Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5 (Betänkande 1873:Subevu5 subevu)

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.

i:« &.

Ank. till Riksd. Kansli d. 9 Maj 1873, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Propositioner, dels
om införande af bevillning staxering i Westerbottens och
Norrbottens läns lappmarker, och dels med förslag till förordning
angående skattläggningsmetod för samma lappmarker.

Omförmälda två nådiga propositioner, hvilka af Kamrarne hanvisats, den förra
till Bevillnings-Utskottet och den sednare till Ståts-Utskottet, hafva, i följd af det nara
sammanhang de med hvarandra ega, särdeles med hänsyn till den af Kongl. Maj:t i
hvardera propositionen bestämdt uttalade förutsättning, att ett godkännande af den ena
jemväl betingade bifall till den andra, öfverlemnats till handläggning af deputerade från
de båda Utskotten; och får nu Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottet, efter
ärendets pröfning, afgifva gemensamt betänkande angående båda propositionerna.

Den förstnämnda propositionen har följande lydelse:

»Uti underdånig skrifvelse den 30 April 1872 har Riksdagen anfört, att hos Riksdagen
förslag blifvit framstäldt om införande af bevillningstaxering i Norrbottens och
Westerbottens läns lappmarker, i ändamål att bereda dessa orters inbyggare fördelarne
af kommunalförfattningarnes tillämpning äfvensom likställighet i statsmedborgerligt hänseende
med landets invånare i öfrigt; och då Riksdagen ansett önskvärdt, om lappmarksbefolkningen
kunde beredas dessa fördelar, hvilket med den nuvarande lagstiftningen dock
icke synts Riksdagen kunna ske utan införande af bevillningstaxering i nämnda lappmarker,
men möjligen någon svårighet för en sådan åtgärds genomförande kunde mota .
de så kallade lappmarksfriheterna, och det dessutom torde befinnas lämpligt, att betolk Bih.

till Riksd. Prat. 1873. 4 Sami. 2 Afd. o Haft. 1

2 Sammansatta Stats- och Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.

ningen inom lappmarkerna bereddes tillfälle att yttra sig i frågan, har Riksdagen anhållit,
det Kongl. Maj:t täcktes låta tillse, huruvida och på hvad sätt kommunalförfattningarne
ma kunna i Norr- och Westerbottens läns lappmarker vinna, tillämpning och lappmark sbefolkningen
derigenom göras likställd i kommunalt och statsmedborgerligt hänseende
med rikets ölriga invånare samt, då detta icke utan bevilluingstaxerings införande i
lappmarkerna torde låta sig göra, jemväl låta verkställa den i sådant afseende erforderliga
utredning; äfvensom att Kongl. Maj:t derefter måtte till Riksdagen göra den
nådiga framställning, hvartill omständigheterna för ernående af ofvanberörda ändamål
kunde föranleda.

Med anledning af Riksdagens omförmälda skrifvelse har befolkningen i Westerbottens
och Norrbottens läns lappmarker lenmats tillfälle att i ämnet sig yttra; och
hafva Kongl Majrts Befallningshafvande i de nämnda länen inkommit med underdåniga
utlåtanden, åtföljda af de yttranden befolkningen och vederbörande myndigheter i orterna
afgifvit.

På grund af den utredning, som innefattas i bilagda protokoll öfver finansärenden
och under förutsättning att det förslag till skattläggningsmetod för Westerbottens och
Norrbottens läns lappmarker, Kongl. Maj:t velat i särskild nådig proposition framställa,
varder af Riksdagen godkändt, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå,

dels att den allmänna bevillningsstadgan må förklaras gällande
äfven i Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker, dock med
följande undantag, nemligen:

att personlig skyddsafgift ej må utgå vare sig af Lapparne
eller af lappmarkernas öfriga befolkning;

att Lapparne ej heller påföres inkomstbevillning för andra beskattningsföremål
än fast egendom och sådan, jordbruket ej tillhörande
näring, som förutsätter fast bostad; och

att bevillning efter Art. III. Litt. A. ej utgår för de inom
nämnda lappmarker befintliga frälseegendomar;

dels ock att upphörande af den, personer anställda vid ecklesiastikverket
i lappmarken nu försäkrade frihet från bevillning må
anses i beslutet om bevillnings införande inbegripet, men ej vidtaga
förr än allmänt Kyrkomöte dertill lemnat sitt bifall.

Savida Riksdagen bifaller detta förslag, synes det genom nådig skrifvelse till

, , o . , *7i•• . ^ ^ ottens län den 5 December 1862 medgifna

anstånd med tillämpning inom länets lappmarks fögderi af förordningen om kommunalstyrelse
pa landet, äfvensom den tillika meddelade tillåtelsen att å socknestämma verkställa
det i § 3 af förordningen om landsting föreskrifna utkorande af valmän för härad
eller tingslag, som innefattar flere än en kommun, böra förklaras hafva förfallit.

Sammansatta Stats- och BevMnings-Utskottets Betänkande N:o 5.

Nödiga kostnader för verkställighetsåtgärder, som torde föranledas af bevillmngstaxerings
införande i lappmarkerna, synas kunna, åtminstone tillsvidare, bestridas af tillgängliga
besparingar.» . ...

I den andra nådiga propositionen bar Kongl. Maj:t, jemte förmälan, att, da

.skattläggning eller bestämmande af ränta och mantal borde ske i sammanhang med afvittringen,
Kongl. Maj:t funnit frågan om skattläggningsmetod, hvilken fordrade Riksdagens
medverkan, böra afgöras, innan afvittringsfrågan komme under slutlig profning, fram agt
till Riksdagens antagande, under förutsättning af bifall till propositionen om mforan e
af bevillningstaxering i Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker, följande tor S

»Förordning angående skattläggningsmetod för Westerbottens och Norrbottens

läns lappmarker. ,

Med upphäfvande af hvad genom nådiga stadgan för afvittring och skattläggning

i Luleå lappmark den 30 December 1850 är om skattläggning förordnadt, varder härigenom,
angående skattläggningsmetod för Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker,

förordnadt som följer:

« 1.

Genom skattläggning bestämmes hemmantal efter inegornas uppskattade afk
st ninff

All åkerjord och odlingsmark äfvensom äng och annan slåttermark uppskattas
efter den höafkastning, egorna anses kunna, odlingsmarken efter verkställd odling, i medeltal
årligen gifva.

§ 2.

Vid uppskattning räknas till första klassen: godt hårdvallshö och annat dermed
iemförligt hö; andra klassen: mindre godt hårdvallshö och rödningshö; tredje klassen:
gröfre och finare starrgräs samt hö af bättre myrer, som med fördel kunna afbergas
hvarje kr; fjerde klassen: hö af sämre myrer, som, för gräsväxtens bibehållande, ej bora

årligen afbergas.

§ 3.

Ränta beräknas för hvarje lass eller tio centner af höafkastningen, i första klassen
till sex öre, andra klassen fyra öre, tredje klassen tre öre och fjerde klassen tva ore,

allt silfvermynt. „ , ,.

Det sammanräknade öretalet utföres i hela tiotal, sa att hvad som unders iger

eller blott uppgår till ett hälft tiotal uteslutes, och hvad som öfverstiger ett hälft utföres
såsom helt tiotal.

4 Sammansatta Stats- och Bevillnviys-Utskottets Betänkande M:o 5.

Näi räntan, sålunda beräknad, uppgår till 640 öre (20 daler) silfvermynt, åsättes
ett helt mantal och, när räntan blifver högre eller lägre, i förhållande derefter större
eller mindre mantal.

§ 4.

Räntan kommer, äfven efter fullbordad afvittring, att utgå med tio riksdaler riksmynt
för helt mantal och i förhållande derefter för större eller mindre mantal.

§ 5-

Kronotionde kommer ej att åsättas.

§ 6.

Hvad här ofvan är stadgadt gäller ej allenast slutlig skattläggning, som sker i
sammanhang med afvittring, utan ock skattläggning, som före den allmänna afvittringen
provisionel verkställes.»

Då för denna frågas bedömande till en början torde vara erforderligt, att en utredning
leranas om beskaffenheten af de i Riksdagens ofvanberörda underdåniga skrifvelse
den 30 April 1872 omförmälda så kallade lapp marksfriheterna, tillåter sig Utskottet
att ur det vid de Kongl. propositionerna fogade statsråds-protokoll här intaga
följande utdrag:

»Med de så kallade lappmarksfriheterna förstås vanligen sådana friheter, som till
befordrande al lappmarkens bebyggande och odling blifvit genom äldre författningar den
dit inflyttande befolkningen förunnade i afseende å utgörande af grundskatter och andra
allmänna utskylder och besvär.

I fråga om de egentliga Lapparne, hvilkas beskattningsförhållanden således ej
under lappmarksfriheterna inbegripas, inhemtas af nådiga brefvet den 8 Juli 1695 till
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westerbotten om lappskatten m. m. och 1760
ars lappfogde-mstruktion m. fl. författningar jemte orternas undervisningar, att Lapparne
han äldre tider till och med år 1694 varit underkastade såväl ordinarie ränta som tionde
till kronan och presterskapet, med skyldighet att utgöra räntan och tionden dels i persedlar
och dels i penningar. Men genom nämnda, ännu gällande nådiga bref bestämdes
lappskatten, tionden deri inberäknad, för hvarje by eller stam till en viss summa i reda
penningar, med försäkran att Lapparne intet vidare skulle blifva graverade.

Sammansatta Stuts- och Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5. 5

Hvad åter angår den i lappmarken bosatta befolkningen, torde den äldsta författning,
som till stöd för deras friheter kan åberopas, vara Hertig Carls instruktion den 3
December 1603 för fogdarne i Piteå och Luleå lappmark. Deri anbefalldes fogdarne att,
såsom orden lyda, »tala med dem, som bo der uppå landsbygden, att om någon ville draga
upp i fjellen, der som lägenheter äro, och der blifva boende, så vilje WI hjelpa dem med
renar och annat, såsom ock unna dem frihet, så länge de kunna komma sig före.»

Kongl. plakatet den 27 September 1673 angående lappmarkernas bebyggande
innehåller, att de svenske eller finske, uti Wester- och Österbotten samt Ångerman- och
Jemtland boende, som kunde låta sig öfvertala att flytta till lappmarkerna, skulle, efter
frihetsårens förlopp, icke läggas för högre skatt än sjelfva Lapparne, med hvilka de
öfver allt göras like; ett stadgande som, i betraktande af den vid samma tid Lapparne
åliggande skyldighet att erlägga såväl ränta som tionde dels i persedlar och dels i penningar,
icke torde kunna anses innebära någon särskild förmån i afseende å grundskatt
eller tionde, utan endast den genom nämnda författning uttryckligen medgifna frihet för
knekteskrifning i alla tider samt den Lapparne äfven tillkommande frihet för mantalspenningar
jemte extra ordinarie utlagor.

Genom 4 § af Kongl. brefvet den 8 Juli 1695 är omförmälda stadgande i 1673
års plakat så förklaradt, att i kraft deraf de, som sig i lappmarkerna husligen nederlåtit
eller komme att nederlåta, skulle »skattläggas i proportion af de egor, som de häfda och
nyttja, men undslippa eljest likasom andra Lappar mantalspenningar och knekteskrifning
tillika med annat extra ordinarie; kunnande skatten efter frihetsårens förlopp således påsättas,
som det för vårt intresse pröfvas vara nyttigast och för landet dräglig ast.»

Det nämnda stadgandet om frihet för mantalspenningar och knekteskrifning tillika
med annat extra ordinarie förnyades dels genom Kongl. plakatet den 3 September 1695,
om lappmarkernas bebyggande och de förmåner och friheter, som de, hvilka sig der nedsätta,
åtnjuta skola, dels ock, i andra ordalag, genom lappinarksreglementet den 24
November 1749, hvars 15 § innehåller, att »enär nybyggarne eller hemmansbrukarne i
Lappland sig efter detta reglemente rätteligen förhålla och utvisa behörig åhåga, flit och
arbetsamhet vid jordbruket, så skola de till godo njuta de fri- och rättigheter, som förre
förordningar och detta reglemente dem tillägga, i det de och deras barn skola undgå alla
andra utlagor, än hvarföre hemmanet kan varda skattlagdt, som de ock då ifrån utskrifningar
och soldathåll varda förskonte».

Sedan nybyggarne i Åsele lappmark genom fullmäktig vid 1<92 ars riksdag i
underdånighet gjort ansökning oro nådig stadfästelse pa de dem förunnade privilegier, till
stöd hvarför åberopades 1673 års plakat och 1749 års reglemente jemte Kongl. resolutionen
den 19 September 1720, som angår det nämnda plakatets tillämpning för nybyggarne
i några byar af samma lappmark; så har genom Kongl. resolutionen den 13
November 1794 blifvit förklaradt, att någon sådan stadfästelse icke vore för sökandena
nödig, utan hade de så dädanefter som dittills att vid nämnda Kongl. påbud och författningar
sig i underdånighet trygga.»

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.

»I ett underdånigt utlåtande, afgifvet den 18 December 1868, i anledniug af väckt
fråga om afskiljande af de till odling tjenliga delarne af lappmarken och deras införlifvande
med det nedre landet, har Kammar-kollegium yttrat, att de friheter och förmåner,
som nybyggare i Wester- och Norrbottens läns lappmarker åtnjuta, vore, på sätt åberopade
Kongl. plakater och reglemente visade, befrielse från utgörande af mantalspenningar,
kronotionde, rotering och beväringsskyldighet, äfvensom hvarken någon eganderätts- eller
annan bevillning till kronan derstädes utgjordes. Särskildt vore, enligt Kongl. resolutionen
på presterskapets i Westerbotten besvär den 12 Januari 1733, ll:te punkten och
Kongl. brefvet den 17 November 1743, klockare samt deras hustrur och barn samt prester
och deras tjenstefolk i lappmarkerna försäkrade om befrielse från mantalspenningars
erläggande; äfvensom, enligt Kongl. brefvet den 19 December 1741, alla de, som vid
ecklesiastikverket derstädes göra tjenst och njuta lön, vore frikallade för centonal och
bevillning. Genom nådiga brefven den 31 Januari 1856 och den 5 Oktober 1860 hade
slutligen dessa lappmarkers invånare vunnit befrielse från den särskilda afgift* som under
namn af »näst» från äldre tider af dem utgjorts till domare, kronofogdar och tingstolkar;
och hade väckt fråga om utgörande i stället af en deremot svarande afgift blifvit genom
nådiga brefvet den 9 November 1866 förklarad förfallen. 1 följd häraf bestode kronans
enda inkomst från lappmarkerna för närvarande, utom den så kallade lappskatten för
J^apparnes renbeten, af hemmansräntan, hvilken i följd af penningevärdets fall utginge
med allenast 10 R:dr Runt för helt mantal.

Vid hvad sålunda blifvit af Kammar-kollegium yttradt angående hemmansräntan
i lappmarkerna torde dock böra erinras, att densamma för skatte- och kronohemman
åtminstone i allmänhet är bestämd endast tills vidare; att räntan, enligt 33 § af 1850
års stadga för afvittring och skattläggning i Luleå lappmark, skulle äfven efter slutligt
bestämmande af mantalet i nämnda lappmark komma att tills vidare och intilldess för
lappmarkerna i allmänhet blefve annorlunda förordnadt erläggas med 6 R:dr 32 skillingar
banko för mantalet; och att räntans belopp ej kan antagas vara genom hittills i lappmarkerna
verkställda skattläggningar slutligen bestämdt annat än möjligen i de högst få
fäll, der, efter hvad Kammar-kollegium i sitt här förut åberopade underdåniga utlåtande
den 26 Maj 1862 upplyst, ordentlig refning och skattläggning egt rum. Kongl. brefvet
deu 27 November 1792, hvarigenom de längst bort belägna nybyggen i Fölinge och
Ströms socknar uti Jemtland förklarats ega till godo njuta den metod, som för Westerbottens
lappmarksnybyggen blifvit antagen, innehåller angående den ränta, som enligt
nämnda metod bör åsättas, att densamma skall utgöra »en dräglig penningeränta».
Hvarken i denna eller i andra gällande författningar finnes något hinder emot att i eu
blifvande skattläggningsmetod för Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker bestämma
hemmansräntan vare sig, på sätt alla de i ämnet hörda myndigheterna i orten i
sina under åren 1862—1866 afgifna yttranden föreslagit, till likhet med hemmansräntan
i kustlandet, hvilken utgör i Norrbottens län 58 R:dr 76 öre och i Westerbottens län 59

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o -5. 7

R:dr 34 öre för helt mantal, eller ock, såsom Kammar-kollegium år 1871 och sedermera
äfven Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i de nämnda länen ansett billigt, till 32
eller 30 R:dr för mantalet.

Hvad angår kronotionden har Kammar-kollegium i förenämnda tva utlåtanden
ansett den af lappmarkernas jordbrukande befolkning hittills åtnjutna frihet från sådan
tionde vara grundad på åberopade för lappmarkerna gällande författningar; men uti ett
genom nådig resolution den 11 December 1794 afgjordt mal har Kammar-kollegium i
underdånigt utlåtande yttrat, att förfättningarne angående de förmåner och friheter,
nybyggarne i Lappland förunnats, icke undantoge dem ifrån skyldigheten att lika med
andra krononybyggare och hemmansbrukare i riket utgöra tionde ej mindre till kronan
än presten, när frihetsåren till ända gått och de hunnit upparbeta sina nybyggeu till
ordentliga hemman.

Redan enligt Helsingelagen, som genom Konung Magnus Erikssons bref den 16
Mars 1340 förklarades böra lända till efterrättelse för lappmarkernas dåvarande eller
blifvande inbyggare, skulle tionde utgöras. Ostrid ligt är ock, att presterskapet i lappmarkerna
intill senaste tid antingen åtnjutit eller lagligen bort åtnjuta såväl tertial- som
annan tionde. Och då Lapparne, med hvilka enligt 1600-talets författningar hemmansbrukare
i lappmarken skulle vara i skattskyldighet likställde, utgjort tionde äfven till
kronan, hvilken tionde, jemlikt Kongl. brefvet den 8 Juli 1695, ingått i den nuvarande
lappskatten, samt hemmansbrukare i lappmarken ej äro genom någon författning uttryckligen
befriade från kronotiondes utgörande; måste jag antaga, att sådan tionde skulle
kunna vid skeende skattläggning i lappmarkerna åsättas så väl frälse- som skatte- och
kronohemman, utan att de dem förunnade friheter derigenom kunde anses inskränkta.

Äfven må anmärkas, att lappmarksfriheterna ej medföra befrielse från de särskilda
slag af bevillning, som, utom den allmänna bevillningen, omförmälas i 60 § Regeringsformen;
dock att, enligt gällande författning angående stämpelpappersafgiften, Lappar
skola vara frie från sådan afgift för afhandling mellan svensk och utländsk Lapp.

Deremot kan till ofvan uppräknade skattefriheter läggas den vissa hemman i
lappmarkerna tillkommande frälsefrihet; och må i sådant hänseende erinras att, på grund
af det genom Eders Kongl. Maj:ts plakat och förordning den 27 Augusti 1723 stadfästade
Kongl. privilegium den 9 Augusti 1673 för dem, som uti lappmarken upptaga åtskilliga
slags metallbruk, samt Kongl. kungörelsen den 20 November 1741, angående ödeslands
upptagande i Westerbotten, uppkommit bergs- och odlingsfrälse inom Norrbottens läns
lappmarker. Antalet frälsehemman derstädes utgör, efter hvad Eders Kong], Maj:ts
Befallningshafvande i länet uti detta ärende upplyst, tillhopa 257/g mantal; af hvilka
hemman, enligt de i Kammar-kollegium förvarade jordeböcker, ränta ej utgår.

Särskilda friheter äro ock, genom Kongl. privilegium den 24 December 1637 med
flera författningar, beviljade till understöd för Nasafjells silfvermalmsgrufvor och derpå
grundade silfverbruk inom Arjeplougs socken af Piteå lappmark; men, enligt hvad landshöfdingens
i Norrbottens län den 9 Januari 1860 afgifna, till trycket befordrade embets -

Sammansatta Stats- och Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.

berättelse utvisar, hafva de ifrågavarande grufvorna år 1823 förklarats öfvergifna och
de till bruksdriftens understödjande med bergsfrälsefrihet försedda nybyggen, 21 till
antalet, år 182*7 indragits till kronan.»

Af denna redogörelse framgår först och främst, att de friheter eller förmåner,
som äro tillerkända lappmarkernas invånare, gälla, utom de nomadiserande eller egentliga
Lapparne, rörande hvilkas beskattning någon ändring af derför meddelade särskilda
bestämmelser nu icke är i fråga, sådana derinom bosatte personer, hvilka sysselsätta sig
med jordbruk. För befordrande af landets uppodling äro dessa förmåner beviljade, och
på intet ställe antydes, att de skulle afse andra der boende personer, som ej taga någon
befattning med jordbruk, utan hafva sin utkomst på annat sätt, såsom t. ex. tjensteman
(med undantag af de vid ecklesiastik-verket anställde), handlande, handtverkare, sågverksagenter
m. fl. Derom synas också alla de myndigheter, som i frågan yttrat sig,
vara ense, och att den hvarken jordbruk eller renskötsel idkande befolkningen hittills
undsluppit bevillnings erläggande för inkomst af kapital eller arbete, beror endast derpå,
att några taxeringsförrättningar ej egt rum i dessa landsdelar, men ingalunda på någon
.dessa personer beviljad förmån. Att deremot en dylik förmån är tillerkänd nybyggarne
eller den jordbrukande befolkningen, har Kongl. Maj:t antagit och vill Utskottet ej heller
bestrida, om det än kan synas tvifvelaktigt, huruvida den i Kongl. brefvet den 8 Juli
1695 förekommande och sedermera några gånger upprepade försäkran, att nybyggarne,
mot erläggande af skatten för hemmanet, skulle eljest undslippa mantalspenningar och
knekteskrifuing tillika med annat extra ordinarie, skäligen kan tolkas så, att de skulle för
all framtid vara fritagne från alla slags direkta skatter till staten, utom hemmansräntan,
och således hvilka nya skattebördor det öfriga landet under kommande tider än fick
underkasta sig, deraf vara fullkomligt oberörde. Men, äfven om man vill godkänna den
vidsträckta tolkning af dessa friheter, som Kongl. Maj:t och de flesta i frågan hörda
erabetsmyndigheter omfattat, och följaktligen anser dem med den lydelse, de nu ega, innebära
befrielse för nybyggarne från utgörande af bevillning, så följer icke deraf, att lappmarksfriheterna,
på sätt Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län ansett, äro så
beskaffade privilegier, att de icke utan samtycke af lappmarkernas befolkning kunna
ändras. En sådan åsigt förmäler också departements-chefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
sig icke kunna dela, och anför derom vidare, att ifrågavarande, hufvudsakligen
till jordbrukets befordrande gifna friheter icke kunde vara att anse lika med
privilegier, gifna åt enskilda personer eller korporationer, sä att på den grund något
deltagande i beslutet om dessa friheters bibehållande eller upphäfvande lagligen kunde
tillerkännas befolkningen, utan borde de genom lappmarksfriheterna åt allmogen i vissa
af rikets provinser medgifna förmåner ej kunna ega större helgd eller orubblighet än de
åt det fordna Bondeståndet i dess helhet förunnade privilegier; och då dessa, enligt § 114
Regeringsformen, kunna medelst Konungs och Riksdags sammanstämmande beslut ändras,
torde väl så kunna ske äfven med lappmarksfriheterna. Då hittills de särskilda förmåner

och

Sammansatta Stats- och Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5.

och friheter, som varit tillerkända en viss landsort eller vissa städer, i allmänhet uppfattats
såsom hänförliga under de fordna, antingen Borgare- eller Bondeståndens privilegier,
så att det varit Ståndet och icke den särskilda menigheten, som haft rätt till veto
mot ifrågakommande inskränkningar i privilegiet, hvarföre icke heller någon form blifvit
föreskrifven för en menighets deltagande i ett dylikt beslut, kan Utskottet icke heller för
sin del finna dessa lappinarksprivilegier vara af annan beskaffenhet, än att ändringar
deri böra kunna ske i den ordning nyss åberopade paragraf i Regeringsformen bestämmer.

Men på samma gång Utskottet ur formel synpunkt anser af vigt att erkänna
Konungs och Riksdags rätt att genom ett sammanstämmande beslut ändra de nu gällande
lappmarksfriheterna, vill Utskottet starkt betona, att sadant icke bör ske, utom på grund
af särdeles talande skäl och framför allt aldrig på det sätt, att man vare sig motverkar
det berättigade syfte, staten haft för ögonen vid beviljande af skattelindring för lappmarkernas
inbyggare eller förbiser den enskilde nybyggarens anspråk på tillgodonjutande
från statens sida af både rättvisa och billighet; och Utskottet vill derföre nu öfvergå
till frågan om lämpligheten och billigheten af de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.

Då Riksdagen i sin år 1872 aflåtna underdåniga skrifvelse ifrågasatte bevillningstaxerings
införande i lappmarkerna, åsyftades dermed icke att bereda statsverket någon
ökad inkomst, utan skedde den underdåniga framställningen, såsom tydligen uttalades,
i ändamål att bereda dessa orters inbyggare fördelarne af kommunalförfattningarnes
tillämpning äfvensom likställighet i statsmedborgerligt hänseende med landets invånare i
öfrigt, hvilket mål syntes Riksdagen icke kunna vinnas utan införande af bevillningstaxering.
Samma tanke genomgår ock det af Kongl. Maj:t nu framlagda förslag i ämnet.
För att närmare belysa behofvet för lappmarkerna af en bättre ordnad kommunalförvaltning,
hvarefter man lättare kan bedöma fördelen för dem af kommunalförfattningarnes
tillämpning, får Utskottet ur departements-chefens yttrande till statsrådsprotokollet härintaga
den redogörelse, han lemnat för de hittills vidtagna åtgärderna i fråga om nämnda
författningars tillämpning i lappmarkerna.

I detta afseende yttras:

»Att nu gällande kommunalförfattningar icke kunna inom lappmarkerna vinna
fullständig tillämpning, så länge allmogen derstädes åtnjuter frihet för bevillnings utgörande,
är uppenbart. Redan år 1862, kort efter nämnda författningars utfärdande, anmälde
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens län, hurusom inom länets
lappmarksfögderi hinder mötte för verkställighet af de uti §§ 4, 9, 57, 58 och 59 af

Bih. till Riksd. Prot. 1873. å Sami. 2 Afd. 5 Haft. 2

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 6.

förordningen om kommunalstyrelse på landet meddelade bestämmelser, enär hvarken
mantals- och skattskrifning eller bevilluingstaxering inom lappmarken egde rum; och
hemställde Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att med nämnda förordnings tillämpning
inom lappmarksfögderiet måtte tills vidare få anstå, och att emellertid förordningarne
af den 29 Augusti 1843, om socknestämmor i riket och om socknenämnder å
landet, finge derstädes fortfarande lända till efterrättelse; hvarjemte Eders Kongl. Majrts
Befallningshafvande i underdånighet föreslog, att det i § 3 af förordningen om landsting
föreskrifna utkorande af valmän för härad eller tingslag, som innefattar flera än en kommun,
måtte få å socknestämma verkställas. Och har till hvad sålunda blifvit föreslaget
Eders Kongl. Majrt genom nådigt bref den 5 December 1862 lemnat bifall.

Sedermera har Westerbotteus läns är 1863 församlade landsting i en af Eders
Kongl. Majrts Befallningshafvande i länet insänd ansökningsskrift i underdånighet anhållit,
det Eders Kongl. Majrt täcktes förklara, att nådiga förordningen om kommunalstyrelse
på landet skall jemväl i länets lappmarker lända till efterrättelse; och har dels Eders
Kongl. Majrts Befallningshafvande i Norrbottens län, i underdånig skrifvelse den 27 Oktober
1863, anhållit om nådig stadfästelse å ett efter öfverläggning med deputerade från
länets samtliga lappmarker, utom Gellivara, uppgjordt förslag till sådana ändringar i
nämnda förordning, att densamma skulle kunna, utan införande af'' bevilluingstaxering.
tillämpas i länets alla lappmarker; dels ock Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande i
Westerbottens län år 1866 inkommit med ett i vissa delar från det nyss nämnda afvikande
förslag till ändringar i samma förordning. Genom nådigt bref den 8 Maj 1868
har Eders Kongl. Majrt förklarat omförmälda underdåniga framställningar icke för det
närvarande till någon Eders Kongl. Majrts åtgärd föranleda, enär den omarbetning i flera
väsendtlig» delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet, som, i anseende till
de ännu radande särskilda förhållanden inom rikets lappmarker, måste verkställas för
att denna förordning i den nuvarande lappmarken skulle kunna tillämpas, icke vidare
komine att erfordras, såvida Eders Kongl. Maj:t, vid slutlig pröfning af väckt fråga om
lappmarksfriheternas upphörande, funne sig böra dertill lemna bifall, i hvilken händelse
den för landet i allmänhet gällande kommunalförordning kunde äfven inom i fråga varande
delar af riket göras gällande.

Inom Norrbottens läns lappmarker och den före år 1869 dit hörande Mala kapellförsamling
har väl nådiga förordningen den 21 Mars 1862, om kommunalstyrelse på
landet, i viss man blifvit tillämpad; men man har dervid, särdeles i fråga om konimuualutskyldernas
fördelning, mast följa från nämnda förordning helt och hållet afvikande
och derjemte inom särskilda socknar olika grunder. I sådant afseende har, vid de i
förevarande ärende hållna sammanträden, blifvit uppgifvet,

i Arvidsjaurs socken: att kommunalnämnden, förstärkt af dertill i kommunalstämma
utsedda personer, haft i uppdrag att vid årets slut verkställa så kallad inkomsttaxering,
upptagande i penningar hvarje röstberättigad samhällsmedlems inkomster under
det förflutna året, och att denna inkomst sedan utgjort grunden för fyrktalssättningen;

Sammansatta Stats- och Bevillning»- Utskottet* Betänkande N:o 5. 11

i Jockmocks socken: att kommunalnämnden, jemte ett visst antal andra kunniga
personer, verkställt den erforderliga taxeringen i sammanhang med den derpå grundade
fyrktalssättningen, hvilket tillgått sålunda, att fyrkar tilldelats efter hvars och ens inkomst,
arbetsförtjenst och fastighets värde;

i Gellivara sockan: att fyrktalslängden uppgöres sålunda, att å hvarje helt mantal
sättas 100 fyrkar och å Lapparne i förhållande till deras grundränta;

i Juckasjärvi socken: att kommunalutskylderna utdebiteras af nybyggare efter rök
och mantal samt af lappallmogen efter rök och årlig taxering;

i Enontekis socken: att kommunalförfattningen blifvit tillämpad efter samma grund
som förr; att fyrktalslängden väl, hvad den jordbrukande befolkningen angår, blifvit
upprättad efter nya kommunalförordningen; men att man ej visste, efter hvilken grund
lappallmogen skulle kunna åsättas fyrkar; och

i Mala kapellförsamling: att kommunalnämnden, förstärkt af några andra inom
församlingen kunniga personer, verkställt den erforderliga taxeringen i sammanhang med
den sig derpå grundande fyrktalssättningen.»

Att de försök, hvilka sålunda inom vissa lappmarksförsamlingar blifvit gjorda att
i någon mån bereda tillämpning åt kommunalförfattningarna, icke kunna anses tillfredsställande,
torde medgifvas och är för öfrigt naturligt, då, såsom Departementschefen erinrar,
»bevillningstaxeringen, såsom utgörande hufvudgrunden för fyrktalssättningen och
kommunalmedlemmarnes deraf beroende saväl rösträtt som skyldighet att till de kommunala
behofven lemna bidrag, intager ett alltför vigtigt rum i den för landet gällande
kommunalförfattningen för att derifrån utan olägenhet kunna borttagas»- Den pröfning af
taxeringskomités beslut, den enskilde i andra fall kan påkalla genom att vända sig till
pröfningskomitéen, står ej att vinna, när, såsom i vissa lappmarksförsamlingar, kommunalnämnden,
vare sig ensam eller förstärkt med några andra kommuners medlemmar,
skall verkställa taxeringen och den derpå grundade fyrktalssättningen, ty i sådant fall
måste den missnöjde för att vinna ändring antingen underställa ärendet kommunens gemensamma
pröfning eller ock anföra besvär hos Konungens Befallningshafvande. Men
någon lag, som bestämmer, huru i dylikt fall skall tillgå, finnes ej, utan allt äi öfverlemnadt
åt hvarje kommuns eget godtfinnande, och för sin del kan Utskottet icke finna
det vara lämpligt eller med god ordning öfverensstämmande, att en viss del af landet
sålunda helt och hållet lemnas åt sig sjelf vid ordnandet af angelägenheter, för hvilkas
behandling i det öfriga landet vissa former äro i lagstiftningen gifna. Dessa former
förutsätta emellertid införande af bevillningstaxering. Men på samma gång lappmarkerna
derigenom finge tillfälle att bättre än hittills och på ett med det öfriga landet likformigt
sätt kunna vårda sina kommunala angelägenheter, och jemväl politisk likställighet med
rikets öfrige invånare kunde beredas de bofasta lappmarksinnebyggarne, skulle en sådan
anordning särskildt för den jordbrukande befolkningen eller den, hvars privilegier åberopas
emot detta förslag, ega en stor betydelse med afseende på den rättvisare fördelning
af kommunalutskylderna, som derigenom kan åstadkommas, — en fördel, som, enligt

12 Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.

hvad Departementschefen med rätta anmärkt, tillväxer genom den med kulturen fortgående
uppkomsten och utvecklingen af andra näringar. I detta afseende meddelar
Konungens Befallningshafvande i Westerbottens län en beräkning för Lycksele socken,
enligt hvilken de för år 1871 af hemmanen utgående kommunalutskylder skulle hafva,
med ^beräkning af bevillningen till staten, uppgått till ett 30 procent lägre belopp.’
derest inkomstbevillning skulle hafva påförts andra än jordbrukare, och kommunalbeskattningen
i följd deraf blifvit fördelad på hela det efter bevillningsbeloppet bestämda
fyrktal för socknen. Införande af bevillningstaxering har också såsom ett vilkor för
kommunalförfattningarnes tillämpning blifvit förordadt af Konungens Befallningshafvande
såväl i Westerbottens som i Norrbottens län, ehuru denna sednare myndighet ansett
nybyggarne i följd af privilegierna icke kunna åläggas, vare sig personela afgifter eller
bevillning för inkomst af jordbruk, utan endast för inkomst af andra näringar, hvilket
emellertid ej hindrat, att denna myndighet i sitt sednast afgifna utlåtande funnit taxeringsförrättningar
för bestämmande af hemmanens värde erforderliga såsom grund för
den kommunala fyrktalssättningen. En sä beskaffad bevillningstaxering, som icke skulle
vara åtföljd af bevillnings utgörande för de taxerade fastigheterna, synes dock alltför
mycket strida mot grunderna i vår bevillningsstadga likasom i våra kommunallagar.

Utskottet öfvergår nu till frågan om billigheten af det väckta förslaget, i hvilket
afseende det till en början torde vara nödigt erinra derom, att, såsom ofvan blifvit
nämndt, hinder icke i lappmarksfriheterna förefinnes att bestämma hemmansränta!],
som nu utgör 10 R:dr för helt hemman, vare sig på sätt alla de i ämnet hörda myndigheterna
i orten i sina under aren 1862—1866 afgifna yttranden föreslagit, till likhet
med hemmansräntan i kustlandet, hvilken utgör i Norrbottens län 58 R:dr 76 öre
och i Westerbottens län 59 R:dr 34 öre för helt mantal, eller ock såsom Kammarkollegium
år 1871, och sedermera äfven Konungens Befallningshafvande i de nämnda
länen ansett billigt, till 32 eller 30 R:dr för mantalet. Enligt hvad Kongl. Maj:t antagit,
skulle derföre, om hemmansräntan, enligt den Kongl. Propositionen, fastställdes till
10 R:dr för helt mantal eller det belopp hvartill den nu på grund af den provisionel
skattläggningen uppgår, nybyggarne, genom att åläggas bevillning, egentligen icke tillskyndas
några större utgifter till staten än deras privilegier medgåfvo att ålägga dem,
utan tvärtom ett mer än tillräckligt vederlag för bevillningen beredas dem i förmånen
att ej vid framdeles skeende skattläggning kunna åläggas högre hemmansränta än den nu
provisionel utgående, helst när dertill lägges, att hemmanen framgent, såsom hittills,
skulle vara ifrån utgörande af kronotionde befriade. Då emellertid Utskottet, äfven med
godkännande af denna åsigt, icke kan bestrida, att under tiden intilldess den definitiva
skattläggningen kommer i fråga, nybyggarne skulle genom bevillnings åläggande få vidkännas
större bidrag till staten än den nuvarande blotta hemmansräntan och då, såsom
redan ar antydt, Utskottet anser denna frågas hufvudsakliga betydelse vara omtanke om
Lappmarkernas fördel, har Utskottet för befordrande af förslagets framgång och för att
ledan, innan den definitiva skattläggningen egt rum, kunna bereda nybyggarne ett ve -

Sammanfatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5. 13

derlag för den bevillning, de skulle komma att utgöra, ansett lämpligt att den nuvarande
hemmansränta!) i sammanhang med bevillningens införande nedsättes och sedermera
för framtiden fixeras till detta nedsatta belopp, hvilket Utskottet, på skäl, hvilka här
nedan komma att närmare utvecklas, föreslår till 6 R:dr 40 öre för helt mantal.

Då Utskottet skarpt betonat, att förslaget om bevillningstaxerings införande
skulle vara förestafvadt af omsorgen att befrämja Lappmarkernas egen fördel, kan häremot
invändas, att dessa orters inbyggare, hvilka sjelfva borde vara i tillfälle att bäst
kunna bedöma denna fråga, borde hafva yttrat sig till förmån för det nu väckta förslaget,
under det nu i stället inom de flesta lappmarksförsamlingar en motsatt åsigt
gjort sig gällande vid de sammanträden, då menigheterna blifvit i detta ämne hörde.
Angående innehållet af de särskilda socknarnes yttranden, hvilka här blefve för vidlyftigt
att intaga, tillåter sig Utskottet att hänvisa till den redogörelse derför, som lemnas
i Departementschefens anförande till statsrådsprotokollet (pag. 14—17). Af dessa yttranden
framgår emellertid, dels att vissa socknar yttrat sig till förmån för bevilluingstaxerings
införande, och dels att på de flesta ställen, der man motsatt sig detta förslag,
sådant icke synes hafva skett derföre, att man ej ville åtaga sig bevillningen, eller icke
insåge fördelen af kommunalförfattningarnes tillämpning, utan emedan man befarade, att
på samma gång skulle uppoffras alla de förmåner lappmarksfriheterna hittills ansetts
innebära, såsom frihet från rotering och mantalspenningar erläggande m. m. Att för
öfrigt ett dylikt missförstånd om betydelsen af detta förslag på många ställen i lappmarkerna
kunnat göra sig gällande, torde vara helt naturligt, när,’ såsom t. ex. i Arjeploug,
befolkningen af kommunalstämmans ordförande tillfrågades, om den, med frångående
af sina lappmarksfriheter, ville ikläda och åtaga sig det nedre landets skattebördor,
hvarpå svaret helt naturligt utföll så, att befolkningen i anseende till sin medellöshet
på det aldra ifrigaste undanbad sig den sålunda tilltänkta beskattningen. Utskottet tror
sig dock redan hafva visat, att någon ändring af lappmarksfriheterna nu icke är i fråga
i vidsträcktare mån än som erfordras för införande derstädes af bevillningstaxering och
längre än detta syftemåls vinnande kräfver har Kongl. Maj:t i sin Proposition icke velat
gå, hvilket bevisas deraf, att Lappmarkernas inbyggare fortfarande skulle vara befriade
från bevillning efter l:sta artikeln eller personlig skyddsafgift, likasom att bevillning
efter 3:dje artikeln Litt. A. ej skulle ifrågakomma för de i Lappmarkerna befintliga
frälseegendomar. Ännu mindre kan detta förslag afse en rubbning i andra Lappmarkerna
tillförsäkrade förmåner, såsom frihet från rotering, knekteskrifning och mantalspenningar
m. m., hvilka ej ega något sammanhang med bevillningstaxeringens införande
i dessa orter.

Utskottet har jemväl förnummit den invändningen göras emot det nu framlagda
förslaget, att, äfven om för närvarande någon större utgift till staten derigenom icke
skulle åläggas der. jordbrukande befolkningen, än den enligt privilegierna Vore förbunden
att utgöra i form af grundränta, fråga dock kunde uppstå, huruvida en dylik en gång
för alla bestämd skatt på jorden kunde utan rättskränkning förvandlas till en bevill -

14 Sammansatta Stats- och Bevillning-Utskottets Betänkande N:o å.

ningsafgift, hvars mera obestämda karakter kunde i en framtid medgifva dess förhöjning
vida utöfver beloppet af den grundskatt, som här kunde komma i fråga. Men häremot
vill Utskottet endast erinra om ett annat förhållande, som skulle blifva ännu orimligare,
derest någon ändring i lappraarksfriheterna ansåges icke kunna ske utan befolkningens
samtycke. Om nemligen de på jorden hvilande grundskatterna skulle komma att på det
ena eller andra sättet försvinna, blefve följden med afseende å Lappmarkerna den, att
antingen dessa orter fullkomligt befriades från all skatt till staten, eller också statsmakterna
nödgades låta grundskatterna der qvarstå efter deras afskaffande i det öfriga landet,
och sålunda skapa ett undantagsförhållande, om lämpligheten hvaraf Utskottet åtminstone
hyser stora tvifvel.

Såsom ofvan blifvit antydt, afses icke med detta förslag någon inskränkning i den
frihet från bevillning, som på grund af privilegier kan anses tillkomma den nomadiserande
befolkningen i lappmarkerna eller de egentliga Lapparne, hvilka således framgent
skulle undslippa bevillning för inkomst af renskötsel. I den mån Lapparne åter hafva
fast egendom eller idka sådan till jordbruket ej hörande näring, som förutsätter fast
bostad, har Utskottet ej funnit något skäl att icke, i afseende på dessa béskattningsföremål,
göra dem likställda med lappmarkernas öfriga bofasta befolkning, hvarigenom
de ock skulle komma i åtnjutande af samma förmåner i kommunalt och statsborgerligt
hänseende. Att åter ordna de kommunala förhållandena för de egentliga Lapparne, hvilka
sakna fast bostad — ett förhållande, som måste göra dem både mindre intresserade i
och mindre lämpliga för deltagande i vården af en viss kommuns angelägenheter — ingår
icke i syftet af detta förslag, men, enligt hvad Departementschefens anförande till statsrådsprotokollet
gifver vid handen, lärer Regeringen icke heller komma att lemna den
frågan ur sigte. Departementschefen yttrar nemligen (sid. 28): »Förordningen om kommunalstyrelse
på landet, hvilken förordning, enligt hvad stadgandet i § 75 mom. 2 utmärker,
skulle gälla äfven för lappmarkerna, innehåller ej någon föreskrift om skyldighet
för Lappar, hvilka bevillning ej påföres, att deltaga i bestridande af utgifter, hvarom
kommunalstämma eger att besluta; och då tillräcklig upplysning ännu ej är vunnen i frågan
om eller i hvad mån sådan skyldighet nu åligger eller rättvisligen må kunna åläggas Lapparne,
för så vidt bevillning ej kommer att påföras dem, torde denna fråga, som icke eger
oskiljaktigt sammanhang med den af Riksdagen gjorda framställning, få bero på vidare
utredning; dervid synes böra tillses, bland annat, huruvida icke fattigvården inom lappmarkssocknarne,
hvartill statsverket under en följd af år lemnat bidrag, må kunna
lämpligen så ordnas, att å ena sidan, den bofasta befolkningen befrias för utgifter för
vården om Lapparnes fattige och, å andra sidan, Lapparne fritagas från att bidraga til!
underhåll af fattige, som ej tillhöra den lappska folkstammen.»

Att vid bevillningstaxerings införande i lappmarkerna den frihet från bevillning,
som särskildt varit tillerkänd de vid ecklesiastikverket i lappmarken anställde personer,
jemväl bör upphöra, så att dessa uti ifrågavarande hänseende blifva likställde med de
öfriga inbyggarne, torde vara obestridligt, hvarföre Utskottet anser Riksdagen böra för

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottcts Betänkande N:o 0.

sin del, och under förutsättning af Kyrkomötets bifall, återkalla detta särkilda privilegium
i den mån, detsamma lägger hinder i vägen för dessa personers bevillningstaxering;
och förmenar Utskottet, att den förmån detta privilegium afsett att bereda presterskapet
i dessa orter kan på annan väg ersättas genom det tillfälle, ordnandet af presterskapets
aflöning öfver hela riket lemnar till upphjelpande af de svagare aflönade prestmännens
vilkor.

Det af Kongl. Maj:t ifrågasatta uppbäfvandet af det genom nådiga brefvet till
Konungens Befallningshafvande i Westerbottens län den 5 September 1862 medgifna anstånd
med tillämpning inom länets lappmarksfögderi af förordningen om kommunalstyrelse
på landet, likasom af den särskilda tillåtelsen att på socknestämma verkställa det i § 3
af förordningen om landsting föreskrifna utkorande af valmän för härader och tingslag,
som innefatta flera än en kommun, är endast en naturlig följd af ett bifall till den
Kongl, propositionen om bevillningståxerings införande, hvarmed syftemålet just är att
bereda tillämpning af kommunalförfattningarne i deras helhet.

Hvad härefter angår den nådiga propositionen med förslag till förordning angående
skattläggningsmetod för Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker, vill Utskottet
till en början erinra derom, att ett bifall till förslaget om .bevillningståxerings införande
i lappmarkerna är en nödvändig förutsättning för ett antagande af den förordning angående
skattläggningsmetod, som innehålles i Kongl. Maj:ts förslag, emedan genom denna
förordning hemmansräntan skulle bestämmas att äfven efter afvittringeu utgå med ett
helt obetydligt belopp, just i syfte att bereda jordbrukarne ett vederlag för den bevillning,
som skulle åläggas dem. Såsom ofvan är nämndt finnes nemligen icke något hinder
i lappmarksfriheterna emot att i en blifvande skattläggningsmetod bestämma hemmansräutan
såsom det pröfvas vara för kronans intresse nyttigast och för landet drägligast,
enligt ordalagen i Kongl. brefvet den 8 Juli 1695; och alla myndigheter hafva derföre,
innan förslaget om bevillningstaxeringen väcktes, yttrat sig till förmån för hemmansräntans
förhöjning vid den definitiva skattläggningen, med hänsyn till de förmåner, som
genom afvittringen skulle tillkomma hemmanen. Den förhöjning, som i följd häraf kunde
komma i fråga, har dock Kongl. Maj:t ansett heldre böra utgå i form af bevillning än
som grundskatt.

Det synes Utskottet vara af vigt, att frågan om fastställande af en skattläggningsmetod
för lappmarkerna nu icke undanskjutes och derigenom jemväl afvittringsfrågan
uppehälles. Skattläggning eller bestämmande af ränta och mantal bör ega rum i sammanhang
med afvittringen, och torde efter all anledning blifva ett nödvändigt vilkor för
afvittringens afslutande, enär, efter hvad Kongl. Maj:t i sin proposition antydt, omfånget
af enskildes blifvande skogsområden i lappmarkerna lärer komma att, såsom det skett i
nedre landet, bestämmas i förhållande till mantalet.

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.

Rörande de äldre stadganden, som finnas meddelade angående skattläggning af
särskilda delar af lappmarken, likasom angående de många förslag, hvilka under de
senare åren blifvit utaf myndigheterna i detta ämne afgifna, lemnas en fullständig utredning
i Kongl. Maj:ts proposition (pag. 30—40). Efter att hafva tagit kännedom om
hvad sålunda i ärendet förekommit, har Utskottet funnit den nu föreslagna författningen,
hvilken såsom grund för mantals åsättande uppställer inegornes afkastning, både stå i
öfverensstämmelse med de vid den provisionel skattläggningen i lappmarkerna hittills
följda grunder och lämpa sig för den princip, som, enligt hvad nyss blifvit antydt, lärer
komma att vid afvittringen följas i fråga om skogstilldelning, i det nemligen denna med
afseende på omfånget skulle vara beroende på mantalet, hvarvid afseende jemväl borde
fästas, på skogens och betets bättre eller sämre beskaffenhet och markens olika växtlighet.
Då således mantalet skall vara bestämmande för skogstilldelningen, kan icke
rimligtvis vid mantalets bestämmande eller skattläggningen hänsyn tagas till förmånen af
skog eller bete. Med undantag af förmånen fiske, hvilken dock, enligt hvad Departementschefen
anmärker, icke synes vara af beskaffenhet, att derå hädanefter mer än hittills i
lappmarkerna bör grundas någon mantalsberäkning, återstår således såsom den enda
lämpliga grunden i detta afseende, inegornas beskaffenhet, hvilken åter måste bedömas
efter den afkastning de lemna. Att uppskattningen af inegorna, och således jemväl af
åkerjorden, sker efter höafkastning, torde äfven vara ganska välbetänkt i en landsdel,
der sädeskördarne oftare slå fel och äriugen af åkern alltid är betydligt mindre i förhållande
till utsädet, än i de flesta andra delar af landet, hvarföre ock hemmansbruket
der egentligen måste grundas på boskapsskötsel.

Såsom Utskottet redan förmält, är Utskottet emellertid sinnadt att föreslå nedsättning
i räntan för helt mantal från 10 R:dr till 6 R:dr 40 öre, hvarigenom hemmansinnehafvarne
skulle i vidsträcktare män, än Kongl. Maj:ts förslag afser, beredas en lindring
i grundräntan såsom vederlag för utgörandet af fastighetsbevillning. Såsom statsinkomst
betraktad eget den från lappmarkerna utgående grundräntan föga betydelse, ty hela
antalet hemman derstädes uppgår för närvarande endast till 341 hela mantal och om
räntan utgör 10 R:dr eller 6 R:dr 40 öre per mantal, är således ur statsverkets synpunkt
temligen likgiltigt. Deremot erbjuder den af Utskottet föreslagna siffra den fördelen, att
vid skattläggningen beräkningen af räntan icke behöfver ske uti en för länge sedan afskaffad
myntsort, öre sitjvermynt, utan kan ske i öre riksmynt, mm skattetalet af 640 öre
för helt mantal i allt fäll bibehållas, hvilket är af vigt, emedan detta skattetal väl
lämpar sig för de delar af helt mantal, fastigheterna i lappmarkerna vanligen utgöra,
såsom l/4, l/s, Ym, Yo2 och Y64 mantal. Äfven för beräkningen af den ränta, som en
dylik hemmansdel bör utgöra, låter skattebeloppet, 6 R:dr 40 öre, med större beqvämlighet
fördela sig än beloppet 10 R:dr. Häraf påkallas således ingen annan ändring i
det af Kongl. Maj:t framlagda författningsförslag, än utbyte i § 3 af ordet silfoermynt mot
riksmynt och borttagande af de inom parentes förekommande orden 20 daler samt införande -

Sammansatta Stats- och Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 5. 17

rande i § 4 af 6 R:dr 40 öre i stället för 10 R:dr såsom beloppet af räntan för helt

mantal, i följd hvaraf en mindre redaktionsförändring jemväl i öfrigt påkallas i sist nämnda

paragraf.

I 4 § anser Utskottet sig böra föreslå ett tillägg, som afser, att den ifrågavarande
räntan skulle komma att utgöras endast så länge och i den mån grundränta

af jord i allmänhet utgår. Ett dylikt tillägg kan väl vara obehöfligt, eftersom jemväl
derförutan något hinder icke kan förefinnas för statsmakterna att borttaga den här stadgade
grundräntan på enahanda sätt, som kan blifva beslutadt med afseende på grundskatterna
i det öfriga landet, men det kan efter Utskottets åsigt icke vara olämpligt, att,
när Riksdagen nu lagstiftar om en i viss mening ny grundskatt, en antydan i författningen
göres om Riksdagens uppfattning i fråga om denna grundskatts framtida bibehållande.
Härigenom undanrödjes den anledning till tvekan om lämpligheten af förevarande
förslag, som kan ligga i dess samband med grundskattefrågan, och enhvar skall
inse, att hvad som här är hufvudsaken, är icke åsättande af grundskatten, utan bestämmandet
af en metod för skattläggningen, som, fullkomligt oberoende af om grundränta
skall utgöras eller ej, är ett nödvändigt vilkor för hemmantals åsättande, hvarförutan
åter afvittringen med den dertill hörande skogstilldelningen icke kan bringas
till slut.

Med afseende å öfriga paragrafer i författningsförslaget har Utskottet ej funnit
något att erinra eller tillägga.

Då denna författning skulle handla om ny skattläggningsmetod, och sålunda vara
afsedd att tillämpas vid inträffande skattläggning, har det synts Utskottet oegentligt, att
deri inrymmes något stadgande rörande den för närvarande utgående räntan; hvarföre,
derest Riksdagen skulle biträda Utskottets mening om det belopp, hvartill denna ränta
bör nedsättas i sammanhang med bevillningstaxeringens införande, Riksdagen torde böra
vid besvarandet af de Kongl. propositionerna tillika i underdånighet anmäla, det Riksdagen
för sin del ansett lämpligt, att, der ränta nu utgår med högre belopp, densamma
må nedsättas till 6 R:dr 40 öre per mantal. 1

1 enlighet med hvad Utskottet nu anfört, tillstyrkes:

l:o.

att Riksdagen må bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit i Dess
proposition om införande af bevillningstaxering i Westerbottens och
Norrbottens läns lappmarker.

Bih. till Biksd. Prof.. 1873. 4 Sami. 2 Afd. 5 Haft. b

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5.

2:o.

att Riksdagen, med förklarande, att Riksdagen icke kunnat i
oförändrad! skick godkänna det af Kongl. Maj:t framlagda förslag
till förordning angående skattläggningsinetod för Westerbottens och
Norrbottens läns lappmarker, må för sin del besluta antagande af
följande:

»Förordning angående skattläggningsinetod för Westerbottens
och Norrbottens läns lappmarker.

Med upphäfvande af hvad genom nådiga stadgan för afvittring
och skattläggning i Luleå lappmark den 13 December
1850 är om skattläggning förordnadt, varder härigenom angående
skattläggningsmetod för Westerbottens och Norrbottens
läns lappmarker förordnadt som följer:

§ 1.

Genom skattläggning bestämmes hemmantal efter inegornas
uppskattade afkastning.

All åkerjord och odlingsmark äfvensom äng och annan
slåttermark uppskattas efter den höafkastniug, egorna anses
kunna, odlingsmarken efter verkställd odling, i medeltal årligen
gifva.

§ 2.

Vid uppskattning räknas till

första klassen: godt hårdvallshö och annat dermed jemförligt
hö; „

andra klassen: mindre godt hårdvallshö samt rödningshö;
tredje klassen: gröfre och finare starrgräs samt hö af bättre
myrer, som med fördel kunna afbergas hvarje år;
fjerde klassen: hö af sämre myrer, som, för gräsväxtens bibehållande,
ej böra årligen afbergas.

§ 3.

Ränta beräknas för hvarje lass eller tio centner af höafkastningen
i första klassen till sex öre, andra klassen fyra
öre, tredje klassen tre öre och fjerde klassen två öre, allt
riksmynt.

Det sammanräknade öretalet utföres i hela tiotal, så att
hvad som understiger eller blott uppgår till ett hälft tiotal

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Betänkande'' N:o 5.

uteslutes och hvad som öfverstiger ett hälft utföres såsom
helt tiotal.

När räntan, sålunda beräknad, uppgår till 640 öre riksmynt,
åsättes ett helt mantal och, när räntan blifver högre
eller lägre, i förhållande derefter större eller mindre mantal.

§ 4.

Räntan skall utgå med 6 riksdaler 40 öre riksmynt för
helt mantal och i förhållande derefter för större eller mindre
mantal, dock endast så länge och i den mån grundränta kommer
att af jord i allmänhet utgöras.

§ 5.

Kronotionde kommer ej att åsättas.

§ 6.

Hvad här ofvan är stadgadt gäller ej allenast slutlig
skattläggning, som sker i sammanhang med afvittring, utan
ock skattläggning, som före den allmänna afvittringen provisionelt
verkställes.»

3:o.

att Riksdagen må tillika i underdånighet anmäla, det Riksdagen
för sin del ansett lämpligt, att ränta, som för närvarande af
jord i lappmarkerna utgår med 10 R:dr per mantal, må, i sammanhang
med bevillningstaxerings införande derstädes, nedsättas till
6 R:dr 40 öre för helt mantal.

Stockholm flen 8 Maj 1873.

Pa Utskottets vägnar:

dust. af Ugglas.