Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1 (Betänkande 1897:Bevulu1 bevulu)

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1897, kl. 11 f. m.

Sammansätta bevillnings- och lagutskottets betänkande n:o /, i
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande af förslag till ändring
i Icongl. förordningen angående försäljning af bränvin
m. m. i syfte att erhålla strängare straffbestämmelser vid
återfall i förseelse mot förordningen.

§§ 38 och 46 i kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin m. m. den 24 maj 1895 lyda sålunda:

»§ 38.

1. Den, som genom minuthandel eller utskänkning föryttrar bränvin,
utan att i stadgad ordning hafva dertill förvärfva! rättighet, eller som,
på sätt i § 2 sägs, mellan flere köpare fördelar bränvin, eller, mot föreskriften
i § 4 mom. 1, tillhandagår med anskaffande af bränvin, böte
forsta gången från och med 30 till och med 60 kronor, andra gången
från 60 till och med 120 kronor och tredje gången från 120 till och
med 240 kronor. Den, som fjerde gången eller oftare med sådan förbrytelse
beträdes, dömes till fängelse från och med två månader till och
med ett år.

2. Dessutom vare det i försäljningsrummet befintliga bränvin till
och med 150 liter tillika med kärl, som för dess afliemtning tjeuliga
äro, underkastade beslag och förbrutna.

Bill. titt Ri/csd. Prot. 1897. 5 Samt. 2 Afd. 1 Höft. (J\:o 1.)

2 Sammansatta Bevillning- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

3. Förbrytaren varde derjemte dömd att, då oloflig minuthandel
eller utskänkning egt rum, utgifva försäljningsafgift för det litertal, som,
efter hvad utredas kan, blifvit olofligen föryttradt, dock ej under det
belopp, som svarar mot en fjerdedel af hvad, enligt de i § 17 stadgade
grunder, för år minst utgå bör; skolande, der den, som idkar minuthandel,
gör sig skyldig till oloflig utskänkning, den här stadgade påföljd
ådömas, oberoende af den försäljningsafgift, som erlägges för
minuthandeln.

4. Har förbrytelse, hvarom i denna § sägs, skett å sön- eller
helgdag, ökas straffet med böter från 15 till och med 30 kronor.

§ 46.

Den, som under tid, då han för förbrytelse mot förordningen är
under tilltal stäld, samma förbrytelse fortsätter, skall, när han härtill
lagligen förvunnen varder, för hvarje gång stämning derför utfärdats
och delgifvits, fällas till de böter eller det fängelsestraff, som för sådan
förbrytelse stadgade äro; dock må fängelsestraffet icke öfverstiga ett år.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
och derifrån till sammansatta bevillnings- och lagutskottet öfverlemnad
motion anför herr O. A. E. Kronlund följande:

»Bland nykterhetsvänliga kretsar framhålles ofta och med skärpa,
hurusom den nu gällande lagstiftning, som afser att förebygga oloflig
försäljning af spritdrycker, företer åtskilliga brister, som ofta göra det
åsyftade ändamålet illusoriskt.

Bland dessa vill jag särskildt framhålla dels de i kongl. förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m. den 24 maj
1895 förekommande straffbestämmelser för återfall i de förseelser, hvarom
i förordningen är fråga, och dels frånvaron af särskilda stadganden om
straffskärpning vid fortsatta förbrytelser.

Enlig-t åberopade förordning drabbas andra resan dylik förseelse
af böter från 60 till och med 120 kronor, tredje resan från 120 till och
med 240 kronor och först fjerde resan af fängelse.

Erfarenheten torde nog hafva visat, hurusom nykterhetsrörelsens
värsta fiender äro lönkrögarne.

Den jemförelsevis stora och lätt förvärfvade vinst de skörda af sin
olofliga handtering utgör för dem en stark lockelse att, ehuru lagförda
derför, återupptaga sin handtering. Dess utöfvande stäfjas ingalunda,
såsom önskligt vore, genom de i förordningen i fråga förekommande

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 3

straffbestämmelser. Så länge som förseelsen kan försonas genom böter,
innebär straffet för lönkrögaren icke något afskräckande, enär lönkrögaren
med hänsyn till den rikliga vinsten af handteringen vanligen icke har
någon svårighet att erlägga böterna. Först då frihetens förlust följer
på förseelsen, torde straffet verka såsom ett korrektiv och hämmande på
rörelsens fortsatta utöfning.

Fängelsestraff ådömes, såsom ofvan nämnts, först vid fjerde resan.
Vid tillämpningen af de allmänna principerna om återfall i brott måste
således en lönkrögare hafva lagförts, bötfälts och erlagt böterna eller
undergått förvandlingsstraff för tre särskilda förseelser, hvarje förseelse
föröfvad efter undergången bestraffning för den föregående förseelsen,
innan fjerde resans straff kan tillämpas. Fn person, som lagförts för
första resan oloflig bränvinsförsäljning, kan sålunda under handläggningen
af detta mål föröfva huru många sådana förseelser som helst utan att
dessförinnan kunna derför fällas till annat än ansvar för första resan.
För ett krögerimåls afgörande torde väl oftast vid underrätterna på landet,
der ännu såsom å de flesta ställen i Norrland blott tvenne tingssammanträden
årligen hållas, 2 å 2 i år åtgå. Således för behandling
af tredje resans förseelse 6 å 7| år. Inom eu sådan tidrymd och ofta
ännu längre lemnas således lönkrögaren fritt spelrum att utan annan
påföljd än litet böter utöfva sin för befolkningen i moraliskt och ekonomiskt
afseende förderfbringande verksamhet.

Att en ändring i gällande lagstiftning i detta afseende är af nöden
påkallad torde, med anledning af hvad jag anfört, vara tydligt, och
denna ändring torde böra resultera i skärptare straffbestämmelser för
återfall uti ifrågavarande förseelser samt särskilda stadganden utöfver
de i 46 § uti ifrågavarande förordning omförmälda, åsyftande ökadt
straffmått vid fortsatta förseelser utöfver de för hvarje särskild resa
bestämda.»''

På grund häraf föreslår motionären:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta förslag till ändring i kongl. förordningen
angående försäljning af bränvin m. in. den 24 maj 1895 derhän, att
dels strängare straffbestämmelser meddelades i fråga om återfall i förseelser
mot förordningen, med urbota bestraffning om möjligt redan vid
andra resan dylik förseelse, och dels att enahanda strafförhöjning, som
för återfall är stadgad, må, der omständigheterna dertill föranleda, kunna
tillämpas jemväl å fortsatta förseelser mot förordningen.»

Då till utskottets kännedom kommit, att länsstyrelsen i Jemtlands

4 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

län under nästlidet år till Kongl. Majd aflåtit en skrifvelse, innefattande
underdånig framställning i samma syfte som ifrågavarande motion, samt
att yttranden i anledning af denna framställning, hvilken ännu är på
Kongl. Maj:ts pröfning beroende, infordrats från samtliga öfriga länsstyrelser
äfvensom från öfverståthållareembetet, bar utskottet låtit sig
angeläget vara att taga del af berörda framställning och de yttranden,
som blifvit deröfver afgifna; och bar utskottet i en vid detta betänkande
fogad bilaga, till hvilken utskottet tillåter sig hänvisa, upptagit nämnda
framställning i dess helhet jemte ett af utskottet upprättadt sammandrag
af de deröfver från öfverståthållareembetet och alla rikets länsstyrelser,
med undantag endast för Kongl. Maj ds befallningshafvande i Kalmar
län, inkomna yttranden.

Ofvanberörda kongl. förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin m. m. skiljer med afseende på de i förordningen stadgade
straffbestämmelser emellan å ena sidan förseelser mot förordningen, begångna
af person, som i stadgad ordning erhållit rättighet till handel
med spirituösa drycker, och å andra sidan förseelser af den, hvilken icke
förvärfvat sådan rättighet. I fråga om den senare kategorien äro stadgandena
i ofvan intagna §§ 38 och 46 tillämpliga. Men äfven inom
denna kategori torde, utan att dock författningen dertill gifver anledning,
med hänsyn till straffbarheten kunna särskiljas två väsentligt olika slag
af förseelser, nemligen oloflig bränvinsförsäljning, drifven såsom näringsfång,
eller hvad man vanligen plägar benämna lönkrögeri, samt icke
yrkesmessig sådan försäljning.

Utskottet har ansett det vara af så mycket större vigt att framhålla
dessa olika arter af förseelser mot ifrågavarande förordning, som
olikheten dem emellan icke synes hafva blifvit vid motionens affattande
fullt beaktad. Af ordalydelsen uti det af motionären framstälda yrkande
synes nemligen framgå, att med motionen skulle åsyftas skärpta straff
i fråga om hvarje slag af förseelser mot förordningen, under det att den
af motionären till stöd för detta yrkande anförda motivering otvetydigt
gifver vid handen, att han afsett att träffa endast den mera yrkesmessiga
olofliga spritdrycksförsäljningen eller det s. k. lönkrögeriet.

Såsom af förut omförmälda af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Jemtlands län till Kongl. Maj:t aflåtna framställning inhemtas, har jemväl
dermed åsyftats att få till stånd lagbestämmelser till hämmande af lönkrögeriet,
hvilket inom Jemtlands län bedrefves i stor omfattning; och
har Kongl. Maj ds befallningshafvande för sådant ändamål föreslagit dels
viss skärpning af de i § 38 mom. 1 af bränvinsförsäljningsförordningen

Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

gifna straffbestämmelser, dels ock en utsträckning af den i mom. 2 af
samma paragraf stadgade beslagsrätten. Enligt de öfriga länsstyrelsernas
i anledning af framställningen afgifna yttranden vore åtgärder till lönkrögeriets
bekämpande af behofvet påkallade uti samtliga norrländska
länen samt Kopparbergs län, hvaremot i rikets öfriga län lönkrögeri
antingen icke alls utöfvades eller ock endast sällan förekomma. I fråga
om beskaffenheten af do åtgärder, som borde vidtagas för bekämpande
af lönkrögeriet i de delar af landet, der detsamma förekomme, hafva
olika meningar af länsstyrelserna uttalats. Kong!. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtlands län har för sin del framhållit, att den svåraste
olägenhet, med hvilken ordningsmagten dervid hade att räkna, vore den
alltför lindriga straffpåföljd, oloflig försäljning af spritdrycker medförde,
och derför ansett den föreslagna straffskärpningen vara framför allt annat
egnad att motverka lönkrögeriet. Såsom bidragande orsaker till detta
bär Kongl. Maj:ts sistbemälde befallningshafvande jemväl anfört, att
länets stora areal, de stora afstånden mellan de jemförelsevis få byarne
och de stora skaror af löse arbetare, som från andra län årligen inkomme
för att söka arbetsförtjenst vid skogsafverkningen, försvårade polismyndigheternas
uppgift, samt att i hela Herjeådalen och på Jemtlands
vidsträckta landsbygd icke funnes någon stadigvarande tillåten försäljning
af bränvin, hvarjemte äfven framhållits rättsskipningens långsamhet,
som gjorde det möjligt för eu person att under flere år fördröja det
slutliga afgörandet af ett mot honom rigtadt. åtal för oloflig bränvinsförsäljning.
Kongl. Majrts befallningshafvande i Upsala, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Elfsborgs, Yermlands och Vestmanlands län hafva icke
funnit sig böra tillstyrka någon straff skärpning, hufvudsakligen på den
grund, att de ansåge, det verkan af densamma skulle blifva illusorisk,
enär orsakerna till de öfverklagado missförhållandena vore att söka, icke
deruti att straffpåföljden för oloflig bränvinshandel vore för låg, utan
fast hellre uti helt andra af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands
län äfven antydda omständigheter. Länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs
och Bohus samt Vestmanlands län hafva i stället för ökning af straffet
förordat en utsträckning af den i mom. 2 af § 38 stadgade beslagsrätt.
Öfriga länsstyrelser hafva åter tillstyrkt eller intet haft att erinra mot
cn lagförändring, innefattande skärpning i nu gällande straffbestämmelser.

Hå den utredning, som i frågan föreligger, ådagalagt, att yrkesmessig
smyghandel med spritdrycker bedrifves i stor omfattning uti
Norrland och en del af Kopparbergs län, anser utskottet, i betraktande
af de förderfliga verkningar på befolkningen i såväl fysiskt som moraliskt

6 Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

hänseende, hvilka denna handel med nödvändighet måste medföra, synnerligen
önskvärd!, att åtgärder kunde vidtagas till ståtande af ett
sådant samhällsondt. Motionären har för detta ändamål föreslagit sådan
ändring i §§ 38 och 46 af gällande bränvinsförsäljningsförordning, att
dels strängare straffbestämmelser meddelades för återfall i förseelse
med urbota bestraffning om möjligt redan vid andra resan begången
förseelse och dels att enahanda straffförhöjning, som för återfall vore
stadgad, måtte, der omständigheterna dertill föranledde, kunna tillämpas
jemväl å fortsatt förbrytelse.

Mot senare delen af detta förslag, som skulle föranleda till en
ändring i § 46, vill utskottet anmärka, att en sådan bestämmelse står
i strid med den i vår strafflagstiftning gällande grundsats, hvilken fått
sitt uttryck i 4 kap. 11 § strafflagen, nemligen att särskild! straff för
återfall i brott icke får ådömas, så framt ej återfallet skett, efter det den
brottslige till fullo undergått den honom för förra brottet ådömda
bestraffning; och finner utskottet sig på denna grund icke kunna förorda
en dylik lagförändring.

Vidkommande förslaget i öfrigt torde visserligen kunna ifrågasättas,
huruvida en straffskärpning vore bland verksamma medel de!
enda, som borde användas till lönkrögeriets bekämpande, eller om icke
sådana medel äfven vore att söka uti en ändring, i den mån sådant
läte sig göra, af de förhållanden, uti hvilka, på sätt ofvan nämnts, åtskilliga
länsstyrelser funnit hinder möta till förebyggande af lönkrögeriet,
hvaribland icke minst långsamheten i rättegångsförfarande!. Då det
emellertid synes antagligt, att en skärpning af straffet för lönkrögare
skulle i sin män bidraga till att stäfja deras förderfbringande handtering,
anser utskottet, att detta medel icke borde lemnas oförsökt. Utskottet
vill dock härvid framhålla att — då en straffskärpning vore afsedd
att träffa endast den yrkesmessiga, af vinstbegär föranledda olofliga
br än vinsförsäljningen, under det att för sådan försäljning, icke framkallad
af vinstbegär utan i många fall föranledd af okunnighet om förordningens
föreskrifter, erfarenheten icke ådagalagt behofvet af förhöjda
straff — en lagförändring måste så formuleras, att med full tydlighet
framgår dess ändamål att träffa endast lönkrögeriet. Såsom ofvan
antydts, har uti nu gällande bränvinsförsäljningsförordning en sådan
skilnad icke blifvit iakttagen. Skulle derför, såsom motionären föreslagit,
straffbestämmelserna uti § 38 mom. 1 skärpas, blefve följden
deraf den, att icke blott den yrkesmessiga försäljningen utan äfven annan
oloflig bränvinsförsäljning skulle kunna beläggas med dessa högre straff,
något som motionären dock icke åsyftat och som äfven enligt utskottets
mening vore hvarken lämpligt eller rättvist. Det torde derför vara

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 7

nödvändigt, att i förordningen uttrycklig skilnad göres emellan yrkesmessig
och icke yrkesmessig oloflig bränvinsförsäljning samt att de för
det ena och det andra slaget af förbrytelser tillämpliga straffbestämmelser
upptagas hvar för sig. Endast på detta sätt synes en lagförändring
kunna vidtagas utan att medföra verkningar, som dermed
icke afsetts.

Till sist vill utskottet såsom sin åsigt framhålla, att det ingalunda
torde få anses gifvet, att det åsyftade ändamålet skulle säkrare vinnas
genom ådömande af urbota bestraffning i vidsträcktare mån, än derom
redan finnes stadgadt. Tvärtom synes det utskottet, som om i fråga
om lönkrögeri, der motivet är begär efter penningevinst, höga böter
jemte utsträckt rätt till beslag skulle vara den lämpligaste straffarten.

På grund af hvad anfördt blifvit finner sig utskottet böra hemställa,

att Riksdagen med anledning af herr Kronlunds
ifrågavarande motion måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,
om i kongl. förordningen angående försäljning
af bränvin m. m. den 24 maj 1895 ändringar
må kunna vidtagas i syfte att genom skärpta straffbestämmelser
på ett mera verksamt sätt än hittills
förhindra sådan oloflig bränvinshandel, som, framkallad
af vinstbegär, på ett mer eller mindre yrkesmessigt
sätt i form af lönkrögeri utöfvas; samt till Riksdagen
inkomma med det ändringsförslag, som Kongl. Maj:t
i sådant syfte kan finna anledning låta utarbeta.

Stockholm den 22 mars 1897.

På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:
A. G. SVEDELIUS.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Bilaga.

Kongl. Maj:ts befailningshafvandes i Jemtlands län skrifvelse till Kongl. Maj:t
den II juli 1896 med hemställan om ändring af § 38 i kongl. förordningen
angående försäljning af bränvin m. m. den 24 maj 1895.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande får härmed i underdånighet
fästa Eders Kongl. Maj:s nådiga uppmärksamhet på här nedan angifna
inom länet rådande missförhållande, som till sina verkningar är
så skadligt, att kraftigare åtgärder till det ondas bekämpande än dem,
som stå Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande till buds, synas vara
högeligen af behofvet påkallade.

Under en lång följd af år hafva de af anslaget till aflönande af
särskild polisstyrka på landet m. m. nådigst till Eders Kongl. Maj:ts
befailningshafvandes förfogande stälda medel till ojemförligt största
delen användts till aflönande af polisuppsyningsmän, hvilkas hufvudsakliga
uppgift varit att öfvervaka efterlefnaden af författningarne rörande
försäljning af bränvin samt af vin och maltdrycker.

Trots kronobetjeningens och de förordnade uppsyningsmännens i
allmänhet berömvärda nit, och oaktadt under årens lopp vid domstolarne
inom länet anhängiggjorts och afdömts ett mycket stort antal mål rörande
förbrytelser mot nämnda författningar, fortfar dock lönkrögeriet på åtskilliga
orter inom länet, företrädesvis i Herjeådalen, och kan enligt Eders
Kongl. Maj:ts befailningshafvandes åsigt icke under nuvarande förhållanden
utrotas.

Till detta beklagliga förhållande samverka utan tvifvel många
orsaker. — Länets stora areal, de stora utstånden mellan de jemförelsevis
få byarne och de stora skaror af löse arbetare, som från andra län
årligen inkomma för att söka arbetsförtjenst vid skogsafverkningen,
försvåra i sin mån fullgörandet af polismyndigheternas uppgift, och
ehuru den bofasta befolkningens flertal är återhållsamt i fråga om rusdrycker
och en stor mängd deraf såsom tillhörande goodtemplarorden
eller annan nykterhetsförening ej allenast sjelf afstår från allt bruk af
sådana drycker utan ock villigt biträder vid ordningens upprätthållande
uti ifrågavarande hänseende, så medför den omständighet, att i hela
provinsen Herjeådalen och på provinsen Jemtlands vidsträckta lands -

Sammansatta Bevillnings- ooh Lagutskottets Betänkande N:o 1. 9

bygd icke finnes någon stadigvarande tillåten försäljning af bränvin,
en betydande svårighet vid anskaffande af bevisning rörande otillåten
försäljning, i det för öfrigt aktningsvärda personer, som begagna spritdrycker,
för fyllande af sitt behof deraf i många fall vända sig till lönkrögaren
och i följd deraf ogerna uppträda som vittnen mot honom,
än mindre angifva honom till åtal.

Men den svåraste olägenhet, med hvilken ordningsmagten har att
räkna vid lönkrögeriets bekämpande, är dock, enligt Eders Kongl. Maj :ts
befallningshafvandes åsigt, den med afseende på det såväl moraliska
som fysiska förderf, livilket lönkrögeriet medför, alltför lindriga straffpåföljd,
som för oloflig försäljning af spritdrycker är stadgad.

Uti nådiga förordningen den 24 maj 1895 är i detta hänseende
föreskrifvet bland annat i § 38:

»1. Den som genom minuthandel eller utskänkning föryttrar bränvin
utan att i stadgad ordning hafva dertill förvärfvat rättighet, eller som,
på sätt i § 2 sägs, mellan flere köpare fördelar bränvin eller mot föreskriften
i § 4 mom. 1 tillhandagår med anskaffande af bränvin, böte
första gången från och med 30 till och med 60 kronor, andra gången
från 60 till och med 120 kronor och tredje gången från 120 till och
med 240 kronor. Den som fjerde gången eller oftare med sådan förbrytelse
beträdes, dömes till fängelse från och med två månader till
och med ett år.

2. Dessutom vare det i försäljningsrummet befintliga bränvin till
och med 150 liter tillika med kärl, som för dess afhemtning tjenliga
äro, underkastade beslag och förbrutna.

3. ---------------^----

4. Har förbrytelse, hvarom i denna § sägs, skett å söndag eller
helgdag, ökas straffet med böter från 15 till och med 30 kronor»;

och i § 46:

»Den som under tid, då han för förbrytelse mot förordningen är
under tilltal stäld, samma förbrytelse fortsätter, skall, när han härtill
lagligen förvunnen varder, för hvarje gång stämning derför utfärdats
och delgifvits fällas till de böter eller de fängelsestraff, som för sådan
förbrytelse stadgade äro, dock må fängelsestraffet icke öfverstiga ett år.» —-

Dessa bestämmelser hafva oförändrade gält sedan år 1866 och i
fråga om vilkoren för urbotabestraffnings ådömande samt dennas beskaffenhet,
alltsedan år 1855, då sådan påföljd först stadgades, hvaremot
författningarne om bränvinsförsäljning i andra hänseenden efter
nämnda år ofta underkastats förändringar i syfte att för allmänheten
försvåra åtkomsten till bränvin och att skärpa vilkoren för handel dermed.

Bih. till Likså. Frot. 1897. 5 Sami. 2 Afd. 1 Häft. 2

10 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

Då sålunda frestelsen till öfverträdelse af ifrågavarande förordningökats,
utan att ansvarsbestämmelserna tillika blifvit skärpta, har alltså,
under förutsättning att dessa bestämmelser förr varit väl afpassade,
förhållandet mellan frestelsen till lagbrott och det återhållande motiv|
som onekligen ligger i ansvarspåföljden, numera blifvit rubbadt, i följd
hv araf en förändring med afseende å nämnda påföljd måste vara af behofvet
påkallad.

Härtill kommer emellertid svårigheten att åstadkomma en verksam
tillämpning af de gifna ansvarsbestämmelserna, en svårighet, som i orter,
der, såsom förhållandet är i detta län, vid landtdomstolarne ting hållas
allenast två gånger om året, är så betydande, att lagens bestämmelser
om ansvar mången gång blifva så godt som illusoriska.

Till hvilken grad detta kan blifva fallet, visas af följande exempel
på, huru med begagnande af de möjligheter dertill, rättegångsordningen
lemnar öppna, det i lagen stadgade ansvar kan undvikas under åratal.

Ett åtal för oloflig bränvinsförsäljning anhängiggöres vid domstol
af ofvannämnda. slag. Svaranden uteblir vid första rättegångstillfället.
Förelagd vid vite att inställa sig vid nästa ting, uteblir han äfven då.
Fäld åt vitet, inställer han sig måhända ändtligen vid tredje tinget eller
hemtas dit, efter att redan pa detta sätt hafva uppehållit målet under
ett ar eller mera. I sitt svaromål nekar han nu till åtalade förbrytelsen,
och åklagaren maste begära uppskof för bevisnings förebringande. Sedan
sådant vid fjerde tinget skett, begär svaranden för motbevisning uppskof,
hvilket i allmänhet ej kan förvägras honom. I lyckligt fall fälles
han slutligen till ansvar vid femte tinget — två år efter målets anhängiggörande.
Mången gång lyckas han dock genom uteblifvande och allehanda
andra finter fördröja målets afgörande ännu längre. Sedan han
åt underrätten dömts till ansvar, klagar han öfver utslaget hos vederbörande
hofrätt och öfver hofrättens utslag hos Eders Kongl. Maj:t,
hvarigenom han ytterligare undandrager sig straffet ett, kanske två år.
Har den bevisning, som kunnat åstadkommas, ej varit fullständigare, än
att svaranden ålagts värjemålsed, och han brustit åt eden efter att hos
Eders Kongl. Maj:t hafva fullföljt talan mot edgångsutslaget, så klagar
han öfver underrättens utslag om straffet och fullföljer sin talan till
högsta instans, visserligen utan hopp om befrielse från eller nedsättning
i straffet, men med den säkra vinst, att han får uppskof med dess verkställande.

Under den långa tid nu af tre, möjligen ända till sex år, som
åtgått, innan det kunnat bringas derhän, att förbrytaren undergått straffet
för första gången oloflig försäljning af bränvin, hafva nya åtal för samma

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 11

förbrytelse mot honom anhängig^orts och undergått en liknande procedur.
Men lör hvarje förbrytelse uti ifrågakomna hänseende, hvarom
han under tiden kan öfverbevisas, dömes han slutligen till ansvar blott
såsom för första gången föröfvad oloflig försäljning af bränvin.

Att detta exempel icke är blott en tankelek, utan är hemtadt ur
erfarenheten, utvisas af i afskrifter bifogade handlingar rörande vissa
vid en landtdomstol inom länet handlagda åtal.

Det är naturligt, att under dylika förhållanden det nästan'' ligger
utom möjlighetens område att få en person, som drifver oloflig bränvinsförsäljning
såsom yrke, befordrad till den för fjerde gången oloflig
utskänkning stadgade påföljd af urbota bestraffning, det enda, som kan
bringa en hänsynslös lagbrytare att upphöra med en handtering, som
han förstår att drifva på sådant sätt, att den blir lönande trots höga böter.

En sådan sakernas ordning antyder förefintligheten af en brist i
lagstiftningen, egnad att undergräfva den aktning för lagen, som ovilkorligen
måste upprätthållas, derest vidtgående, för samhället menliga
följder skola kunna undvikas; och Eders Kongl. Maj:ts befallninghafvande
tillåter sig på grund häraf i underdånighet hemställa, huruvida icke
Eders Kongl. Maj:t skulle finna nödigt att förordna om åtgärder till
vinnande af sådan ändring i 38 § i ofvanberörda nådiga förordning,
att dels urbota bestraffning må kunna följa- redan på fortsatt oloflig försäljning
af spritdrycker första gången och dels — till förminskande af
utsigten till vinst af dylik försäljning och för att i möjligaste mån hindra
fortsättandet af försäljningen — bränvin, som hos idkare af oloflig försäljning
anträffas, må vara underkastadt beslag och förbrutet utan inskränkning
till allenast någon viss myckenhet deraf eller till något visst
förvaringsrum.

öfver berörda framställning hafva yttranden afgifvits af:

I. öfverstäthållareernbetet:

Några missförhållanden af den utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtlands län antydda beskaffenhet hafva icke under senare tider förekommit
i hufvudstaden, utan har, såvidt Stockholm angår, lagen om
bränvinsförsäljningen äfven med nu gällande ansvarsbestämmelser visat
sig innebära erforderligt skydd mot lönkrögeriet, åtminstone i dess yrkesmessiga
form, och, såvidt öfverståthållareembetet har sig bekant, lära
förhållandena vara enahanda i rikets öfriga städer, och synes lagen alltså
icke i allmänhet utan endast under vissa omständigheter vara vanmägtig

12 Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

i fråga om undertryckande af lönkrögeriet. Vid sådant förhållande och
då det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län anmärkta
missförhållandet lär vara att söka, icke så mycket i bristande stränghet
i de i ämnet gällande ansvarsbestämmelser, som ej mer och hufvudsakligast
i eu bristfällighet i rättegångsordningen, samt den föreslagua
skärpningen af nämnda bestämmelser, om den komme till stånd, skulle
få tillämplighet icke allenast i Jemtland och de öfriga orter, der yrkesmessigt
bedrifvande af olaga bränvinsförsäljning till äfventyra ännu fortgår,
utan äfven i de delar af landet, der nu gällande lagar visat sig
tillräckliga för hämmande eller undertryckande af lönkrögerirörelsen,
hyser öfverståthållareembetet betänkligheter beträffande förslaget. Ej
heller kan öfverståthållareembetet till bifall förorda detsamma, såvidt det
afser upphäfvande af nu gällande inskränkningar i fråga om den omfattning,
i hvilken, der oloflig bränvins försäljning eger rum, brän vinet
må tagas i beslag och dömas förbrutet. Skulle emellertid anses nödigt
vidtaga en skärpning i nu gällande ansvarsbestämmelser för olaga försäljning
af spritdrycker, synes detta kunna lämpligast ske sålunda, att,
jemte det någon höjning eger rum af böternas belopp, tillika såsom
ansvar spåföljd för tredje resan oloflig bränvinsförsäljning stadgas alternativt
böter och fängelsestraff.

II. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län:

Ehuru i Stockholms län, der lönkrögeriet icke förspörjes öfvas i
någon väsentligare omfattning, sådana missförhållanden, som i den underdåniga
framställningen omförmälas, ej låtit sig förnimmas, finner Kongl.
Maj:ts befallningshafvande likväl, med hänsyn till angelägenheten deraf,
att lagens stadganden vederbörligen respekteras, en i föreslaget syfte
företagen skärpning af påföljden för otillåten bränvinsförsäljning vara ej
blott i allmänhet oskadlig, utan äfven för vissa förhållanden af synnerligt
behof påkallad.

III. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län:

Skärpta straff torde föga bidraga att minska den tid, som åtgår
för att få en yrkeslönkrögare fäld och straffad för första gången oloflig
bränvinsförsäljning och under tiden emellan åtalets anhängiggörande
och afdömande fortsatt dylik försäljning. För att vinna detta mål så,
att straffet följer mera omedelbart på förbrytelsen, än hvad som nu kan
på vissa trakter vara fallet, torde för dessa trakter böra i första hand

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande AVo 1.

vidtagas åtgärder, hvarigenom åtal för dylika förbrytelser befordras till
snabbt afgörande, exempelvis genom åtalens handläggning af extra brottmålsdomare
å flera rättegångsdagar under samma ting och genom förordnande
af dugliga särskilda åklagare. Inom Upsala län utöfvas oloflig
bränvinsförsäljning mera sällan och har på senare åren icke alls förekommit
i den omfattning, att densamma kunnat hänföras till yrkesmessigt
lönkrögeri. Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer, att framställningen
ej måtte föranleda annan åtgärd, än att i de trakter af riket,
der förhållandena sådant kräfva, medel ställas till vederbörandes förfogande
för vidtagande af åtgärder, hvarigenom rättegången i åtal för
oloflig bränvinsförsäljning påskyndas så mycket som möjligt, och för anordningar
i öfrigt, ledande till( mera verksam polisuppsigt.

IV. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län:

Inom detta län har oloflig försäljning af bränvin endast i obetydlig
mån förekommit och beifrats, hvadan några sådana förhållanden, som
i den underdåniga framställningen omtalas, i länet icke förefinnas. Då
emellertid dessa bestämmelser icke sedan år 1866 undergått någon förändring,
oaktadt författningarnes stadganden i öfrigt blifvit i afsevärd
mån skärpta i syfte att för allmänheten försvåra åtkomsten af bränvin,
samt omständigheterna på andra håll jemväl annorstädes än i Jemtlands
län torde vara sådana, att de påkalla en skärpning af ifrågavarande
straffbestämmelser, anser Kongl. Maj:ts befallningshafvande sig böra
tillstyrka en förändring i den föreslagna rigtningen. Dock synes det
vara väl strängt att såsom straff för första resan i allmänhet stadga
fängelsestraff äfven alternativt med bötesstraff. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anser på grund häraf, att urbota bestraffning ej bör kunna
följa förrän på andra resan oloflig bränvinsförsäljning, i detta fall likasom
för tredje resan alternativt med böter; men torde deremot maximibeloppet
af böterna böra höjas såväl för första som andra och tredje
resorna. Mot förslaget i afseende å beslagsrätten har Kongl. Maj:ts
befallningshafvande intet att erinra.

V. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län:

De fakta, som åberopats till stöd för den underdåniga framställningen,
synas så beaktansvärda och behjertansvärda, att Kongl. Maj:ts
befallningshafvande anser sig böra tillstyrka bifall till de ifrågasatta förändringarna,
dock med förbehåll att urbota bestraffning för första resan

14 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

oloflig bränvinsförsäljning icke må ådömas i andra fall, än der försvårande
omständigheter föreligga. Ett verksamt sätt att hämma ifrågavarande
slags förbrytelser synes också vara, att i orter, der de mera
talrikt förekomma, urtima ting anordnas.

VI. Kongi. Majits befallningshafvande i Jönköpings län:

Det i den underdåniga framställningen påpekade missförhållande
synes vara till icke oväsentlig del beroende på lokala anledningar och
andra särskilda orsaker. Sålunda torde den omständigheten, att i hela
Herjeådalen äfvensom på Jemtlands landsbygd icke finnes en enda medgifven
stadigvarande rättighet till försäljning af bränvin, i viss mån
bidraga till uppkomsten af lönkrögeri och hindra dess utrotande. Vidare
torde de långa mellanskofven i tingssammanträdena i denna föga bebyggd/!
landsdel icke kunna undgå att menligt inverka på snabbheten i
rättskipningen och gifva anledning till tidsutdrägt i handläggningen af
mål, som afse olaga bränvinsförsäljning. Erfarenheten från Jönköpings
län har icke ådagalagt behöfligheten af den ifrågasatta lagändringen,
men då behofvet och gagnet för Jemtlands län, likasom till äfventyrs
ock för andra delar af Norrland, af strängare straffbestämmelser i fråga
om lönkrögeri än de nu gällande icke torde böra förnekas, vill Kongi.
Maj:ts befallningshafvande dock tillstyrka den ändring af 38 § i bränvinsförsäljningsförordningen,
att ansvaret för tredje gången öfvad sådan
förbrytelse, som i paragrafen afses, bestämmes alternativt till böter,
på sätt nu är stadgadt, eller till fängelse i högst sex månader samt
att, då till urbota straff för förbrytelsen dömes, allt bränvin, som hos
idkaren af den olofliga försäljningen anträffas, må jemte kärl vara underkastadt
beslag och förbrutet.

VII. Kongi. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län:

I hufvudsak lika med Kongi. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings
län.

VIII. Kongi. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län:

Om än förhållandena i detta län icke kunna anses innebära särskilda
skäl till åstadkommande af den ifrågasatta lagförändringen, då
lönkrögeri i länet nu mera sällan förekommer och då endast i mindre
omfattning, finner Kongi. Maj:ts befallningshafvande likväl, med afseende

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1. 15

å vigten att verksamt bekämpa ett så förderfligt ondt som lönkrögeriet,
framställningen förtjena afseende.

IX. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län:

Inom detta län förefinnas ej sådana missförhållanden beträffande
spritförsäljningen som i Jemtlands län. Det är endast undantagsvis,
som oloflig försäljning af spritdrycker eger rum, och har denna försäljning
då ingalunda karakteren af yrkesmessig handtering. Vanligen bestå
förbrytelserna i fördelning mellan flere köpare af bränvin, tillhandagående
med anskaffande af dylik vara eller öfverskridande af vunnen
rättighet till försäljning deraf. Det vill synas, som skulle åstadkommandet
af lagliga utskänknings- eller minuthandelsrättigheter å lämpliga
ställen inom Jemtlands län kunna delvis leda till minskning af lönkrögeriet.
Ett annat medel i samma syfte vore, att respektive häradsrätter
i förening med åklagare, utöfver rättegångsdagarne i och för de två
årliga lagtima tingen, anordnade s. k. kontinuationsdagar i och för
handläggning af allenast sådana brottmål, som afse olaga bränvinsförsäljning.
I fråga om de föreslagna förändrade bestämmelserna i § 38
i gällande bränvinsförsäljningsförordning, i hvad de afse strängare straffpåföljd
och en vidsträcktare beslagsrätt, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i dessa afseenden ej annat att erinra, än att, på det straffbestämmelserna
måtte medföra åsyftad verkan, de i paragrafen omförmälda
förseelser böra straffas, första gången med böter till belopp, som nu
finnes stadgadt för andra gången sådan förseelse, eller från 60 till 120
kronor, för förseelse andra gången med fängelse från och med 2 till
och med 6 månader, för tredje gången med fängelse från och med 6
månader till och med ett år och för fjerde gången eller oftare med
fängelse från och med ett till och med 2 år. En sådan strafförhöjning
bör kunna medföra den goda verkan, att lönkrögeriet inom Jemtlands
och andra med det jemförliga län så småningom undergår minskning,
och att den olofliga försäljningen i rikets öfriga län, der den har annan
karakter, må kunna komma att upphöra.

X. Kongl. Ma,j:ts befallningshafvande i Kristianstads län:

I länet förekomma för det närvarande icke förhållanden, som
kunna anses påkalla skärpning i de nu bestämda påföljderna för oloflig
bränvinsförsäljning. Kongl. Maj:ts befallningshafvande har likväl icke
något att erinra mot bifall till den gjorda framställningen.

16 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande. N:o 1

XI. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län:

I detta län, der något systematiskt lönkrögeri knappast torde
förekomma, torde någon åtgärd i det syfte, framställningen afser, icke
vara nödig. Det vill synas, som om förbudssystemet å landsbygden i
hela Jemtlands län icke skall kunna undgå att framkalla lönkrögeri, och
den omständighet att inom Jemtlands län ting endast hållas två gånger
om året måste uppenbart medföra svårighet vid beifrande af öfverträdelser
mot bränvinsförsäljningsförordningen. Emellertid torde intet vara
att invända deremot, att domaren vid tillämpning af § 38 i förordningen
beredes tillfälle att välja straffet inom en vidsträcktare latitud,
än lagrummet nu medgifver. Deremot lär det ingalunda få anses
gifvet, att ändamålet säkrare vinnes genom användande af straffarten
enkelt fängelse än genom ådömande af höga böter, som uttagas, i händelse
tillgång finnes, men eljest förvandlas till fängelse. Deremot afstyrker
Kongl. Majt:s befallningshafvande förslaget om utsträckt beslagsrätt.

XII. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län:

Med temlig visshet torde kunna påstås, att i södra och mellersta
delarne af riket lönkrögeri numera icke förekommer i på långt när den
utsträckning, som synes vara förhållandet i Jemtlands län. Något verkligt
behof af den föreslagna lagändringen torde derför icke förefinnas
utom för Jemtlands län eller kanske möjligen för Norrland i dess helhet
samt delar af Dalarne och Vermland. Man kan derför hysa tvekan
om lämpligheten af de föreslagna ändringarna, som i sina verkningar
skulle beröra hela riket. En utsträckning af beslagsrät.ten kan likväl,
om än ej i allmänhet behöflig, likväl komma att verka nyttigt äfven annorstädes
än i norra delarne af riket. För öfrigt torde med fog kunna
ifrågasättas, huruvida icke missförhållandena i Jemtlands län både
kunna och böra afhjelpas på annat sätt än genom skärpta straffpåföljder.

XIII. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län;

Lönkrögeri i egentlig mening kan icke sägas ega rum i länet, och
ingen anledning synes derför förefinnas att, hvad detta län angår, tillstyrka
bifall till framställningen beträffande den ändring i 38 § i bränvinsförsäljningsförordningen,
att högre ansvar för deruti omförmäld för -

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande TV:o 1. 17

brytelse skulle bestämmas. Deremot förordar Kongl. Maj:ts befallningshafvande
viss utsträckning af beslagsrätten.

XIY. Kongl. Majds befallningshafvande i Elfsborgs län:

Förhållandena i detta län föranleda icke behof af skärpta straffpåföljder
för oloflig försäljning af rusdrycker. Den uppgifna omständigheten,
att våra rättegångsformer till älventyrs lemna förbrytare medel i
händerna att under åratal förhindra meddelandet af sådant slutligt beslut,
hvarigenom straffet för hans förbrytelse ådömes, kan väl åberopas
såsom stöd för ändring i dessa former, men bör deremot icke föranleda
skärpning af straffet för hans förbrytelse utöfver hvad af dess beskaffenhet
skäligen betingas. De öfverklagade svårigheterna att i Jemtlands
län råda bot för lönkrögeriet torde icke vara beroende derpå, att straffet
är för lindrigt, utan härflyta derifrån att, då någon tillåten bränvinsförsäljning
icke finnes i Herjeådalen och å Jemtlands landsbygd, är naturligt,
att behofvet af tillgång på rusdrycker särskildt för den lösa befolkning,
som uppgifves vintertiden der hafva strängt arbete med skogsafverkning,
måste framkalla lönkrögeri. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hemställer, att framställningen icke måtte till någon åtgärd
föranleda.

XV. Kongl. Majds befallningshafvande i Skaraborgs län:

Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser bötesbeloppen i 38 § 1
mom. af bränvinsförsäljningsförordningen lämpligen kunna i någon mån
höjas, i sammanhang hvarmed desamma borde bringas till närmare
öfverensstämmelse med strafflagens stadganden om böter. Kongl. Majrts
befallningshafvande hemställer, huruvida icke straffet borde utgöra för
förseelse första gången böter från och med 20 till och med 100 kronor;
för andra gången böter från 100 till och med 250 kronor; för tredje
gången böter från 250 till och med 500 kronor; samt för fjerde gången
eller oftare fängelse från och med två månader till och med ett
år. Deremot kan Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke understödja
förslaget om utsträckning af beslagsrätten.

XVI. Kongl. Maj ds befallningshafvande i Vermlands län:

Verkan af den föreslagna lagförändringen, hvilken ändring hufvudsakligen
vore rigtad mot lönkrögarne i de norrländska länen, skulle,
Bih. till Biksd. Frot. 1897. 5 Sami. 2 Afd. 1 Häft. 3

18 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

der förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall af
gällande bestämmelser om häradsting icke tillämpades, utan tvifvel
blifva illusorisk. Lika litet som ett stadgande om urbota straff i detta
fall skulle befordra en snabbare rättsskipning i dessa orter, lika litet
skulle en yrkesmessig lönkrögare låta tanken på att fängelse kan följa
å hans förseelse afskräcka sig från att genom klagan i högre instanser
uppehålla slutliga afgörandet af ett emot honom anhängiggjordt åtal.
Den föreslagna oinskränkta beslagsrätten synes alltför evasiv för att
lämpligen kunna ersätta det nu gällande stadgandet uti ifrågavarande
hänseende, hvilket stadgande i regel visat sig tillfyllestgörande. Kongl.
Maj:ts befallningshafvande anser sig sålunda icke kunna framställningen
med sitt förord understödja.

XVII. Kongl. Maj-.ts befallningshafvande i Örebro län:

öfverträdelser af förordningen angående vilkoren för försäljning
af spritdrycker förekomma endast sällan inom Örebro län; och de af
Kougl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län skildrade förhållanden
ega icke i Örebro län någon motsvarighet. De svårigheter att få en
notorisk lagbytare verksamt bestraffad, som på andra orter lära förefinnas,
synas dock, derest angifna förhållandena icke finnas utgöra blott
undantag, väl motivera en sådan förändring i författningens straffbestämmelser,
att, derest särskilda omständigheter skulle dertill föranleda,
en idkare af oloflig bränvinsförsäljning må, om ej för första
resan dylik förbrytelse, dock andra gången han varder till fortsatt
sådan förbrytelse förvunnen kunna ådömas urbota bestraffning. Beträffande
den föreslagna förändringen angående beslagsrätten torde skäl
icke saknas för denna förändring.

XVIII. Kongl. Maj.is befallningshafvande i Vestmanlands län:

Då öfverträdelser mot bränvinsförsäljningsförordningen i detta län
icke förekommit i anmärkningsvärd omfattning, och då Kongl. Maj:ts
befallningshafvande anser de i 38 § stadgade straffbestämmelser utgöra
ett, hvad Vestmanlands län angår, fullt tillräckligt korrektiv mot olaga
bränvinsförsäljning, finner Kongl. Maj:ts befallningshafvande sig sakna
anledning att tillstyrka den föreslagna skärpningen af ansvarspåföljden
för dylik lagöfverträdelse; hvaremot Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillstyrker den föreslagna ändringen uti bestämmelserna om beslagsrätten.

Sammansatta Bevittnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

XIX. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län:

De af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län åberopade
förhållanden finna i viss mån sin motsvarighet jemväl inom vissa delar
af Kopparbergs län. Särskildt är detta fallet inom de vidsträckta nordliga
socknarne, der under längre tider årligen stora skaror af lösa
arbetare äro sysselsatta med timmerafverkning, flottning och andra
arbeten. Dessa arbetareskaror åtföljas nemligen ständigt af åtskilliga
personer, nvilkas enda näringsfång synes vara lönkrögeri, hvilket visat
sig vara så mycket svårare att bekämpa som detsamma, vid det förhållande
att tillåten försäljning af spritdrycker icke finnes inom dessa
socknar, med all säkerhet bereder dess idkare en god ekonomisk vinst.
På grund häraf och med hänsyn jemväl dertill, att lönkrögeriet varit
en omedelbar orsak till den under senare tiden inom norra delen af
länet högst oroväckande ökning af antalet gröfre brott, tillstyrker Kongl.
Maj:ts befallningshafvande en lagförändring i det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtlands län angifna syfte.

XX. Kongl. Maf.ts befallningshafvande i Gefleborgs län:

Inom de delar af detta län, som äro belägna aflägset från länets
städer, hvilka äro de enda orter i länet, der loflig försäljning af spirituösa
drycker eger rum, och särskildt inom den till Jemtlands län
gränsande delen af länet, har vidkommande oloflig försäljning af spritdrycker
vunnits enahanda erfarenhet som i Jemtlands län. Det är
derför visserligen af behofvet påkalladt, att straffet för ifrågavarande
förbrytelser skärpes, men Kong]. Maj:ts befallningshafvande anser, att
straffskärpningen bör inskränkas till höjande af nu stadgade bötesbelopp.
Böter torde nemligen vara den lämpligaste bestraffningen i förevarande
fall, der det gäller en af vinstbegär föranledd förbrytelse. I fråga om
beslagsrätten förordar Kongl. Maj:ts befallningshafvande viss utsträckning
deraf.

XXI. Kongl. Maf.ts befallningshafvande i Vesternorrlands län:

Ehuru det måste medgifvas, att de i 38 § af bränvinsförsäljningsförordningen
stadgade bötesstraff visat sig numera icke vara tillräckligt
verksamma för att stäfja lönkrögeriet, kan det likväl ifrågasättas, huruvida
den föreslagna lagförändringen i och för sig kan vara af beskaffen -

20 Sammansätta Bevillnings- och Lagutskottets Betänkande N:o 1.

het att åstadkomma ett gynsammare resultat. Det synes nemligen,
som om svårigheten med afseende å lönkrögeriets bekämpande till
den allra väsentligaste delen är beroende på den långsamma rättegången
vid underdomstolarne. Kongl. Maj:ts befallningshafvande finner
det derför nödvändigt att, jemte förhöjda straffbestämmelsers åvägabringande,
jemväl söka möjligheter till en påsbyndad rättegång. Beträffande
den strafförhöjning, som bör företagas, kan ifrågasättas, huruvida
giltiga skäl verkligen föreligga att redan på första resan fortsatt
oloflig försäljning af spritdrycker stadga urbota straff. Lämpligare
synes vara att höja böternas maximum. Minimum å straffskalan synes
deremot i hvarje fall böra lemnas oförändradt. Vidkommande slutligen
förslaget i hvad det afser beslagsrättens utsträckning anser sig Kongl.
Maj:ts befallningshafvande böra biträda och förorda förslaget i denna del.

, '' a

XXII. Kongl. May.ts befallningshafvande i Vesterbottens län:

Enär jemväl inom vissa delar af detta län missförhållanden af
den art, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län påpekat,
äro rådande, instämmer Kongl. Maj:ts befallningshafvande uti den föreslagna
ändringen, hvilken synes vara välbetänkt i,och af behofvet
påkallad.

XXIII. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län:

Enahanda beklagliga missförhållanden, hvilka omförmälas i framställningen
från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län,
förefinnas jemväl inom Norrbottens län, hvarest de om möjligt äu
skarpare framträda. Visserligen kan mot den ifrågasatta straffskärpningen
invändas, att den lagöfverträdelse, som skulle beläggas med urbota
straff, icke i och för sig är af den svåra art, att den bör bestraffas
med frihetens förlust. För den, som varit i tillfälle att på närmare
håll iakttaga det sedliga förfall och de vidtomfattande förderfliga
verkningar i öfrigt, som lönkrögeriet fört med sig, förlorar dock denna
invändning all betydelse. På grund häraf och då den föreslagna lagändringen
otvifvelaktigt komme att i afsevärd mån stäfja den olofliga
försäljningen af spritdrycker, tvekar Kong]. Maj:ts befallningshafvande
icke att på det lifligaste tillstyrka bifall till den gjorda framställningen.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.