet i tillämpningen av socialförsäkringen men problemen hänger också samman med brister i organisationen. Utskottet ser därför positivt på att regeringen i sistnämnda hänseende nu föreslår riktlinjer i avsikt att skapa en klarare och tydligare struktur i administrationen. I likhet med regeringen anser utskottet att socialförsäkringen är ett nationellt system och att staten därvid har ett legitimt behov av att kunna styra verksamheten för att kunna garantera ekonomisk effektivitet och en rättssäker och likformig tillämpning av försäkringen över hela landet. Vid utskottets offentliga utfrågning framhöll justitieombudsmannen Jan Pennlöv att enligt hans uppfattning hade den enskildes rättssäkerhet försämrats. Utskottet vill därvid särskilt framhålla att en grundläggande princip i socialförsäkringen måste vara att de försäkrade behandlas lika inte bara så att materiellt riktiga beslut fattas utan också att regelsystemen tillämpas på samma sätt oavsett vilken försäkringskassa det är fråga om. Det är därför tillfredsställande att regeringen betonar att RFV:s tillsynsansvar i detta hänseende behöver utvecklas och att det i tillsynsansvaret också skall ligga befogenhet att vidta åtgärder för att säkerställa en likformig och rättssäker tillämpning av försäkringen. Utskottet ser det också angeläget att betona RFV:s ansvar vad gäller att följa upp att kassorna efterkommer de mål och riktlinjer som ställs upp för dem. Slutligen vill utskottet betona vikten av att teknikstödet och då främst ADB får en tillfredsställande lösning. Att det nuvarande stödet har stora brister framhölls vid utskottets utfrågning av såväl RFV som försäkringskassorna. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till riktlinjer med avseende på RFV:s roll och ADB-verksamheten samt avstyrker bifall till motionerna Sf40 yrkande 10 och Sf225 yrkande 20. Utskottet anser vidare att syftet med motion Sf35 yrkande 16 får anses tillgodosett med vad utskottet anfört. Frågor om patientombudsman och liknande frågor har behandlats av utskottet i det av riksdagen godkända betänkandet 1994/95:SfU20. Utskottet hade därvid förståelse för motionärernas önskemål om att stärka de enskildas möjligheter att ta till vara sin rätt i olika avseenden. Utskottet erinrade dock bl.a. om att det i förvaltningsärenden åligger myndigheten att sörja för att erforderlig utredning tillförs de ärenden som handläggs, och utskottet avstyrkte bifall till motionerna. Utskottet vill nu också framhålla att riktlinjerna med avseende på RFV:s roll i socialförsäkringsadministrationen enligt utskottets uppfattning innebär ökade möjligheter för RFV att verka för en likformig och rättvis tillämpning av försäkringen. Mot denna bakgrund anser utskottet att riksdagen bör avslå motionerna Sf39 yrkande 18 och Sf203. I propositionen framhålls att informationen till allmänheten måste vara korrekt och utformad på ett sådant sätt att de försäkrade får tillräcklig kännedom om trygghetssystemen för att kunna ta till vara sina rättigheter och att det bör vara RFV:s uppgift att svara för att innehållet i sådan information är korrekt. Att även en allmän försäkringskassa har skyldighet informera och vägleda enskilda följer av förvaltningslagens bestämmelser. Utskottet utgår från att informationsverksamheten kommer att skötas på ett betryggande sätt. Det anförda får anses tillgodose syftet med motion Sf206.
Försäkringskassornas roll
Styrelse
Propositionen I propositionen anförs att den nuvarande ordningen för utseende av styrelse innebär att två valkorporationer är involverade. Detta kan enligt regeringen medföra att det mandat som styrelsen har kan förefalla oklart. Regeringen föreslår därför att reglerna för utseende av styrelse ändras så att hela styrelsen utses av regeringen. Enligt propositionen tydliggörs på så sätt det nationella ansvaret för verksamheten, och uppdraget får också en ökad betoning. Styrelseledamöterna bör dock nomineras på samma sätt som i dag. Mot bakgrund av bl.a. ändrad länsindelning i Skåne och kommande sammanslagning av kassan till en allmän försäkringskassa i Västra Götaland anser regeringen att det finns skäl att ändra bestämmelserna angående antalet ledamöter i styrelserna. Antalet ledamöter föreslås bli beroende av invånarantalet inom en försäkringskassas verksamhetsområde, dock maximalt nio ledamöter. Utöver detta antal skall det också finnas en ordförande och en vice ordförande.
Motioner I motion Sf39 yrkande 16 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) hemställs att riksdagen avslår regeringens förslag att det skall vara regeringens uppgift att utse styrelse för försäkringskassorna. Motionärerna anser att en nationell styrelse med verkställande funktion skall utses. Styrelsens uppgift skall vara att tolka de riktlinjer och ramar som ges av regering och riksdag och föra ut dessa i organisationen. Denna nationella styrelse skall utses av de politiska partierna. Ordföranden i styrelsen kan enligt motionärerna vara en av regeringen utsedd person. Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp) begär i motion Sf40 yrkande 12 att riksdagen avslår regeringens förslag till nya regler för utseende av ledamöter i försäkringskassornas styrelser. Motionärerna framhåller att det är väsentligt att det kommunala inflytandet i kassorna kvarstår eftersom kunskap om lokala förhållanden är viktigt.
Utskottet Utskottet delar uppfattningen att regeringen bör utse försäkringskassans styrelse och att det nationella ansvaret för verksamheten på så sätt tydliggörs. I propositionen uppges att ledamöterna bör nomineras på motsvarande sätt som i dag, vilket innebär att partidistrikten även fortsättningsvis kommer att nominera ledamöter. Enligt utskottets mening innebär detta att nackdelarna med dagens ordning med två valkorporationer försvinner samtidigt som den regionala förankringen bibehålls. Utskottet tillstyrker regeringens förslag om utseende av ledamöter i kassastyrelser och antalet ledamöter i dessa samt avstyrker bifall till motionerna Sf39 yrkande 16 och Sf40 yrkande 12.
Direktör
Propositionen I propositionen framhålls att det nationella ansvaret för socialförsäkringen bör betonas även när det gäller direktörens arbete. Detta ansvar tydliggörs enligt propositionen genom att styrelsen, efter hörande av RFV, lämnar förslag om anställning av direktör till regeringen. Beslut fattas av regeringen. Styrelsen har därefter det löpande arbetsgivaransvaret för direktören. Regeringen skall utkräva ansvar av styrelsen och inte av direktören.
Motion I motion Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m) anförs att det är positivt att regeringen skall utse direktörerna för försäkringskassorna. Det bör dock tydliggöras att det också är regeringen som skall ha rätt att säga upp dessa. I yrkande 17 begärs ett tillkännagivande om det anförda.
Utskottet Utskottet delar regeringens uppfattning att det bör vara regeringen som fattar beslut om tillsättande av direktör vid en allmän försäkringskassa. Utskottet, som utgår från att frågan om rätt att avsätta en kassadirektör kommer att klargöras i regeringens kommande förslag, avstyrker bifall till motion Sf35 yrkande 17.
Ledningens uppgifter
Propositionen Den nuvarande regleringen i 18 kap. 6 § AFL att kassastyrelsen skall besluta i angelägenheter som försäkringskassan har att befatta sig med bör enligt propositionen utvecklas och kassornas befogenheter klargöras. Det är enligt propositionen väsentligt att kassornas ansvar gentemot RFV, riksdag och regering preciseras. Mot bakgrund av att verksamheten helt finansieras av statliga medel är det viktigt att garantera den statliga styrningen av verksamheten, samtidigt som det lokala och regionala inflytandet ges ökade utvecklingsmöjligheter. Enligt regeringen kan därvid verksförordningen (1995:1322) delvis utgöra en förebild för hur försäkringskassorna skall styras från statsmaktens sida. I AFL bör därför föras in ett antal klargöranden om försäkringskassans uppgifter och ansvar att: - svara för att socialförsäkrings- och bidragssystemet tillämpas likformigt och rättvist samt att aktiva åtgärder vidtas för att förebygga skada och sjukdom och för att minska behovet av långa sjukskrivningar och för- tidspensioneringar, - ansvara för att verksamheten bedrivs författningsenligt, effektivt och i överensstämmelse med syftet för verksamheten samt hushålla väl med statens medel, - utreda och besluta i ärenden som enligt lag eller annan författning ankommer på försäkringskassan, - följa RFV:s föreskrifter och de mål och riktlinjer som anges i RFV:s regleringsbrev till försäkringskassorna, - verka för samarbete med andra offentliga myndigheter och på annat sätt ta till vara de fördelar som kan vinnas för staten och samhället som helhet, - fortlöpande följa upp och pröva den egna verksamheten och konsekvenserna av de författningsföreskrifter och särskilda beslut som rör verksamheten samt vidta de åtgärder som behövs, - se till att allmänhetens och andras kontakter med försäkringskassan underlättas genom en god service och tillgänglighet, genom information och genom ett klart och begripligt språk i försäkringskassans skrivelser och beslut, - arbeta för att de anställda är väl förtrogna med målen för verksamheten samt skapa goda arbetsförhållanden och ta till vara och utveckla de anställdas kompetens och erfarenhet. Den löpande förvaltningen skall enligt propositionen direktören svara för enligt riktlinjer som meddelas av styrelsen. Styrelsen skall i en arbetsordning fastställa organisationen och den ansvars- och beslutsordning som anger formerna för verksamheten. I styrelsens befogenheter skall vidare ingå att fatta beslut om att inrätta lokalkontor eller motsvarande servicepunkter i den omfattning som behövs för att ge de försäkrade en god service med beaktande av att tillgängliga medel utnyttjas effektivt. I propositionen hänvisas till att riksdagen tidigare uttalat att lokalkontorsnätet behöver anpassas till den rådande situationen i försäkringskassorna. Enligt regeringen är det på den regionala nivån som den bästa kännedomen om förhållanden inom regionen finns. Därför har kassastyrelserna goda förutsättningar att bedöma uppbyggnaden av kontorsnät och servicegrad. Lokalkontorsorganisationen och servicegraden bör enligt propositionen grundas på kassornas ställningstagande efter en verksamhetsanalys av de dominerande ansvarsområdena. Kassastyrelserna skall vid beslut om lokalkontorsnät beakta krav på tillgänglighet, kvalitet, geografiska förhållanden samt effektivitet i resursutnyttjandet. Med hänsyn till verksamhetens beroende av ADB-stöd bör besluten föregås av samråd med RFV. Enligt propositionen bör kassastyrelsen besluta om inrättande av socialförsäkringsnämnder och utseende av ledamöter i dessa. Motiven till detta är likartade dem som anförts beträffande lokalkontorsnäten. Det är enligt regeringen viktigt att det finns principer fastlagda för antalet nämnder inom ett verksamhetsområde. Även nomineringsförfarandet till nämnderna bör ses över. Väsentligt är att nämnderna har en bred och allsidig sammansättning samtidigt som den lokala förankringen bibehålls. Även de beslutsbefogenheter nämnderna har i dag bör ses över. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag till preciseringar avseende socialförsäkringsnämnderna med målsättningen att nya regler kan träda i kraft i samband med att reformen genomförs. I styrelsens uppgifter bör enligt propositionen också ingå att besluta om att till RFV avge årsredovisning och delårsrapport samt underlag för budgetunderlag, och det bör särskilt anges att RFV är mottagare av detta. På så sätt får enligt regeringen detta ekonomiska underlag en avsändare och RFV får en central roll avseende ekonomistyrningen av hela socialförsäkringsområdet. Styrelsen bör vidare besluta om att vidta åtgärder med anledning av RFV:s tillsynsrapporter och RRV:s revisionsrapporter och därefter inom en månad från det rapporten överlämnades återrapportera till respektive verk om vilka åtgärder som vidtagits.
Motioner I motion Sf39 yrkande 17 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs att riksdagen avslår förslaget att regeringen skall utse ledamöterna i socialförsäkringsnämnderna. Enligt motionärerna har på det lokala planet förtroendemannainflytandet under den senaste tioårsperioden stärkts, och motionärerna anser att detta ytterligare skall stärkas. Nämnderna bör utses som majoriteten av samhällets andra nämnder och styrelser där valresultatet ger utslag i dess sammansättning. Monica Widnemark och Marianne Carlström (s) begär i motion Sf36 ett tillkännagivande om arbetsmarknadens parters representation i försäkringskassans socialförsäkringsnämnder. Motionärerna vill att regeringens slutliga förslag om socialförsäkringens administration skall ge arbetsmarknadens parter rätt att nominera ledamöter i socialförsäkringsnämnderna. Enligt motionärerna har de beslut som tas i nämnderna till stor del sin upprinnelse i förhållandena på arbetsmarknaden och är avgörande för individen. Kunskaper om förhållanden inom arbetsliv, yrkeskrav och arbetsorganisation är därvid av största vikt för ett riktigt beslut.
Utskottet De av regeringen föreslagna riktlinjerna för ledningens uppgifter innebär enligt utskottets mening att försäkringskassornas befogenheter och ansvar i allt väsentligt kommer att bli lagreglerat. Detta innebär också att rollfördelningen mellan försäkringskassorna och RFV markeras och tydliggörs på ett bättre sätt än i dagsläget. Regeringens förslag innebär vidare ökade befogenheter för kassastyrelserna, bl.a. med avseende på lokalkontorsnätet, något som utskottet mot bakgrund av tidigare riksdagsuttalanden ser positivt på. Utskottet tillstyrker regeringens förslag i nu behandlade avseenden. Efter det att nu förevarande proposition förelagts riksdagen har regeringen tillkallat en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av socialförsäkringsnämnderna (dir. 1997:71). Enligt direktiven skall utgångspunkten för uppdraget vara att de allmänna försäkringskassornas styrelser fr.o.m. den 1 januari 1999 skall besluta att inrätta socialförsäkringsnämnder och utse ledamöter i dessa. Fr.o.m. denna tidpunkt kommer en försäkringskassas styrelse att vara utsedd av regeringen, under förutsättning att riksdagen godkänner de i förevarande betänkande behandlade riktlinjerna för utseende av bl.a. styrelser. I direktiven anförs vidare att inför den föreslagna förändringen av socialförsäkringsnämnderna behöver de principer fastslås som skall vara styrande för bestämmandet av antalet nämnder inom ett verksamhetsområde. Även nomineringsförfarandet, nämndernas sammansättning och de förtroendevaldas roll bör ses över. I direktiven anges att det är viktigt att nämnderna har en bred och allsidig sammansättning samtidigt som den lokala förankringen bibehålls. Det är också viktigt att nämnderna har en jämn könsfördelning. Utredaren skall också se över de beslutsbefogenheter som en socialförsäkringsnämnd har enligt AFL och vissa andra författningar. Enligt direktiven skall också utredaren beakta riksdagens behandling av och ställningstagande till förevarande proposition. Av de ledamöter som utses av RFV skulle före den 1 juli 1992 två ledamöter utses efter förslag från arbetstagarsidan och en från den icke offentliga arbetsgivar- och egenföretagarsidan för att tillgodose behovet av kunskap om arbetsmarknadsmässiga förhållanden. Arbetsgivarsidan har dragit sig tillbaka från nämnderna, och därför har RFV fått rätt att utse ledamöter i socialförsäkringsnämnderna utan att behöva inhämta förslag från organisationerna. RFV inhämtar dock förslag från arbetstagarsidan. Utskottet har ovan tillstyrkt regeringens förslag angående utseende av ledamöter i försäkringskassornas styrelser. Utskottet delar också regeringens uppfattning att styrelsen bör besluta att inrätta socialförsäkringsnämnder och utse ledamöter i dessa. Ledamöterna i dessa nämnder har såsom anförs i motion Sf36 i många fall att fatta beslut som har sin upprinnelse i faktorer på arbetsmarknaden som till exempel förtidspensionsärenden och ärenden enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. Enligt utskottets uppfattning är det därför av väsentlig betydelse att nämnderna tillförs sakkunskap om villkor och förhållanden på arbetsmarknaden och arbetsplatser. Arbetsmarknadens parter bör mot bakgrund härav ges rätt att nominera ledamöter i socialförsäkringsnämnderna. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf36 som sin mening ge regeringen till känna. Utskottets ställningstagande innebär att motion Sf39 yrkande 17 avstyrks.
Ikraftträdande och kostnader angående administrationen I propositionen anförs att förslagen avseende socialförsäkringsadministrationen bör genomföras den 1 juli 1998. Tidpunkten är enligt propositionen lämplig mot bakgrund av, att en ny mandatperiod för försäkringskassornas styrelser och socialförsäkringsnämnder påbörjas den 1 januari 1999. Enligt propositionen avses förslagen för socialförsäkringsadministrationen vara kostnadsneutrala för administrationen. Utskottet delar regeringens uppfattning angående tidpunkten när förslagen avseende socialförsäkringens administration bör genomföras.
Övriga frågor väckta i motioner
Utbildningsinsatser
Motion I motion Sf219 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, v, mp, kd) begärs ett tillkännagivande om utbildningsinsatser för försäkringskassans personal vad gäller reumatiska sjukdomar. I motionen framhålls att de reumatiska sjukdomarna kan indelas i olika grupper. Sjukdomarna som på olika sätt angriper leder, senor, bindväv, muskler och skelett orsakar oftast värk, smärta och rörelseinskränkningar. De olika sjukdomstillstånden begräsar den drabbades möjligheter att fullt ut delta i verksamheter på arbetsplatsen, fritiden och i samhället i övrigt. Enligt motionärerna skall ca en miljon svenskar ha någon form av reumatisk sjukdom. Reumatikerförbundet har under åren 1992 - 1994 genomfört vissa informationsinsatser vid försäkringskassorna. Målgrupperna har därvid varit tjänstemän som handlägger ärenden angående bilstöd, handikappersättning och rehabilitering. Under detta arbete har det enligt motionärerna framkommit att personalen önskar kunskaper om bl.a. samtliga reumatiska sjukdomar och deras konsekvenser, om rehabilitering och reumatikers möjligheter och begränsningar i arbetslivet och i vardagslivet. Motionärerna menar att det är angeläget att ytterligare insatser görs i syfte att öka kunskaperna om reumatiska sjukdomar och deras konsekvenser. Inte minst viktigt är detta när det gäller att bedöma rehabiliteringsmöjligheterna. Vidare anför motionärerna att det är väsentligt att utbildningen fokuseras på att det oftast är kvinnor som drabbas och att kvinnor i viss utsträckning har andra rehabiliteringsbehov än män. Utbildningssatsningar innebär att tjänstemännen får bättre underlag för bedömning och förslag i ärenden rörande reumatiker samt också bättre förutsättningar för adekvata beslut.
Remissyttranden RFV, FKF och Reumatikerförbundet har inkommit med yttranden över motionen. RFV uppger att det är värdefullt att försäkringskassans handläggare har god allmänkunskap om olika sjukdomar och funktionshinder. Inom socialförsäkringsområdet som helhet rör det sig om alla slags sjukdomar och funktionsnedsättningar. Kassans personal genomgår olika typer av utbildning inom detta vida område och har enligt verket i de flesta fall ganska god uppfattning generellt om olika sjukdomars effekter på funktionsförmåga och arbetsförmåga. Några djupgående kunskaper om olika sjukdomar är dock inte något krav för att genomföra utredningar. Inom kassan informerar och undervisar försäkringsläkarna handläggande tjänstemän och socialförsäkringsnämndernas ledamöter i olika medicinska ämnen. En mer informell kunskapsspridning i medicinska frågor sker enligt verket även i samband med diskussioner i enskilda ärenden. RFV:s slutsats är att kontinuerlig utbildning och utveckling är viktig och nödvändig inom försäkringskassans olika ansvarsområden och kräver stora resursinsatser som måste vägas mot andra insatser. Enligt FKF:s uppfattning krävs god och djup kunskap, bred erfarenhet och empatisk förmåga för att rehabilitera människor med reumatiska sjukdomar. Det finns därför enligt FKF behov att förstärka informations- och utbildningsinsatserna inom försäkringskassorna för att stärka personalens kunskap och kompetens om sjukdomars uppkomstmekanismer, konsekvenser, behandlingsalternativ etc. Detta oavsett sjukdomsgrupp. FKF anser sammanfattningsvis att det är väsentligt att samarbete och informationsutbyte kan ske mellan försäkringskassor och olika handikapporganisationer och att det kan finnas skäl att uppmärksamma sjukdomsgrupper som särskilt drabbar kvinnor, vilket exempelvis reumatism gör. FKF menar att tillräckliga resurser bör avsättas så att de nämnda ambitionerna kan uppfyllas. Reumatikerförbundet uppger bl.a. att den reumatiska sjukdomen genom smärtan och tröttheten påverkar hela människan. Att drabbas av en reumatisk sjukdom innebär för individen många och stora förändringar, oro för försämring, förändrade relationer till familj, arbetskamrater och övrig omgivning, beroende av andras hjälp och, för många yrkesaktiva, förtidspension. För en reumatiker, som är beroende av många av de förmåner som administreras av försäkringskassan, är det enligt förbundet viktigt med kontinuitet, trygghet och empati under handläggnings- och utredningsskedet. Ett kunnigt och kompetent bemötande är av största vikt. Reumatikerförbundet ser gärna ett ökat informationsutbyte mellan försäkringskassa, reumatikerdistrikt och föreningar. Detta skulle enligt förbundet ha stor betydelse för ömsesidig förståelse och ökade kunskaper.
Utskottet Utskottet har tidigare uppmärksammat frågor om behovet av kompetenshöjande åtgärder och utbildningsinsatser för handläggare vid försäkringskassorna, inte minst med avseende på rehabiliteringsarbetet. I betänkandet 1994/95:SfU10 konstaterade utskottet därvid att frågor rörande kompetenshöjande åtgärder inom rehabiliteringsarbetet uppmärksammats i olika sammanhang och att ett fortlöpande arbete skedde inom utbildnings- och kompetensområdet. Utskottet underströk angelägenheten av att försäkringskassorna i det betydelsefulla arbetet med rehabilitering gav personalens kompetensutveckling hög prioritet. Utbildningsinsatser för handläggare hos försäkringskassorna vad gäller sjukdomars uppkomst och konsekvenser, med avseende på såväl arbetsliv som på det personliga planet, är enligt utskottets uppfattning väsentligt i olika avseenden. Bättre kunskaper härom ökar inte bara förståelsen för den enskildes speciella problem utan ger också bättre möjlighet att i de enskilda fallen tillämpa det försäkringsrättsliga systemet på ett adekvat sätt. Därigenom kan oklarheter eller eventuella felaktigheter i de olika beslut som kassan har att fatta undvikas. Mot bakgrund av att det stora antal människor som drabbas av olika reumatiska sjukdomar och med beaktande av att flertalet drabbade är kvinnor, finns det enligt utskottets mening skäl att i det fortsatta utbildningsarbetet uppmärksamma dessa sjukdomstillstånd. Utskottet anser att motion Sf219 får anses tillgodosedd med det anförda.
Försäkringsläkare och försäkringstandläkare
Motion I motion Sf204 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om införande av bestämmelser som ger möjlighet till granskning och prickning av försäkringsläkare och försäkringstandläkare. Enligt motionären omfattas de nämnda kategorierna av RFV:s tillsyn då de är tjänstemän på försäkringskassorna. Även förvaltningslagens bestämmelser är tillämpliga och detta gäller också om kassorna begär ett yttrande från en konsultläkare. Det material som en försäkringsläkare eller försäkringstandläkare lämnar till kassan i form av medicinska bedömningar utgör en del av beslutsunderlaget och ingår på så sätt i prövningen vid beslutsfattandet. Försäkringsläkare kan inte anmälas till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd eftersom någon patientrelation inte föreligger. Försäkringsläkare och försäkringstandläkare kan granskas av Justitieombudsmannen (JO) men JO kan inte uttala sig i frågor som rör medicinska bedömningar. Enligt motionären innebär detta att försäkringsläkarna och försäkringstandläkarna också står utanför JO:s granskning. I motionen framhålls att de berörda tjänstemännen kan göra en - medveten eller omedveten - felaktig medicinsk bedömning utan att riskera att få denna prövad av vare sig JO eller Hälso- sjukvårdens ansvarsnämnd. En sjuk människa kan enligt motionären bli utsatt för övergrepp från en försäkringsläkare utan att ha möjlighet att få detta prövat förvaltningsrättsligt.
Utskottet Enligt 18 kap. 12 § AFL skall det i en försäkringskassa finnas en eller flera försäkringsläkare och försäkringstandläkare. Dessa skall biträda kassan i frågor som kräver medicinsk eller odontologisk sakkunskap samt verka för gott samarbete mellan kassan och de läkare och tandläkare som är verksamma inom dess område. I vissa typer av ärenden är försäkringsläkarens medverkan lagstadgad. Enligt bestämmelser i 3 kap. AFL skall den försäkrade till kassan ge in ett särskilt läkarutlåtande och en skriftlig försäkran för att styrka nedsättning av arbetsförmåga på grund av sjukdom från och med den tjugoåttonde dagen efter sjukanmälningsdagen. Försäkringskassan skall därefter, efter att ha hört försäkringsläkaren, bedöma om fortsatt arbetsoförmåga föreligger. Försäkringsläkarens medverkan krävs också enligt 7 kap. AFL i vissa fall vid bedömning av om rätt till förtidspension föreligger. En försäkringsläkare är anställd som tjänsteman i försäkringskassan. Enligt vad utskottet erfarit innebär detta i flertalet fall en anställning uppgående från några timmar per vecka till halvtidstjänstgöring. Resterande tid är i övervägande fall försäkringsläkarna och försäkringstandläkarna verksamma som praktiserande läkare och tandläkare. Som försäkringsläkare och försäkringstandläkare har han eller hon att agera som rådgivare till handläggarna i medicinska frågor och fattar inte beslut i frågor om rätt till ersättning. Besluten härvidlag fattas av kassans tjänstemän eller av en socialförsäkringsnämnd. Försäkringsläkarens bedömning grundar sig på behandlande läkares uppgifter i intyg och utlåtanden och försäkringsläkaren skall inte i något fall själv undersöka den försäkrade. Såsom motionären pekat på kan en försäkringsläkare i detta sitt arbete inte ställas till ansvar enligt lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område, eftersom bestämmelserna i lagen endast omfattar yrkesutövning som har samband med undersökning, vård och behandling av patienter eller klinisk forskning på människor. En försäkringsläkare är som anställd tjänsteman vid en allmän försäkringskassa underställd JO:s tillsyn som inte enbart omfattar de formella beslutsfattarna. Den medicinska rådgivningens innehåll kan däremot inte bli föremål för JO:s bedömning. En försäkringsläkares råd i försäkringsärende innebär att denne med sina kunskaper och erfarenheter utifrån ett skriftligt underlag gör en medicinsk bedömning i olika avseenden. Om den åsikt försäkringsläkaren därvid framfört kan anses felaktig eller mindre lämplig får i vart fall indirekt prövas på rättslig väg genom den möjlighet som finns att överklaga ett negativt beslut till en förvaltningsdomstol. Utskottet vill i sammanhanget också peka på att bestämmelserna i brottsbalkens 20 kap. om tjänstefel m.m. kan bli tillämpliga på en försäkringsläkare och en försäkringstandläkare. Enligt dessa bestämmelser omfattar ansvaret inte endast åtgärder som i sig utgör myndighetsutövning utan även andra åtgärder under ett ärendes handläggning som står i ett naturligt och nära samband med myndighetsutövningen. En medveten felaktig medicinsk bedömning torde utan vidare falla under ansvarsbestämmelserna. Utskottet vill i samband med försäkringsläkarnas och försäkringstandläkarnas verksamhet betona vissa förhållanden. I en rapport (RFV anser 1997:3) Försäkringsläkares medverkan i sjukpenningärenden har RFV på uppdrag av regeringen utvärderat försäkringsläkarnas medverkan i sjukpenningärenden enligt 3 kap. 8 a § AFL samt försäkringskassas möjlighet att införskaffa kompletterande utredning enligt samma bestämmelse. Av rapporten framgår bl.a. att RFV vid granskning av ärenden i försäkringskassorna ofta inte kunnat utläsa att den fördjupade bedömningen av sjukpenningrätten gjorts efter hörande av försäkringsläkaren. Vid samtal med handläggare, kontorschefer och kassaledningar framkom att, med ett fåtal undantag, hörs alltid försäkringsläkaren i dessa ärenden. RFV konstaterade därvid att det sannolikt är dokumentationen i ärendena som brister. Vid en senare uppföljning framkom dock att det är långt ifrån alltid som försäkringsläkarna konsulteras i dessa ärenden. RFV ser allvarligt på de brister avseende dokumentationen som förekommer och avser att även fortsättningsvis noggrant följa upp kassornas hantering i dessa avseenden. Utskottet vill för sin del framhålla att det måste vara ett oeftergivligt krav att försäkringsläkarens bedömning dokumenteras på ett sådant sätt, att det går att utläsa hans eller hennes ställningstaganden, i synnerhet om ett negativt beslut sedermera fattas. Utskottet vill också peka på några områden som bör kunna utvecklas i syfte att förbättra relationerna mellan behandlande läkare och försäkringskassan. I olika sammanhang har framförts klagomål på de blanketter som behandlande läkare har att fylla i. Det är enligt utskottets uppfattning värdefullt att man vid utarbetande av dessa blanketter tar till vara de synpunkter som behandlande läkare kan ha på utformningen av blanketterna så att de blir så enkla och lätta att hantera som möjligt utan att syftet med dessa går förlorat. Det kan också framhållas att Intygsutredningen (SOU 1994:71) bl.a. föreslog att läkarna i sin grund- och vidareutbildning borde få en bättre information om de krav som måste ställas på intyg och utlåtanden och om de konsekvenser som bristfälliga intyg och utlåtanden kan få för såväl patienten som samhället. Utskottet anser vidare att om en försäkringsläkare har en annan uppfattning än behandlande läkare avseende det medicinska underlaget bör försäkringskassan lämpligen ta kontakt med den behandlande läkaren för att reda ut eventuella oklarheter eller för att klargöra varför kassan har en annan uppfattning. Ett annat område är läkarnas kunskap i försäkringsmedicin. Utskottet anser det positivt att regeringen i propositionen har gjort den bedömningen att Socialstyrelsen bör överväga att se över sina föreskrifter i syfte att förstärka ämnet försäkringsmedicin när det gäller läkarnas allmäntjänstgöring och specialistkompetens. Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte bör införas några särskilda ytterligare bestämmelser om granskning och prickning av försäkringsläkare och försäkringstandläkare i deras egenskap av rådgivare till försäkringskassornas handläggande tjänstemän. Utskottet utgår från att såväl RFV som försäkringskassorna gör vad på dem ankommer för att skapa goda relationer mellan de behandlande läkarna och försäkringskassan. Bättre kun- skaper och information om bl.a. försäkringsläkarnas och försäkringstandläkarnas roll är därvid av stor betydelse och kan medverka till att öka förståelsen för de åtgärder som försäkringskassorna vidtar och de beslut som fattas. Utskottet avstyrker bifall till motion Sf204.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37 yrkande 3, 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225 yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1, 1996/97:Sf242 yrkandena 1-2, 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31 och 1996/97:So638 yrkande 6 antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §, 2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23 §§, 3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, res. 1 (m) res. 2 (c) res. 3 (fp) res. 4 (v) res. 5 (mp) res. 6 (kd) 2. beträffande minskningsregeln att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och 5, 1996/97:Sf40 yrkande 6 och 1996/97:A305 yrkande 17 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§, res. 7 (m) res. 8 (v) res. 9 (mp) 3. beträffande sjuklöneperiodens längd att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 9, 1996/97:Sf38 yrkande 6 och 1996/97:Sf40 yrkande 8, res. 10 (m, fp, v, mp, kd) 4. beträffande utökat särskilt högriskskydd att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Sf37 yrkandena 7 och 8 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 13 och 15 §§, res. 11 (m, fp, mp, kd) 5. beträffande försäkringen mot kostnader för sjuklön att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf35 yrkande 8, res. 12 (m, fp, kd) 6. beträffande historisk inkomst vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 13 och 1996/97:Sf37 yrkande 6, res. 13 (m, kd) 7. beträffande semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf39 yrkande 6, 8. beträffande jämförelseinkomst för egenföretagare att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf202, 9. beträffande sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf209, res. 14 (mp, kd) 10. beträffande sjukersättning till timanställda att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf210 yrkande 2 och 1996/97:Sf237, res. 15 (m, fp, v, mp, kd) 11. beträffande självriskens storlek i vissa fall att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 7 och 1996/97:Sf37 yrkande 1, res. 16 (m, fp, kd) 12. beträffande sjukpenningberäkning vid blandade inkomster att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf210 yrkande 1, res. 17 (m, fp, kd) 13. beträffande inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 10, 1996/97:Sf37 yrkande 5, 1996/97:Sf38 yrkande 5, 1996/97:Sf39 yrkandena 7, 8, 11 och 13, 1996/97:Sf40 yrkande 9, 1996/97:Sf225 yrkande 12, 1996/97:Sf242 yrkande 4 och 1996/97:Sf251 godkänner regeringens förslag, res. 18 (m, fp, kd) res. 19 (v) res. 20 (mp) 14. beträffande kvinnors och mäns rehabilitering att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 12 och 1996/97:Sf39 yrkande 14, res. 21 (m, v, mp) 15. beträffande arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf37 yrkande 4 och 1996/97:Sf38 yrkande 7, res. 22 (fp) 16. beträffande arbetsgivarens ansvar för rehabilitering att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 12, 1996/97:Sf40 yrkande 11 och 1996/97:Sf211, res. 23 (v, mp) 17. beträffande företagshälsovård att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 11 och 1996/97:Sf39 yrkandena 9 och 10, res. 24 (v) 18. beträffande arbetsskadeförsäkringen att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 14 och 15, 1996/97:Sf39 yrkande 15, 1996/97:Sf242 yrkande 8, 1996/97:Sf254 yrkandena 14 och 15 och 1996/97:So296 yrkande 12, res. 25 (m) res. 26 (fp, kd) res. 27 (v) 19. beträffande föräldrapenning att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf38 yrkande 2, res. 28 (fp, v) 20. beträffande närståendepenning att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf38 yrkandena 3 och 4, res. 29 (fp) 21. beträffande förtidspension och arvode för politiska uppdrag att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf220 och 1996/97:Sf234, res. 30 (v, mp, kd) 22. beträffande förtidspensionsfrågor i övrigt att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 5 och 1996/97:Sf252, res. 31 (v) 23. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet anfört ovan under mom. 1 och 2, 2. lag om ändring i lagen (1996:1395) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 3. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet anfört ovan under mom. 1 och 4, 4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare, 5. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, 24. beträffande Riksförsäkringsverkets roll att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 16, 1996/97:Sf40 yrkande 10 och 1996/97:Sf225 yrkande 20 godkänner regeringens förslag om riktlinjer, res. 32 (m) res. 33 (mp) 25. beträffande patientombudsmän m.m. att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 18 och 1996/97:Sf203, res. 34 (v) 26. beträffande informationsskyldighet att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf206, 27. beträffande försäkringskassornas styrelser att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 16 och 1996/97:Sf40 yrkande 12 godkänner regeringens förslag om riktlinjer, res. 35 (v) 28. beträffande direktör att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Sf35 yrkande 17 godkänner regeringens förslag om riktlinjer, 29. beträffande socialförsäkringsnämnder att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf36 och med avslag på motion 1996/97:Sf39 yrkande 17 dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om nominering av ledamöter, res. 36 (m, c, fp, mp, kd) res. 37 (v) 30. beträffande utbildningsinsatser att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf219, 31. beträffande försäkringsläkare och försäkringstandläkare att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf204, 32. beträffande riktlinjer i övrigt för administrationen att riksdagen med bifall till regeringens förslag godkänner vad regeringen i övrigt anfört om riktlinjer.
Stockholm den 27 maj 1997
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Börje Nilsson
I beslutet har deltagit: Börje Nilsson (s), Gullan Lindblad (m), Margareta Israelsson (s), Margit Gennser (m), Lennart Klockare (s), Ingrid Skeppstedt (c), Sigge Godin (fp), Ronny Olander (s), Ulla Hoffmann (v), Mona Berglund Nilsson (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd), Siw Wittgren-Ahl (s), Rinaldo Karlsson (s), Åke Sundqvist (m) och Claes- Göran Brandin (s).
Reservationer
1. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet kan? och på s. 21 slutar med ?yrkande 16.? bort ha följande lydelse: Utskottet, som anser att 75 % är en lämplig och välbalanserad ersättningsnivå, anser att regeringens förslag om höjning till 80 % bör avslås. Det blir därmed obehövligt att av detta skäl ändra socialavgifterna för att kompensera arbetsgivarna för höjd ersättningsnivå. Enligt utskottets mening behöver det snarast tillsättas en utredning om ett samlat försäkringssystem för skydd vid tillfälligt inkomstbortfall vid sjukdom och arbetslöshet. Utskottet anser att en sådan försäkring bör utformas som en allmän trygghetsförsäkring med syfte att erbjuda ett grundläggande skydd vid tillfälliga förluster av förvärvsinkomst. Den nya försäkringen bör ersätta sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna samt arbetslöshetsförsäkringen. Nivån bör vara 75 % av förmånsgrundande inkomst och innehålla två karensdagar. Enligt utskottet skall dock ingen få vidkännas mer än tio karensdagar under ett år. Ersättningsnivån 75 % bör gälla också inom föräldraförsäkringen. I ett system som det nu beskrivna bör det också finnas möjlighet att teckna individuella frivilliga tilläggsförsäkringar. Utskottet anser vidare att en utredning bör tillsättas för att utreda frågan om införande av ett system där den del av sjukförsäkringskostnaderna som beror på trafikolyckor överförs till trafikförsäkringen för att bekostas där. Enligt utskottet skulle en sådan ordning innebära att kostnaderna skulle kunna minska med ca fem miljarder kronor. För att kompensera den enskilde för höjd premie bör en sänkning av den allmänna sjukförsäkringsavgiften ske. Dessutom är det enligt utskottets mening angeläget att utreda frågan om medborgarkonton inom ramen för systemet med individuellt pensionssparande. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31 och med anledning av motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 6 och 1996/97:Sf37 yrkande 3 samt med avslag på motionerna 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225 yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1, 1996/97:Sf242 yrkandena 1-2 och 1996/97:So638 yrkande 6 dels avslår regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §, 2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23 §§, 3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) Ingrid Skeppstedt (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet kan? och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det nuvarande försäkringssystemet bör ersättas med en samordnad arbetslivsförsäkring vid sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder. En sådan försäkring bör utformas som en obligatorisk försäkring för alla mellan 18 och 65 år, som står till arbetsmarknadens förfogande. Det bör finnas krav på deltagande i rehabilitering och aktivering och ersättningsnivån bör bestämmas så att det alltid finns incitament till arbete eller rehabilitering. En grundpenning bör enligt utskottet finnas som täcker grundläggande behov. Grundpenningen, som inte bör indexuppräknas, bör finansieras med en proportionerlig avgift även på inkomstdelar över taket. Ovanpå denna grundpenning skall det finnas en inkomstrelaterad arbetslivspenning som ersätter 80 % av lönen. Det bör även ges möjlighet till kompletterande försäkringar genom avtal eller enskilt. Gruppen handikappade bör enligt utskottet ha rätt till en särskild högre grundpenning i stället för förtidspension. Under tid för rehabilitering/aktivering skall ett aktiveringstillägg kunna utges som tillägg till arbetslivspenningen. Däremot anser utskottet att ersättning inte bör utges för insjuknandedagen och den första sjukdagen. Antalet karensdagar bör dock maximeras till högst tio per år. Ersättningen vid sjukdom bör utges utan tidsbegränsning medan det vid arbetslöshet skall finnas en s.k. bortre parentes. Arbetslivsförsäkringen bör enligt utskottet finansieras med avgifter som förvaltas utanför statsbudgeten och en fond inrättas som tillåts att gå med underskott under en konjunkturcykel. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf224 yrkande 1 och 1996/97:So638 yrkande 6 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37 yrkande 3, 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf225 yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1, 1996/97:Sf242 yrkandena 1-2 och 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31 dels antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §, 2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23 §§, 3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) Sigge Godin (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet kan? och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse: Utskottet, som vill understryka vikten av enhetliga regler för socialförsäkringarna, konstaterar att försäkringssystemet blivit alltmer svåröverskådligt och principlöst. Som exempel på det sistnämnda kan enligt utskottet nämnas bl.a. att avgifter tas ut på inkomstdelar som inte ger rätt till förmåner. Ett annat inslag är den bristande finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som det skapas allt större överskott i sjukförsäkringen. Enligt utskottets mening bör socialförsäkringarna bygga på principen om ett direkt samband mellan avgifter och förmåner. Ett försäkringssystem bör vidare utformas så att det gynnar rehabilitering och motverkar utslagning. Ersättningsnivån bör vara 80 % av förmånsgrundande inkomst och innehålla en karensdag. Systemet bör också vara autonomt och finansieras med avgifter, inkl. egenavgifter, och statsbidrag. Det s.k. taket bör enligt utskottet utformas så att flertalet ligger under taket. Förmåns- och avgiftstaket bör utformas på samma sätt som i det reformerade pensionssystemet, dvs. 7,5 ?lönebasbelopp? och uppräkning bör ske med standardstegringen i samhället. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf38 yrkande 1 och 1996/97:Sf242 yrkandena 1-2 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37 yrkande 3, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225 yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf241 yrkande 1, 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31, 1996/97:Sf235 och 1996/97:So638 yrkande 6 dels antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §, 2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23 §§, 3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) Ulla Hoffmann (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Utskottet noterar? och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att välfärdspolitiken skall inriktas på att skapa en generell välfärd som är omfördelande och ett socialförsäkringssystem som bygger på inkomstbortfallsprincipen. Ersättningsnivån i socialförsäkringen bör höjas till 85 % av sjukpenninggrundande inkomst från den 1 januari 1999. Enligt utskottet räcker inte 80 % för att säkra standardtryggheten. Vidare bör karensdagen i sjukförsäkringen avskaffas då den enligt utskottet slår hårdast mot låginkomsttagarna. För att undvika att försäkringens roll som allmän försäkring hotas bör ersättningstaket höjas till 10 basbelopp fr.o.m. nämnda tidpunkt. Dessutom anser utskottet att avgifter skall tas ut även på inkomster över den högsta ersättningsnivån. En sådan åtgärd skulle ge en inkomstökning netto med 2,9 miljarder kronor per år. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37 yrkande 3, 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225 yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1, 1996/97:Sf242 yrkandena 1-2, 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31 och 1996/97:So638 yrkande 6 dels antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §, 2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23 §§, 3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) Ragnhild Pohanka (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?I propositionen? och på s. 20 slutar med ?yrkande 13.? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening bör de statliga socialförsäkringarna bygga på grundskyddsprincipen, dvs. utformas som ett generellt grundtrygghetssystem med liten eller ingen inkomstkoppling. Det bör finnas kortvariga omställningsförsäkringar - för arbetslöshet, ohälsa och föräldraskap - på upp till två år. Dessa bör bygga på en modifierad inkomstbortfallsprincip med ett s.k. brutet tak. Längre ersättningar - för sjukdom och arbetslöshet - bör enligt utskottet utges som ett grundskydd oberoende av tidigare inkomst. Utskottet anser också att det är viktigt med ett försäkringssystem där samordning prio-riteras framför renodling. Försäkringarna mot ohälsa och arbetslöshet bör enligt utskottet slås ihop till en arbetslivsförsäkring samtidigt som det är viktigt att börja planera för hur socialförsäkringarna skall utformas för en framtida betydligt rörligare arbetsmarknad än dagens och där målet måste vara att ingen lämnas utanför. Utskottet anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en kompletterande neutral arbetslöshetskassa som är oberoende av intresseorganisationer. Vidare bör regeringen återkomma med förslag dels om höjning av garantinivåerna i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna till motsvarande 5 400 kr per månad, dels om ersättningsnivåer enligt ?brutet tak?-principen och enhetlig taknivå i nämnda försäkring. Ersättningsnivåerna bör enligt utskottet vara 85 % av inkomstbortfallet för inkomstdelar upp till 4,2 basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar däröver. Det övre taket för ersättning, som bör vara detsamma i alla försäkringar, bör ligga vid en inkomst på 6,5 basbelopp. Utskottet anser också att regeringen bör återkomma med förslag om ett försörjningstillägg, som bör utformas som ett förenklat socialbidrag - efter en riksnorm - och utges till personer utan egentliga sociala problem men där ersättning från socialförsäkringen inte är tillräcklig. Utskottet vill vidare ha förslag på inrättande av en gemensam försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet med enhetliga ersättningar på grundskyddsnivå. Enligt utskottet bör det finnas ett grundskydd lika för alla på ungefär samma nivå som dagens förtidspension för en låginkomsttagare som tjänar ca 12 000-13 000 kr per månad. Därtill kommer barntillägg och bostadstillägg. Vad gäller finansiering av kortvariga försäkringar gör utskottet den bedömningen att ett ?brutet tak?-system kostar ungefär lika mycket som nuvarande ersättningsnivå om 75 %. Den höjda garantinivån i föräldraförsäkringen bör enligt utskottets mening finansieras med förändringar i SGI-regler och slopade garantidagar. Försäkringarna bör vidare finansieras över statsbudgeten och arbetsgivaravgifterna slås ihop till en post. De allmänna egenavgifterna bör däremot tas bort och ersättas av miljörelaterade skatter. Vad utskottet anfört ovan bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5 och 1996/97:Sf225 yrkandena 1-7, 9-11, 13, 18 och 21 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3 och 6, 1996/97:Sf37 yrkande 3, 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4, 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225 yrkande 8, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1, 1996/97:Sf242 yrkandena 1-2, 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31 och 1996/97:So638 yrkande 6 dels avslår regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §, 2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23 §§, 3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) Rose-Marie Frebran (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Frågan om? och på s. 21 slutar med ?yrkande 3.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det förhållandet att ersättningsnivån i socialförsäkringssystemet höjs till 80 % av förmånsgrundande inkomst riskerar att leda till en ökad sjukfrånvaro. För att motverka en sådan utveckling anser utskottet att det är nödvändigt att införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen. Dock bör ett allmänt högriskskydd om tio dagar per år gälla även i fortsättningen. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma med förslag härom. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 6 och 1996/97:Sf37 yrkande 3 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 1-3, 1996/97:Sf38 yrkande 1, 1996/97:Sf39 yrkandena 1-4, 1996/97:Sf40 yrkandena 1-5, 1996/97:Sf224 yrkande 1, 1996/97:Sf225 yrkandena 1-11, 13, 18 och 21, 1996/97:Sf235, 1996/97:Sf241 yrkande 1, 1996/97:Sf242 yrkandena 1-2, 1996/97:Sf254 yrkandena 1, 2, 4, 16 och 31 och 1996/97:So638 yrkande 6 dels antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 , 4 b , 7 b , 9 a och 10 a §§, 4 kap. 14 § och 22 kap. 8 §, 2. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 6 och 23 §§, 3. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Minskningsregeln (mom. 2) Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?avstyrks därmed.? bort ha följande lydelse: Utskottet, som vill betona betydelsen av arbetslinjen i socialförsäkringen, anser att kompletterande ersättning inte bör utges efter den 90:e dagen i en sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Regeringens förslag om ändring av minskningsregeln i sjukförsäkringen bör därför avvisas. Vidare anser utskottet att det under inga omständigheter bör införas rätt till kollek-tivavtalad ersättning om 90 % redan under sjuklöneperioden. En sådan ordning skulle leda till omfattande sjukskrivningar och höga kostnader för företagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande minskningsregeln att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och 5 samt med avslag på motionerna 1996/97:Sf40 yrkande 6 och 1996/97:A305 yrkande 17, dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Minskningsregeln (mom. 2) Ulla Hoffmann (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Vad först? och slutar med ?A305 yrkande 17.? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening utgör minskningsregeln i sjukförsäkringen ett ingrepp i den fria förhandlingsrätten. Minskningsregeln innebär ett brott mot Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten. Utskottet anser därför att minskningsregeln bör tas bort och parternas fulla förhandlingsrätt återställas. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande minskningsregeln att riksdagen med bifall till motion 1996/97:A305 yrkande 17 och med anledning av regeringens förslag och motion 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och 5 samt med avslag på motion 1996/97:Sf40 yrkande 6 dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Minskningsregeln (mom. 2) Ragnhild Pohanka (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?När det? och slutar med ?Sf40 yrkande 6.? bort ha följande lydelse: Utskottet delar regeringens uppfattning att minskningsregeln i AFL bör ändras så att kompletterande ersättning får ges även efter 90:e dagen i en sjukperiod utan att sjukpenningen minskas. Utskottet är också av den uppfattningen att den kompletterande ersättningen skall begränsas till 90 % och omfatta all kollektivavtalad gruppsjukförsäkring. Emellertid anser utskottet att det är mindre tillfredsställande att privata sjukförsäkringar inte omfattas av minskningsregeln eftersom den totala ersättningen vid sjukdom då kan komma att överstiga 100 %. Utskottet anser därför att möjligheten att inbegripa även privata sjukförsäkringar bör utredas närmare. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande minskningsregeln att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf40 yrkande 6 samt med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 4 och 5 och 1996/97:A305 yrkande 17 dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 3 kap. 4 a och 16 §§, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3) Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann (v), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet anser? och slutar med ?Sf40 yrkande 8.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att sjuklöneperioden på två veckor på många sätt har fungerat bra och visat sig ge incitament till förebyggande insatser på arbetsplatsen och en förbättrad kontakt mellan arbetsgivaren och den sjukskrivne. Den beslutade förlängningen till fyra veckor, med halv kompensation till arbetsgivarna, har emellertid enligt utskottets mening lett till negativa effekter för företagens vilja till expansion och nyanställningar. Arbetsgivarna och facken har också gemensamt krävt att beslutet upphävs. Sverige har i dag en katastrofalt hög arbetslöshet. I arbetslöshetens spår följer att stora grupper har fått än svårare än tidigare att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det är utskottets uppfattning att sjuklöneperioden måste återgå till att gälla de första 14 dagarna såsom reglerna var före den 1 januari 1997. Regeringen bör snarast återkomma med förslag till författningsändringar, i enlighet med vad utskottet anfört. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande sjuklöneperiodens längd att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf40 yrkande 8 och med anledning av motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 9 och 1996/97:Sf38 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Utökat särskilt högriskskydd (mom. 4) Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Genom det? och slutar med ?det anförda.? bort ha följande lydelse: Förslaget om ett utökat särskilt högriskskydd har sin grund i det förhållandet att sjuklöneperioden har förlängts från 14 dagar till 28 dagar fr.o.m. den 1 januari 1997. Om sjuklöneperioden alltjämt var 14 dagar, vilket enligt utskottets mening är det enda riktiga, skulle ett utökat särskilt högriskskydd inte behövas. Eftersom sjuklöneperioden numera är 28 dagar är det enligt utskottets mening nödvändigt med ett effektivt skydd mot att arbetsgivare drabbas av alltför stora sjuklönekostnader. Emellertid anser utskottet att regeringens förslag har fått en otillfredsställande lösning. Såsom förslaget är utformat innebär det att en person med nio sjukfall per år med 27 dagar i varje sjukfall inte skulle omfattas av skyddet. Däremot omfattas en person som har ett sjukfall på 29 dagar. Men även i en situation där antalet sjukfall är lägre än nio kan det för en arbetsgivare uppstå ansenliga kostnader för sjuklön. Utskottet, som inte kan godta det föreliggande förslaget, anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett nytt förslag om ett utökat särskilt högriskskydd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande utökat särskilt högriskskydd att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf37 yrkandena 7 och 8 dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 13 och 15 §§, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Försäkringen mot kostnader för sjuklön (mom. 5) Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson (m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Enligt uppgift? och slutar med ?det anförda.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att regeringen bör tillsätta en utredning med uppgift att studera hur återförsäkringen för arbetsgivarna skall kunna utformas så att den inte är olönsam för de små företagen. En möjlighet kan vara att helt avskaffa dagens system och i stället låta sjukkostnaderna för arbetsgivare med få anställda rymmas inom den offentliga försäkringen. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande försäkringen mot kostnader för sjuklön att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf35 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Historisk inkomst vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (mom. 6) Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Ulf Kristersson (m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Utskottet har? och slutar med ?yrkande 6.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att sjukpenninggrundande inkomst skall beräknas på ett genomsnitt av de senaste 24 månadernas inkomst och att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag härom. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande historisk inkomst vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 13 och 1996/97:Sf37 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier (mom. 9) Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ?Utskottet noterar? och slutar med ?motion Sf209.? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening är reglerna för sjukpenninggrundande inkomst otillfredsställande då de innebär att den som studerar inte får full föräldrapenning med mindre än att vederbörande uppburit studiemedel under studietiden. Det är endast under den förutsättningen som en studerande kan omfattas av reglerna om SGI-skydd. Utskottet anser att reglerna måste ändras så att den som vill leva på sparade medel inte straffas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse: 9. beträffande sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf209 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Sjukersättning till timanställda (mom. 10) Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann (v), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?Som tidigare? och slutar med ?och Sf237.? bort ha följande lydelse: En person med timanställning kan bl.a. på grund av de s.k. timsjukpenningreglerna ha problem att få sjukpenning under de första 14 dagarna av sjukperioden. Inte heller utges sjuklön eftersom personen inte anses ha tillträtt en anställning. Enligt utskottets mening skall en person med anknytning till arbetsmarknaden ha rätt till ersättning vid sjukdom. Anställningsformen får inte innebära ett åsidosättande av denna rätt. Utskottet anser således att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag innebärande att även timanställda ges rätt till sjukersättning under arbetsgivarperioden. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande sjukersättning till timanställda att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf210 yrkande 2 och 1996/97:Sf237 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Självriskens storlek i vissa fall (mom. 11) Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson (m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?Utskottet, som? och slutar med ?Sf37 yrkande 1.? bort ha följande lydelse: En arbetstagare som har mer än en arbetsgivare kan i dag drabbas av fler karensdagar vid varje sjuktillfälle. Det s.k. allmänna högriskskyddet, som innebär att antalet karensdagar är begränsat till högst tio under en tolvmånadersperiod, räcker inte eftersom detta skydd omfattar sjuklön från varje arbetsgivare för sig. Utskottet anser att regeringen bör tillsätta en utredning med uppgift att se över problemet och därefter återkomma med förslag till regeländringar. Reglerna bör dessutom utformas så att särskild hänsyn tas till dem som har deltids- eller skiftarbete. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse: 11. beträffande självriskens storlek i vissa fall att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 7 och 1996/97:Sf37 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster (mom. 12) Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson (m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ?Utskottet har förståelse? och på s. 35 slutar med ?Sf210 yrkande 1.? bort ha följande lydelse: I motion Sf210 redovisas ett fall där den försäkrade arbetar både som anställd och som egen företagare och där reglerna i AFL leder till alltför låg ersättning, inte minst i förhållande till inbetalda avgifter. Detta problem kan uppstå på grund av att dagens sjukpenningregler har som huvudsaklig utgångspunkt att den försäkrade har löneinkomster. Med hänsyn till att allt fler personer har inkomster från såväl företagande som anställningar och olika uppdrag är det enligt utskottets mening viktigt att reglerna för sjukpenningberäkningen vid blandade inkomster skyndsamt ses över. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande sjukpenningberäkning vid blandade inkomster att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf210 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson (m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ?Utskottet är? och slutar med ?anfört ovan.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det är ytterst viktigt att lösa samverkansfrågorna för att uppnå ett bättre resultat inom rehabiliteringsarbetet. En fungerande samverkan är också mycket angelägen för utsatta grupper, som arbetslösa sjukskrivna, personer med funktionshinder/arbetshandikapp eller personer med psykosocial ohälsa. Dessa riskerar att skickas runt utan att någon tar ansvar. Nyligen har Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen redovisat resultaten av de s.k. FINSAM-försöken. Rapporten visar entydigt på de positiva effekter som en samverkan mellan socialförsäkringen och hälso- och sjukvården har inneburit. Genom samverkan har lidandet för den enskilde individen kunnat begränsas och kostnaderna för sjukskrivning, förtidspension och sjukvård har minskat. Enligt utskottets mening bör därför de försöksverksamheter som finns i dag permanentas och lagregleras. Det är inte möjligt att vänta på en fungerande samverkan till den 1 juni år 2001, då slutrapporten från SOCSAM- försöken skall avges. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag som innebär att samverkan enligt FINSAM-modellen införs generellt i landet från den 1 januari 1998. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 10, 1996/97:Sf37 yrkande 5 och 1996/97:Sf38 yrkande 5 och med avslag på regeringens förslag och motionerna 1996/97:Sf39 yrkandena 7, 8, 11 och 13, 1996/97:Sf40 yrkande 9, 1996/97:Sf225 yrkande 12, 1996/97:Sf242 yrkande 4 samt 1996/97:Sf251 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) Ulla Hoffmann (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ?Utskottet är? och på s. 42 slutar med ?anses besvarade.? bort ha följande lydelse: I dag går endast några få procent av de totala resurserna inom socialförsäkringen till rehabiliteringsverksamhet. Utskottet anser att differentierade former måste utvecklas och mer resurser skapas inom detta område. Under senare tid har försäkringskassorna, som förmedlar en stor och viktig del av vår välfärd, fått vidkännas kraftiga besparingar. Dessutom har en mängd regeländringar genomförts på mycket kort tid, vilket ställt stora krav på kassorna. Enligt utskottets mening är det nödvändigt att försäkringskassorna tilldelas ytterligare medel. Utskottet anser vidare att ett fungerande rehabiliteringsarbete kräver, förutom ytterligare resurser, att de olika myndigheterna samverkar. Den enskilde skall inte behöva hamna i en rundgång mellan olika myndigheter eller vårdställen. Problemen med olika regler för olika ersättningar måste också lösas. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkandena 7, 8, 11 och 13 samt med avslag på regeringens förslag och motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 10, 1996/97:Sf37 yrkande 5, 1996/97:Sf38 yrkande 5, 1996/97:Sf40 yrkande 9, 1996/97:Sf225 yrkande 12, 1996/97:Sf242 yrkande 4 och 1996/97:Sf251 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) Ragnhild Pohanka (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ?När det? och slutar med ?anses tillgodosedda.? bort ha följande lydelse: En renodling av försäkringarna leder till ytterligare utslagning av personer med medicinska problem, en svag ställning på arbetsmarknaden och kanske också sociala problem. Utskottet anser att det i stället för en renodling av de olika systemen bör införas en ny gemensam statlig försäkring som skall träda in vid långvarig ohälsa och/eller arbetslöshet. Denna nya försäkring skall bygga på en helhetssyn, där människans hela situation granskas. Regeringens förslag till nya riktlinjer för samverkan mellan myndigheter inom rehabiliteringsområdet är, enligt utskottets mening, inte tillräckliga. Det är nödvändigt att gå betydligt längre än vad regeringen föreslår. Utskottet anser att de lokala arbetsförmedlingarna, försäkringskassorna och delar av kommunens socialtjänst bör slås samman till en organisation. Detta skulle öka samverkansmöjligheterna och åstadkomma en bättre administration av socialförsäkringen. Vad utskottet anfört om en gemensam försäkring och administration bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf40 yrkande 9 och 1996/97:Sf225 yrkande 12 samt med avslag på regeringens förslag och motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 10, 1996/97:Sf37 yrkande 5, 1996/97:Sf38 yrkande 5, 1996/97:Sf39 yrkandena 7, 8, 11 och 13, 1996/97:Sf242 yrkande 4 och 1996/97:Sf251 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Kvinnors och mäns rehabilitering (mom. 14) Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Ulla Hoffmann (v), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp) och Åke Sundqvist (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ?Vad gäller? och slutar med ?får anses tillgodosedda.? bort ha följande lydelse: Vad gäller frågan om kvinnors och mäns rehabilitering kan konstateras att det av betänkandet SOU 1996:85 framgår att det så gott som helt saknas ett genomtänkt könsperspektiv i de projekt som utredningen studerat. Av utvärderingsrapporten Finansiell samordning 1997:1 framgår också att en kraftig systematisk ökning av kvinnors sjukskrivning har skett under senare år liksom att rehabiliteringens effekter är mindre påtagliga för kvinnor än för män. Utskottet anser att detta är ytterst allvarliga tendenser och vill därför understryka behovet av att just könsspecifika behov beaktas vid rehabilitering. Utskottet menar också att det för att få en förändring till stånd krävs ökad kunskap. De olika myndigheterna som skall ingå i samverkansprojekten bör därför ges i uppdrag att genomföra en särskild utbildning om kvinnors och mäns olika möjligheter, behov och förutsättningar. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse: 14. beträffande kvinnors och mäns rehabilitering att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 12 och 1996/97:Sf39 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15) Sigge Godin (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med ?Utskottet gör? och slutar med ?Sf37 yrkande 4.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att regeringens förslag om ett utökat samarbete mellan arbetsförmedlingen och försäkringskassan är otillräckligt. Många arbetslösa riskerar i dag att hamna vid sidan av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. För att råda bot på detta är det enligt utskottets uppfattning nödvändigt att arbetsförmedlingen ges samma ansvar för de arbetslösa sjukskrivna som arbetsgivaren har för de anställda. Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag härom. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse: 15. beträffande arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Sf37 yrkande 4 och 1996/97:Sf38 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Arbetsgivarens ansvar för rehabilitering (mom. 16) Ulla Hoffmann (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ?Utskottet an- ser? och slutar med ?yrkande 11 avstyrks.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det är av största vikt att rehabiliterande insatser sätts in i ett tidigt skede. Det bör finnas ett krav på arbetsgivaren att efter fyra veckor göra en dokumentation och förbereda eventuella åtgärder. För de små företagen bör försäkringskassan kunna finansiera rehabiliteringen helt eller delvis. Utskottet menar vidare att det i utredningen om arbetsgivarens åtgärds- och kostnadsansvar bör ingå att se över frågan om tillsynsansvaret. Arbetsmiljölagen bör ändras i enlighet härmed. Utredningen bör även omfatta en analys av rekryteringseffekterna av den förlängda sjuklöneperioden. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse: 16. beträffande arbetsgivarens ansvar för rehabilitering att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 12 och 1996/97:Sf40 yrkande 11 samt med avslag på motion 1996/97:Sf211 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Företagshälsovård (mom. 17) Ulla Hoffmann (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med ?Utskottet anser? och slutar med ?yrkandena 9 och 10.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det krävs en kvalificerad företagshälsovård där den förebyggande verksamheten prioriteras. Företagshälsovården måste få en klarare organisation. I de fall avtal inte kan träffas mellan parterna om organisationen bör samhället komplettera med lagstiftning. Arbetsgivaren bör stå för finansieringen men med möjlighet för små företag att få ersättning från staten. Tillsynsansvaret bör ligga på Arbetarskyddsstyrelsen. Företagshälsovården bör ha huvudansvaret för att initiera rehabiliteringen medan försäkringskassorna bör ansvara för att utredningar görs och åtgärder snabbt sätts in. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse: 17. beträffande företagshälsovård att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkandena 9 och 10 samt med avslag på motion 1996/97:Sf35 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?yrkande 15.? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening bör arbetsskadeförsäkringen i första hand utformas så att den motverkar arbetssjukdomar och arbetsolycksfall. Försäkringen bör knytas så nära arbetsplatsen som möjligt och vara fri från statlig styrning och finansiering. Den bör vara obligatorisk samt tecknas och finansieras av arbetsgivare. Avgiften bör differentieras och enmansföretagare undantas från att teckna försäkring. En utredning med denna inriktning bör tillsättas med det snaraste. Vidare anser utskottet att livräntenivån för tillkommande godkända livräntor bör sänkas till 80 % fr.o.m. den 1 januari 1998 och att regeringen bör återkomma med förslag härom. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse: 18. beträffande arbetsskadeförsäkringen att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 14 och 1996/97:Sf254 yrkandena 14 och 15 och med anledning av motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 15 och 1996/97:Sf242 yrkande 8 samt med avslag på motionerna 1996/97:Sf39 yrkande 15 och 1996/97:So296 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) Sigge Godin (fp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?yrkande 15.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att arbetsgivaren skall åläggas att teckna arbetsskadeförsäkring för arbetsolycksfall. Försäkringen skall kunna tecknas som en privat försäkring med differentierade avgifter och bör överta kostnaderna för arbetsolycksfallen från sjukförsäkringen. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse: 18. beträffande arbetsskadeförsäkringen att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf242 yrkande 8 och med anledning av motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 14 och 1996/97: Sf254 yrkande 14 samt med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkande 15, 1996/97:Sf39 yrkande 15, 1996/97:Sf254 yrkande 15 och 1996/97:So296 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) Ulla Hoffmann (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?yrkande 15.? bort ha följande lydelse: Sjuk- och arbetsskadekommittén har bl.a. lagt fram förslag om att ersättning i form av arbetsskadesjukpenning vid arbetsolycksfall skall utges med 98 % av sjukpenninggrundande inkomst efter en samordningstid om 90 dagar. Utskottet konstaterar att regeringen inte i den nu behandlade propositionen lagt fram något förslag om höjd ersättningsnivå för arbetsolycksfall. Emellertid har regeringen förklarat att man har för avsikt att se över reglerna för arbetsskadeförsäkringen bl.a. vad gäller frågan om när rätt till livränta inträder. Utskottet anser att riksdagen därvid bör uttala att utredningen inte skall få lägga fram förslag om en högre ersättningsnivå för arbetsolycksfall än för arbetssjukdomar då det saknas skäl att särbehandla arbetsolyckorna. Det finns inte någon klart markerad gräns mellan arbetsrelaterade sjukdomar respektive olycksfall. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse: 18. beträffande arbetsskadeförsäkringen att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 15 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf35 yrkandena 14 och 15, 1996/97:Sf242 yrkande 8, 1996/97:Sf254 yrkandena 14 och 15 och 1996/97:So296 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Föräldrapenning (mom. 19) Sigge Godin (fp) och Ulla Hoffmann (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?Utskottet har? och slutar med ?yrkande 2.? bort ha följande lydelse: För att stimulera fler fäder att ta ut föräldraledighet är det enligt utskottets mening nödvändigt med någon form av extra stimulans. Utskottet anser att en bra sådan stimulans är att utge högre föräldrapenning för pappa- och mammamånaderna. Enligt utskottet bör 90 % av sjukpenninggrundande inkomst utges för dessa månader. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse: 19. beträffande föräldrapenning att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf38 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Närståendepenning (mom. 20) Sigge Godin (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?I ovan? och på s. 50 slutar med ?yrkande 4.? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening skulle förbättrade förhållanden för dem som önskar vårda släktingar eller andra närstående i hemmet innebära både humanitära och samhällsekonomiska vinster. Utskottet anser att rätten till närståendepenning samt den därtill kopplade rätten till ledighet bör förlängas från nuvarande 60 dagar till 120 dagar. Vidare bör regeringen ta initiativ till överläggningar mellan kommunförbunden och staten vad gäller förbättrade förutsättningar för bl.a. närståendevården och hemsjukvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse: 20. beträffande närståendepenning att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf38 yrkande 4 och med anledning av motion 1996/97:Sf38 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30. Förtidspension och arvode för politiska uppdrag (mom. 21) Ulla Hoffmann (v), Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ?Vad först? och på s. 52 slutar med ?och Sf234.? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening är det inte rimligt med regler som innebär att förtidspension eller sjukbidrag minskar med 25 % på grund av att pensionären uppbär arvode från politiska uppdrag. Genom att arvodena för t.ex. politiska uppdrag varierar innebär det att en förtidspensionär eller sjukbidragstagare i en kommun kan delta i kommunens alla fullmäktigemöten, medan man i en annan kommun med högre ersättning tvingas att avstå från årets sista fullmäktigemöten. Att på detta sätt ekonomiskt begränsa medborgares möjlighet att delta i det politiska livet eller andra arvoderade verksamheter är inte tillfredsställande ur bl.a. demokratisk synpunkt. Förtidspensionsreglerna måste därför ändras så att funktionshindrade får möjlighet att delta i arvoderade verksamheter. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse: 21. beträffande förtidspension och arvode för politiska uppdrag att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf220 och 1996/97:Sf234 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Förtidspensionsfrågor i övrigt (mom. 22) Ulla Hoffmann (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ?Beträffande frågan? och slutar med ?yrkande 5.? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att de alltmer renodlade försäkringssystemen innebär att många personer sannolikt kommer att falla utanför eller mellan de olika försäkringssystemen. Även om förtidspensioneringarna måste minska blir pressen på individen med dagens arbetsmarknadssituation orimligt stor. Av det skälet anser utskottet att en modifierad äldreregel bör införas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse: 22. beträffande förtidspensionsfrågor i övrigt att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 5 och med avslag på motion 1996/97:Sf252 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
32. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24) Gullan Lindblad, Margit Gennser, Ulf Kristersson och Åke Sundqvist (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?I likhet? och slutar med ?utskottet anfört.? bort ha följande lydelse: Utskottet delar i princip regeringens uppfattning när det gäller vilken roll RFV skall ha inom socialförsäkringsadministrationen. Väsentligt är att regeringen betonar att socialförsäkringen är ett nationellt system och att staten har ett legitimt behov att kunna styra verksamheten för att kunna garantera ekonomisk effektivitet och en rättssäker och likformig tillämpning av försäkringen över hela landet. Om en samverkan enligt FINSAM kommer att införas generellt i landet och dessutom företagshälsovården kommer att inrymmas i den finansiella samverkan blir det enligt utskottets uppfattning än viktigare att RFV:s centrala roll vad gäller tillsyns- och uppföljningsansvar betonas vid en kommande ändring av instruktionen för RFV. Det anförda bör med bifall till motion Sf35 yrkande 16 ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse: 24. beträffande Riksförsäkringsverkets roll att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf35 yrkande 16 och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motionerna 1996/97:Sf40 yrkande 10 och 1996/97:Sf225 yrkande 20 dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24) Ragnhild Pohanka (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?I likhet? och slutar med ?utskottet anfört.? bort ha följande lydelse: I motion Sf40 föreslås en genomgripande organisatorisk reform av arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar och socialpolitik på lokal nivå med syfte att förbättra samordning och effektivitet i den totala organisationen. Detta kan enligt motionärerna ske på så sätt att de lokala arbetsförmedlingarna och försäkringskassornas organisation och personal förs över till kommunerna som får det administrativa huvudansvaret för de samlade verksamheterna. I motion Sf225 framläggs vidare olika förslag rörande socialförsäkringen, bl.a. grundskydd vid långvarig ohälsa och ålderdom samt förenkling och samordning inom socialförsäkringssystemen. Dessa förslag leder enligt utskottets mening till effektivitetsvinster i försäkringarna och till väsentligt lägre administrativa kostnader. I en sådan organisation kan RFV:s administration kraftigt dras ned och RFV kan främst få i uppdrag att svara för den statliga planeringen inom området samt för service, uppföljning och revision av verksamheterna inom kommunerna. Vad utskottet anfört bör med bifall till motionerna Sf40 yrkande 10 och Sf225 yrkande 20 ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse: 24. beträffande Riksförsäkringsverkets roll att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf40 yrkande 10 och 1996/97:Sf225 yrkande 20 och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion 1996/97:Sf35 yrkande 16 dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. Patientombudsmän m.m. (mom. 25) Ulla Hoffmann (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?Frågor om? och på s. 58 slutar med ?och Sf203.? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening finns det allvarliga brister i tillsynen av socialförsäkringsverksamheten. För att organisationen skall kunna leva upp till sitt mål behövs en tillsynsfunktion som rapporterar direkt till riksdag och regering. Med den inriktning som nu finns på kostnaderna för försäkringen anser utskottet att det för rättssäkerhetens skull behövs en instans som har sin verksamhet fokuserad på hur den enskilde behandlas i systemet. En sådan tillsynsfunktion skall vara helt fristående från socialförsäkringsorganisationen. Vad utskottet anfört bör med bifall till motion Sf39 yrkande 18 riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse: 25. beträffande patientombudsmän m.m. att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 18 och med avslag på motion 1996/97:Sf203 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
35. Försäkringskassornas styrelser (mom. 27) Ulla Hoffmann (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?yrkande 12.? bort ha följande lydelse: Utskottet delar inte regeringens uppfattning att regeringen skall utse försäkringskassans styrelse. Enligt utskottets mening bör en nationell styrelse för socialförsäkringsverksamheten utses. Styrelsens uppgift skall vara att tolka de riktlinjer och ramar som ges av riksdag och regering och att föra ut dessa i organisationen. Styrelsen skall också i samråd med de regionala enheterna utvärdera och utveckla verksamheten. Den nu föreslagna styrelsen skall utses av de politiska partierna. Utseende av ledamöter i kassastyrelserna på det sätt utskottet föreslår innebär också en bättre demokratisk styrning av socialförsäkringen. Det anförda innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion Sf39 yrkande 16. dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse: 27. beträffande försäkringskassornas styrelser att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 16 och med anledning av motion 1996/97:Sf40 yrkande 12 samt med avslag på regeringens förslag som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
36. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29) Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Ingrid Skeppstedt (c), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ?Utskottet har? och slutar med ?yrkande 17 avstyrks.? bort ha följande lydelse: Utskottet delar regeringens uppfattning att det bör vara kassornas styrelser som beslutar om inrättande av socialförsäkringsnämnder och utser ledamöter i dessa. Det är enligt utskottets uppfattning på den regionala nivån som man bäst kan bedöma vilka ledamöter som skall ingå i styrelsen. Det finns heller inte någon anledning att ge arbetsmarknadens parter en direkt rätt att nominera ledamöter. Om styrelsen finner att en sådan politiskt aktiv person bör ingå i nämnden föreligger naturligtvis inga hinder häremot. Det anförda innebär att utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och avstyrker bifall till motionerna Sf36 och Sf39 yrkande 17. Vad utskottet anfört om nominering av ledamöter bör ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse: 29. beträffande socialförsäkringsnämnder att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:Sf36 och 1996/97: Sf39 yrkande 17 dels godkänner regeringens förslag om riktlinjer, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29) Ulla Hoffmann (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ?Utskottet har? och slutar med ?yrkande 17 avstyrks.? bort ha följande lydelse: Under den senaste tioårsperioden har enligt utskottets uppfattning förtroendemannainflytandet i försäkringskassorna förstärkts, och utskottet anser att detta ytterligare bör förstärkas. Utskottet anser därför att regeringens förslag om hur ledamöterna i socialförsäkringsnämnderna skall utses bör avvisas. Enligt utskottets uppfattning skall dessa nämnder utses som majoriteten av samhällets andra nämnder och styrelser där ett valresultat ger utslag i deras sammansättning. Detta är inte bara en fråga om organisation utan också en fråga om demokrati. En decentraliserad handläggning med lokalt ansvar och befogenheter ger enligt utskottets mening försäkringen en aktiv inriktning där förebyggande och rehabiliterande insatser kommer att medverka till att upprätthålla arbetslinjen. En sådan inriktning kommer att kräva alltmer av individuella bedömningar och inslag av skälighetsbedömningar. Det är därför väsentligt hur kassorna tar till sig detta och hur de bemöter sina försäkrade. Enligt utskottets uppfattning är det bästa sättet att stärka förtroendemannainflytandet att styrelser och nämnder på alla nivåer består av förtroendevalda som skall ha en aktiv roll och stort ansvar för verksamhetens styrning och ledning. Det anförda bör med bifall till motion Sf39 yrkande 17 ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse: 29. beträffande socialförsäkringsnämnder att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf39 yrkande 17 och med avslag på regeringens förslag och motion 1996/97:Sf36 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3) Ulla Hoffmann (v) anför: I reservation 4 om sjuklöneperiodens längd begär vi att sjuklöneperioden bör återgå till att gälla de första 14 dagarna i en sjukperiod. Vänsterpartiet anser dessutom att företag med upp till tio anställda helt bör undantas från ansvaret att utge sjuklön. De allra minsta företagen uppfattar ansvaret för den förlängda sjuklöneperioden som betungande. Speciellt kan detta ansvar kännas betungande för ett litet företag som står inför ett beslut att anställa ytterligare en person. Den särskilda försäkringen mot kostnader för sjuklön i vissa fall kan visserligen motverka rädslan för nyanställningar men enligt Vänsterpartiet behövs det andra åtgärder för att komma till rätta med problemet. Därför vill vi undanta de mindre företagen, något som vi tagit upp i vår motion med anledning av vårpropositionen. Vi anser att dessa förändringar av sjuklönesystemet är nödvändiga åtgärder för att öka viljan hos företagen att göra nyanställningar och för att förhindra s.k. utestängningseffekter på arbetsmarknaden.
2. Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (mom. 7) Rose-Marie Frebran (kd) anför: Fr.o.m. den 1 januari 1997 gäller att andra skattepliktiga förmåner än lön liksom skattepliktiga kostnadsersättningar inte längre inräknas i den sjukpenninggrundande inkomsten. Redan i samband med riksdagens behandling av frågan om ändrad beräkning av sjukpenninggrundande inkomst motsatte sig Kristdemokraterna denna ändring. Eftersom förmånerna måste betraktas som inkomst för utfört arbete anser vi att att samtliga skattepliktiga förmåner samt skattepliktiga kostnadsersättningar skall räknas in i den sjukpenninggrundande inkomsten. Vi anser att frågan är angelägen och avser att återkomma vid lämpligt tillfälle.
3. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15) Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anför: Sjuk- och arbetsskadekommittén föreslog att arbetsförmedlingen bör ha samma roll för de arbetslösa sjukskrivna som arbetsgivaren har för de anställda. Detta förslag bör inte kategoriskt avvisas. Vi anser att ansvaret för de arbetslösa sjukskrivna måste tydliggöras och betonas. Problemet med det dubbla huvudmannaskapet bör lösas genom ett förstärkt och utvecklat samarbete. Vi förutsätter att Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag finns med i de fortsatta övervägandena vad gäller ett effektivt sätt att utöka det nödvändiga samarbetet.
4. Företagshälsovård (mom. 17) Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Ulf Kristersson (m), Rose-Marie Frebran (kd) och Åke Sundqvist (m) anför: Inom Regeringskansliet bereds för närvarande frågan om hur företagshälsovården skall utformas. Syftet är att stärka och klargöra företagshälsovårdens roll i förhållande till bl.a. annan hälso- och sjukvård. Enligt vår mening krävs det en samlad och långsiktig lösning. Vi har därför i samband med behandling av proposition 1996/97:93 Privata vårdgivare begärt (se bet. 1996/97:SoU17, reservation 5) bl.a. att en utredning tillsätts med uppgift att se över företagshälsovårdens ställning, inriktning och framtida finansiering. Utredningen bör också se över i vilken utsträckning företagshälsovården kan anslutas till försäkringskassa eller få vårdavtal med landstingen.
5. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) Ingrid Skeppstedt (c) och Ragnhild Pohanka (mp) anför: Vi anser att det är mycket otillfredsställande att tandvårdspersonal som drabbats av skador till följd av exposition för kvicksilver i amalgam har så svårt att få dessa klassade som arbetsskada. Som om inte detta vore nog drabbas de också av en betydande misstro från myndigheternas sida. Det förekommer också att de får sin sjukpenning indragen. Detta förhållande innebär framför allt ett stort mänskligt lidande men även betydande kostnader för samhället i en tid med alltmer minskande resurser till sjukvården. Eftersom frågan har uppmärksammats förutsätter vi att den därmed får sin lösning genom tillämpningen i arbetsskademål.
6. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) Ulla Hoffmann (v) anför: I Vänsterpartiets reservation 27 ovan har vi förklarat att vi inte anser att den av regeringen aviserade översynen av arbetsskadeförsäkringen skall få lägga fram förslag som innebär att arbetsolycksfallen särbehandlas genom en högre ersättningsnivå jämfört med arbetssjukdomarna. Vi vill här utveckla vår syn på frågan om arbetsolycksfall kontra arbetssjukdomar. Enligt vår uppfattning finns det inte några skäl att behandla arbetsolyckor och arbetssjukdomar olika. Det finns ingen klart markerad gräns mellan dessa typer av arbetsskador. Alla arbetsskador kan graderas linjärt från lättare till svårare skador. Från lättare allergiska besvär på grund av arbetsmiljön till svåra hjärnskador som uppkommit till följd av olycksfall i arbetet. På den linjen kan man finna otalet svåra gränsdragningsfall. Exempelvis kan ett oanmält olycksfall leda till sjukdomsbesvär som senare betraktas som en arbetssjukdom. Genast blir det problematiskt med bevisföringen och därmed årslånga överväganden. Enligt vår uppfattning finns det arbetssjukdomar som klart och snabbt kan härledas till arbetsmiljön. Det är lika lätt, eller svårt, att klart och snabbt fastställa en del arbetsrelaterade sjukdomar som det kan vara att ta ställning till om det är ett olycksfall. Det finns dessutom andra betänkligheter med att särskilja arbetsolyckorna från de arbetsrelaterade sjukdomarna. De sistnämnda skadorna har utsatts för en rad restriktioner som gjort det mycket svårt att få en sådan skada godkänd, t.ex. ändringen av arbetsskadebegreppet fr.o.m. år 1993. Generellt drabbas kvinnor av arbetssjukdomar och män av olycksfall i arbetet. Detta beror på att kvinnorna är i majoritet i vård- och serviceyrken där många drabbas av förslitningsskador. Förändringarna av arbetsskadebegreppet har försvårat för kvinnor med förslitningsskador att få skadorna godkända som arbetsskada. Även om skadorna godkänns är vägen till en eventuell livränta nästan undantagslöst lång och påfrestande. Olycksfallen synes i detta sammanhang ha en högre status och legitimitet. En ytterligare särbehandling av arbetsolycksfallen kan i framtiden leda till att arbetssjukdomar hänvisas till sjukförsäkringen med dess avsevärt lägre ersättningsnivå. En sådan särbehandling skulle på så sätt leda till att pengar överförs från arbetsskadade kvinnor till arbetsskadade män. En utveckling av detta slag bidrar knappast till ett rättvist försäkringsskydd. Vänsterpartiet vill i sammanhanget hänvisa till JämO:s remissvar på förslaget till nya kriterier för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.
I propositionen framlagda lagförslag Offentlig utfrågning om socialförsäkringsadministrationen
Datum: torsdagen den 10 april 1997 Tid 09.00-12.00 Lokal: andrakammarsalen Inbjudna deltagare: se bilaga
Börje Nilsson (s), ordförande i socialförsäkringsutskottet: På socialförsäkringsutskottets vägnar hälsar jag er mycket välkomna till utfrågningen om socialförsäkringsadministrationen, som skall pågå fram till kl. 12 med en paus ca kl. 10 för kaffe. Utfrågningen har väckt mycket stort intresse, vilket vi från utskottets sida naturligtvis är glada för. Det är ett angeläget ärende som vi skall dryfta i förmiddag. Socialförsäkringen är grundstenen i vårt sociala trygghetssystem. Varje år utbetalas till hushållen över 300 miljarder kronor, vilket utgör närmare 20 % av BNP. Socialförsäkringen har kommit att innehålla alltfler delar, som tillsammans kräver en väl fungerande administration för att erbjuda det skydd för medborgarna som är avsett. Försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket delar på det administrativa ansvaret för socialförsäkringen. Väsentligt härvid är att likformighet och kvalitet i handläggningen av försäkrings- och bidragsärendena säkerställs, och att rättssäkerheten tillgodoses. Detta är viktigt i handläggningen. Enligt de mål som riksdag och regering lagt fast har administrationen också att offensivt arbeta med, och samordna, rehabiliteringen och därigenom bidra till att de som drabbas av sjukdom och skada ges möjligheter att återkomma till arbetslivet. Syftet med dagens utfrågning är att i en tid som präglas av knappa resurser och genomgripande reformer på socialförsäkringens område belysa problem som hänger samman med de stora krav som ställs på administrationens kvalitet och effektivitet i tillämpningen av socialförsäkringen. Utfrågningen kommer att inledas med ett anförande av direktören för Västerbottenskassan, Birgit Högberg. Därefter har ledamöterna i utskottet möjlighet att ställa frågor till Birgit Högberg och till övriga. Efter kaffepausen lämnar jag ordet till justitieombudsmannen Jan Pennlöv, och på det följer också frågor. Sådan är uppläggningen. Utfrågningen kommer att tas upp på band, och jag ber dem som skall svara på frågorna att trycka in den svarta knapp som finns i pulpeten samt att tala nära mikrofonen, så att vi verkligen får med allt på bandet. Dessutom kan jag säga att en filmupptagning kommer att ske. Stockholmskassan har fått tillstånd till en sådan, som sedan skall användas i studiesyfte. Mycket välkomna! Jag överlämnar ordet till Birgit Högberg. Birgit Högberg: Utskottet var och hälsade på oss i Västerbotten i maj 1996 - i den sköna ljusa våren. Därför tror jag att ni i utskottet vet en del om Västerbotten. Visserligen kunde några av er inte vara med, t.ex. Gullan Lindblad och några fler. Jag har funderat på hur jag skall presentera det här för utskottet, och jag har bestämt mig för att göra det som en av våra medarbetare i kassan och berätta i hennes perspektiv. Sedan får jag se om jag klarar att låta bli att vara direktör ibland, men det kommer ni snabbt att märka i så fall. Först skall jag visa en overheadbild. När utskottet var hos oss och hälsade på hade vi nio försäkringsområden. Det var vår kassa som startade med att slå ihop kontor till områden, för att kunna klara försäkringen i vårt mycket glest befolkade län. Vi är ungefär 265 000 invånare. Sedan dess har vi slagit ihop några områden till, och har nu alltså sju stycken. Nu kommer vi att slå ihop några till, och få sex stycken. Det känns ungefär som tio små negerpojkar. Vi har tagit tillfället i akt därför att chefer har slutat. Vi har också känt att vårt underlag, framför allt i inlandet, minskar både när det gäller pengar och naturligtvis också när det gäller befolkning. Jag skall beskriva Robertsforskontoret, som i sitt område hör ihop med Nordmaling. Det verkar litet konstigt, men det har sina särskilda skäl. I området finns ungefär 20 årsarbetare. Kommunerna Robertsfors och Nordmaling är väldigt lika varandra - de kallades av Tibblin en gång för tvillingkommuner. De har 7 000-8 000 invånare var. På kontoret i Robertsfors jobbar Marie tillsammans med sina kompisar. De är ca 12 personer som jobbar hel- och deltid. Jag heter alltså Marie, och jag är inte särskilt gammal för att tillhöra försäkringskassans personal - jag är under 40 år. Jag är mycket stolt över mitt arbete, och jag är duktig på försäkringen. Jag är också mycket stolt över att vi har klarat de många och stora förändringar vi har gått igenom. Vi har varit duktiga på att göra nya saker på vårt kontor. Vi var väldigt tidiga med tidig rehabilitering, och vi har gjort många bra projekt som vi är mycket stolta över. Vi, 12 personer i Robertsfors, har klarat 340 förändringar under 90-talet. Det tycker vi är fantastiskt och otroligt, men vi tycker också att det är dumt. Det är dumt att vi skall behöva genomföra så många förändringar på så kort tid. Dessutom har vi gjort det med väldigt dåligt ADB-stöd. När det gäller förändringarna och försäkringen i sig har inte ADB-stödet gett oss det vi skulle behöva för att kunna klara jobbet på ett bra sätt. Vi har dessutom fått arbetsuppgifter som inte förorsakats av förändringarna i försäkringen. Vi skall t.ex. följa upp saker betydligt bättre, vilket vi tycker är riktigt. Men till de 340 förändringarna kommer alltså väldigt många uppföljningssystem som vi inte heller har ADB-stöd för. Många av dem, framför allt när det gäller rehabiliteringen, har varit manuella. Vi har fått räkna på våra kort och våra insatser för hand. Nu kommer dessutom internkontrollen. Jag begriper att den också är viktig. Vi vet att vi skall göra rätt från början, och fatta riktiga beslut. Men vi tycker att det börjar kännas som att det är mycket nu, som de säger i Norrbotten. Det instämmer vi i. Detta läggs alltså på oss i en tid när vi redan har alldeles tillräckligt att göra. Men vi har förstått att Birgit inte ger sig. Vi skall lämna in en plan för genomförandet, och vi skall göra det nu. Detta kommer vi inte ifrån. Förändringarna har gett oss en bild av hur Robertsforsborna ser på nyheterna. Under vecka 45 1996 gjordes 120 besök på Robertsforskassan och 442 människor ringde oss. Av dessa kom inte 236 fram, dvs. de fick ringa en gång till. Vi var då 14 personer som tog emot det här; vi hade två utbildningsvikariat under den här tiden. Detta innebar naturligtvis en stor påfrestning för oss. Man kan tro att det här var en period när vi hade ovanligt mycket, och det var det också. Folk var nämligen väldigt bekymrade över de förändringar som skedde. Bostadsbidragets förändring betydde mycket för oss. Folk är mycket ängsliga för hur de skall klara sina hyror. Vi känner också att människor är allmänt oroliga över sina pengar. De vill ha ut det mesta de kan få av försäkringen, och de är angelägna om att få sina pengar väldigt fort. Det är svårt att få förståelse för en betalnings- och handläggningstid på 30 dagar. Kommuner och landsting gör avdrag på lönen redan den första månaden om man är sjuk eller ledig för vård av barn under de första fjorton dagarna av månaden. Detta känner vi av. Vi känner att folk är oroliga, och vi får väldigt mycket samtal och besök. Besöken handlar naturligtvis ofta om att folk inte kan fylla i våra blanketter. Eftersom vi måste vara säkra på att allting blir rätt och riktigt så blir det hela krångligt. Vår försäkring skall vara så heltäckande som möjligt och det skall finnas så få kryphål som möjligt, och därför blir blanketterna väldigt krångliga. Robertsforsborna tycker också det. De säger också att de mår dåligt. De tycker inte att staten håller sina ingångna avtal, vare sig när det gäller pensioner till änkor eller när det gäller bostadsbidrag. De förstår att det inte är vårt fel, men de vill ändå tala om för oss vad de tycker - och förresten är ju vi dem som de kan prata med. Vi brukar säga att de kan skriva till politikerna, och att de kan prata med Rinaldo i Skellefteå. Jag tror säkert att ni får både brev och telefonsamtal, och en del av dessa har vi uppmanat till. Vi har det väldigt stressigt just nu. Vår fysiska arbetsmiljö är bra - vi har det fint på kontoret. Vi har också bra ADB-apparater, men det vi får ut ur burkarna är inte särskilt mycket, och det är ganska spretigt. Alla de bra rapporter som Västerbottenskassan skriver hinner vi inte med att läsa. Janne Almqvist var hos oss i veckan och sade att det görs väldigt bra utvecklingsgrejer i Västerbotten, men vi hinner inte med att läsa allt. Vi hinner inte heller ta till oss alla bra utvecklingsmöjligheter. Uppsägningarna oroar oss mycket. Robertsforskontoret ligger i Umeåområdet, vilket betyder att så fort det går åt pipan på Umeåkontoret får vi också hänga med eftersom vi finns bara 6 mil från Umeå. Dessutom är vi unga och har inte varit anställda så länge. Därför ryker alltid några av oss, fast det kanske inte skulle behövas. Allt detta gör inte oss till några bra samtalspartner för folk som har det svårt. Vi måste också lära oss att säga nej på ett bra sätt, och vi måste också veta att våra beslut är underbyggda när vi gör det. Västerbottningen är ingen otrevlig person, och folk försöker att inte skälla på oss i onödan. Men vi känner att människor inte har det bra nu. Vi har ett svårt sparbeting. Under 1997 och 1998 skall vi på våra ca 7 miljoner kronor i det här området - Nordmaling och Robertsfors - spara en miljon. Vi sparar på allt vi kan. Vi tycker t.ex. att det är bra att Sparbanken och Föreningsbanken skall slås ihop. De behöver litet mer lokaler, och de kanske kan få några rum hos oss. På det viset kan vi tjäna några kronor. Vi sparar alltså på allt. Om vi inte får de 200 miljoner som Riksförsäkringsverket föreslår i sin begäran - egentligen är också det alldeles för litet - kommer vi förmodligen ändå att bli tvungna att bli två personer färre på Robertsforskontoret. Vi skall klara precis lika mycket med två personer färre. Om förändringarna fortsätter vet vi inte riktigt hur detta skall gå till. Om det dessutom blir så att vi inte kan säga upp folk förrän regleringsbrevet kommer lär vi inte bli fler än knappt hälften kvar på vårt kontor efter den 1 januari 1998. Om Västerbottenskassan skall gå med balans under 1998 säger Birgit att om vi säger upp någon den 1 januari 1998 så säger vi upp 249 årsarbetare av våra 386. Då är det inte mycket att ha! Av oss blir i så fall förmodligen bara 4-5 stycken kvar. Så kan det väl ändå inte behöva bli, tycker jag. Vi får se till att kassan kommer överens med facket och får sådana planeringsförutsättningar att vi får veta hur vi skall ha det med vårt arbete. Vi tycker att vi får alldeles för litet pengar under 1997 och 1998 för de uppgifter vi är ålagda att göra. Vi är rädda att vi med de här besparingarna kommer att bli stingsliga mot våra kunder - våra försäkrade - och det vill vi inte. Man skall inte kunna läsa om att vi på försäkringskassan har en likadan attityd till de försäkrade som man för ett tag sedan kunde läsa att man hade inom socialförvaltningarna. Vi vill inte ha sämre resultat i socialförsäkringen. Om vi blir två personer färre på Robertsforskontoret kommer vi inte att kunna klara våra handläggningstider. Vi är mycket stolta över vårt låga sjuktal, som ligger ungefär på riksgenomsnittet, men vi är ängsliga för att de långa sjukfallen kommer att öka nu. Om vi ökar vårt sjuktal i Västerbotten med två dagar kostar det 79 miljoner kronor. Om vi ökar ohälsotalet med en dag kostar det 49 miljoner kronor. Det tycker vi är väldigt stora och dyra pengar, jämfört med en besparing på Västerbottenskassan på ca 10 miljoner kronor. Det här var bilden av Marie som jag ville ge er. Jag har träffat många Marie under de senaste månaderna. Jag har nämligen varit runt på alla kontor i Västerbotten och pratat med personalen. De är stolta över att jobba i försäkringskassan, och de känner att de gör ett bra jobb. Än så länge tycker de att de kan möta allmänheten på ett värdigt sätt. Men de har litet svårt att försvara försäkringens alla förändringar. De känner sig inte på samma sätt som tidigare integrerade med socialförsäkringen, och skjuter kanske just därför oftare i väg frågeställningarna till er som politiker. De tycker att det är ni som får svara, och inte de. Jag minns en morgon när jag kom till Lyckselekontoret. Det var när förtidspensionerna skulle sänkas för dem som var gifta med någon som inte hade pension. Detta drabbade ofta dem som hade arbetslösa makar som just fått sänkt arbetslöshetskassa. Då sade man på Lyckselekontoret: Varje morgon måste jag intala mig att jag inte heter Ingvar Carlsson eller Ingela Thalén. Jag måste komma ihåg att det inte är jag som har bestämt det här. Men jag måste ändå vara vänlig, och svara på frågorna. Personalen, och Marie, i Västerbotten vill till slut ge några råd och komma med en vädjan till socialförsäkringsutskottet. Råden är: Se på helheten i socialförsäkringen! Se hela försäkringen när ni funderar på förändringar! Kräv konsekvensanalyser, för allmänheten men också för administrationen, i förväg! Personalens vädjan, som jag hör varje dag, är: Låt försäkringen vara i fred nu ett tag, så vi hinner skaffa oss system att hantera den med. Personalen vädjar också om en annan sak. Man säger att man har klarat 1995-1996 och alla förändringar under 90-talet hyggligt. Jan Pennlöv har säkert några synpunkter på det, men personalen tycker i alla fall att man klarat det hyggligt under de förutsättningar som funnits. Personalen är stolt över sitt jobb, och vill kunna fortsätta att utföra ett bra arbete och kunna vara stolt även i fortsättningen. Man vill arbeta effektivt och kunna ta vara på alla förändringsmöjligheter. Man vill också förbättra kvaliteten och följa upp resultaten. Vad personalen vädjar om är rimliga förutsättningar för allt detta. Ordföranden: Tack så mycket, Birgit Högberg. Detta var mycket intressant, och jag tror att det kan föranleda en del frågor. Ordet är fritt. Gullan Lindblad (m): Herr ordförande! Jag har fått ordförandens konstaterande att jag var med i Västerbotten. Jag åker ofta ut till försäkringskassorna och får värdefulla uppgifter. Birgit Högberg talar om svårigheterna. Jag kan i alla fall trösta dig med att vi får många samtal - oerhört många samtal. Jag har ett par frågor. Vi har fått en del klander när det gäller bemötandet från försäkringskassornas sida. Du antyder själv att det kan vara svårt att vara den där trevliga tjänstemannen när man har mycket om sig och inte ser någon väg ut. Kan jag få några synpunkter på detta? En av mina stora intressefrågor är rehabiliteringen. Har ni lyckats lösa rehabiliteringsfrågorna någorlunda, tycker du? Birgit Högberg: Beträffande bemötandet kan jag säga att jag får andra samtal från allmänheten i dag än jag fick förut. Tidigare var folk ledsna när de hörde av sig, därför att de hade blivit illa bemötta. Nu tycker jag att jag får fler telefonsamtal därför att människor förstår att personalen inte kan klara utbetalningstider osv., och inte för att de har blivit dåligt bemötta. Ibland säger man: jag förstår att hon är stressad, hon lät som om hon inte hade tid att prata med mig så länge osv. I likhet med de flesta kassor jobbar vi i Västerbotten med kundservice. Vi kommer att ta fram en kundpolicy och en servicestrategi för att i det arbetet kunna diskutera igenom hur vi egentligen skall ha det med vårt öppethållande, vårt bemötande osv. Gullan Lindblad frågade också om rehabiliteringen. Riksförsäkringsverket var uppe hos oss i veckan. När vi fick beskeden om bostadsbidragets och underhållsstödets förändringar bestämde vi i vår ledningsgrupp, där alla cheferna är med, att vi inte längre skulle kunna freda rehabarbetet helt och hållet. I Västerbotten jobbar vi integrerat med rehabiliteringen, dvs. med hela sjukfallet. Det betyder att vissa av dem som jobbar med detta också är specialister på sjukpenningen, och just de har fått jobba med andra saker. För första gången sedan jag började jobba med rehabilitering känner jag att vi har börjat nagga detta arbete i kanten. Det är ju också ett jättesvårt arbete i dag. Vad har hänt med de sju stegen? Allmänna rådet har inte kommit ut, beslutet fattades i riksdagen den 18 december, vi skulle komma i gång den 1 januari, läkarna är mycket tveksamma till vad vi säger, vi måste föra en diskussion med arbetsförmedlingen om när man är arbetsför i dag enligt arbetslivets krav osv. Det här är en lång och svår process. Jag skulle vilja redovisa några besökssiffror. 1992 gjorde vi en besöksstatistik på de här kontoren i Västerbotten. Totalt hade vi 2 438 besök under veckorna 47-50 1992. Samma veckor 1996 gjorde vi statistik igen, och då hade vi 10 000 besök. Ibland när jag på verket har sagt att folk besöker kassorna säger de att det behöver de väl inte göra nu. Nej, det kanske de inte behöver, men de kommer. Och de kommer faktiskt för att de behöver det. Vi har under de här åren jämförelsevis fått mindre resurser. Folk har i de här förändringstiderna ett väldigt stort behov av att komma till kassorna, och vi vill naturligtvis ta emot dem på ett värdigt sätt. Anita Jönsson (s): Anledningen till att vi sitter här i dag är ju, precis som Birgit sade, att vi har fått många signaler om hur man känner det ute på försäkringskassorna. Med utgångspunkt från vad vi i socialförsäkringsutskottet har att hantera, inte bara vad gäller den här frågan utan vad gäller den svenska ekonomin över huvud taget, känns det bra att vi kan genomföra den här utfrågningen. Jag har ett par frågor som jag riktar både till Birgit och till RFV, om man därifrån vill ge några kommentarer. Du nämnde ADB-stödet, att ni hade vackra burkar men att innehållet var begränsat. Vad menar ni är möjligt att göra, både på kort och på lång sikt, för att få ett ordentligt ADB-stöd, som verkligen skulle fungera för dem som jobbar på försäkringskassan? Min andra fråga handlar om hur ni både på Riksförsäkringsverket och ute på kassorna möter de nya förändringarna från riksdagen. Jag tänker då på den kunskap och insikt som personalen behöver för att klara sina nya uppgifter. Vilken möjlighet har man att utvecklas så att man klarar de här uppgifterna, och vilken utbildning får man? Jag har också en tredje fråga, som dök upp under ditt anförande, Birgit. Du pratade om utbildningsvikariat. Tycker ni att det är en bra arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att få in nya människor, samtidigt som ni kan ge dem som jobbar på försäkringskassan en utbildning så att de klarar sitt arbete bättre? Birgit Högberg: Länsarbetsnämnden vill vanligtvis inte godkänna utbildningsvikariat om vi säger upp folk, eftersom utbildningsvikariaten innebär samma anställningsskydd som andra anställningsformer. Det är också i dag dyrt med utbildningsvikariat. Vi har dragit nytta av dem så länge de har varit billiga, men nu kostar de pengar, så nu klarar vi det inte. Men de har varit bra. Vi har fått in mycket duktigt folk under den tid som vi har använt oss av dem. Beträffande kunskapsdelen har vi under 1995 och 1996 kraftigt ökat vårt uttag - under 1996 rör det sig om över tolv dagar per anställd. Det mesta är nyhetsutbildning och ADB-utbildning, och det handlar väldigt litet om kompetensutveckling i övrigt. Lagutveckling, egenutveckling och sådant är det väldigt litet av. Vi har fått lov att koncentrera oss. Det handlar mycket om stegutbildningar. Jag begriper faktiskt inte hur man har klarat de här förändringarna. Jag är stolt över att man har gjort det. Vår kompetensutveckling är i dag till 80 % nyhetsutbildning och ADB-stöd. Beträffande förändringarna av ADB-stödet kan man nog från Riksförsäkringsverket ge besked om det. Vi lever i ett oerhört gammalt, eller i varje fall i ett gammalt, system, som alla är medvetna om måste göras om. Just nu har vi väldigt ofta datastopp, och det beror naturligtvis på att det är en sådan väldig konkurrens om tillgången till stödet. Det är naturligtvis oerhört irriterande och stressigt när man inte kommer fram, när det är stopp, när man inte kan ladda. Det finns heller inga vänteregister. När vi skall betala ut föräldrapenning kan vi inte säga att den skall ut om 14 dagar. Antingen går den ut på en gång, eller så måste vi vänta i 14 dagar med att stoppa in den i apparaterna. Att sådant händer 1997 gör naturligtvis folk galna, det är givet. Det finns alltså väldigt mycket vinster att göra, inte minst för att man skall kunna nyttja sin tid väl och hinna med sitt jobb bättre. Vi har gemensamma stora planer på att ändra detta. Däremot är väl inte tilltron hos kassapersonalen till snabba förbättringar inom ADB-stödet alltför gott efter kapsejsandet av FAS 90 och annat. Allt drar ju väldigt ut på tiden och kostar kassorna oerhörda pengar. Bara ADB-kostnaden har ju ökat kraftigt, och det är klart att ibland undrar nog medarbetarna om de har fått ut det i rationaliseringar. Det är heller inte bara de som undrar - vi har inte det. Kerstin Wigzell: Den sista frågan som Anita Jönsson ställde är stor och oerhört viktig, så mitt svar kommer att bli ganska långt. Jag hoppas att det är okej. Birgit sade först att systemen är oerhört gamla och ändrade sig sedan till att säga att de är gamla. Jag skulle ändå vilja säga att systemen är oerhört gamla. När man talar om ADB och IT får nog system som har byggts upp på 70- och 80-talet betecknas som oerhört gamla. Man behöver inte fördjupa sig i historien och varför det ser ut som det gör i dag. Vi kan bara konstatera att för den nya ledningen på verket, för hela verket och också för kassorna är denna fråga av otroligt stor betydelse för hur vi skall klara framtiden. Jag skulle vilja säga att tekniken och de politiskt beslutade förändringarna är de två faktorer som gör administrationen mycket tungarbetad och som ligger bakom den situation vi har i kassorna just nu. Tekniken måste underordna sig de politiska besluten. Det går också att anpassa tekniken. Jag tror att det finns stor anledning att vara väldigt förhoppningsfull. Den moderna tekniken skulle mycket väl kunna klara alla de förändringar, det handläggarstöd, osv. som vi behöver. Problemet är: Hur skall vi då komma dit? I dag finns flera olika faktorer som kämpar om resursutrymmet när det gäller teknikstödet. Det gäller själva förvaltningen. Vi gör 300 000 utbetalningar och över en miljon transaktioner i ADB-systemen varje dag. Här får det inte bli några fel. De här pengarna svarar för en stor del av den privata konsumtionen, och de måste betalas ut den dag de skall ut. Hittills - det erkännandet måste man ge administrationen - har det inte heller blivit just några fel, utan det fungerar som ett urverk. Precis som Birgit sade finns det tecken på att systemen inte räcker och att det framöver kan uppstå flera fel om belastningen blir för stor. En annan sak är de förändringar i regelsystemet som måste genomföras. Under den senaste sexårsperioden har det, som Birgit nämnde, rört sig om 340 stycken, varav 60 det senaste året och ytterligare 20 vid årsskiftet. Att anpassa systemen till förändringarna är oerhört resurskrävande, och detta i onödan, därför att systemen är gamla. Det kan beskrivas som ett garnnystan där det ena systemet går in i det andra. Vi har ungefär 7 500 system, och vi har inte total koll på hur det ena systemet påverkar det andra. Även enkla förändringar, t.ex. att ändra en nivå från 80 till 75 %, tar lång tid att genomföra. Så skulle det inte alls behöva vara med en annan teknisk plattform. Förutom förvaltningen och förändringar vill jag nämna betydelsen av rationaliseringar. Det finns många idéer och projekt och stora möjligheter att rationalisera, men då måste vi få tids- och resurs utrymme för det, och vi måste få en ny teknisk plattform. Jag är inte tekniker, så jag kan inte förklara detta något vidare bra, men en ny teknisk plattform skulle kunna innebära att systemen inte längre behöver vara så invecklade i varandra, utan man skall kunna göra förändringar i ett förmånsslag utan att det påverkar andra på något komplicerat sätt. Vi startade för några månader sedan ett utvecklingsprogram på ADB-området. Syftet är att, utifrån en uppfattning om hur försäkringskassan skall se ut som arbetsplats år 2005, skapa en ny teknisk plattform där man dels kan hantera försäkringarna säkrare, dels på ett enkelt sätt kan genomföra förändringar, dels också kan genomföra rationaliseringar. Försäkringkassan skall vara en arbetsplats där man tillämpar moderna metoder och modern teknik i försäkringstagarnas och arbetsmiljöns intresse. Att vi har samlat detta i ett program beror på att vi vill kunna göra mycket medvetna prioriteringar, så att vi verkligen satsar på de stora och fundamentalt viktiga projekten och inte slösar bort vår tid och våra resurser på projekt som inte är långsiktigt intressanta. De utvecklingsprojekt vi genomför skall också stämma med den långsiktiga förändringen av den tekniska plattformen. Till detta har också sekelskiftesproblematiken kommit. Vi beräknar att denna kommer att kräva insatser från ungefär 100 årsarbetare under de två närmaste åren och kosta ungefär 260 miljoner. I går läste vi också att ett gasmoln från solen kanske skulle störa tekniken - fast det kanske vi slipper. Som vi ser det - och det har vi också lyft fram i vårt budgetunderlag för 1998 och två år framåt - måste man investera för att kunna åstadkomma rationaliseringar efter sekelskiftet. Vi kan egentligen inte se några goda möjligheter över huvud taget att förena förvaltandet av det nuvarande, som måste fungera varje dag, med framtagandet av den nya tekniska plattformen för att få en bättre och modernare ADB-teknik. Vi har i budgetunderlaget, i samråd med försäkringskassorna och Försäkringskasseförbundet, önskat oss investeringsmedel på drygt 2 miljarder under de närmaste tre åren, och vi har goda skäl att tro att vi kommer att kunna dra in detta i rationaliseringar under de fem åren närmast efter sekelskiftet. Utan sådana investeringar tror jag att kassornas svåra situation kommer att fortsätta och att felen kommer att bli fler. Sigge Godin (fp): Jag skall hålla mig till det som Birgit pratade om. Som Birgit sade ligger Robertsfors i ett glesbygdslän. Det innebär att det handlar om en befolkningsminskning, och när medel fördelas över landet blir situationen besvärande för de här glesbygdslänen, genom att de förlorar pengar. Jag kommer själv från ett glesbygdslän och vet därför att det inte är de sjuka och de som behöver kassans medverkan som flyttar, utan det är de friska och alerta människorna som hittar nya, fräscha jobb på annat håll i landet. Det är jättebra att ungdomar får bra jobb - det är mest de som flyttar. Jag skulle vilja fråga Birgit, Riksförsäkringsverket och kanske också någon från Försäkringskasseförbundet hur ni ser på att man skall spara det som regeringen har kommit fram till samtidigt som befolkningsutvecklingen slår så illa att man får ännu mer besparingar. Har ni funderat över hur man skall kunna lägga ut i varje fall den besparing som har att göra med befolkningsminskningen så att det går att komma över det, så att det inte slår så drastiskt? Birgit gav också rådet: Kräv konsekvensanalyser! Det gör vi. Min fråga är snarast: Hur mycket kostar det kassorna i tid, arbete och kanske pengar att det går så fort i dag, att besluten fattas så snabbt och skall sättas i sjön så snabbt att det inte görs några konsekvensanalyser av värde? På kassorna måste man ju också ta sig tid att förklara för människor att det blev litet fel. Jag tänker på änkepensionen, underhållsstödet och bostadsbidraget. Jag inbillar mig att detta kostar mycket tid och kraft. Är det någon på verket som funderar på det här? Har ni kvantifierat det på något sätt? Birgit Högberg: Vad gäller de snabba besluten kan jag hänvisa till besöksstatistiken. Den visar ju på 10 000 besök i stället för 3 000. Det tror jag är resultatet av att det fattas snabba beslut utan att det ges information som är begriplig eller att folk har fått tid att tänka efter. Det är det mest kvantifierade svar jag har, förutom att vår utbildning för 1995/96 kostade ungefär 5 miljoner per år. Det här är som jag sade mycket nyhetsutbildningar och ADB-utbildningar, och här ligger självfallet stora kostnader för kassorna. Vi begriper förstås att det skall bli ändringar. Det skall självfallet ske en anpassning av systemet, det förstår vi också. Beträffande medelssystemet är jag part i målet, så jag överlämnar den frågan till RFV. Vi har bråkat länge om detta. Karin Israelsson (c): Jag har fått svar på en fråga jag hade om fortbildning av personalstaben, men det finns i det sammanhanget också en liten praktisk fråga. Om man är ett par stycken på ett kontor och skall åka på fortbildning rätt ofta får man ju ett ännu tajtare program för service till människor ute i bygden. Jag är också tacksam över att det är Rinaldo som ni rekommenderar när ni rekommenderar politiker uppe i Västerbotten - jag har ändå tillräckligt med sådana här samtal. Också vi träffar väldigt många människor, och ibland förvånas man över att de beslut vi har fattat här i riksdagen får den utformning de får i den praktiska tillämpningen. Det händer faktiskt att det inte blev som vi hade tänkt oss, och ibland undrar man då var felet ligger, om vi har varit oklara i våra beslut eller om tillämpningen har utformats på ett sätt som inte var i den anda som utskottet hade tänkt. Det är möjligt att vi inte förstår varandras språk. Detta är en av de saker jag undrar över. Man diskuterar ju nu möjligheten till litet mer gynnsamma förtida uttag av ålderspensionen och möjligtvis också litet mer av förtidspensioneringar av personer som är 60 år och äldre och som kanske har en sjukdom som inte är rehabiliterbar, men som man med den lagstiftning vi har i dag har tvingats rehabilitera. Skulle det medföra en avlastning av försäkringskassans arbete om man fick bort en s.k. tung grupp från handläggningsärendena? Det rör sig ju om tunga rehabiliteringsärenden när det gäller personer över 60 år. Jag vet inte hur mycket kraft kassorna lägger ner på dessa ärenden, med dessa personer skall enligt den lagstiftning som vi har rehabiliteras. De förslag som nu diskuteras skulle då kunna medföra en viss avlastning. Jan-Åke Brorsson: Alla förändringar innebär som sagt mycket av nyhetsutbildning. Folk måste då lämna kontoren för att få utbildningen, och det är klart att det sätter en ökad press på de små kontoren. Det är otvetydigt att detta får den effekten. Sedan till frågan om intentionerna i riksdagsbesluten och hur besluten ser ut när de kommer ut till medborgarna. Det har under det senaste året förts en debatt som har varit litet olycklig. Vissa riksdagsledamöter har uppfattat det som att tillämpningen inte överensstämmer med intentionerna. Då får ni fundera över hur ni skriver utskottsbetänkanden och hur Riksförsäkringsverket utformar riktlinjer till kassorna utifrån utskottsbetänkandena. Det finns anledning att fundera igenom detta, om man nu upplever att sådana här förändringar uppstår. Det här hänger också samman med vad det är för typ av förändringar. I och med att det handlar om negativa förändringar tror jag att detta är av betydelse, men det skulle inte behöva vara på samma sätt om det var fråga om positiva saker. Birgit Högberg: Jag vill säga något om frågan om 60-åringarna. Du förstår vad det betydde för oss när de möjligheterna försvann. Jag anser att det för oss i Västerbotten borde vara rimligt att få pension av arbetsmarknadsskäl, dvs. att den som har varit arbetslös, är sjuk och skall rehabiliteras kan få en möjlighet till förtidspension. De sju stegen passar inte in på en skogsarbetare, en småbrukare eller en diversearbetare uppe i Norrlands inland. Marie Engström (v): Det var intressant att få höra från verket att det är tekniken och de gamla systemen tillsammans med mängden av politiska beslut som ligger bakom situationen på kassorna i dag. Jag har några frågor kring detta. Vi fick förut se siffror på att besöken på kassorna hela tiden tenderar att öka. Det faktum att det är ganska kort tid mellan det att vi fattar beslut i riksdagen och besluten skall verkställas, kan inte det vara orsaken till att besöken ökar i antal och att det blir väldigt många frågor? Vid de kontakter jag själv har haft med personal på kassorna har jag fått vittnesbörd om att man där helt enkelt inte har hunnit utbilda sig, att man på den ena kassan kanske inte ger samma svar som ges på en annan kassa. Jag tror att vi på det här sättet kanske medverkar till att ge kassornas personal en ganska orimlig arbetssituation. Birgit Högberg: Ja, det är precis så. Det är just det här som personalen vill vädja till er om, att de skall få rimliga arbetsförhållanden. Många människor i Sverige lever i dag väldigt bra, har det bra ställt. Jag antar att majoriteten i det här rummet inte har det så dåligt ställt som en del andra i landet. Men många människor är beroende av de ersättningar som kassan transfererar, de är faktiskt beroende av vartenda öre. För dem innebär förändringar oro. De blir dödsförskräckta. Skall pengarna inte räcka till hyran nu? Vad händer med pensionen? Skall de ta 10 000 eller 2 000? Skall jag drabbas eller bara min granne? Den här oron finns hos allmänheten, och de som väl kan artikulera allmänhetens oro är naturligtvis de som i sin profession möter dessa människor, nämligen kassans personal. Jag ser därför kassans personals redovisning av människorna som de möter inte som något slags gnäll över hur man har det på kassorna, utan i väldigt hög grad som en spegling av hur människorna i Robertsfors eller andra orter faktiskt upplever situationen. Den som är frisk tiger still. Den som inte har några bekymmer tiger still. Men när många blir oroliga är det många som kommer. Kerstin Wigzell: Också jag vill kommentera det som sagts om hastigheten. Birgit nämnde att det ännu inte har kommit allmänna råd om förändringarna när det gäller förtidspensionen. Det stämmer. De här snabba besluten med ett snabbt ikraftträdande påverkar också jobbet för oss på RFV, till förfång för kassorna. De allmänna råden används mycket, det vet vi. Det är Riksförsäkringsverkets sätt att verka för likformighet, vilket är en av våra tyngsta uppgifter. Det vi säger i de allmänna råden används, och det stöder likformigheten. I de allmänna råden skall vi gå några steg längre än vad man gör i själva lagstiftningen, genom att bl.a. studera tidigare domslut med betydelse också för tolkningen av bestämmelserna. Detta tar tid. Det är inte bara så att våra jurister skall fundera, utan vi vill också kolla med försäkringskassor hur de läser råden och även ha samråd med handikapporganisationer och andra berörda. Sådant samråd och sådana diskussioner tar tid. Då kan man säga att vi skall förarbeta detta, och det gör vi också i väldigt stor utsträckning. Jag vill dock ta LASS som exempel på svårigheter som kan uppstå. Vad gäller de ändringar som kom förra våren visste vi att de var på gång och att det skulle bli ett väldigt snabbt ikraftträdande bara någon månad efter det att riksdagen fattat sitt beslut. Eftersom LASS är en ganska svår lagstiftning att tillämpa hade vi information och utbildning för kassorna innan riksdagen hade fattat sitt beslut. Vi delade också ut litet material, naturligtvis fullt med reservationer för att ärendet inte var färdigbehandlat. Sedan blev det ändringar i riksdagen, och vi kan konstatera att detta inte trängde fram riktigt överallt. Nu har det gjort det. Det har alltså sina problem att föregå behandlingen i riksdagen. Ragnhild Pohanka (mp): Först ett konstaterande. Ute på arbetsplatser som skolor, sjukvård och försäkringskassor, i detta land med hundratusentals arbetslösa, som bevisligen ofta kostar lika mycket som de som arbetar för samhället, har människor problem med att hinna med. Det är märkligt. Sedan vill jag tala om en sak som kanske är litet svår, nämligen den tystnad som man talar om sprider sig på arbetsplatserna. När jag är ute på försäkringskassor och talar litet mer officiellt får jag höra helt andra saker än då jag har besök av personer som arbetar på kassorna. Dessa människor vågar alltså inte kritisera det som händer, eftersom man skall vara lojal mot sin arbetsgivare, även om det inte är kassorna som beslutar om nedskärningar. Det är möjligt att man är rädd för att man själv får gå nästa gång det blir en nedskärning om man har kritiserat för mycket. Jag har belägg för det här, men det är klart att jag inte kan lägga fram dem. Jag undrar om ni som sitter ännu närmare har någon uppfattning om detta. Börje Johansson: Det stämmer att när det blir trångt om resurserna blir också inflytandet och medbestämmandet mindre på arbetsplatsen. Jag vill gärna koppla ihop detta med en del frågor som har ställts tidigare. Det var egentligen Birgit Högberg som ställde slutfrågan: Hur har personalen klarat den här situationen efter alla verksamhetsförändringar och med de resurser man har i dag? Från politiskt håll säger man ofta att det är arbetsgivarens uppgift att klara detta inom de ramar som ges. Men situationen i dag är ju sådan att det inte går att säga att det enbart är arbetsgivarens fel. Här måste det finnas förutsättningar för arbetsgivaren att driva en vettig personalpolitik. De undersökningar som finns om arbetssituationen för personalen visar att personalen mår mycket dåligt. Det visar också jämförelser med andra yrkesgrupper i samhället. Det här beror på att man jobbar oerhört hårt. Man jobbar mer övertid och flextid och man har stora semesterskulder. Men det finns också oerhört mycket svart arbete, en del kallar det kanske för ideellt arbete. Jag vill ta upp en sak som inte Birgit Högberg nämnde. Som ni vet är det ungefär 85 % kvinnor som jobbar inom försäkringskassorna. Jag vill påstå att tack vare att det är 85 % kvinnor fungerar kassorna över huvud taget. Det finns alltså trots allt en så kraftfull lojalitet mot försäkringen hos personalen inte mot arbetsgivaren eller mot riksdagen utan mot försäkringen. Detta måste man se upp med. Det finns en undersökning, som utskottet också har tillgång till, som visar att om man trivs med sitt jobb och slits successivt innebär det också att utbrändheten kommer mycket snabbt. Det är detta som händer i dag. Personalen orkar inte längre. Därför måste ni hjälpa till att ge förutsättningar. Det får inte bli som med teknikfrågorna. Jag har nämligen varit med sedan Allfa utredningens tid i slutet på 70-talet. I 20 år har vi utrett ADB- tekniken för kassorna utan att egentligen komma till en ny strategi. Därför måste samspelet mellan er folkvalda i riksdagen och administrationen bli bättre så att det som Kerstin Wigzell redovisade tidigare verkligen kan bli något. Vi kan inte hålla på i 20 år till och inte komma fram till en ADB- strategi som ger vettiga arbetshjälpmedel för personalen. Detta är en sak som ändå tar några år. Just nu måste det helt enkelt till mer resurser. Jag saknade det i Birgit Högbergs slutsats. Det går inte att komma runt detta, utan det måste till mer administrativa resurser för att arbetsgivaren skall kunna bedriva en vettig arbetsgivarpolitik för de anställda i kassorna. Ragnhild Pohanka (mp): Är det inte så att försäkringskassorna egentligen har oerhört låga administrationskostnader? De handskas ju med så mycket pengar och i förhållande till det är de väldigt låga. Är det så? Börje Johansson: De är 2 % av de totala kostnaderna. Den allra största delen är ju personalkostnader. Det är därför det blir personalen som drabbas när de administrativa anslagen dras ned. Birgit Högberg: Jag ville säga något om detta med öppenheten. I min kassa pratar vi om trygghet, öppenhet och tillit. I dag är det svårt för personalen att våga känna tryggheten, öppenheten och tilliten när det är ont om tid. Marie pratar inte om resurser. Hon pratar om att hon skall ha tillräckligt med pengar eller tillräckliga villkor. Vi bits ju när vi får det trångt. Då tittar vi snett på varandra. Hon som är 60 år kan väl gå. Hon som är 30 år kan väl få vara kvar. Varför slutar inte han, eller varför går inte hon hem som har en gubbe med bra lön som försörjer henne? Det blir sådant som kommer. Vi försöker verkligen jobba med öppenheten. Sedan är man ju van att försvara försäkringarna, som Börje Johansson sade. Där är man ju lojal mot riksdag och regering. Man vill inte skälla på de försäkringar man skall administrera. Det är många som i stället försöker att låta bli att prata så mycket om det, men det måste de ju. Jag tycker inte att vi som arbetsgivare i kassan djävlas med folk för att de är öppna. Det är läget på marknaden i kassan som gör att man blir rädd om sitt eget skinn. Då blir det stopp. Margit Gennser (m): Vi fick en bild där man visade vilka ansvällningar av besök och telefonsamtal som kommer vid regeländringar. Detta är ju inte något enastående för kassorna. Det sker precis samma sak i banker och försäkringsbolag när vi har ändringar av skatter och avgifter och andra ändringar i socialförsäkringssystemen. Jag undrar om man har försökt att använda sig av den teknik som dessa stora organisationer använder. När det kommer nyheter, när man vet att det blir toppar, har man förstärkt telefonanvändningen genom att ha andra system. Man skickar i väg en del samtal till specialister som snabbt kan rensa ut de enkla ärendena, slussa vidare halvsvåra ärenden till dem som kan svara på dem och använder sig av den dyraste resursen, personligt besök, för de svåra ärendena. Då kan man inte arbeta ensam i väldigt decentraliserade organisationer. Ringer man till Skandia får man besked från Göteborg även om man ringer från Lappland. Jag vet att ni har ett aber med datautvecklingen, men det är decennier av synder som visar sig. Sedan har jag en andra fråga. Utskottet såg till att 33 miljoner kronor togs som engångsbelopp från Riksförsäkringsverket för att förstärka kassornas resurser. Hur har de använts? Har de använts för att klara av dessa toppar med arbetsbelastningar så att man inte sliter ut personalen. Jag har en tredje fråga också. Det är dyrt att skicka folk till utbildning. Försöker man med videoutbildning? Vi borde också kunna ha mycket utbildning per data, men där har vi ju ett dataproblem. Ronny Olander (s): Jag har en viktig fråga som jag tycker är något av en kärnfråga vid den här typen av utfrågning. Den är riktad till de tre aktörerna RFV, FKF och FF. Anser ni att socialförsäkringarna och trygghetssystemen hanteras på ett likformigt och anständigt sätt ur rättstrygghetssynpunkt? Jan-Åke Brorsson: Låt mig börja med den sista frågan. Det brukar alltid vara lättast att börja bakifrån. Vi får väl mer svar på detta efter kaffet, vad jag förstår. Vi ser inte några signaler i form av att mer besvär och JO- anmälningar går igenom och visar på att vi har hamnat i en mycket svår situation när det gäller rättssäkerheten eller likformigheten. Det är vår bedömning att vi inte har kommit dit ännu men att det finns risk för att vi kommer dit. Låt oss sedan titta litet grand på de frågor som Margit Gennser ställde. Där vill jag säga att det pågår en organisationsförändring kontinuerligt ute på kassorna, bl.a. pekade Birgit Högberg på detta med områdesorganisationen. Det är ett led i att försöka möta kunderna på ett bättre sätt med generalister i de frågor där det behövs och specialister i de frågor där det behövs. Den typen av utveckling pågår i hela landet. Det handlar naturligtvis också om att använda telefontekniken. Det finns exempel på detta i Västerbotten och Östergötland, och det dras i gång ett telefoniprojekt mer successivt under våren. Det är också ett nytt sätt att möta kunderna. Den typen av förändringar sker ju ständigt för att rationalisera verksamheten. Jag skulle vilja prata litet grand om effektivitetsutveckling och besparingar i ett 90-talsperspektiv, men det får jag kanske tid till senare. De 33 miljonerna är ju inte till för att riktas mot vissa toppar, utan de har gått in i verksamheten för att klara det akuta inför 1997. När det gäller utbildningsinsatser vill jag peka på att det nu finns framtaget ett material där varje kassa tar ansvar för att sköta ett utbildningsmaterial för ett visst försäkringsområde. Det kommer nu att läggas in i datasystemet så att man kan jobba med utbildning i dessa försäkringsfrågor genom datasystemet. Lena Schalin Bergman: Jag kommer från en ganska stor försäkringskassa i Stockholm. Vi ser litet andra förhållanden än dem som Birgit Högberg har redovisat, och ändå är de så väldigt lika fast man får ta allting gånger fem eller gånger tio när man kommer till Stockholm. Jag har jobbat mer än 25 år på kassan nu. Jag tycker att jag genom åren har kunnat se hur vi ständigt har omorganiserat. Vi har ständigt försökt att ta till vara och effektivisera verksamheten för att kunna möta kunden på ett bra sätt. Precis som Jan-Åke Brorsson säger, och som Birgit Högberg tidigare har visat, jobbar vi med olika typer av telefongrupper eller specialister som tar emot och sorterar. Vi omorganiserar verksamheten för att kunna ge kunden en bättre service utifrån de minskade resurserna. Vi har minskat personalen med 20 % under de senaste sex åren, och vi ser egentligen ingen minskning av arbetsbördan utan tvärtom. Här kan jag kanske också ta upp den ökade invandringen. Den slår ju också igenom. Vi har en stor andel som har svårt att behärska det svenska språket. Vi talar om svenskar som har svårt att läsa våra blanketter. Jag kan vidimera att våra invandrare också har ganska svårt att göra det. På ett av våra kontor, det mest invandrartäta kontoret, hade vi under en vecka, när vi fick de nya bostadsbidragen, ca 1 300 besök. Besöken tar mellan en kvart och en halvtimme och förutsätter att man verkligen tar sig tid med kunden. Detta är en bild ur verkligheten. Detta med kundmötet är inte alldeles enkelt. Jag tror att personalen klarar av dessa toppar, men den ser den långsiktiga förändringen som ett stort problem. Det blir mindre resurser, man får mindre tid att ägna åt kunden och man tycker att arbetssituationen känns ganska arbetsam. Kerstin Wigzell: Jag tänkte kommentera några av de här frågorna. När det gäller det som Margit Gennser tog upp vill jag säga att vi inom administrationen arbetar med ett servicetelefoniprojekt. Vi hoppas att det skall kunna sjösättas enligt planerna den 1 januari 1998. Men det är naturligtvis beroende av hur det går med de övriga frågorna som vi arbetar med på ADB-området. Vi tror att servicetelefon kan betyda väldigt mycket. Det har redan sagts här hur de 33 miljonerna används inom försäkringskassorna. De kommer från Riksförsäkringsverkets anslag. Vi är mycket beroende av att dessa pengar åter kommer tillbaka till oss för att vi skall kunna bedriva det här utvecklingsarbetet. Får vi inga ökningar av anslagen eller inte dessa återlagda har vi, vid sidan av att sekelskiftesomställningen kommer att kosta 100 miljoner nästa år, ytterligare 50 miljoner som vi måste spara in någon annanstans än på utvecklingsområdet. Det blir kanske i så fall på uppföljningar, konsekvensanalyser, uppdateringar av allmänna råd osv. När det gäller frågan om rättssäkerheten, anständigheten och likformigheten finns det kända problem. Det gäller framför allt tillämpningen av förvaltningslagen och bristfälliga beslutsunderlag. Men dessa problem har ju funnits i många år. Vi tycker inte att vi kan se någon försämring därvidlag. När det gäller bemötande i övrigt görs det ju hela tiden serviceundersökningar på olika sätt. Där kan vi egentligen inte heller se att människor nu uppfattar att de blir sämre bemötta än tidigare. Det finns möjligen en svag tendens till att man är litet mer missnöjd med servicen, men den är inte särskilt tydlig. Svåra regler och svåra blanketter är det stora problemet för försäkringstagarna Om vi tittar på siffrorna för landet som helhet - de är ju litet äldre än den dagsaktuella bild som Birgit Högberg ger - kan vi se att det finns en svag tendens till att handläggningstiderna ökar också. Börje Johansson: Vi fick en fråga från Ronny Olander om socialförsäkringen hanteras på ett bra sätt. Man kan grovt dela in socialförsäkringen i två delar, nämligen den efterfrågestyrda verksamheten och den ambitionsstyrda verksamheten. När det gäller efterfråge- och utbetalningsverksamheten hinner inte personalen med generellt sett i landet. Det bekräftas av dem som säger att väntetiderna blir längre. Man är inte nöjd med sitt arbete. Detta går ut över den ambitionsstyrda verksamheten, dvs. förebyggande arbete, rehabilitering, kontroll- och uppföljningsverksamhet. Det leder till försämringar i kvaliteten. Det kommer väl också att visas på från olika håll efter pausen. Men det går också ut mer pengar än vad som skulle vara nödvändigt. Jag hoppas att få en chans att återkomma till den frågan senare. Ulf Kristersson (m): Jag har en mycket kort fråga. Ni talar hela tiden om kunden. Det förvånar mig litet. Jag har inga principiella invändningar mot affärsverksamhet, men människor i Sverige står väl inte i ett kundförhållande till försäkringskassan? Jag är bara förvånad. Ordföranden: Jag föreslår att vi funderar på den frågan under kaffepausen. Därefter skall vi försöka vidga detta med ett anförande av justitieombudsmannen.
Ordföranden: Vi sätter i gång med detsamma. Jag föreslår att vi nu vidgar det hela, och släpper in justitieombudsmannen, Jan Pennlöv. Jan Pennlöv: Jag skall berätta litet om de här frågorna, sedda ur ett JO- perspektiv. Jag skall kortfattat tala om vad JO är och på vilket sätt vi kommer i kontakt med försäkringskassorna och socialförsäkringssystemet. Vi är fyra justitieombudsmän, som är valda av riksdagen för en fyraårsperiod. Vi kan väljas om, och själv har jag varit JO i sju år. JO:s uppgift är att granska statliga och kommunala myndigheter och deras tjänstemän. Granskningen gäller sättet att handlägga ärenden som berör enskilda. JO granskar handläggningen ur rättssäkerhets- och opartiskhetssynpunkt. Det är alltså inte fråga om en ekonomisk granskning eller en effektivitetsgranskning. JO tar normalt sett inte ställning i sakfrågor och kan inte ändra en dom eller ett beslut. Om ett beslut skall ändras kräver det omprövning och överklagande till domstolen. JO:s vapen är att kritisera och i sista hand att inleda förundersökning och åtala. Självklart innehåller ett beslut av JO inte enbart kritik. Det innehåller också en redovisning av hur det aktuella ärendet enligt JO:s uppfattning skulle ha hanterats. JO:s beslut är alltså tänkta som ett slags vägledning. Ärendena hos JO aktualiseras på tre sätt. Det sker genom anmälningar från allmänheten, genom inspektioner hos myndigheter och genom JO:s eget initiativ med anledning av vad man kan läsa i dagstidningar eller vad som sägs i radio och TV. Vi är som sagt fyra justitieombudsmän, och vi har delat upp vårt arbete i fyra sakområden. Mitt arbete omfattar kriminalvård, skatt, tull, kronofogdar, militär, överförmyndare och socialförsäkring. Inom mitt område kommer det in ungefär 1 400 anmälningar per år från allmänheten. Anmälningarna hos mig fördelar sig ungefär så här: kriminalvård, 600, kronofogdar, 150, skatt och tull, tillsammans 200, överförmyndare och militär, vardera 30, och socialförsäkring, ungefär 350. Jag och mina medarbetare gör inspektioner hos myndigheter ungefär 20 arbetsdagar per år. I minst två län per år besöker vi försäkringskassor. Varje sådan inspektion brukar omfatta ungefär tre arbetsdagar. Mitt första verksamhetsår som JO, den 1 juli 1990 till den 30 juni 1991, var antalet anmälningar angående socialförsäkring 141. Det senast redovisade året, den 30 juni 1995 till den 1 juli 1996, var motsvarande siffra 361. Det är alltså en ökning med 150 %. Jag kan säga att övriga anmälningar ökade under samma tid med 25 %. Av de anmälningar som görs till JO föranleder ungefär 13 % kritik. Motsvarande siffra för socialförsäkring är mellan 18 och 19 %. Antalet anmälningar och antalet kritiserande beslut har under det senaste halvåret relativt sett ökat ytterligare vad gäller socialförsäkring. Bilden av socialförsäkringsväsendet jämfört med annan verksamhet som står under min tillsyn måste man ur den här aspekten alltså se som ganska mörk. Vad gäller då anmälningarna från allmänheten? Det är klart att många anmälningar gäller kassornas bedömning i sakfrågor. Detta kan JO som sagt inte ta ställning till. Men ofta ser man i akten felaktigheter av annat slag. En väldigt vanlig anmälningsanledning är långsam handläggning. Det gäller handläggning vad gäller omprövning och överklagande, men även annat. Jag skall som exempel läsa upp en anmälan som kom in för någon vecka sedan. Det står så här: Den 3 februari och den 5 februari 1997 var mina barn sjuka och min sambo stannade hemma från arbetet. Vår anmälan om vård av barn kom försäkringskassan till handa den 14 februari. Då vi den 19 mars fortfarande inte hade fått ersättning från försäkringskassan tog vi telefonkontakt med dem och fick som svar att man den dagen, alltså den 19 mars, öppnade posten som var inkommen den 11 februari. Jag har inte kontrollerat de här uppgifterna. Jag påstår alltså inte att de är riktiga. Men de är alltså ett exempel på vad man kan se. En annan typ av anmälan gäller formlöst stopp av utbetalning av förmåner, t.ex. sjukpenning. Man stoppar utbetalningen formlöst, utan att fatta ett formellt beslut som kan överklagas. En annan anmälningsanledning är ofta en underlåten eller bristfällig kommunikation av handlingar. Det förekommer beslut på helt bristfälligt underlag. Det förekommer bristande och felaktig dokumentation i akter. Så förekommer anmälningar om dåligt bemötande av anställda. Om detta skall jag säga att jag inte tror att antalet anmälningar vad gäller dåligt bemötande är flera inom det här området än inom andra som jag har tillsyn över. I samband med inspektioner upptäcker vi regelmässigt vissa fel, t.ex. felaktigt utformade beslut. Vi ser en bristande överensstämmelse mellan de beslut som socialförsäkringsnämnden faktiskt har fattat och det beslutsmeddelande som har gått ut till den försäkrade. Man ser överklaganden som inte har omprövats utan blivit liggande och överklaganden som inte har skickats vidare till länsrätt. Man ser ganska ofta felaktiga fullföljdsanvisningar. Ibland, särskilt under senare tid ser man också en stor osäkerhet när det gäller ny lagstiftning, där vare sig förarbeten, blanketter, datastöd eller utbildning egentligen har hunnit med. Under den senaste inspektionen i mars i år såg man t.ex. när det gäller reglerna om underhållsstöd att kunskaperna är helt bristfälliga. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att ur ett JO-perspektiv förefaller försäkringskassorna ha ett högt och ökande antal handläggningsfel i jämförelse med annan verksamhet. Detta innebär att den enskildes rättssäkerhet har försämrats. Jag tror att det är ganska oundvikligt att konstatera det. Jag utgår från att vi kommer att diskutera orsakerna till detta närmare. Låt mig till slut bara säga att mitt intryck när jag kommer ut på en försäkringskassa är att de enskilda tjänstemännen, kassamedarbetarna, har en god ambition och försöker göra ett gott arbete. Därvidlag skiljer sig inte försäkringskassorna, i varje fall inte negativt, från andra myndigheter. Men förutsättningarna tycks vara sämre. Maud Björnemalm (s): Det var ju en ganska betydande höjning av antalet anmälningar mellan 1996 och 1997. JO säger att när det gäller socialförsäkringar föranledde mellan 18 och 19 % kritik. Jag undrar då: Finns det någon statistik på hur det ser ut inom socialförsäkringarna, eftersom det är en ganska vid ram? Är det de ärenden som bedöms av socialförsäkringsnämnden eller är det andra enskilda ärenden som har bedömts? Rose-Marie Frebran (kd): Nu fick vi uppgifter som tyder på att det har skett en ökning av antalet anmälningar och att rättssäkerheten faktiskt har försämrats. Samtidigt har Jan-Åke Brorsson, tror jag, i ett svar redan tidigare berört de här sakerna och sagt att det inte finns någonting som tyder på några försämringar. Därför skulle jag vilja ha en kommentar från Jan-Åke Brorsson till den föredragning som vi nu har fått. Jan Pennlöv sade också att förutsättningarna alltså tycks vara sämre för personalen just inom det här området jämfört med andra områden. Då tänker jag på Birgits ena vädjan: Ge oss rimliga förutsättningar! Jag skulle vilja att någon från Socialdepartementet kommenterar den biten. Sigge Godin (fp): JO säger att det finns en osäkerhet när det gäller ny lagstiftning. Har ni någon uppfattning om vad den osäkerheten grundar sig på? Handlar det om det som vi riksdagsmän tycker är så jobbigt, nämligen att fatta ett beslut i slutet av november som skall effektueras på kassorna den 1 januari? Eller handlar det om oklarheter i vårt sätt att skriva i utskottet eller i Socialdepartementets sätt, i det här fallet, att bygga upp propositionen? Har ni någon uppfattning om vad det här egentligen utgår från? Lennart Klockare (s): Jag skulle vilja komplettera den fråga som Maud Björnemalm ställde. Hon frågade om olika försäkringsgrenar. Jag skulle vilja veta om de anmälningar som kommer in är jämnt fördelade över hela landet eller om de är knutna till vissa regioner. Hur ser man i så fall på de skilda anmälningsantalen i förhållande till hur administrationen hanteras och vilka resurser som finns? Har JO genom de genomgångar man har haft sett om det är brister i likformigheten? Ingrid Skeppstedt (c): JO sade att det fanns tendenser till bristfällig dokumentation. Man hade också upptäckt att det fanns felaktigt fattade beslut. Har just det här ett samband eller är det olika saker som har relaterats? Det är också allvarligt om överklaganden inte har gått vidare och rättssäkerheten sätts ur spel. Det skulle jag vilja ha en kommentar till. Ronny Olander (s): Jag uppfattade att JO sade att förutsättningarna har blivit sämre för att bedriva arbetet i dag. Han framförde också en del andra synpunkter. Vilka mer konkreta förutsättningar tänker JO på? Ger JO generell vägledning? Eller gör man kanske inte det? Jan Pennlöv: Jag skall försöka svara på frågorna. Först frågan om varför den osäkerhet som man kan konstatera finns. Tar man det exempel jag hade med reglerna om underhållsstöd som kom nu i år är det ganska uppenbart att det gick väldigt snabbt. Det gick så snabbt att man ute på kassorna inte hann med. Man fick inte blankettstöd, man fick inte datastöd, enligt min uppfattning. Förarbetena var snabba, om jag får uttrycka mig så. Det var en svår situation för dem ute på kassorna, enligt min uppfattning. En fråga var om det finns regionala skillnader vad gäller felaktigheterna. Ja, det gör det. Det är klart att antalet anmälningar är större från vissa områden än från andra. Vad detta beror på kan vara väldigt svårt att bedöma. Det har ju t.ex. i vissa län förekommit organiserade grupper som har sysslat med att granska försäkringskassorna. Det är klart att den typen av verksamhet har förorsakat ganska många anmälningar och problem för kassorna. Vad gäller påståendet att kassorna skulle ha sämre förutsättningar återkommer jag till det som det talades om under förmiddagen, nämligen att lagstiftningen har kommit mycket snabbt. Det stöd som kassorna skulle ha i olika avseenden vad gäller data, blanketter och framför allt utbildning och undervisning av olika slag har inte följt med, enligt min uppfattning. Man kan inte komma ifrån att man möter en betydande osäkerhet hos många anställda på kassorna. Det är det intryck jag får i varje fall. Så frågan om felen gäller ärenden handlagda av tjänsteman eller av socialförsäkringsnämnd. Rent generellt kan man väl säga att felen ofta är fel vad gäller tillämpningen av förvaltningslagen. Felen gäller både socialförsäkringsnämndens handläggning och enskilda tjänstemäns handläggning. Jag tror inte att man kan dra någon särskild slutsats, och någon form av statistik i den delen har jag inte. Bo Gunnar Hemtke: Jag kommer alltså från LO Rättsskydd. Jag är förbundsjurist där. Vi på LO Rättsskydd handlägger något tusental arbetsskadeprocesser varje år och har viss erfarenhet kanske framför allt från arbetsskadeförsäkringens område. Jag tänkte säga litet grand om de erfarenheterna, sedda ur vårt perspektiv. De sammanfaller, kan man säga, helt och hållet med de erfarenheter som Riksförsäkringsverket har gjort när det gäller tillämpningen av de regler om ett nytt skärpt arbetsskadebegrepp som trädde i kraft den 1 januari 1993. Riksförsäkringsverket har gjort en uppföljning som har redovisats i skriftserien RFV redovisar, 1997:1, Nya arbetsskadebegreppet, beslutsunderlagens kvalitet. Där sägs det att RFV har genomfört en uppföljning av det arbetsskadebegrepp som trädde i kraft den 1 januari 1993. Samtliga försäkringskassor i landet har ombetts sända in ett antal ärenden för granskning. Beslutsunderlagens kvalitet har granskats och bedömts i 338 arbetsskadeärenden, där beslut har fattats under tiden mars-december 1994. I ett arbetsskadeärende är det ju viktigt med en arbetsplatsutredning för att ta reda på vad i arbetsmiljön som har varit skadligt. När det gäller arbetsplatsutredningarna har Riksförsäkringsverket gjort bl.a. följande iakttagelse: av de granskade ärendena konstaterar RFV att hälften av arbetsplatsutredningarna är bristfälliga och saknar beskrivning om vad i arbetet som är skadligt och vad det är som har orsakat den försäkrades besvär. Alltså: av 338 arbetsskadeärenden är hälften bristfälliga när det gäller arbetsplatsutredningen och med bristfälligt beslutsunderlag i hälften av fallen. Så till skadlighetsfrågan. För att det skall föreligga en arbetsskada skall den skadade ha varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. När det gäller skadlighetsfrågan konstaterar Riksförsäkringsverket: i och med att arbetsplatsutredningarna är bristfälliga blir även utredningen och bedömningen av skadebegreppet dåligt. Ca 45 % av de granskade ärendena är enligt RFV:s mening dåligt utredda. När det gäller sambandsbedömningen konstaterar RFV att 45 % av ärendena är dåligt utredda. När man i ett arbetsskadeärende skall ta ställning till om en sjukdom beror på arbetsmiljön är det naturligtvis viktigt att man har ett fullgott medicinskt underlag för sin bedömning i socialförsäkringsnämnden. Jag konstaterar att även när det gäller det läkarutlåtande som skall ingå som en automatisk del i utredningen konstaterar RFV att man inte ställer de frågor till läkaren som man behöver för att kunna bedöma ärendet. Ännu mer anmärkningsvärt är kanske att i 54 % av de granskade ärendena har kassan inte ens rådfrågat sin egen försäkringsläkare. Vad blev det då för beslut i de 338 ärenden som har granskats av RFV? Jo, i 82 fall, 26 %, har man godkänt arbetsskada. I 239 fall, 74 %, har man gett avslag. Man kan alltså säga att en fjärdedel blir godkända och tre fjärdedelar blir underkända. Men det sker på basis av ett beslutsunderlag där man sammanfattningsvis kan säga att hälften av ärendena är undermåligt utredda. Det är Riksförsäkringsverkets uppfattning och det stämmer helt och hållet med den erfarenhet som vi har gjort på LO Rättsskydd. Jag kan stanna med denna redovisning. Jag tycker att den delvis ger svar på en del av de frågor som har ställts här och som har handlat om rättssäkerhet, om vad nyheter inom försäkringen kan betyda och om hur ärendena blir utredda och bedömda från försäkringskassans sida. Astrid Christiernsson: Jag vill börja med att säga att vi alla eftersträvar att de försäkrade skall få korrekta beslut och att besluten skall vara riktiga från början. Det är en utgångspunkt vi har. Det förutsätter att man har kunskap om regelsystemet, men det förutsätter också naturligtvis att beslutsunderlagen är korrekta och fullständiga och att man i handläggningen följer förvaltningslagens bestämmelser. Det har visat sig under senare år att det finns brister i försäkringskassornas handläggning när det gäller både beslutsunderlag och tillämpning av förvaltningslagen. Vi har redovisat det i ett antal uppföljningar på senare år, och det har också kommit fram vid de särskilda kassabesök som vi har gjort under årens lopp. Det stämmer också väl överens med den bild som JO visar i sin föredragning. Då kan man fråga sig vad det har lett till och om vi har gjort någonting åt de här sakerna. Det har pågått en mängd aktiviteter. Vi har haft seminarier för alla försäkringskassor där vi har gått igenom förvaltningslagen. Vi har haft JO som föreläsare. Men man måste notera att det är s.k. stegutbildning. Vi träffar ett antal personer i kassorna som sedan skall åka hem och försöka föra informationen vidare på ett bra och förståeligt sätt. Vi skickar varje kvartal för kännedom ut de JO-beslut som kommer till kassorna för att de skall få ledning av dem. Vi tar numera fram och skickar ut ett särtryck från JO:s ämbetsberättelse för att det också skall spridas kunskap om de här frågorna. I de resultatdialoger som vi nu kommer att föra mellan Riksförsäkringsverket och enskilda kassor kommer de här frågorna naturligtvis att tas upp. Vi har försäkringskonferenser där det är en stående punkt på dagordningen att man talar om beslutsunderlag och tillämpning av förvaltningslagen. Jag vill också säga att vi vet att försäkringskassorna knepar på hemma och försöker med utbildning och aktiviteter för att de här frågorna skall lyftas. Men fortfarande finns det brister. Det är alldeles klart att vi behöver ta nya tag och få nya infallsvinklar i de här frågorna. Det finns ett par aktiviteter som jag vill nämna. Bl.a. är de riktlinjer för internkontroll som togs fram under föregående år ett instrument som jag tror kan vara verkningsfullt. Avsikten är att de skall kunna fungera som en kvalitetssäkringskontroll och innebära att man i större utsträckning får beslutsunderlag som är riktiga från början och också ett slags checklista på att man handlägger ärendena med kvalitet. Vi har också tagit fram ett antal kvalitetssäkringsinstrument, som vi kallar dem, dvs. gemensamt framtagna underlag för att bedöma hur man har handlagt ärendena. De innehåller avstämningspunkter och frågor som man skall ge svar på för att få klart för sig om man har gjort rätt i de olika skedena. Detta kan också ge underlag för att få en bättre handläggning. Sådana här instrument är framtagna på ett par områden, och vi har för avsikt att i samverkan med kassorna ta fram ytterligare instrument. Det sista som jag vill säga och som jag tror är viktigt är följande: när de här rapporterna nu har diskuterats på våra direktionsmöten med verkets ledning och alla försäkringskassors direktörer har de här frågorna kommit upp. Vi kom då gemensamt fram till att det här är mycket allvarliga saker där vi faktiskt måste ta nya tag. Det utsågs en aktionsgrupp för att försöka hitta litet nya grepp. Denna grupp har träffat ett antal medarbetare ute på försäkringskassorna för att se hur det kommer sig att trots att man får utbildning, trots att man får information och trots att man faktiskt egentligen vet, så blir det ändå inte som det skall. De förutsättningar som gäller för rättssäkerhet och beslutsunderlag blir inte genomförda. Det kom fram en hel del intressanta saker vid den träffen. Aktionsgruppen kom tillbaka till direktionsmötet och rapporterade om ett antal åtgärder, som nu skall genomföras. Alla var överens om att ansvaret för att få en ändring till stånd faktiskt åvilar varje försäkringskassa. Man måste inom sin egen kassa jobba med de här frågorna. Varje försäkringskassa kommer att ta fram en handlingsplan för hur man skall agera när det gäller beslutsunderlagen och förvaltningsrättsfrågorna, och det här kommer att komma upp igen i juni när vi träffas i direktionen. Riksförsäkringsverket har åtagit sig att ta fram ytterligare kvalitetssäkringsinstrument, som ju är ett verktyg för att bedöma hur väl utredda ärendena är och hur de skall se ut. Jan-Åke nämnde det utbildningspaket med grundutbildningsmaterial som kommer ut i ADB-form till försäkringskassorna. Vi har också sagt oss att vi snabbare måste få ut information och instruktioner. Vi har nu introducerat våra allmänna råd, författningar och domar m.m. i kunskapsbanken på ett intranät, som alltså är gemensamt tillgängligt för alla inom socialförsäkringen. Det är några aktiviteter som är på gång nu. Jag vill bara understryka att vi ser mycket allvarligt på den här situationen. Jag tror att det i stor utsträckning är en ledningsfråga att se till att man verkligen lyfter det här och jobbar intensivt med det. Hans Andersson: Det ställdes en fråga om bättre förutsättningar för socialförsäkringsadministrationen, och jag kopplar den till det råd som Birgit Högberg gav till socialförsäkringsutskottet, nämligen att ge personalen rimliga förutsättningar att bedriva sitt arbete. Vad kan då Socialdepartementet göra i det stycket? Ja, en sak är naturligtvis en bättre organisation, en klarare och tydligare struktur i socialförsäkringsadministrationen. Det arbetar vi med för närvarande. Regeringen kommer att lägga fram en proposition i frågan alldeles snart, i anslutning till vårpropositionen, som handlar om Sjuk- och arbetsskadekommitténs betänkande men också om ÖSA-utredningen. Denna är alltså ännu inte förelagd riksdagen, men den kommer alldeles snart. Förhoppningsvis kommer den att bringa större klarhet i samspelet mellan de olika aktörerna inom socialförsäkringsadministrationen. En annan åtgärd man kan vidta är naturligtvis att tillföra resurser i form av pengar till socialförsäkringsadministrationen. Den frågan kommer vi från regeringens och departementets sida att beröra i vårpropositionen, som också snart kommer att föreläggas riksdagen. Jag kan allmänt säga att något större återlägg av pengar till administrationen inte kommer att ske, men möjligen kommer det i alla fall att ges en del öppningar som kan ge utrymme för ett fortsatt reformarbete av den typ som Kerstin Wigzell tidigare berörde. En annan förutsättning för administrationen är bättre ADB-teknik. Det är en fråga som vi inte direkt berörs av, i varje fall som vi inte styr direkt. Det är i stället en fråga för Riksförsäkringsverket i första hand och självklart också för kassorna. Jag tror att problemet här t.o.m. är något större än det som Kerstin Wigzell tog upp när hon anknöt till förnyelse av ADB-systemen och att skapa en ny teknisk plattform. Det är också större än att vi har problem inför tusenårsskiftet. Vi har ju också införandet av ett nytt pensionssy-stem, som kommer att ta väldigt mycket resurser från den befintliga organisationen och konkurrera om resurserna, bl.a. resurserna för det förbättrade ADB-stöd som har efterlysts här. De här sakerna behöver inte utesluta varandra, men det är en komplikation att man under en mycket kort tid framöver skall genomföra tre stora händelser inom ADB-verksamheten. Det kan hända att reformtakten när det gäller utvecklingen av de allmänna systemen måste hållas något lägre än vad som kommit till uttryck i de planer som Riksförsäkringsverket har lagt fram. Vi får från departementets sida diskutera med verket hur det här skall gå till i praktiken. När det gäller bättre förutsättningar kan man också ha förhoppningar om enklare lagstiftning, dvs. enklare regler. Här har i några sammanhang förts fram de nya regler som gäller för bostadsbidrag och underhållsstöd. Det måste man väl erkänna, åtminstone vill jag personligen göra det, att de regelverken väl inte är något under av enkelhet och klarhet. Och det faktum att de har genomförts under mycket kort tid har naturligtvis inte underlättat för försäkringsadministrationen att ta hand om detta. Men det har ju varit nödvändigt att göra mycket kraftfulla ingrepp i socialförsäkringen av ekonomiska skäl, som ni alla känner till. Det har också varit nödvändigt att skapa regler som kommer till rätta med oklarheter och kanske även möjligheter att på ett något oegentligt sätt utnyttja de här systemen. Det är det som har lett fram till den utformning de har fått. Kanske är det inte reglernas utformning som har varit det största problemet utan den snabbhet med vilken de här reformerna har måst genomföras. Det i sin tur hänger ju ihop med det besvärliga ekonomiska läge som regeringen har haft att hantera och åtgärda. En annan förutsättning, som också har tagits upp i den hittillsvarande diskussionen, är att man får en lägre takt i reformarbetet. Det är litet grand kopplat till det jag nyss sade. Man kan väl, tror jag, utgå från att reformarbetet under resten av 1900-talet - det är ju inte så många år kvar - kommer att gå i något långsammare takt än vad det har gjort nu under två mycket hektiska år och att kassorna på det sättet kan få en andhämtningspaus och litet grand konsolidera sig. Mona Berglund Nilsson (s): Birgit berättade på morgonen om Marie som var 40 år. Jag tror nog att genomsnittsåldern ser litet annorlunda ut ute på försäkringskassorna, och min fråga är hur man i framtiden kommer att klara den generationsväxling som måste ske. Sedan vet vi också att försäkringskassepersonalen gör ett enormt fint arbete. Vi har också hört hur svårt man har det. Jag undrar hur mycket pengar som läggs på den psykosociala arbetsmiljön. Åke Sundqvist (m): Det finns tydligen signaler om att personalen har en ganska stark press på sig på grund av ändrade arbetsrutiner, omorganisationer och personalminskningar. Min fråga är: Hur ser hälsotillståndet ut bland personalen, och har någon förändring skett på senare tid? Gullan Lindblad (m): Vi har fått en fyllig redogörelse. Det finns dock några frågor i diskussionen som jag skulle vilja att flera tog upp, inte minst Jan- Åke Brorsson som ju står på tur att lämna en kanske litet fylligare redogörelse. Jag vill för det första något komplettera Klockares fråga. Han frågade JO om det finns vissa regionala skillnader. Jag skulle också vilja fråga om man ser någon tendens till att det är inom vissa delar av försäkringen som den största oron finns. Jag är personligen mest oroad över att den rehabiliteringsreform som vi genomförde för något år sedan håller på att förfuskas. Till en del beror det på bristande resurser. Då gäller det själva försäkringen. Jag tänker på huruvida man verkligen har pengar till olika rehabiliteringsåtgärder, till kontakter med företagshälsovård och annat. Men det skall vi inte ta upp i denna debatt. Däremot undrar jag hur man över huvud taget orkar med rehabiliteringsfrågorna. Vid mina besök på kassan har det sagts, och det framkom också i Birgits redogörelse, att det finns en risk att rehabiliteringen får stå tillbaka därför att man nu håller på med underhållsstöd och, framför allt, bostadsbidrag. Då tycker jag att en väldigt viktig reform har fått vika för andra förändringar. Jag skall inte säga att de är av mindre betydelse, men den stora förändringen i försäkringen har dock varit att vi har gått från en passiv utbetalning till att göra någonting verkligt med kassans pengar. Här skulle jag vilja höra både verkets och Försäkringskasseförbundets synpunkter, och det passar ju bra i Brorssons redogörelse. Sedan tycker jag kanske att det har blivit något för mycket eländes elände här. Jag vet från mina besök i kassorna att det också har framkommit oerhört många stimulerande försök och nytänkande. Det har delvis kommit fram här, men jag tror att vi bör lyfta fram det så att vi ser framåt - i all synnerhet som man kanske inte behöver göra så stora förändringar som departementet nu antyder. Till slut vill jag säga: Finns det inte ändå en risk att om vi sparar i ena änden, dvs. på administrationen som trots allt är relativt liten i omfattning, får vi betala mångdubbelt i andra änden, dvs. när det gäller själva försäkringen? Här kanske både departementet och Riksförsäkringsverket kan ha synpunkter. Om så är fallet biter vi ju oss själva i svansen - om vi sparar här medan försäkringen, som verkligen kostar pengar, inte kan skötas på ett riktigt bra sätt. Jan Pennlöv: När det gäller inom vilka områden de flesta felen förekommer, ämnesmässigt så att säga, är förstås sjukpenning och rehabilitering områden där det ofta förekommer felaktigheter. Men jag kan också säga så här: När vi åker ut till en försäkringskassa är man där ofta väldigt förvånad över att vi så snabbt kan hitta de felaktigheter som finns. Det är i själva verket mycket enkelt, för felen är likadana överallt. Om man går igenom t.ex. socialförsäkringsnämndens protokoll och tittar på de beslutsmeddelanden som har skickats ut finner man nästan undantagslöst att det finns skillnader där. Det kan vara skillnader i sak, skillnader i tidpunkt och även andra saker som skiljer dem åt. De här frågorna har vi återkommit till i en mängd protokoll under årens lopp. Men, som sagt, de återkommer ständigt. I övrigt måste jag nog återkomma till att de stora problemen uppenbarligen ligger i den nya lagstiftningen och att man inte hinner med. Jan-Åke Brorsson: Vi sitter ju här på grund av att vi är i något av en akut situation när det gäller kassornas läge, både resurs- och arbetsmässigt. Det är ju också så att varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. Man får en koncentration på de problem som vi just nu upplever. Men det kanske också är viktigt att titta tillbaka på vad som har hänt för att få det som en plattform för framåttittandet. Jag har varit med i den här världen i tolv år, sedan 1985, och jag kan konstatera att det inte alls är samma försäkringskassa man jobbar inom nu som när jag kom med för tolv år sedan. Det har skett fantastiskt mycket i form av utveckling av organisation, arbetssätt och kompetens inom kassorna under den här perioden. Samtidigt har det skett mycket när det gäller effektiviteten i organisationen, arbetet och verksamheten. Man kan bara peka på allt som har skett inom rehabiliteringsområdet, samverkansfrågorna och de delarna, och naturligtvis också på att vi under 90-talet har tagit till oss de 340 ändringarna och genomfört dem på ett sådant sätt som vi har gjort. Det är den ena biten. Men det finns någonting annat som det är viktigt att lyfta upp och diskutera. Vi pratar mycket om resurser, och det är alldeles riktigt, men vi måste också prata om verksamhetsutvecklingen. Ibland möts jag i debatten av attityden: Visst, det är väl inte så konstigt att man kan skära ned på resurser när verksamhetsvolymerna går ned. Sedan pratar man om sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring m.m. Vi har försökt göra en uppskattning av hur utvecklingen har varit under 90-talet, och då har vi tre verksamhetsgrenar som vi tittar på. Verksamhetsgren 1 är utbetalningssidan. Rehab/ohälsoarbetet är gren 2. Uppföljnings- och utvärderingsfrågorna, som ju har tillkommit de senaste åren, är gren 3. Tittar man på verksamhetsgren 1, utbetalning, och försöker göra en uppskattning av hur volymutvecklingen där har varit och vad det innebär för själva verksamhets- och arbetsvolymerna skulle man kunna säga: okej, där har vi sedan 1992/93 och fram till 1996 sänkt verksamhetsvolymen med ungefär 1 700 årsarbeten. Men tittar man sedan på vad vi skall göra inom hela rehab-området, dvs. överföra resurser för att jobba med rehab-området, de krav som har kommit på uppföljning och utvärdering och kraven vad gäller förändringsarbete, dokumentation, kvalitetsökningar osv. är det vår bedömning att de här 1 700 årsarbetena har ätits upp av de andra ökade kraven. Vi menar alltså att verksamhetsvolymen åtminstone inte är mindre 1996/97 än vad den var i början av 90-talet. Då skall vi mot det ställa att enligt Riksförsäkringsverkets budgetunderlag från tiden runt 1990 fram t.o.m. 1997 har kassorna, i genomsnitt och i fasta priser, sparat 1,9 % varje år. Det visar att det har skett en effektivisering av kasseorganisationen. Till det kan man lägga alla de förändringar i arbetssätt - kompetensutveckling, organisationsutveckling osv. - som har skett och som fortfarande pågår. Inte minst samverkansfrågorna får där en allt större betydelse. Jag tycker att det är viktigt att föra fram den bilden av det hela. Det är inte fråga om en stillastående organisation som plötsligt har hamnat i en massa svåra resursproblem, utan det är en organisation som har utvecklats hela tiden och förbättrat sig men samtidigt fått väldigt kraftiga krav på sig de senaste åren. Inte minst är det under de senaste åren oplanerade krav som gjort att vi har kommit in i en väldigt stark förändringsprocess just nu. Det är en viktig bild av det hela. Man kan samtidigt lyfta fram att antalet anställda under tiden 1990-1996 har minskat med 20 %, så det är också ett bevis för detta. Sedan skulle jag vilja lyfta fram ytterligare en bit i det här: tittar vi på vår kostnadsstruktur och jämför hur den såg ut i början av 90-talet och nu, så ser vi att vi nu i runda tal betalar 250 miljoner mer, vilket är ytterligare ungefär 5 % av anslaget, i ADB-kostnader och pensionskostnader än vad vi gjorde i början av 90-talet. Det är också någonting som vi alltså måste ha effektiviserat oss fram till. För att litet grand återknyta till det vice ordföranden tog upp: det har skett väldigt mycket, och det sker väldigt mycket ute. Och som Birgit sade inledningsvis: Marie i Robertsfors är stolt över den utvecklingen och över det som de gör. Men det går litet för fort nu. Där kan jag återknyta till kommentaren till mig om den bild som JO tar fram. Jag gav min bild utifrån vilka omprövningsbeslut, besvär och sådant som finns ute på kassorna, och de signaler jag har fått därifrån visar inte att dessa har ökat på något dramatiskt sätt. Det här ger mig en bild som det gäller att ta till sig, fundera på och sätta in i det här perspektivet, nämligen att det är viktigt att vi tar upp de här rättssäkerhetsfrågorna och ser hur vi skall jobba med dem. Det är bara att ta till sig den bilden och jobba vidare med den delen. Men, herr ordförande, jag ville alltså ge den här bilden av att det faktiskt har skett effektiviseringar i kasseorganisationen. Vi har klarat av väldigt starka besparingskrav under hela 90-talet. Och det är inte därför att det har blivit lägre volymer som vi har kunnat göra det, utan det beror på effektiviseringar. Men till bilden hör också att det kanske har gått litet för fort, och det har därför blivit effekter för de försäkrade som det gäller att se upp för. Där har vi väl ett gemensamt intresse av att se hur vi skall kunna ta tag i och hantera de frågorna, dvs. de snabba förändringarna och hur vi skall kunna hänga med i detta. Kerstin Wigzell: Jag skulle först vilja säga att den bild som Jan-Åke Brorsson ger av utvecklingen under 90-talet i stort sett stämmer med vår bild, även om jag skulle vilja poängtera att det här med 1,9 % per år inte skiljer sig från de krav som statliga myndigheter och statlig förvaltning har utsatts för. I det perspektivet är inte siffran så hög. Men under de två senaste åren - förra året och det här budgetåret - är det ett högre procenttal än 1,9 %, nämligen drygt 5 % respektive drygt 4 %. Det handlar alltså i det perspektivet väldigt mycket om just de här två åren. När det gäller frågan om växling mellan generationerna skulle jag vilja återkomma till det som jag var inne på före kafferasten, nämligen vår önskan att investera oss fram till lägre administrativa kostnader. Jag sade att vi önskade tillskott för att kunna utveckla den nya tekniken och på det viset vinna rationaliseringsmöjligheter. Där ser vi det som en klok idé att använda oss av den yngre generationen för förändringsarbetet, eftersom det är där kunskaper om nya arbetsmetoder finns. Dessutom vet vi att nya generationer har andra sätt att se på hur man jobbar, hur man bemöter människor osv. Det är ju helt naturligt. Den äldre generationen, den som i dag finns på kassorna, måste stå för sakkunskapen och kontinuiteten. Om man sammansmälter de här olika erfarenheterna och kunskaperna under ett antal år tror vi att det skulle vara väldigt befruktande för försäkringsadministrationen och säkert, på litet längre sikt, leda till en större blandning generationsmässigt. Om vi inte tar in unga nu, och det kostar pengar nu, kan det bli mycket svårt när alla skall gå i pension samtidigt och då också går i pension med den kunskap som finns. Det här är alltså ett långsiktigt arbete som man måste påbörja nu. Det frågades också om snabbheten kostar när det gäller att gå från beslut till genomförande av beslutet. Vi har ingen analys som kan göra anspråk på att vara säkerställd för helheten, men som jag sade förut krävs det ju väldigt mycket resurser, både på Riksförsäkringsverket och i kassorna, för att genomföra de här snabba förändringarna. Både hjärnor och pengar koncentreras på det, och det leder för Riksförsäkringsverkets del bl.a. till att vi inte kan ta hand om det långsiktiga förändringsarbetet på teknikområdet. Kunde vi göra det tror vi att det finns besparingsmöjligheter i administrationen på 15-20 % med en annan ADB-teknik. Det är också det vi skriver om i vårt bud- getunderlag Sedan har vi ett rätt bra praktiskt exempel när det gäller bostadsbidragen som illustrerar det här. Kanske Jan Almqvist kan ta det. Jan Almqvist: Jag kanske också kan få kommentera vice ordförandens fråga om det här med ohälsa, om det finns en tendens att försäkringskassorna arbetar mindre med rehabilitering nu. Vi på Riksförsäkringsverket genomför just nu en riktad ohälsouppföljning, och vi besöker då samtliga försäkringskassor under en kort period. Vi har nu besökt 15 kassor. Vi var hos Birgit i förra veckan, och veckan dessförinnan var vi i Stockholmskassan. Det allmänna intryck jag får när det gäller ohälsoområdet, rehabiliteringsområdet, består av två delar. Den första är att när det gäller beslutsunderlagen, som vi ju har pratat väldigt mycket om, är det likadant på alla kassorna. Det finns mycket att önska när det gäller beslutsunderlagen. Det finns många förbättringsområden i fråga om att få den fördjupade bedömningen, försäkringsläkarbedömningen osv. Där kan jag instämma i att det kan innebära att man de facto betalar ut ersättning när man egentligen skulle försöka få en person tillbaka till arbete. Vi hade ju uppe en fråga om huruvida kostnaderna för försäkringen stiger i höjden om man minskar administrationen, och där är ju rehabiliteringsområdet ett typiskt och bra exempel. Är det så att man inte gör bra beslutsunderlag och inte arbetar aktivt fortsätter personen att gå sjukskriven. Eventuellt blir det en förtidspension, och det blir ju stora kostnader. Det är den ena delen. Den andra delen när det gäller rehabiliteringsarbetet är att det allmänna intrycket ändå är att man håller fanan högt på försäkringskassorna. Man jobbar mycket aktivt med att utveckla samordnarrollen. Man jobbar aktivt med samverkan med andra rehabliteringsaktörer och med att utveckla den nya yrkesrollen. Runt årsskiftet har det dock varit så otroligt mycket regelförändringar vad gäller bostadsbidrag och underhållsstöd att man kan märka en tendens till att det nu har blivit litet hopplösare. Man känner att man inte orkar jobba lika mycket. Vi får ibland höra: Nu har man tagit några som tidigare jobbade med sjukpenning och förtidspension över till bostadsbidragen. Det tror jag i och för sig har varit tillfälliga åtgärder i samband med alla de här ansökningarna, men det är ändå något som man bör vara observant på. Den andra frågan, den som Kerstin tänkte på, gällde bostadsbidragen. Det system vi hade tidigare, när vi fick in en ansökan och sedan hade efterkontroll efter 15 månader, medförde självklart att det rann ut ganska mycket pengar eftersom man då 15 månader efteråt fick arbeta med att försöka rätta till de ersättningar som gått ut felaktigt. Där är det nya systemet betydligt bättre, för där får vi faktiskt facit efter ett år när vi får den rätta taxeringen. Men det innebär ändå att man måste lägga ned mycket arbete på att få det rätt från början, för det är väldigt svårt och väldigt arbetskrävande att ta tillbaka pengar som tidigare har gått ut. Billy Gustafsson: En fråga om den anställdes perspektiv bl.a. från arbetsmiljösynpunkt, om jag uppfattade saken rätt, kom upp här och jag skulle vilja ge en kommentar. Det gör jag utifrån min referens. Min verksamhet är normalt förlagd till en försäkringskassa, Östgötakassan. När jag reflekterar över den diskussion som förts här under den senaste timmen känner jag ett behov av att sätta in de här frågorna i någon form av helhetsperspektiv. När vi diskuterar de brister som JO och andra här har vidimerat är min utgångspunkt att detta inte beror på en bristande respekt för regler eller på att man uppsåtligt bryter mot givna föreskrifter osv. Förklaringen måste i stället stå att finna någon annanstans. Om jag fattade rätt sammanfaller ökningen av antalet ärenden till JO till stora delar med tidpunkten för de dramatiska besparingar som skett. Det är ett observandum. Hur är situationen ute på kassorna? Ja, låt mig ta ett exempel från min kassa. Vi för diskussioner och förhandlingar om att ungefär 10 % av de anställda måste sägas upp och försvinna från kassan. I ett möjligen något desperat försök att minska tvånget gick vi ut med ett erbjudande om att den som så ville skulle kunna få sluta och i stället få en ersättning som motsvarade den uppsägningslön som vederbörande skulle ha fått vid en uppsägning. Varken kassans ledning eller vi andra trodde väl att det här skulle ge någon nämnvärd effekt. Men 50 % av behovet av uppsägningar klarades genom att människor valde denna möjlighet, trots att de allra flesta av dem inte hade något nytt jobb att gå till. Måste man då inte fundera över varför människor medvetet går rakt ut i arbetslöshet med tio månaders eller, i bästa fall, tolv månaders lön som kompensation, trots att mer än 20 år återstår till ordinarie pensionstillfälle? Och måste man inte fundera över vilka bevekelsegrunder människor har som gör sådana val? Vi tog kontakt med samtliga, och de svarade ungefär så här: Vi känner en oerhörd utbrändhet i dag. Jag går hellre ifrån detta, som jag upplever är mig oöverstigligt, ut i ovisshet, trots att jag känner till förutsättningarna och bristerna på förutsättningar. Vi känner inte längre någon framtidstro. Vi känner att det här inte längre fungerar på det sätt som vi utifrån vår yrkesstolthet skulle vilja bidra med inom socialförsäkringen. Därför väljer jag hellre denna otrygga forskning än att fortsätta. Detta ger mig anledning till reflexioner och till att sätta in det här i en sorts helhetsperspektiv. Dessutom säger man: Vi upplever i dag ett icke uttalat krav. Jag känner inom mig att jag måste kompensera resursbristen med ett obetalt arbete. Det är något som man skäms över och därför får vi aldrig ett grepp om omfattningen, men att resursbristen är betydande är ställt utom allt tvivel. Avslutningsvis: Ni och vi samfällt - jag utgår nämligen från att det gäller oss alla här - är väl måna om att vi även i framtiden skall ha en bra och effektiv socialförsäkring. Då tror jag att det finns ett par saker att reflektera över. Vad skall vi bygga det här på? De anställdas tillit, förtroende och trygghet är en helt avgörande förutsättning för att vi skall uppnå en bra och effektiv socialförsäkring och ha en sådan år 2001, år 2005 osv. I dag, mina vänner, är dilemmat just att tilltron, tilliten och tryggheten saknas hos alldeles för många försäkringskasseanställda. Jag hoppas att detta kan vara ett sätt att beskriva den anställdes perspektiv. Marietta de Pourbaix-Lundin (m): De många och snabba förändringarna här har redovisats. Finns det någon uppskattning av vad det kostar, exempelvis i tid, att inte göra rätt från början? Jag menar då inte att man försöker sätta sig över reglerna, utan jag avser detta med att man inte hinner, att man är stressad osv. och därför inte gör rätt redan från början. Dessutom gäller det naturligtvis allt det som berör den enskilde medborgaren, men det går jag inte in på. Litet grand handlar det väl om att snålheten bedrar visheten. Har man försökt göra en uppskattning av vad det kostar att behöva gå tillbaka och göra om alla telefonsamtal etc.? Ordföranden: Kanske Birgit kan kommentera den saken och varför det heter ?kund?. Birgit Högberg: Frågan om ?kund? får Lena ta. Någon mätning av vad det kostar att inte göra rätt från början har vi nog inte mäktat med. Jag kan dock säga att vi har gjort hemskt mycket tokigt beroende på att vi inte har fått ett bra stöd. Underhållsstödet var bedrövligt. Jan Pennlöv har helt rätt. Situationen var rent hopplös - för att inte tala om alla datastopp! Vi fick göra om saker gång efter annan. Vi fick vänta osv. Vad allt detta har kostat oss vet vi inte. Ordföranden: Vari låg felet? Birgit Högberg: Genomförandetiden var en omöjlighet både för verket och för oss. Det var en viktig orsak. Jag instämmer helt i det som Billy sade, men jag vill samtidigt säga att det går att göra något åt detta. Jag antar att varken ni eller vi vill se att socialförsäkringsadministrationen faller samman. Om jag väntar med att säga upp folk till den 1 januari 1998 får jag, som sagt, säga upp två tredjedelar av kassapersonalen. Och tänk om jag måste vänta på regleringsbrevet och detta sedan dessutom ger mig det hemska budskapet - Hans Andersson var inne på den saken - att det inte blir några pengar utöver dem som aviserats! Jag antar alltså att vi här inte tänker finna oss i det. Därför måste vi göra något åt detta. Vi måste se till att socialförsäkringen får administrationsresurser, så att jobbet kan klaras på ett rimligt sätt. Det är klart att kvaliteten är en ledningsfråga. Egentligen är jag litet trött på detta med ledningsfråga. När det är riktigt krångligt säger man på ett av mina kontor: Det där är en ledningsfråga. Sedan lägger man armarna i kors och låter det hela vara. Det är klart att kvaliteten är en ledningsfråga, men ni känner väl precis som jag att det också handlar om tid för att kunna göra detta på ett riktigt sätt. Förutom att det handlar om att ta fram ett administrativt stöd handlar det alltså om reda pengar. De anställda på kassorna mår i dag inte bra, men de är inte sjuka. De är på jobbet - än så länge, säger personalen till mig. Sedan vet man ju inte hur länge det håller. Folk är i alla fall på jobbet, men man är väldigt orolig för detta med uppsägningar. Jag tycker att vi har dåliga förutsättningar mänskligt sett i frågan om avgång. Vi har ju Trygghetsrådet. Men där har man minskade pengar, så vi kommer inte att få hjälp med handlingsplanen på samma sätt som tidigare. Risken finns att vi fram till sista dagen måste använda de personer som vi säger upp. De får alltså ingen bra hjälp när de skall gå. Vi har således inga möjligheter att hjälpa till så att det blir en bra avveckling innan de här personerna blir pensionärer. Förutom att vi behöver mera pengar för driften behöver vi alltså, det måste man se, en fond för att kunna hjälpa till med avvecklingen av vår personal, så att det hela sker på ett bra sätt. Vi skall kunna stå upp som bra arbetsgivare. Vi skall ju ute i länen vara bra föredömen för arbetsgivare och då måste vi bete oss på ett korrekt sätt gentemot vår personal. Ordföranden: Lena, varför heter det ?kund?? Lena Schalin Bergman: Ja, varför skulle det inte heta ?kund?? Jag tror att ?kund? är ett uttryck för att vi på kassorna har börjat arbeta på ett annat sätt. Vi är fullt medvetna om att vi är en myndighet och att vi, det är en självklarhet, skall tillhandahålla den service som behövs. Man väljer ju inte att vara inskriven i en försäkringskassa, till skillnad från hur det är om det är fråga om ett privat företag. Då väljer man vem man vill köpa något av. När vi talar om att vi jobbar med kundorientering tycker vi att det är viktigt att försöka lyssna mera på medborgarnas önskemål om service från oss. I den meningen har det uppstått ett kundbegrepp. Jag vet att det kan låta konstigt, men jag tror att det är ett viktigt sätt att förmedla att en servicekultur är införd på kassorna som vi inte kunde se för 10 eller 20 år sedan. Vi kan i och för sig också tala om DF, de försäkrade. Jan Almqvist: Underhållsstödet är ett väldigt bra exempel på vad ett allt för snabbt genomförande egentligen kostar. Tyvärr kan jag inte ange någon siffra, för det är otroligt svårt att göra beräkningar. Vad vi däremot kan konstatera, och det hade jag förmånen att berätta för er i socialförsäkringsutskottet då ni för ett tag sedan besökte oss på RFV - jag beskrev då alla aktiviteter som måste hinnas med från det att riksdagen fattar beslut och fram till dess att kassorna kan börja med handläggningen - är att tiden var alldeles för kort. Vad vi de facto vet är att det har inneburit att det blivit ca 15 miljoner kronor dyrare att ta fram ADB-systemet. Vi har ju varit tvungna att se till att de försäkrade får sina beslut i rätt tid. Det har vi alltså varit tvungna att prioritera. Därför blev handläggarstödet väldigt dåligt, som många här har sagt. Vi var tvungna att se till att boföräldrarna fick sina underhållsstöd och att de föräldrar som skall betala fick sina betalningsbeslut. Det har vi, med nöd och näppe, lyckats med. Vi har alltså fått ut besluten, men teknikstöd för underhållsstödet har ännu inte blivit bra. Det innebär att vi nu måste börja konstruera om ADB-systemet. Därför kostar det ytterligare 15 miljoner kronor. Om vi hade kunnat göra de här sakerna samtidigt och haft sex månader på oss, skulle det enligt min bedömning ha blivit hälften så dyrt att genomföra själva ADB-stödet. Vidare har vi försäkringskassans handläggare som naturligtvis fått jobba betydligt mera på grund av bristande ADB stöd än vi från början hade räknat med. Börje Johansson: Jag vill anknyta till Gullans inlägg och till detta med att vi ständigt biter oss i tummen. Sparar vi på administrationen så ökar alltså försäkringskostnaderna. Samhällets och statens kostnader i besparingsarbetet ökar således. Vi håller nu på med ett arbete som vi hade hoppats skulle bli klart i dag, men som blir klart nästa vecka. Vi har gått igenom en mängd rapporter från Riksrevisionsverket, Riksförsäkringsverket, Riksdagens revisorer m.fl. just för att utröna om sådana här analyser görs och om det finns goda exempel när det gäller just den här frågeställningen. Preliminärt kan vi i dag konstatera att bristen på analyser är stor, både före beslut och i samband med utvärderingar. Det gäller då inte bara samhällsekonomiska analyser utan också statsfinansiella analyser av helheten. Preliminärt har vi kommit fram till att för varje anställd vid kassorna som sägs upp förlorar samhället 2 miljoner kronor. Vid de försök på rehabiliteringsområdet som gjordes i början av 90-talet i Malmöhus län, Blekinge län och Norrbottens län visar resultatet att varje insatt krona gav 6 kr tillbaka. Fyra eller fem år senare, när organisationen har jobbat in sig - som en del har pekat på har det skett en utveckling - kan det konstateras att varje insatt krona ger minst 10 kr tillbaka, ibland uppemot 30 kr. Frågan är: Varför tar man sig inte an detta och utvecklar metodiken? Och varför tittar man inte ordentligt på detta som en helhet? Det gäller då riksdagen, regeringen, Socialdepartementet och Finansdepartementet. Varför tas inte signalerna på allvar och varför ser man inte till helheten? Marie från Robertsfors sade ju: Se till helheten! Gullan tog också upp det. Det gäller att se till helheten i ekonomin. Vi kan inte fortsätta med det kamerala synsättet. Vi måste se på de 98 procenten och inte fortsätta med att se på de återstående 2 procenten, vilket vi gjort sedan 1982. Vi har ju bara granskat 2 procent, inte sambandet med de 98 procenten. Nu måste vi komma in på det området. Ordföranden: Jag tycker att det ändå är ganska mycket aktiviteter från verkets sida när det gäller programutveckling. Det tycker jag är positivt och något som kan resultera i vinster och en bättre handläggning. Kanske vill Kerstin ytterligare kommentera den delen. Såvitt jag förstår pågår alltså ett stort arbete. Kerstin Wigzell: Ja, så är det. Men det känns, måste jag säga, som en kapplöpning med tiden. Det finns verkligen ett behov av extra resurser om detta skall kunna genomföras. Vi ser nu hur marknaden blir allt besvärligare när det gäller att anställa och att få tillgång till folk som kan ADB, bl.a. inför sekelskiftet. Av det skälet ökar både våra kostnader och svårigheten att över huvud taget få tag i tillräcklig kompetens. Vidare är behovet av prioriteringar stort. Vi måste alltså i första hand ta fasta på den nya tekniska plattformen, sekelskiftet och det nya pensionssystemet, som Hans Andersson påpekade. På den ljusa sidan finns detta med att rationaliseringspotentialen är väldigt stor. Det kan bli mycket bättre så att vi kan avlasta personal på försäkringskassorna till totalt sett lägre kostnader. Dessutom gäller det att få en mindre stressad situation och att bemöta kunderna, de försäkrade, på ett ännu bättre sätt än som i dag är fallet. Ronny Olander (s): Riksdagens revisorer gjorde för en tid sedan en undersökning. Man konstaterade då att 20 % av tiden för personalen på försäkringskassorna gick åt till att förklara de ?enkla? system som vi politiker hade lyckats ordna med. Den kritiken får vi kanske ta till oss. Vi får väl också fundera över de förändringar som sker. Om jag uppfattade Birgit Högbergs redovisning rätt handlade en av frågeställningarna om hur enskilda försäkrade bemöts. Under vecka 45 i fjol fick ni 443 samtal. Av dessa var 236, som det heter, spärrade. De som ringde upp blev bemötta på det sättet att ingen ville prata med dem. Sedan fick de ringa upp igen. Om jag minns rätt har RFV ett telefoniarrangemang. Man skall kunna knappa in anmälan om sjukdom etc. Det finns olika graderingar. Men var finns detta? Kanske finns det i viss mån. Det är mycket möjligt att det är så. Sammantaget blir det i alla fall en stressad situation. Om jag själv ringer och inte kommer fram är temperaturen, när jag väl kommer fram, något högre än den skulle ha varit om jag omedelbart hade kommit fram. Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Birgit Högberg: Jag förstår vad du menar. Det här visar på ett par saker. Antalet uppringare exempelvis är större än antalet svarande. Det är alltså en för stor ingång av samtal. Det telefoniprojekt som vi är med i och som jag hoppas kommer att ge ännu mera är nu fem månader försenat. Vi i Västerbotten har sett fram emot att få komma med i projektet, så att vi kan få hjälp av Datasvar. Det skulle hjälpa oss med en hel del, bl.a. med anmälan av tillfällig föräldrapenning, dvs. vård av barn, och sjukanmälan. Det gäller också enklare förfrågningar. Vi vet att sådant döljs bakom en del av samtalen. När man så småningom kommer fram säger man: Vad gör ni? Sitter ni bara i telefon? Ja, säger handläggarna, och sitter återigen vid telefon. Så är det helt klart. Telefonmätning har vi inte tidigare gjort. Däremot har vi gjort en besöksmätning. Då såg vi vilka stora skillnader som fanns. Jag tror att det här har att göra med att det är så mycket som är oklart och med den myckna oron. Men det finns också en allmän oro bland människor och det gör att man ringer mera än man tidigare gjort. Ordföranden: Jag tycker att vi av er alla har fått en väldigt god belysning av situationen på försäkringsområdet. Vi kan väl konstatera att det är tufft och ansträngt ute på försäkringskassorna. Kanske blir det snabba beslut när ett mycket stort budgetunderskott måste tas ned. Det ser dock litet ljusare ut för framtiden. Vår målsättning är i varje fall att vi inte skall behöva spara ytterligare. Läget måste stabiliseras för försäkringskassorna. Det är alltså både ansträngt och tufft. Naturligtvis är det också alarmerande att, som Justitieombudsmannen sade, rättssäkerheten har försämrats. Detta måste vi alla ta till oss. Som Billy Gustafsson sade handlar det om att bygga upp de anställdas tillit, förtroende och trygghet. Det betyder oerhört mycket för en väl fungerande administration. Också detta är viktigt. Utskottet prövar just nu resursfrågan och kommer att göra det också till hösten. Vi står även inför behandlingen av Sjuk- och arbetsskadekommitténs betänkande och ÖSA-utredningen, som berör organisationen och detta med en bättre struktur. Vi står alltså inför viktiga beslut och en viktig prövning, men vi har ambitionen gemensamt att det skall vara en bra socialförsäkring. Den försäkringen betyder ju oerhört mycket för enskilda människor. Då krävs det en väl fungerande administration. Detta är också vår målsättning. Tack så mycket för er medverkan i denna utfrågning!
Bilaga Inbjudna myndigheter och organisationer till socialförsäkringsutskottets utfrågning om socialförsäkringsadministrationen den 10 april 1997
Riksdagens ombudsmän Jan Pennlöv Lia von Sivers
Riksförsäkringsverket Kerstin Wigzell Jan Almqvist Astrid Christiernsson Jan Andersson
Försäkringskasseförbundet Jan-Åke Brorsson Jonas Rhodin Birgit Högberg - Västerbottenskassan Lena Schalin Bergman - Stockholmskassan
Försäkringsanställdas Förbund Börje Johansson Billy Gustafsson Ulf Dragovski
Sveriges Akademikers Centralorganisation Hans Rudin Hans Bylund Rolf Löfberg
LO-Rättsskydd AB Claes Jansson Bo Gunnar Hemtke
Socialdepartementet Hans Svensson Hans Andersson Eva Stina Alfredsson
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Propositionen.........................................2 Motionerna............................................3 Motioner väckta med anledning av proposition 1996/97:63 3 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 6 Utskottet.............................................9 Gällande regler för rätt till sjukersättning 9 Sjuk- och arbetsskadekommittén 11 Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering 12 Propositionen 12 Motioner 13 Utskottet 17 Minskningsregeln 21 Motioner 22 Utskottet 23 Sjuklönefrågor 23 Sjuklöneperiodens längd 23 Utökat särskilt högriskskydd 24 Försäkringen mot kostnader för sjuklön 26 Sjukpenninggrundande inkomst 27 Gällande regler 27 Anmälan om sjukpenninggrundande inkomst 28 Sjukpenninggrundande inkomst efter tid med förtidspension eller sjukbidrag 28 Beloppsgräns för sjukpenninggrundande inkomst 29 Övriga frågor om sjukpenninggrundande inkomst 30 Historisk inkomst 30 Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst 30 Jämförelseinkomst för egenföretagare 31 Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier 32 Övriga frågor om sjukersättning 32 Sjuklön/sjukpenning till timanställda 32 Självriskens storlek i vissa fall 33 Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster 34 Samverkan och rehabilitering 35 Allmänt om rehabilitering 35 Propositionen 36 Motioner 39 Utskottet 40 Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar 42 Propositionen 42 Motioner 43 Utskottet 43 Arbetsgivarens ansvar för enskilds rehabilitering 43 Propositionen 43 Motioner 44 Utskottet 45 Företagshälsovård 45 Motioner 45 Utskottet 45 Försäkring vid arbetsskada m.m. 46 Nuvarande regler om arbetsskadeförsäkring 46 Propositionen 47 Motioner 47 Utskottet 48 Vissa ersättningsfrågor 48 Föräldrapenning 48 Närståendepenning 49 Frågor om förtidspension/sjukbidrag 50 Socialförsäkringsadministrationen 52 Den nuvarande ordningen 52 Tidigare utredningsarbete 53 Allmänna riktlinjer 54 Riksförsäkringsverkets roll 55 Propositionen 55 Motioner 56 Utskottet 57 Försäkringskassornas roll 58 Styrelse 58 Direktör 59 Ledningens uppgifter 59 Ikraftträdande och kostnader angående administrationen 62 Övriga frågor väckta i motioner 63 Utbildningsinsatser 63 Motion 63 Remissyttranden 63 Utskottet 64 Försäkringsläkare och försäkringstandläkare 65 Hemställan 67 Reservationer........................................71 1. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) 72 2. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) 73 3. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) 74 4. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) 75 5. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) 75 6. Principer för en allmän försäkring vid sjukdom och rehabilitering (mom. 1) 77 7. Minskningsregeln (mom. 2) 77 8. Minskningsregeln (mom. 2) 78 9. Minskningsregeln (mom. 2) 78 10. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3) 79 11. Utökat särskilt högriskskydd (mom. 4) 80 12. Försäkringen mot kostnader för sjuklön (mom. 5) 80 13. Historisk inkomst vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (mom. 6) 81 14. Sjukpenninggrundande inkomst under tid för studier (mom. 9) 81 15. Sjukersättning till timanställda (mom. 10) 82 16. Självriskens storlek i vissa fall (mom. 11) 82 17. Sjukpenningberäkning vid blandade inkomster (mom. 12) 83 18. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) 83 19. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) 84 20. Inriktningen av samverkan inom rehabiliteringsområdet (mom. 13) 84 21. Kvinnors och mäns rehabilitering (mom. 14) 85 22. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15) 86 23. Arbetsgivarens ansvar för rehabilitering (mom. 16) 86 24. Företagshälsovård (mom. 17) 87 25. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 87 26. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 88 27. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 88 28. Föräldrapenning (mom. 19) 89 29. Närståendepenning (mom. 20) 89 30. Förtidspension och arvode för politiska uppdrag (mom. 21) 89 31. Förtidspensionsfrågor i övrigt (mom. 22) 90 32. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24) 90 33. Riksförsäkringsverkets roll (mom. 24) 91 34. Patientombudsmän m.m. (mom. 25) 91 35. Försäkringskassornas styrelser (mom. 27) 92 36. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29) 92 37. Socialförsäkringsnämnder (mom. 29) 93 Särskilda yttranden..................................93 1. Sjuklöneperiodens längd (mom. 3) 94 2. Semesterlön m.m. vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (mom. 7) 94 3. Arbetsförmedlingens rehabiliteringsansvar (mom. 15) 94 4. Företagshälsovård (mom. 17) 95 5. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 95 6. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 18) 95 Bilaga 1: Propositionens lagförslag..................97 Bilaga 2: Offentlig utfrågning om socialförsäkringsadministrationen 112